Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för person, som häktats för lösdriveri, att få offentlig försvarare.

1952-02-19 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1952:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för person, som häktats för lösdriveri, att få offentlig försvarare.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

1

Nr 13.

Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för person,

som häktats för lösdriveri, att få offentlig försvarare.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

307, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Cassel hemställt, att

»riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om

sådan ändring av lösdrivarlagen, att person som häktats för lösdriveri erhåller

samma möjlighet att få försvarare med rätt till arvode och ersättning

av offentliga medel för denne som föreskrives i rättegångsbalkens 21

kap.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet

hänvisa till motionen.

Gällande lösdrivarlagstiftning.

De viktigaste bestämmelserna om åtgärder mot lösdrivare äro intagna i

lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, som vid sitt ikraftträdande

den 1 oktober 1885 ersatte den dittills gällande försvarslöshetslagstiftningen.

Angående tvångsåtgärder mot bettlare samt vissa grupper

understödstagare och försörjningsskyldiga ha stadganden meddelats i

lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, delvis i form av hänvisningar till

lösdrivarlagen.

Lösdrivarlagen har icke tvingande karaktär ulan är en fullmaktslag,

varigenom vederbörande organ bemyndigas att vidtaga i lagen angivna åtgärder

mot vissa däri beskrivna persongrupper, vilka betecknas såsom lösdrivare.

Enligt 1 § må såsom lösdrivare behandlas dels den som sysslolös

stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, såframt

ej omständigheterna ådagalägger att han söker arbete, dels den som

eljest utan att äga medel till sitt uppehälle underlåter att efter förmåga

söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda

därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet.

De åtgärder, som kunna vidtagas enligt lösdrivarlagen, äro anhållande,

häktning, varning och tvångsarbete.

Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av polisman. Den anhållne

skall ofördröj ligen inställas till förhör, på landet inför landsfiskal

och i stad inför stadsfiskal. Finnes vid förhöret att lösdriveri föreligger,

äger landsfiskalen eller stadsfiskalen att tilldela den anhållne varning. I

stad kan motsvarande befogenhet efter särskilt bemyndigande tillkomma

s8i r,2 Bihang (ill riksdagens protokoll 1952. 9 sand. 2 avd. Nr 13.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

poliskommissarie eller polisman. Även i köpingar och vissa andra områden

på landet kan det uppdragas åt polisman att meddela varning.

Varningen blir inte omedelbart definitiv utan skall underställas länsstyrelsen,

som för detta ändamål erhåller en avskrift av protokoll upprättat

vid förhöret. Om den varnade är missnöjd med varningen, har han möjlighet

att vid muntligt förhör eller genom skriftliga påminnelser yttra sig hos

länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen varningen befogad, kungöres densamma

för rikets polismyndigheter genom införande i tidningen Polisunderrättelser.

Om anhållen lösdrivare är okänd, skall han enligt särskilda bestämmelser

häktas och sändas till länsstyrelsen, som efter vederbörlig utredning

äger meddela varning.

Den som inom två år från kungörandet av offentlig varning ånyo beträdes

med lösdriveri må efter hållet förhör häktas och sändas till länsstyrelsen

i länet. På samma sätt förfares med den som inom två år efter

frigivning från tvångsarbetsanstalt ånyo gör sig skyldig till lösdriveri. Den

häktade underkastas förhör av länsstyrelsen som, därest lösdriveri anses

föreligga, äger döma honom till viss tids tvångsarbete. Tiden för tvångsarbetet

skall bestämmas till minst en månad och högst ett år. Därest lösdrivaren

förut undergått tvångsarbete eller straffarbete eller om försvårande

omständigheter eljest förekommit, kan tiden för tvångsarbetet sättas

högst till tre år. Föreligger förmildrande omständigheter, kan länsstyrelsen

låta det stanna vid förnyad varning.

Över utslag, varigenom länsstyrelse dömt någon till tvångsarbete, kan

den dömde anföra besvär, som inges till länsstyrelsen men prövas av judiciell

myndighet, tidigare omedelbart av högsta domstolen men efter den 1

januari 1948 i vanlig ordning av hovrätt. Beslut om varning får endast

överklagas i samband med besvär över utslag varigenom tvångsarbete

ådömts.

Förhållandet mellan lösdrivarbehandling och fattigvård regleras genom

skilda bestämmelser i lösdrivarlagcn och fattigvårdslagen. Beträffande

bettlare stadgas i 92 § sistnämnda lag att person över 21 år som anträffas

bettlande — detsamma gäller för den som tillåter barn under 16 år som

står under hans vård att bettla eller använder barn eller andra att bettla

för sin räkning — må anhållas och, om han inte är i den nödställda belägenhet

att han bör erhålla fattigvård, behandlas som lösdrivare på sätt

i lösdrivarlagen är stadgat.

Fattigvårdslagen innehåller även bestämmelser om tvångsåtgärder mot

vissa understödstagare och försumliga försörjare.

Sålunda ha bestämmelser om tillämpning i vissa fall av varning, häktning

och tvångsarbete meddelats i 74—76 §§ fattigvårdslagen. Dessa regler

avse dels försörj ningspliktiga som erhållit arbetsföreläggande enligt

fattigvårdslagen eller barnavårdslagen, dels understödstagare som äro arbetsskyldiga

enligt 70 § fattigvårdslagen, d. v. s. åtnjuta obligatorisk fattigvård

som icke är allenast tillfällig eller äro intagna på fattigvårds
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

3

anstalt för egen försörjning. Om den arbetsskyldige undandrar sig att

fullgöra anvisat arbete — på anstalt eller utanför anstalt — eller om han

utan tillstånd lämnar arbetet, visar tredska att efterkomma givna föreskrifter

eller gör sig skyldig till uppförande som strider mot sedlighet eller god

ordning, äger fattigvårdsstyrelsen eller styrelsen för vederbörande fattigvårdsanstalt

att tilldela honom varning. Låter den felande ej rätta sig därav,

kan fattigvårdsstyrelsen eller anstaltsstyrelsen hos länsstyrelsen göra framställning

om hans dömande till tvångsarbete. Sådant arbete kan åläggas

för en tid av minst en och högst sex månader.

Vad som sålunda enligt fattigvårdslagen gäller om vissa försumliga försörjningspliktiga,

som fått arbetsföreläggande, äger jämlikt 72 § barnavårdslagen

motsvarande tillämpning å den som erhållit arbetsföreläggande

med stöd av barnavårdslagen.

Beträffande rätten till biträde i lösdrivarprocessen ger gällande lagstiftning

ytterst knapphändiga bestämmelser. Enligt 6 § lösdrivarlagen äger

person, som vill söka ändring i länsstyrelsens utslag, varigenom han blivit

dömd till tvångsarbete, och behöver biträde vid besvärens författande, rätt

att genom länsstyrelsens försorg erhålla sådant biträde. 83 § fattigvårdslagen

ålägger länsstyrelse att vid behov sörja för att häktad erhåller biträde

vid författande av besvär över utslag, varigenom han ådömts tvångsarbete.

Offentlig försvarare enligt rättegångsbalken.

Huvudbestämmelserna om offentlig försvarare finnas i 21 kapitlet rättegångsbalken.

Offentlig försvarare förordnas av rätten. Fråga om sådant

förordnande skall upptagas, då framställning därom göres eller rätten eljest

finner anledning därtill. Saknar för brott misstänkt person försvarare och

finner rätten på grund av sakens beskaffenhet eller eljest att hans rätt

icke kan utan biträde tillvaratagas, skall offentlig försvarare förordnas för

honom. Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest om han

begär det offentlig försvarare förordnas. Försvarare för den, som är anhållen

eller häktad, må ej förvägras att sammanträffa med honom. Offentlig

försvarare äger ovillkorlig rätt att i enrum meddela sig med den anhållne

eller häktade. Till offentlig försvarare skall förordnas advokat.

Denne äger rätt att av allmänna medel åtnjuta arvode och ersättning för

kostnad och tidsspillan. Enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall tilltalad,

därest han dömes för det åtalade brottet, i regel till statsverket återgälda

kostnad, som utgått till försvarare i målet.

1948 års lösdriveriutredning.

Frågan om revision av gällande lag angående lösdrivares behandling har

varit föremål för ett flertal utredningar och vid åtskilliga tillfällen behandlats

av riksdagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande, nr 76, till 1946 års riksdag,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t

vHle föranstalta om skyndsam utredning beträffande frågan, huruvida

behov förelåge av särskild lösdriverilagstiftning, och för riksdagen framlägga

det förslag vartill utredningen kunde föranleda. Riksdagen biföll utskottets

hemställan.

I anledning av riksdagens anhållan förordnades i augusti 1945 särskild

sakkunnig att å socialdepartementets rättsavdelning biträda med den av

riksdagen begärda utredningen. I maj 1948 tillkallades därefter tre sakkunniga

för att inom inrikesdepartementet fullfölja den tidigare påbörjade

utredningen rörande reformering av lösdriverilagstiftningen. De sakkunniga,

vilka antogo benämningen 1948 års lösdriveriutredning, avgåvo den

18 december 1948 utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande

in. in. (SOU 1949: 4). över betänkandet ha yttranden avgivits av ett stort

antal myndigheter och organisationer.

I likhet med vad som framgått av de undersökningar och förslag, som

tidigare framlagts beträffande lösdrivarfrågan, fann utredningen en reformering

av gällande lagstiftning i ämnet vara i hög grad av behovet påkallad.

I anslutning härtill anfördes:

»Emellertid äro många av lösdrivarna och de prostituerade att hänföra

till den stora grupp själsligt abnorma, som plägar sammanföras under den

gemensamma beteckningen psykopater. Någon tillfredsställande vårdform

för dessa finnes icke för närvarande. Med hänsyn härtill skulle enligt utredningens

mening ett omedelbart avskaffande av lösdrivarlagstiftningen

medföra ej obetydliga olägenheter. Utredningen anser därför, att tidpunkten

för ett upphävande av lösdrivarlagstiftningen måste i viss mån göras beroende

av lösningen av psykopatvårdsproblemet, vilket är föremål för särskild

utredning av tillkallade sakkunniga, 1947 års psykopatvårdsutredning.

Efter tillkomsten av en särskild psykopatvård och efter genomförandet

av vissa föreslagna lagändringar ernås enligt utredningens mening ett tillfredsställande

skydd för samhället mot den fara lösdrivarna och de prostituerade

utgöra. Ur samhällsskyddets synpunkt är följaktligen därefter

någon särlagstiftning icke erforderlig. Då det därjämte ur behandlingssynpunkt

är fördelaktigast att lösdrivare och prostituerade omhändertagas

inom de särskilda vårdformerna, anser utredningen lösdrivarlagstiftningen

kunna upphävas utan att ersättas med annan särlagstiftning. Tidpunkten

för upphävandet kan dock ej nu angivas utan får bli beroende av när en

lösning av psykopatvårdsproblemet kommer till stånd.

Utformningen av sinnessjuk- och sinnesslövården, fattigvården och

alkoholistvården, den sistnämnda enligt förslag av 1946 års alkoholistvårdsutredning,

samt den öppna straffrättsliga vården finner utredningen

vara så avpassad att den i flertalet hänseenden tillfredsställer även de särskilda

krav som med hänsyn till lösdrivarna och de prostituerade måste

ställas.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

I frågan om rutt till biträde i den administrativa processen anknöt utredningen

till det förslag, som framlagts av 1946 års alkoholistutredning

(SOU 1948: 23).

Den tvångsåtgärd, som enligt alkoholistutredningens förslag kan ifrågakomma,

är tvångsintagning å allmän vårdanstalt. Om tvångsintagning beslutar

länsstyrelsen. Förslaget upptager bestämmelser, varigenom den som

avses med ansökningen kan beredas biträde vid förhör inför länsstyrelsen

eller vid vittnesförhör inför domstol. Vid dylika förhör äger han nämligen

enligt förslaget om han så önskar åtnjuta hjälp. Är han berövad friheten

genom tillfälligt omhändertagande eller genom omhändertagande för interimistisk

vård eller kan han antagas icke äga tillgång till gäldande av

biträaesersättning, skall länsstyrelsen förordna lämplig person till hans

biträde. Enligt förslaget skall ersättning åt den, som enligt förordnande

av länsstyrelsen inställt sig för att vittna eller för att upplysningsvis höras,

och åt biträde, som förordnats av länsstyrelsen, utgå enligt vad som finnes

stadgat angående ersättning av allmänna medel till vittne eller offentlig

försvarare. Ersättningen skall dock alltid stanna å statsverket.

Angående barnavårdsnämnds beslut om tvångsåtgärder anförde lösdriveriutredningen

bland annat följande:

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det av största intresse att den vars omhändertagande

ifrågasättes kan anlita sakkunnigt biträde. Uttryckligen bör

sägas ifrån att han — och hans föräldrar — äga åtnjuta hjälp vid förhör

inför länsstyrelsen eller vid vittnesförhör inför domstol. Emellertid synes

man icke böra stanna härvid. Har barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande

för skyddsuppfostran på grund av förordnande enligt 25 § 3

mom. omedelbart gått i verkställighet och är vederbörande sålunda berövad

friheten med de minskade möjligheter detta innebär för honom att framlägga

sin sak, bör han i rättssäkerhetens intresse städse kunna få biträde

på det allmännas bekostnad. Vidare bör ekonomisk oförmåga icke utgöra

hinder för någon att erhålla hjälp av sakkunnig. På det allmännas bekostnad

bör därför biträde kunna förordnas även för det fall att den varom

fråga är kan antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

I sistnämnda fall" torde dock rätten att på det allmännas bekostnad erhålla

biträde böra göras beroende av att vederbörande finnes icke kunna

själv eller genom annan, som lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga

sina intressen. Det bör ankomma på länsstyrelsen att förordna biträdet.

Om kvalifikationerna hos den, som skall kunna förordnas till biträde,

torde ej böra sägas annat än att han skall vara lämplig därtill. Något

krav på att biträdet skall äga juridisk utbildning torde nämligen ej böra

uppställas. Ofta kunna personer med erfarenhet från socialvårdande verksamhet

vara väl så lämpliga. Väljes person av sistnämnda kategori, måste

emellertid försiktighet iakttagas, så att icke den utsedde har sken av att

stå i beroende av barnavårdsnämnden och därför icke helhjärtat iakttaga

dens intressen, åt vilken han förordnats till biträde. Ersättning till biträdet,

vilken bör bestämmas av länsstyrelsen, torde böra utgå i enlighet med vad

som är stadgat om ersättning till offentlig försvarare, dock att ersättningen

alltid skall stanna å statsverket.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

AndraHagutskottets utlåtande nr 13.

Tidpunkten för lösdrivarlagens upphävande.

I propositionen, nr 27, till 1950 års riksdag med förslag till lag om

ändring i vissa delar av lösdrivarlagen, huvudsakligen avseende reglerna

om verkställighet av tvångsarbete, framhöll departementschefen, statsrådet

Mossberg, att han delade utredningens mening att en speciallagstiftning av

lösdrivarlagens natur icke borde finnas.

Departementschefen gav vidare uttryck åt den uppfattningen, att om

lösdrivarlagen upphävdes, utan att de lagändringar i övrigt vidtoges, som

utredningen förordat, det skulle komma att finnas ett ganska stort antal

grovt asociala personer, som icke skulle kunna omhändertagas, ehuru detta

vore av nöden. Med hänsyn jämväl härtill ansåg departementschefen sig

icke kunna föreslå att lösdrivarlagen upphävdes. Som ytterligare skäl mot

att upphäva lagen åberopade departementschefen, att samhället icke syntes

kunna undvara den möjlighet lösdrivarlagen gåve samhällets organ att ingripa

mot asocialiteten. Enligt departementschefen vore det därför en oundgänglig

förutsättning för att lösdrivarlagen skulle kunna upphävas, att

en ny lagstiftning, som gåve sådan möjlighet, komme till stånd.

Departementschefen erinrade slutligen att han den 21 december 1949

utverkat Kungl. Maj :ts bemyndigande att uppdraga åt psykopatvårdsutredningen

att efter de angivna riktlinjerna inom inrikesdepartementet biträda

med fortsatt utredning av vissa frågor om behandlingen av lösdrivarklientelet,

samt att psykopatvårdsutredningen efter meddelat uppdrag

påbörjat arbetet därmed.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, framhävde i sitt över

propositionen avgivna utlåtande nr 49, att lösdrivarlagen borde upphävas

snarast möjligt. Utskottet yttrade härom vidare:

Enligt vad utskottet inhämtat, beräknar psykopatvårdsutredningen

kunna slutföra sitt arbete någon av de första månaderna år 1951. Därvid

torde även förslag till lagstiftning angående rätt till ingripande komma att

framläggas. En del av psykopaterna bland lösdrivarna behandlas enligt

nuvarande ordning såsom sinnessjuka. Därest det icke skulle befinnas

möjligt att å redan befintliga anstalter bereda vård åt den del av lösdrivarklientelet,

som på grund av psykopati verkligen är i behov av anstaltsvård,

torde möjligheterna att tillgripa provisoriska åtgärder, intill dess en

utbyggnad av organisationen kommit till stånd, böra ingående prövas. Det

måste anses mindre tillfredsställande att låta med lösdrivarlagens upphävande

anstå enbart i avbidan på de planerade anstalternas färdigställande

och organisationens utbyggnad i övrigt. Utskottet förväntar således, att

Kungl. Maj :t, sedan psykopatvårdsutredningens förslag avgivits, tager frågan

under omedelbar omprövning och, därest så skulle befinnas möjligt,

förelägger riksdagen förslag till lagens upphävande. För den korta tid, som

må återstå, innan lösdrivarlagen kan upphävas, synas några mera genomgripande

ändringar i lagen icke böra komma i fråga.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

7

Utskottet.

Bestämmelserna i lösdrivarlagen och fattigvårdslagen om häktads rätt

till biträde äro ytterst bristfälliga. I nämnda båda lagar finnas sålunda

endast föreskrifter om rätt till hjälp vid avfattande av besvär över utslag,

varigenom klaganden ådömts tvångsarbete. Det av motionären påtalade

missförhållandet är belysande för de allvarliga brister, som allmänt vidlåda

förfarandet vid vidtagande av tvångsåtgärder enligt lösdrivarlagen.

Utskottet delar motionärens åsikt, att regler motsvarande rättegångsbalkens

bestämmelser om offentlig försvarare borde gälla jämväl för lösdriveriprocessen.

För närvarande arbetar 1947 års psykopatvårdsutredning med frågor rörande

psykopatvårdens organisation samt, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 21 december 1949, även med fortsatt utredning rörande behandlingen

av lösdrivarklientelet. Det uppdrag utredningen i sistnämnda del

erhållit syftar till ett upphävande av lösdrivarlagen. Enligt vad utskottet

erfarit, avser utredningen att framlägga förslag till författning, som möjliggör

för polismyndighet att, efter lagens upphävande, inskrida mot grovt

asociala individer. Den enskildes anspråk på rättssäkerhet kommer här

givetvis att bliva beaktat. Utredningens uppdrag beräknas vara slutfört

under innevarande år.

Utskottet vill i samband härmed erinra om att utskottet i sitt av riksdagen

godkända här ovan omnämnda utlåtande till 1950 års riksdag uttalat

bestämda önskemål om att lösdrivarlagen snarast möjligt borde upphävas.

Med hänsyn till den korta tid, varunder lösdrivarlagen således kan förväntas

komma att gälla, anser utskottet tillräckliga skäl ej föreligga att

nu förorda någon ytterligare ändring i lösdrivarlagen. Framhållas må vidare,

att enligt vad utskottet inhämtat häktning enligt lösdrivarlagen förekommer

i ytterst få fall. I en inom inrikesdepartementet upprättad, till

länsstyrelserna och polismyndigheter utsänd promemoria har understrukits,

att lösdrivarlagen borde tillämpas med urslcillning och restriktivitet.

Vid ingripande från polisens sida mot någon, som fölle under lösdrivarlagen,

borde synnerlig uppmärksamhet ägnas åt frågan om icke i stället för

behandling enligt lösdrivarlagen åtgärd av annat slag kunde övervägas. I

lösdrivarärenden borde polismyndigheterna i största möjliga utsträckning

samråda med socialvårdsorgan, enskilda hjälporganisationer och den offentliga

arbetsförmedlingen. Önskvärt vore att envar, som anhållits för lösdriveri,

åtminstone summariskt undersöktes av läkare. Vidare ha i promemorian

framhållits de möjligheter till åtgärder, som sinnessjuklagen och

alkoholistlagen erbjöde, samt det lämpliga i att lösdrivare, som kunde övertygas

om brott, lagfördes, varvid möjligheterna till villkorlig dom med åtföljande

omvårdnad borde tillvaratagas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, I: 307, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 februari 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Sunne,

Uhlén, fru Svenson och herr Bengtson; samt

från andra kammaren: herr Hellbacken, fru Nordgren, herr Ryberg,

fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, fröken

Höjer och fru Sjöstrand.

Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.