Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal, dels ock i ämnet väckt motion.
1952-03-13 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1952:9, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal, dels ock i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
1
Nr 9.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal, dels ock i ämnet väckt motion.
Genom en den 11 januari 1952 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 27, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom första kammaren väckt motion, nr 366, av
herr Herlitz.
Vad motionären hemställt återgives i det följande.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för det i propositionen framlagda
förslaget, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionären anfört till stöd för
sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen och motionen.
Regeringsrättens organisation och arbetssätt.
Enligt lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall regeringsrätten
utgöras av sju regeringsråd, av vilka dock en tjänstgör i lagrådet.
Regeringsrätten är enligt § 22 regeringsformen domför med fem ledamöter,
så ock med fyra, där tre av dem äro ense om slutet. Genom särskild lag den
29 mars 1946 om tillfällig ökning av regeringsrådens antal bestämdes, att
regeringsrätten från och med den 1 oktober samma år skulle tillfälligt förstärkas,
så att den kom att bestå av tio regeringsråd. Syftet härmed var att
möjliggöra en avarbetning av då föreliggande, alltför stora balans av oavgjorda
mål. Enär en sådan avarbetning beräknades kunna genomföras på
jämförelsevis kort tid, föreskrevs i 1 § av lagen att den tillfälliga utökningen
skulle äga bestånd till och med den 30 september 1949 eller, om särskilda
förhållanden föranledde därtill, den tidigare dag som Kungl. Maj:t bestämde.
Därefter skulle, i den mån så till följd av inträffade ledigheter kunde ske,
antalet regeringsråd åter minskas till sju.
Emellertid blev utvecklingen mindre gynnsam än man vid utökningens
genomförande beräknade. Måltillströmningen till regeringsrätten var alltfort
mycket stark och dessutom inträdde eu förskjutning i fråga om målens
beskaffenhet i riktning mot en högre andel av stora och invecklade mål. Härigenom
minskade målavverkningen, räknat i antalet mål, och balansen ökade
ytterligare. Med anledning härav bestämdes genom lag den 25 februari 1949,
att utökningen av regeringsrådens antal skulle bestå till och med den 30
september 1952 eller den tidigare dag som Kungl. Maj :t bestämde.
1 llihang till riksdagens protokoll /9.32. 9 samt. 1 avd. Nr 9.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
Sedan antalet regeringsråd den 1 oktober 1946 ökades till tio, därav en
tjänstgörande i lagrådet, har som regel för tjänstgöringen i regeringsrätten
tillämpats ett schema enligt vilket antalet föredragningstimmar i veckan
uppgår, varannan vecka till 26 och varannan vecka till 24 eller i medeltal
till 25. För år räknat har den planenliga föredragningstiden uppgått till omkring
955 timmar. Med tio i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter skulle
antalet föredragningstimmar i veckan komma att uppgå till 30 eller 5 mer
än för närvarande. En närmare redogörelse för tjänstgöringsförhållandena
med olika antal ledamöter återfinnes i propositionen å s. 4.
Utvecklingen av regeringsrättens arbetsbörda m. m.
I fråga om förhållandena för tiden från och med år 1933 (vilket år en år
1928 beslutad tillfällig utökning av regeringsrätten med fyra ledamöter slutgiltigt
avvecklades) må lämnas följande uppgifter rörande antalet inkomna,
avgjorda och balanserade mål. I antalet avgjorda mål inbegripas återkallade,
till annan myndighet överlämnade eller eljest avförda mål.
Under året
Vid årets utgång
inkomna avgjorda
balanserade
1933 .
..................... 2 385
2 210
1 261
1934 .
..................... 2 602
2 658
1 205
1935 .
..................... 2 259
2 465
999
1936 .
..................... 2 033
2 078
954
1937 .
..................... 1 928
1 963
919
1938 .
..................... 2 252
2 098
1 073
1939 .
..................... 2 174
2 262
986
1940 .
..................... 1 888
2 081
792
1941 .
..................... 2 206
2 068
933
1942 .
..................... 2 283
2 207
1 009
1943 .
..................... 2 664
2 592
1 082
1944 .
..................... 3 009
2 473
1 618
1945 .
..................... 3 027
2 368
2 281
1946 .
..................... 3 333
2 466
3 150
1947 .
..................... 3171
2 898
3 425
1948 .
..................... 2 937
2 703
3 657
1949 .
..................... 3 012
2 633
4 036
1950 .
..................... 3 221
2 668
4 589
1951 .
..................... 3 022
2 708
4 905
Eftersom
skattemålen utgöra den ojämförligt
största
gruppen av mål
regeringsrätten, ha vissa uppgifter rörande förhållandena inom kammarrätten
inhämtats. En sammanställning av dessa uppgifter lämnas i propositionen
å s. 5 och 6, till vilka utskottet hänvisar.
Behandlingen vid 1951 års riksdag av frågan om en utökning av
regeringsrätten.
I motioner vid 1951 års riksdag väcktes fråga om en ytterligare, tillfällig
förstärkning av regeringsrätten. Första lagutskottet anförde i sitt i anledning
av motionerna avgivna utlåtande, nr 11, att enligt utskottets mening starka
3
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
skäl talade för att en tillfällig ytterligare förstärkning av regeringsrätten
snarast genomfördes. Det syntes därvid utskottet ligga närmast till hands att
tänka sig en utökning med tre ledamöter. Frågan om förstärkningens omfattning
och varaktighet krävde emellertid närmare övervägande, och utskottet
kunde därför icke förorda att riksdagen omedelbart genomförde en lagändring.
Utskottet hemställde att riksdagen måtte besluta skrivelse till Kungl.
Maj :t med anhållan att förslag snarast måtte framläggas för riksdagen till
erforderlig utökning av regeringsrådens antal så att den alltför stora balansen
av oavgjorda mål i regeringsrätten kunde inom skälig tid nedbringas till
normal storlek. Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 74).
Regeringsrättens promemoria.
I en inom regeringsrätten upprättad, den 31 oktober 1951 dagtecknad promemoria,
vilken behandlar läget vid utgången av september månad 1951, anföres
följande angående regeringsrättens arbetsbalans.
Utöver balansen av krigskonjunkturskattemål, som den 30 september 1951
i regeringsrätten utgjorde 1 101 och vid årets slut beräknas utgöra omkring
900, beräknas ytterligare inkomma inemot 100 sådana mål. Sammanlagt
skulle således efter instundande årsskifte omkring 1 000 krigskonjunkturskattemål
återstå för föredragning, vilket beräknas motsvara en föredragningstid
av 350 ä 400 timmar.
I fråga om andra finansmål har tillströmningen till kammarrätten under
de nio första månaderna år 1951 jämfört med föregående år obetydligt ökats.
Såvitt nu kan bedömas torde antalet såväl inkommande som avgjorda beskattningsmål
i kammarrätten i fortsättningen komma att hålla sig omkring.
8 000 mål årligen, vilket beräknas medföra, att till regeringsrätten inkomma
1 500 å 1 600 mål årligen, motsvarande en föredragningstid av omkring 500
timmar. Balansen av dessa mål, som den 30 september 1951 utgjorde 3 528
och för årsskiftet uppskattas till omkring 3 600, borde vid nämnda antal årligen
inkommande mål icke gärna tillåtas överstiga 500 mål. Balansen borde
därför nedbringas med omkring 3 100 mål, vilket beräknas motsvara en
föredragningstid av omkring 1 000 timmar.
Antalet från andra departement till regeringsrätten inkomna mål, som under
senare år utgjort, år 1943 1 372, år 1944 1 335, år 1945 1 127, år 1946
1 320, år 1947 1 377, år 1948 1 225, år 1949 1 203 och år 1950 1 253 eller sålunda
i genomsnitt 1 264, torde även i fortsättningen böra antagas hålla sig
till omkring 1 200 å 1 300 mål årligen. Med den avverkningstakt, som för sådana
mål uppnåtts under de första nio månaderna år 1951 motsvarar detta
eu årlig föredragningstid av omkring 450 timmar. Balansen av dessa mål,
som den 30 september 1951 utgjorde 469 mål, kan anses för årstiden vara av
normal omfattning.
Sammanlagt kan antalet till regeringsrätten inkommande mål, med undantag
för krigskonjunkturskattemål, i fortsättningen antagas utgöra omkring
2 700 å 2 900, motsvarande eller obetydligt överstigande den föredragningstid
av omkring 955 timmar, som kan uppnås med nuvarande antal av
nio i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter. För nedbringande av balansen
till önskvärd storlek samt avverkning av återstående krigskonjunkturskattemål
beräknas därutöver en föredragningstid av 1 350 å 1 400 timmar vara
erforderlig. Läget har i detta avseende icke undergått någon anmärkningsvärd
förändring sedan föregående år. Tendensen till växande balans ingiver
dock betänkligheter.
4
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
Det framgår av det ovanstående, att regeringsrättens arbetsbalans icke kan
väntas bliva minskad utan att antalet ledamöter utökas under en övergångstid.
Om ett regeringsråd tillkomme bleve det möjligt att ordna föredragning
på två avdelningar under ännu en veckodag, motsvarande en ökning av den
årliga föredragningstiden med omkring 150 timmar. Detta tillägg i tid skulle
då helt, eller i varje fall till övervägande del stå till förfogande för nedbringande
av balansen, vilken alltså borde kunna utjämnas under en tioårsperiod.
Om det anses önskvärt, att balansen reduceras till normal nivå på kortare
tid, erfordras givetvis en större utökning av antalet ledamöter i regeringsrätten.
Härvid är emellertid att märka, att effektiviteten kan bli något lidande
på utökningen enär denna försvårar konstruktionen av en rimlig arbetsordning.
Svårigheterna bliva särskilt stora, om antalet i regeringsrätten
tjänstgörande ledamöter skulle bestämmas till elva. Med tolv ledamöter blir
den årliga arbetstiden den dubbla mot vad som uppnåddes med sex ledamöter
eller sålunda omkring 1 310 timmar per år. Därvid skulle för reduktion
av balansen disponeras omkring 300 timmar per år. Normal balans borde
alltså i detta fall kunna förväntas inträda efter fyra å fem år.
Departementschefen.
Vid remiss till lagrådet av förevarande lagförslag har föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg — efter att ha konstaterat att de
åtgärder som hittills vidtagits för att nedbringa den sedan flera år tillbaka
föreliggande betydande balansen av oavgjorda mål i regeringsrätten icke lett
till önskat resultat och att balansen vid utgången av år 1951 motsvarade nära
två års arbetsprodukt av regeringsrätten med nuvarande sammansättning —
anfört bl. a. följande.
»Balansen är alltså betydande och uppenbaidigen äro svåra olägenheter förknippade
härmed. Enligt den inom regeringsrätten verkställda beräkningen
skulle det antal mål som under den närmaste framtiden kan antagas komma
att fullföljas till regeringsrätten ungefärligen motsvara den avverkning som
kan påräknas med nuvarande arbetskrafter. Någon möjlighet att avarbeta
balansen skulle således icke föreligga utan särskilda åtgärder. Denna beräkning
synes, såvitt nu kan bedömas, vara riktig.
Av det sagda framgår att åtgärder äro erforderliga för att minska balansen.
Flera utvägar äro i och för sig möjliga. Vid tidigare tillfällen har
övervägts att öka regeringsrättens arbetsprodukt genom att föreskriva att
domstolen skall vara domför med lägre antal ledamöter än för närvarande
är fallet. Tanken har emellertid avvisats och det torde ej föreligga anledning
att nu ånyo upptaga den. Ej heller torde man kunna ifrågasätta att
genom utökning av föredragningstiden eller genom andra liknande åtgärder
kräva en större målavverkning. Därefter återstå utvägarna att öka antalet
ledamöter i regeringsrätten och att begränsa fullföljden. Vad först beträffar
en begränsning av måltillströmningen må erinras om att denna utväg att
vinna en lättnad i regeringsrättens arbetsbörda flera gånger tidigare valts.
I propositionen nr 32/1946 redogjorde jag för de åtgärder som under 1920- talet vidtagits i sådant avseende och som väsentligen bestått i att man
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
5
gjort kammarrätten till sistas instans i vissa grupper av mål och överflyttat
andra grupper från regeringsrättens till annan myndighets prövning. Jag
anförde i anslutning till denna redogörelse att det icke syntes vara tillrådligt
att, utöver vad som sålunda skett på 1920-talet, minska tillströmningen
av mål till regeringsrätten genom att avskära vissa grupper av mål från
fullföljdsrätt. Ej heller syntes mig då möjlighet förefinnas att till annan
myndighet överlämna avgörandet av vissa mål, i vart fall ej i nämnvärd
omfattning. Inför det synnerligen otillfredsställande arbetsläge som nu förefinnes
synes man emellertid, trots vad jag sålunda då yttrade, nu böra
till förnyat övervägande upptaga frågan om möjligheterna att på olika sätt
minska tillströmningen. Jag avser att låta närmare utreda dessa spörsmål
och att därefter ånyo pröva dem.
I avbidan på att en eventuell fullföljdsbegränsning kan hinna inverka på
måltillströmningen äro emellertid omedelbara åtgärder erforderliga för att
nedbringa den föreliggande balansen. Som framgår av det anförda torde i
sådant hänseende icke kunna ifrågakomma någon annan åtgärd än att tillfälligt
ytterligare förstärka regeringsrätten. Någon större utökning anser jag
dock knappast böra komma i fråga i avvaktan på den nyss berörda utredningen,
och jag vill därför föreslå att förstärkningen begränsas till en ledamot.
Sammanlagda antalet ledamöter skulle således bliva elva, varav
en tjänstgörande i lagrådet. Rörande den tid som det med denna förstärkning
skulle taga att nedbringa balansen till önskad omfattning kan intet
bestämt uttalande göras. Uppenbarligen blir därvid av största betydelse
vilka möjligheter som kunna erbjuda sig att genomföra en fullföljdsbegränsning
eller eljest minska tillströmningen av mål. Tills vidare torde
förstärkningen böra beslutas för en tid av tre år räknat från den 30 september
1952, då det nuvarande provisoriet upphör. Liksom nu är fallet
bör Kungl. Maj :t äga att, om särskilda förhållanden föranleda därtill,
bestämma en tidigare slutdag. Efter utgången av september månad 1955
eller den av Kungl. Maj :t eventuellt fastställda dagen bör antalet regeringsråd,
i den mån så till följd av inträffade ledigheter kan ske, åter nedbringas
till sju. Även i övrigt torde den nya lagen böra utformas i överensstämmelse
med den nu gällande. Till belysande av möjligheterna att åter
minska antalet regeringsråd kan nämnas att, enligt gällande pensionsbestämmelser,
av regeringsrättens nuvarande ledamöter två avgå under år
1956, en under år 1959 och en under år 1961.»
Lagrådet.
Lagrådet bar lämnat förslaget utan erinran.
Motionen.
Efter alt bl. a. ha redogjort för departementschefens uttalade avsikt att
låta undersöka möjligheterna att på olika sätt minska tillströmningen av
mål till regeringsrätten har motionären vidare anfört.
6
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
Det förtjänar i anledning av vad statsrådet sålunda anfört starkt understrykas
att han för sex år sedan (i prop. nr 32/1946) bedömde läget helt
annorlunda. Han uttalade då att det icke syntes vara tillrådligt att, utöver
väd som skett på 1920-talet, minska tillströmningen av mål till regeringsrätten
genom att avskära vissa grupper av mål från fullföljdsrätt. Ej heller
syntes honom då möjlighet förefinnas att till annan myndighet överlämna
avgörandet av vissa mål, i vart fall ej i nämnvärd omfattning. Den uppfattning/som
då uttalades, synes mig synnerligen välgrundad. Det finnes
ingen anledning att antaga att möjligheterna att på ett rationellt sätt begränsa
måltillströmningen till regeringsrätten äro större nu än år 1946. Det
finnes sålunda, så vitt nu kan bedömas, icke stora utsikter till att den bebådade
utredningen skall leda till resultat, vilka i avsevärd grad kunna begränsa
tillströmningen. Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att uttala ett
beklagande av att utredningen icke satts i gång tidigare.
I nu förevarande läge synas därför de av trängande rättssäkerhetsintressen
nödvändiggjorda åtgärderna för en effektiv avarbetning av balansen icke
kunna uppskjutas i avvaktan på ytterligare utredning. Jag vill därför yrka,
att, i anslutning till riksdagens i fjol uttalade mening, regeringsrätten redan
nu utökas med tre ledamöter.
Mot detta förslag skulle till äventyrs kunna invändas, att om en sådan
utökning av regeringsrådens antal kommer till stånd och det efter en tid
visar sig, att antalet ur arbetsbelastningssynpunkt bör minskas till det normala,
svårigheter kunna uppstå. Av propositionen framgår att fyra regeringsråd
enligt gällande pensionsbestämmelser komma att avgå under loppet
av en 1 O-årsperiod. Efter denna tid skulle regeringsrätten ändå, om
ingen opåräknad avgång sker, bestå av två ledamöter utöver det normala
antalet. I vårt nuvarande samhälle är utvecklingstendensen emellertid sådan,
att området för statens bestämmanderätt över den enskildes liv och
handlande ständigt ökar. I följd härav hava regeringsrättens rättsvårdande
uppgifter ofrånkomligen vuxit oerhört i omfattning och betydelse. Härvid
kommer det otvivelaktigt att förbliva. Det måste under sådana förhållanden
betraktas som en verklighetsfrämmande illusion, att regeringsrättens ledamotsantal
skulle, utan allvarligt förfång för rättsvården, kunna inom överskådlig
framtid nedbringas till vad det var vid dess inrättande för mer än
40 år sedan. Farhågorna för att en nu behövlig förstärkning av regeringsrätten
skulle i framtiden resultera i en överdimensionering av denna domstol
böra sålunda bedömas såsom ogrundade.
Motionen utmynnar i en hemställan, »att riksdagen måtte för sin del besluta
sådan ändring av den föreslagna lagen om tillfällig förstärkning av
regeringsrådens antal, att regeringsrådens antal bestämmes till tretton.»
Tidigare åtgärder för minskning av måltillströmningen m. m.
Departementschefens uttalade avsikt att låta närmare utreda och pröva
spörsmålen om fullföljdsbegränsning och andra åtgärder för alt minska
tillströmningen av mål till regeringsrätten har föranlett utskottet att här
lämna en kortfattad redogörelse för tidigare åtgärder och förslag i dessa
hänseenden.
Första lagutskottets utlåtande nr 9. 7
Fullföljdsbegränsning och överflyttning av mål till annan myndighet m. m.
Det första världskriget förorsakade en mycket kraftig ökning i tillströmningen
av mål till regeringsrätten. För att nedbringa uppkommen arbetsbalans
förordnades genom kungörelse den 12 december 1924, att besvär i
vissa mål om avlöningsförmåner och dylikt samt vissa mål om delaktighet
i eller avgift till pensionsinrättning m. in., som dittills prövats av regeringsrätten,
skulle i stället fullföljas till och avgöras i kammarrätten. Vidare
förordnades, att dylika mål ävensom vissa på kammarrättens prövning
beroende anmärkningsmål, mål om avkortning och avskrivning av allmänna
medel eller av persedlar samt reskontreringsmål i allmänhet icke skulle
få fullföljas från kammarrätten. Ytterligare föreskrevs genom kungörelse
samma dag, att mål om familjeunderstöd åt värnpliktiga skulle, där besvär
i dylika mål dittills prövats av regeringsrätten, i stället avgöras i kammarrätten.
Tillräcklig minskning i tillströmningen av mål till regeringsrätten
inträdde emellertid icke genom nu berörda föreskrifter. Ytterligare åtgärder
blevo därför erforderliga. Genom lag den 5 mars 1926 föreskrevs, att regeringsrättens
obligatoriska hörande över ansökningar i fideikommissärenden
skulle upphöra. I syfte att befordra en snabbare handläggning av målen i
regeringsrätten genomfördes vidare samma år vissa bestämmelser för åstadkommande
av en förbättrad föredragning. En icke oväsentlig avlastning av
regeringsrättens arbetsbörda skedde sedermera därigenom att enligt särskilda
föreskrifter i förordningen den 27 juni 1927 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1928 samt i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 talan mot kammarrättens utslag icke
vidare finge föras beträffande huvudparten av mål rörande fastighetstaxering
för år 1928 eller senare år eller beträffande mål om virkestaxering för
år 1929 eller senare år.
Emellertid ansågs icke till fyllest med dessa åtgärder till lättande av regeringsrättens
arbetsbörda, utan nya åtgärder i detta syfte beslötos år 1928.
Genom lag den 14 juni 1928 ändrades regeringsrättslagen så, att ytterligare
vissa grupper av mål överflyttades från regeringsrätten till annan
myndighets prövning. Vidare vidtogs genom kungörelse den 24 augusti 1928
sådan ändring av den förut omnämnda kungörelsen den 12 december 1924,
att regeringsrätten jämväl befriades från handläggning av mål om ersättning
för vissa utgifter i tjänsten in. in.
Härjämte genomfördes en lag den 14 juni 1928 angående tillfällig ökning
av regeringsrådens antal, enligt vilken antalet regeringsråd för tiden från
och med den 1 januari 1929 intill utgången av år 1931 skulle utgöra elva
och därefter, i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter kunde ske,
skulle nedbringas till sju. I den utsträckning så med hänsyn till regeringsrådens
antal lämpligen kunde ske skulle regeringsrätten arbeta å avdelningar.
Denna lag tillkom på förslag av 1928 års riksdag. Kungl. Maj:t hade
i proposition nr 232 till samma års riksdag föreslagit, att regeringsrådens
antal skulle ökas från sju till nio. På förslag av sammansatt stats- och
första lagutskott i dess utlåtande, nr 4, beslöt riksdagen emellertid i an
-
8
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
ledning av propositionen och en av herr Schlyter i första kammaren väckt
motion, nr 311, om den utökning till elva ledamöter, som kom till stånd
genom nämnda lag. Samtidigt härmed anhöll riksdagen hos Kungl. Maj :t
om en allsidig utredning rörande regeringsrättens organisation och arbetssätt
(riksdagens skrivelse nr 320). Ledamotsantalet i regeringsrätten minskades
därefter år 1932 med en och år 1933 med tre.
Även efter år 1928 ha vissa grupper av mål undantagits från prövning
i regeringsrätten, såsom vissa mål om allmänna vägar m. in.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen utökades år 1946 regeringsrådens
antal till tio.
I förenämnda proposition till 1928 års riksdag anfördes i fråga om begränsning
av tillströmningen av skattemål till regeringsrätten.
Inom finansdepartementet har undersökning verkställts rörande möjligheten
att begränsa tillströmningen av beskattningsmål till regeringsrätten.
Olika förslag hava därvid varit under övervägande. Sålunda har undersökts
möjligheten att från fullföljd avskära vissa grupper av mål, därvid gruppindelning
skulle ske efter beskattningens art eller tvisteföremålets värde.
Vidare har ifrågasatts att inskränka klagorätten till att gälla vissa delar
av processen. Sålunda har tänkts, att klagorätten möjligen skulle kunna
inskränkas till att avse allenast rättsfrågor eller att förbud skulle kunna
stadgas mot förebringande av ny bevisning i regeringsrätten.---
Emellertid har visat sig, att betydande olägenheter äro förenade med samtliga
sålunda ifrågasatta åtgärder. —--
I anledning av riksdagens ovan omförmälda hemställan år 1928 om utredning
rörande regeringsrättens organisation och arbetssätt uppdrogs åt
regeringsrätten att utföra denna utredning. Regeringsrätten avgav ett den
30 oktober 1930 hållet protokoll, innefattande den anbefallda utredningen.
Däri framhölls bl. a. beträffande möjligheterna att åstadkomma lättnad
i regeringsrättens arbetsbörda genom överflyttning av ytterligare vissa slag
av mål till andra myndigheter följande.
Enligt vad som framgår av den utredning, som föregick 1928 års proposition,
lärer emellertid på denna väg, såvitt för närvarande kan bedömas,
näppeligen något avsevärt vidare vara att vinna. På sätt därvid framhållits,
torde nämligen en överflyttning av mål från regeringsrätten till annan
myndighet icke böra äga rum i större utsträckning än sådant på grund
av målens beskaffenhet utan större olägenhet kan ske. Och även om, med
iakttagande härav, på en eller annan punkt ytterligare någon mindre jämkning
skulle kunna ifrågasättas, lärer detta dock knappast vara av någon
mera avsevärd betydelse för regeringsrättens arbete i det hela.
Vidkommande särskilt beskattningsmålen, har tidigare varit ifrågasatt,
huruvida icke desamma skulle kunna utan egentlig olägenhet över hela
linjen stanna i kammarrätten. Häremot har emellertid — och med fullt fog
—- invänts, att kammarrätten är den första domstolsinstans, som nu har att
handlägga dessa mål, samt att i följd därav vederbörande parter i regel
först genom kammarrättens utslag erhålla tillfyllestgörande besked om de
skäl, varpå taxeringen i överklagade delar är grundad, samt i vilka avseenden
den i målet förebragta utredningen och bevisningen må brista. En änd
-
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
9
rad lagstiftning i angiven riktning skulle därför uppenbarligen förutsätta en
väsentlig omläggning av hela det nu tillämpade taxeringsförfarandet. Därtill
kommer, att ifrågavarande mål, synnerligast med den utveckling samhällsförhållandena
numera tagit, äro av den utomordentliga vikt såväl för
det allmänna som för de enskilda, att ett avskärande av rätten till anförande
av besvär hos regeringsrätten i dylika mål i större utsträckning än
som redan skett icke torde böra ifrågakomma. De begränsningar i besvärsrätten,
som redan vidtagits, äro även de i viss mån att beteckna såsom nödfallsåtgärder,
ägnade att till en viss grad rubba enhetligheten i det
eljest gällande systemet för ifrågavarande måls behandling. Under det omfattande
och ingående reformarbete å förevarande område, som under senare
åren ägt rum, har någon tanke på ett ytterligare fortgående på nämnda
väg icke heller veterligen varit ifrågasatt.
Sedan Kungl. Maj :t uppdragit åt statens organisationsnämnd att verkställa
förnyad utredning rörande regeringsrättens organisation och arbetssätt, avgav
nämnden den 19 oktober 1931 utlåtande in. m. i anledning av uppdraget.
Beträffande möjligheterna att, utöver vad som redan tidigare skett, begränsa
antalet inkommande mål genom överflyttning av ytterligare grupper
av mål till annan myndighet, ansåg organisationsnämnden sig icke kunna
tillråda en sådan utväg, under framhållande av att redan tidigare från
regeringsrättens slutliga avgörande torde ha överflyttats mål och ärenden i
den utsträckning som då ansetts lämplig eller tillrådlig. Nämnden yttrade
vidare.
Det bör----beaktas, att enhetligheten i den administrativa rättsskip
ningen
ej kan undgå att bliva lidande på, om alltför många grupper mål
avskäras från prövning i den administrativa högsta domstolen och dennas
arbete begränsas blott till vissa delar av det administrativa rättsområdet.
En inom organisationsnämnden företagen preliminär omprövning av frågan,
huruvida ytterligare grupper mål och ärenden kunna undandragas regeringsrättens
slutliga avgörande, har närmast givit vid handen, att ej mycket
kan vara att vinna på denna väg, därest ej den administrativa högsta
domstolens verksamhetsområde skall begränsas på ett sätt, som ur rättsskipningens
enhetlighet synes mindre lämpligt. Givetvis möta ur nu anförda
synpunkt mindre betänkligheter att från rätt till fullföljd avskilja mål, vilka
framstå som mera bagatellartade, eller däri, enligt vad erfarenheten givit vid
handen, ändringsfrekvensen är jämförelsevis ringa. Särskilt gäller detta sådana
mål, som nu avgöras av en och samma centrala ämbetsmyndighet och i
vilka alltså kan förväntas en mera fast och enhetlig praxis än i de ärenden,
vilka handläggas av och till regeringsrätten inkomma från flera olika sidoordnade
myndigheter med deras skiftande praxis. En genom organisationsnämndens
försorg verkställd undersökning utvisar emellertid, att dylika mål
varken äro så talrika eller eljest av sådan beskaffenhet, att de kunna antagas
utöva något egentligt inflytande på det rent kvantitativa resultatet av regeringsrättens
arbete.
Beskattningsorganisationssakkunniga ha i sitt betänkande med förslag till
ändrad organisation av kammarrätten (SOU 1942:18) berört frågan om
begränsning av tillströmningen av beskattningsmål till regeringsrätten och i
detta hänseende yttrat, att de skäl som anförts för bibehållande av en högsta
instans över kammarrätten i beskattningsmålen alltjämt ägde giltighet, samt
vidare uttalat.
10
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
Den bristfälliga organisationen av prövningsnämnderna måste fortfarande
anses lägga bestämt hinder i vägen för en reform, varigenom kammarrätten
göres till sista instans i beskattningsmålen. Emellertid planera de sakkunniga
---en sådan omorganisation av prövningsnämnderna, att dessa
skulle bliva i stånd att handlägga och pröva där anförda besvär med erforderlig
noggrannhet och sakkunskap, varigenom antalet besvär hos kammarrätten
i beskattningsmål kunde i någon mån nedbringas. Därest en sådan
omorganisation av prövningsnämnderna genomföres och leder till åsyftat
resultat, kan frågan om kammarrättens omvandling till högsta instans i beskattningsmål
komma i annat läge och bliva aktuell.
Då det emellertid visat sig, att en alltför stark belastning av regeringsrätten
under ogynnsamma yttre omständigheter kan uppkomma, hava de sakkunniga
funnit sig böra överväga, om icke viss begränsning borde införas i
avseende å rätten att hos regeringsrätten fullfölja talan över kammarrättens
utslag i beskattningsmål i vidare mån än den begränsning av talerätten,
som redan finnes genomförd beträffande vissa mål angående fastighetstaxering
samt mål angående taxering till skogsaccis. En möjlighet till åstadkommande
av dylik begränsning, som enligt de sakkunnigas mening kunde göras
till föremål för närmare undersökning, vore att meddela en bestämmelse
av innehåll, att rätten till talan skulle vara avskuren för det fall, att
de båda närmast föregående instanserna, kammarrätten och vederbörande
prövningsnämnd varit fullt ense i det slut, vartill de vid sina avgöranden
kommit. Emellertid hava de sakkunniga under hand inhämtat, att det med
hänsyn till balansen oavgjorda beskattningsmål hos regeringsrätten icke för
närvarande föreligger behov av en dylik föreskrift. Då därtill kommer, att
även en sådan reform torde för sitt förverkligande förutsätta en effektivisering
av prövningsnämnderna, hava de sakkunniga icke ansett sig böra
åtminstone för närvarande framlägga något förslag i ämnet.
7.947 års taxeringssakkunniga ha i sitt betänkande med förslag om inrättande
av en riksskattenämnd in. m. (SOU 1949: 62) kommit in på frågan
om huruvida åtgärder till minskande av antalet till regeringsrätten fullföljda
taxeringsmål kunde vidtagas, men ansett det icke kunna sättas i
fråga att begränsa de skattskyldigas rätt att fullfölja talan till högsta instans
genom införande av en på taxeringens storlek beroende spärr, vilket skulle
framstå såsom enbart eller i varje fall huvudsakligen betingat av omsorg
för det allmännas skatteintresse. De sakkunniga ha vidare anfört.
Däremot kan det ur principiell utgångspunkt icke anses obefogat att överväga,
huruvida det allmänna bör äga obegränsad rätt att, då dess talan icke
vunnit bifall hos kammarrätten, tillåta fullföljd till regeringsrätten.----
De sakkunniga hava---stannat för att föreslå förbud för taxerings
intendent
att utan för varje särskilt fall lämnat tillstånd av riksskattenämndens
ordförande anföra besvär hos Kungl. Maj :t över kammarrättens utslag
i taxeringsmål.
Under remissbehandlingen av taxeringssakkunnigas förslag framfördes invändningar
på denna punkt. Däremot framhölls bl. a. såsom exempel på
grupper av mål, för vilka besvärsrätten till regeringsrätten skulle kunna avskäras,
oavsett vem som klagade, mål som icke kunnat upptagas till prövning
av kammarrätten samt mål där klara prejudikat funnos m. m.
Första lagutskottets utlåtande nr 9. 11
De taxeringssakkunnigas ifrågavarande förslag föranledde ej någon åtgärd.
1 propositionen nr 64 till 1951 års riksdag, vilken innefattade förslag till
inrättande av en riksskattenämnd, framhöll chefen för finansdepartementet,
samtidigt med att han avstyrkte förslaget om inskränkning i taxeringsintendents
besvärsrätt, att frågan om en begränsning av såväl de skattskyldigas
som taxeringsintendenternas och kommunernas för närvarande oinskränkta
besvärsrätt till regeringsrätten syntes böra uppmärksammas och, därest så
funnes påkallat, framdeles och i ett sammanhang göras till föremål för
utredning.
Införande av fullföljds- eller stämpelavgift.
I ovannämnda proposition nr 232 till 1928 års riksdag upptogs i samband
med andra åtgärder, som föreslagits för begränsning av tillströmningen av
heskattningsmål till regeringsrätten, frågan om införande av rättegångsavgifter,
såsom viss fullföljdsavgift eller stämpelavgift. I detta hänseende anfördes.
Mest förtjänt av beaktande torde otvivelaktigt uppslaget om införande av
fullföljdsavgifter vara. Dylika avgifter förekomma i rättegångsmålen vid
fullföljd till högsta domstolen, och är deras uppgift i den judiciella processen
i första hand att lägga en hämsko på processlystnaden. Vidare bereda
de bidrag till kostnaderna för processen. De ändamål ifrågavarande avgifter
fylla vid fullföljd till högsta domstolen äro dock ej utan vidare tillämpliga
å beskattningsmålen. Det torde sålunda te sig föga tilltalande, att staten
uppställer krav på utbekommande av vissa avgifter för att tillåta prövning
av rättmätigheten av det allmännas skatteanspråk eller för att täcka
statens kostnader för prövningen. Därest avgifterna fastställdes till fixa belopp,
skulle de ock tynga skattskyldiga med lägre inkomst vida hårdare än
sådana med högre inkomst. Och om avgifterna gjordes beroende av den
skattskyldiges ekonomiska bärkraft eller tvisteföremålets värde, komme fastställandet
av avgifternas belopp att komplicera skatteprocessen. Dessutom
torde, såvitt någon mera betydande begränsning av tillströmningen av skattemål
till regeringsrätten på denna väg skall ernås, avgifterna böra fastställas
till jämförelsevis höga belopp. Med hänsyn till vad nu anförts har
det icke befunnits möjligt att för närvarande vidtaga särskilda åtgärder för
begränsning av tillströmningen till regeringsrätten av heskattningsmål.
Det sammansatta stats- och första lagutskott, som behandlade propositionen,
ansåg sig i likhet med departementschefen icke böra förorda en dylik
åtgärd.
Regeringsrätten framhöll i sitt ovannämnda protokoll av den 30 oktober
1930, att införande av fullföljdsavgifter säkerligen skulle komma att innefatta
ett ganska verksamt medel för begränsning av tillströmningen av beskattningsmål
till regeringsrätten och att förhållandena framdeles till äventyrs
kunde gestalta sig så att, trots de olägenheter som onekligen måste
anses vara förknippade med eu sådan åtgärd, frågan därom borde upptagas
till förnyat övervägande.
12
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
Statens organisationsnämnd har i sitt ovannämnda utlåtande funnit de
skäl, som 1928 anförts mot införandet av en fullföljdsavgift i skattemål, med
hänsyn till arten av de i regeringsrätten i övrigt förekommande målen äga
lika giltighet för flertalet av dessa, och härutinnan framhållit bland annat.
I stort sett rörde målen i regeringsrätten icke rättsförhållandet enskilda
parter emellan; då enskild person vore part i sådant mål, anginge detsamma
i allmänhet hans rättsliga ställning i förhållande till det allmänna, till stal
eller kommun. Samma synpunkter, som gjort sig gällande i rättegångsbalkens
stadgande att tilltalad, vilken i högsta domstolen förde talan i fråga
om honom ådömt ansvar, vore fri från nedsättande av fullföljdsavgift och
som föranlett statsmakterna att avstå från införande av fullföljdsavgift i
skattemål, gjorde sig i stort sett gällande i fråga om övriga mål av nu
antydd art. Vid sådant förhållande syntes därför icke böra föreslås införandet
av någon avgift vid fullföljd av mål till regeringsrätten.
I detta sammanhang har organisationsnämnden vidare erinrat därom, att
enligt förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften frihet
från stämpel ägde rum i åtskilliga av de mål, som förekomme i regeringsrätten,
däribland beskattningsmålen, och därvid framhållit, att med hänsyn
till den skyldighet att erlägga stämpelavgift, som i allmänhet förefunnes vid
utlösen av olika myndigheters beslut i varjehanda ärenden, samma principiella
betänkligheter icke gjorde sig gällande mot att ålägga enskild klagande
att betala stämpelavgift vid utlösen av regeringsrättens utslag som
mot att stadga skyldighet för honom att nedsätta fullföljdsavgift. Nämnden
har dock icke funnit sig ur de synpunkter, som här äro i fråga, böra förorda
införandet av stämpelavgift beträffande regeringsrättsutslagen i allmänhet.
Till utveckling av denna sin mening har nämnden anfört bl. a.
Ett upphävande av nu medgiven stämpelfrihet skulle i realiteten verka
som en fullföljdsavgift i den mån därigenom åstadkommes en begränsning
av antalet fullföljda mål. En utav organisationsnämnden föranstaltad statistisk
undersökning synes giva vid handen, att en dylik åtgärd ej kan förväntas
i mera betydande omfattning minska tillströmningen av mål till
regeringsrätten.---Ett beläggande med stämpel av regeringsrättens
utslag i skattemål skulle sannolikt, utan att vara till verkligt gagn i det
syfte, som med denna utredning avses, från fullföljd avhålla endast de
minst bemedlade. Vad sålunda sagts om beskattningsmålen torde i stort
sett gälla om övriga i regeringsrätten förekommande mål, där nu stämpelfrihet
åtnjutes.
Beskattningsorganisationssakkunniga ha i sitt betänkande anfört.
Införandet av stämpelplikt måste givetvis i första hand vara beroende av
om besvärsrätten hos överinstanserna kan anses hava i avsevärd grad missbrukats.
I syfte att underlätta bedömandet av denna fråga hava de sakkunniga
låtit verkställa utredning om i vilken utsträckning av kammarrätten
under ett kalenderår meddelade utslag i andra beskattningsmål än mål angående
taxering till värnskatt samt angående fastighetstaxering och taxering
till skogsaccis innefatta ändring i det beslut, som närmast föregående instans
meddelat.---
Enligt vad de sålunda verkställda utredningarna giva vid handen, har kammarrätten
under år 1940 ändrat vederbörande beskattningsnämnds hos kam
-
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
13
marrätten överklagade beslut i icke mindre än 33 procent av hela antalet av
kammarrätten under året avgjorda andra beskattningsmål än mål angående
taxering till värnskatt samt angående fastighetstaxering och taxering till
skogsaccis, under det att regeringsrätten under samma år ändrat kammarrättens
utslag i motsvarande mål i nära 20 procent av hela antalet av regeringsrätten
under året avgjorda sådana mål.
Anledningarna till den särskilt inom kammarrätten starka ändringsfrekvensen
äro tvivelsutan flerfaldiga. En väsentlig orsak utgör med all säkerhet
den otillfredsställande organisationen av beskattningsnämnderna jämte
den alltför korta tid, som prövningsnämnderna hava till sitt förfogande för
utförande av det dem åliggande arbetet, vilket allt blir till allvarligt men
för taxeringsresultatet. Men även de skattskyldiga själva äro ofta vållande
till att deras taxeringar först i högre eller rent av högsta instans bliva riktiga,
i det att de i stor utsträckning försumma att på ett så tidigt stadium som
möjligt tillhandahålla myndigheterna den utredning eller det material, som
dessa finna erforderligt för att helt eller delvis kunna bifalla de skattskyldigas
yrkanden.
Oavsett vilka anledningarna till den höga ändringsprocenten inom överinstanserna
än må vara, är den dock, såvitt framgår av den föreliggande
statistiken, så betydande, att det under nuvarande förhållanden lärer vara
uteslutet att införa stämpelplikt beträffande vare sig kammarrättens eller
regeringsrättens utslag i beskattningsmål.
Möjligen kan frågan om stämpelbeläggning av överinstansernas utslag i
beskattningsmål upptagas till förnyat övervägande, sedan en företagen omorganisation
av beskattningsnämnderna under några år visat sina verkningar.
1947 års taxeringssakkunniga ha ansett, att det icke kunde sättas i fråga
att begränsa de skattskyldigas rätt att fullfölja talan till högsta instans
genom upptagande av fullföljdsavgift av samma skäl som de sakkunniga,
enligt vad ovan upptagits, anfört beträffande frågan om fullföljdsbegränsning.
För riksdagen har icke framlagts något förslag till införande av fullföljdsavgift
eller stämpelavgift i sådana fall där stämpelfrihet åtnjutes.
Utskottet.
Förevarande proposition får anses vara föranledd av riksdagens år 1951,
på förslag av utskottet i dess utlåtande nr 11, beslutade hemställan, att
Kungl. Maj :t snarast måtte framlägga förslag för riksdagen till erforderlig
utökning av regeringsrådens antal, så att den alltför stora balans av oavgjorda
mål, som då fanns inom regeringsrätten, inom skälig tid kunde nedbringas
till normal storlek.
I ovannämnda utlåtande anförde utskottet, att starka skäl talade för
att en tillfällig, ytterligare förstärkning av regeringsrätten snarast genomfördes.
Det syntes utskottet därvid ligga närmast till bands att tänka sig
en utökning med tre ledamöter. Vid sitt bedömande av frågan utgick utskottet
från att, såsom departementschefen själv uttalade år 1946, det icke
vore tillrådligt att utöver vad som redan skett minska tillströmningen av
14
Första lagutskottets utlåtande nr ,9.
mål till regeringsrätten genom att avskära vissa grupper av mål från fullfölj
dsrätt eller att till annan myndighet överlämna avgörandet av vissa
mål. Enär frågan om förstärkningens omfattning och varaktighet krävde
närmare övervägande, ansåg sig utskottet icke kunna förorda att riksdagen
då omedelbart genomförde en lagändring.
I föreliggande proposition har departementschefen emellertid, trots vad
han yttrade år 1946, ansett sig inför det synnerligen otillfredsställande arbetsläge,
som nu föreligger, böra till förnyat övervägande upptaga frågan
om möjligheterna att på olika sätt minska måltillströmningen. Departementschefen
avser att låta närmare utreda dessa spörsmål och att därefter
ånyo pröva dem. I avvaktan på resultatet av denna utredning anser departementschefen,
att någon större utökning av regeringsrätten knappast
bör komma i fråga och inskränker sig till att föreslå en förstärkning med
en ledamot.
Vad först angår balansen av oavgjorda mål i regeringsrätten framgår av
propositionen, att balansen under de senaste åren, trots den år 1946 genomförda
utökningen av antalet regeringsråd från sju till tio, undan för undan
vuxit. Vid årsskiftet 1950/51 uppgick balansen till 4 589 mål eller mera än
fyra och en halv gånger det antal mål, som anses motsvara normal balans
(1 000 mål). Vid utgången av år 1951 utgjorde balansen ej mindre än
4 905 mål, vilket motsvarar nära två års arbetsprodukt av regeringsrätten
med nuvarande antal ledamöter. Tendensen till växande balans är, såsom
framgår av regeringsrättens ovan intagna promemoria, alltjämt tydlig. Med
hänsyn till att ständigt nya former av samhällsingripanden komma till
stånd och att området för regeringsrättens verksamhet till följd därav sannolikt
kommer att utvidgas, torde det icke vara obefogat att antaga, att måltillströmningen
i framtiden icke kommer att minska i någon större utsträckning.
Av den nuvarande balansen utgöres det övervägande antalet mål, eller
omkring 3 600, av finansmål. Av dessa mål utgöra beskattningsmålen den
ojämförligt största gruppen. Även av de årligen nytillkommande målen
bestå de flesta av finansmål. Sålunda utgjordes, enligt vad utskottet inhämtat,
av de år 1950 inkomna 3 221 målen 1 968 av finansmål. Motsvarande
siffror för år 1951 voro 3 022 respektive 1 813. Det torde dessutom,
såsom framgår av propositionen, förhålla sig så, att i fråga om mål, som
inkomma från andra departement än finansdepartementet, icke föreligger
någon onormal balans. Den av departementschefen bebådade utredningen
synes alltså i första hand icke lämpligen kunna inriktas på andra mål än
finansmålen och då företrädesvis beskattningsmålen.
Frågan om fullföljdsbegränsning eller överflyttande av mål till avgörande
av annan myndighet har allt sedan regeringsrättens tillkomst flerfaldiga
gånger varit under bedömande. Under 1920-talet avskuros bl. a. vissa skattemål,
alla avlöningsmål och flertalet anmärkningsmål från prövning i regeringsrätten.
För dessa mål är numera kammarrätten sista instans. Förslag
om att göra kammarrätten till sista instans i beskattningsmål över huvud
taget ha diskuterats gång efter annan. Förslagen ha dock varje gång av
-
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
15
visats, bl. a. av det skälet, att kammarrätten med hänsyn till prövningsnämndernas
organisation i realiteten är första domstolsinstans i skattemål
och att en ändrad lagstiftning i angiven riktning skulle förutsätta en väsentlig
omläggning av hela taxeringsförfarandet. Flera andra utvägar ha undersökts
och förkastats. Man har sålunda övervägt att införa fullföljdsavgift
eller stämpelavgift, att låta rätten till fullföljd bli beroende på skattebeloppets
storlek, att begränsa det allmännas rätt att fullfölja talan i beskattningsmål
och att inskränka klagorätten i sådana fall, där prövningsnämnden
och kammarrätten varit fullt ense i sina beslut, eller i mål, där klara
prejudikat funnos, m. in.
Med nuvarande starka skattetryck få avgöranden i skattefrågor ökad
betydelse för den enskilde. Denne får härigenom allt större intresse av att
ett för honom ofördelaktigt avgörande i ett skattemål kan bringas under regeringsrättens
prövning. Vilken väg man än väljer för begränsning av fullföljdsrätten
måste alltså varje åtgärd i denna riktning enligt utskottets
mening leda till icke önskvärt resultat icke minst för enskilda personer, i
det att dessa därigenom betagas möjlighet att få sin sak prövad av högsta
instans. Med hänsyn till det anförda anser utskottet varje inskränkning i
fullföljdsrätten betänklig.
En utredning av det slag departementschefen avsett torde vidare komma
att kräva avsevärd tid. Vid övervägande av fullföljdsbegränsningar i förevarande
hänseende måste hänsyn tagas även till andra omständigheter än
sådana, som direkt hänga samman med nämnda fråga. Man kan då bli
tvungen att taga ställning till den ovan berörda frågan om prövningsnämndernas
omorganisation. Därmed är man också inne på det av riksdagen
år 1950 väckta spörsmålet om en allsidig och förutsättningslös utredning
rörande taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen, vilken enligt riksdagens
mening borde taga sikte på frågan, huruvida kraven på rättssäkerhet
och effektivitet i taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen voro tillräckligt
väl tillgodosedda (se bevillningsutskottets av riksdagen godkända utlåtande
nr 46/1950). Vid den av departementschefen bebådade utredningen
torde man heller icke kunna undgå att beröra frågan om ökad rättssäkerhet
med avseende å administrativa besvärsmål över huvud taget, vilken
fråga för närvarande utredes av besvärssakkunniga.
Även om den av departementschefen avsedda utredningen skulle kunna
leda fram till godtagbart resultat på någon punkt torde, med hänsyn till
vad utskottet ovan anfört om den tid en sådan utredning skulle kräva, balansen
ändå icke inom rimlig tid kunna avarbetas utan att andra utvägar
tillgripas. Departementschefen har själv avvisat tanken på att öka regeringsrättens
arbetsprodukt genom att föreskriva, att regeringsrätten skulle vara
domför med lägre antal ledamöter än för närvarande, och ansett, att man ej
heller torde kunna ifrågasätta att genom utökning av föredragningstiden
eller genom andra liknande åtgärder kräva en större målavverkning. Utskottet
är härutinnan ense med departementschefen. Den enda återstående
möjligheten blir då att öka antalet ledamöter i regeringsrätten.
Vid övervägande av denna fråga finner utskottet icke anledning frångå
16
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
sin tidigare uppfattning att en provisorisk förstärkning bör ske med tre ledamöter.
Såsom framgår av regeringsrättens promemoria skulle, efter en utökning
av regeringsrätten med tre ledamöter, normal balans böra förväntas
inträda efter fyra å fem år. Därest ledamöternas antal endast ökades med en,
skulle däremot balansen icke kunna beräknas bli återställd förrän omkring
tio år efter utökningen. En förstärkning med två regeringsråd åter torde
icke lämpligen kunna komma i fråga, enär det vore svårt att konstruera en
rimlig arbetsordning med elva i domstolen tjänstgörande ledamöter. Vid
dessa beräkningar har hänsyn icke tagits till verkningarna av en eventuell
fullföljdsbegränsning. Ehuru, såsom departementschefen anfört, med
hänsyn till de möjligheter som kunna erbjuda sig att genomföra en fullföljdsbegränsning
eller eljest minska tillströmningen av mål, intet bestämt
uttalande kan göras i fråga om den tid som det med den förstärkning han
föreslagit skulle taga att nedbringa balansen till önskad omfattning, kan
denna omständighet dock icke rubba det inbördes förhållandet mellan de
tidrymder inom vilka normal balans skulle kunna uppnås med de två olika
alternativ till utökning som ovan angivits.
Ehuru det icke tillkommer utskottet att uttala sig i kostnadsfrågan, vill
utskottet dock anföra följande. Ur kostnadssynpunkt kan icke med säkerhet
företräde givas åt något av de två alternativ som i förevarande hänseende
föreligga, nämligen utökning med ett eller med tre regeringsråd. Goda skäl
tala för att det senare alternativet kan ställa sig ekonomiskt mera fördelaktigt
för statsverket. Enligt vad utskottet inhämtat torde en utökning med
ett regeringsråd, däri inbegripet det ökade behovet av föredragande och extra
arbetskrafter in. in., draga en sammanlagd årlig kostnad av omkring 115 000
kronor och en förstärkning med tre ledamöter en motsvarande kostnad av
290 000 kronor. Såsom ovan framhållits beräknas, att balansen borde under
eljest oförändrade förhållanden kunna utjämnas, med ytterligare ett regeringsråd
under en tioårsperiod och efter en ökning med tre regeringsråd under
en tidrymd av fyra å fem år. De totala utgifterna för balansens avarbetande
skulle i det förra fallet uppgå till 1 150 000 kronor och i det senare fallet
till högst 1 450 000 kronor. Å andra sidan skulle i det förra fallet det allmännas
utgifter för räntor å restituerade skattebelopp uppgå till större summa
än i det senare fallet. Om den skattskyldiges talan helt eller till någon
del bifalles och skatt alltså restitueras till honom, utgår nämligen ränta å
det restituerade beloppet, beräknad efter fem procent om året från det skatten
guldits. Det bör här nämnas, att beloppet enbart av den statliga skatt
som restituerats till följd av regeringsrättens beslut, enligt vad utskottet inhämtat,
uppgick under år 1949 till 1,6 miljoner, under år 1950 till 1,7 miljoner
och under år 1951 till 2,3 miljoner kronor. Såsom framgår av utskottets
utlåtande nr 11 år 1951 har statsverket dessutom att svara för räntan på
restituerad kommunalskatt, som uttagits i enlighet med 1948 års eller senare
taxeringar. I den mån regeringsrätten i sitt arbete hinner fram till de senaste
årens taxeringar, komma statsverkets utgifter för detta ändamål att
stiga. Även om det av flera anledningar är vanskligt att angiva en exakt
17
Första lagutskottets utlåtande nr 0.
silfra för den utgiftsminskning som står att vinna, om väntetiden nedbringas
i regeringsrätten, är det dock tydligt att det rör sig om ganska betydande
summor.
Med hänsyn till att enligt gällande pensionsbestämmelser av regeringsrättens
nuvarande ledamöter två avgå under år 1956 och en under vart och ett
av åren 1959, 1961, 1962 och 1963 samt med beaktande av vad ovan anförts
angående den framtida utvecklingen av regeringsrättens arbetsbörda, finner
utskottet att en sådan utökning av regeringsrätten, som utskottet uttalat sig
tör, icke bör utgöra hinder för att vid den tidpunkt, då balansen är avarbetad,
nedbringa regeringsrådens antal till vad som kan antagas då vara erforderligt.
Med stöd av det ovan anförda anser sig utskottet böra tillstyrka en utökning
av regeringsrättens ledamöter med tre.
För genomförande av utskottets förslag erfordras en ändring av 1 § i det
genom propositionen framlagda lagförslaget.
Mot förslaget i övrigt har utskottet icke något att erinra.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen — med förklaring att riksdagen med bifall
till motionen I: 366 funnit viss ändring böra vidtagas i det
genom propositionen framlagda lagförslaget — måtte för sin
‘ del antaga följande förslag till
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Lag
om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.
Härigenom förordnas, att i stället för vad som stadgas i 1 § lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall, med upphävande
av lagen den 29 mars 1946 (nr 113) om tillfällig ökning av regei
ingsradens antal, från och med den 1 oktober 1952 och intill dess regeringsrådens
antal efter vad i denna lag sägs nedbragts till sju gälla följande.
1 §•
Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall
till och med den 30 september 1955
eller, om särskilda förhållanden föranleda
därtill, den tidigare dag som
Kungl. Maj :t bestämmer utgöras av
elva regeringsråd. Därefter skall antalet
regeringsråd, i den mån så till
följd av inträffade ledigheter kan
ske, nedbringas till sju. Eu av regeringsrättens
lagfarna ledamöter skall,
enligt vad därom är särskilt stadgat,
tjänstgöra i lagrådet.
Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall
till och med den 30 september 1955
eller, om särskilda förhållanden föranleda
därtill, den tidigare dag som
Kungl. Maj :t bestämmer utgöras av
tretton regeringsråd. Därefter skall antalet
regeringsråd, i den mån så till
följd av inträffade ledigheter kan
ske, nedbringas till sju. En av regeringsrättens
lagfarna ledamöter skall,
enligt vad därom är särskilt stadgat,
tjänstgöra i lagrådet.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 9.
18
Första lagutskottets utlåtande nr 9.
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
2 §■
Regeringsrättens arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året.
3 §■
I den mån så med hänsyn till regeringsrådens antal lämpligen kan ske,
skall regeringsrätten arbeta på avdelningar.
Regeringsrättens avdelningar äro lika behöriga att upptaga de till regeringsrättens
handläggning hörande ärenden, vilkas fördelning endast heror
av den ordning, vari de enligt gällande föreskrifter anmälas.
4 §.
Med iakttagande av vad ovan är föreskrivet äga de i regeringsrätten tjänstgörande
regeringsråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.
5 §■
Vad om måls handläggning i vissa fall av högsta domstolen i dess helhet
finnes föreskrivet skall i tillämpliga delar gälla i fråga om regeringsrätten.
Stockholm den 13 mars 1952.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV R YL ANDER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson, Lodenius, Lindblom,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar Herbert Hermansson och Herlitz;
från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Johansson i Norrfors, Lindberg, Landgren, Gustafsson i Borås
och fru Hellström.
Första lagutskottets utlåtande nr !).
19
Reservation
av herrar Hedlund i öslersund, Ahlkuist, Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson,
herrar Herbert Hermansson och Landgren, vilka ansett att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:
I propositionen föreslås en tillfällig utökning av antalet regeringsråd från
tio till elva.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen uttalade sig utskottet
år 1951 i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 11, för en utökning med
tre ledamöter men ansåg sig icke kunna förorda, att riksdagen omedelbart
genomförde en lagändring, enär frågan om förstärkningens omfattning och
varaktighet krävde närmare övervägande.
Departementschefen har nu ansett, att förstärkningen bör begränsas till
en ledamot i avvaktan på den av honom föreslagna utredningen av frågan
om möjligheterna att på olika sätt minska tillströmningen av mål till regeringsrätten.
I motionen hemställes om en utökning av regeringsrådens antal till tretton.
Motionären har bl. a. anfört, att det, såvitt nu kunde bedömas, icke
funnes stora utsikter till att den bebådade utredningen skulle leda till
resultat, vilka i avsevärd grad kunde begränsa tillströmningen av mål och
att de enligt hans mening nödvändiga åtgärderna för en effektiv avarbetning
av balansen icke kunde uppskjutas i avvaktan på ytterligare utredning.
Utskottet anser i likhet med departementschefen, att frågan om ytterligare
utökning av regeringsrådens antal får bli beroende på resultatet av den utredning
departementschefen angivit. Det torde icke med säkerhet kunna avgöras
huruvida genom denna utredning kunna komma att erbjudas några
möjligheter att genomföra en fullföljdsbegränsning eller eljest minska måltillströmningen,
innan utredningen slutförts. Emellertid förutsätter utskottet,
att utredningen bedrives med all tillbörlig skyndsamhet så att förslag
till de åtgärder, som densamma kan leda till, snarast möjligt framlägges för
riksdagen.
Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kung]. Maj :ts förslag,
får alltså hemställa,
att riksdagen med avslag å motionen 1:366 måtte bifalla
förevarande proposition, nr 27.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:195 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal, d ef s ock i ämnet väc a1 i texten