Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande av rörlig pensionsålder för erhållande av folkpension. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 311 i första kammaren av herr Nordenson m. fl. samt nr 406 i andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl.
1952-03-04 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1952:22, Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande av rörlig pensionsålder för erhållande av folkpension. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 311 i första kammaren av herr Nordenson m. fl. samt nr 406 i andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
1
Nr 22.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande av
rörlig pensionsålder för erhållande av folkpension.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 311 i första kammaren av
herr Nordenson m. fl. samt nr 406 i andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl.
I motionerna, vilka äro likatydande, har hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning och förslag till dels sådan
ändring i lagen om folkpensionering att den icke inkomstprövade pensionen,
med efter försäkringstekniska grunder beräknade lägre resp. högre belopp,
kan utges vid lägre eller högre ålder än 67 år, dels ock sådana ändringar
av statens pensionsbestämmelser som erfordras för ett tillgodoseende av i
denna motion anförda önskemål».
I motionerna sägs bl. a. följande:
Vid ett försök att betrakta pensionsanordningarna ur rationell synpunkt
uppställer sig i fråga om den ej inkomstprövade folkpensionen två mycket
starkt motiverade krav: Den bör för det första, i likhet med vad 1946 års
pensionssakkunniga anföra, till ett genom försäkringsteknisk utredning
bestämt reducerat belopp kunna uttagas från lägre ålder än 67 år, när av
staten utfäst tjänstepension eller på annat sätt tryggad pension utgår. Tillgodoses
detta önskemål, kan tjänstepensionen för statens anställda -—
vilka förändringar som än ske före 67 år — på ett enkelt och tillfredsställande
sätt anpassas till folkpensionen. Enahanda möjlighet öppnas även för
alla hos kommuner och i enskild tjänst anställda. För det andra bör ifrågavarande
folkpension kunna uppskjutas att med ett vid försäkringsteknisk
beräkning bestämt högre belopp utgivas från senare tidpunkt än då pensionstagaren
uppnår 67 års ålder. Sistnämnda önskemål skulle göra det
möjligt att särskilt på det privata området knyta samman tjänstepension
och folkpension på sådant sätt att anställda som kvarstå i tjänst efter
67 års ålder, vilket förekommer i stor utsträckning särskilt i fråga om
arbetare, kunna beredas relativt goda pensionsförmåner.
Beträffande de skäl i övrigt, som motionärerna åberopat till stöd för sin
hemställan, får utskottet hänvisa till motionerna.
Gällande bestämmelser.
Enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering är den som fyllt sextiosju
år berättigad till folkpension i form av ålderspension. Allmän ålderspension
utgör för år räknat för gift pensionsberättigad, vars make jämväl
åtnjuter folkpension eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 800 kronor
samt för annan pensionsberättigad 1 000 kronor. Makar, som båda fyllt
<71 52 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 9 sand. 2 avd. Nr 22.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
67 år, erhålla sålunda sammanlagt 1 600 kronor, medan den ogifte i samma
ålder uppbär 1 000 kronor. Dessa förmåner utgå oberoende av inkomst och
förmögenhet.
Den allmänna ålderspensionen förhöjes vidare genom indextillägg enligt
särskilt angivna grunder.
I kungl. förordningen den 1 juni 1951 (nr 335) om ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila statstjänstemän m. m. stadgas bl. a., att för
ordinarie befattning, som tillsättes medelst fullmakt eller konstitutorial, så
ock för icke-ordinarie befattning med vissa undantag skall gälla den pensioneringsperiod,
som av Kungl. Maj :t för befattningen fastställts.
Jämlikt 3 §, som ersätter 7 § i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
omfatta pensioneringsperioderna
pensionering speriod 1 tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
tjänstemannen uppnår 60 års ålder, till utgången av den kalendermånad,
varunder han uppnår 63 års ålder,
pensionerings period II tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
tjänstemannen uppnår 63 års ålder, till utgången av den kalendermånad,
varunder han uppnår 65 års ålder,
pensionerings period III tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
tjänstemannen uppnår 65 års ålder, till utgången av den kalendermånad,
varunder han uppnår 66 års ålder, samt
pensionerings period IV den tid, som för varje särskilt fall blivit bestämd.
Enligt 6 § i förordningen, som ersätter 14 § 1 mom. i tjänstepensionsreglementet,
skall såsom tjänstepensionsunderlag vid bestämmandet av
tjänstepension för tiden intill den månad, varunder pensionstagaren uppnår
67 års ålder, tillämpas det belopp (begynnelseunderlag), som enligt
14 § 2 eller 3 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet gäller för den
befattning från vilken avgången sker, samt för tiden därefter det belopp
(slutunderlag), som erhålles genom minskning av begynnelseunderlaget
med 792 kronor, såframt ej Kungl. Maj :t i särskilt fall förordnar om lägre
avdrag.
Om tjänstemans skyldighet att avgå från tjänsten m. m. stadgas i 2 §
ifrågavarande förordning.
I 1 § i kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 336) med särskilda föreskrifter
i fråga om tillämpningen av förordningen den 1 juni 1951 (nr 335) om ändrade
bestämmelser rörande avgångsåldern för civila statstjänstemän, m. m.
föreskrives att, där ej annat följer av vad i 2 § stadgas, för ordinarie civila
befattningar, vilka tillsättas medelst fullmakt eller konstitutorial, så ock för
icke-ordinarie civila befattningar med vissa undantag skola gälla följande
pensioneringsperioder:
för befattningar i lönegrad Ca eller Ce 1—16...... pensioneringsperiod I
» » » » Ca eller Ce 17—37 ... pensioneringsperiod III
» » » » Co 1—25 och Cs 1—25 pensioneringsperiod III
» » » » Coa 1 och Cob 1 ...... pensioneringsperiod II.
Andra lagutskottets utlåtande nr 22. 3
Historik m. m.
19d6 års pensionssakkunniga avlämnade den 31 december 1946 betänkande
med förslag till pensionsreglering i anslutning till 1946 års lönereglering
för statstjänstemän m. fl. I betänkandet redovisas en överenskommelse
med statstjänstemännens huvudorganisationer beträffande frågan om
tjänstepensionsunderlagens avvägning i förhållande till folkpensionen.
Pensionssakkunnigas förslag innebär i princip en utjämning, så att
pensionsunderlaget, då pensionären uppnår 67 års ålder, skall minskas med
så stort belopp, att summan av därefter utgående tjänstepension och folkpension
i det närmaste motsvarar beloppet av den dessförinnan utgående
tjänstepensionen.
I fråga om grunderna för beräknandet av de nya tjänstepensionsunderlagen
ha de sakkunniga anfört bland annat följande.
De grunder för beräknandet av de nya tjänstepensionsunderlagen, om
vilka enighet sålunda nåtts, innebära att de grundläggande pensionsunderlag,
som beräknats såsom två tredjedelar av 2-ortslön, reducerats med belopp,
som motsvara en från 67 års ålder utgående årlig pension å 200 kronor.
Reduktionen av tjänsetepensionen blir vid denna utgångspunkt för exempelvis
50 års pensionsålder 55 kronor och för 65 års pensionsålder 139
kronor (räntefot 3 %, dödlighetstabell R 32 och invaliditetsrisk enligt statistisk
erfarenhet beträffande statstjänstemännen). I genomsnitt för alla
pensionsåldrar utgör avdraget 107 kronor. Beräkningsgrunderna innebära
även en sådan samordning mellan folkpension och tjänstepension, som
för pensionstagarna medför en utjämning av de samlade förmånerna av
tjänste- och folkpensionen. Det har nämligen såväl ur allmän synpunkt
som med hänsyn till befattningshavarnas intressen ansetts fördelaktigt, att
de totala pensionsbeloppen bleve åtminstone i stort sett oförändrade under
hela tiden efter uppnådd pensionsålder. Skulle en utjämning av denna art
icke ha ägt rum, skulle pensionsförmånerna bliva lägre till 67 års ålder
för att då höjas med det belopp, som erhålles i folkpension.
Den enklaste vägen att åstadkomma den önskade utjämningen av pensionsnivån
hade enligt de sakkunnigas mening varit att öppna möjlighet
för utgivande av folkpension i form av ålderspension vid tidigare ålder
än 67 år med efter försäkringsmatematiska grunder bestämda belopp i
sådana fall, där av staten utfäst tjänstepension utgår eller då på annat
sätt tryggad pension föreligger. En sådan lösning, som skulle förutsätta
ändring av folkpensioneringslagen, har emellertid ansetts möta principiella
betänkligheter. Den lösning av frågan, som då återstått, har varit att vidtaga
en anpassning av tjänstepensionsförmånernas storlek med hänsyn till
den vid 67 års ålder inträdande folkpensionen. En sådan reglering har
befunnits kunna åstadkommas enklast genom att hel tjänstepension utökas
med ett efter försäkringstekniska grunder bestämt belopp (i det följande
även kallat utjämningstillägg), lika stort som värdet av den folkpension,
som i form av allmän ålderspension tillkommer gift pensionsberättigad, därvid
för erhållande av ett med 12 delbart krontal räknats med eu årlig pension
å 792 kronor. På så sätt utökad tjänstepension skulle alltså för gift pensionsberättigad
utgöra summan av de tjänste- och folkpensionsförmåner, som
skola tillkomma tjänstepensionstagare såväl före som efter 67 års ålder.
Skulle tjänstepensionstagare bliva berättigad till folkpension i form av invalidpension
skall någon nedsättning av den utökade tjänstepensionen med
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
hänsyn till invalidpensionen dock icke ske. Efter uppnåendet av 67 års
ålder — från vilken tidpunkt rätt till folkpension i form av ålderspension
regelmässigt inträder — skall såsom av det ovan sagda framgar den förhöjda
tjänstepensionens årsbelopp minskas med 792 kronor.
Beträffande den tekniska utformningen av de sakkunnigas förslag anföres
följande.
Vid en lösning av utjämningsfrågan enligt angivna linjer har uppställt
sig frågan om det ur pensionsteknisk synpunkt lämpligaste sättet att ernå
den önskade regleringen av totalförmånerna av tjänstepension och folkpension.
Olika utvägar ha här stått till buds. Sålunda har cn sådan anordning
varit möjlig enligt vilken tjänstepensionen omfattar förutom giundbelopp
och rörligt tillägg jämväl i förekommande fall det särskilda utjämningstillägg
med vilket pensionen i det enskilda fallet skulle ökas för att
ernå den önskade utjämningen.-------Detta alternativ ha personalrepre
sentanterna
emellertid icke ansett böra väljas bl. a. på den grund att eu
reducering av själva pensionsunderlagen skulle medföra en nedsättning av
underlaget för det rörliga tillägget. o .
Efter övervägande även av andra möjligheter till frågans lösning ha de
sakkunniga i samförstånd med personalrepresentanterna stannat inföi utvägen
att inarbeta de särskilda utjämningstilläggen i tjänstepensionsunderlagen.
Enligt den metod, som valts för beräkning av utjämningstilläggen,
skulle dessa utgå med i stort sett samma belopp vid ålders-, sjuk- och
invalidpension men i övrigt bliva beroende av inträdesålder i första pensionsberättigande
anställning och pensionsålder. Då förevarande alternativ med
tilläggen inarbetade i pensionsunderlagen kunde ifrågakomma endast såsom
en obligatorisk anordning har det synts mest praktiskt att vid tillämpningen
taga en avrundad genomsnittssiffra för olika inträdesåldrar. Utjämningstilläggen
skulle däremot alltjämt bliva beroende av pensionsåldern.
För att envar pensionstagare skulle komma i åtnjutande av det mot hans
pensionsålder svarande fulla utjämningstillägget skulle alltså för varje
lönegrad erfordras lika många tjänstepensionsunderlag som antalet olika
pensionsåldrar, som kunna förekomma för befattningshavare tillhörande
lönegraden. Om hänsyn endast tages till pensionsåldrarna 50, 5ä, 60, 63
och 65 år skulle alltså erfordras fem olika pensionsunderlagsskalor. Ur
rättvisesynpukt skulle det otvivelaktigt vara mest naturligt att välja ett
system med skilda skalor för de olika pensionsåldrarna. Särskilt ur administrativ
synpunkt har det emellertid framstått såsom ett önskemål att
komma fram till en enhetlig skala med sammanfallande pensionsundcrlagsbelopp
för de olika pensionsåldrarna. De framlagda förslagen till tjänstepensionsunderlag
innebära, att personalrepresentanterna ansett sig böra tillmötesgå
detta önskemål och sålunda godtagit eu sådan enhetlig pensionsunderlagsskala.
Eu enhetlig pensionsunderlagsskala innebär, påpeka de sakkunniga, viss
uppoffring från de pension stagar es sida, som representera de högie pensionsåldrarna.
För pensionstagare med lägre pensionsåldrar medför den cn av
utjämningen föranledd förhöjning av pensionsunderlagen, som i
helt motsvarar och i några lönelägen till och med överstiger värdet ar de
för dessa pensionsåldrar gällande utjämningstilläggen.
Det av pensionssakkunniga valda utjämningsförfarandet innebäi alltså,
att tjänstepension skall från 67 års ålder nedsättas med 792 kronor med
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 22. O
hänsyn till den från denna tidpunkt utgående folkpensionen. Den härav
föranledda omräkningen av tjänstepensionens belopp föreslås av de sakkunniga
skola ske på så sätt, att den efter 67 års ålder utgående pensionen
bestämmes av ett tjänstepensionsunderlag, som med angivna belopp understiger
det för tiden dessförinnan tillämpade pensionsunderlaget. Med denna
anordning vinnes att vid fall av avkortad pension den vid 67 års ålder
insättande minskningen av pensionen icke blir större än som svarar mot
det reducerade utjämningstillägg, som innefattas i den avkortade pensionen.
Enligt de sakkunnigas mening bör vidare med hänsyn till det sätt, varpå
de föreslagna tjänstepensionsunderlagen ha beräknats, en omräkning ske
av pensionsunderlagsbeloppen för den händelse en mera allmän eller omfattande
ändring av pensionsåldrarna^ skulle bliva beslutad för de anställningshavare,
som omfattas av de nya pensionsreglementena, så ock om folkpensionerna
skulle undergå en mera väsentlig förändring. Liksom beträffande
avlöningsförmånerna förutsättes därvid, att förhandlingar komma att
upptagas med representanter för de av ändringen berörda personalgrupperna.
Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen in. m. underställdes
19-17 års riksdag genom proposition nr 282. I propositionen uttalade
föredragande departementschefen, att den lösning av frågan om
tjänstepensionens avvägning med hänsyn till folkpensionen, som föreslagits
av pensionssakkunniga och godkänts av tjänstemannaorganisationerna, syntes
honom godtagbar. Icke heller i övrigt fann departementschefen anledning
till erinran mot de sakkunnigas förslag till tjänstepensionsunderlag.
Propositionen behandlades av bankoutskottet, som i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 45 biträdde de framlagda förslagen.
Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 februari 1951 ha särskilda
sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning rörande den statliga personalpensioneringen
och därmed sammanhängande frågor. I direktiven
för utredningen, 1951 års pensionsutredning, har chefen för civildepartementet,
statsrådet Lingman, anfört bl. a. följande.
1 olika sammanhang ha önskemål om en reformering av det statliga pensionsväsendet
framförts av statliga myndigheter, huvudmän för statsunderstödd
verksamhet och de anställda. Riksdagen har också uttalat sig såväl
för en allmän översyn av det statliga pensionsväsendet som för utredningar
rörande ändring av pensionsbestämmelserna i vissa angivna hänseenden.
De uppkomna spörsmålen gälla dels pensioneringens omfattning, dels pensioneringsgrunderna
och dels pensioneringens ordnande i organisatoriskt
hänseende.
Vad angår pensioneringsgrundernu har önskemålet om en mera försäkringsmässig
uppbyggnad av det statliga pensionssystemet till stor del grundats
på uppfattningen, att pensionen rätteligen borde anses utgöra uppskjuten
lön och därför vara oantastbar. Med anledning av motioner i
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
ämnet har 1945 års riksdag anhållit (skr. nr 348), att Kungl. Maj:!
måtte låta verkställa utredning i fråga om tillämpning i full utsträckning
av grundsatsen om pensionens oantastbarhet. Frågan har sedermera
berörts i den till 1949 års riksdag avlåtna propositionen nr 193.1 denna
har framhållits bl. a., att man borde undersöka, huruvida några särskilda
skäl med sådan styrka talade mot en enbart på försäkringsteknisk grund
gjord avvägning, att avsteg från denna borde göras.
Vid den utredning av detta frågekomplex, som nu bör komma till stånd,
är det av vikt att det klarlägges vilket resultat en mera fullständig tillämpning
av oantastbarhetsprincipen skulle medföra, så att eu jämförelse blir
möjlig däremellan och det nuvarande statliga pensionssystemet. Vid utredningen
bör jämväl undersökas vilka pensioneringsgrunder, som tillämpas
vid av staten icke handhavd pensionering, och övervägas, i vad män det är
möjligt att bringa pensionssystemen i samklang. Eu fråga, som i detta sammanhang
påkallar uppmärksamhet, avser samordningen av tjänstepension
och folkpension. Nuvarande bestämmelser innebära bl. a. eu pa visst sätt
anordnad utjämning av pensionstagarnas sammanlagda inkomst före och
efter 67 års ålder, mot vilken gjorts olika invändningar, såsom att det s. k.
utjämningstillägget icke är synligt för pensionstagaren och ej heller individuellt
avvägt i förhållande till pensionsåldern.
Frågan huruvida högre folkpension bör utgå vid uppskjuten pensionering
behandlades av soeialvårdskommittén i dess betänkande med förslag
till lag om folkpensionering (SOU 1945:46 s. 171). Kommittén yttrade
bl. a. följande.
I fråga om pensioner, som helt eller sasom i Storbritannien till väsentlig
del finansieras genom avgifter beräknade efter försäkringstekniska grunder,
torde invändningar knappast kunna göras mot att man låter pensionen
stiga med varje år som dess uttagande uppskjutes.
Med avseende å en pension, som utgår helt eller till huvudsaklig del med
hänsynstagande till pensionstagarens egen inkomst, ställer sig saken emellertid
annorlunda. En sådan pension är avsedd att i anledning av inträffad
försörjningsoförmåga täcka de nödvändiga levnadskostnaderna. Anledning
synes då knappast föreligga att utgiva högre pension till den, som på grund
av bättre hälsa eller andra omständigheter kunnat försörja sig själv till
hög ålder, än till den, som tidigare förlorat sin försörjningsförmåga. För
en åldring med något kapital skulle det vid eu sådan anordning kunna
löna sig att genom att förbruka kapitalet innan pension sökes uppskjuta
pensionsåldern, över huvud taget torde kunna sägas, alt anordningen skulle
gynna dem, som i fråga om hälsa eller tillgångar ha det bäst ställt, i förhållande
till dem, som ha ett oavvisligt behov av pensionen så snart den
kan erhållas. Eftersom man helst icke bör bestämma pensionen till lägre
belopp, än vad som erfordras för eu skälig försörjning för dem som söka
den vid den lägsta pensionsåldern, blir pensionen, om den höjes dä dess
uttagande uppskjutes, avsevärt högre än nödvändigt för dem, vilka kunna
vänta länge med att söka pension. Till vad nu sagts kommer att lagstiftningen
och försäkringens administrativa handhavande kompliceras genom
en anordning sådan som den nu antydda. I Danmark torde missnöje mot
pensioneringens anordnande i förevarande avseende ha yppats av ovannämnda
skäl och har det till och med varit tal om att slopa den nämnda graderingen
av pensionerna. Erfarenheterna från Danmark torde också närmast
tyda på att höjning av pensionen då den uttages vid högre ålder icke har
någon större effekt på tidpunkten för sökande av pension.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
Ur kostnadssynpunkt må bemärkas att en högre pension till dem, som
söka pension senare än normalt, lätt kan medföra merutgifter därigenom
att även de, vilka i alla händelser icke skulle ha sökt pension förrän vid
den högre åldern, komma i åtnjutande av pensionsförhöjningen.--—
Den föreslagna pensionsåldern är för övrigt så hög, att behovet av särskilda
åtgärder för att stimulera till ett uppskjutande av pensioneringen
icke är av tillnärmelsevis samma betydelse som exempelvis i Storbritannien,
där en pensionsålder av 65 år för män och 60 år för kvinnor föreslagits.
Vad angår den försäkringstekniska omräkningen av folkpensionsbeloppet
må hänvisas till följande tabell, som intagits i socialvårdskommitténs
betänkande.
Utgår man från att en kvinna är berättigad till en livränta å 100 kronor,
som börjar vid 67 års ålder, kan hon — enligt 3 % räntefot och dödlighetstabellen
R 32 — för den händelse hon uttager livräntan senare erhålla följande
belopp från nedan angivna åldrar.
Livräntan börjar utgå
Livräntebelopp kr.
vid 67 års ålder ......
100: —
» 68 » » ......
110:04
» 69 >» » ......
121:58
» 70 » » ......
134: 91
» 71» » ......
150: 40
» 72 » » ......
168: 54
» 73 » » ......
189: 89
» 74» » ......
215: 24
» 75 » » ......
245: 55
För män är stegringen något större.
I propositionen rörande folkpensioneringslagen och under den följande
riksdagsbehandlingen upptogs icke förevarande spörsmål till diskussion.
Vid 1950 års riksdag väcktes två likalydande motioner (1:250 och
11:293) vari hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära utredning av förutsättningarna för ett system med efter pensioneringsålder
differentierade folkpensionsförmåner.
Som skäl för ett system med differentierad pensionsålder åberopades i
motionerna, att befolkningsutvecklingen väckte allvarliga bekymmer för
vår arbetskraftsbalans med en successivt ökad försörjningsbörda för de
produktiva åldrarna gentemot över- och underåriga som följd. Detta medförde,
att man måste pröva alla möjligheter att stimulera den äldre arbetskraften
till produktiva insatser. En tänkbar utväg skulle vara att bereda
den, som frivilligt kvarstod i produktionen och avstod från att uppbära
folkpension, kompensation i form av högre folkpensionsbelopp. En grund
för detta högre belopp kunde erhållas genom eu försäkringsteknisk omräkning
av förmånerna efter samma grunder som ehuru i motsatt riktning
skedde vid inläkningen av folkpensionsförmånerna i de statliga tjänstepensionerna.
Därutöver skulle ytterligare tilläggsbelopp av premiekaraktär
utgå, större ju längre pensionen uppsköts.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som lät inhämta yttrande
över motionerna från pensionsstyrelsen, socialvårdskommittén,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens
centralorganisation.
Pcnsionsstijrelsen anförde — efter att ha erinrat om socialvårdskommitténs
nämnda uttalanden — följande:
Det nu återgivna yttrandet torde belysa de invändningar som kunna riktas
mot ett system sådant som av motionärerna åsyftas. Det bör också
beaktas att huvudparten av ålderspensionen, den allmänna ålderspensionen,
utgår utan inkomstprövning och sålunda i endast ringa mån torde verka
hämmande å åldringarnas arbetsinsatser. Det kan ifrågasättas om anledning
förefinnes att premiera ett uppskjutet uttagande av pensionen beträffande
dem som endast äro berättigade till allmän ålderspension. De inkomstprövade
pensionsförmånerna, bostadstillägg, särskilda bostadstillägg
och hustrutillägg, torde i regel icke sökas förrän vederbörande förlorat sin
normala arbetsinkomst. Vid jämförelse med förhållandena i andra länder
torde böra beaktas att pensionsåldern inom folkpensioneringen i Sverige är
förhållandevis hög.
Även om pensionsstyrelsen sålunda velat framhålla vissa skäl, som kunna
tala mot den av motionärerna föreslagna anordningen, har styrelsen givetvis
intet att erinra mot att en utredning i frågan kommer till stånd.
Socialvårdskommittén hänvisade till kommitténs utredning i betänkandet
av år 1945, vilken utredning bland annat visade, att den pensionsförhöjning,
som skulle svara mot ett eller annat års uppskov med pensionens uttagande,
bleve relativt liten. Ehuru kommittén icke då fann anledning att
föreslå någon anordning av det ifrågavarande slaget, ansåg kommittén det
emellertid vara lämpligt, att frågan upptoges till nytt övervägande i samband
med den av kommittén förordade översynen av avdragsreglerna.
Svenska arbetsgivareföreningen erinrade om att föreningen i sitt yttrande
över socialvårdskommitténs betänkande särskilt underströk betydelsen av
att de personer i högre ålder, som hava förmåga och vilja att ställa sin
arbetskraft till folkhushållets förfogande, icke av denna anledning skulle
lida avsevärd inskränkning i sin folkpension.
Varje åtgärd, fortsatte föreningen, som vore ägnad att befrämja bevarandet
åt produktionen av alltjämt arbetsdugliga personer, som uppnått den
för erhållande av folkpension föreskrivna åldern, syntes, i synnerhet i vårt
lands befolkningspolitiska läge, böra hälsas med tillfredsställelse. Föreningen
hade för sin del intet att erinra mot att i motionerna föreslagen
utredning företoges, och föreningen utginge därvid ifrån att samråd upptoges
med den år 1947 tillsatta pensionsutredningen.
Landsorganisationen ville ej motsätta isig motionärernas utrednilngsyrkande.
Tjänstemännens centralorganisation anförde bland annat:
9
Andra lag utskottets utlåtande nr 22.
TCO anser frågan om att kunna utnyttja folkpensionärernas arbetskraft
synnerligen angelägen och att åtgärder böra vidtagas för att i större utsträckning
möjliggöra detta. En reform i föreslaget hänseende torde emellertid
endast kunna få mycket begränsade verkningar, om icke de premierande
tilläggen utöver de försäkringsmatematiska värdena bestämmas till
relativt höga belopp. Enligt eu mycket schematisk beräkning skulle ett
uppskjutande av ålderspensionen för ogift pensionär från 67 år till 68 år
försäkringsmatematiskt medföra eu ökning från 1 000 kronor till cirka
1 100 ki’onor. Ett uppskjutande till 69 år av uttaget skulle medföra en
ökning till cirka 1 220 kronor och ett uppskjutande till 70 år cirka 1 360
kronor. Härvid har räknats efter dödlighetstabellen It 32 och en räntefot
av 3 procent. En foll^pensionär, som uppnått 67 års ålder, torde ofta icke
vara beredd att uppskjuta sitt uttag av pensionen mer än ett år i sänder,
och eu förhöjning av den årliga pensionen med 100 kronor eller något mer
för den återstående livstiden kommer säkerligen icke att anses uppväga
förlusten av 1 000 kronor under ett år. Under förutsättning att de premierande
tilläggen fastställas till relativt höga belopp kan bedömningen väntas
giva positivt resultat. De ekonomiska verkningarna komma i det enskilda
fallet givetvis att bedömas med utgångspunkt från summan av de inkomstprövade
och icke inkomstprövade pensionsförmåner, som pensionären haft
rätt till men frivilligt avstått från. TCO vill i detta sammanhang även fästa
uppmärksamheten vid att de till statstjänstemännen utgående tjänstepensionerna
äro samordnade med ålderspensionerna enligt folkpensioneringslagen.
Ett genomförande av motionärernas förslag kommer därför att påkalla
ändringar i de statliga pensionsreglementena.
I fortsättningen framhöll organisationen, att ett i dåvarande arbetsmarknadsläge
önskvärt utnyttjande av folkpensionärernas arbetskraft motverkades
enligt organisationens mening av den nuvarande inkomstprövningen
och att lättnader i inkomstprövningen därför borde vara en av de åtgärder
som i första hand övervägdes i detta sammanhang. Organisationen, som
hemställt, att dessa frågor måtte göras till föremål för utredning, ansåge, att
även de i ifrågavarande motioner berörda frågorna borde upptagas till
prövning vid en sådan utredning.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 40 anförde andra lagutskottet
bl. a. följande.
För att söka stimulera den äldre arbetskraften till produktiva insatser
föreslås i motionerna 1:250 och 11:293 en utredning av förutsättningarna
för ett system med efter pensioneringsålder differentierade folkpensionsförmåner.
I sitt förslag till ny lag om folkpensionering framhöll socialvårdskommittén
flera olika skäl, som talade mot en dylik anordning med
högre pension vid uppskjuten pensionering. Dessa skäl torde i huvudsak
alltjämt äga full giltighet. Enligt utskottets mening skulle en sådan reform
få mycket begränsade verkningar, därest den skulle genomföras inom nuvarande
kostnadsram för folkpensioneringen. Om däremot de premierande
tilläggen kunde bestämmas till relativt höga belopp skulle reformens betydelse
uppenbarligen öka. Men därvid uppkommer frågan, om icke de därför
erforderliga medlen kunde, ur ovan anförda allmänna synpunkter, förväntas
bliva bättre använda, därest man i stället genomförde lättnader i
inkomstprövningen. Härtill kommer att ett system med differentierade
folkpensionsförmåner torde komma att medföra eu ganska komplicerad
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
administrativ apparat. Oaktat de skäl, som sålunda tala mot ett system
med differentierade folkpensionsförmåner, anser utskottet likväl, att jämväl
denna fråga bör beaktas vid en översyn av avdragsreglerna.
Förevarande spörsmål bär därefter behandlats av 1950 års folkpensionsrevision
i dess den 15 november 1951 framlagda betänkande angående
avdragsregler och bostadstillägg in. in. (SOU 1951:45). Revisionen påpekar,
att i förevarande sammanhang avsåges icke spörsmålet, huruvida eu
rätt borde skapas för den enskilde att uttaga ålderspensionen före den
normala pensionsåldern med viss reduktion av pensionsbeloppet, utan endast
spörsmålet om möjlighet borde beredas den enskilde att frivilligt uppskjuta
tidpunkten då ålderspensionen skulle börja utgå med kompensation
i form av högre pensionsbelopp.
Den förra och större frågan syntes dock vara av den vikt, att den i
ett annat sammanhang borde prövas.
Revisionen redogör vidare för de system med varierande pensionsålder,
som förekomma i vissa andra länder. Utskottet får här hänvisa till denna
redogörelse, s. 57—58 i betänkandet.
Folkpensionsrevisionen anför härefter bl. a. följande.
Skulle en verkligt effektiv reform för ålderspensionärernas stimulerande
till fortsatt produktiv insats göras i anslutning till folkpensioneringen blev
det säkerligen nödvändigt att utbetala eu premie till pensionären för varje
år, som han kvarstår i förvärvsarbete efter 67 år, en premie som skulle antingen
utgå vid sidan av och alltså ej med uppskjutande av folkpensionen
eller också utgöra ett tillägg till den ökning av folkpensionen, som utan
kostnad för det allmänna kunde ske vid uppskjuten pensionsålder. Först
med en sådan ordning skulle folkpensionären inte anse sig löpa för stor
ekonomisk risk. Ty en risk måste han alltid finna att han löper, om han
uppskjuter uttagandet av folkpensionen ett eller flera år, ty han kan do
under mellantiden och aldrig få tillgodonjuta beloppen eller ock inte leva
tillräckligt länge för att få tillbaka de avstådda pensionsbeloppen.
Vad som orsakar de speciella svårigheterna, när det gäller att göra en
differentierad pensionsålder effektiv i Sverige, är det förhållandet, att med
ett så stort icke inkomstprövat ålderspensionsbelopp som 1 000 kronor jämte
indextillägg effekten på arbetsvilligheten av höjda pensionsförmåner vid
uppskjuten pensionering i viss mån förtages. Annorlunda ställer det sig i
Danmark där hela ålderspensionen är inkomstprövad. Där har ålderspensionären
ofta att välja mellan att uppskjuta pensioneringen mot kompensation
längre fram eller att omedelbart se pensionen helt eller delvis försvinna
genom inkomstprövningen.
Det ligger även annorlunda till i Storbritannien, där pensionären normalt
har att välja mellan att draga sig tillbaka och leva endast på pensionen eller
att arbeta vidare och leva på arbetsinkomsten med rätt till högre pension
längre fram.
I båda dessa länder har pensionären ett påtagligt intresse av att utnyttja
rätten att vänta med pensionen. I Frankrike stimuleras pensionären att
skjuta på pensionsinträdet på grund av de låga pensionsbelopp, som utgå
vid 60 års ålder, och den starka förhöjning av pensionen som sker under
mellantiden.
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
Att i Sverige efterbilda något av systemen i Danmark, Storbritannien
eller Frankrike synes inte möjligt. Vi kan sålunda inte gärna såsom förutsättning
för åtnjutande av folkpension föreskriva att vederbörande skall ha
lämnat förvärvsarbetet (Storbritannien), inte heller göra hela ålderspensionen
inkomstprövad (Danmark).
En annan omständighet, som kan väntas göra ett system med rörlig
pensionsålder mindre effektivt i Sverige än i de nyss herörda länderna, är
att vår pensionsålder ligger så mycket högre.
Ett system med differentierad pensionsålder skulle slutligen medföra behov
av ändring av de statliga pensionsreglementena och sannolikt även av
vissa andra pensionsanordningar.
Folkpensionsrevisionen har funnit de skäl som anförts mot eu rörlig pensionsålder
så vägande att införandet av en sådan i vårt land enligt revisionens
mening inte bör ifrågakomma. Emellertid kan de önskemål, som
ligger bakom förslagen om den den rörliga pensionsåldern, i viss mån realiseras
genom utnyttjande och förbättring av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen
(pensionsstyrelsens frivilliga försäkring).
Folkpensionsrevisionens förslag är f. n. föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.
Slutligen må här i korthet beröras frågan om eu allmän pensionsförsäkring.
Genom beslut den 24 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för handelsdepartementet att tillkalla särskilda utredningsmän för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande ordnandet av eu pensionering
för anställda i privat tjänst. Utredningen, som antog benämningen pensionsutredningen,
har den 12 oktober 1950 avgivit ett den 21 september samma
är dagtecknat principbetänkande med förslag till allmän pensionsförsäkring
(SOU 1950: 33).
1 betänkandet har utredningen behandlat frågan om valfri pensionsålder
(optionsrätt) och anför härom följande.
Utredningen har diskuterat frågan huruvida den enskilde skall —- sedan
normalpensionsåldern fixerats — beredas möjlighet att frivilligt uppskjuta
tidpunkten för ålderspensionens begynnande med kompensation i form av
högre pensionsbelopp. Vid fastställande av denna högre pension kunna
olika förfaringssätt komma till användning. Man kan t. ex. avväga pensionen
från en högre pensionsålder så, att kapitalvärdet av sistnämnda
pension vid den tidpunkt, dä normalpensionen skulle börja utgå, blir lika
med kapitalvärdet av normalpensionen vid samma tidpunkt. Kapitalvärdena
beräknas med lämpliga antaganden om dödlighet och räntefot. Man
kan även avväga pensionen frän eu högre pensionsålder så, att summan
av utgående pensioner från nämnda pensionsålder blir lika med summan
av utgående normalpensioner från normalpensionsåldern. I detta fall bortser
man alltså från räntan. Den vägen står givetvis också öppen, att man på
lämpligt sätt väljer en viss skala, efter vilken normalpensionen höjes for
varje år pensionsåldern uppskjutes.
Rätten alt uppskjuta pensionsåldern skulle kunna vara ett intresse för
dem, som ha möjlighet att kvarstå i förvärvsarbetet även efter att ha uppnått
pensionsåldern i pensionsförsäkringen.
Utredningen har emellertid kommit till den uppfattningen att hur anan
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
än inom den givna kostnadsramen avväger kompensationen för en senare
pensionering, kommer möjligheten för den enskilde att uppskjuta pensionsåldern
i mycket ringa grad att utnyttjas. Ovissheten om hur länge man
kommer att leva torde göra de flesta benägna att så tidigt som möjligt uttaga
ålderspensionen, även om pensionen icke direkt erfordras för täckande
av utgifter i löpande konsumtion. Man har ju möjlighet att spara pengarna
eller investera dem i egen rörelse. Ett tidigt uttagande av pensionen kommer
i allmänhet att uppfattas som det säkraste sättet att få igen så mycket som
möjligt av erlagda premier. Utredningen anser därför icke att en optionsrätt
av nu nämnt slag kommer att motsvara syftet med anordningen.
Ett härmed sammanhängande spörsmål av större räckvidd är huruvida
den enskilde bör få rätt att frivilligt uttaga förtidspension med reducerat
pensionsbelopp. Rätten skulle därvid vara begränsad till visst åldersintervall
före pensionsåldern.
Den snabbhet, varmed arbetsförmågan avtager med levnadsåldern, varierar
såväl från individ till individ som mellan olika yrkesgrupper. Om man
inför en obligatorisk pensionsförsäkring med en viss bestämd pensionsålder
för vartdera könet, kan det ur såväl arbetsgivar- som arbetstagarsynpunkt
synas önskvärt, att möjlighet till förtidspensionering står öppen.
Med förtidspension menas i detta sammanhang eu i förtid uttagen ålderspension
så beräknad, att försäkringens ekonomi i övrigt icke påverkas.
Detta medför att reduktionen av normalpensionen blir tämligen stark även
vid en måttlig sänkning av pensionsåldern. Sålunda sänks männens pension
med 33 %, om den uttages vid 62 i stället för vid 67 års ålder. Uttages
pensionen vid 65 års ålder blir sänkningen 15 %. Man har vid dessa
beräkningar bortsett från räntan, vilket innebär, att man räknat gynnsamt
för den enskilde. Dödligheten har antagits vara den för hela riket gällande
under perioden 1938—1942. Som invaliddödlighetstabell har använts den
av 1928 års pensionsförsäkringskommitté konstruerade tabellen (SOU
1930: 15, tab. 3 in).
Av praktiska skäl torde det vara uteslutet att införa behovsprövning beträffande
förtidspensioneringen. Skall en förtidspensionering efter ovan angivna
linjer införas, bör sålunda varje försäkringstagare som uppfyller
åldersvillkoret ha rätt att uttaga förtidspension.
Av samma skäl som ovan utvecklats i samband med frågan om rätt att
uppskjuta pensionsutbetalningarna är utredningen av den uppfattningen,
att frekvensen av förtidspensioner trots de relativt starka reduktionerna
av beloppen blir mycket hög. Den verkliga pensionsåldern kommer som
regel icke att motsvara den »normala» pensionsåldern utan kommer att
tendera mot den lägsta ålder vid vilken förtidspension kan uttagas. Det vore
mycket olämpligt, om stora skaror yrkesverksamma personer uttoge förtidspension.
Risken bleve nämligen att pengar, avsedda för den egentliga ålderdomsför
sörj ningen, förbrukades under den aktiva tiden. För ålderdomen
skulle ofta en betydligt reducerad pension komma att kvarstå, vilket skulle
medföra att samhällets utgifter för ålderdomsförsörjningen bleve större.
Det vore t. o. in. ett direkt intresse för alla dem, för vilka inkomstprövningen
har ekonomisk betydelse, att med undantag för den s. k. avdragsfria
inkomsten uttaga så mycket som möjligt av pensionsförsäkringens förmåner
före 67 års ålder.
Det må även framhållas, att tendensen att i förtid uttaga pension kan
väntas bli särskilt framträdande under lågkonjunkturer. Detta skulle medföra
temporära ökningar av pensionsavgifterna samtidigt som premieunderlaget
bleve mindre.
Utredningen befarar att införandet av rätt att uttaga förtidspension men
-
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
ligt skulle påverka försäkringens stabilitet och i allmänhet leda till en
mindre tillfredsställande anpassning mellan försäkringsförmåner och försörjningsbehov.
Utredningen vill därför bestämt avråda från införandet av
en dylik rätt.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 november 1951 ha därefter
särskilda sakkunniga tillkallats för att utarbeta slutligt förslag till allmän
pensionsförsäkring. I direktiven för sistnämnda sakkunniga har föredragande
departementschefen, statsrådet Ericsson, anfört bl. a. följande.
En viktig angelägenhet blir vidare att — i anslutning till många i remissyttrandena
gjorda påpekanden — undersöka huru den obligatoriska pensionsförsäkringen
och folkpensioneringen lämpligen kunna organisatoriskt
och sakligt sammanföras till ett enhetligt system. Riktpunkten bör härvid
vara att så långt möjligt erhålla pensioner, vilka automatiskt följa förändringarna
i den allmänna levnadsstandarden och vilkas storlek i viss
utsträckning är beroende av de inbetalda avgifterna.
I anslutning till vad som anförts i eu del remissyttranden bör närmare
undersökas, huruvida det är praktiskt möjligt att inom den obligatoriska
pensionsförsäkringen införa en i viss utsträckning varierande pensionsålder
och en invalidpensionering, som ger olika stora pensioner allt efter
invaliditetens grad.
Utskottet.
Till stöd för sitt förslag om införande av rörlig pensionsålder för erhållande
av folkpension åberopa motionärerna främst två skäl, nämligen,
i första hand, att möjligheten till förtidspension skulle medföra, att samordningen
av tjänstepension och folkpension kunde ordnas på ett rationellt
och ändamålsenligt sätt, samt, i andra hand, att möjligheten att uppskjuta
uttagandet av ålderspension skulle stimulera den äldre arbetskraften till
produktiva insatser.
Vad först angår frågan om samordning av tjänstepension och folkpension
prövades den av 1946 års pensionssakkunniga, vilkas förslag i ämnet
ligger till grund för nu gällande pensionssystem. Den valda lösningen innebär
för pensionstagarna en utjämning av de samlade förmånerna av tjänsteoch
folkpension. Det ansågs nämligen såväl ur allmän synpunkt som med
hänsyn till befattningshavarnas intressen fördelaktigt, att de totala pensionsbeloppen
bleve åtminstone i stort sett oförändrade under hela tiden
efter uppnådd pensionsålder. Utjämningen sker på så sätt, att före 67 års
ålder utgår förhöjd tjänstepension, och därefter minskas pensionsunderlaget
med 792 kronor med hänsyn till den från nämnda tidpunkt utgående
folkpensionen. De särskilda utjämningstilläggen äro inarbetade i tjänstepensionsunderlagen
och sålunda icke direkt synliga för pension stagaren.
Detta system hade godtagits av vederbörande personalorganisationer.
Mot det nuvarande pensionssystemet torde emellertid vissa invändningar
kunna göras. Utskottet delar sålunda motionärernas uppfattning, att systemet
psykologiskt sett förefaller mindre tillfredsställande. De gångna årens
14
Andra lagutskottets titlåtande nr 22.
erfarenheter torde visa, att många tjänstemän icke äro förtrogna med innebörden
av systemet. På grund därav ha missnöje och missförstånd uppstått,
och det vill synas, som om det vore förenat med vissa svårigheter att
undanröja och förebygga sådant missförstånd. Ur saklig synpunkt kan invändas,
att systemet med en enhetlig skala med sammanfallande pensionsunderlagsbelopp
för de olika pensionsåldrarna ej ger fullt rättvisande resultat.
Pensionssakkunniga ha vidare framhållit, att med hänsyn till det
sätt, varpå tjänstepensionsunderlagen beräknats, en omräkning av pensionsunderlagsbeloppen
borde ske för den händelse en mera allmän eller
omfattande ändring av pensionsåldrarna skulle bliva beslutad.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår ha emellertid redan
särskilda sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning rörande den
statliga personalpensioneringen och därmed sammanhängande frågor. I
direktiven för de sakkunniga anföres särskilt, att frågan om samordningen
av tjänstepension och folkpension påkallar uppmärksamhet. Vidare framhålles,
att mot det nuvarande systemet gjorts olika invändningar, såsom
att utjämningstillägget icke är synligt för pensionstagaren och ej heller
individuellt avvägt i förhållande till pensionsåldern. I anledning av innehållet
i motionerna må här även omnämnas, att i direktiven uttalas, att
önskemålet om en mera försäkringsmässig uppbyggnad av det statliga pensionssystemet
till stor del grundats på uppfattningen, att pensionen rätteligen
borde anses utgöra uppskjuten lön och därför vara oantastbar, samt
att 1945 års riksdag anhållit, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning
i fråga om tillämpning i full utsträckning av grundsatsen om pensionens
oantastbarhet. Vid ifrågavarande utredning skall nu jämväl klarläggas,
vilket resultat en mera fullständig tillämpning av oantastbarhetsprincipen
skulle medföra. Vid utredningen skall även undersökas, vilka pensioneringsgrunder
som tillämpas vid av staten icke handhavd pensionering,
och övervägas, i vad män det är möjligt att bringa pensionssystemen
i samklang.
Just de spörsmål angående förhållandet mellan tjänstepension och folkpension,
som motionärerna fäst uppmärksamheten på, äro således redan
föremål för utredning. Möjligt är, att — såsom 1946 års pensionssakkunniga
uttalade — den enklaste vägen att åstadkomma den önskade utjämningen
av pensionsnivån vore att öppna möjlighet för utgivande av folkpension
i form av ålderspension vid tidigare ålder än 67 år. Men det torde
mycket starkt kunna ifrågasättas, om enbart det förhållandet, att en rationell
lösning av berörda samordningsfråga skulle kunna nås, kan motivera
en sådan genomgripande förändring av folkpensioneringssystemet som införandet
av möjlighet till förtidspension skulle innebära. Mot en sådan anordning
synes kunna riktas vägande invändningar. Under alla förhållanden
torde man först böra avvakta det förslag till lösning av frågan, som förenämnda
utredning kommer att framlägga, innan det av nu nämnda skäl
kan anses påkallat att begära ytterligare utredning.
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
I motionerna påtalas, att de 1951 antagna bestämmelserna om pensioneringsperioder
icke medfört någon ändring av pensionssystemet. Såsom
chefen för civildepartementet uttalat i propositionen nr 184 till 1951 års
riksdag, torde det emellertid — ehuru införandet av pensioneringsperioder
formellt icke innebär någon förändring av pensionsåldrarna — få ankomma
på 1951 års pensionsutredning, att pröva i vilken mån denna reform medfört
problem av ekonomisk art samt överväga, vilka åtgärder som på grund
därav kunna befinnas påkallade.
I samband med det nu anförda och med hänsyn till den i motionerna
åberopade motiveringen får utskottet erinra om att 1948 års pcnsionsålderskommitté
i sitt i december 1950 avgivna betänkande med förslag rörande
avgångsåldern för civila anställningshavare i statens tjänst m. m. behandlat
frågan om avlöning och övriga förmåner till återanstälida pensionerade befattningshavare.
Kommittén förordade bl. a. såsom lämplig normalregel vid
återanställning med oförändrade eller likvärdiga arbetsuppgifter, att befattningshavare
under närmare angivna villkor skulle komma i åtnjutande
av sammanlagd inkomst av pension och arvode till belopp, som ungefärligen
motsvarade 125 % av senast uppburna avlöningsförmåner. Enligt vad
utskottet inhämtat äro dessa spörsmål f. n. föremål för övervägande inom
civildepartementet.
Beträffande härefter frågan om möjlighet bör beredas den enskilde att
frivilligt uppskjuta tidpunkten för uttagande av ålderspension enligt lagen
om folkpensionering får utskottet till en början hänvisa till att redan
socialvårdskommittén i sitt betänkande med förslag till lag om folkpensionering
av flera olika skäl, som närmare framgå av redogörelsen ovan, avvisade
tanken på en sådan anordning. Då utskottet vid 1950 års riksdag
hade att behandla motioner i ämnet lät utskottet inhämta yttranden över
motionerna, i vilka yttranden ytterligare skäl mot en rörlig pensionsålder
framfördes. I sitt över motionerna avgivna, av riksdagen godkända utlåtande
uttalade utskottet bl. a., att de av socialvårdskommittén i betänkandet
om folkpensioneringen åberopade skälen alltjämt torde äga full giltighet
och att enligt utskottets mening en sådan reform skulle få mycket begränsade
verkningar, därest den skulle genomföras inom nuvarande kostnadsram
för folkpensioneringen. Oaktat den tveksamhet mot lämpligheten av
det föreslagna systemet med rörlig pensionsålder, som utskottet då gav
uttryck åt, ansåg utskottet, att frågan borde beaktas vid den översyn av avdragsrcglerna
enligt folkpensioneringslagen, som då ansågs böra komma
till stånd.
Spörsmålet har nu prövats av 1950 års folkpensionsrevision, vars resultat
framlagts i ett den 15 november 1951 avgivet betänkande angående avdragsrcglcr
och bostadstillägg m. m. Revisionen har funnit de skäl, som
anförts mot en rörlig pensionsålder, så vägande, alt införandet av en sådan
i vårt land enligt revisionens mening icke bör ifrågakomma. Skälen för
revisionens ställningstagande framgå av redogörelsen ovan.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 22.
Slutligen må anmärkas, att frågan om valfri pensionsålder behandlats
jämväl av pensionsutredningen i betänkandet med förslag till allmän pensionsförsäkring.
Även denna utredning har på skäl, för vilka ovan redogjorts,
avvisat tanken på en valfri pensionsålder. Frågan hur den obligatoriska
allmänna pensionsförsäkringen och folkpensioneringen lämpligen
kunna organisatoriskt och sakligt sammanföras till ett enhetligt system
skall nu prövas av särskilda sakkunniga för utarbetande av slutligt förslag
till allmän pensionsförsäkring.
Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet icke tillstyrka, att
riksdagen nu skall begära ytterligare utredning och förslag i den riktning,
som motionärerna yrka. Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, I: 311 och II: 406, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 mars 1952.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Wahlund,
Sunnc, Wistrand, Nennan och Bengtson*;
från andra kammaren: herr Hellbacken, fru Nordgren, fru Johansson
i Norrköping*, herr Hagård*, fröken Höjer, herrar Carlsson i Bakeröd,
Wiklund i Stockholm* och Svensson i Göteborg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Wistrand och Hagård.
Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.