Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 309 i första kammaren av herr Cassel samt nr 403 i andra kammaren av herr Hagård.

1952-02-19 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1952:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 309 i första kammaren av herr Cassel samt nr 403 i andra kammaren av herr Hagård.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

7

Nr 12.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar

i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 309 i första kammaren av

herr Cassel samt nr 403 i andra kammaren av herr Hagård.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte uttala sig för en sådan omarbetning av 9 §

1 mom. och 25 § 1 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående

yrkesmässig automobiltrafik in. m., att bestämmelserna om kungörande

i tidning rörande ansökan om trafiktillstånd utga, samt att det måtte tillkomma

»trafikinspektör» att godkänna bil, som skall brukas i yrkesmässig

trafik.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser.

Enligt förordningen den 25 oktober 19A0 (nr 910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m. förstås med yrkesmässig biltrafik trafik, i vilken bil

jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för person- eller

godsbefordran. Skillnad göres därvid mellan linjetrafik och beställningstrafik.

Med linjetrafik förstås yrkesmässig trafik för regelbunden befordran

av passagerare eller gods å viss vägsträcka eller mellan vissa orter

under sådana omständigheter att bestämmanderätt i fråga om bilens utnyttjande

icke tillkommer viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt.

Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till linjetrafik, benämnes beställningstrafik.

För bedrivande av yrkesmässig biltrafik fordras särskilt tillstånd, trafiktillstånd.

Beslutanderätten i trafiktillståndsärendena är enligt gällande bestämmelser

fördelad mellan biltrafiknämnden, länsstyrelserna samt polismyndigheterna

i städerna. Å biltrafiknämnden ankommer att pröva frågor

om tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som är belägen

inom mer än ett län, eller mellan orter inom skilda län eller att i beställningstrafik

för godsbefordran använda lastbil med maximilast överstigande

4 500 kg eller att i sådan beställningstrafik använda lastbil jämte

släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast överstiger 5 500 kg. Tillstånd

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

till beställningstraiik för personbefordran med stationsort i stad meddelas

av polismyndigheten i staden. I övriga fall meddelas trafiktillstånd

av länsstyrelsen i det län, varest linjetrafik skall äga rum eller där

stationsort för beställningstrafik skall förläggas. Trafiktillstånd skall, såvitt

ej angår linjetrafik för personbefordran, innefatta föreskrift om det

antal automobiler och släpfordon, varmed trafiken må bedrivas, samt om

den största last eller det högsta antal personer, som må med varje automobil

eller släpfordon befordras. Släpfordon, som icke är inrättat för person-

eller godsbefordran, må utan särskilt tillstånd brukas i yrkesmässig

trafik. (5 §.)

Vad i förordningen stadgas angående trafiktillstånd gäller i tillämpliga

delai jämväl beträffande tillstand till ökning av det antal automobiler, med

vilket yrkesmässig trafik må av tillståndshavare bedrivas, eller till insättande

av släpfordon för person- eller godsbefordran i sådan trafik eller till

sadant utbyte av automobil eller släpfordon, som medför höjning av den

största last eller det största antal passagerare, som enligt meddelat tillstånd

må befordras med fordon i trafiken. (6 §.)

Angående beställningstrafik stadgar 9 § i förordningen följande om

handläggningen av ärenden rörande ansökan om trafiktillstånd.

Över ansökan om sådant tillstånd till beställningstrafik, som det ankommer

på länsstyrelse att bevilja, skall länsstyrelsen höra polismyndigheten

i den ort, varest automobil, som kommer att användas i trafiken,

avses skola hava sin stationsort, samt genom tillkännagivande i på förhand

bestämd tidning bereda trafikföretag, sammanslutningar av utövare

av yrkesmässig trafik samt andra inom länet, vilka ärendet kan angå, tillfälle

att yttra sig. Kostnaderna för nämnda tillkännagivande skola gäldas

av sökanden. (1 mom.)

Över ansökan om sådant tillstånd till beställningstrafik, vars beviljande

ankommer på biltrafiknämnden, skall nämnden från vederbörande länsstyrelse

infordra yttrande, före vars avgivande länsstyrelsen skall i tilllämpliga

delar iakttaga bestämmelserna i 1 mom. (2 mom.)

Vad i 1 mom. är stadgat skall ock i tillämpliga delar iakttagas beträffande

behandling av ansökan om sådant trafiktillstånd, vars meddelande

ankommer på polismyndighet i stad. (3 mom.)

Ansökan om trafiktillstånd må, utan hinder av vad sålunda föreskrivits,

genast avslås, därest det synes uppenbart, att densamma ej bör beviljas.

(10 §.)

Likaledes må infordrande av yttranden inskränkas eller underlåtas, då

ansökan avser tillstånd

att uteslutande befordra skolbarn och lärare till och från skola,

att med en eljest i linjetrafik insatt omnibus eller personautomobil tillfälligt

ombesörja beställningstrafik inom visst begränsat område eller å

viss vägsträcka,

att för en tid av högst sex månader öka antalet automobiler eller insätta

släpfordon för person- eller godsbefordran i viss trafik,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

att i beställningstrafik utbyta omnibus eller personautomobil,

att utbyta lastautomobil eller släpfordon, såvitt därigenom den största

sammanlagda last, som enligt gällande trafiktillstånd må medföras å fordonen,

icke höjes till mer än två och ett lialvt ton eller eljest med mer än

femton procent, eller

att i linjetrafik för personbefordran för annan än passagerare medföra

högst femhundra kilogram gods eller i dylik trafik använda släpfordon för

godsbefordran, vars maximilast icke överstiger femhundra kilogram. (11 §.)

25 § 1 mom. i förordningen lyder:

Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara för sådan

trafik godkänd av myndighet, som meddelat trafiktillståndet, eller, i

fråga om trafik, vartill tillstånd medgivits av biltrafiknämnden, av länsstyrelse,

som nämnden bestämmer. Då godkännande sökes skall företes

intyg av besiktningsman att autoinobilen är för trafiken lämplig samt,

därest automobilen icke är registrerad, meddelas sådana uppgifter om

automobilens beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat skola införas

i automobilregistret. Sökes godkännande av registrerad automobil hos annan

länsstyrelse än den, där automobilen registrerats, skall sökanden dessutom

förete vederbörligt utdrag ur automobilregistret. Ej heller må i yrkesmässig

trafik användas släpfordon för person- eller godsbefordran utan att

fordonet blivit i angiven ordning för trafiken godkänt. Vid godkännande,

som ovan sägs, skall bestämmas det högsta antal passagerare eller den

största last, som må i yrkesmässig trafik befordras med automobilen eller

släpfordonet.

För befordran av personer i yrkesmässig trafik må lastautomobil godkännas

allenast, då särskilda förhållanden därtill föranleda. Därvid skola

för trafiken påkallade anordningar å lastautomobilen godkännas av länsstyrelsen

eller i fråga om trafik, vartill tillstånd meddelats av polismyndighet,

av denna. Tillika skall bestämmas det högsta antal passagerare,

som må befordras med fordonet.

Ej må automobil godkännas, med mindre det visas, att försäkringsplikten

fullgjorts.

Godkännande, varom ovan sägs, kan, när anledning därtill föreligger, av

vederbörande myndighet återkallas.

Kungörande av ansökan.

1927 års motorfordonssakkunniga upptogo i 27 § 1 mom. i sitt författningsförslag

stadgande att, när tillstånd till stadstrafik eller länstrafik

söktes, myndighet, som hade att meddela trafiktillståndet, skulle genom

tillkännagivande i ortstidningar bereda trafikföretag, som berördes av den

ifrågasatta trafiken, tillfälle yttra sig över ansökningen.

I propositionen nr 121 till 1930 års riksdag uteslöts denna punkt i de

sakkunnigas förslag.

I propositionen nr 193 till 1933 års riksdag med förslag till förordning

om ändring i vissa delar av 1930 års motorfordonsförordning upptogs

emellertid i nära överensstämmelse med 1927 års motorfordonssakkunnigas

förslag föreskrift för tillståndsmyndighet att kungöra ansökan om

trafiktillstånd. Härtill föreslogs stadgande, alt kostnaderna för dylikt tillkännagivande

skulle gäldas av sökanden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Departementschefen anförde i propositionen följande:

Fullgörandet av det beträffande dylik ansökan föreskrivna kommunikationsförfarandet

torde stundom bereda länsstyrelserna vissa svårigheter, i

det att det kan vara svårt nog att avgöra, vilka järnvägs- eller andra trafikföretag,

som beröras av den ifrågasatta linjetrafiken, eller vilka de »andra,

som ärendet kan angå», äro. Då emellertid denna trafik skall bedrivas å

viss vägsträcka — eller, i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit,

mellan vissa orter — kommer trafiken följaktligen alltid att bedrivas inom

ett område med tämligen givna gränser, något som självfallet underlättar

nyssberörda avgörande. Annorlunda är förhållandet beträffande länstrafiken.

Med avseende å ifrågasatt dylik trafik torde länsstyrelsen ofta sakna

möjlighet att på förhand avgöra, vilka som komma att därav beröras.

Erfarenheten torde emellertid hava utvisat, att det för en behörig prövning

ur behovs- och lämplighetssynpunkt av ansökningar om tillstånd till

länstrafik bör anordnas i huvudsak samma förfarande som i fråga om ansökningar

om tillstånd till linjetrafik.

Med hänsyn till vad jag nyss anfört om svårigheten att avgöra, vilka som

beröras av en ifrågasatt länstrafik, förefaller det dock, att det material,

som erfordras för en riktig tillämpning av föreskriften i 27 § 2 mom. första

stycket enligt dess av mig förordade lydelse, skulle bättre och lättare tillföras

länsstyrelserna, därest i ungefärlig överensstämmelse med det av

1927 års motorfordonssakkunniga föreslagna stadgandet upptoges föreskrift,

att — innan tillstånd till länstrafik beviljas — i tidning inom länet

skulle kungöras, att ansökan därom inkommit till länsstyrelsen samt att

den, som ville yttra sig i anledning av ansökningen, d. v. s. närmast andra

utövare av yrkesmässig automobiltrafik samt järnvägs- och sjöfartsföretag,

ägde att inom viss tid inkomma till länsstyrelsen med sådant yttrande.

Ett förfaringssätt av nu angiven innebörd, varigenom länsstyrelserna

skulle befrias från svårigheten att avgöra, vilka som skulle höras över ansökningar

om tillstånd till länstrafik, torde emellertid förutsätta, att kungörandet

städse sker i tidning, som på förhand bestämts. Det bör därför

stadgas, att årligen inom viss i författningen angiven tidrymd skall i länskungörelserna

intagas uppgift å tidning, vari kungörelser angående ansökningar

om tillstånd till länstrafik komma att införas.

Upptagas i motorfordonsförordningen nu av mig förordade bestämmelser,

beredes dem, som hava intresse av att tillstånd till länstrafik icke beviljas

utan deras hörande, på ett enkelt sätt tillfälle att framlägga sina synpunkter.

Erinras må i detta sammanhang, att genom de sammanslutningar, som merendels

bildats av de inom ett län verksamma utövarna av yrkesmässig

trafik, dessa yrkesutövare lätt torde kunna erhålla kännedom om en ifrågasatt

trafik utan att själva behöva följa länsstyrelsens kungörelser.

Utredningsmännen hava icke föreslagit några bestämmelser rörande förfarandet,

då ansökan göres om tillstånd till stadstrafik, varom ej heller

motorfordonsförordningen upptager några föreskrifter. Det vill emellertid

synas, att vad i detta hänseende av mig förordats beträffande ansökan om

tillstånd till länstrafik bör äga motsvarande tillämplighet beträffande ansökan

om tillstånd till stadstrafik.

Kostnaderna för det ifrågasatta kungörelseförfarandet torde böra gäldas

av sökanden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

11

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag, varigenom Kungl. Maj:t anhöll

om riksdagens yttrande över ett förslag till förordning angående yrkesmässig

trafik med automobil, föreslogs i § 10 i huvudsaklig anslutning till

1932 års utrednings förslag bibehållande av det dåvarande förfarandet

ehuru med vissa jämkningar.

1936 års trafikutredning, vars betänkande (SOU 1938:59) ligger till

grund för nu gällande bestämmelser i ämnet, föreslog ett handläggningsförfarande,

som sakligt i stort sett överensstämmer med § 10 i propositionen

nr 161.

I propositionen nr 115 till 1940 års riksdag, varigenom förslaget till nu

gällande förordning om yrkesmässig automobiltrafik förelädes riksdagen,

motiverades förslaget i nu förevarande del icke närmare.

I den promemoria nr 10 den 27 januari 1948 angående yrkesmässig automobiltrafik,

som avgivits av decentraliseringsutredningen, har frågan om

förenkling av handläggningen av ansökningar om trafiktillstånd upptagits

till behandling. Utredningen föreslog på anförda skäl, att bestämmelserna

om obligatoriskt kungörande av ansökan om tillstånd till beställningstrafik

skulle slopas.

1950 års besparingsutredning har i en den 10 november 1950 dagtecknad

promemoria i allt väsentligt anslutit sig till det förslag, som decentraliseringsutredningen

framlagt.

Då ovannämnda promemorior därefter i juni 1951 behandlades i kommunikationsdepartementet

anförde föredraganden enligt tjänstememorial

bl. a. följande:

För de tillståndsbeviijande myndigheterna innebär detta förslag motsatsen

till arbetslättnad. I stället för det enkla kungörelseförfarandet åläggas

myndigheterna skyldighet icke allenast att remittera ärendet till vederbörande

trafikutövarorganisation utan även att, »om förhållandena därtill

föranleda», på lämpligt sätt — d. v. s. i regel genom särskilda remisser -—

lämna trafikföretag med flera tillfälle att yttra sig. Den tillståndsbeviijande

myndigheten kan med andra ord icke, såsom nu, falla tillbaka på visst -—•

ur myndighetens synpunkt onekligen bekvämt — kungörelseförfarande utan

har att underkasta varje ärende en prövning huruvida och i vilken omfattning

remiss skall ske samt sedermera ombesörja de särskilda remisserna

och övervaka, att svaren inkomma inom rätt tid. Prövningen av vilka de

lämpliga remissinstanserna äro kan stundom bli ömtålig, såsom då ansökningen

avser tillstånd, som berör olika organisationers verksamhetsområden,

geografiskt eller innehållsmässigt. Någon garanti för att exempelvis

järnvägsstyrelsen skall underrättas om ansökningen innebär författningstexten

icke; och det förfaller icke osannolikt, att, sedan motiveringen för

den föreslagna bestämmelsen fallit i glömska, likadana olägenheter som

de, vilka på sin tid föranledde det nuvarande stadgandets tillkomst, skola

ånyo yppa sig. Även om emellertid förslaget skulle komma att tillämpas så

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

som utredningen avsett, synes det olämpligt att utpeka järnvägarna såsom

den så att säga obligatoriska fienden, vilken skall särskilt underrättas om

alla ansökningar.

Om åter den föreslagna bestämmelsen ses från andra synpunkter än

de tillståndsbeviljande myndigheternas, så förefaller det icke lämpligt att

praktiskt sett avskära trafikutövarna från möjlighet att på annat sätt än

genom vederbörande organisationer yttra sig med anledning av gjorda ansökningar.

Det finnes nämligen alltjämt enskilda trafikutövare, som stå

utanför organisationerna men som icke desto mindre ha ett lojalt intresse

av att få tillfälle att yttra sig över ansökningar gjorda av befintliga eller

blivande konkurrenter.

På grund av ovan anförda förhållanden synes olägenheterna av den i

detta avseende föreslagna ändringen komma att överväga fördelarna; i

varje fall synes tillräckligt vägande skäl för en författningsändring icke

föreligga.

Det av decentraliseringsutredningen och besparingsutredningen framlagda

förslaget har icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Godkännande av automokil.

Såväl 1906 och 1916 års förordningar om automobiltrafik som motorfordonsförordningen

1923 upptogo stadganden att automobil för att få brukas

i yrkesmässig trafik skulle vara härför godkänd av myndighet, som meddelat

trafiktillståndet.

I 27 § 4 mom. i 1930 års motorfordonsförordning lämnades följande föreskrifter

om godkännande av automobil för yrkesmässig trafik.

Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara för sådan

trafik godkänd av myndighet, som har att meddela trafiktillståndet. Ej

heller må yrkesmässig trafik med tillkopplad släpvagn bedrivas, utan att

detta medgivits av nämnda myndighet och släpvagnen blivit i angiven ordning

för trafiken godkänd. Vid godkännande, varom ovan sägs, skall bestämmas

det högsta antal passagerare eller den största last, som må befordras

med fordonet. Avses att i yrkesmässig trafik bruka lastvagn för befordran

av personer, skola härför påkallade anordningar å lastvagnen godkännas

av myndighet, som har att meddela trafiktillstånd. Därvid skall

bestämmas det högsta antal passagerare, som må befordras med fordonet.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag upptogos i § 32 mom. 1 i

huvudsaklig anslutning till vad 1932 års utredning föreslagit då gällande

bestämmelser med vissa, avvikelser. Avvikelserna inneburo i huvudsak

följande. I 27 § 4 mom. i 1930 års förordning föreskrevs, att, då godkännande

av bil för användning i yrkesmässig trafik söktes, skulle företes

intyg av besiktningsman, att bilen var för trafik lämplig. Denna bestämmelse

hade ansetts böra kompletteras med ett stadgande av innehåll, att

jämväl vederbörligt utdrag ur automobilregistret skulle företes eller, om

bilen icke vore registrerad, sådana uppgifter om bilens beskaffenhet meddelas,

som enligt vad därom vore stadgat, skulle införas i automobilregistret.

Anledningen härtill var, att man ansett sig icke böra bibehålla den då i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

13

26 § 1 inom. stadgade skyldigheten för sökande av trafiktillstånd att vid

ansökan foga vederbörligt utdrag ur automobilregistret eller meddela nyss

omförmälda uppgifter. Härav följde, att denna skyldighet i stället borde

inträda i samband med att godkännande av bilen söktes. Syftet med medgivandet

att lämna uppgifter i stället för att förete utdrag ur automobilregistret

var att förhindra, att sökanden skulle vara tvungen att binda sig

för inköp av bil, innan det definitivt bestämts, huruvida han skulle få rätt

att använda bilen i yrkesmässig trafik.

1936 års trafikutredning upptog i 25 § inom. 1 i sitt författningsförslag

bestämmelser, vilka i huvudsak överensstämde med vad propositionen nr

161 i denna del innehöll. Det genom propositionen till 1940 års riksdag

framlagda förslaget avfattades jämväl i enlighet härmed.

Decentraliseringsutredningen, som förordade, att de gällande bestämmelserna

om godkännande av lastbil såsom obehövliga helt slopades, yttrade

om godkännande av bil i yrkesmässig trafik för personbefordran:

Enligt gällande bestämmelser skall den godkännande myndigheten vid

ärendets prövning ha tillgång till ett av besiktningsman utfärdat intyg

rörande bilens lämplighet för den ifrågavarande trafiken. Det torde kunna

antagas, att detta lämplighetsintyg är för den godkännande myndigheten

huvudsakligen avgörande, även om myndigheten i vissa fall kan ha uppställt

vissa allmänna normer för ärendenas bedömande. Det torde därför

enligt utredningens mening icke innebära någon väsentlig förändring i sak

att överflytta "befogenheten att godkänna bilar för användning i yrkesmässig

trafik för personbefordran från länsstyrelse till besiktningsman.

Om meddelat godkännande bör därvid åligga besiktningsmannen att underrätta

den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

1950 års bespciringsutredning anslöt sig även på denna punkt till decentraliseringsutredningens

ståndpunkt.

Vid föredragningen i juni 1951 i kommunikationsdepartementet anförde

föredraganden bl. a. följande angående lastfordon:

Givetvis kan man icke med bibehållande av nuvarande system för tillståndsgivningen

slopa den nu stadgade skyldigheten att söka godkännande

av fordonet och överlåta åt tillståndshavaren att, mot anmälningsplikt,

själv bestämma vilket fordon han vill insätta i trafiken. Detta skulle nämligen

leda till att de med trafiktillståndet avsedda begränsningarna bleve

verkningslösa och att tillståndshavaren kunde, oavsett att den medgivna

lasten begränsats till viss siffra, opåtalt i trafiken insätta och använda en

bil, med vilken högre maximilast som helst under förutsättning att gällande

begränsning om hjultryck, fordonsbredd och högsta last icke överskredes.

Uppenbarligen skulle härigenom den genom tillståndsgivningen åsyftade

hushållningen med transportmedlen omintetgöras.

Sammanfattningsvis torde alltså beträffande förslaget om utbyte av godkännandeförfarandet

beträffande lastbilar mot ett anmälningsförfarande

kunna sägas, att ett sådant utbyte i och för sig är möjligt, men att detsamma

förutsätter en ändring av de beprövade principer, på vilka tillståndsgivningen

och ansökningsförfarandet för närvarande vilar, att det medför

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

en minskad kontroll över kännedomen om det i trafiken använda fordonsbeståndet,

ett icke oväsentligt arbete för att kontrollera att anmälningsskyldighet

fullgöres och för korrespondens med anledning av gjorda anmälningar

samt att, därest över huvud någon arbetsbesparing därigenom

ernås, denna besparing knappast torde uppväga de olägenheter, som en

ändring av systemet i andra avseenden medför.

Angående drosktrafiken i städerna anförde föredraganden:

Förslaget innebär i dessa delar, att polismyndighetens behörighet med

avseende å godkännande av droskbilar (eller omnibusar i beställningstrafik)

skulle försvinna och överflyttas på besiktningsmännen. I och för

sig måste en sådan tudelning av befogenheterna möta stora betänkligheter

och man måste fråga sig varför polismyndigheten skall äga bestämma

exempelvis förarens uniform, bilens uppställningsplats och taxor för bilen

men sakna inflytande på frågan om beskaffenheten av de bilar, som skola

användas i trafiken. Härvid måste även beaktas, att trafikutövaren kan

vända sig till vilken besiktningsman som helst i riket för erhållande av ett

godkännande. Varje försök att upprätthålla en något så när enhetlig standard

och att skapa någorlunda likhet i konkurrensförutsättningarna trafikutövarna

emellan skulle därigenom också äventyras.

I fråga om linjetrafiken uttalade föredraganden:

Att helt avkoppla länsstyrelserna från inflytande på beskaffenheten av

de fordon, som användas i linjetrafik — utom för så vitt detta inflytande

kan utövas genom tillståndsgivningen eller genom vägtrafikföreskrifter —

kan knappast anses lämpligt med hänsyn till linjetrafikens enorma betydelse

för den ekonomiska och kulturella utvecklingen. Det må vara sant,

att länsstyrelsernas inflytande på ifrågavarande område sällan ijehöver tagas

i bruk för rättande av missförhållanden utan snarare ligger i medvetandet

om länsstyrelsernas auktoritet — men om det någon gång befinnes nödvändigt

att hävda samhälleliga intressen mot linjetrafikföretagen, som ju

numera i regel äro omfattande och kapitalstarka företag, så synes det vara

nödvändigt, att detta sker genom ett organ med större auktoritet än vad

en besiktningsman innehar.

Sammanfattningsvis anförde föredraganden:

Av det anförda synes framgå, att det föreslagna systemet icke lämpar

sig för tillämpning beträffande beställningstrafik med stationsort i stad

och för linjetrafik. Att under sådana förhållanden införa detsamma allenast

beträffande beställningstrafik med stationsort för'' landsbygden och att

beträffande detta slag av trafik skapa en särskild instansordning, ett särskilt

besvärsförfarande och en ordning över huvud, som sönderbryter enhetligheten

i det nuvarande systemet, torde av praktiska skäl icke kunna

ifrågakomma.

Utredningarnas förslag har icke heller i nu förevarande del föranlett

någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Utskottet.

De bestämmelser i 1940 års förordning om yrkesmässig automobiltrafik,

som motionärerna riktat uppmärksamheten på, ha flerfaldiga gånger

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

varit föremål för omprövning och på erfarenhetsrön grundad bearbetning.

Ehuru gällande regler för den yrkesmässiga trafiken härigenom kanske erhållit

en oenhetlig prägel, uppbära de dock en organisation för reglering av

den yrkesmässiga trafiken, som är av den största betydelse för folkliushållningen

och som visat sig fungera ändamålsenligt.

■ Motionärerna ha yrkat, att det i 9 § 1 mom. i förordningen föreskrivna

kungörandet i tidning rörande ansökan om trafiktillstånd såsom obehövligt

slopas samt att det måtte tillkomma »trafikinspektör» att godkänna bil,

som skall brukas i yrkesmässig trafik.

Kungörelseförfarandet har främst två syften. Därigenom beredas samtliga

i ärendet intresserade möjlighet att yttra sig i saken. Vidare befrias länsstyrelsen

från ett remissförfarande, som måste bliva både omständligt och förenat

med ömtåliga avgöranden, i vilken utsträckning remiss bör ske. Motionärerna

ha uttalat, att — oavsett kungörelse — trafikutövarorganisationerna

genom daglig kontakt med länsstyrelsernas bilavdelningar ändock

bliva underkunniga om nu berörda ansökningar om trafiktillstånd, och att

sammanslutningarna i sin tur härom underrätta medlemmarna i den mån

dessa äro berörda. Alla trafikutövare äro emellertid icke anslutna till sådan

organisation. Det torde därför finnas anledning befara, att ett slopande av

kungörelseförfarandet vid handläggningen av nu förevarande ärenden skulle

kunna för ej organiserade trafikutövare medföra, att de betoges tillfälle

att framföra sina synpunkter och därigenom kunde tillfogas ekonomisk

skada. Den kostnad, som genom det nuvarande förfarandet lägges å sökanden,

kan icke anses vara av avgörande betydelse. Den föreslagna förändringen

synes icke heller kunna medföra någon nämnvärd arbetslättnad

för länsstyrelserna.

Frågan om godkännande av bil, som avses skola brukas i yrkesmässig

trafik, bör ses mot bakgrunden av nu gällande principer för meddelande

av trafiktillstånd. Genom det nuvarande förfarandet har tillståndsmyndigheten

beretts möjlighet till en fortlöpande och gagnande kontroll av fordonsstandarden

inom den yrkesmässiga trafiken. Tillstånd till yrkesmässig lastbilstrafik

skall innefatta föreskrifter om det antal bilar, varmed trafiken

må bedrivas, och den största last, som må med varje bil befordras. Gällande

ordning medger således tillståndsmyndigheten möjlighet att förhindra, att

på grund av givet trafiktillstånd godkännande meddelas för lastbil, vars

lastkapacitet icke står i rimlig överensstämmelse med trafiktillståndets föreskrifter.

Även om en motsvarande kontroll kunde tänkas utövas av bilbesiktningsmännen,

synes en sådan anordning förutsätta ett lcommunikationsförfarande

mellan tillståndsmyndigheten och vederbörande besiktningsman.

Möjligheterna till ett enhetligt bedömande av ifrågavarande ärenden

skulle minskas, och det synes kunna sättas i fråga, huruvida det av motionärerna

framlagda förslaget innebure en förenkling av handläggningen av

dessa. EU överflyttande av rätten att godkänna bil för beställningstrafik i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

stad för personbefordran från polismyndigheten till besiktningsman skulle

försvåra upprätthållandet av en enhetlig standard hos fordonsparken. Enhetlighet

härutinnan synes vara till gagn för allmänheten och motverka

sådana missförhållanden, som skulle följa av alltför stor olikhet i konkurrensförutsättningarna

trafikutövarna emellan. Såvitt gäller beställningstrafik

med stationsort å landet förefaller den av tillståndsmyndigheten i ärenden

om godkännande av bil utövade kontrollen sakna nämnvärd betydelse. Utskottet

delar emellertid den inom kommunikationsdepartementet uttalade

meningen, att särbestämmelser för sistnämnda slag av trafik skulle på ett

olyckligt sätt sönderbryta enhetligheten i det tillämpade systemet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1: 309 och II: 403, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 februari 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Sunne,

Uhlén, fru Svenson och herr Bengtson; samt

från andra kammaren: herr Hellbacken, fru Nordgren, herr Ryberg,

fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, fröken

Höjer och fru Sjöstrand.

Reservation

av herrar Nilsson i Göteborg och Hagård.

Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.