Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal, dels ock i ämnet väckt motion.

1952-03-13 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1952:9, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal, dels ock i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens

antal, dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 11 januari 1952 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 27, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag

till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i

anledning av densamma inom första kammaren väckt motion, nr 366, av

herr Herlitz.

Vad motionären hemställt återgives i det följande.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det i propositionen framlagda

förslaget, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionären anfört till stöd för

sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas här nedan,

hänvisa till propositionen och motionen.

Regeringsrättens organisation och arbetssätt.

Enligt lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall regeringsrätten

utgöras av sju regeringsråd, av vilka dock en tjänstgör i lagrådet.

Regeringsrätten är enligt § 22 regeringsformen domför med fem ledamöter,

så ock med fyra, där tre av dem äro ense om slutet. Genom särskild lag den

29 mars 1946 om tillfällig ökning av regeringsrådens antal bestämdes, att

regeringsrätten från och med den 1 oktober samma år skulle tillfälligt förstärkas,

så att den kom att bestå av tio regeringsråd. Syftet härmed var att

möjliggöra en avarbetning av då föreliggande, alltför stora balans av oavgjorda

mål. Enär en sådan avarbetning beräknades kunna genomföras på

jämförelsevis kort tid, föreskrevs i 1 § av lagen att den tillfälliga utökningen

skulle äga bestånd till och med den 30 september 1949 eller, om särskilda

förhållanden föranledde därtill, den tidigare dag som Kungl. Maj:t bestämde.

Därefter skulle, i den mån så till följd av inträffade ledigheter kunde ske,

antalet regeringsråd åter minskas till sju.

Emellertid blev utvecklingen mindre gynnsam än man vid utökningens

genomförande beräknade. Måltillströmningen till regeringsrätten var alltfort

mycket stark och dessutom inträdde eu förskjutning i fråga om målens

beskaffenhet i riktning mot en högre andel av stora och invecklade mål. Härigenom

minskade målavverkningen, räknat i antalet mål, och balansen ökade

ytterligare. Med anledning härav bestämdes genom lag den 25 februari 1949,

att utökningen av regeringsrådens antal skulle bestå till och med den 30

september 1952 eller den tidigare dag som Kungl. Maj :t bestämde.

1 llihang till riksdagens protokoll /9.32. 9 samt. 1 avd. Nr 9.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

Sedan antalet regeringsråd den 1 oktober 1946 ökades till tio, därav en

tjänstgörande i lagrådet, har som regel för tjänstgöringen i regeringsrätten

tillämpats ett schema enligt vilket antalet föredragningstimmar i veckan

uppgår, varannan vecka till 26 och varannan vecka till 24 eller i medeltal

till 25. För år räknat har den planenliga föredragningstiden uppgått till omkring

955 timmar. Med tio i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter skulle

antalet föredragningstimmar i veckan komma att uppgå till 30 eller 5 mer

än för närvarande. En närmare redogörelse för tjänstgöringsförhållandena

med olika antal ledamöter återfinnes i propositionen å s. 4.

Utvecklingen av regeringsrättens arbetsbörda m. m.

I fråga om förhållandena för tiden från och med år 1933 (vilket år en år

1928 beslutad tillfällig utökning av regeringsrätten med fyra ledamöter slutgiltigt

avvecklades) må lämnas följande uppgifter rörande antalet inkomna,

avgjorda och balanserade mål. I antalet avgjorda mål inbegripas återkallade,

till annan myndighet överlämnade eller eljest avförda mål.

Under året

Vid årets utgång

inkomna avgjorda

balanserade

1933 .

..................... 2 385

2 210

1 261

1934 .

..................... 2 602

2 658

1 205

1935 .

..................... 2 259

2 465

999

1936 .

..................... 2 033

2 078

954

1937 .

..................... 1 928

1 963

919

1938 .

..................... 2 252

2 098

1 073

1939 .

..................... 2 174

2 262

986

1940 .

..................... 1 888

2 081

792

1941 .

..................... 2 206

2 068

933

1942 .

..................... 2 283

2 207

1 009

1943 .

..................... 2 664

2 592

1 082

1944 .

..................... 3 009

2 473

1 618

1945 .

..................... 3 027

2 368

2 281

1946 .

..................... 3 333

2 466

3 150

1947 .

..................... 3171

2 898

3 425

1948 .

..................... 2 937

2 703

3 657

1949 .

..................... 3 012

2 633

4 036

1950 .

..................... 3 221

2 668

4 589

1951 .

..................... 3 022

2 708

4 905

Eftersom

skattemålen utgöra den ojämförligt

största

gruppen av mål

regeringsrätten, ha vissa uppgifter rörande förhållandena inom kammarrätten

inhämtats. En sammanställning av dessa uppgifter lämnas i propositionen

å s. 5 och 6, till vilka utskottet hänvisar.

Behandlingen vid 1951 års riksdag av frågan om en utökning av

regeringsrätten.

I motioner vid 1951 års riksdag väcktes fråga om en ytterligare, tillfällig

förstärkning av regeringsrätten. Första lagutskottet anförde i sitt i anledning

av motionerna avgivna utlåtande, nr 11, att enligt utskottets mening starka

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

skäl talade för att en tillfällig ytterligare förstärkning av regeringsrätten

snarast genomfördes. Det syntes därvid utskottet ligga närmast till hands att

tänka sig en utökning med tre ledamöter. Frågan om förstärkningens omfattning

och varaktighet krävde emellertid närmare övervägande, och utskottet

kunde därför icke förorda att riksdagen omedelbart genomförde en lagändring.

Utskottet hemställde att riksdagen måtte besluta skrivelse till Kungl.

Maj :t med anhållan att förslag snarast måtte framläggas för riksdagen till

erforderlig utökning av regeringsrådens antal så att den alltför stora balansen

av oavgjorda mål i regeringsrätten kunde inom skälig tid nedbringas till

normal storlek. Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 74).

Regeringsrättens promemoria.

I en inom regeringsrätten upprättad, den 31 oktober 1951 dagtecknad promemoria,

vilken behandlar läget vid utgången av september månad 1951, anföres

följande angående regeringsrättens arbetsbalans.

Utöver balansen av krigskonjunkturskattemål, som den 30 september 1951

i regeringsrätten utgjorde 1 101 och vid årets slut beräknas utgöra omkring

900, beräknas ytterligare inkomma inemot 100 sådana mål. Sammanlagt

skulle således efter instundande årsskifte omkring 1 000 krigskonjunkturskattemål

återstå för föredragning, vilket beräknas motsvara en föredragningstid

av 350 ä 400 timmar.

I fråga om andra finansmål har tillströmningen till kammarrätten under

de nio första månaderna år 1951 jämfört med föregående år obetydligt ökats.

Såvitt nu kan bedömas torde antalet såväl inkommande som avgjorda beskattningsmål

i kammarrätten i fortsättningen komma att hålla sig omkring.

8 000 mål årligen, vilket beräknas medföra, att till regeringsrätten inkomma

1 500 å 1 600 mål årligen, motsvarande en föredragningstid av omkring 500

timmar. Balansen av dessa mål, som den 30 september 1951 utgjorde 3 528

och för årsskiftet uppskattas till omkring 3 600, borde vid nämnda antal årligen

inkommande mål icke gärna tillåtas överstiga 500 mål. Balansen borde

därför nedbringas med omkring 3 100 mål, vilket beräknas motsvara en

föredragningstid av omkring 1 000 timmar.

Antalet från andra departement till regeringsrätten inkomna mål, som under

senare år utgjort, år 1943 1 372, år 1944 1 335, år 1945 1 127, år 1946

1 320, år 1947 1 377, år 1948 1 225, år 1949 1 203 och år 1950 1 253 eller sålunda

i genomsnitt 1 264, torde även i fortsättningen böra antagas hålla sig

till omkring 1 200 å 1 300 mål årligen. Med den avverkningstakt, som för sådana

mål uppnåtts under de första nio månaderna år 1951 motsvarar detta

eu årlig föredragningstid av omkring 450 timmar. Balansen av dessa mål,

som den 30 september 1951 utgjorde 469 mål, kan anses för årstiden vara av

normal omfattning.

Sammanlagt kan antalet till regeringsrätten inkommande mål, med undantag

för krigskonjunkturskattemål, i fortsättningen antagas utgöra omkring

2 700 å 2 900, motsvarande eller obetydligt överstigande den föredragningstid

av omkring 955 timmar, som kan uppnås med nuvarande antal av

nio i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter. För nedbringande av balansen

till önskvärd storlek samt avverkning av återstående krigskonjunkturskattemål

beräknas därutöver en föredragningstid av 1 350 å 1 400 timmar vara

erforderlig. Läget har i detta avseende icke undergått någon anmärkningsvärd

förändring sedan föregående år. Tendensen till växande balans ingiver

dock betänkligheter.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

Det framgår av det ovanstående, att regeringsrättens arbetsbalans icke kan

väntas bliva minskad utan att antalet ledamöter utökas under en övergångstid.

Om ett regeringsråd tillkomme bleve det möjligt att ordna föredragning

på två avdelningar under ännu en veckodag, motsvarande en ökning av den

årliga föredragningstiden med omkring 150 timmar. Detta tillägg i tid skulle

då helt, eller i varje fall till övervägande del stå till förfogande för nedbringande

av balansen, vilken alltså borde kunna utjämnas under en tioårsperiod.

Om det anses önskvärt, att balansen reduceras till normal nivå på kortare

tid, erfordras givetvis en större utökning av antalet ledamöter i regeringsrätten.

Härvid är emellertid att märka, att effektiviteten kan bli något lidande

på utökningen enär denna försvårar konstruktionen av en rimlig arbetsordning.

Svårigheterna bliva särskilt stora, om antalet i regeringsrätten

tjänstgörande ledamöter skulle bestämmas till elva. Med tolv ledamöter blir

den årliga arbetstiden den dubbla mot vad som uppnåddes med sex ledamöter

eller sålunda omkring 1 310 timmar per år. Därvid skulle för reduktion

av balansen disponeras omkring 300 timmar per år. Normal balans borde

alltså i detta fall kunna förväntas inträda efter fyra å fem år.

Departementschefen.

Vid remiss till lagrådet av förevarande lagförslag har föredragande departementschefen,

statsrådet Zetterberg — efter att ha konstaterat att de

åtgärder som hittills vidtagits för att nedbringa den sedan flera år tillbaka

föreliggande betydande balansen av oavgjorda mål i regeringsrätten icke lett

till önskat resultat och att balansen vid utgången av år 1951 motsvarade nära

två års arbetsprodukt av regeringsrätten med nuvarande sammansättning —

anfört bl. a. följande.

»Balansen är alltså betydande och uppenbaidigen äro svåra olägenheter förknippade

härmed. Enligt den inom regeringsrätten verkställda beräkningen

skulle det antal mål som under den närmaste framtiden kan antagas komma

att fullföljas till regeringsrätten ungefärligen motsvara den avverkning som

kan påräknas med nuvarande arbetskrafter. Någon möjlighet att avarbeta

balansen skulle således icke föreligga utan särskilda åtgärder. Denna beräkning

synes, såvitt nu kan bedömas, vara riktig.

Av det sagda framgår att åtgärder äro erforderliga för att minska balansen.

Flera utvägar äro i och för sig möjliga. Vid tidigare tillfällen har

övervägts att öka regeringsrättens arbetsprodukt genom att föreskriva att

domstolen skall vara domför med lägre antal ledamöter än för närvarande

är fallet. Tanken har emellertid avvisats och det torde ej föreligga anledning

att nu ånyo upptaga den. Ej heller torde man kunna ifrågasätta att

genom utökning av föredragningstiden eller genom andra liknande åtgärder

kräva en större målavverkning. Därefter återstå utvägarna att öka antalet

ledamöter i regeringsrätten och att begränsa fullföljden. Vad först beträffar

en begränsning av måltillströmningen må erinras om att denna utväg att

vinna en lättnad i regeringsrättens arbetsbörda flera gånger tidigare valts.

I propositionen nr 32/1946 redogjorde jag för de åtgärder som under 1920- talet vidtagits i sådant avseende och som väsentligen bestått i att man

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

5

gjort kammarrätten till sistas instans i vissa grupper av mål och överflyttat

andra grupper från regeringsrättens till annan myndighets prövning. Jag

anförde i anslutning till denna redogörelse att det icke syntes vara tillrådligt

att, utöver vad som sålunda skett på 1920-talet, minska tillströmningen

av mål till regeringsrätten genom att avskära vissa grupper av mål från

fullföljdsrätt. Ej heller syntes mig då möjlighet förefinnas att till annan

myndighet överlämna avgörandet av vissa mål, i vart fall ej i nämnvärd

omfattning. Inför det synnerligen otillfredsställande arbetsläge som nu förefinnes

synes man emellertid, trots vad jag sålunda då yttrade, nu böra

till förnyat övervägande upptaga frågan om möjligheterna att på olika sätt

minska tillströmningen. Jag avser att låta närmare utreda dessa spörsmål

och att därefter ånyo pröva dem.

I avbidan på att en eventuell fullföljdsbegränsning kan hinna inverka på

måltillströmningen äro emellertid omedelbara åtgärder erforderliga för att

nedbringa den föreliggande balansen. Som framgår av det anförda torde i

sådant hänseende icke kunna ifrågakomma någon annan åtgärd än att tillfälligt

ytterligare förstärka regeringsrätten. Någon större utökning anser jag

dock knappast böra komma i fråga i avvaktan på den nyss berörda utredningen,

och jag vill därför föreslå att förstärkningen begränsas till en ledamot.

Sammanlagda antalet ledamöter skulle således bliva elva, varav

en tjänstgörande i lagrådet. Rörande den tid som det med denna förstärkning

skulle taga att nedbringa balansen till önskad omfattning kan intet

bestämt uttalande göras. Uppenbarligen blir därvid av största betydelse

vilka möjligheter som kunna erbjuda sig att genomföra en fullföljdsbegränsning

eller eljest minska tillströmningen av mål. Tills vidare torde

förstärkningen böra beslutas för en tid av tre år räknat från den 30 september

1952, då det nuvarande provisoriet upphör. Liksom nu är fallet

bör Kungl. Maj :t äga att, om särskilda förhållanden föranleda därtill,

bestämma en tidigare slutdag. Efter utgången av september månad 1955

eller den av Kungl. Maj :t eventuellt fastställda dagen bör antalet regeringsråd,

i den mån så till följd av inträffade ledigheter kan ske, åter nedbringas

till sju. Även i övrigt torde den nya lagen böra utformas i överensstämmelse

med den nu gällande. Till belysande av möjligheterna att åter

minska antalet regeringsråd kan nämnas att, enligt gällande pensionsbestämmelser,

av regeringsrättens nuvarande ledamöter två avgå under år

1956, en under år 1959 och en under år 1961.»

Lagrådet.

Lagrådet bar lämnat förslaget utan erinran.

Motionen.

Efter alt bl. a. ha redogjort för departementschefens uttalade avsikt att

låta undersöka möjligheterna att på olika sätt minska tillströmningen av

mål till regeringsrätten har motionären vidare anfört.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

Det förtjänar i anledning av vad statsrådet sålunda anfört starkt understrykas

att han för sex år sedan (i prop. nr 32/1946) bedömde läget helt

annorlunda. Han uttalade då att det icke syntes vara tillrådligt att, utöver

väd som skett på 1920-talet, minska tillströmningen av mål till regeringsrätten

genom att avskära vissa grupper av mål från fullföljdsrätt. Ej heller

syntes honom då möjlighet förefinnas att till annan myndighet överlämna

avgörandet av vissa mål, i vart fall ej i nämnvärd omfattning. Den uppfattning/som

då uttalades, synes mig synnerligen välgrundad. Det finnes

ingen anledning att antaga att möjligheterna att på ett rationellt sätt begränsa

måltillströmningen till regeringsrätten äro större nu än år 1946. Det

finnes sålunda, så vitt nu kan bedömas, icke stora utsikter till att den bebådade

utredningen skall leda till resultat, vilka i avsevärd grad kunna begränsa

tillströmningen. Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att uttala ett

beklagande av att utredningen icke satts i gång tidigare.

I nu förevarande läge synas därför de av trängande rättssäkerhetsintressen

nödvändiggjorda åtgärderna för en effektiv avarbetning av balansen icke

kunna uppskjutas i avvaktan på ytterligare utredning. Jag vill därför yrka,

att, i anslutning till riksdagens i fjol uttalade mening, regeringsrätten redan

nu utökas med tre ledamöter.

Mot detta förslag skulle till äventyrs kunna invändas, att om en sådan

utökning av regeringsrådens antal kommer till stånd och det efter en tid

visar sig, att antalet ur arbetsbelastningssynpunkt bör minskas till det normala,

svårigheter kunna uppstå. Av propositionen framgår att fyra regeringsråd

enligt gällande pensionsbestämmelser komma att avgå under loppet

av en 1 O-årsperiod. Efter denna tid skulle regeringsrätten ändå, om

ingen opåräknad avgång sker, bestå av två ledamöter utöver det normala

antalet. I vårt nuvarande samhälle är utvecklingstendensen emellertid sådan,

att området för statens bestämmanderätt över den enskildes liv och

handlande ständigt ökar. I följd härav hava regeringsrättens rättsvårdande

uppgifter ofrånkomligen vuxit oerhört i omfattning och betydelse. Härvid

kommer det otvivelaktigt att förbliva. Det måste under sådana förhållanden

betraktas som en verklighetsfrämmande illusion, att regeringsrättens ledamotsantal

skulle, utan allvarligt förfång för rättsvården, kunna inom överskådlig

framtid nedbringas till vad det var vid dess inrättande för mer än

40 år sedan. Farhågorna för att en nu behövlig förstärkning av regeringsrätten

skulle i framtiden resultera i en överdimensionering av denna domstol

böra sålunda bedömas såsom ogrundade.

Motionen utmynnar i en hemställan, »att riksdagen måtte för sin del besluta

sådan ändring av den föreslagna lagen om tillfällig förstärkning av

regeringsrådens antal, att regeringsrådens antal bestämmes till tretton.»

Tidigare åtgärder för minskning av måltillströmningen m. m.

Departementschefens uttalade avsikt att låta närmare utreda och pröva

spörsmålen om fullföljdsbegränsning och andra åtgärder för alt minska

tillströmningen av mål till regeringsrätten har föranlett utskottet att här

lämna en kortfattad redogörelse för tidigare åtgärder och förslag i dessa

hänseenden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9. 7

Fullföljdsbegränsning och överflyttning av mål till annan myndighet m. m.

Det första världskriget förorsakade en mycket kraftig ökning i tillströmningen

av mål till regeringsrätten. För att nedbringa uppkommen arbetsbalans

förordnades genom kungörelse den 12 december 1924, att besvär i

vissa mål om avlöningsförmåner och dylikt samt vissa mål om delaktighet

i eller avgift till pensionsinrättning m. in., som dittills prövats av regeringsrätten,

skulle i stället fullföljas till och avgöras i kammarrätten. Vidare

förordnades, att dylika mål ävensom vissa på kammarrättens prövning

beroende anmärkningsmål, mål om avkortning och avskrivning av allmänna

medel eller av persedlar samt reskontreringsmål i allmänhet icke skulle

få fullföljas från kammarrätten. Ytterligare föreskrevs genom kungörelse

samma dag, att mål om familjeunderstöd åt värnpliktiga skulle, där besvär

i dylika mål dittills prövats av regeringsrätten, i stället avgöras i kammarrätten.

Tillräcklig minskning i tillströmningen av mål till regeringsrätten

inträdde emellertid icke genom nu berörda föreskrifter. Ytterligare åtgärder

blevo därför erforderliga. Genom lag den 5 mars 1926 föreskrevs, att regeringsrättens

obligatoriska hörande över ansökningar i fideikommissärenden

skulle upphöra. I syfte att befordra en snabbare handläggning av målen i

regeringsrätten genomfördes vidare samma år vissa bestämmelser för åstadkommande

av en förbättrad föredragning. En icke oväsentlig avlastning av

regeringsrättens arbetsbörda skedde sedermera därigenom att enligt särskilda

föreskrifter i förordningen den 27 juni 1927 om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1928 samt i taxeringsförordningen

den 28 september 1928 talan mot kammarrättens utslag icke

vidare finge föras beträffande huvudparten av mål rörande fastighetstaxering

för år 1928 eller senare år eller beträffande mål om virkestaxering för

år 1929 eller senare år.

Emellertid ansågs icke till fyllest med dessa åtgärder till lättande av regeringsrättens

arbetsbörda, utan nya åtgärder i detta syfte beslötos år 1928.

Genom lag den 14 juni 1928 ändrades regeringsrättslagen så, att ytterligare

vissa grupper av mål överflyttades från regeringsrätten till annan

myndighets prövning. Vidare vidtogs genom kungörelse den 24 augusti 1928

sådan ändring av den förut omnämnda kungörelsen den 12 december 1924,

att regeringsrätten jämväl befriades från handläggning av mål om ersättning

för vissa utgifter i tjänsten in. in.

Härjämte genomfördes en lag den 14 juni 1928 angående tillfällig ökning

av regeringsrådens antal, enligt vilken antalet regeringsråd för tiden från

och med den 1 januari 1929 intill utgången av år 1931 skulle utgöra elva

och därefter, i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter kunde ske,

skulle nedbringas till sju. I den utsträckning så med hänsyn till regeringsrådens

antal lämpligen kunde ske skulle regeringsrätten arbeta å avdelningar.

Denna lag tillkom på förslag av 1928 års riksdag. Kungl. Maj:t hade

i proposition nr 232 till samma års riksdag föreslagit, att regeringsrådens

antal skulle ökas från sju till nio. På förslag av sammansatt stats- och

första lagutskott i dess utlåtande, nr 4, beslöt riksdagen emellertid i an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

ledning av propositionen och en av herr Schlyter i första kammaren väckt

motion, nr 311, om den utökning till elva ledamöter, som kom till stånd

genom nämnda lag. Samtidigt härmed anhöll riksdagen hos Kungl. Maj :t

om en allsidig utredning rörande regeringsrättens organisation och arbetssätt

(riksdagens skrivelse nr 320). Ledamotsantalet i regeringsrätten minskades

därefter år 1932 med en och år 1933 med tre.

Även efter år 1928 ha vissa grupper av mål undantagits från prövning

i regeringsrätten, såsom vissa mål om allmänna vägar m. in.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen utökades år 1946 regeringsrådens

antal till tio.

I förenämnda proposition till 1928 års riksdag anfördes i fråga om begränsning

av tillströmningen av skattemål till regeringsrätten.

Inom finansdepartementet har undersökning verkställts rörande möjligheten

att begränsa tillströmningen av beskattningsmål till regeringsrätten.

Olika förslag hava därvid varit under övervägande. Sålunda har undersökts

möjligheten att från fullföljd avskära vissa grupper av mål, därvid gruppindelning

skulle ske efter beskattningens art eller tvisteföremålets värde.

Vidare har ifrågasatts att inskränka klagorätten till att gälla vissa delar

av processen. Sålunda har tänkts, att klagorätten möjligen skulle kunna

inskränkas till att avse allenast rättsfrågor eller att förbud skulle kunna

stadgas mot förebringande av ny bevisning i regeringsrätten.---

Emellertid har visat sig, att betydande olägenheter äro förenade med samtliga

sålunda ifrågasatta åtgärder. —--

I anledning av riksdagens ovan omförmälda hemställan år 1928 om utredning

rörande regeringsrättens organisation och arbetssätt uppdrogs åt

regeringsrätten att utföra denna utredning. Regeringsrätten avgav ett den

30 oktober 1930 hållet protokoll, innefattande den anbefallda utredningen.

Däri framhölls bl. a. beträffande möjligheterna att åstadkomma lättnad

i regeringsrättens arbetsbörda genom överflyttning av ytterligare vissa slag

av mål till andra myndigheter följande.

Enligt vad som framgår av den utredning, som föregick 1928 års proposition,

lärer emellertid på denna väg, såvitt för närvarande kan bedömas,

näppeligen något avsevärt vidare vara att vinna. På sätt därvid framhållits,

torde nämligen en överflyttning av mål från regeringsrätten till annan

myndighet icke böra äga rum i större utsträckning än sådant på grund

av målens beskaffenhet utan större olägenhet kan ske. Och även om, med

iakttagande härav, på en eller annan punkt ytterligare någon mindre jämkning

skulle kunna ifrågasättas, lärer detta dock knappast vara av någon

mera avsevärd betydelse för regeringsrättens arbete i det hela.

Vidkommande särskilt beskattningsmålen, har tidigare varit ifrågasatt,

huruvida icke desamma skulle kunna utan egentlig olägenhet över hela

linjen stanna i kammarrätten. Häremot har emellertid — och med fullt fog

—- invänts, att kammarrätten är den första domstolsinstans, som nu har att

handlägga dessa mål, samt att i följd därav vederbörande parter i regel

först genom kammarrättens utslag erhålla tillfyllestgörande besked om de

skäl, varpå taxeringen i överklagade delar är grundad, samt i vilka avseenden

den i målet förebragta utredningen och bevisningen må brista. En änd
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

9

rad lagstiftning i angiven riktning skulle därför uppenbarligen förutsätta en

väsentlig omläggning av hela det nu tillämpade taxeringsförfarandet. Därtill

kommer, att ifrågavarande mål, synnerligast med den utveckling samhällsförhållandena

numera tagit, äro av den utomordentliga vikt såväl för

det allmänna som för de enskilda, att ett avskärande av rätten till anförande

av besvär hos regeringsrätten i dylika mål i större utsträckning än

som redan skett icke torde böra ifrågakomma. De begränsningar i besvärsrätten,

som redan vidtagits, äro även de i viss mån att beteckna såsom nödfallsåtgärder,

ägnade att till en viss grad rubba enhetligheten i det

eljest gällande systemet för ifrågavarande måls behandling. Under det omfattande

och ingående reformarbete å förevarande område, som under senare

åren ägt rum, har någon tanke på ett ytterligare fortgående på nämnda

väg icke heller veterligen varit ifrågasatt.

Sedan Kungl. Maj :t uppdragit åt statens organisationsnämnd att verkställa

förnyad utredning rörande regeringsrättens organisation och arbetssätt, avgav

nämnden den 19 oktober 1931 utlåtande in. m. i anledning av uppdraget.

Beträffande möjligheterna att, utöver vad som redan tidigare skett, begränsa

antalet inkommande mål genom överflyttning av ytterligare grupper

av mål till annan myndighet, ansåg organisationsnämnden sig icke kunna

tillråda en sådan utväg, under framhållande av att redan tidigare från

regeringsrättens slutliga avgörande torde ha överflyttats mål och ärenden i

den utsträckning som då ansetts lämplig eller tillrådlig. Nämnden yttrade

vidare.

Det bör----beaktas, att enhetligheten i den administrativa rättsskip
ningen

ej kan undgå att bliva lidande på, om alltför många grupper mål

avskäras från prövning i den administrativa högsta domstolen och dennas

arbete begränsas blott till vissa delar av det administrativa rättsområdet.

En inom organisationsnämnden företagen preliminär omprövning av frågan,

huruvida ytterligare grupper mål och ärenden kunna undandragas regeringsrättens

slutliga avgörande, har närmast givit vid handen, att ej mycket

kan vara att vinna på denna väg, därest ej den administrativa högsta

domstolens verksamhetsområde skall begränsas på ett sätt, som ur rättsskipningens

enhetlighet synes mindre lämpligt. Givetvis möta ur nu anförda

synpunkt mindre betänkligheter att från rätt till fullföljd avskilja mål, vilka

framstå som mera bagatellartade, eller däri, enligt vad erfarenheten givit vid

handen, ändringsfrekvensen är jämförelsevis ringa. Särskilt gäller detta sådana

mål, som nu avgöras av en och samma centrala ämbetsmyndighet och i

vilka alltså kan förväntas en mera fast och enhetlig praxis än i de ärenden,

vilka handläggas av och till regeringsrätten inkomma från flera olika sidoordnade

myndigheter med deras skiftande praxis. En genom organisationsnämndens

försorg verkställd undersökning utvisar emellertid, att dylika mål

varken äro så talrika eller eljest av sådan beskaffenhet, att de kunna antagas

utöva något egentligt inflytande på det rent kvantitativa resultatet av regeringsrättens

arbete.

Beskattningsorganisationssakkunniga ha i sitt betänkande med förslag till

ändrad organisation av kammarrätten (SOU 1942:18) berört frågan om

begränsning av tillströmningen av beskattningsmål till regeringsrätten och i

detta hänseende yttrat, att de skäl som anförts för bibehållande av en högsta

instans över kammarrätten i beskattningsmålen alltjämt ägde giltighet, samt

vidare uttalat.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

Den bristfälliga organisationen av prövningsnämnderna måste fortfarande

anses lägga bestämt hinder i vägen för en reform, varigenom kammarrätten

göres till sista instans i beskattningsmålen. Emellertid planera de sakkunniga

---en sådan omorganisation av prövningsnämnderna, att dessa

skulle bliva i stånd att handlägga och pröva där anförda besvär med erforderlig

noggrannhet och sakkunskap, varigenom antalet besvär hos kammarrätten

i beskattningsmål kunde i någon mån nedbringas. Därest en sådan

omorganisation av prövningsnämnderna genomföres och leder till åsyftat

resultat, kan frågan om kammarrättens omvandling till högsta instans i beskattningsmål

komma i annat läge och bliva aktuell.

Då det emellertid visat sig, att en alltför stark belastning av regeringsrätten

under ogynnsamma yttre omständigheter kan uppkomma, hava de sakkunniga

funnit sig böra överväga, om icke viss begränsning borde införas i

avseende å rätten att hos regeringsrätten fullfölja talan över kammarrättens

utslag i beskattningsmål i vidare mån än den begränsning av talerätten,

som redan finnes genomförd beträffande vissa mål angående fastighetstaxering

samt mål angående taxering till skogsaccis. En möjlighet till åstadkommande

av dylik begränsning, som enligt de sakkunnigas mening kunde göras

till föremål för närmare undersökning, vore att meddela en bestämmelse

av innehåll, att rätten till talan skulle vara avskuren för det fall, att

de båda närmast föregående instanserna, kammarrätten och vederbörande

prövningsnämnd varit fullt ense i det slut, vartill de vid sina avgöranden

kommit. Emellertid hava de sakkunniga under hand inhämtat, att det med

hänsyn till balansen oavgjorda beskattningsmål hos regeringsrätten icke för

närvarande föreligger behov av en dylik föreskrift. Då därtill kommer, att

även en sådan reform torde för sitt förverkligande förutsätta en effektivisering

av prövningsnämnderna, hava de sakkunniga icke ansett sig böra

åtminstone för närvarande framlägga något förslag i ämnet.

7.947 års taxeringssakkunniga ha i sitt betänkande med förslag om inrättande

av en riksskattenämnd in. m. (SOU 1949: 62) kommit in på frågan

om huruvida åtgärder till minskande av antalet till regeringsrätten fullföljda

taxeringsmål kunde vidtagas, men ansett det icke kunna sättas i

fråga att begränsa de skattskyldigas rätt att fullfölja talan till högsta instans

genom införande av en på taxeringens storlek beroende spärr, vilket skulle

framstå såsom enbart eller i varje fall huvudsakligen betingat av omsorg

för det allmännas skatteintresse. De sakkunniga ha vidare anfört.

Däremot kan det ur principiell utgångspunkt icke anses obefogat att överväga,

huruvida det allmänna bör äga obegränsad rätt att, då dess talan icke

vunnit bifall hos kammarrätten, tillåta fullföljd till regeringsrätten.----

De sakkunniga hava---stannat för att föreslå förbud för taxerings
intendent

att utan för varje särskilt fall lämnat tillstånd av riksskattenämndens

ordförande anföra besvär hos Kungl. Maj :t över kammarrättens utslag

i taxeringsmål.

Under remissbehandlingen av taxeringssakkunnigas förslag framfördes invändningar

på denna punkt. Däremot framhölls bl. a. såsom exempel på

grupper av mål, för vilka besvärsrätten till regeringsrätten skulle kunna avskäras,

oavsett vem som klagade, mål som icke kunnat upptagas till prövning

av kammarrätten samt mål där klara prejudikat funnos m. m.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9. 11

De taxeringssakkunnigas ifrågavarande förslag föranledde ej någon åtgärd.

1 propositionen nr 64 till 1951 års riksdag, vilken innefattade förslag till

inrättande av en riksskattenämnd, framhöll chefen för finansdepartementet,

samtidigt med att han avstyrkte förslaget om inskränkning i taxeringsintendents

besvärsrätt, att frågan om en begränsning av såväl de skattskyldigas

som taxeringsintendenternas och kommunernas för närvarande oinskränkta

besvärsrätt till regeringsrätten syntes böra uppmärksammas och, därest så

funnes påkallat, framdeles och i ett sammanhang göras till föremål för

utredning.

Införande av fullföljds- eller stämpelavgift.

I ovannämnda proposition nr 232 till 1928 års riksdag upptogs i samband

med andra åtgärder, som föreslagits för begränsning av tillströmningen av

heskattningsmål till regeringsrätten, frågan om införande av rättegångsavgifter,

såsom viss fullföljdsavgift eller stämpelavgift. I detta hänseende anfördes.

Mest förtjänt av beaktande torde otvivelaktigt uppslaget om införande av

fullföljdsavgifter vara. Dylika avgifter förekomma i rättegångsmålen vid

fullföljd till högsta domstolen, och är deras uppgift i den judiciella processen

i första hand att lägga en hämsko på processlystnaden. Vidare bereda

de bidrag till kostnaderna för processen. De ändamål ifrågavarande avgifter

fylla vid fullföljd till högsta domstolen äro dock ej utan vidare tillämpliga

å beskattningsmålen. Det torde sålunda te sig föga tilltalande, att staten

uppställer krav på utbekommande av vissa avgifter för att tillåta prövning

av rättmätigheten av det allmännas skatteanspråk eller för att täcka

statens kostnader för prövningen. Därest avgifterna fastställdes till fixa belopp,

skulle de ock tynga skattskyldiga med lägre inkomst vida hårdare än

sådana med högre inkomst. Och om avgifterna gjordes beroende av den

skattskyldiges ekonomiska bärkraft eller tvisteföremålets värde, komme fastställandet

av avgifternas belopp att komplicera skatteprocessen. Dessutom

torde, såvitt någon mera betydande begränsning av tillströmningen av skattemål

till regeringsrätten på denna väg skall ernås, avgifterna böra fastställas

till jämförelsevis höga belopp. Med hänsyn till vad nu anförts har

det icke befunnits möjligt att för närvarande vidtaga särskilda åtgärder för

begränsning av tillströmningen till regeringsrätten av heskattningsmål.

Det sammansatta stats- och första lagutskott, som behandlade propositionen,

ansåg sig i likhet med departementschefen icke böra förorda en dylik

åtgärd.

Regeringsrätten framhöll i sitt ovannämnda protokoll av den 30 oktober

1930, att införande av fullföljdsavgifter säkerligen skulle komma att innefatta

ett ganska verksamt medel för begränsning av tillströmningen av beskattningsmål

till regeringsrätten och att förhållandena framdeles till äventyrs

kunde gestalta sig så att, trots de olägenheter som onekligen måste

anses vara förknippade med eu sådan åtgärd, frågan därom borde upptagas

till förnyat övervägande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

Statens organisationsnämnd har i sitt ovannämnda utlåtande funnit de

skäl, som 1928 anförts mot införandet av en fullföljdsavgift i skattemål, med

hänsyn till arten av de i regeringsrätten i övrigt förekommande målen äga

lika giltighet för flertalet av dessa, och härutinnan framhållit bland annat.

I stort sett rörde målen i regeringsrätten icke rättsförhållandet enskilda

parter emellan; då enskild person vore part i sådant mål, anginge detsamma

i allmänhet hans rättsliga ställning i förhållande till det allmänna, till stal

eller kommun. Samma synpunkter, som gjort sig gällande i rättegångsbalkens

stadgande att tilltalad, vilken i högsta domstolen förde talan i fråga

om honom ådömt ansvar, vore fri från nedsättande av fullföljdsavgift och

som föranlett statsmakterna att avstå från införande av fullföljdsavgift i

skattemål, gjorde sig i stort sett gällande i fråga om övriga mål av nu

antydd art. Vid sådant förhållande syntes därför icke böra föreslås införandet

av någon avgift vid fullföljd av mål till regeringsrätten.

I detta sammanhang har organisationsnämnden vidare erinrat därom, att

enligt förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften frihet

från stämpel ägde rum i åtskilliga av de mål, som förekomme i regeringsrätten,

däribland beskattningsmålen, och därvid framhållit, att med hänsyn

till den skyldighet att erlägga stämpelavgift, som i allmänhet förefunnes vid

utlösen av olika myndigheters beslut i varjehanda ärenden, samma principiella

betänkligheter icke gjorde sig gällande mot att ålägga enskild klagande

att betala stämpelavgift vid utlösen av regeringsrättens utslag som

mot att stadga skyldighet för honom att nedsätta fullföljdsavgift. Nämnden

har dock icke funnit sig ur de synpunkter, som här äro i fråga, böra förorda

införandet av stämpelavgift beträffande regeringsrättsutslagen i allmänhet.

Till utveckling av denna sin mening har nämnden anfört bl. a.

Ett upphävande av nu medgiven stämpelfrihet skulle i realiteten verka

som en fullföljdsavgift i den mån därigenom åstadkommes en begränsning

av antalet fullföljda mål. En utav organisationsnämnden föranstaltad statistisk

undersökning synes giva vid handen, att en dylik åtgärd ej kan förväntas

i mera betydande omfattning minska tillströmningen av mål till

regeringsrätten.---Ett beläggande med stämpel av regeringsrättens

utslag i skattemål skulle sannolikt, utan att vara till verkligt gagn i det

syfte, som med denna utredning avses, från fullföljd avhålla endast de

minst bemedlade. Vad sålunda sagts om beskattningsmålen torde i stort

sett gälla om övriga i regeringsrätten förekommande mål, där nu stämpelfrihet

åtnjutes.

Beskattningsorganisationssakkunniga ha i sitt betänkande anfört.

Införandet av stämpelplikt måste givetvis i första hand vara beroende av

om besvärsrätten hos överinstanserna kan anses hava i avsevärd grad missbrukats.

I syfte att underlätta bedömandet av denna fråga hava de sakkunniga

låtit verkställa utredning om i vilken utsträckning av kammarrätten

under ett kalenderår meddelade utslag i andra beskattningsmål än mål angående

taxering till värnskatt samt angående fastighetstaxering och taxering

till skogsaccis innefatta ändring i det beslut, som närmast föregående instans

meddelat.---

Enligt vad de sålunda verkställda utredningarna giva vid handen, har kammarrätten

under år 1940 ändrat vederbörande beskattningsnämnds hos kam
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

13

marrätten överklagade beslut i icke mindre än 33 procent av hela antalet av

kammarrätten under året avgjorda andra beskattningsmål än mål angående

taxering till värnskatt samt angående fastighetstaxering och taxering till

skogsaccis, under det att regeringsrätten under samma år ändrat kammarrättens

utslag i motsvarande mål i nära 20 procent av hela antalet av regeringsrätten

under året avgjorda sådana mål.

Anledningarna till den särskilt inom kammarrätten starka ändringsfrekvensen

äro tvivelsutan flerfaldiga. En väsentlig orsak utgör med all säkerhet

den otillfredsställande organisationen av beskattningsnämnderna jämte

den alltför korta tid, som prövningsnämnderna hava till sitt förfogande för

utförande av det dem åliggande arbetet, vilket allt blir till allvarligt men

för taxeringsresultatet. Men även de skattskyldiga själva äro ofta vållande

till att deras taxeringar först i högre eller rent av högsta instans bliva riktiga,

i det att de i stor utsträckning försumma att på ett så tidigt stadium som

möjligt tillhandahålla myndigheterna den utredning eller det material, som

dessa finna erforderligt för att helt eller delvis kunna bifalla de skattskyldigas

yrkanden.

Oavsett vilka anledningarna till den höga ändringsprocenten inom överinstanserna

än må vara, är den dock, såvitt framgår av den föreliggande

statistiken, så betydande, att det under nuvarande förhållanden lärer vara

uteslutet att införa stämpelplikt beträffande vare sig kammarrättens eller

regeringsrättens utslag i beskattningsmål.

Möjligen kan frågan om stämpelbeläggning av överinstansernas utslag i

beskattningsmål upptagas till förnyat övervägande, sedan en företagen omorganisation

av beskattningsnämnderna under några år visat sina verkningar.

1947 års taxeringssakkunniga ha ansett, att det icke kunde sättas i fråga

att begränsa de skattskyldigas rätt att fullfölja talan till högsta instans

genom upptagande av fullföljdsavgift av samma skäl som de sakkunniga,

enligt vad ovan upptagits, anfört beträffande frågan om fullföljdsbegränsning.

För riksdagen har icke framlagts något förslag till införande av fullföljdsavgift

eller stämpelavgift i sådana fall där stämpelfrihet åtnjutes.

Utskottet.

Förevarande proposition får anses vara föranledd av riksdagens år 1951,

på förslag av utskottet i dess utlåtande nr 11, beslutade hemställan, att

Kungl. Maj :t snarast måtte framlägga förslag för riksdagen till erforderlig

utökning av regeringsrådens antal, så att den alltför stora balans av oavgjorda

mål, som då fanns inom regeringsrätten, inom skälig tid kunde nedbringas

till normal storlek.

I ovannämnda utlåtande anförde utskottet, att starka skäl talade för

att en tillfällig, ytterligare förstärkning av regeringsrätten snarast genomfördes.

Det syntes utskottet därvid ligga närmast till bands att tänka sig

en utökning med tre ledamöter. Vid sitt bedömande av frågan utgick utskottet

från att, såsom departementschefen själv uttalade år 1946, det icke

vore tillrådligt att utöver vad som redan skett minska tillströmningen av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr ,9.

mål till regeringsrätten genom att avskära vissa grupper av mål från fullfölj

dsrätt eller att till annan myndighet överlämna avgörandet av vissa

mål. Enär frågan om förstärkningens omfattning och varaktighet krävde

närmare övervägande, ansåg sig utskottet icke kunna förorda att riksdagen

då omedelbart genomförde en lagändring.

I föreliggande proposition har departementschefen emellertid, trots vad

han yttrade år 1946, ansett sig inför det synnerligen otillfredsställande arbetsläge,

som nu föreligger, böra till förnyat övervägande upptaga frågan

om möjligheterna att på olika sätt minska måltillströmningen. Departementschefen

avser att låta närmare utreda dessa spörsmål och att därefter

ånyo pröva dem. I avvaktan på resultatet av denna utredning anser departementschefen,

att någon större utökning av regeringsrätten knappast

bör komma i fråga och inskränker sig till att föreslå en förstärkning med

en ledamot.

Vad först angår balansen av oavgjorda mål i regeringsrätten framgår av

propositionen, att balansen under de senaste åren, trots den år 1946 genomförda

utökningen av antalet regeringsråd från sju till tio, undan för undan

vuxit. Vid årsskiftet 1950/51 uppgick balansen till 4 589 mål eller mera än

fyra och en halv gånger det antal mål, som anses motsvara normal balans

(1 000 mål). Vid utgången av år 1951 utgjorde balansen ej mindre än

4 905 mål, vilket motsvarar nära två års arbetsprodukt av regeringsrätten

med nuvarande antal ledamöter. Tendensen till växande balans är, såsom

framgår av regeringsrättens ovan intagna promemoria, alltjämt tydlig. Med

hänsyn till att ständigt nya former av samhällsingripanden komma till

stånd och att området för regeringsrättens verksamhet till följd därav sannolikt

kommer att utvidgas, torde det icke vara obefogat att antaga, att måltillströmningen

i framtiden icke kommer att minska i någon större utsträckning.

Av den nuvarande balansen utgöres det övervägande antalet mål, eller

omkring 3 600, av finansmål. Av dessa mål utgöra beskattningsmålen den

ojämförligt största gruppen. Även av de årligen nytillkommande målen

bestå de flesta av finansmål. Sålunda utgjordes, enligt vad utskottet inhämtat,

av de år 1950 inkomna 3 221 målen 1 968 av finansmål. Motsvarande

siffror för år 1951 voro 3 022 respektive 1 813. Det torde dessutom,

såsom framgår av propositionen, förhålla sig så, att i fråga om mål, som

inkomma från andra departement än finansdepartementet, icke föreligger

någon onormal balans. Den av departementschefen bebådade utredningen

synes alltså i första hand icke lämpligen kunna inriktas på andra mål än

finansmålen och då företrädesvis beskattningsmålen.

Frågan om fullföljdsbegränsning eller överflyttande av mål till avgörande

av annan myndighet har allt sedan regeringsrättens tillkomst flerfaldiga

gånger varit under bedömande. Under 1920-talet avskuros bl. a. vissa skattemål,

alla avlöningsmål och flertalet anmärkningsmål från prövning i regeringsrätten.

För dessa mål är numera kammarrätten sista instans. Förslag

om att göra kammarrätten till sista instans i beskattningsmål över huvud

taget ha diskuterats gång efter annan. Förslagen ha dock varje gång av
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

15

visats, bl. a. av det skälet, att kammarrätten med hänsyn till prövningsnämndernas

organisation i realiteten är första domstolsinstans i skattemål

och att en ändrad lagstiftning i angiven riktning skulle förutsätta en väsentlig

omläggning av hela taxeringsförfarandet. Flera andra utvägar ha undersökts

och förkastats. Man har sålunda övervägt att införa fullföljdsavgift

eller stämpelavgift, att låta rätten till fullföljd bli beroende på skattebeloppets

storlek, att begränsa det allmännas rätt att fullfölja talan i beskattningsmål

och att inskränka klagorätten i sådana fall, där prövningsnämnden

och kammarrätten varit fullt ense i sina beslut, eller i mål, där klara

prejudikat funnos, m. in.

Med nuvarande starka skattetryck få avgöranden i skattefrågor ökad

betydelse för den enskilde. Denne får härigenom allt större intresse av att

ett för honom ofördelaktigt avgörande i ett skattemål kan bringas under regeringsrättens

prövning. Vilken väg man än väljer för begränsning av fullföljdsrätten

måste alltså varje åtgärd i denna riktning enligt utskottets

mening leda till icke önskvärt resultat icke minst för enskilda personer, i

det att dessa därigenom betagas möjlighet att få sin sak prövad av högsta

instans. Med hänsyn till det anförda anser utskottet varje inskränkning i

fullföljdsrätten betänklig.

En utredning av det slag departementschefen avsett torde vidare komma

att kräva avsevärd tid. Vid övervägande av fullföljdsbegränsningar i förevarande

hänseende måste hänsyn tagas även till andra omständigheter än

sådana, som direkt hänga samman med nämnda fråga. Man kan då bli

tvungen att taga ställning till den ovan berörda frågan om prövningsnämndernas

omorganisation. Därmed är man också inne på det av riksdagen

år 1950 väckta spörsmålet om en allsidig och förutsättningslös utredning

rörande taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen, vilken enligt riksdagens

mening borde taga sikte på frågan, huruvida kraven på rättssäkerhet

och effektivitet i taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen voro tillräckligt

väl tillgodosedda (se bevillningsutskottets av riksdagen godkända utlåtande

nr 46/1950). Vid den av departementschefen bebådade utredningen

torde man heller icke kunna undgå att beröra frågan om ökad rättssäkerhet

med avseende å administrativa besvärsmål över huvud taget, vilken

fråga för närvarande utredes av besvärssakkunniga.

Även om den av departementschefen avsedda utredningen skulle kunna

leda fram till godtagbart resultat på någon punkt torde, med hänsyn till

vad utskottet ovan anfört om den tid en sådan utredning skulle kräva, balansen

ändå icke inom rimlig tid kunna avarbetas utan att andra utvägar

tillgripas. Departementschefen har själv avvisat tanken på att öka regeringsrättens

arbetsprodukt genom att föreskriva, att regeringsrätten skulle vara

domför med lägre antal ledamöter än för närvarande, och ansett, att man ej

heller torde kunna ifrågasätta att genom utökning av föredragningstiden

eller genom andra liknande åtgärder kräva en större målavverkning. Utskottet

är härutinnan ense med departementschefen. Den enda återstående

möjligheten blir då att öka antalet ledamöter i regeringsrätten.

Vid övervägande av denna fråga finner utskottet icke anledning frångå

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

sin tidigare uppfattning att en provisorisk förstärkning bör ske med tre ledamöter.

Såsom framgår av regeringsrättens promemoria skulle, efter en utökning

av regeringsrätten med tre ledamöter, normal balans böra förväntas

inträda efter fyra å fem år. Därest ledamöternas antal endast ökades med en,

skulle däremot balansen icke kunna beräknas bli återställd förrän omkring

tio år efter utökningen. En förstärkning med två regeringsråd åter torde

icke lämpligen kunna komma i fråga, enär det vore svårt att konstruera en

rimlig arbetsordning med elva i domstolen tjänstgörande ledamöter. Vid

dessa beräkningar har hänsyn icke tagits till verkningarna av en eventuell

fullföljdsbegränsning. Ehuru, såsom departementschefen anfört, med

hänsyn till de möjligheter som kunna erbjuda sig att genomföra en fullföljdsbegränsning

eller eljest minska tillströmningen av mål, intet bestämt

uttalande kan göras i fråga om den tid som det med den förstärkning han

föreslagit skulle taga att nedbringa balansen till önskad omfattning, kan

denna omständighet dock icke rubba det inbördes förhållandet mellan de

tidrymder inom vilka normal balans skulle kunna uppnås med de två olika

alternativ till utökning som ovan angivits.

Ehuru det icke tillkommer utskottet att uttala sig i kostnadsfrågan, vill

utskottet dock anföra följande. Ur kostnadssynpunkt kan icke med säkerhet

företräde givas åt något av de två alternativ som i förevarande hänseende

föreligga, nämligen utökning med ett eller med tre regeringsråd. Goda skäl

tala för att det senare alternativet kan ställa sig ekonomiskt mera fördelaktigt

för statsverket. Enligt vad utskottet inhämtat torde en utökning med

ett regeringsråd, däri inbegripet det ökade behovet av föredragande och extra

arbetskrafter in. in., draga en sammanlagd årlig kostnad av omkring 115 000

kronor och en förstärkning med tre ledamöter en motsvarande kostnad av

290 000 kronor. Såsom ovan framhållits beräknas, att balansen borde under

eljest oförändrade förhållanden kunna utjämnas, med ytterligare ett regeringsråd

under en tioårsperiod och efter en ökning med tre regeringsråd under

en tidrymd av fyra å fem år. De totala utgifterna för balansens avarbetande

skulle i det förra fallet uppgå till 1 150 000 kronor och i det senare fallet

till högst 1 450 000 kronor. Å andra sidan skulle i det förra fallet det allmännas

utgifter för räntor å restituerade skattebelopp uppgå till större summa

än i det senare fallet. Om den skattskyldiges talan helt eller till någon

del bifalles och skatt alltså restitueras till honom, utgår nämligen ränta å

det restituerade beloppet, beräknad efter fem procent om året från det skatten

guldits. Det bör här nämnas, att beloppet enbart av den statliga skatt

som restituerats till följd av regeringsrättens beslut, enligt vad utskottet inhämtat,

uppgick under år 1949 till 1,6 miljoner, under år 1950 till 1,7 miljoner

och under år 1951 till 2,3 miljoner kronor. Såsom framgår av utskottets

utlåtande nr 11 år 1951 har statsverket dessutom att svara för räntan på

restituerad kommunalskatt, som uttagits i enlighet med 1948 års eller senare

taxeringar. I den mån regeringsrätten i sitt arbete hinner fram till de senaste

årens taxeringar, komma statsverkets utgifter för detta ändamål att

stiga. Även om det av flera anledningar är vanskligt att angiva en exakt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första lagutskottets utlåtande nr 0.

silfra för den utgiftsminskning som står att vinna, om väntetiden nedbringas

i regeringsrätten, är det dock tydligt att det rör sig om ganska betydande

summor.

Med hänsyn till att enligt gällande pensionsbestämmelser av regeringsrättens

nuvarande ledamöter två avgå under år 1956 och en under vart och ett

av åren 1959, 1961, 1962 och 1963 samt med beaktande av vad ovan anförts

angående den framtida utvecklingen av regeringsrättens arbetsbörda, finner

utskottet att en sådan utökning av regeringsrätten, som utskottet uttalat sig

tör, icke bör utgöra hinder för att vid den tidpunkt, då balansen är avarbetad,

nedbringa regeringsrådens antal till vad som kan antagas då vara erforderligt.

Med stöd av det ovan anförda anser sig utskottet böra tillstyrka en utökning

av regeringsrättens ledamöter med tre.

För genomförande av utskottets förslag erfordras en ändring av 1 § i det

genom propositionen framlagda lagförslaget.

Mot förslaget i övrigt har utskottet icke något att erinra.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen med bifall

till motionen I: 366 funnit viss ändring böra vidtagas i det

genom propositionen framlagda lagförslaget — måtte för sin

‘ del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

Härigenom förordnas, att i stället för vad som stadgas i 1 § lagen den

26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall, med upphävande

av lagen den 29 mars 1946 (nr 113) om tillfällig ökning av regei

ingsradens antal, från och med den 1 oktober 1952 och intill dess regeringsrådens

antal efter vad i denna lag sägs nedbragts till sju gälla följande.

1 §•

Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall

till och med den 30 september 1955

eller, om särskilda förhållanden föranleda

därtill, den tidigare dag som

Kungl. Maj :t bestämmer utgöras av

elva regeringsråd. Därefter skall antalet

regeringsråd, i den mån så till

följd av inträffade ledigheter kan

ske, nedbringas till sju. Eu av regeringsrättens

lagfarna ledamöter skall,

enligt vad därom är särskilt stadgat,

tjänstgöra i lagrådet.

Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall

till och med den 30 september 1955

eller, om särskilda förhållanden föranleda

därtill, den tidigare dag som

Kungl. Maj :t bestämmer utgöras av

tretton regeringsråd. Därefter skall antalet

regeringsråd, i den mån så till

följd av inträffade ledigheter kan

ske, nedbringas till sju. En av regeringsrättens

lagfarna ledamöter skall,

enligt vad därom är särskilt stadgat,

tjänstgöra i lagrådet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 9.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2 §■

Regeringsrättens arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året.

3 §■

I den mån så med hänsyn till regeringsrådens antal lämpligen kan ske,

skall regeringsrätten arbeta på avdelningar.

Regeringsrättens avdelningar äro lika behöriga att upptaga de till regeringsrättens

handläggning hörande ärenden, vilkas fördelning endast heror

av den ordning, vari de enligt gällande föreskrifter anmälas.

4 §.

Med iakttagande av vad ovan är föreskrivet äga de i regeringsrätten tjänstgörande

regeringsråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

5 §■

Vad om måls handläggning i vissa fall av högsta domstolen i dess helhet

finnes föreskrivet skall i tillämpliga delar gälla i fråga om regeringsrätten.

Stockholm den 13 mars 1952.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV R YL ANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson, Lodenius, Lindblom,

fru Sjöström-Bengtsson, herrar Herbert Hermansson och Herlitz;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson

i Mellerud, Johansson i Norrfors, Lindberg, Landgren, Gustafsson i Borås

och fru Hellström.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr !).

19

Reservation

av herrar Hedlund i öslersund, Ahlkuist, Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson,

herrar Herbert Hermansson och Landgren, vilka ansett att utskottets utlåtande

bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås en tillfällig utökning av antalet regeringsråd från

tio till elva.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen uttalade sig utskottet

år 1951 i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 11, för en utökning med

tre ledamöter men ansåg sig icke kunna förorda, att riksdagen omedelbart

genomförde en lagändring, enär frågan om förstärkningens omfattning och

varaktighet krävde närmare övervägande.

Departementschefen har nu ansett, att förstärkningen bör begränsas till

en ledamot i avvaktan på den av honom föreslagna utredningen av frågan

om möjligheterna att på olika sätt minska tillströmningen av mål till regeringsrätten.

I motionen hemställes om en utökning av regeringsrådens antal till tretton.

Motionären har bl. a. anfört, att det, såvitt nu kunde bedömas, icke

funnes stora utsikter till att den bebådade utredningen skulle leda till

resultat, vilka i avsevärd grad kunde begränsa tillströmningen av mål och

att de enligt hans mening nödvändiga åtgärderna för en effektiv avarbetning

av balansen icke kunde uppskjutas i avvaktan på ytterligare utredning.

Utskottet anser i likhet med departementschefen, att frågan om ytterligare

utökning av regeringsrådens antal får bli beroende på resultatet av den utredning

departementschefen angivit. Det torde icke med säkerhet kunna avgöras

huruvida genom denna utredning kunna komma att erbjudas några

möjligheter att genomföra en fullföljdsbegränsning eller eljest minska måltillströmningen,

innan utredningen slutförts. Emellertid förutsätter utskottet,

att utredningen bedrives med all tillbörlig skyndsamhet så att förslag

till de åtgärder, som densamma kan leda till, snarast möjligt framlägges för

riksdagen.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kung]. Maj :ts förslag,

får alltså hemställa,

att riksdagen med avslag å motionen 1:366 måtte bifalla

förevarande proposition, nr 27.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:195 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal, d ef s ock i ämnet väc a1 i texten