Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av fem dagars arbetsvecka.

1952-02-21 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1952:14, Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av fem dagars arbetsvecka.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 14—15.

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

1

Jfr 14.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande

av fem dagars arbetsvecka.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

149, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Dahlgren m.fl. hemställt,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om skyndsamt

förslag till sådan ändring, som innebär, att lördagen blir fridag och att

alltså arbetsveckan skall bestå av fem dagar».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet

hänvisa till motionen.

De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnas i lagen

den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna

arbetstidslagen. Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag

inom hela näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln.

Såsom ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning,

såvitt i rörelsen eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare; de

s. k. småföretagen äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra

undantag. Somliga av dessa ställa vissa näringsgrenar helt utanför allmänna

arbetstidslagen, medan andra avse vissa former av arbete.

Lagen om arbetstidens begränsning innehåller beträffande ordinarie arbetstid

den huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete

under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden

kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får icke något

dygn uppgå till mer än nio timmar. Från huvudregeln gäller det undantaget

för arbete som bedrives med regelbunden skiftindelning, att arbetet

under olika dygn och veckor kan variera, blott icke den sammanlagda

arbetstiden för tidrymd av högst tre veckor blir längre än att den motsvarar

48 timmar i veckan. Vidare gälla särskilda bestämmelser för vissa slag

av arbeten m. m.

För vissa näringsgrenar ha genom särskilda lagar givits bestämmelser

om arbetstiden.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 februari 1947 tillkallades

arbetstidsutredningen för att verkställa utredning rörande en allmän översyn

av arbctstidslagstiftningen. I direktiven för utredningen anförde statsrådet

Mossberg bland annat följande:

Under hänvisning till den allmänna stegringen av arbetstakten inom

näringslivet bar vid skilda tillfällen tanken på en generell förkortning av

arbetstiden framförts. Skäl härför ha anförts både ur arbetarskyddssyn
1—385

62 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 14—15.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

punkt och ur produktionsteknisk synpunkt. En dylik generell förkortning

av normalarbetstiden torde emellertid med hänsyn till det rådande produktionslaget

icke nu låta sig genomföra. Vid den översyn av arbetstidslagstiftningen,

som jag förordar, torde därför utredningsarbetet för närvarande

böra inriktas främst på frågan om en förkortning av arbetstiden

för vissa yrken, något som jag i fortsättningen vill närmare beröra.

Behovet av en förkortning av arbetstiden för vissa yrkeskategorier har

aktualiserats vid olika tillfällen. Riksdagen har sålunda i skrivelse den 29

juni 1945 i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning

av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord in. m.

hemställt om en allmän översyn av den allmänna arbetstidslagen. Till

grund för riksdagens hemställan åberopades vad andra lagutskottet anfört

i sitt utlåtande över motionen. Utskottet uttalade, att frågan om en allmän

arbetstidsförkortning vore ett spörsmål, som man finge se på jämförelsevis

lång sikt, men ansåg däremot, att en förkortning av arbetstiden vore möjlig

vid vissa former av arbeten eller inom vissa näringsgrenar. Utskottet

fann därför att en utredning vore påkallad rörande förkortning av arbetstiden

vid skift- och nattarbete samt vid arbete, som eljest kunde anses vara

av mera påfrestande art. Vidare ansåg utskottet önskvärt, att spörsmålet

om införande av ändrade bestämmelser rörande övertidsarbete bleve föremål

för utredning.

Frågan om skiftarbetarnas ställning i arbetstidshänseende är emellertid

endast ett av de problem rörande arbetstidslagstiftningen, som påkalla en

lösning. Till en början är det självfallet att vid en inskräkning av normalarbetstiden

för skiftarbetare motsvarande spörsmål måste upptagas till

övervägande beträffande vissa andra grupper av arbetare med särskilt påfrestande

arbete. Jag finner det vidare angeläget att den utredning i fråga

om övertidsarbetets förekomst och om behovet av ändrade regler om uttagande

av övertidsarbete, som före kriget påbörjades i anledning av 1938

års riksdags hemställan, nu återupptages. Det synes så mycket mera önskvärt

att på denna punkt undersöka verkningarna av den nuvarande lagstiftningen,

som det under krigsåren förekommit och alltjämt torde förekomma

övertidsarbete i större utsträckning än tidigare.

Till här anförda skäl för ytterligare begränsning av normalarbetstiden

inom vissa yrken kommer ytterligare en annan, icke oväsentlig synpunkt.

I tider av allmän brist på arbetskraft föreligger en latent risk för att arbetskraften

söker sig bort från tunga och med hänsyn till arbetsmiljön eller

arbetstidsförläggningen mindre attraktiva yrken. Detta förhållande har under

den senaste tiden gjort sig kännbart vid bland annat gruvor och järnbruk.

Det bör i detta sammanhang erinras därom att underjordsarbetare

inom gruvindustrien före den stora arbetstidsreformen hade en kortare

arbetstid än övriga yrkesgrupper, ett förhållande som upphörde att gälla

i och med åttatimmarsdagens genomförande. För arbetare under jord har

genom kollektivavtal dock fastställts kortare arbetstid vid skiftarbete. Jag

finner sålunda, att utredningen i detta sammanhang jämväl till prövning

bör upptaga frågan huruvida icke en förkortning av arbetstiden inom vissa

tunga yrken skulle kunna vara ägnad att underlätta rekryteringen av arbetskraft

till dessa.

En översyn av allmänna arbetstidslagen i de hänseenden jag nu nämnt

berör centrala bestämmelser i lagstiftningen. I enlighet med vad andra

lagutskottet anfört vid 1945 års riksdag torde fördenskull en allmän översyn

av lagstiftningen böra ske.----Jag vill förorda, att de sakkunniga,

därest de så finna lämpligt, till särskild behandling upptaga spörsmål, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

3

kunna lösas fristående, och avlämna förslag härutinnan utan att avvakta

utredningens slutförande i dess helhet. Jag vill i detta sammanhang särskilt

framhålla frågan om skiftarbetarnas ställning i arbetstids- och semesterhänseende.

Genom beslut den 19 mars 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t vidare chefen

för socialdepartementet att uppdraga åt 1947 års arbetstidsutredning att

utreda frågan om en utökning av den lagstadgade semestertidens längd. I

direktiven för utredningen om semestertidens längd anförde chefen för

socialdepartementet bland annat följande:

Spörsmålet om en generell utökning av semestertidens längd sammanhänger,

såsom i det föregående antytts, nära med frågan om normalarbetstidens

längd. I direktiven för 1947 års arbetstidsutredning har uttalats, att

en generell förkortning av normalarbetsdagen icke nu läte sig genomföra.

Kommittén borde därför inrikta sitt utredningsarbete främst på frågan om

en förkortning av arbetstiden för vissa yrken. I fråga om de grupper av

arbetstagare, som här åsyftas, bland annat skiftarbetarna, är emellertid

också frågan om förlängd semester aktuell, över huvud taget består ett

sådant samband mellan semester- och arbetstidsfrågorna att de såvitt möjligt

böra upptagas till bedömande i ett sammanhang. Med hänsyn härtill

finner jag det angeläget, att samtidigt med den pågående utredningen om

en reviderad arbetstidslagstiftning frågan om en allmän utökning av semestertiden

upptages till övervägande. Från såväl arbetstagar- som arbetsgivarsynpunkt

måste det vara en fördel att dessa båda problemkomplex

bli föremål för samtidigt bedömande. Härvid är särskilt att märka, att en

smidigare form för tillgodoseende av skilda intressen synes kunna vinnas,

om de båda problemen samordnas. Som ett exempel härå vill jag anföra,

att det i vissa fall kan befinnas ändamålsenligare att utbyta en del av den

förlängda semestertiden mot en förkortad arbetsvecka under sommarmånaderna

eller att öppna möjligheter för att ordna semesterns förläggande så att

motsvarande resultat uppnås. Erinras må jämväl, att riksdagen i skrivelse

den 23 maj 1947 (nr 247) hemställt om utredning beträffande frågan om

ökad ledighet för arbetstagare, som äro sysselsatta med arbeten, där silikosfara

föreligger, samt att riksdagen därvid antytt att den ökade ledigheten

kunde beredas årligen i form av ökad semester eller kortare arbetstid

per dag eller vecka.

Frågan om förkortning av arbetsveckan har vid olika tillfällen varit

föremål för riksdagens prövning. Vid 1949 års riksdag väcktes två likalydande

motioner, I: 8 och II: 6, om alt riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring av direktiven till arbetstidsutredningen,

att densamma finge i uppdrag att utreda frågan om 40

timmars arbetsvecka för alla arbetstagare.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott, som behandlade motionen

II: 6, inhämtade yttrande över motionen från arbetstidsutredningen, socialstyrelsen,

Arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,

Hantverks- och småindustriorganisationen, Landsorganisationen, Riksförbundet

Landsbygdens folk och Tjänstemännens centralorganisation. I samtliga

yttranden avstyrktes motionen, då det ekonomiska läget icke ansågs

möjliggöra en förkortning av arbetstiden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

Arbetstidsutredningen ansåg, att frågan förr eller senare måste tagas upp

till allvarligt övervägande. Frågan gällde närmast att avgöra tidpunkten

för en sådan reform. Utredning borde icke ske, förrän man med någorlunda

säkerhet kunde bedöma, att ekonomiska möjligheter förelåge för en förkortning

av arbetstiden, men en utredning av denna art bleve mycket snart föråldrad.

Det syntes icke möjligt att utan allvarliga ekonomiska återverkningar

för hela det svenska samhället genomföra en generell arbetstidsförkortning

inom de närmaste åren. Man borde tills vidare fortsätta på de partiella

reformernas väg. Hänsyn måste vidare tagas till frågan om införande

av allmän tre veckors semester. Arbetstidsutredningen anförde vidare, att

den under den tid den vore verksam komme att följa utvecklingen och därvid

överväga, om möjligheter yppades att genomföra en allmän arbetstidsförkortning.

Skulle så visa sig, komme utredningen att framlägga sina synpunkter

för vederbörande statsråd och föreslå de ändringar i direktiven

för utredningen, som kunde vara betingade.

Landsorganisationen förklarade sig i princip vidhålla kravet på en allmän

arbetstidsförkortning men underströk, att den icke finge ske på bekostnad

av arbetarnas reallöne- och levnadsstandard samt att det vore ett

problem, som endast kunde vinna sin lösning i internationellt sammanhang.

Som en i varje fall omedelbar återverkan av en sådan reform måste

man räkna med en produktionsminskning. Värdet av en då verkställd utredning

skulle därför bli av ringa värde.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott hemställde i sitt av kammaren

godkända utlåtande nr 1, att motionen icke måtte föranleda någon

kammarens åtgärd. Utskottet anförde bland annat följande:

Utskottet delar visserligen i och för sig motionärernas uppfattning, att

en förkortning av arbetstiden är ett mål att sträva efter. Behovet av en

förkortning blir kännbarare ju mera arbetstakten forceras. Det måste därvid

främst ankomma på arbetstagarna att avgöra, om ett ökat produktionsresultat

skall tillgodogöras i form av högre ersättning eller i form av ökad

ledighet. Givetvis måste också övervägas relationen mellan eu generellt förkortad

arbetstid och förlängd semester.

Ä andra sidan finner utskottet i likhet med de avgivna yttrandena, att

tidpunkten nu icke är lämplig för en utredning av detta spörsmål. Det

måste nämligen anses som högst sannolikt, att det omedelbara resultatet

av en arbetstidsförkortning kommer att bli ett minskat produktionsresultat,

medan ansträngningarna för närvarande måste gå ut på att så långt görligt

öka det.

Motionen I: 8 vid 1949 års riksdag behandlades av första kammarens

andra tillfälliga utskott. I sitt av kammaren godkända utlåtande nr 2 uttalade

utskottet bland annat:

Allmän enighet råder därom, att i nuvarande läge alla krafter behöva

sättas in för att åstadkomma en ökning av produktionen. För närvarande

måste det emellertid anses som högst sannolikt, att den omedelbara följden

av en generell arbetstidsförkortning skulle komma att bli ett minskat

produktionsresultat. I den mån det ekonomiska läget förbättras, uppkom
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 14.

mer frågan, i vilken form det ökade produktionsresultatet skall komma

arbetstagarna till godo. Det kan ske genom högre löner eller genom förkortad

arbetstid eller genom en kombination av båda dessa möjligheter.

Enligt utskottets uppfattning bör det i första rummet ankomma på arbetstagarna

att genom sina organisationer träffa detta val. Ur denna synpunkt

ligger det närmast till hands, att frågan om arbetstidsförkortning löses

genom avtalsuppgörelserna på arbetsmarknaden. Då förutsättningar föreligga

för en mera allmänt genomförd arbetstidsförkortning, torde emellertid

även böra upptagas till'' övervägande frågan om att genom lagstiftning

söka åstadkomma önskvärd likformighet i detta hänseende inom arbetslivet

i dess helhet. Med hänsyn till att förhållandena inom produktionen

undergå snabba förändringar, skulle en utredning, som företages nu,

snart bliva föråldrad och näppeligen kunna läggas till grund för en lagstiftning

på området i framtiden.

Vid 1950 års riksdag väcktes två motioner, vari yrkades, att riksdagen

måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan lagändring,

som innebure, att lördagen bleve fridag och att alltså arbetsveckan

skulle bestå av fem dagar. Motionerna behandlades av andra lagutskottet,

som i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 13 anförde:

Då ifrågavarande spörsmål behandlades av fjolårets riksdag förelågo

yttranden från ett flertal remissinstanser, vilka samtliga avstyrkte den då

väckta motionen i ämnet. De av remissinstanserna då anförda skälen

torde alltjämt äga giltighet. Frågan om förkortning av arbetstiden sammanhänger

även nära med frågan om en generell utökning av semestertidens

längd. Sistnämnda fråga är under utredning och betänkande i ämnet är att

förvänta under hösten 1950. Utskottet anser därför, att frågan om en förkortning

av normalarbetstiden tills vidare bör lösas genom partiella reformer

och genom avtalsuppgörelser på arbetsmarknaden. Utskottet vill därjämte

fästa uppmärksamheten på att arbetstidsutredningen uttalat, att den,

så länge den är verksam, kommer att följa utvecklingen och därvid överväga,

om möjligheter yppas att genomföra en allmän arbetstidsförkortning.

Skulle så visa sig bliva fallet, kommer utredningen att framlägga sina synpunkter

för vederbörande statsråd och föreslå de ändringar i direktiven för

utredningen, som kunna vara betingade.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Arbetstidsutredningen har framlagt

1) den 1 december 1947 betänkande med förslag till lagstiftning om 40

timmars arbetsvecka för arbetare under jord i gruva och stenbrott (SOU

1947:65);

2) den 1 december 1948 betänkande angående arbetstidsförkortning för

treskiftsarbetare och tunnelarbetare (SOU 1948:51);

3) den 1 december 1949 betänkande angående reglering av arbetstiden

för flottningsarbetare (SOU 1949:58);

4) den 1 september 1950 betänkande angående tre veckors semester

(SOU 1950:32).

Utredningen är för närvarande sysselsatt med en revision av arbetstidslagstiftningen,

och utredningen bär utarbetat eu promemoria rörande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtajide nr 14.

ny arbetstidslagstiftning ävensom ett preliminärt förslag till ny arbetstidslag.

Utredningen kommer vidare att till behandling upptaga frågor

sammanhängande med förkortning av arbetstiden för vissa grupper arbetstagare.

Utskottet. Den allmänna stegringen av arbetstakten inom näringslivet

medför onekligen hårda påfrestningar för arbetstagarna och framkallar ett

ökat behov av rekreation och avkoppling. Frågan om en generell förkortning

av arbetsveckan till fem dagar får emellertid ses på förhållandevis

lång sikt. En sådan reform torde få avsevärda ekonomiska återverkningar

på hela samhället. De ekonomiska möjligheterna för reformen måste föredå

den i annat fall kan komma att ske på bekostnad av arbetstagarnas

reallöne- och levnadsstandard.

Då riksdagen 1950 behandlade frågan om en generell förkortning av

arbetstiden ansågs, att ekonomiska förutsättningar för en sådan reform

saknades. Ej heller vårt nuvarande produktionsläge kan, särskilt med hänsyn

till den vid fjolårets riksdag beslutade reformen om tre veckors semester,

anses tillåta en allmän arbetstidsförkortning. I anslutning härtill

må erinras om att arbetstidsutredningen i tidigare sammanhang uttalat,

att utredningen, så länge den vore verksam, komme att följa utvecklingen

och därvid överväga, om möjligheter yppades att genomföra en allmän arbetstidsförkortning.

Skulle så visa sig bliva fallet, komme utredningen att

framlägga sina synpunkter för vederbörande statsråd och föreslå de ändringar

i direktiven för utredningen, som kunde vara betingade.

Tills vidare får man därför enligt utskottets mening lösa frågan om

arbetstidsförkortning genom avtalsuppgörelser på arbetsmarknaden och

genom partiella reformer lagstiftningsvägen. Framhållas må, att arbetstidsutredningen

f. n. är sysselsatt med frågan om arbetstidsförkortning för

vissa grupper av arbetstagare med särskilt pressande arbete.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 149, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Sunne,

Wistrand, Uhlén, fru Svenson* och herr Bengtson; samt

från andra kammaren:, herr Hellbacken, fru Nordgren, herr Ryberg,

fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, fröken

Höjer och fru Sjöstrand.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.