Andra lagutskottets utlåtande nr 25
1952-03-20 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1952:25, Andra lagutskottets utlåtande nr 25
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
1
Nr 25.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om framläggande för
innevarande års riksdag av förslag om provisoriskt
förbättrad sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen,
m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft nio inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 221 av herr Weiland,
nr 314 av herr Petrén,
nr 315 av herrar Näslund och Andersson, Axel, och
nr 359 av herr Lindblom m. fl. samt
inom andra kammaren
nr 293 av herrar Gustafsson i Skellefteå och Löfroth,
nr 405 av herr Boman i Kieryd m. fl.,
nr 411 av herrar Åqvist och Widén,
nr 465 av herr Ohlin m. fl. och
nr 469 av herrar Dahlgren och Holmberg.
I motionerna I: 221 och II: 293, vilka äro likalydande, har anhållits, ”att
riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer, att förslag om provisoriskt förbättrad
sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen måtte framläggas
för innevarande års riksdag i så god tid, att erforderliga lagändringar skola
kunna beslutas träda i kraft fr. o. m. ingången av år 1953”.
I likalydande motionerna I: 314 och II: 405 hemställes, att riksdagen
måtte besluta om ändrade ersättningsgrunder i förordningen den 2 juni
1950 (nr 262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. De föreslagna ändringarna
innebära höjning av livräntebeloppen in. in. på sätt framgår av den nedan
lämnade redogörelsen.
I likalydande motionerna I: 315 och II: 411 yrkas, att riksdagen måtte
besluta om vissa ändringar i 1, 8 och 14 §§ lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete och av motsvarande bestämmelser i inilitärersättningsförordningen.
De i motionerna berörda frågorna avse invaliditets
1.
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 25.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
bedömningen, ersättning för skada på konstgjord lem eller annan protes
samt ersättningsrätten för olycksfall i skogsarbetarförläggningar m. m. En
närmare redogörelse för yrkandena lämnas nedan.
I motionerna I: 359 och II: 465, vilka äro likalydande, hemställes, ”att
riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en snabbutredning syftande till
införande av indextillägg å livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen och
anslutna författningar”.
I motionen II: 469 hemställes, ”att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag till sådan ändring av de nu gällande bestämmelserna
om sjukpenning och ersättningar av olika slag som utgå enligt
lagarna om olycksfall i arbete, att desamma justeras uppåt med minst
30 procent och att dessa nya bestämmelser träda i kraft den 1 juli 1952”.
Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.
I. Ny sjukpenningskala m. m.
(Motionerna 1:221 och II: 293 samt II: 469)
Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i
arbete är i princip envar arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall
i arbete. Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av statsmedel
till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av
arbetsgivarna (1 §). Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller
ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare
(4 §). Arbetsgivare är berättigad dels att för olycksfall i arbete
försäkra arbetare, som ej omfattas av den obligatoriska försäkringen, dels
att försäkra arbetare även för olycksfall utom arbetet.
Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete, skall till honom
utgivas ersättning enligt bestämmelserna i 6 §. Enligt 1 mom. skall i ersättning
tillhandahållas honom erforderlig läkarvård jämte läkemedel och
andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga
följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda
lemmar och glasögon. Om olycksfallet medfört sjukdom, som
varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet, utgives enligt 2 mom.
från och med dagen efter sistnämnda dag sjukpenning så länge sjukdomen
förorsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst
en fjärdedel. Vid förlust av arbetsförmågan utgives för varje dag hel sjukpenning,
bestämd i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på
sätt nedan angives, och vid nedsättning av arbetsförmågan sjukpenning
med det lägre belopp för dag som svarar mot graden av nedsättningen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
3
Hel sjukpenning utgår enligt följande tabell:
Den årliga arbetsför- tjänsten uppg&r
Sjukpenningens belopp
till
men ej till
utan familjetillägg
med familjetillägg
kronor
kronor
kronor
öre
kronor
öre
1 785
3
50
5
1 785
2 040
4
—
5
50
2 040
2 295
4
50
6
—
2 295
2 805
5
—
6
50
2 805
3 315
6
—
7
50
3 315
3 825
7
—
8
50
3 825
4 335
8
—
9
50
4 335
4 845
9
—
10
50
4 845
5 355
10
—
11
50
5 355
5 865
11
—
12
50
5 865
6 375
12
—
13
50
6 375
6 885
13
—
14
50
6 885
—
14
—
15
50
Uppgår den skadades årliga arbetsförtjänst ej till ettusensexhundra kronor,
skall beloppet av hel sjukpenning för tiden till och med den månad,
varunder den skadade fyller aderton år, och för tiden från och med månaden
näst efter den, varunder han fyllt sextiosju år, nedsättas till tre
kronor, om den skadades årliga arbetsförtjänst uppgår till minst ettusentvåhundra
kronor, och till två kronor, om den årliga arbetsförtjänsten
understiger ettusentvåhundra kronor.
Om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av denna med minst en tiondel, utgives i enlighet med
bestämmelserna i 6 § 3 mom. livränta under tiden, utgörande för år räknat
a) vid förlust av arbetsförmågan ett belopp motsvarande två tredjedelar
av den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, och
b) vid nedsättning av arbetsförmågan den del av nyssnämnda belopp som
svarar mot graden av nedsättningen.
Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna
med minst tre tiondelar, förhöjes livränta för tiden från och med månaden
näst efter den, varunder den skadade fyllt aderton år, till och med den månad,
varunder den skadade fyller sextiosju år, till ett årligt belopp, motsvarande
a)
vid förlust av arbetsförmågan elva tolftedelar av den skadades årliga
arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, och
b) vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen
svarande belopp av sagda arbetsförtjänst, minskat med en tolftedel av
denna.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan och tillika behov av särskild
vård som ej avses i 1 inom., förhöjes livränta under den tid förhållandet
varar med ett årligt belopp, bestämt med hänsyn till vårdbehovets
omfattning, högst ettusenåttahundra kronor för år räknat (vårdbidrag).
Om olycksfallet medfört arbetarens död skall jämlikt 7 § i ersättning
utgivas dels begravningshjälp och dels livräntor till efterlevande. Livräntorna
beräknas efter den avlidnes årliga arbetsförtjänst enligt vissa närmare
angivna regler.
I 9 § givas föreskrifter om hur den årliga arbetsförtjänst, som omförmäles
i 6 och 7 §§, skall beräknas. Där stadgas bl. a., att om den årliga
arbetsförtjänsten överstiger 7 200 kronor tages det överskjutande beloppet
ej i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten 900 kronor, skall
den beräknas till detta belopp.
Ersättningsbestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen erhöllo sin nuvarande
lydelse vid 19b8 års riksdag. Närmast dessförinnan utgjorde
maximibeloppet av den årliga arbetsförtjänsten 4 800 kronor och minimibeloppet
450 kronor. Vidare sänktes då karenstiden för rätt till sjukpenning
från tre till två dagar, och en ny sjukpenningskala infördes, differentierad
efter försörjningsbördan på sätt framgår av det ovan anförda.
I sitt utlåtande nr 42 till 1948 års riksdag i anledning av propositionen
med förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen anförde andra lagutskottet
bl. a. följande.
I de lägsta sjukpenningklasserna kan sjukpenning med familjetillägg
enligt de i propositionen föreslagna reglerna i vissa fall överstiga den förlorade
arbetsinkomsten. Departementschefen har icke ansett det vara nödvändigt
med några särbestämmelser till förhindrande av överkompensation
i dylika fall. Utskottet finner ej skäl att i detta sammanhang föreslå några
sådana särbestämmelser. Frågan om överkompensation bör emellertid ägnas
särskild uppmärksamhet vid socialvårdskommitténs fortsatta utredning
rörande revision av olycksfallsförsäkringslagstiftningen.
I sitt betänkande med förslag till yrkesskadeförsäkringslag in. in.
(SOU 1951:25) har socialvårdskommittén bl. a. föreslagit, att maximibeloppet
för den årliga arbetsförtjänstens beräkning tfkall höjas från 7 200 till
9 000 kronor. Om de allmänna levnadskostnaderna ett visst år både under
mars och juni utvisa ökning eller minskning med minst tio procent i förhållande
till läget vid lagens ikraftträdande, skall detta — enligt förslaget
— från följande årsskifte föranleda anpassning av nyssnämnda maximibelopp
med motsvarande hela tiotal procent. Motsvarande ändringar skola
vidtagas i sjukpenningskalan. Ändringarna skola fastställas av Kungl. Maj :t,
och socialstyrelsen skall verkställa erforderliga beräkningar.
Kommittén, som ansett ett borttagande av skattefriheten för sjukpenning
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
5
icke böra förordas, har vid utarbetandet av bestämmelser om sjukpenningarnas
beräkning sökt uppställa regler, som leda till att ersättningsbeloppen
bli av lämplig storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst efter
källskatteavdrag. I sitt förslag har kommittén fasthållit vid principen om
sjukpenningens gradering efter såväl arbetsinkomst som försörjningsplikt.
Hänsyn till försörjningsplikten har dock icke tagits som nu genom ett i
alla sjukpenningklasser lika familjetillägg utan genom en anordning med
separata skalor för familjeförsörjare och ensamstående. På grund av sjukförsäkringsfrågans
läge har kommittén icke ansett det motiverat att låta de
i sjukförsäkringslagen stadgade sjukpenningbeloppen vara normerande vid
revisionen av olycksfallsförsäkringen. I kommitténs förslag till sjukpenningskalor
har minimisjukpenningen för reguljära fall upptagits till 4 kronor
för ensamstående och 5 kronor för försörjare. En särbestämmelse
med lägre minimibelopp för dem, som äro under 18 eller över 67 år, och för
höggradiga invalider har bibehållits. Maximisjukpenningen föreslås till
16 kronor för ensamstående och 18 kronor för försörjare, i båda fallen vid
en arbetsförtjänst om minst 9 000 kronor.
Kommittén har föreslagit följande sjukpenningskala:
Den försäkrade sammanlever med hustru
Den försäkrade sammanlever ej
med
eller (och) har hemmavarande barn eller
hustru och har ej hemmavarande barn
adoptivbarn under 16 år
eller adoptivbarn under 16 år
Den i 12 § omförmälda årliga
Sjukpenningens
Den i 12 g omförmälda årliga
Sjukpenningens
arbetsförtjänsten uppgår
belopp
arbetsförtjänsten uppgår
belopp
till
kronor
men ej till
kronor
kronor
till
kronor
men ej till
kronor
kronor
2 160
5
1 800
4
2 160
2 430
5
50
1 800
2 100
4
50
2 430
2 700
6
—
2 100
2 400
5
—
2 700
3 240
7
—
2 400
2 700
5
50
3 240
3 780
8
—
2 700
3 300
6
—
3 780
4 320
9
—
3 300
3 900
7
—
4 320
4 860
10
—
3 900
4 500
8
—
4 860
5 400
11
—
4 500
5 100
9
—
5 400
6 000
12
—
5 100
5 700
10
—
6 000
6 600
13
—
5 700
6 360
11
—
6 600
7 200
14
—
6 360
7 020
12
—
7 200
7 800
15
—
7 020
7 680
13
—
7 800
8 400
16
—
7 680
8 340
14
—
8 400
9 000
17
—
8 340
9 000
15
—
9 000
—
18
—
9 000
—
16
—
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
II. Indextillägg å livräntor.
(Motionerna I: 359 och II: 465)
Här må anmärkas, att enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om
tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. m. utgivas — för att höja ersättningsnivån i äldre
skadefall — procentuella tillägg av statsmedel till vissa ersättningstagare
enligt olycksfallsförsäkringslagen och åtskilliga andra med denna närbesläktade
författningar. Tillägg utgå å sjukpenning eller livränta enligt differentierade
skalor.
?
Vidare må här anmärkas, att i propositionen nr 81 till innevarande riksdag
föreslagits förhöjda tillägg av statsmedel till vissa livräntetagare enligt
1901 års olycksfallsersättningslag.
I propositionen nr 97 till 1950 års riksdag med förslag till ovannämnda
förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete m. m. anförde föredragande departementschefen
bl. a. följande.
Under den tid, som förflutit sedan 1916 års lag trätt i kraft, har lagen
ändrats vid flera tillfällen, därvid försäkringsförmånerna förbättrats undan
för undan. Med hänsyn till att försäkringen baserats på avgifter, uträknade
efter försäkringsmässiga grunder och bekostade av arbetsgivarna, ha de i
lagstiftningen vidtagna förbättringarna icke ansetts böra göras tillämpliga
på redan inträffade olycksfall. I enlighet härmed får varje försäkringshavare
ersättning efter de regler, som gällde när olycksfallet inträffade.
Detta jämte den höjning av lönenivån, som efter hand ägt rum, har medfört
att ersättningarna äro lägre ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger.
Under förarbetena till 1946 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
uppkom fråga att bereda skälig kompensation åt de försäkringshavare, som
till följd av tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare ersättningsgrunder
blivit avsevärt sämre ställda än de skolat bli, om senare bestämmelser
lagts till grund för ersättningens bestämmande. Vid anmälan i
statsrådet av ärendet framhöll jag att detta spörsmål lämpligen borde övervägas
av socialvårdskommittén vid dess fortsatta utredning rörande revision
av olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Riksdagen har sedermera — jfr
andra lagutskottets utlåtande nr 44 till 1948 års riksdag — understrukit
hur angeläget det är att ett förslag till frågans lösning snarast förelägges
riksdagen.
Socialvårdskommittén har, såsom framgår av det ovan anförda, förordat
en automatisk reglering av maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens
beräkning.
Även frågan om indexreglering av löpande ersättningar har upptagits till
behandling av kommittén. Då enligt kommitténs mening denna fråga
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
i
hängde nära samman med problem, som kommittén icke hade att behandla,
har kommittén inskränkt sig till att understryka angelägenheten av att hithörande
frågor ägnas all uppmärksamhet från statsmakternas sida. Kommittén
har härom anfört bl. a. följande.
Smärre ändringar i pris- och lönenivåerna böra icke medföra några ändringar
i grunderna för ersättningstilläggen. Skulle emellertid penningvärdeförsämringen
fortskrida, kan fråga uppkomma icke blott om höjning av
de utgående tilläggen utan även om uigivande av tillägg i fall, som inträffat
senare än år 1948.
Socialvård skommittén framlade på sin tid förslag om de nu utgående
ersättningstilläggen och har ovan föreslagit en reglering av maximibeloppen
för nya fall efter levnadskostnaderna. I överensstämmelse med det betraktelsesätt,
som därvid varit vägledande för kommittén, finner kommittén det
angeläget att det allmänna sörjer för att de utgående ersättningarna icke
förlora sitt realvärde. Frågan om indextillägg på dessa förmåner måste
dock bedömas i sammanhang med motsvarande spörsmål beträffande andra
sociala förmåner. Detta är nödvändigt redan av den anledningen, att en avvägning
måste ske mellan de olika reformer, som konkurrera om de för
socialpolitiken tillgängliga medlen. Nämnas bör även att likartade spörsmål
som beträffande ersättningarna från den obligatoriska försäkringen enligt
olycksfallsförsäkringslagen m. m. uppkomma beträffande ersättningar på
grund av frivillig försäkring enligt samma lag, ersättningar från den obligatoriska
trafikförsäkringen m. m.
Då frågan om indextillägg till ersättningar från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
sålunda hänger nära samman med problem, som socialvårdskommittén
icke har att upptaga till behandling, måste kommittén här
inskränka sig till att understryka angelägenheten av att hithörande frågor
ägnas all uppmärksamhet från statsmakternas sida.
För närmare kännedom om kommitténs överväganden får utskottet hänvisa
till betänkandet, SOU 1951: 25 sid. 238—242.
Fyra ledamöter i kommittén (Birke, Hagård, Hartmann och Nordgren)
anförde angående ifrågavarande spörsmål i särskilt yttrande följande:
Vi instämma helt i kommitténs uttalande om angelägenheten ”att det
allmänna sörjer för att de utgående ersättningarna icke förlora sitt realvärde”,
en princip som kom till uttryck redan i kommitténs betänkande med
förslag till ny folkpensionslag. Däremot kunna vi inte dela koinmittémajoritetens
uppfattning, att realiserandet av denna princip skulle för yrkes-''
skadelivräntornas del behöva hänskjutas till ett större sammanhang än
yrkesskadornas.
Den avgörande synpunkten på frågan om upprätthållandet av löpande
livräntors realvärde bör, enligt vår mening, vara följande. En yrkesskadad,
som drabbats av en bestående och väsentlig nedsättning av sin arbetsförmåga,
är i behov av ett köpkraftstillskott som inte tål nämnvärd värdeminskning,
om den standard som statsmakterna tillförsäkrat honom verkligen
skall kunna upprätthållas. Den sålunda erforderliga standardgarantin
kan näppeligen ges i annan bindande form iin en automatisk indexreglering.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
Först sedan denna grundläggande garanti åstadkommits anmäler sig här,
liksom beträffande andra pensioner, önskemålet att giva förmånstagarna
del också av sådan allmän standardförbättring som kan inträda sedan förmånen
börjat utgå.
Att tillämpa den av oss anförda huvudsynpunkten på livräntetagare enligt
olycksfallsförsäkringslagen och anslutna eller ersättande författningar
är ett rättvisekrav, som enligt vår mening i hög grad skärpts genom tvenne
på senare år genomförda reformer, nämligen 1950 och 1951 års lagstiftning
om indextillägg på folkpensioner samt 1950 års lagstiftning om ersättningstillägg
på äldre yrkesskadeiivräntor. Den förra lagstiftningen har angivit
metoden för den indexreglering vi efterlysa, och den senare har lagt
en användbar grund för ändamålet. I båda fallen har vidare statsmakterna
åtagit sig att bestrida kostnaderna direkt med statsmedel, en finansieringsform
som under rådande förhållanden uppenbarligen måste anlitas också
för den reform vi avse.
När vi, trots detta, icke ansett oss kunna direkt påyrka en sådan komplettering
av kommittéförslaget att en indexreglering av livräntorna skulle
genomföras i omedelbart sammanhang med övriga reformförslag, så har
detta sin orsak i behovet av vissa kompletterande utredningar. Dessa bör,
enligt vår mening, förutom på de lagstiftnings- och utbetalningstekniska
spörsmålen, främst inriktas på frågorna vid vilken undre invaliditetsgrad
indextilläggen bör inträda, samt huruvida de skola omfatta också ålderspensionärerna
enligt folkpensionslagen, ävensom vissa anhöriga till genom
yrkesskada omkommen person. För det slutliga ståndpunktstagandet härvidlag
lär det också kunna bli av betydelse till vilka resultat den pågående
folkpensionsrevisionen kan komma att leda.
Med hänvisning till det anförda finna vi det angeläget att frågan om
indextillägg å livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen och anslutna eller
ersättande författningar snarast möjligt måtte föras fram till lösning genom
en specialutredning.
III. Invaliditetsbedömningen m. m.
(Motionerna I: 315 och Ils 411)
Utöver de bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen, för vilka redogjorts
under punkt I, må här anmärkas, att i 8 § i nämnda lag stadgas, att vid
bedömandet, i vad män viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan,
hänsyn skall tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan
på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete,
utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande
av den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades
ålder ock kön. Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada
eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas.
Vidare må erinras om att 14 § i lagen innehåller bestämmelser om sättet
för utbetalning av ersättningar m. m.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
9
l. Invaliditetsbedömningen.
I motionerna sägs, att anledning icke borde föreligga att uppskjuta
genomförandet av socialvårdskommitténs i förslaget till yrkesskadeförsäkringslag
m. m. framlagda förslag om invaliditetsbedömningen. Fördenskull
borde 8 § olycksfallsförsäkringslagen ersättas med bestämmelserna i 13 §
av kommitténs förslag. I första stycket i denna paragraf kunde lämpligen
göras ett tillägg, motsvarande den i 8 § sista punkten olycksfallsförsäkringslagen
intagna föreskriften om beaktande av förutvarande skada eller
lyte.
I samband med ändringen av 8 § olycksfallsförsäkringslagen borde enligt
motionärerna i 14 § samma lag tilläggas en av socialvårdskommittén föreslagen
bestämmelse (19 § 1 mom. andra stycket) om befogenhet för försäkringsrådet
att meddela föreskrifter om engångsutbetalning av livränta
till den skadade, i den mån livräntan skulle för viss tid, under vilken
anpassning efter skadans verkningar beräknades inträda, utgå med högre
belopp än därefter.
Motsvarande ändringar föreslås i militärersättningsförordningen.
13 § i socialvårdskommitténs förslag till lag om försäkring för yrkesskada
m. m. är av följande lydelse:
Vid bedömande, i vad mån skadan åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan,
skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och inverkan ej blott
på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan
även på hans förmåga att bedriva sitt yrke.
Undergår den skadade yrkesutbildning, som är ägnad att väsentligt minska
skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst
och som, med hänsyn till skadans beskaffenhet, utbildningens omfattning
och omständigheterna i övrigt, kan anses huvudsakligen syfta därtill,
skall vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under utbildningstiden
även beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för den skadade
att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning
efter utbildningens upphörande må, om utbildningen kan antagas hava varaktigt
minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas
därtill.
19 § 1 mom. andra stycket i samma lag är av följande lydelse:
Försäkringsrådet äger meddela föreskrifter om engångsutbetalning av
livränta enligt 10 §, i den mån livräntan skall för viss tid, under vilken anpassning
efter skadans verkningar beräknas inträda, utgå med högre belopp
än därefter.
Socialvårdskommittén har bl. a. anfört följande:
Av det anförda framgår att invaliditetsbedömningen enligt kommitténs
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
mening alltfort måste väsentligen regleras i rättspraxis. Vissa ändringar
böra emellertid göras i de gällande bestämmelserna. Huvudregeln är nu att
hänsyn skall tagas icke blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den
skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete, utan också
till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av den
skadades yrke må vara erforderliga. Det förstnämnda ledet innehåller visserligen
en hänvisning till skadans beskaffenhet (den ”fysiska” invaliditeten)
men får, läst i sitt sammanhang, anses syfta på den allmänna ”ekonomiska”
invaliditeten (skadans antagna betydelse för den skadades förmåga
i allmänhet att bereda sig arbetsinkomst). Kommittén föreslår att
detta led ändras till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades
förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av förvärvsarbete. Denna formulering
ger uttryck för att ersättningarna syfta till att kompensera även
bortfall av inkomst utöver det för den skadades försörjning nödvändiga
beloppet. Det andra ledet i bestämmelsen skall enligt kommitténs förslag
omformuleras till att avse skadans inverkan på den skadades förmåga att
bedriva sitt yrke. Speciell betydelse i detta hänseende bör tilläggas skadan
icke blott då den i särskild grad inverkar på vissa färdigheter, utan
även då den — såsom fallet kan vara beträffande silikos in. in. — visserligen
icke inverkar på den skadades förmåga att fullgöra de i yrket förekommande
arbetsuppgifterna men ändock giver anledning till att han —
av profylaktiska skäl — får lämna sitt kvalificerade yrkesarbete.
Den skadades ålder och kön samt tidigare skada eller lyte torde icke böra
uppräknas bland de faktorer, som skola inverka på bedömningen. De ha
nämligen betydelse endast indirekt.
Att invalidernas tillvänjningssvårigheter höra till de omständigheter, som
böra beaktas, behöver icke angivas särskilt i lagtexten. Det torde få ankomma
på rättspraxis att avgöra om och i vilken utsträckning en anordning
med särskilda, schematiskt bestämda tillvänjningsersättningar böra
träda i stället för den avvägning av livräntorna, som kan åstadkommas genom
beräkning av olika invaliditetsgrader för tillvänjningstiden och efterföljande
tid. Då det emellertid kan visa sig lämpligt att till vänj ningsersättning
i vissa fall utbetalas i form av ett särskilt tillägg till livräntan, föreslår
kommittén, att försälcringsrådet skall äga rätt att meddela föreskrifter beträffande
utbetalningen av dylika ersättningar.
I fråga om hänsynstagande till yrkesutbildning av beskaffenhet att minska
skadans inverkan på arbetsförmågan föreslår kommittén bestämmelser
av samma innehåll som de i 1950 års militärersättningsförordning intagna.
Kommittén förutsätter, att de bidrag, som partiellt arbetsföra kunna erhålla
i form av stipendier m. in. under utbildningstid, komma att i erforderlig
mån anpassas efter försäkringsförmånerna.
Sedan år 1948 ha i vissa fall särskilda ersättningar av statsmedel utgivits
till arbetstagare som drabbats av silikos. Ersättningarna ifråga, högst 700
kronor om året, utbetalas till arbetstagare, vilka på grund av silikosen blivit
oförmögna till arbete eller övergått till annan sysselsättning och därigenom
fått vidkännas inkomstminskning, som icke kompenseras av livränta. Att
denna anordning infördes — såsom ett provisorium i avvaktan på lagrevisionen
— berodde främst därpå, att ersättningsberättigande invaliditet eu
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
11
ligt praxis icke ansetts föreligga i fall, när begynnande silikosförändringar
konstaterats men arbetaren varit fri från egentliga sjukdomssymptom.
De ovan föreslagna ändringarna i bestämmelserna om invaliditetsbedömningen
torde vara fullt tillräckliga för att ersättning skall kunna i skälig
utsträckning medges i de här avsedda silikosfallen. De närmare reglerna
för bedömningen få bli en tillämpningsfråga. Skälig hänsyn bör liksom i
andra fall tagas till omständigheterna i det särskilda fallet. Enär anpassningsproblemet
här ofta träder i förgrunden, torde en anordning med ”tillvänj
ningslivräntor” kunna få speciell betydelse i dessa fall. Att bestämma
varaktiga ersättningar i direkt relation till den faktiska inkomstminskningen
torde vara lika olämpligt i silikosfallen som i andra fall. Nämnas
må att om invaliditetsgraden bestämmes till 20 procent, kommer livräntan
till en arbetare med en årlig arbetsförtjänst av 6 000 kronor att utgöra 800
kronor för år.
2. Skada på konstgjord lem eller annan protes.
Motinärerna anse, att den av socialvårdskommittén i förslaget till vrkesskadeförsäkringslag
i 3 § 3 mom. andra stycket upptagna bestämmelsen angående
protesskador bör intagas i 1 § olycksfallsförsäkringslagen.
Motsvarande ändring föreslås i militärersältningsförordningen.
3 g 3 mom. andra stycket i nämnda förslag är av följande lydelse:
”Skada å konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning skall, när omständigheterna
tala därför, likställas med kroppsskada.”
I motiveringen till denna bestämmelse anför socialvårdskommittén bl. a.
följande.
Ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen utgår när ”arbetare skadats
till följd av olycksfall” (6 § 1 mom.). Skador på kläder och andra tillhörigheter
medföra icke ersättningsrätt enligt lagen. Tills på sistone ansågs icke
heller skada på konstgjord lem eller annan protes vara ersättningsberättigande
skada. Ersättning för skadad tandprotes utgavs dock i tämligen stor
utsträckning när även naturlig tand eller del därav — t. ex. stödtand till
guldbrygga eller roten till stifttand — skadats vid olyckstillfället: dylika
ersättningsfrågor voro ofta svårbedömliga. I januari 1950 skedde en praxisändring
i fråga om fasta tandproteser; med hänsyn till det stadigvarande
sätt, på vilket dessa anordningar äro förenade med kroppen, ansågs skada
å dylik anordning kunna betraktas som i 1 § olycksfallsförsäkringslagen avsedd
skada, även när samtidig skada å naturlig del av tand icke förelåge
(BD nr 839/1948). Socialvårdskommittén vill för sin del förorda ytterligare
utvidgning av ersättningsrätten och föreslår i detta syfte en bestämmelse, att
skada å konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning skall likställas
med kroppsskada, när omständigheterna tala därför (3 § 3 mom. 2 st.).
Ersättning för skada å löstagbar protes bör enligt kommitténs mening i
regel utgå, när skadan inträffar under sådana omständigheter, att om den
naturliga lemmen varit i behåll, skada kunde i stället ha uppkommit på
denna. Ersättningsrätten bör icke omfatta skador, som kunna tillskrivas
dålig hållfasthet till följd av förslitning eller som eljest bero på brister hos
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
protesen; i enlighet därmed bör ersättning såsom för skada till följd av
olycksfall i arbete icke utgå exempelvis om en lös tandprotes lossnar och
därigenom kommer till skada. Med konstgjorda lemmar böra ortopediska
stödbandage m. m. kunna jämställas.
■1. Olycksfall i skogsarbelarförläggningar m. m.
Socialvårdskommittén har i 3 § 2 mom. förslaget till yrkesskadeförsäkringslag
upptagit följande bestämmelse:
2 mom. Vid bedömande, huruvida olycksfall i arbete föreligger, skall
med olycksfall på arbetsområdet likställas
a) olycksfall under färd till eller från arbetsstället, när färden föranledes
av och står i nära samband med arbetsåtagandet, och
b) olycksfall i skogshärbärge eller annan förläggning, där den försäkrade
har bostad i anledning av arbetsåtagandet.
I yttrande över förslaget har riksförsäkringsanstalten funnit skäligt att i
fråga om skogsarbetare och andra arbetare, som inkvarterats i skogshäobärge
eller därmed jämförlig förläggning, olycksfall inom förläggningen
likställes med olycksfall på arbetsområdet; tillräckliga skäl att utsträcka
försäkringsskyddet till att gälla olycksfall i annan förläggning har anstalten
icke ansett föreligga.
Motionärerna hemställa, att den av socialvårdskommittén föreslagna bestämmelsen
om förläggningsolycksfallen, modifierad på sätt riksförsäkringsanstalten
åsyftat, intages i 1 § olycksfallsförsäkringslagen.
Socialvårdskommittén har, i sitt ovannämnda betänkande angående förevarande
spörsmål anfört följande.
Olycksfall i samband med skogsarbetares hushåll och sammanlevnad i
skogskojor anses i regel icke som olycksfall i arbete. Detta gäller också
beträffande olycksfall vid skogskörares omvårdnad av sin häst i förläggningen.
Ej godkända fall: Olycksfall under huggning av ved till skogskoja (Ref.
1947: 9). Olycksfall under middagsrast vid utfodring av egen häst i förläggningsstallet
(BD nr 6649/1945). Olycksfall vid eldsvåda i skogsbarack en
söndagsmorgon (Ref. 1947: 11).
För skogsarbetare och andra i förläggning inkvarterade arbetare betraktas,
såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för praxis, olycksfall
under vistelse i förläggningen — t. ex. under vedhuggning för förläggningen
eller under omvårdnad av arbetsredskap eller häst — vanligen icke
som olycksfell i arbete. Både i Finland och Norge medgives däremot i regel
ersättning för sådana olycksfall. I den svenska lagstiftningen har på sin
lid genom förordning år 1943 (nr 182) ersättning av statsmedel i dylika fall
medgivits åt personer, vilka hade jämlikt tjänstepliktslagen uttagits till
skogsarbete in. m.; ersättningsrätten omfattade bland annat olycksfall som
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
13
inträffade när den tjänstepliktige för tjänstepliktens fullgörande uppehöll
sig i en till hans arbetsplats hörande förläggning. Enligt socialvårdskommitténs
mening är det helt rimligt, att skogsarbetare m. fl. tillförsäkras försäkringsskydd
för olycksfall i förläggning. Bestämmelsen ifråga bör ha det
innehållet, att olycksfall i förläggningen jämställas med olycksfall på arbetsområdet.
Därigenom kommer ersättningsrätten att föreligga utom när
sådana särskilda omständigheter äro för handen, att olycksfallet icke kan
anses ha sin grund i arbetsförhållandena.
IV. Militärersättningsförordningen och den s. k.
omregleringsförordningen.
(Motionerna 1:314 och II: 405)
Vid 1950 års riksdag antogs en ny militärersättningsförordning och en
särskild förordning angående omreglering av äldre ersättningar, vilka förordningar
trädde i kraft den 1 juli 1950. De nya förordningarna ersatte tidigare,
i väsentliga delar endast provisoriska bestämmelser om ersättningar
till värnpliktiga och vissa andra kategorier av militär personal för kroppsskador,
ådragna under militärtjänstgöringen.
I förordningen den 2 juni 1950 (nr 261) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning)
ha ersättningsgrunderna för värnpliktiga anpassats efter de från 1949
års ingång gällande ersättningsgrunderna i lagen om försäkring för olycksfall
i arbete. Den beräknade årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättnings
storlek bestämmes, utgör för värnpliktig lägst 3 600 kronor; maximibeloppet
utgör liksom enligt olycksfallsförsäkringslagen 7 200 kronor. Sjukpenning
till värnpliktig vid arbetsoförmåga utgår med lägst 7 kronor och högst 14
kronor för dag eller, om den skadade sammanlever med hustru eller har
hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år, lägst 8 kronor 50 öre
och högst 15 kronor 50 öre för dag. Livränta till värnpliktig vid helinvaliditet
utgör intill 67 års ålder lägst 3 300 och högst 6 600 kronor för år,
oräknat eventuellt vårdbidrag.
Enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering av
vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
den s. k. omregleringsförordningen, ha de i äldre skadefall utgående
ersättningarna, som enligt tidigare gällande provisoriska bestämmelserna
voro mycket olika för olika kategorier av värnpliktiga, omräknats
efter en enhetlig skala. Livräntan vid helinvaliditet utgör för skadade i åldern
25—67 år 4 200 kronor för år, oräknat eventuellt vårdbidrag. Omregleringsförordningen
är tillämplig även å vissa andra kategorier än värnpliktiga.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
Livränta utgår enligt följande, i 4 § i förordningen intagna tabell:
Invaliditetsgrad
uttryckt i procent
Livräntans månadsbelopp i kronor
intill utgången av den
månad, varunder den
skadade fyller 25 år, och
från utgången av den
månad, varunder han
fyllt 67 år
från utgången av den
månad, varunder den
skadade fyllt 25 år, intill
utgången av den månad,
varunder han fyller
67 år
10
20
20
12
24
24
14
28
28
15
30
30
16
32
32
18
36
36
20
40
40
25
50
50
30
65
70
33 Va
75
80
35
80
85
40
95
105
45
no
120
50
125
135
55
140
155
60
155
175
65
170
195
66 Va
175
200
70
185
215
75
200
235
80
215
255
85
230
280
90
245
310
100
275
350
Svarar invaliditetsgraden mot procenttal över tio, som icke finnes angivet
i ovanstående tabell, skall livränta utgivas med det belopp för månad som
enligt tabellen utgår vid närmast högre invaliditetsgrad.
I motionerna I: 314 och II: 405 sägs, att en uppräkning av ersättningsbeloppen
framstår såsom särskilt angelägen beträffande de av omregleringsförordningen
omfattade skadefallen under värnpliktstjänstgöring m. m.
Motionärerna fortsätta:
En förbättring bör i första hand åstadkommas för de ersättningstagare,
som äro höggradigt invalidiserade. För helinvaliderna synes månadslivräntan
rimligen böra höjas till 450 kronor i åldrarna 25—67 år och 350 kronor
i övriga åldrar. I anslutning till grunderna för omregleringsförordningen
torde förbättringar av proportionsvis mindre storlek böra medges vid partiell
invaliditet, som motsvarar nedsättning av arbetsförmågan med minst
tre tiondelar. Den i 4 § av omregleringsförordningen intagna tabellen bör
lämpligen kunna ändras så, att månadsbeloppen vid 30—100 procents invaliditet
bli följande i åldrarna under 25 eller över 67 år, respektive i åldrarna
däremellan:
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
15
Invaliditet %
30
33ys
Livränta i kr. per månad
70 resp. 80
80 „ 90
90 „ 100
110 „ 125
130 „ 145
150 „ 165
170 „ 190
190 „ 215
210 „ 240
220 „ 250
230 „ 265
250 „ 290
270 „ 315
290 „ 350
310 „ 390
350 „ 450
35
40
45
50
55
60
65
66 %
70
75
80
85
90
100
De i 3 § 1 mom. angivna sjukpenningbeloppen å resp. 8:50, 10:50,
7: — och 9: — kr. böra höjas på motsvarande sätt och torde böra bli resp.
10: 50, 13: 50, 9: — och 12: — kr.
Kostnadsökningen blir icke av sådan storleksordning, att finansiella
betänkligheter böra stå hindrande i vägen för dessa starkt motiverade
ersättningsförbättringar. En automatisk minskning är att emotse, eftersom
kostnaden hänför sig till ett äldre, i minskning varande bestånd av ersättningsfall.
I enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 december 1951 har
chefen för socialdepartementet tillkallat sakkunniga för att inom socialdepartementet
biträda med utredning angående översyn av bestämmelserna
rörande den allmänna sjukförsäkringen m. in. I direktiven för utredningen,
socialförsäkringsutredningen, uttalar departementschefen — efter att ha
berört socialvårdskommitténs betänkande med förslag till yrkesskadeförsäkringslag
— bl. a. följande:
Det synes mig obestridligt, att genom en rationell samordning mellan
den obligatoriska sjukförsäkringen och den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
— närmast då därigenom att sjukförsäkringen får övertaga regleringen
av de kortvariga olycksfallen och under motsvarande tid av de långvarigare
— åtskilliga fördelar skulle kunna vinnas. Här vill jag särskilt
peka på den vinst, som det måste innebära för de försäkrade, om sjukhjälpcn
även vid olycksfall i arbete utbetalades av ett lokalt organ. Därigenom
kunde sådana dröjsmål undgås som lätt bli en följd av olycksfallsförsäkringens
centraliserade organisation. En samordning skulle vidare
innebära en administrativ förenkling, i det att man därigenom skulle kunna
V. Utredningar m. m.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
undvika att även det stora antalet snabbt övergående olycksfall gåve anledning
till en ofta komplicerad prövning av frågor rörande olycksfallsförsäkringens
tillämplighet. Jag tänker härvid bl. a. på sådana spörsmål som
huruvida den skadade är att betrakta såsom arbetstagare i lagens mening,
huruvida olycksfallet kan rubriceras såsom olycksfall i arbete resp. därmed
jämställt olycksfall på väg till eller från arbetet eller huruvida en
åkomma kan anses föranledd av olycksfall. En samordning mellan sjukoch
olycksfallsförsäkringen skulle också vara av betydelse därutinnan att
en rationellare lösning av problemet om placeringen av yrkessjukdomarna
inom försäkringssystemet skulle kunna ernås.
Jag förordar därför att hela det problemkomplex det här gäller göres
till föremål för omprövning av särskilda sakkunniga. Med beaktande av
vad som tidigare i olika sammanhang i saken förekommit böra dessa sakkunniga
klarlägga såväl möjligheterna att genomföra en samordning av
sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen som de fördelar och nackdelar,
vilka äro förknippade därmed. Det bör utredas i vad mån förmånerna
vid olycksfall i arbete skulle kunna utgå efter samma grunder som sjukhjälpen
i allmänhet. I synnerhet böra skälen för och mot en gemensam
sjukpenningskala inom sjukförsäkringen och de första veckornas sjuktid
inom olycksfallsförsäkringen fixeras. Därvid bör prövas huruvida det är
möjligt att låta olycksfallsförsäkringens skala bli gällande även för sjukförsäkringen
eller om man bör låta sjukpenningen utgå efter andra för de
båda försäkringsgrenarna gemensamma grunder. Den tanken har också
framförts, att det skulle vara möjligt att låta alla som ha viss minimiinkomst
bli obligatoriskt försäkrade för visst grundbelopp och att obligatoriskt
tillförsäkra de löneanställda en efter vederbörandes arbetsförtjänst avvägd
tilläggssjukpenning med rätt för andra att frivilligt försäkra sig för
motsvarande förmån. Kostnaderna skulle kunna tänkas fördelade mellan
staten, arbetsgivarna och de anställda.
Den omständigheten att i det föregående talas om ersättning från sjukförsäkringen
under de första veckornas sjuktid för olycksfallsskadade innebär
icke att vid utredningen ej bör övervägas även en förhållandevis lång
sådan tid.
Såsom framgår av vad förut anförts bör finansieringsfrågan utredas
med hänsyn till både de statsfinansiella möjligheterna och en ändrad konstruktion
av sjukförsäkringen. Det bör alltså undersökas på vad sätt statsverkets
totala kostnader kunna nedbringas under det belopp, som skulle
erfordras därest statsbidraget utginge efter de i sjukförsäkringslagen stadgade
grunderna. I samband därmed bör prövas huruvida möjligheterna att
genomföra en allmän sjukförsäkring underlättas genom ett etappvist genomförande
därav även i annan ordning än som tidigare diskuterats. Frågan
om karenstiden bör beaktas. Likaså bör såsom redan antytts övervägas i
vilken omfattning arbetsgivarna böra deltaga i finansieringen av de båda
försäkringsgrenarna.
Ett problem, som ej får förbises, är huruvida en sådan omläggning av
försäkringssystemet varom det här är fråga bör föranleda ändring i det
uppbördsförfarande, som lagfästs i fråga om den allmänna sjukförsäkringen.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt alla de skiftande administrativa
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
17
och organisatoriska spörsmål som uppkomma vid en samordning mellan
olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen.
Departementschefen slutar med att framhålla, att den förordade översynen
bör ske med all möjlig skyndsamhet.
I propositionen nr 81 till innevarande riksdag med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om
livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, m. m.,
har föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anfört bl. a. följande.
Innan jag övergår till att behandla anslagsfrågan vill jag erinra om vad
som tidigare anförts därom, att i lagstiftningen på detta område tid efter
annan vidtagits ändringar till förmån för de försäkrade. Förändringarna ha
dock ej givits retroaktiv verkan, vilket medfört att ersättningsnivån är
lägre för tidigare olycksfall än för senare. Det huvudsakliga syftet med
de år 1950 införda ersättningstilläggen var att åstadkomma en utjämning
härvidlag. Även de förbättringar, som jag nu förordat för livräntetagare
enligt 1901 års lag, ha samma utjämnande syfte. Emellertid har på senare
tid penningvärdet undergått betydande förändringar; och enligt min mening
utgör penningvärdets fall motiv till att pröva huruvida ej olika kategorier,
som uppbära ersättning i anledning av yrkesskada, i en eller annan form
bör beredas kompensation för stegrade levnadskostnader. Det är min avsikt
att inom kort föranstalta om utredning av denna fråga. Jag räknar dock
icke med att ett förslag i ämnet kan föreläggas årets riksdag.
VI. Utskottet.
1. Inledning.
Samtliga förevarande motioner beröra lagen om försäkring för olycksfall
i arbete eller med den lagen närbesläktade författningar. Utskottet har därför
ansett sig böra behandla motionerna i ett sammanhang.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår ha särskilda sakkunniga
tillkallats för översyn av bl. a. den allmänna sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen. De sakkunniga, socialförsäkringsutredningen, ha
också att undersöka möjligheterna till en samordning av den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen och den obligatoriska sjukförsäkringen. I avbidan
på denna utredning har departementschefen icke ansett det av socialvårdskommittén
i augusti 1951 framlagda förslaget till ny lag om yrkesskadeförsäkring
böra föreläggas riksdagen.
I det läge, som olycksfallsförsäkringsfrågan sålunda befinner sig, måste
enligt utskottets mening fordras starka skäl för att nu genomföra änd
2.
liihang Ull riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 25.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
ringar i lagstiftningen om olycksfallsförsäkring, och sådana ändringar, som
kunna föregripa eller försvåra en rationell samordning mellan nämnda båda
socialförsäkringsgrenar, böra uppenbarligen icke komma i fråga.
2. Ny sjukpenningskala in. m.
I motionerna I: 221 och II: 293 hemställes om en provisoriskt förbättrad
sjukpenningskala i olycksfallsförsäkringslagen, och i motionen II: 469 yrkas
en väsentlig förhöjning av ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen
m. fl. författningar.
Ersättningsbestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen erhöllo sin nuvarande
lydelse vid 1948 års riksdag. Med hänsyn till pris- och löneutvecklingen
ansågs det då angeläget att — utan avvaktan på socialvårdskommitténs
slutliga förslag i ämnet -— genomföra förbättringar av grunderna
för ersättning vid olycksfall i arbete. Efter 1948 har följt en sådan försämring
av penningvärdet och höjning av den allmänna lönenivån att ytterligare
höjningar av maximibeloppen för ifrågavarande ersättningar nu framstå
såsom fullt befogade. De gällande ersättningsgrunderna kunna enligt utskottets
uppfattning icke längre anses tillfredsställande. Framhållas må, att
redan socialvårdskommittén i sitt förslag till yrkesskadeförsäkringslag
m. m. förordat betydande höjningar av maximibeloppet för olycksfallsersättningarnas
beräkning samt vidare uttalat, att ytterligare höjningar kunde
bli aktuella inom en icke avlägsen framtid.
Frågan om ändringar i den nuvarande sjukpenningskalan äger nära samband
med det stora spörsmålet om samordning av olycksfallsförsäkringen
och sjukförsäkringen. Vid prövningen av samordningsfrågan skola nämligen
möjligheterna att införa en i viss utsträckning gemensam sjukpenningskala
för sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen prövas. Förändringar av
den nuvarande sjukpenningskalan i olycksfallsförsäkringslagen måste därför
ske med försiktighet för att icke den planerade samordningen skall försvåras.
Ehuru socialförsäkringsutredningen skall bedriva sitt arbete med all
möjlig skyndsamhet, synes uppenbart, att det kommer att dröja ytterligare
ett antal år, innan en ny yrkesskadeförsäkringslag kan träda i kraft. Med
hänsyn därtill och till försämringen av penningvärdet anser utskottet
att det bör övervägas, huruvida icke — under beaktande av samordningsproblemet
— en provisorisk förbättring av grunderna för ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen snarast möjligt bör genomföras.
I frågans nuvarande läge och då chefen för socialdepartementet — enligt
vad som framgår av dennes svar i andra kammaren den 19 innevarande
mars på fråga angående åtgärder för återställande av de sociala förmånernas
realvärde — har sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet, anser sig ut
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
19
skottet icke böra föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa om något
förslag till ändrade ersättningsgrunder, utan utskottet förordar i stället,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giver till känna
vad utskottet ovan anfört om denna fråga.
3. Indextillågg å livräntor.
Utskottet ansluter sig till de i olika sammanhang gjorda uttalandena om
angelägenheten av att statsmakterna i största möjliga utsträckning sörja
för att de olika sociala förmånerna icke förlora sitt realvärde. Särskilt angeläget
är det måhända att försöka upprätthålla värdet av livräntorna inom
olycksfallsförsäkringens område. Frågan huruvida man här, i likhet med
vad som gäller inom folkpensioneringen, bör beträda vägen med en automatisk
indexreglering har, såsom redogörelsen ovan utvisar, varit föremål
för överväganden inom socialvårdskommittén. Jämväl socialförsäkringsutredningen
torde vid översynen av sjuk- och olycksfallsförsäkringarna
komma att pröva denna fråga. Utskottet anser sig därför icke nu böra taga
ställning till om man för framtiden bör indexreglera dessa livräntor eller
om man i stället bör kompensera livräntetagarna med särskilda ersättningstillägg
allteftersom utvecklingen giver anledning därtill. Vad angår löpande
ersättningar har chefen för socialdepartementet, såsom framgår av propositionen
nr 81 till innevarande riksdag, uttalat, att enligt hans mening penningvärdets
fall utgör motiv till att pröva, huruvida ej olika kategorier, som
uppbära ersättning i anledning av yrkesskada, i en eller annan form böra
beredas kompensation för stegrade levnadskostnader. Genom ämbetsskrivelse
den 14 mars 1952 har riksförsäkringsanstalten fått i uppdrag att verkställa
utredning av denna fråga. Med hänsyn till det nu anförda kan utskottet
icke tillstyrka det i motionerna I: 359 och II: 465 framförda förslaget
om en snabbutredning syftande till införande av indextillägg å livräntor
enligt olycksfallsförsäkringslagen och anslutna författningar.
4. Invaliditetsbedömningen m. m.
Socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag innefattar i
skilda avseenden avsevärda förbättringar i förhållande till nu gällande bestämmelser.
I motionerna 1: 315 och It: 411 föreslås, att vissa bestämmelser
i kommitténs förslag, nämligen de som avse invaliditetsbedömningen, ersättning
för skada på konstgjord lem eller annan protes och ersättningsrätten
för olycksfall i skogsarbetarförläggningar m. in., nu skola — med
en del smärre jämkningar — införas i olycksfallsförsäkringslagen. Även
om det i och för sig kan synas önskvärt, att de föreslagna bestämmelserna
snarast genomföras, kan utskottet icke tillstyrka, att dessa speciella frågor
brytas ut ur förslaget och göras till föremål för särskild prövning. Frågorna
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
få prövas i samband med förslaget i sin helhet och under beaktande av
samtliga remissyttranden m. m.
5. Den s. k. omregleringsförordningen.
I anslutning till den utredning, som enligt vad ovan anförts riksförsäkringsanstalten
har att verkställa, och till de förslag, som kunna föranledas
därav, torde jämväl komma att beaktas frågan om kompensation för stegrade
levnadskostnader åt de värnpliktiga m. fl., som uppbära ersättning
enligt den s. k. omregleringsförordningen. Såsom i motionerna I: 314 och
II: 405 framhålles, synes nämligen penningvärdeförsämringen motivera en
omprövning även av de enligt denna förordning utgående ersättningarna.
Utskottet kan emellertid icke tillstyrka motionärernas förslag, att riksdagen
nu — utan närmare utredning — skall besluta om ändrade ersättningsgrunder
i omregleringsförordningen.
6. Utskottets hemställan.
På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
A. I. att riksdagen i anledning av motionerna I: 221 och
II: 293 samt II: 469 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet ovan under punkt 2.
anfört angående frågan om provisoriskt förbättrad sjukpenningskala
i olycksfallsförsäkringslagen, m.m.;
II. att motionerna I: 221 och II: 293, i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet under I hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
III. att motionen II: 469, i den mån den icke besvarats genom
vad utskottet under I hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
B. att motionerna 1:359 och 11:465 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
C. att motionerna 1:315 och 11:411 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
D. att motionerna 1:314 och 11:405 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 mars 1952.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
21
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten*, Nils Elowsson, Sunne,
Uhlén, Bengtson* och Nils Theodor Larsson;
från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Nordgren, herrar
Ryberg, Hagård*, fröken Höjer*, herrar Lundberg och Odhe samt fru Renström-Ingenäs.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Sunne och Jacobsson i Igelsbo samt fröken Höjer, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort erhålla följande lydelse:
1. Inledning.
Samtliga förevarande---(lika med utskottet) — — — ett samman
hang.
Såsom av---(lika med utskottet)---föreläggas riksdagen.
I det---- (lika med utskottet)---i fråga.
2. Ny sjukpenningskala m.m.
I motionerna---(lika med utskottet)--- — m. fl. författningar.
Ersättningsbestämmelserna i —----(lika med utskottet)---av
lägsen
framtid.
Frågan om — — — (lika med utskottet)---— skall försvåras.
Ehuru socialförsäkringsutredningen skall bedriva sitt arbete med all
möjlig skyndsamhet, synes uppenbart, att det kommer att dröja ytterligare
ett antal år, innan en ny yrkesskadeförsäkringslag kan träda i kraft. Med
hänsyn därtill och till den fortgående försämringen av penningvärdet anser
utskottet, att det bör övervägas, huruvida icke — under beaktande av samordningsproblemet
— en provisorisk förbättring av grunderna för ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen snarast möjligt bör genomföras.
Sedan förevarande motioner, 1:221 och 11:293, väcktes, har chefen för
socialdepartementet — enligt vad som framgår av dennes svar i andra
kammaren den 19 dennes på fråga angående åtgärder för återställande av
de sociala förmånernas realvärde — uttalat, att han icke har för avsikt att
i år förelägga riksdagen förslag i denna riktning. Enligt utskottets mening
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
kan den tekniska justeringen av den av socialvårdskonnnittén föreslagna
sjukpenningskalan, som kan föranledas av en ny skattelagstiftning, verkställas
relativt snabbt. Skäl föreligger därför enligt utskottets mening för
det i motionerna framställda yrkandet att innevarande års riksdag får förslag
i ärendet, så att de nya bestämmelserna kunna träda i kraft fr. o. m.
ingången av år 1953. Utskottet föreslår, att riksdagen avlåter skrivelse till
Kungl. Maj :t i detta syfte.
3. Indextillägg å livräntor.
Utskottet ansluter sig till de i olika sammanhang gjorda uttalandena om
angelägenheten av att statsmakterna i största möjliga utsträckning sörja
för att de olika sociala förmånerna icke förlora sitt realvärde. Särskilt
angeläget är sålunda att bl. a. folkpensionerna bevara sin köpkraft oförändrad.
Livräntorna på olycksfallsförsäkringens område -—- i de fall där
vederbörande är till större delen beroende av förmånen — höra till samma
kategori. Ytterligare onödigt dröjsmål med att garantera livräntornas realvärde
vore olyckligt. Den försening, som ägde rum beträffande handläggningen
av indexregleringen av folkpensionen, bör icke upprepas. Att vänta
på att socialförsäkringsutredningen skall taga upp frågan komme med stor
sannolikhet att avsevärt fördröja en lösning. Det förhållandet, att chefen
för socialdepartementet, sedan motioner i ämnet väcktes, uppdragit åt
riksförsäkringsanstalten att utreda frågan om revision av löpande ersättningar
kan inte få tagas till intäkt för att försena indexregleringen för
att trygga realvärdet. Utskottet tillstyrker sålunda, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t hemställer om skyndsamt förslag till indextillägg å livräntor enligt
olycksfallsförsäkringslagen och anslutna författningar.
4. Invaliditet sbedömningen m. m.
Socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag innefattar i
skilda avseenden avsevärda förbättringar i förhållande till nu gällande
bestämmelser. I motionerna 1:315 och II: 411 föreslås, att vissa bestämmelser
i kommitténs förslag, nämligen de som avse invaliditetsbedömningen, ersättning
för skada på konstgjord lem eller annan protes och ersättningsrätten
för olycksfall i skogsarbetarförläggningar in. m., nu skola — med en del
smärre jämkningar — införas i olycksfallsförsäkringslagen. Vissa skäl tala
mot att bryta ut speciella frågor ur förslaget. Några allvarliga olägenheter
att behandla dem i särskild ordning torde emellertid icke kunna påvisas.
De ifrågavarande förbättringarna äro av sådan art, att man svårligen kan
motsätta sig dem. Utskottet finner sig därför kunna tillstyrka bifall till
motionerna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
23
5. Den s. k. omregleringsförordningen.
I motionerna 1:314 och 11:405 har yrkats, att riksdagen måtte vidtaga
vissa i motionerna angivna ändringar i den s. k. omregleringsförordningens
ersättningsgrunder. Utskottet delar den i motionerna framförda uppfattningen,
att en uppräkning av ersättningsbeloppen beträffande de av omregleringsförordningen
omfattade skadefallen under värnpliktstjänstgöring
m. m. är i hög grad angelägen. Att ytterligare uppskjuta genomförandet
av den genom den fortgående levnadskostnadsstegringen starkt motiverade
uppräkningen av ifrågavarande ersättningar bör enligt utskottets mening
inte komma i fråga. Då vidare en höjning ur författningsteknisk synpunkt
är enkel att genomföra och kan ske utan föregripande av det utredningsarbete,
som på hithörande område sedan motioner i ämnet väckts
har uppdragits åt riksförsäkringsanstalten, tillstyrker utskottet det i nu
berörda motioner framställda yrkandet.
6. Utskottets hemställan.
På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
A. I. att riksdagen i anledning av motionerna I: 221 och
II: 293 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag
till provisoriskt förbättrad sjukpenningskala enligt
olycksfallsförsäkringslagen förelägges innevarande års riksdag
å sådan tid, att erforderliga lagändringar kunna träda
i kraft den 1 januari 1953;
II. att motionen II: 469, i den mån den icke besvarats
genom vad utskottet under I. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
B. att riksdagen i anledning av motionerna I: 359 och II: 465
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsamt
förslag till indextillägg å livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen
och anslutna författningar;
C. att riksdagen med bifall till motionerna I: 315 och II: 411
måtte för sin del antaga följande förslag till
24 Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
1) Lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete.
Härigenom förordnas, att 1, 8 och 14 §§ lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse:)
1 §•
Envar arbetare — —
Såsom föranledd — —
Ersättning på — —
Såsom olycksfall
Kostnaden för
(Föreslagen lydelse:)
1 §•
— — — — — — i arbetet.
— — — — skadan yppades.
— — — — — — är indraget.
Vid bedömande, huruvida olycksfall
i arbete föreligger, skall med
olycksfall på arbetsområdet likställas
olycksfall i skogsförläggning eller
därmed jämförlig förläggning, dår
den försäkrade har bostad i anledning
av det åtagna arbetet.
— — — med arbetsanställningen.
Skada å konstgjord lem eller därmed
jämförlig anordning skall, når
omständigheterna tala därför, likställas
med kroppsskada.
— — — — av arbetsgivaren.
§ 8-
Vid bedömandet, i vad mån viss
kroppsskada åstadkommit nedsättning
av arbetsförmågan, skall hänsyn
tagas ej blott till skadans beskaffenhet
och inverkan på den skadades
förmåga i allmänhet att försörja
sig genom arbete, utan åven till
skadans inflytande på de särskilda
färdigheter, som för drivande av den
§ 8.
Vid bedömande, i vad mån skadan
åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan,
skall hänsyn tagas till
skadans beskaffenhet och inverkan
ej blott på den skadades förmåga i
allmänhet att bereda sig inkomst av
arbete utan åven på hans förmåga
att bedriva sitt yrke. Var den skadade
vid olycksfallet behäftad med
*5603810 lydelse, se beträffande l § SFS 1944:227 och beträffande 14 § SFS 1948:420.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
25
(Gällande lydelse:)
skadades yrke må vara erforderliga,
samt till den skadades ålder och kön.
Var den skadade vid olycksfallet behäftad
med kroppsskada eller lyte,
skall hänsyn jämväl därtill tagas.
14 §.
Begravningshjälp ävensom
Har ersättningstagaren — — -—
Agående sättet — — — — -—
(Föreslagen lydelse:)
kroppsskada eller lyte, skall hänsyn
jämväl därtill tagas.
Undergår den skadade yrkesutbildning,
som är ägnad att väsentligt
minska skadans inverkan på hans
förmåga att framdeles bereda sig
arbetsinkomst och som, med hänsyn
till skadans beskaffenhet, utbildningens
omfattning och omständigheterna
i övrigt, kan anses huvudsakligen
syfta därtill, skall vid bedömande
av arbetsförmågans nedsättning
under utbildningstiden även
beaktas i vad mån utbildningen medför
hinder för den skadade att utföra
förvärvsarbete. Vid bedömande av
arbetsförmågans nedsättning efter
utbildningens upphörande må, om
utbildningen kan antagas hava varaktigt
minskat skadans inverkan på
arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas
därtill.
14 §.
— — — — — — antal ören.
Försäkringsrådet äger meddela
föreskrifter om engångsutbetalning
av livränta enligt 6 §, i den mån livräntan
skall för viss tid, under vilken
anpassning efter skadans verkningar
beräknas inträda, utgå med
högre belopp än därefter.
— -— — — utfående förverkad.
förordnar Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1952, dock att ersättningsanspråk i
anledning av olycksfall, som inträffat
före denna dag, skola bedömas
enligt äldre lag.
3. Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 25.
26 Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
2) Förordning
angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 261) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning).
Härigenom förordnas, att 8 och 14 §§ förordningen den 2 juni 1950 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
(militärersättningsförordning), skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse:)
8 §•
Vid bedömandet, i vad mån viss
kroppsskada åstadkommit nedsättning
av arbetsförmågan, skall hänsyn
tagas ej blott till skadans beskaffenhet
och inverkan på den skadades
förmåga i allmänhet att försörja
sig genom arbete, utan även
till skadans inflytande på de särskilda
färdigheter, som för drivande
av den skadades yrke må vara erforderliga,
samt till den skadades ålder.
Var den skadade vid olycksfallet behäftad
med kroppsskada eller lyte,
skall hänsyn jämväl därtill tagas.
Undergår den — — — — —
(Föreslagen lydelse:)
8 §•
Vid bedömande, i vad mån skadan
åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan,
skall hänsyn tagas till
skadans beskaffenhet och inverkan
ej blott på den skadades förmåga i
allmänhet att bereda sig inkomst av
arbete utan även på hans förmåga
att bedriva sitt yrke. Var den skadade
vid olycksfallet behäftad med
kroppsskada eller lyte, skall hänsyn
jämväl därtill tagas.
tagas därtill.
14 §. 14 §.
Begravningshjälp ävensom — -— — — — — — — antal ören.
Försåkringsrådet äger meddela
föreskrifter om engång sutbetalning
av livränta enligt 6 §, i den mån livräntan
skall för viss tid, under vilken
anpassning efter skadans verkningar
beräknas inträda, utgå med
högre belopp än därefter.
Har ersättningstagaren — — — —— -— — — utfående förverkat.
Angående sättet — — — — — — — — — förordnar Konungen.
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1952, dock att ersättnings
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
27
anspråk i anledning av olgcksfall,
som inträffat eller sjukdom som yppats
före denna dag, skola bedömas
enligt tidigare gällande bestämmelser.
D. att riksdagen med bifall till motionerna I: 314 och II: 405
måtte för sin del antaga följande förslag till
Förordning
angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering av
vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. och 4 § förordningen den 2 juni
1950 angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:)
3 §•
/ mom. Sjukhjälp enligt förordningen
den 18 juni 1909 eller sjukpenning
enligt förordningen den 18
juni 1927 under tid då kroppsskadan
förorsakar förlust av arbetsförmågan
(hel sjukhjälp eller sjukpenning)
skall, där ej annat följer av vad i
andra stycket stadgas, utgöra
a) om den skadade sammanlever
med hustru eller har hemmavarande
barn eller adoptivbarn under sexton
är: åtta kronor 50 öre för dag intill
utgången av den månad, varunder
den skadade fyller tjugufem år, och
från utgången av den månad, varunder
han fyllt sextiosju år, samt
eljest tio kronor 50 öre för dag;
b) i annat fall: sju kronor för dag
intill utgången av den månad, varunder
den skadade fyller tjugufem
(Föreslagen lydelse:)
3 §.
i mom. Sjukhjälp enligt förordningen
den 18 juni 1909 eller sjukpenning
enligt förordningen den 18
juni 1927 under tid då kroppsskadan
förorsakar förlust av arbetsförmågan
(hel sjukhjälp eller sjukpenning)
skall, där ej annat följer av vad i
andra stycket stadgas, utgöra
a) om den skadade sammanlever
med hustru eller har hemmavarande
barn eller adoptivbarn under sexton
år: tio kronor 50 öre för dag intill
utgången av den månad, varunder
den skadade fyller tjugufem år, och
från utgången av den månad, varunder
han fyllt sextiosju år, samt
eljest tretton kronor 50 öre för dag;
b) i annat fall: nio kronor för dag
intill utgången av den månad, varunder
den skadade fyller tjugufem
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
år, och från utgången av den månad,
varunder han fyllt sextiosju år,
samt eljest nio kronor för dag.
Har livränta — -—- — — — •
4 §■
Livränta till den skadade skall för
månad räknat utgöra det belopp,
som enligt följande tabell svarar mot
graden av arbetsförmågans nedsättning
(invaliditetsgraden) och den
skadades ålder:
Invali ditets- grad uttryckt
i procent
Livräntans månadsbelopp i kr.
intill utgången
av den månad;
varunder den
skadade fyller
25 år, och från
utgången av den
månad, varunder
han fyllt 67 år
från utgången
av den månad,
varunder den
skadade fyllt
25 år, intill ut- gången av den
månad, varunder
han fyller 67 år
10
20
20
12
24
24
14
28
28
15
30
30
16
32
32
18
36
36
20
40
40
25
50
50
30
65
70
33 V,
75
80
35
80
85
40
95
105
45
no
120
50
n5
135
55
no
155
60
155
175
65
no
195
66 2/a
175
200
70
185
215
75
200
235
80
215
255
85
230
280
90
245
310
100
275
350
år, och från utgången av den månad,
varunder han fyllt sextiosju år, samt
eljest tolv kronor för dag.
— — månadsbelopps beräkning.
4 §•
Livränta till den skadade skall för
månad räknat utgöra det belopp,
som enligt följande tabell svarar mot
graden av arbetsförmågans nedsättning
(invaliditetsgraden) och den
skadades ålder:
Invaliditets- grad uttryckt
i procent
Livräntans månadsbelopp i kr.
intill utgången
av den månad,
varunder den
skadade fyller
25 år, och från
utgången av den
månad, varunder
han fyllt 67 år
från utgången
av den månad,
varunder den
skadade fyllt
25 år, intill ut- gången av den
månad, varunder
han fyller 67 år
10
20
20
12
24
24
14
28
28
15
30
30
16
32
32
18
36
36
20
40
40
25
50
50
30
70
80
33 V»
80
90
35
90
100
40
no
125
45
130
U5
50
150
165
55
no
190
60
190
215
65
210
240
66 Va
220
250
70
230
265
75
250
290
80
270
315
85
290
350
90
310
390
100
350
450
Svarar invaliditetsgraden — — — — — — högre invaliditetsgrad
Medför kroppsskadan — — — — — — — — — månad räknat
På därom — — — — — — — — gällande beräkningsgrunder
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1952 och äger tillämpning
beträffande ersättning för tid efter
ikraftträdandet.
Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag, Stockholm 1952.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:131 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående dyrtidstillagg för år 1952 å särskilda barnbidrag till änkors och s. 1 i texten