Utlåtande i anledning av väckta motioner om nedsättning av socialförsäkring sb olag ens bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 222 i första kammaren av herr Eskilsson m. fl. samt nr 294 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl.
1952-03-11 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1952:23, Utlåtande i anledning av väckta motioner om nedsättning av socialförsäkring sb olag ens bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 222 i första kammaren av herr Eskilsson m. fl. samt nr 294 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
1
Nr 23.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om nedsättning av
socialförsäkring sb olag ens bidrag till bestridande av
omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 222 i första kammaren av
herr Eskilsson m. fl. samt nr 294 i andra kammaren av herr Pettersson i
Dahl m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att sådan ändring
vidtages i 16 § olycksfallsförsäkringslagen, att socialförsäkringsbolagens
bidrag till statsverket jämkas tills vidare från 3 till 1,5 procent, och att
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa fortsatt skyndsam utredning, främst
i avseende å den del av kostnaderna, som gälla riksförsäkringsanstalten,
i och för bidragets vidare fastställande genom senare riksdagsbeslut».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 1 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall är envar
arbetare i princip försäkrad för skada i följd av olycksfall i arbetet. Försäkringen
äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock att där för ändamålet
bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro
arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig
ansvarighet, försäkringen av delägarnes arbetare i stället må under
vissa i lagen givna villkor äga rum i sådant bolag (4 §). 15 § i olycksfallsförsäkringslagen
innehåller bestämmelser om beräkningen av avgift för försäkring
enligt lagen. Avgiften skall bestämmas till belopp, som med hänsyn
till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under
vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt
för att täcka den risk, som försäkringen avser, med tillägg, i fråga om
de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen, av ett belopp, motsvarande
omkostnaderna för försäkringen. Premien för försäkring i riksförsäkringsanstalten
innefattar således icke till någon del ersättning för omkostnaderna.
Beträffande sättet för täckande av dessa kostnader ävensom av kostnader
för försäkringsrådet äro bestämmelser meddelade i 16 § i lagen. Där
1 — Dihancj till riksdagens protokoll 1052. 9 saml. 2 avd. Nr 23.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
stadgas, att såsom bidrag till bestridande av nämnda kostnader skall för
varje försäkring i riksförsäkringsanstalten till statsverket erläggas en tillläggsavgift
utöver premien med belopp, som motsvarar fem procent av försäkringsavgiften,
beräknat utan hänsyn till visst avdrag, varom förmäles
i 11 §. Jämväl de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen erlägga bidrag till
bestridande av riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets omkostnader.
Bidraget erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och
sätt, som Konungen bestämmer, med belopp motsvarande tre procent av
summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som
i 11 § omförmäles, för de i bolagen under räkenskapsåret tagna försäkringarna.
De omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, som icke täckas av nu nämnda bidrag, bestridas med visst
undantag av statsmedel.
I frågan om täckandet av riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets
förvaltningskostnader föreslog ålderclomsjör säkring skommittén, vars den
19 oktober 1915 avgivna betänkande ligger till grund för gällande lag i
ämnet, att arbetsgivarna skulle bidraga till nämnda kostnader genom en
tilläggsavgift för varje försäkring till belopp av fem procent av försäkringsrisken
eller nettopremien, dock beräknad utan hänsyn till avdrag, som angivas
i 11 §. Beträffande arbetsgivarbolagen föreslogs för enkelhetens skull,
att det ifrågavarande bidraget skulle erläggas av varje bolag självt på en
gång så snart räkenskapsåret gått till ända. Bidraget skulle utgå med fem
procent av summan av försäkringsavgifterna för året. Kommittén yttrade
vidare:
»Kommittén har således utgått från, att det ifrågavarande förvaltningsbidraget,
under i övrigt lika förhållanden, skulle bliva ungefär lika stort,
vare sig arbetaren är försäkrad i riksförsäkringsanstalten eller försäkringen
tagits i ett arbetsgivarbolag. Dock får man därvid tänka sig, att genom
förvaltningsbidraget för försäkringar i arbetsgivarbolag i första hand lämnas
bidrag till kostnaden för försäkringsrådet, då genom inrättandet av
denna särskilda instans arbetsgivarne befrias från de kostnader och obehag,
som åtfölja tvistefrågors dragande inför allmän domstol och då, efter
utländsk erfarenhet att döma, de till rådet hänskjutna tvisterna i proportionsvis
avsevärt större omfattning torde komma att röra beslut av bolagen
än beslut av riksförsäkringsanstalten. Någon del av bidraget för dessa
bolag får även tänkas såsom bidrag till uppehållande av riksförsäkringsanstaltens
arbete för åstadkommande av det nödiga statistiska underlaget
för premiernas bestämmande och till dess verksamhet i övrigt för befrämjande
av det gemensamma ändamålet. Genom att, i fråga om utgörande
av förvaltningsbidraget, sålunda i huvudsak likställa försäkringarna i riksförsäkringsanstalten
med försäkringarna i arbetsgivarbolagen rubbas icke
det nuvarande förhållandet med avseende å konkurrensförmågan mellan
de olika försäkringsinrättningarna, då ju för närvarande arbetsgivarbolagen
hava att, förutom nettopremiema, vilka även gälla för riksförsäkringsan
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr %3.
stalten, jämväl upptaga tillskott till dessa premier för att täcka förvaltningen,
och då, enligt förslaget, det föreslagna bidraget skulle komma att
i båda fallen på ungefär motsvarande sätt öka premierna.
Genom tilläggsavgifterna för försäkringarna i riksförsäkringsanstalten
och genom bidragen från arbetsgivarbolagen skulle komma att bestridas
minst 450 000 kronor eller något mer än hälften av totalkostnaden 850 000
kronor (nämligen 730 000 för riksförsäkringsanstalten och 120 000 för försäkringsrådet).
I enlighet härmed skulle för statens del återstå att täcka ett årligt belopp
av högst 400 000 kronor, eller högst 200 000 kronor mer än för närvarande
utgives till bestridande av förvaltningskostnader för riksförsäkringsanstalten.
»
De anmärkningar mot kommitténs förslag i förevarande del, som framställts
i avgivna utlåtanden över förslaget, gingo i allmänhet ut på att förvaltningsbidraget,
särskilt i fråga om arbetsgivarbolagen, borde minskas.
I propositionen nr 111 till 1916 års riksdag med förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbete anförde föredragande departementschefen, att
då delägarna i arbetsgivarbolag själva finge bekosta bolagens hela förvaltning,
det syntes riktigast, att de av kostnaderna för försäkringsrådet och
riksförsäkringsanstalten ej behövde bära större andel än som billigtvis kunde
anses motsvara den fördel, de för sina egna bolags verksamhet komme
att hava av nämnda institutioners arbete. Att något så när noggrant bestämma
värdet av denna fördel vore icke möjligt, utan man måste åtnöja
sig med en helt ungefärlig uppskattning. Departementschefen beräknade
värdet för arbetsgivarbolagen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet till
en procent av premiesumman samt av försäkringsrådets verksamhet till
två procent av premieintäkten eller sålunda tillhopa tre procent. Vid bestämmandet
av bidraget till försäkringsrådets verksamhet utgick departementschefen
från kommitténs uppskattning av de årliga kostnaderna härför,
120 000 kronor, och att av kostnaderna två tredjedelar eller omkring
80 000 kronor skulle bestridas av bolagen. Departementschefen anförde
härtill, att därest bolagens bidrag bestämdes till två procent av premieinkomsten,
kostnadsandelen icke skulle bliva fullt täckt med mindre bolagens
premiesumma uppginge till 4 miljoner kronor. Det torde emellertid vara
ganska osäkert, för att icke säga osannolikt, att bolagens försäkringsverksamhet
skulle erhålla en så stor omfattning, som motsvarades av nämnda
premieinkomst. Å andra sidan vore det därför icke omöjligt, att den mot
bolagens bidrag svarande minskningen i statens utgifter för försäkringsrådet
kunde komma att bli mindre än man avsett.
Riksdagen godkände Kungl. Maj:ts förslag och lagen erhöll därigenom
sitt nuvarande innehåll.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
Frågans tidigare behandling.
Frågan om bidragen och tilläggsavgifterna till bestridande av försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens omkostnader jämte därmed sammanhängande
spörsmål ha såväl inom som utom riksdagen upprepade
gånger varit föremål för behandling. Härutinnan framlagda förslag ha dock
icke lett till resultat i någon riktning. I skrivelse till Kungl. Maj:t den
29 januari 1921 föreslog sålunda kommittén för socialförsäkringens organisation
bland annat sådan ändring i 16 § olycksfallsförsäkringslagen, att
det bidrag, som i form av tilläggsavgifter utginge från de arbetsgivare,
vilkas arbetare vore försäkrade i riksförsäkringsanstalten, förhöjdes, så att
detsamma jämte det för samma ändamål från de ömsesidiga bolagen utgående
bidraget kunde antagas väsentligen motsvara hälften av försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader. 1922 års riksdag
avslog ett i proposition nr 39 framlagt förslag, enligt vilket samtliga
kända försäkringstagare skulle taga del i riksförsäkringsanstaltens kostnader
för skador, som inträffade hos okända arbetsgivare. Vid 1923 års riksdag
väcktes en motion II: 47, däri bland annat hemställdes, att de ömsesidiga
bolagen måtte helt befrias från skyldighet att erlägga bidrag till
riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader samt att bolagens bidrag
till försäkringsrådets verksamhet måtte begränsas till högst en procent av
försäkringsavgifterna. I sitt över motionen avgivna utlåtande nr 12 hemställde
andra lagutskottet, att motionen icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd. Vid 1924 års riksdag väcktes en motion 11:73 däri
hemställdes, att det i 16 § olycksfallsförsäkringslagen omförmälda förvaltningsbidraget
måtte vid försäkring i riksförsäkringsanstalten bestämmas
till tio procent av försäkringsavgiften, dock att för arbetsgivare, som själv
svarade för samtliga understöd, bidraget fortfarande skulle utgå med endast
fem procent. I sitt över motionen avgivna utlåtande nr 24 hemställde
andra lagutskottet om avslag å motionen. Vid 1926 års riksdag framställdes
i likalydande motionerna 1:194 och 11:187 förslag om höjning av
de ovan berörda tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare
från fem till femton procent av försäkringsavgiften. I sitt i
ärendet avgivna utlåtande nr 1 avstyrkte andra särskilda utskottet motionerna.
Vid 1928 års riksdag yrkades bland annat i motionen 1:217 sådan
ändring av 16 § olycksfallsförsäkringslagen att det bidrag till bestridande
av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet,
som utgår från de sociala olycksfallsförsäkringsbolagen, skulle sänkas
från tre till en och en halv procent av summan av försäkringsavgifterna
till bolagen. Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 27 att motionen
icke måtte föranleda någon åtgärd och anförde, att utskottet icke ansåge
sig kunna förorda bifall till motionen, enär en förändring i de grunder,
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
enligt vilka ifrågavarande bidrag utgå, kunde ske först efter en noggrann
undersökning av samtliga de förhållanden, som ägde betydelse för spörsmålet.
I skrivelse den 3 juli 1928 hemställde därefter styrelsen för de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning, huruvida bolagens bidrag borde sänkas från 3 till 1 % procent
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning. Kungl. Maj:t anbefallde riksförsäkringsanstalten att i samråd
med representanter för försäkringsrådet och socialförsäkringsbolagens förening
verkställa utredning, huruvida med hänsyn till olika på frågan inverkande
omständigheter skäl förefunnes för ändring i gällande grunder för
beräkning av de tilläggsavgifter och bidrag, som omförmälas i 16 § olycksfallsförsäkringslagen.
Riksförsäkringsanstalten avgav utlåtande i ämnet den 6 december 1929.
På närmare angivna skäl ansåg anstalten försäkringsrådets årliga förvaltningskostnader
för verksamheten enligt 1916 års lag kunna beräknas till i
runt tal 147 000 kronor. Med hänsyn till den arbetsbörda, som de av försäkringsrådet
behandlade målen och ärendena förorsakade, borde enligt
riksförsäkringsanstaltens mening största delen av omkostnaderna för försäkringsrådets
verksamhet läggas på bolagen. Bolagens andel beräknade
anstalten till två tredjedelar eller 98 000 kronor. En undersökning för att
utröna huru stor del av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader,
som kunde anses föranledd av anstaltens arbete med bolagens försäkringsstock,
vore givetvis förenad med avsevärda svårigheter och måste enligt
sakens natur betraktas endast som ett försök att åstadkomma en ungefärlig
uppskattning. Anstalten hade kommit till det resultatet, att bolagens
andel i anstaltens förvaltningskostnader kunde uppskattas till 142 500
kronor.
Anstaltens utredning omfattade jämväl kostnaderna för skador hoä
okända arbetsgivare. Därmed avsåges i utredningen arbetsgivare, som utan
att ha tagit försäkring hos något bolag saknades såväl i den arbetsgivarförteckning,
som gällde året för försäkringsfallet, som i närmast följande
års förteckning. Av dessa kostnader, som kunde uppskattas till 220 000
kronor om året, ansåg anstalten, att hälften eller 110 000 kronor borde belöpa
på arbetsgivarbolagen. Då bolagens premieinkomst uppskattades till
13 000 000 kronor, motsvarade de av anstalten beräknade på bolagen belöpande
andelarna av försäkringsrådets och anstaltens förvaltningskostnader,
eller tillhopa 240 500 kronor, ej fullt 2 procent av bolagens försäkringsavgifter.
Den på bolagen belöpande andelen av kostnaderna för skador
hos okända arbetsgivare motsvarade något mindre än 1 procent av samma
avgifter. Riksförsäkringsanstalten anförde vidare, att en i enlighet med
den gjorda framställningen verkställd isolerad sänkning av bolagens bidrag
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader
skulle innebära dels en motsvarande ökning av statsverkets bidrag till
nämnda förvaltningskostnader, dels ock en rubbning i den dittills gällande
inbördes belastningen av bolagens delägare, å ena, och riksförsäkringsanstaltens
försäkringstagare, å andra sidan. Anstalten yttrade slutligen, att
om förvaltningsbidraget sänktes, anstaltens försäkringstagare borde beredas
motsvarande lättnad genom att bolagen ålades att deltaga i kostnaderna
för skador hos okända arbetsgivare.
I utlåtanden, som avgivits över riksförsäkringsanstaltens utredning, tillstyrktes
viss sänkning av bolagens förvaltningsbidrag av försäkringsrådets
majoritet (utlåtande den 10 januari 1930) och för säkring sinspektionen
(utlåtande den 13 januari 1930), varemot en minoritet inom föi''säkringsrådet
samt statskontoret (utlåtande den 17 januari 1930) avstyrkte ändring.
Den Jf januari 1932 meddelade Kungl. Maj:t beslut i ärendet och förklarade
därvid, att de gjorda framställningarna icke för det dåvarande föranledde
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Frågan om socialförsäkringsbolagens bidrag diskuterades jämväl vid
1933 års riksdag, då Kungl. Maj:t i propositionen nr 17Jf föreslog ändringar
i bland annat 16 och 29 §§ olycksfallsförsäkringslagen.
Ändringen i 29 § olycksfallsförsäkringslagen innefattade stadgande om
skyldighet för de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att för varje år till
riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond erlägga en procent utav
summan av försäkringsavgifterna för de försäkringar, som under räkenskapsåret
tagits i bolagen. De belopp, som därigenom komme att inflyta,
beräknades utgöra viss andel av den förlust, som för riksförsäkringsanstalten
uppstode därigenom, att den utbetalade ersättning för olycksfall hos
s. k. okända arbetsgivare, nämligen den andel, som skäligen kunde anses
belöpa å arbetsgivare, vilka vore delägare i de ömsesidiga bolagen. Nämnda
andel hade beräknats komma att uppgå till omkring 130 000 kronor.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anförde gentemot detta
förslag, att de förvaltningsbidrag, som bolagen för närvarande utbetalade
för riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet och vilka
uppginge till omkring 400 000 kronor om året, väsentligt överstege vad bolagen
borde vara skyldiga att erlägga enligt den ståndpunkt, som intogs
redan år 1916 av föredragande departementschefen, då förslag till olycksfallsförsäkringslag
framlades. De kostnader, som bolagens verksamhet
åsamkade nämnda ämbetsverk, kunde nämligen enligt föreningens åsikt
icke beräknas till högre belopp än omkring 240 500 kronor, en siffra, till
vilken riksförsäkringsanstalten själv i sitt den 6 december 1929 avgivna
utlåtande kommit. Skillnaden mellan det inbetalade beloppet och vad som
sålunda enligt föreningens mening högst borde erläggas, eller 160 000 kro
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 23. 7
nor, motsvarade mer än väl det ifrågasatta bidraget från bolagen för de
s. k. okända arbetsgivarnas försäkringar.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr SO anförde andra lagutskottet:
»Mot riktigheten av de beräkningar, som sålunda anförts av föreningen,
har i propositionen icke gjorts någon erinran. Med hänsyn härtill synes det
utskottet, att, för såvitt hittills gällande grundsatser rörande de ömsesidiga
bolagens bidragsskyldighet skola iakttagas, skäl icke föreligga att
ålägga bolagen att, utöver de bidrag, som för närvarande utgå, utgiva
ytterligare en procent av försäkringsavgifterna såsom ersättning för riksförsäkringsanstaltens
utgifter för s. k. okända arbetsgivare.»
Propositionens förslag i denna del avslogs av riksdagen.
Socialförsäkringsbolagens hemställan år 1950.
I skrivelse den 10 juli 1950 hemställde Socialjörsäkringsbolagens förening
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för ändring av bestämmelsen
i 16 § i olycksfallsförsäkringslagen såvitt anginge skyldigheten för försäkringsbolagen
att lämna bidrag till omkostnaderna för försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten. Föreningen yrkade, antingen att detta
bidrag måtte bestämmas till 1,3 procent av försäkringsavgifterna, varav
0,5 procent beräknades för försäkringsrådet och 0,8 procent för riksförsäkringsanstalten
eller att bolagens bidrag till försäkringsrådet uttoges årligen
av bolagen i förhållande till deras premieinkomst med det belopp,
som borde falla å bolagen med hänsyn till antalet under året av rådet
avgjorda mål, som avsåge bolagens verksamhet, samt att i sådant fält
bidraget till riksförsäkringsanstalten bestämdes till 0,8 procent av försäkringsavgifterna.
Såsom stöd för yrkandena anförde föreningen bland annat
följande. Till följd av bolagens stegrade premieinkomster, vilka för 1949
uppginge till över 54 miljoner kronor, vore det nu utgående bidraget till
försäkringsrådets förvaltningskostnader oskäligt högt. Därest nämnda
bidrag fortfarande beräknades till två procent av premieinkomsterna, innebure
detta att bolagen för detta ändamål erlade ett belopp av 1 080 000
kronor. Försäkringsrådets hela utgiftsstat för år 1949 beräknades uppgå
till belopp något understigande 600 000 kronor, och bolagen gäldade följaktligen
omkring 80 procent mer än vad rådets hela utgiftsstat belöpte sig
till. Föreningen funne vidare med stöd av gjorda beräkningar, att ett
bidrag beräknat efter 0,8 procent av bolagens premieinkomst säkerligen
skulle täcka de riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader, som i 1918
års proposition åsyftades skola gäldas av bolagen. I propositionen räknades
med en procent av inkomsten, men det kunde icke gärna vara möjligt,
att de å bolagen belöpande statistikkostnaderna jämte andra mera svårdefinierbara
utgifter, som avsågos i propositionen, kunde uppgå till en så
avsevärd årlig summa som 540 000 kronor (en procent å 54 miljoner kro
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
nor). Föreningen funne slutligen vad som framkommit rörande riksförsäkringsanstaltens
kostnader för okända arbetsgivare icke motivera någon
skyldighet för bolagen att taga del i dessa kostnader.
Efter remiss av föreningens skrivelse erinrade försäkring srådet i yttrande
den 22 september 1950, om den pågående översynen av olycksfallsförsäkringslagen
och föreslog, att föreningens framställning skulle överlämnas
till vederbörande kommitté för beaktande vid översynen. Jämväl riksförsäkringsanstalten
hänvisade i yttrande den 20 augusti 1951 till tidigare
framförda synpunkter i ärendet, och förordade att frågan om finansieringen
av den sociala olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader jämte
därmed sammanhängande spörsmål i sin helhet upptoges till prövning av
ett fristående utredningsorgan. För säkring sinspektionen ansåg i utlåtande
den 8 september 1950 föreningens hemställan att bidragsskyldigheten
såvitt anginge försäkringsrådets omkostnader nedsattes till 0,5 procent av
premieinkomsten vara rimlig och befogad. Vad beträffade bolagens bidrag
till riksförsälcringsanstaltens verksamhet borde bidraget jämkas med hänsyn
till närmare utredning rörande storleken av de kostnader, som bidraget
hade till ändamål att täcka.
Socialvårdskommittén, vilken genom bolagsföreningens försorg tillställdes
föreningens skrivelse den 10 juli 1950, anmärkte i sitt i augusti 1951
avgivna betänkande med utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag
m. m. (SOU 1951: 25), att det vore önskvärt, att frågan om
bidragen till försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten upptoges till avgörande
av statsmakterna snarast, i vart fall före yrkesskadeförsäkringslagens
ikraftträdande. Kommittén, som saknade erforderlig utredning i frågan,
överförde — utan ställningstagande — till sitt lagförslag de nuvarande
bestämmelserna i ämnet.
Utskottet.
När ålderdomsförsäkringskommittén i sitt betänkande med förslag till
gällande olycksfallsförsäkringslag fattade ståndpunkt till frågan om arbetsgivarnas
skyldighet att bidraga till de förvaltningskostnader, som den tilltänkta
utvidgningen av olycksfallslagstiftningen skulle komma att medföra,
utgick kommittén ifrån att genom förvaltningsbidraget från socialförsäkringsbolagen
i första hand skulle lämnas bidrag till kostnaderna för
försäkringsrådet. Någon del av bolagens bidrag finge enligt kommittén
tänkas tagas i anspråk för riksförsäkringsanstaltens verksamhet för befrämjande
av det gemensamma ändamålet, t. ex. upprättandet av viss statistik.
Departementschefen framhöll i propositionen till 1916 års riksdag med förslaget
till olycksfallsförsäkringslagen, att bolagen icke borde bära större
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
andel av kostnaderna för försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten än
som billigtvis kunde anses motsvara den fördel, de för sin verksamhet hade
av institutionernas arbete. Samtidigt påpekades, att det icke vore möjligt
att något så när noggrant bestämma värdet av denna fördel, utan att man
måste nöja sig med en helt ungefärlig uppskattning.
I det av riksdagen godkända lagförslaget bestämdes bolagens bidragsskyldighet
till ett belopp motsvarande tre procent av premiesumman, och
den sålunda stadgade skyldigheten har sedan dess icke varit föremål för
reglering.
Såsom framgår av motionerna ha förhållandena avsevärt förändrats
sedan lagens tillkomst. Omfattningen av såväl bolagens som försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet har ökat. De ungefärliga
uppskattningar, som vid tiden för bidragsskyldighetens införande gjordes
beträffande hur bolagsbidraget kunde tänkas fördela sig mellan försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten, hålla icke längre streck, och de förutsägelser,
som då gjordes rörande utvecklingen, ha i icke oväsentliga delar
visat sig vara oriktiga.
Det synes också vara ett av berörda parter gemensamt omfattat önskemål,
att frågan om bolagens bidragsskyldighet blir föremål för utredning.
Vid lagstiftningen i ämnet kom avseende att fästas vid förhållanden,
vilka numera i mycket te sig föråldrade. De principer, som då lades
till grund för bedömande av hur förvaltningskostnaderna borde fördelas
mellan staten och försäkringstagarna, kunna icke i dag tagas för givna.
Det är därför enligt utskottets mening angeläget, att det av motionärerna
framförda spörsmålet bedömes i samband med en allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan om de grunder, enligt vilka kostnaderna för
förvaltningen inom detta område av socialförsäkringen böra bestridas.
Utskottet anser sig icke utan sådan utredning kunna ingå på saklig prövning
av den bidragsskyldighet, som jämlikt 16 § olycksfallsförsäkringslagen
ålagts bolagen.
Samma synpunkter på förevarande spörsmål, som framförts i motionerna,
ha av Socialförsäkringsbolagens förening framlagts för Kungl. Maj:t
1 föreningens ovan omnämnda skrivelse den 10 juli 1950. Enligt vad utskottet
erfarit, har skrivelsen jämte remissyttranden överlämnats till socialförsäkringsutredningen
för att beaktas vid den samordning mellan den
obligatoriska olycksfallsförsäkringen och den obligatoriska sjukförsäkringen,
som enligt Kungl. Maj:ts den 28 december 1951 lämnade direktiv uppdragits
åt utredningen.
Den sålunda åsyftade samordningen kan komma att medföra genomgripande
förändringar inom den nuvarande socialförsäkringsorganisationen.
De problem, som beröra bolagens bidragsskyldighet, torde därför lämpligen
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1052. 9 samt. 2 avd. Nr 23.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
böra bedömas i samband härmed. Utskottet kan följaktligen icke förorda,
att förevarande spörsmål — såsom motionärerna tänkt sig — upptages till
prövning utan beaktande av det ställningstagande, vartill socialförsäkringsutredningen
härutinnan kan komma.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 222 och II: 294, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 11 mars 1952.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Wahlund,
Sunne, Wistrand, Uhlén och fru Svenson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fru
Nordgren, herr Ryberg,* fröken Höjer, herrar Andersson i Alf redshem,*
Svensson i Göteborg och fröken Wetterström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1952 Ivar Hsggströms Boktryckeri A. B.
610725
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.