Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 19U
1952-02-26 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1952:19, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 19U
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
13
Nr 19.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15
juli 19U (nr 53G).
Genom en den 8 februari 1952 dagtecknad proposition, nr 46, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536).
Härigenom förordnas, att 51 § civilförsvar slagen den 15 juli 19441 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma lag skall
införas en ny paragraf, betecknad 45 a §, av nedan intagna lydelse.
45 a §.
Det åligger kommun att å trafikled eller annan allmän plats, där kommunen
ombesörjer eller låter ombesörja gatu- eller vägbelysning, vidtaga
erforderliga anordningar för den vägledande belysning, som enligt gällande
organisationsplan skall finnas där under mörkläggning för upprätthållande
av den allmänna samfärdseln.
51 §.
Ingår municipalsamhälle-----bestämmelser gälla:
1. Vad som stadgas i 45 § 1 mom. a) samt g) och h) jämte därtill anslutande
bestämmelser i 45 § 2 mom. ävensom i 45 a § skall äga motsvarande
tillämpning å municipalsamhället.
2. Municipalsamhället äger----50 §.
Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I skrivelse den 5 mars 1951 har civilförsvarsstyrelscn tagit upp frågan
om ansvaret för anordnande av vägledande belysning under mörkläggning.
Enligt styrelsens mening åvilar skyldigheten all anordna sådan belysning
f. n. staten. Av praktiska skäl förordar styrelsen att skyldigheten genom
föreskrift i civilförsvarslagen överflyttas på kommunerna, som dock borde
få statsbidrag med två tredjedelar av kostnadens belopp.
1 Senaste lydelse av 51 §, se SFS 1948:432.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Yttranden över civilförsvarsstyrelsens skrivelse ha efter remiss avgivits
av överståthållaräinbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus och Örebro län samt styrelserna för Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund. Civilförsvarsstyrelsens
förslag har härvid tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser
utom överståthållaräinbetet och styrelsen för Svenska stadsförbundet.
Ämbetet, som anser att kommun redan nu har skyldighet att anordna
vägledande belysning, hemställer att skrivelsen ej måtte föranleda
någon åtgärd. Stadsförbundets styrelse hävdar att staten bör svara för
samtliga ifrågavarande kostnader.
Föredragande departementschefen har i propositionen anfört bland annat
följande:
»Någon i lag fastslagen skyldighet för kommun att under normala förhållanden
anordna gatu- och vägbelysning finnes icke. överståthållarämbetet
hävdar, att det likväl torde åligga kommun att svara för att gator,
vägar och andra allmänna platser under mörker hållas tillfredsställande
upplysta för trafikens underlättande. En granskning av rättspraxis på området
synes giva visst belägg härför. En sedvanerättslig skyldighet i detta
hänseende kan möjligen anses föreligga åtminstone för städer och köpingar
såvitt angår tättbebyggda delar av kommunerna. Denna skyldighet torde
icke sammanhänga med gatu- och väghållningen i och för sig. Hur det än
förhåller sig med kommunernas åligganden i fråga om gatu- och vägbelysningen
ombesörja i varje fall städer och köpingar faktiskt erforderlig sådan
belysning.
Läget i fråga om kommunernas skyldigheter på denna punkt är emellertid
så oklart, att det är tveksamt om åtgärder kunna framtvingas vid
bristande fullgörande från kommunernas sida. I varje fall får detta anses
gälla i fråga om åliggandet för kommunerna att ombesörja vägledande
belysning under mörkläggning. Förut har antytts att civilförsvarslagen icke
innehåller några bestämmelser, som medge åläggande för kommun att vidtaga
åtgärder i sistnämnda hänseende. Sedan mörkläggning anbefallts, kan
visserligen den som åsidosätter mörkläggningsbestämmelserna straffas.
Härigenom kan man även ingripa mot försummelser i fråga om den vägledande
belysningen på gator och vägar från den kommuns sida, som ombesörjer
belysningen där. Men detta är icke tillfyllest. För att trafiken från
början skall kunna fungera under mörkläggning utan att denna brister i
effektivitet fordras, att anordningar för vägledande belysning anskaffats i
förväg och finnas färdiga att tagas i bruk omedelbart då mörkläggning
anbefalles. Enligt min mening är därför en uttrycklig bestämmelse i lag
om skyldighet att i fredstid vidtaga anordningar för vägledande belysning
nödvändig.
I enlighet med vad förut sagts om sambandet mellan denna särskilda
belysning och den vanliga belysningen på gator och vägar torde en sådan
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
lagstiftning lämpligen böra anknyta till det tidigare nämnda förhållandet
att denna belysning i största utsträckning faktiskt anordnats av kommunerna.
Det synes mig rimligt att en kommun, som — givetvis till invånarnas
bästa — svarar för gatu- och vägbelysning i normala tider, icke
så snart mörkläggning anbefallts får undandraga sig detta. Kommunens
medlemmar ha då liksom eljest intresse av att belysning finnes, men de
få självfallet finna sig i att den inskränkes vid mörkläggning för att icke
civilförsvaret skall äventyras. Anser sålunda en kommun att gatu- och vägbelysning
normalt är påkallad och kommunen därför föranstaltar därom,
får kommunen se till att belysningen avpassas efter behovet och de särskilda
omständigheterna. Vid mörkläggning innebär detta dämpning och avskärmning
eller eventuellt speciella belysningsanordningar, t. ex. blå lampor. Jag
finner ej skäl till att statsbidrag skall utgå härför lika litet som sådant
bidrag utgår till kostnaderna för gatu- och vägbelysning i allmänhet.
Beträffande den närmare utformningen av en bestämmelse i lag om skyldighet
för kommunerna att vidtaga anordningar för vägledande belysning,
så följer av det anförda till en början att bestämmelsen bör anknyta till
de faktiska förhållandena. Det synes också naturligt att, då en sådan skyldighet
bygger på kommunernas befattning med den normala gatu- och
vägbelysningen, en kommun icke skall vara skyldig vidtaga anordningar
för vägledande belysning annat än å trafikled och annan allmän plats, där
kommunen åtagit sig att svara för sedvanlig belysning och faktiskt gör
detta. Det synes vidare böra förutsättas att den vägledande belysning, varom
fråga är, avses skola åtminstone i någon mån tjäna den allmänna samfärdseln.
Delta torde också i allmänhet vara fallet. Om civilförsvarsmyndighet
likväl skulle anse vägledande belysning nödvändig på annan plats eller
för annat ändamål, måste det anses vara fråga om en speciell civilförsvarsåtgärd.
Skyldighet att ansvara därför regleras redan nu i civilförsvarslagen
på det sätt att skyldigheten åvilar staten om ej annat framgår av lagen. Såvitt
det är fråga om belysning för att markera allmänt skyddsrum får kommunen
anses vara pliktig vidtaga erforderliga åtgärder, dock med rätt till
statsbidrag såsom för skyddsrumskostnader i allmänhet.
Det anförda har tagit sikte på kommun. Detsamma bör gälla även municipalsamhälle
som anordnar sedvanlig gatu- och vägbelysning.»
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom
propositionen framlagda lagförslaget och får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 26 februari 1952.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Wahlund,
Sunne, Wistrand, Uhlén och Nils Theodor Larsson;
från andra kammaren: fru Nordgren, herr Ryberg, fru Johansson i
Norrköping, herr Hagård, fröken Höjer, herrar Lundberg och Jönsson i
Lund samt fru Sjöstrand.
Stockholm 1052. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:64 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 a1 i texten