Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av en socialförsäkringsdomstol. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 18 i första kammaren av herrar Hedenby och Uhlén samt nr 13 i andra kammaren av herr Lindberg m. fl.
1952-02-26 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1952:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av en socialförsäkringsdomstol. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 18 i första kammaren av herrar Hedenby och Uhlén samt nr 13 i andra kammaren av herr Lindberg m. fl.
Dokumentets text
8
Ändra lagutskottets utlåtande nr 18.
N r 18.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av
en socialförsäkringsdomstol.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 18 i första kammaren av
herrar Hedenby och Uhlén samt nr 13 i andra kammaren av herr Lindberg
m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig utredning rörande
frågan om inrättandet av en socialförsäkringsdomstol samt att utredningens
resultat förelägges riksdagen för prövning».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Frågan om inrättande av en högsta instans, som skulle övertaga avgörandet
av fullföljda mål och ärenden inom socialvårdens område, togs
upp av socialvårdskommittén i dess betänkande VI med utredning och
förslag angående socialvårdens organisation m. m. (SOU 1942:56). Kommittén
behandlade inledningsvis de dittills gällande fullfölj dsreglerna och
redogjorde därvid även för socialstyrelsens befattning med socialvårdsärenden.
Kommittén anförde rörande besvärsprövningen bl. a. följande:
I fråga om behandlingen av de besvärsmål på fattigvårdens och barnavårdens
område, vilka för närvarande handläggas av kammarrätten, vill
kommittén framlägga vissa synpunkter, vilka visserligen äro av preliminär
natur, men som dock enligt kommitténs mening böra ställas under debatt
redan nu.
Så länge som någon central tillsynsmyndighet icke finnes för fattigvård
och barnavård kunna några mera vägande principiella invändningar icke
framställas mot ett system sådant som det nuvarande, enligt vilket en
myndighet har att tråffa slutliga avgöranden i anledning av besvär över
underordnade myndigheters beslut i dylika ärenden, under det att en annan
myndighet har att främja dessa socialvårdsgrenars utveckling och utöva
en rådgivande och inspekterande verksamhet. De olägenheter, som uppkomma
genom denna dualism, äro närmast av praktisk art. Helt naturligt
måste den rådgivande verksamheten hämmas av den omständigheten,
att den myndighet, som utövar densamma, icke är i tillfälle att medverka
vid besvärsmålens avgörande. Kammarrättens utslag, vilka ju äro prejudicerande,
öva inflytande på den samhälleliga hjälpverksamheten och framför
allt fattigvården, långt utöver de enskilda fall, som äro föremål för
dess bedömande. Detta är särskilt framträdande i fråga om s. k. beloppstvister.
Med någon överdrift skulle alltså kunna sägas, att kammarrätten
genom sin rent judiciella verksamhet utövar ledningen av fattigvården i riket.
Om denna anordning under nu rådande förhållanden kan sägas medföra
praktiska svårigheter, så får den anses vara fullständigt otänkbar ur såväl
Andra lagutskottets utlåtande nr 18. 9
principiella som praktiska synpunkter i ett socialvårdssystem, där socialstyrelsen
—• av skäl som tidigare anförts — tillerkänts ställningen såsom
ledande organ och tillsynsmyndighet. Ett väsentligt moment i sistnämnda
verksamhet måste nämligen vara befogenheten att utöva ett avgörande inflytande
på den slutgiltiga lösningen av individuella tvistefrågor av beskaffenhet
att böra sortera under statlig myndighet. En ledning i verklig
mening kan alltså icke utövas enbart genom rådgivning och inspektion och
icke ens genom utfärdandet av allmänna anvisningar för verksamhetens
bedrivande. Sä blir först fallet, när på en hand samlas såväl dessa befogenheter
som rätten att avgöra tvister i enskilda fall. Ett konsekvent
fullföljande av nu återgivna tankegångar skulle leda till att socialstyrelsen
borde övertaga kammarrättens uppgifter i dess egenskap av besvärsmyndighet
i fattigvårds- och barnavårdsmål. Men detta möter å andra sidan
avsevärda svårigheter, i huvudsak bottnande i socialstyrelsens arbetsformer
och organisation. Den högsta instansen för dessa ärenden bör givetvis
i görligaste mån ha domstols karaktär. Det ligger därför nära till hands
att föreslå en anordning, innebärande att i nära anknytning till socialstyrelsen
inrättas en specialdomstol för handläggning av de besvärsärenden,
varom nu är fråga. Kommittén har också preliminärt stannat härvid
och föreslår således, att inom socialstyrelsen inrättas en domstolsavdelning,
förslagsvis benämnd socialdomstolen. Denna bör delvis rekryteras
med ledamöter av socialstyrelsen och ha sitt kansli förlagt till denna.
Över socialvårdskommitténs betänkande avgavs efter remiss yttranden
av ett flertal myndigheter. Av de fyra centrala verk, som yttrat sig, tillstyrkte
socialstyrelsen och medicinalstyrelsen men avstyrkte kammarrätten
och statskontoret kommitténs preliminära förslag om en »socialdomstol».
I sitt i maj 1946 avgivna betänkande med förslag angående folkpensioneringens
administrativa handhavande in. m. (SOU 1946:37) anförde
socialvårdskommittén angående besvärsrätten bl. a. följande:
Behovet av bestämmelser om besvär över pensionsstyrelsens beslut i
folkpensionsfrågor är uppenbarligen beroende såväl av den betydelse sådan
frågas avgörande kan ha för sökanden eller det allmänna som av sättet
för frågornas handläggning inom pensionsstyrelsen. Tydligt är att ökningen
av pensionsförmånernas storlek genom den föreslagna reformen
skärper kravet på tillförlitlighet vid pensionsärendenas avgörande, vilket
förhållande sålunda talar för att pensionsstyrelsens beslut böra kunna överklagas
i viss utsträckning. Förhållandet medför emellertid också behov
av en omsorgsfullare handläggning av dessa ärenden inom pensionsstyrelsen
och i den mån detta behov tillgodoses, minskas behovet av besvärsmöjligheter.
Folkpensionsärenden äro enligt kommitténs mening av sådan natur att
de icke lämpa sig för avgörande av Kungl. Maj :t i statsrådet. Därest klagorätt
över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden skall föreligga torde
överinstansen böra utgöras av en myndighet, som har att mera regelbundet
handlägga frågor rörande bedömning av arbetsförmåga och beräkning av
arbets- och andra inkomster, och denna myndighet bör även hava tillgång
till erforderlig medicinsk expertis. Ur dessa synpunkter synes icke heller
regeringsrätten lämpligen böra vara den högsta instansen.
Kommittén vill även framhålla, afl det skulle vara av stor betydelse för
samordningen av de olika socialförsäkringsgrenarna om den högsta instansen
vore gemensam för samtliga. Så är för närvarande icke fallet.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
Med hänsyn till vad nu sagts vill kommittén föreslå, att frågan om inrättande
av eu särskild socialförsäkringsöverdomstol upplages till utredning.
I avbidan på denna frågas lösning torde nuvarande bestämmelser om besvär
över pensionsstyrelsens beslut i folkpensionsärenden böra behållas.
Över socialvårdskoinmitténs betänkande avgavs efter remiss yttranden
av ett flertal myndigheter och föreningar.
Tanken på tillskapandet av en socialförsäkringsöverdomstol avvisades
av pensionsstyrelsen, som anförde, att enligt vad styrelsen kunnat finna
dittills icke förelegat något behov av utvidgning utav rätten till besvär i
folkpensionsärenden och att det icke vore troligt, att någon större ändring
i detta förhållande kunde förväntas i anledning av den nya lagstiftningen.
Jämväl flertalet hörda pensionsombud och pensionsnämnder funno behov
saknas av ändrade besvärsregler.
Efter förslag av Kungl. Maj:t genom proposition nr SO antogs vid 1947
års riksdag en lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering,
varigenom bestämmelserna om besvärsrätten erhöllo sin gällande
lydelse. I fråga om besvärsrätten anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, i propositionen bl. a. följande:
Över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärende kan för närvarande klagan
ej föras av enskild part. Socialvårdskommittén har funnit någon ändring
liärutinnan icke böra ske, men förordat, att frågan om inrättande av
en socialförsäkringsöverdomstol, som skulle vara högsta instans jämväl i
fråga om andra socialförsäkringsformer, bleve föremål för utredning. En
dylik utredning har förordats av åtskilliga av remissinstanserna. Pensionsstyrelsen
har dock för sin del funnit något behov av utvidgning av rätten
till besvär i folkpensionsärenden icke föreligga. Själv delar jag uppfattningen
att inrättandet av eu för olika socialförsäkringsgrenar gemensam
högsta prövningsinstans bör bli föremål för övervägande. Tidpunkten härför
synes mig dock ännu icke inne i betraktande därav att reformarbetet på
socialförsäkringens område alltjämt pågår. Den ifrågasatta utredningen
synes fördenskull böra tills vidare anstå.
Vid 19å7 års riksdag antogs därjämte, efter förslag av Kungl. Maj:t
genom proposition nr 317, en lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den
26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Lagändringen innebar bl. a.,
att prövningen av besvär i mål angående tillämpning av 1946 års lag om
folkpensionering in. in. överflyttades från regeringsrätten till Kungl. Maj :t
i statsrådet. Propositionen och i ämnet väckta motioner behandlades av
andra lagutskottet. Vid utskottets i anledning av propositionen och motionerna
avgivna utlåtande, nr 48, fanns fogad en av herr Norman in. fl.
avgiven reservation, som godkändes av riksdagen. 1 reservationen anfördes
bl. a. följande:
Frågan om vilken myndighet som skall vara högsta instans i dessa
mål är av stor betydelse. Skäl kunna anföras både för regeringsrätten och
för Kungl. Maj :t i statsrådet som högsta instans. Ur flera synpunkter
skulle måhända den lämpligaste lösningen av frågan vara inrättandet av
en socialförsäkringsöverdomstol, som då skulle kunna vara högsta instans
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
även för de mål, varom här är fråga. Enligt utskottets mening har det
sociala reformarbetet nu fortskridit så långt, att inrättandet av en sådan
prövningsinstans hör allvarligt övervägas. En utredning av denna fråga
bör ske snarast möjligt. I avbidan på resultatet av utredningen synes Kungl.
Maj :t i statsrådet fr. o. in. den 1 januari 1948, såsom föreslås i propositionen,
böra vara högsta instans beträffande ifrågavarande mål.
I reservationen hemställdes — förutom att riksdagen måtte antaga förslag
till lag om ändrad lydelse av lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt — att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning om inrättandet av en för
olika socialförsäkringsgrenar gemensam högsta prövningsinstans samt att
Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
I skrivelse den 17 juli 1947, nr 496, anhöll riksdagen om den föreslagna
utredningen. Frågan om utredning är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Spörsmålet om en högsta prövningsinstans behandlades även av 1950
års riksdag. I motionerna 1:175 och 11:209 hemställdes, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förutsättningslös
utredning angående inrättande av en högsta prövningsinstans i folkpensionsfrågor
liksom i frågor rörande andra socialförsäkringsformer».
Andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 10 behandlade motionerna,
hänvisade till riksdagens 1947 avlåtna, ovan anmärkta skrivelse i ämnet
och hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
I enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 december 1951 har
chefen för socialdepartementet tillkallat sakkunniga för att inom socialdepartementet
biträda med utredning angående översyn av bestämmelserna
rörande den allmänna sjukförsäkringen in. in. 1 direktiven för utredningen,
socialförsäkringsutredriingen, uttalar departementschefen efter att ha
berört socialvårdskommitténs betänkande med förslag till yrkesskadeförsäkringslag
— bl. a. följande:
Det synes mig obestridligt, att genom en rationell samordning mellan
den obligatoriska sjukförsäkringen och den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
— närmast då därigenom att sjukförsäkringen får övertaga regleringen
av de kortvariga olycksfallen och under motsvarande tid av de långvarigare
— åtskilliga fördelar skulle kunna vinnas. Här vill jag särskilt
peka på den vinst, som det måste innebära för de försäkrade, om sjukhjälpen
även vid olycksfall i arbete utbetalades av ett lokalt organ. Därigenom
kunde sådana dröjsmål undgås som lätt bli en följd av olycksfallsförsäkringens
centraliserade organisation. Eu samordning skulle vidare
innebära en administrativ förenkling, i det alt man därigenom skulle kunna
undvika att även det stora antalet snabbt övergående olycksfall gåve anledning
till en ofta komplicerad prövning av frågor rörande olycksfallsförsäkringens
tillämplighet. Jag tänker härvid bl. a. på sådana spörsmål som
huruvida den skadade är att betrakta såsom arbetstagare i lagcris mening,
huruvida olycksfallet kan rubriceras såsom olycksfall i arbete resp. därmed
jämställt olycksfall på väg till eller från arbetet eller huruvida eu
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 18.
åkomma kan anses föranledd av olycksfall. En samordning mellan sjukoch
olycksfallsförsäkringen skulle också vara av betydelse därutinnan att
en rationellare lösning av problemet om placeringen av yrkessjukdomarna
inom försäkringssystemet skulle kunna ernås.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt alla de skiftande administrativa
och organisatoriska spörsmål som uppkomma vid en samordning mellan
olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen.
Utskottet.
Som av det ovan anförda framgår har riksdagen i skrivelse år 1947 anhållit,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning om inrättandet av
en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam högsta prövningsinstans,
samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Frågan härom är för närvarande beroende på
Kungl. Maj :ts prövning.
Vidare ha, såsom ovan redogjorts för, särskilda sakkunniga tillkallats
för att verkställa översyn av bestämmelserna rörande den allmänna sjukförsäkringen
m. in. De sakkunniga skola undersöka möjligheterna att
genomföra en samordning mellan den obligatoriska sjukförsäkringen och
den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Härvid kommer särskild uppmärksamhet
att ägnas åt alla de skiftande administrativa och organisatoriska
spörsmål, som uppkomma vid en sådan samordning. De sakkunniga
torde i detta sammanhang komma att taga ställning till frågan om en högsta
prövningsinstans för avgöranden av tvister inom de berörda områdena.
Enär utredning av ifrågavarande spörsmål sålunda torde vara att förvänta,
synes någon framställning till Kungl. Maj :t icke erforderlig.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 18 och II: 13, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 februari 1952.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Sunne,
Wistrand, Uhlén, fru Svenson* och herr Bengtson*;
från andra kammaren: herr Hellbacken*, fru Nordgren, herr Ryberg,
fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg*, Hagård, fröken
Höjer och fru Sjöstrand.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Uhlén.
Reservation
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.