Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 25

1952-03-20 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1952:25, Andra lagutskottets utlåtande nr 25

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

1

Nr 25.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om framläggande för

innevarande års riksdag av förslag om provisoriskt

förbättrad sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen,

m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft nio inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 221 av herr Weiland,

nr 314 av herr Petrén,

nr 315 av herrar Näslund och Andersson, Axel, och

nr 359 av herr Lindblom m. fl. samt

inom andra kammaren

nr 293 av herrar Gustafsson i Skellefteå och Löfroth,

nr 405 av herr Boman i Kieryd m. fl.,

nr 411 av herrar Åqvist och Widén,

nr 465 av herr Ohlin m. fl. och

nr 469 av herrar Dahlgren och Holmberg.

I motionerna I: 221 och II: 293, vilka äro likalydande, har anhållits, ”att

riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer, att förslag om provisoriskt förbättrad

sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen måtte framläggas

för innevarande års riksdag i så god tid, att erforderliga lagändringar skola

kunna beslutas träda i kraft fr. o. m. ingången av år 1953”.

I likalydande motionerna I: 314 och II: 405 hemställes, att riksdagen

måtte besluta om ändrade ersättningsgrunder i förordningen den 2 juni

1950 (nr 262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. De föreslagna ändringarna

innebära höjning av livräntebeloppen in. in. på sätt framgår av den nedan

lämnade redogörelsen.

I likalydande motionerna I: 315 och II: 411 yrkas, att riksdagen måtte

besluta om vissa ändringar i 1, 8 och 14 §§ lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete och av motsvarande bestämmelser i inilitärersättningsförordningen.

De i motionerna berörda frågorna avse invaliditets
1.

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 25.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

bedömningen, ersättning för skada på konstgjord lem eller annan protes

samt ersättningsrätten för olycksfall i skogsarbetarförläggningar m. m. En

närmare redogörelse för yrkandena lämnas nedan.

I motionerna I: 359 och II: 465, vilka äro likalydande, hemställes, ”att

riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en snabbutredning syftande till

införande av indextillägg å livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen och

anslutna författningar”.

I motionen II: 469 hemställes, ”att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj:t begära förslag till sådan ändring av de nu gällande bestämmelserna

om sjukpenning och ersättningar av olika slag som utgå enligt

lagarna om olycksfall i arbete, att desamma justeras uppåt med minst

30 procent och att dessa nya bestämmelser träda i kraft den 1 juli 1952”.

Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden,

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa

till motionerna.

I. Ny sjukpenningskala m. m.

(Motionerna 1:221 och II: 293 samt II: 469)

Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i

arbete är i princip envar arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall

i arbete. Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av statsmedel

till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av

arbetsgivarna (1 §). Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller

ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare

(4 §). Arbetsgivare är berättigad dels att för olycksfall i arbete

försäkra arbetare, som ej omfattas av den obligatoriska försäkringen, dels

att försäkra arbetare även för olycksfall utom arbetet.

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete, skall till honom

utgivas ersättning enligt bestämmelserna i 6 §. Enligt 1 mom. skall i ersättning

tillhandahållas honom erforderlig läkarvård jämte läkemedel och

andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga

följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda

lemmar och glasögon. Om olycksfallet medfört sjukdom, som

varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet, utgives enligt 2 mom.

från och med dagen efter sistnämnda dag sjukpenning så länge sjukdomen

förorsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst

en fjärdedel. Vid förlust av arbetsförmågan utgives för varje dag hel sjukpenning,

bestämd i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på

sätt nedan angives, och vid nedsättning av arbetsförmågan sjukpenning

med det lägre belopp för dag som svarar mot graden av nedsättningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

3

Hel sjukpenning utgår enligt följande tabell:

Den årliga arbetsför- tjänsten uppg&r

Sjukpenningens belopp

till

men ej till

utan familjetillägg

med familjetillägg

kronor

kronor

kronor

öre

kronor

öre

1 785

3

50

5

1 785

2 040

4

—

5

50

2 040

2 295

4

50

6

—

2 295

2 805

5

—

6

50

2 805

3 315

6

—

7

50

3 315

3 825

7

—

8

50

3 825

4 335

8

—

9

50

4 335

4 845

9

—

10

50

4 845

5 355

10

—

11

50

5 355

5 865

11

—

12

50

5 865

6 375

12

—

13

50

6 375

6 885

13

—

14

50

6 885

—

14

—

15

50

Uppgår den skadades årliga arbetsförtjänst ej till ettusensexhundra kronor,

skall beloppet av hel sjukpenning för tiden till och med den månad,

varunder den skadade fyller aderton år, och för tiden från och med månaden

näst efter den, varunder han fyllt sextiosju år, nedsättas till tre

kronor, om den skadades årliga arbetsförtjänst uppgår till minst ettusentvåhundra

kronor, och till två kronor, om den årliga arbetsförtjänsten

understiger ettusentvåhundra kronor.

Om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av denna med minst en tiondel, utgives i enlighet med

bestämmelserna i 6 § 3 mom. livränta under tiden, utgörande för år räknat

a) vid förlust av arbetsförmågan ett belopp motsvarande två tredjedelar

av den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, och

b) vid nedsättning av arbetsförmågan den del av nyssnämnda belopp som

svarar mot graden av nedsättningen.

Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna

med minst tre tiondelar, förhöjes livränta för tiden från och med månaden

näst efter den, varunder den skadade fyllt aderton år, till och med den månad,

varunder den skadade fyller sextiosju år, till ett årligt belopp, motsvarande
a)

vid förlust av arbetsförmågan elva tolftedelar av den skadades årliga

arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, och

b) vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen

svarande belopp av sagda arbetsförtjänst, minskat med en tolftedel av

denna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan och tillika behov av särskild

vård som ej avses i 1 inom., förhöjes livränta under den tid förhållandet

varar med ett årligt belopp, bestämt med hänsyn till vårdbehovets

omfattning, högst ettusenåttahundra kronor för år räknat (vårdbidrag).

Om olycksfallet medfört arbetarens död skall jämlikt 7 § i ersättning

utgivas dels begravningshjälp och dels livräntor till efterlevande. Livräntorna

beräknas efter den avlidnes årliga arbetsförtjänst enligt vissa närmare

angivna regler.

I 9 § givas föreskrifter om hur den årliga arbetsförtjänst, som omförmäles

i 6 och 7 §§, skall beräknas. Där stadgas bl. a., att om den årliga

arbetsförtjänsten överstiger 7 200 kronor tages det överskjutande beloppet

ej i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten 900 kronor, skall

den beräknas till detta belopp.

Ersättningsbestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen erhöllo sin nuvarande

lydelse vid 19b8 års riksdag. Närmast dessförinnan utgjorde

maximibeloppet av den årliga arbetsförtjänsten 4 800 kronor och minimibeloppet

450 kronor. Vidare sänktes då karenstiden för rätt till sjukpenning

från tre till två dagar, och en ny sjukpenningskala infördes, differentierad

efter försörjningsbördan på sätt framgår av det ovan anförda.

I sitt utlåtande nr 42 till 1948 års riksdag i anledning av propositionen

med förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen anförde andra lagutskottet

bl. a. följande.

I de lägsta sjukpenningklasserna kan sjukpenning med familjetillägg

enligt de i propositionen föreslagna reglerna i vissa fall överstiga den förlorade

arbetsinkomsten. Departementschefen har icke ansett det vara nödvändigt

med några särbestämmelser till förhindrande av överkompensation

i dylika fall. Utskottet finner ej skäl att i detta sammanhang föreslå några

sådana särbestämmelser. Frågan om överkompensation bör emellertid ägnas

särskild uppmärksamhet vid socialvårdskommitténs fortsatta utredning

rörande revision av olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

I sitt betänkande med förslag till yrkesskadeförsäkringslag in. in.

(SOU 1951:25) har socialvårdskommittén bl. a. föreslagit, att maximibeloppet

för den årliga arbetsförtjänstens beräkning tfkall höjas från 7 200 till

9 000 kronor. Om de allmänna levnadskostnaderna ett visst år både under

mars och juni utvisa ökning eller minskning med minst tio procent i förhållande

till läget vid lagens ikraftträdande, skall detta — enligt förslaget

— från följande årsskifte föranleda anpassning av nyssnämnda maximibelopp

med motsvarande hela tiotal procent. Motsvarande ändringar skola

vidtagas i sjukpenningskalan. Ändringarna skola fastställas av Kungl. Maj :t,

och socialstyrelsen skall verkställa erforderliga beräkningar.

Kommittén, som ansett ett borttagande av skattefriheten för sjukpenning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

5

icke böra förordas, har vid utarbetandet av bestämmelser om sjukpenningarnas

beräkning sökt uppställa regler, som leda till att ersättningsbeloppen

bli av lämplig storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst efter

källskatteavdrag. I sitt förslag har kommittén fasthållit vid principen om

sjukpenningens gradering efter såväl arbetsinkomst som försörjningsplikt.

Hänsyn till försörjningsplikten har dock icke tagits som nu genom ett i

alla sjukpenningklasser lika familjetillägg utan genom en anordning med

separata skalor för familjeförsörjare och ensamstående. På grund av sjukförsäkringsfrågans

läge har kommittén icke ansett det motiverat att låta de

i sjukförsäkringslagen stadgade sjukpenningbeloppen vara normerande vid

revisionen av olycksfallsförsäkringen. I kommitténs förslag till sjukpenningskalor

har minimisjukpenningen för reguljära fall upptagits till 4 kronor

för ensamstående och 5 kronor för försörjare. En särbestämmelse

med lägre minimibelopp för dem, som äro under 18 eller över 67 år, och för

höggradiga invalider har bibehållits. Maximisjukpenningen föreslås till

16 kronor för ensamstående och 18 kronor för försörjare, i båda fallen vid

en arbetsförtjänst om minst 9 000 kronor.

Kommittén har föreslagit följande sjukpenningskala:

Den försäkrade sammanlever med hustru

Den försäkrade sammanlever ej

med

eller (och) har hemmavarande barn eller

hustru och har ej hemmavarande barn

adoptivbarn under 16 år

eller adoptivbarn under 16 år

Den i 12 § omförmälda årliga

Sjukpenningens

Den i 12 g omförmälda årliga

Sjukpenningens

arbetsförtjänsten uppgår

belopp

arbetsförtjänsten uppgår

belopp

till

kronor

men ej till

kronor

kronor

till

kronor

men ej till

kronor

kronor

2 160

5

1 800

4

2 160

2 430

5

50

1 800

2 100

4

50

2 430

2 700

6

—

2 100

2 400

5

—

2 700

3 240

7

—

2 400

2 700

5

50

3 240

3 780

8

—

2 700

3 300

6

—

3 780

4 320

9

—

3 300

3 900

7

—

4 320

4 860

10

—

3 900

4 500

8

—

4 860

5 400

11

—

4 500

5 100

9

—

5 400

6 000

12

—

5 100

5 700

10

—

6 000

6 600

13

—

5 700

6 360

11

—

6 600

7 200

14

—

6 360

7 020

12

—

7 200

7 800

15

—

7 020

7 680

13

—

7 800

8 400

16

—

7 680

8 340

14

—

8 400

9 000

17

—

8 340

9 000

15

—

9 000

—

18

—

9 000

—

16

—

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

II. Indextillägg å livräntor.

(Motionerna I: 359 och II: 465)

Här må anmärkas, att enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om

tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete m. m. utgivas — för att höja ersättningsnivån i äldre

skadefall — procentuella tillägg av statsmedel till vissa ersättningstagare

enligt olycksfallsförsäkringslagen och åtskilliga andra med denna närbesläktade

författningar. Tillägg utgå å sjukpenning eller livränta enligt differentierade

skalor.

?

Vidare må här anmärkas, att i propositionen nr 81 till innevarande riksdag

föreslagits förhöjda tillägg av statsmedel till vissa livräntetagare enligt

1901 års olycksfallsersättningslag.

I propositionen nr 97 till 1950 års riksdag med förslag till ovannämnda

förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete m. m. anförde föredragande departementschefen

bl. a. följande.

Under den tid, som förflutit sedan 1916 års lag trätt i kraft, har lagen

ändrats vid flera tillfällen, därvid försäkringsförmånerna förbättrats undan

för undan. Med hänsyn till att försäkringen baserats på avgifter, uträknade

efter försäkringsmässiga grunder och bekostade av arbetsgivarna, ha de i

lagstiftningen vidtagna förbättringarna icke ansetts böra göras tillämpliga

på redan inträffade olycksfall. I enlighet härmed får varje försäkringshavare

ersättning efter de regler, som gällde när olycksfallet inträffade.

Detta jämte den höjning av lönenivån, som efter hand ägt rum, har medfört

att ersättningarna äro lägre ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger.

Under förarbetena till 1946 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen

uppkom fråga att bereda skälig kompensation åt de försäkringshavare, som

till följd av tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare ersättningsgrunder

blivit avsevärt sämre ställda än de skolat bli, om senare bestämmelser

lagts till grund för ersättningens bestämmande. Vid anmälan i

statsrådet av ärendet framhöll jag att detta spörsmål lämpligen borde övervägas

av socialvårdskommittén vid dess fortsatta utredning rörande revision

av olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Riksdagen har sedermera — jfr

andra lagutskottets utlåtande nr 44 till 1948 års riksdag — understrukit

hur angeläget det är att ett förslag till frågans lösning snarast förelägges

riksdagen.

Socialvårdskommittén har, såsom framgår av det ovan anförda, förordat

en automatisk reglering av maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens

beräkning.

Även frågan om indexreglering av löpande ersättningar har upptagits till

behandling av kommittén. Då enligt kommitténs mening denna fråga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

i

hängde nära samman med problem, som kommittén icke hade att behandla,

har kommittén inskränkt sig till att understryka angelägenheten av att hithörande

frågor ägnas all uppmärksamhet från statsmakternas sida. Kommittén

har härom anfört bl. a. följande.

Smärre ändringar i pris- och lönenivåerna böra icke medföra några ändringar

i grunderna för ersättningstilläggen. Skulle emellertid penningvärdeförsämringen

fortskrida, kan fråga uppkomma icke blott om höjning av

de utgående tilläggen utan även om uigivande av tillägg i fall, som inträffat

senare än år 1948.

Socialvård skommittén framlade på sin tid förslag om de nu utgående

ersättningstilläggen och har ovan föreslagit en reglering av maximibeloppen

för nya fall efter levnadskostnaderna. I överensstämmelse med det betraktelsesätt,

som därvid varit vägledande för kommittén, finner kommittén det

angeläget att det allmänna sörjer för att de utgående ersättningarna icke

förlora sitt realvärde. Frågan om indextillägg på dessa förmåner måste

dock bedömas i sammanhang med motsvarande spörsmål beträffande andra

sociala förmåner. Detta är nödvändigt redan av den anledningen, att en avvägning

måste ske mellan de olika reformer, som konkurrera om de för

socialpolitiken tillgängliga medlen. Nämnas bör även att likartade spörsmål

som beträffande ersättningarna från den obligatoriska försäkringen enligt

olycksfallsförsäkringslagen m. m. uppkomma beträffande ersättningar på

grund av frivillig försäkring enligt samma lag, ersättningar från den obligatoriska

trafikförsäkringen m. m.

Då frågan om indextillägg till ersättningar från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen

sålunda hänger nära samman med problem, som socialvårdskommittén

icke har att upptaga till behandling, måste kommittén här

inskränka sig till att understryka angelägenheten av att hithörande frågor

ägnas all uppmärksamhet från statsmakternas sida.

För närmare kännedom om kommitténs överväganden får utskottet hänvisa

till betänkandet, SOU 1951: 25 sid. 238—242.

Fyra ledamöter i kommittén (Birke, Hagård, Hartmann och Nordgren)

anförde angående ifrågavarande spörsmål i särskilt yttrande följande:

Vi instämma helt i kommitténs uttalande om angelägenheten ”att det

allmänna sörjer för att de utgående ersättningarna icke förlora sitt realvärde”,

en princip som kom till uttryck redan i kommitténs betänkande med

förslag till ny folkpensionslag. Däremot kunna vi inte dela koinmittémajoritetens

uppfattning, att realiserandet av denna princip skulle för yrkes-''

skadelivräntornas del behöva hänskjutas till ett större sammanhang än

yrkesskadornas.

Den avgörande synpunkten på frågan om upprätthållandet av löpande

livräntors realvärde bör, enligt vår mening, vara följande. En yrkesskadad,

som drabbats av en bestående och väsentlig nedsättning av sin arbetsförmåga,

är i behov av ett köpkraftstillskott som inte tål nämnvärd värdeminskning,

om den standard som statsmakterna tillförsäkrat honom verkligen

skall kunna upprätthållas. Den sålunda erforderliga standardgarantin

kan näppeligen ges i annan bindande form iin en automatisk indexreglering.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

Först sedan denna grundläggande garanti åstadkommits anmäler sig här,

liksom beträffande andra pensioner, önskemålet att giva förmånstagarna

del också av sådan allmän standardförbättring som kan inträda sedan förmånen

börjat utgå.

Att tillämpa den av oss anförda huvudsynpunkten på livräntetagare enligt

olycksfallsförsäkringslagen och anslutna eller ersättande författningar

är ett rättvisekrav, som enligt vår mening i hög grad skärpts genom tvenne

på senare år genomförda reformer, nämligen 1950 och 1951 års lagstiftning

om indextillägg på folkpensioner samt 1950 års lagstiftning om ersättningstillägg

på äldre yrkesskadeiivräntor. Den förra lagstiftningen har angivit

metoden för den indexreglering vi efterlysa, och den senare har lagt

en användbar grund för ändamålet. I båda fallen har vidare statsmakterna

åtagit sig att bestrida kostnaderna direkt med statsmedel, en finansieringsform

som under rådande förhållanden uppenbarligen måste anlitas också

för den reform vi avse.

När vi, trots detta, icke ansett oss kunna direkt påyrka en sådan komplettering

av kommittéförslaget att en indexreglering av livräntorna skulle

genomföras i omedelbart sammanhang med övriga reformförslag, så har

detta sin orsak i behovet av vissa kompletterande utredningar. Dessa bör,

enligt vår mening, förutom på de lagstiftnings- och utbetalningstekniska

spörsmålen, främst inriktas på frågorna vid vilken undre invaliditetsgrad

indextilläggen bör inträda, samt huruvida de skola omfatta också ålderspensionärerna

enligt folkpensionslagen, ävensom vissa anhöriga till genom

yrkesskada omkommen person. För det slutliga ståndpunktstagandet härvidlag

lär det också kunna bli av betydelse till vilka resultat den pågående

folkpensionsrevisionen kan komma att leda.

Med hänvisning till det anförda finna vi det angeläget att frågan om

indextillägg å livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen och anslutna eller

ersättande författningar snarast möjligt måtte föras fram till lösning genom

en specialutredning.

III. Invaliditetsbedömningen m. m.

(Motionerna I: 315 och Ils 411)

Utöver de bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen, för vilka redogjorts

under punkt I, må här anmärkas, att i 8 § i nämnda lag stadgas, att vid

bedömandet, i vad män viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan,

hänsyn skall tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan

på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete,

utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande

av den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades

ålder ock kön. Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada

eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas.

Vidare må erinras om att 14 § i lagen innehåller bestämmelser om sättet

för utbetalning av ersättningar m. m.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

9

l. Invaliditetsbedömningen.

I motionerna sägs, att anledning icke borde föreligga att uppskjuta

genomförandet av socialvårdskommitténs i förslaget till yrkesskadeförsäkringslag

m. m. framlagda förslag om invaliditetsbedömningen. Fördenskull

borde 8 § olycksfallsförsäkringslagen ersättas med bestämmelserna i 13 §

av kommitténs förslag. I första stycket i denna paragraf kunde lämpligen

göras ett tillägg, motsvarande den i 8 § sista punkten olycksfallsförsäkringslagen

intagna föreskriften om beaktande av förutvarande skada eller

lyte.

I samband med ändringen av 8 § olycksfallsförsäkringslagen borde enligt

motionärerna i 14 § samma lag tilläggas en av socialvårdskommittén föreslagen

bestämmelse (19 § 1 mom. andra stycket) om befogenhet för försäkringsrådet

att meddela föreskrifter om engångsutbetalning av livränta

till den skadade, i den mån livräntan skulle för viss tid, under vilken

anpassning efter skadans verkningar beräknades inträda, utgå med högre

belopp än därefter.

Motsvarande ändringar föreslås i militärersättningsförordningen.

13 § i socialvårdskommitténs förslag till lag om försäkring för yrkesskada

m. m. är av följande lydelse:

Vid bedömande, i vad mån skadan åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan,

skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och inverkan ej blott

på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan

även på hans förmåga att bedriva sitt yrke.

Undergår den skadade yrkesutbildning, som är ägnad att väsentligt minska

skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst

och som, med hänsyn till skadans beskaffenhet, utbildningens omfattning

och omständigheterna i övrigt, kan anses huvudsakligen syfta därtill,

skall vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under utbildningstiden

även beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för den skadade

att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning

efter utbildningens upphörande må, om utbildningen kan antagas hava varaktigt

minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas

därtill.

19 § 1 mom. andra stycket i samma lag är av följande lydelse:

Försäkringsrådet äger meddela föreskrifter om engångsutbetalning av

livränta enligt 10 §, i den mån livräntan skall för viss tid, under vilken anpassning

efter skadans verkningar beräknas inträda, utgå med högre belopp

än därefter.

Socialvårdskommittén har bl. a. anfört följande:

Av det anförda framgår att invaliditetsbedömningen enligt kommitténs

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

mening alltfort måste väsentligen regleras i rättspraxis. Vissa ändringar

böra emellertid göras i de gällande bestämmelserna. Huvudregeln är nu att

hänsyn skall tagas icke blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den

skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete, utan också

till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av den

skadades yrke må vara erforderliga. Det förstnämnda ledet innehåller visserligen

en hänvisning till skadans beskaffenhet (den ”fysiska” invaliditeten)

men får, läst i sitt sammanhang, anses syfta på den allmänna ”ekonomiska”

invaliditeten (skadans antagna betydelse för den skadades förmåga

i allmänhet att bereda sig arbetsinkomst). Kommittén föreslår att

detta led ändras till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades

förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av förvärvsarbete. Denna formulering

ger uttryck för att ersättningarna syfta till att kompensera även

bortfall av inkomst utöver det för den skadades försörjning nödvändiga

beloppet. Det andra ledet i bestämmelsen skall enligt kommitténs förslag

omformuleras till att avse skadans inverkan på den skadades förmåga att

bedriva sitt yrke. Speciell betydelse i detta hänseende bör tilläggas skadan

icke blott då den i särskild grad inverkar på vissa färdigheter, utan

även då den — såsom fallet kan vara beträffande silikos in. in. — visserligen

icke inverkar på den skadades förmåga att fullgöra de i yrket förekommande

arbetsuppgifterna men ändock giver anledning till att han —

av profylaktiska skäl — får lämna sitt kvalificerade yrkesarbete.

Den skadades ålder och kön samt tidigare skada eller lyte torde icke böra

uppräknas bland de faktorer, som skola inverka på bedömningen. De ha

nämligen betydelse endast indirekt.

Att invalidernas tillvänjningssvårigheter höra till de omständigheter, som

böra beaktas, behöver icke angivas särskilt i lagtexten. Det torde få ankomma

på rättspraxis att avgöra om och i vilken utsträckning en anordning

med särskilda, schematiskt bestämda tillvänjningsersättningar böra

träda i stället för den avvägning av livräntorna, som kan åstadkommas genom

beräkning av olika invaliditetsgrader för tillvänjningstiden och efterföljande

tid. Då det emellertid kan visa sig lämpligt att till vänj ningsersättning

i vissa fall utbetalas i form av ett särskilt tillägg till livräntan, föreslår

kommittén, att försälcringsrådet skall äga rätt att meddela föreskrifter beträffande

utbetalningen av dylika ersättningar.

I fråga om hänsynstagande till yrkesutbildning av beskaffenhet att minska

skadans inverkan på arbetsförmågan föreslår kommittén bestämmelser

av samma innehåll som de i 1950 års militärersättningsförordning intagna.

Kommittén förutsätter, att de bidrag, som partiellt arbetsföra kunna erhålla

i form av stipendier m. in. under utbildningstid, komma att i erforderlig

mån anpassas efter försäkringsförmånerna.

Sedan år 1948 ha i vissa fall särskilda ersättningar av statsmedel utgivits

till arbetstagare som drabbats av silikos. Ersättningarna ifråga, högst 700

kronor om året, utbetalas till arbetstagare, vilka på grund av silikosen blivit

oförmögna till arbete eller övergått till annan sysselsättning och därigenom

fått vidkännas inkomstminskning, som icke kompenseras av livränta. Att

denna anordning infördes — såsom ett provisorium i avvaktan på lagrevisionen

— berodde främst därpå, att ersättningsberättigande invaliditet eu
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

11

ligt praxis icke ansetts föreligga i fall, när begynnande silikosförändringar

konstaterats men arbetaren varit fri från egentliga sjukdomssymptom.

De ovan föreslagna ändringarna i bestämmelserna om invaliditetsbedömningen

torde vara fullt tillräckliga för att ersättning skall kunna i skälig

utsträckning medges i de här avsedda silikosfallen. De närmare reglerna

för bedömningen få bli en tillämpningsfråga. Skälig hänsyn bör liksom i

andra fall tagas till omständigheterna i det särskilda fallet. Enär anpassningsproblemet

här ofta träder i förgrunden, torde en anordning med ”tillvänj

ningslivräntor” kunna få speciell betydelse i dessa fall. Att bestämma

varaktiga ersättningar i direkt relation till den faktiska inkomstminskningen

torde vara lika olämpligt i silikosfallen som i andra fall. Nämnas

må att om invaliditetsgraden bestämmes till 20 procent, kommer livräntan

till en arbetare med en årlig arbetsförtjänst av 6 000 kronor att utgöra 800

kronor för år.

2. Skada på konstgjord lem eller annan protes.

Motinärerna anse, att den av socialvårdskommittén i förslaget till vrkesskadeförsäkringslag

i 3 § 3 mom. andra stycket upptagna bestämmelsen angående

protesskador bör intagas i 1 § olycksfallsförsäkringslagen.

Motsvarande ändring föreslås i militärersältningsförordningen.

3 g 3 mom. andra stycket i nämnda förslag är av följande lydelse:

”Skada å konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning skall, när omständigheterna

tala därför, likställas med kroppsskada.”

I motiveringen till denna bestämmelse anför socialvårdskommittén bl. a.

följande.

Ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen utgår när ”arbetare skadats

till följd av olycksfall” (6 § 1 mom.). Skador på kläder och andra tillhörigheter

medföra icke ersättningsrätt enligt lagen. Tills på sistone ansågs icke

heller skada på konstgjord lem eller annan protes vara ersättningsberättigande

skada. Ersättning för skadad tandprotes utgavs dock i tämligen stor

utsträckning när även naturlig tand eller del därav — t. ex. stödtand till

guldbrygga eller roten till stifttand — skadats vid olyckstillfället: dylika

ersättningsfrågor voro ofta svårbedömliga. I januari 1950 skedde en praxisändring

i fråga om fasta tandproteser; med hänsyn till det stadigvarande

sätt, på vilket dessa anordningar äro förenade med kroppen, ansågs skada

å dylik anordning kunna betraktas som i 1 § olycksfallsförsäkringslagen avsedd

skada, även när samtidig skada å naturlig del av tand icke förelåge

(BD nr 839/1948). Socialvårdskommittén vill för sin del förorda ytterligare

utvidgning av ersättningsrätten och föreslår i detta syfte en bestämmelse, att

skada å konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning skall likställas

med kroppsskada, när omständigheterna tala därför (3 § 3 mom. 2 st.).

Ersättning för skada å löstagbar protes bör enligt kommitténs mening i

regel utgå, när skadan inträffar under sådana omständigheter, att om den

naturliga lemmen varit i behåll, skada kunde i stället ha uppkommit på

denna. Ersättningsrätten bör icke omfatta skador, som kunna tillskrivas

dålig hållfasthet till följd av förslitning eller som eljest bero på brister hos

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

protesen; i enlighet därmed bör ersättning såsom för skada till följd av

olycksfall i arbete icke utgå exempelvis om en lös tandprotes lossnar och

därigenom kommer till skada. Med konstgjorda lemmar böra ortopediska

stödbandage m. m. kunna jämställas.

■1. Olycksfall i skogsarbelarförläggningar m. m.

Socialvårdskommittén har i 3 § 2 mom. förslaget till yrkesskadeförsäkringslag

upptagit följande bestämmelse:

2 mom. Vid bedömande, huruvida olycksfall i arbete föreligger, skall

med olycksfall på arbetsområdet likställas

a) olycksfall under färd till eller från arbetsstället, när färden föranledes

av och står i nära samband med arbetsåtagandet, och

b) olycksfall i skogshärbärge eller annan förläggning, där den försäkrade

har bostad i anledning av arbetsåtagandet.

I yttrande över förslaget har riksförsäkringsanstalten funnit skäligt att i

fråga om skogsarbetare och andra arbetare, som inkvarterats i skogshäobärge

eller därmed jämförlig förläggning, olycksfall inom förläggningen

likställes med olycksfall på arbetsområdet; tillräckliga skäl att utsträcka

försäkringsskyddet till att gälla olycksfall i annan förläggning har anstalten

icke ansett föreligga.

Motionärerna hemställa, att den av socialvårdskommittén föreslagna bestämmelsen

om förläggningsolycksfallen, modifierad på sätt riksförsäkringsanstalten

åsyftat, intages i 1 § olycksfallsförsäkringslagen.

Socialvårdskommittén har, i sitt ovannämnda betänkande angående förevarande

spörsmål anfört följande.

Olycksfall i samband med skogsarbetares hushåll och sammanlevnad i

skogskojor anses i regel icke som olycksfall i arbete. Detta gäller också

beträffande olycksfall vid skogskörares omvårdnad av sin häst i förläggningen.

Ej godkända fall: Olycksfall under huggning av ved till skogskoja (Ref.

1947: 9). Olycksfall under middagsrast vid utfodring av egen häst i förläggningsstallet

(BD nr 6649/1945). Olycksfall vid eldsvåda i skogsbarack en

söndagsmorgon (Ref. 1947: 11).

För skogsarbetare och andra i förläggning inkvarterade arbetare betraktas,

såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för praxis, olycksfall

under vistelse i förläggningen — t. ex. under vedhuggning för förläggningen

eller under omvårdnad av arbetsredskap eller häst — vanligen icke

som olycksfell i arbete. Både i Finland och Norge medgives däremot i regel

ersättning för sådana olycksfall. I den svenska lagstiftningen har på sin

lid genom förordning år 1943 (nr 182) ersättning av statsmedel i dylika fall

medgivits åt personer, vilka hade jämlikt tjänstepliktslagen uttagits till

skogsarbete in. m.; ersättningsrätten omfattade bland annat olycksfall som

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

13

inträffade när den tjänstepliktige för tjänstepliktens fullgörande uppehöll

sig i en till hans arbetsplats hörande förläggning. Enligt socialvårdskommitténs

mening är det helt rimligt, att skogsarbetare m. fl. tillförsäkras försäkringsskydd

för olycksfall i förläggning. Bestämmelsen ifråga bör ha det

innehållet, att olycksfall i förläggningen jämställas med olycksfall på arbetsområdet.

Därigenom kommer ersättningsrätten att föreligga utom när

sådana särskilda omständigheter äro för handen, att olycksfallet icke kan

anses ha sin grund i arbetsförhållandena.

IV. Militärersättningsförordningen och den s. k.

omregleringsförordningen.

(Motionerna 1:314 och II: 405)

Vid 1950 års riksdag antogs en ny militärersättningsförordning och en

särskild förordning angående omreglering av äldre ersättningar, vilka förordningar

trädde i kraft den 1 juli 1950. De nya förordningarna ersatte tidigare,

i väsentliga delar endast provisoriska bestämmelser om ersättningar

till värnpliktiga och vissa andra kategorier av militär personal för kroppsskador,

ådragna under militärtjänstgöringen.

I förordningen den 2 juni 1950 (nr 261) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning)

ha ersättningsgrunderna för värnpliktiga anpassats efter de från 1949

års ingång gällande ersättningsgrunderna i lagen om försäkring för olycksfall

i arbete. Den beräknade årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättnings

storlek bestämmes, utgör för värnpliktig lägst 3 600 kronor; maximibeloppet

utgör liksom enligt olycksfallsförsäkringslagen 7 200 kronor. Sjukpenning

till värnpliktig vid arbetsoförmåga utgår med lägst 7 kronor och högst 14

kronor för dag eller, om den skadade sammanlever med hustru eller har

hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år, lägst 8 kronor 50 öre

och högst 15 kronor 50 öre för dag. Livränta till värnpliktig vid helinvaliditet

utgör intill 67 års ålder lägst 3 300 och högst 6 600 kronor för år,

oräknat eventuellt vårdbidrag.

Enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering av

vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

den s. k. omregleringsförordningen, ha de i äldre skadefall utgående

ersättningarna, som enligt tidigare gällande provisoriska bestämmelserna

voro mycket olika för olika kategorier av värnpliktiga, omräknats

efter en enhetlig skala. Livräntan vid helinvaliditet utgör för skadade i åldern

25—67 år 4 200 kronor för år, oräknat eventuellt vårdbidrag. Omregleringsförordningen

är tillämplig även å vissa andra kategorier än värnpliktiga.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

Livränta utgår enligt följande, i 4 § i förordningen intagna tabell:

Invaliditetsgrad

uttryckt i procent

Livräntans månadsbelopp i kronor

intill utgången av den

månad, varunder den

skadade fyller 25 år, och

från utgången av den

månad, varunder han

fyllt 67 år

från utgången av den

månad, varunder den

skadade fyllt 25 år, intill

utgången av den månad,

varunder han fyller

67 år

10

20

20

12

24

24

14

28

28

15

30

30

16

32

32

18

36

36

20

40

40

25

50

50

30

65

70

33 Va

75

80

35

80

85

40

95

105

45

no

120

50

125

135

55

140

155

60

155

175

65

170

195

66 Va

175

200

70

185

215

75

200

235

80

215

255

85

230

280

90

245

310

100

275

350

Svarar invaliditetsgraden mot procenttal över tio, som icke finnes angivet

i ovanstående tabell, skall livränta utgivas med det belopp för månad som

enligt tabellen utgår vid närmast högre invaliditetsgrad.

I motionerna I: 314 och II: 405 sägs, att en uppräkning av ersättningsbeloppen

framstår såsom särskilt angelägen beträffande de av omregleringsförordningen

omfattade skadefallen under värnpliktstjänstgöring m. m.

Motionärerna fortsätta:

En förbättring bör i första hand åstadkommas för de ersättningstagare,

som äro höggradigt invalidiserade. För helinvaliderna synes månadslivräntan

rimligen böra höjas till 450 kronor i åldrarna 25—67 år och 350 kronor

i övriga åldrar. I anslutning till grunderna för omregleringsförordningen

torde förbättringar av proportionsvis mindre storlek böra medges vid partiell

invaliditet, som motsvarar nedsättning av arbetsförmågan med minst

tre tiondelar. Den i 4 § av omregleringsförordningen intagna tabellen bör

lämpligen kunna ändras så, att månadsbeloppen vid 30—100 procents invaliditet

bli följande i åldrarna under 25 eller över 67 år, respektive i åldrarna

däremellan:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

15

Invaliditet %

30

33ys

Livränta i kr. per månad

70 resp. 80

80 „ 90

90 „ 100

110 „ 125

130 „ 145

150 „ 165

170 „ 190

190 „ 215

210 „ 240

220 „ 250

230 „ 265

250 „ 290

270 „ 315

290 „ 350

310 „ 390

350 „ 450

35

40

45

50

55

60

65

66 %

70

75

80

85

90

100

De i 3 § 1 mom. angivna sjukpenningbeloppen å resp. 8:50, 10:50,

7: — och 9: — kr. böra höjas på motsvarande sätt och torde böra bli resp.

10: 50, 13: 50, 9: — och 12: — kr.

Kostnadsökningen blir icke av sådan storleksordning, att finansiella

betänkligheter böra stå hindrande i vägen för dessa starkt motiverade

ersättningsförbättringar. En automatisk minskning är att emotse, eftersom

kostnaden hänför sig till ett äldre, i minskning varande bestånd av ersättningsfall.

I enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 december 1951 har

chefen för socialdepartementet tillkallat sakkunniga för att inom socialdepartementet

biträda med utredning angående översyn av bestämmelserna

rörande den allmänna sjukförsäkringen m. in. I direktiven för utredningen,

socialförsäkringsutredningen, uttalar departementschefen — efter att ha

berört socialvårdskommitténs betänkande med förslag till yrkesskadeförsäkringslag

— bl. a. följande:

Det synes mig obestridligt, att genom en rationell samordning mellan

den obligatoriska sjukförsäkringen och den obligatoriska olycksfallsförsäkringen

— närmast då därigenom att sjukförsäkringen får övertaga regleringen

av de kortvariga olycksfallen och under motsvarande tid av de långvarigare

— åtskilliga fördelar skulle kunna vinnas. Här vill jag särskilt

peka på den vinst, som det måste innebära för de försäkrade, om sjukhjälpcn

även vid olycksfall i arbete utbetalades av ett lokalt organ. Därigenom

kunde sådana dröjsmål undgås som lätt bli en följd av olycksfallsförsäkringens

centraliserade organisation. En samordning skulle vidare

innebära en administrativ förenkling, i det att man därigenom skulle kunna

V. Utredningar m. m.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

undvika att även det stora antalet snabbt övergående olycksfall gåve anledning

till en ofta komplicerad prövning av frågor rörande olycksfallsförsäkringens

tillämplighet. Jag tänker härvid bl. a. på sådana spörsmål som

huruvida den skadade är att betrakta såsom arbetstagare i lagens mening,

huruvida olycksfallet kan rubriceras såsom olycksfall i arbete resp. därmed

jämställt olycksfall på väg till eller från arbetet eller huruvida en

åkomma kan anses föranledd av olycksfall. En samordning mellan sjukoch

olycksfallsförsäkringen skulle också vara av betydelse därutinnan att

en rationellare lösning av problemet om placeringen av yrkessjukdomarna

inom försäkringssystemet skulle kunna ernås.

Jag förordar därför att hela det problemkomplex det här gäller göres

till föremål för omprövning av särskilda sakkunniga. Med beaktande av

vad som tidigare i olika sammanhang i saken förekommit böra dessa sakkunniga

klarlägga såväl möjligheterna att genomföra en samordning av

sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen som de fördelar och nackdelar,

vilka äro förknippade därmed. Det bör utredas i vad mån förmånerna

vid olycksfall i arbete skulle kunna utgå efter samma grunder som sjukhjälpen

i allmänhet. I synnerhet böra skälen för och mot en gemensam

sjukpenningskala inom sjukförsäkringen och de första veckornas sjuktid

inom olycksfallsförsäkringen fixeras. Därvid bör prövas huruvida det är

möjligt att låta olycksfallsförsäkringens skala bli gällande även för sjukförsäkringen

eller om man bör låta sjukpenningen utgå efter andra för de

båda försäkringsgrenarna gemensamma grunder. Den tanken har också

framförts, att det skulle vara möjligt att låta alla som ha viss minimiinkomst

bli obligatoriskt försäkrade för visst grundbelopp och att obligatoriskt

tillförsäkra de löneanställda en efter vederbörandes arbetsförtjänst avvägd

tilläggssjukpenning med rätt för andra att frivilligt försäkra sig för

motsvarande förmån. Kostnaderna skulle kunna tänkas fördelade mellan

staten, arbetsgivarna och de anställda.

Den omständigheten att i det föregående talas om ersättning från sjukförsäkringen

under de första veckornas sjuktid för olycksfallsskadade innebär

icke att vid utredningen ej bör övervägas även en förhållandevis lång

sådan tid.

Såsom framgår av vad förut anförts bör finansieringsfrågan utredas

med hänsyn till både de statsfinansiella möjligheterna och en ändrad konstruktion

av sjukförsäkringen. Det bör alltså undersökas på vad sätt statsverkets

totala kostnader kunna nedbringas under det belopp, som skulle

erfordras därest statsbidraget utginge efter de i sjukförsäkringslagen stadgade

grunderna. I samband därmed bör prövas huruvida möjligheterna att

genomföra en allmän sjukförsäkring underlättas genom ett etappvist genomförande

därav även i annan ordning än som tidigare diskuterats. Frågan

om karenstiden bör beaktas. Likaså bör såsom redan antytts övervägas i

vilken omfattning arbetsgivarna böra deltaga i finansieringen av de båda

försäkringsgrenarna.

Ett problem, som ej får förbises, är huruvida en sådan omläggning av

försäkringssystemet varom det här är fråga bör föranleda ändring i det

uppbördsförfarande, som lagfästs i fråga om den allmänna sjukförsäkringen.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt alla de skiftande administrativa

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

17

och organisatoriska spörsmål som uppkomma vid en samordning mellan

olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen.

Departementschefen slutar med att framhålla, att den förordade översynen

bör ske med all möjlig skyndsamhet.

I propositionen nr 81 till innevarande riksdag med förslag till förordning

angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om

livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, m. m.,

har föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anfört bl. a. följande.

Innan jag övergår till att behandla anslagsfrågan vill jag erinra om vad

som tidigare anförts därom, att i lagstiftningen på detta område tid efter

annan vidtagits ändringar till förmån för de försäkrade. Förändringarna ha

dock ej givits retroaktiv verkan, vilket medfört att ersättningsnivån är

lägre för tidigare olycksfall än för senare. Det huvudsakliga syftet med

de år 1950 införda ersättningstilläggen var att åstadkomma en utjämning

härvidlag. Även de förbättringar, som jag nu förordat för livräntetagare

enligt 1901 års lag, ha samma utjämnande syfte. Emellertid har på senare

tid penningvärdet undergått betydande förändringar; och enligt min mening

utgör penningvärdets fall motiv till att pröva huruvida ej olika kategorier,

som uppbära ersättning i anledning av yrkesskada, i en eller annan form

bör beredas kompensation för stegrade levnadskostnader. Det är min avsikt

att inom kort föranstalta om utredning av denna fråga. Jag räknar dock

icke med att ett förslag i ämnet kan föreläggas årets riksdag.

VI. Utskottet.

1. Inledning.

Samtliga förevarande motioner beröra lagen om försäkring för olycksfall

i arbete eller med den lagen närbesläktade författningar. Utskottet har därför

ansett sig böra behandla motionerna i ett sammanhang.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår ha särskilda sakkunniga

tillkallats för översyn av bl. a. den allmänna sjukförsäkringen och

yrkesskadeförsäkringen. De sakkunniga, socialförsäkringsutredningen, ha

också att undersöka möjligheterna till en samordning av den obligatoriska

olycksfallsförsäkringen och den obligatoriska sjukförsäkringen. I avbidan

på denna utredning har departementschefen icke ansett det av socialvårdskommittén

i augusti 1951 framlagda förslaget till ny lag om yrkesskadeförsäkring

böra föreläggas riksdagen.

I det läge, som olycksfallsförsäkringsfrågan sålunda befinner sig, måste

enligt utskottets mening fordras starka skäl för att nu genomföra änd
2.

liihang Ull riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 25.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

ringar i lagstiftningen om olycksfallsförsäkring, och sådana ändringar, som

kunna föregripa eller försvåra en rationell samordning mellan nämnda båda

socialförsäkringsgrenar, böra uppenbarligen icke komma i fråga.

2. Ny sjukpenningskala in. m.

I motionerna I: 221 och II: 293 hemställes om en provisoriskt förbättrad

sjukpenningskala i olycksfallsförsäkringslagen, och i motionen II: 469 yrkas

en väsentlig förhöjning av ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen

m. fl. författningar.

Ersättningsbestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen erhöllo sin nuvarande

lydelse vid 1948 års riksdag. Med hänsyn till pris- och löneutvecklingen

ansågs det då angeläget att — utan avvaktan på socialvårdskommitténs

slutliga förslag i ämnet -— genomföra förbättringar av grunderna

för ersättning vid olycksfall i arbete. Efter 1948 har följt en sådan försämring

av penningvärdet och höjning av den allmänna lönenivån att ytterligare

höjningar av maximibeloppen för ifrågavarande ersättningar nu framstå

såsom fullt befogade. De gällande ersättningsgrunderna kunna enligt utskottets

uppfattning icke längre anses tillfredsställande. Framhållas må, att

redan socialvårdskommittén i sitt förslag till yrkesskadeförsäkringslag

m. m. förordat betydande höjningar av maximibeloppet för olycksfallsersättningarnas

beräkning samt vidare uttalat, att ytterligare höjningar kunde

bli aktuella inom en icke avlägsen framtid.

Frågan om ändringar i den nuvarande sjukpenningskalan äger nära samband

med det stora spörsmålet om samordning av olycksfallsförsäkringen

och sjukförsäkringen. Vid prövningen av samordningsfrågan skola nämligen

möjligheterna att införa en i viss utsträckning gemensam sjukpenningskala

för sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen prövas. Förändringar av

den nuvarande sjukpenningskalan i olycksfallsförsäkringslagen måste därför

ske med försiktighet för att icke den planerade samordningen skall försvåras.

Ehuru socialförsäkringsutredningen skall bedriva sitt arbete med all

möjlig skyndsamhet, synes uppenbart, att det kommer att dröja ytterligare

ett antal år, innan en ny yrkesskadeförsäkringslag kan träda i kraft. Med

hänsyn därtill och till försämringen av penningvärdet anser utskottet

att det bör övervägas, huruvida icke — under beaktande av samordningsproblemet

— en provisorisk förbättring av grunderna för ersättningar

enligt olycksfallsförsäkringslagen snarast möjligt bör genomföras.

I frågans nuvarande läge och då chefen för socialdepartementet — enligt

vad som framgår av dennes svar i andra kammaren den 19 innevarande

mars på fråga angående åtgärder för återställande av de sociala förmånernas

realvärde — har sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet, anser sig ut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

19

skottet icke böra föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa om något

förslag till ändrade ersättningsgrunder, utan utskottet förordar i stället,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giver till känna

vad utskottet ovan anfört om denna fråga.

3. Indextillågg å livräntor.

Utskottet ansluter sig till de i olika sammanhang gjorda uttalandena om

angelägenheten av att statsmakterna i största möjliga utsträckning sörja

för att de olika sociala förmånerna icke förlora sitt realvärde. Särskilt angeläget

är det måhända att försöka upprätthålla värdet av livräntorna inom

olycksfallsförsäkringens område. Frågan huruvida man här, i likhet med

vad som gäller inom folkpensioneringen, bör beträda vägen med en automatisk

indexreglering har, såsom redogörelsen ovan utvisar, varit föremål

för överväganden inom socialvårdskommittén. Jämväl socialförsäkringsutredningen

torde vid översynen av sjuk- och olycksfallsförsäkringarna

komma att pröva denna fråga. Utskottet anser sig därför icke nu böra taga

ställning till om man för framtiden bör indexreglera dessa livräntor eller

om man i stället bör kompensera livräntetagarna med särskilda ersättningstillägg

allteftersom utvecklingen giver anledning därtill. Vad angår löpande

ersättningar har chefen för socialdepartementet, såsom framgår av propositionen

nr 81 till innevarande riksdag, uttalat, att enligt hans mening penningvärdets

fall utgör motiv till att pröva, huruvida ej olika kategorier, som

uppbära ersättning i anledning av yrkesskada, i en eller annan form böra

beredas kompensation för stegrade levnadskostnader. Genom ämbetsskrivelse

den 14 mars 1952 har riksförsäkringsanstalten fått i uppdrag att verkställa

utredning av denna fråga. Med hänsyn till det nu anförda kan utskottet

icke tillstyrka det i motionerna I: 359 och II: 465 framförda förslaget

om en snabbutredning syftande till införande av indextillägg å livräntor

enligt olycksfallsförsäkringslagen och anslutna författningar.

4. Invaliditetsbedömningen m. m.

Socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag innefattar i

skilda avseenden avsevärda förbättringar i förhållande till nu gällande bestämmelser.

I motionerna 1: 315 och It: 411 föreslås, att vissa bestämmelser

i kommitténs förslag, nämligen de som avse invaliditetsbedömningen, ersättning

för skada på konstgjord lem eller annan protes och ersättningsrätten

för olycksfall i skogsarbetarförläggningar m. in., nu skola — med

en del smärre jämkningar — införas i olycksfallsförsäkringslagen. Även

om det i och för sig kan synas önskvärt, att de föreslagna bestämmelserna

snarast genomföras, kan utskottet icke tillstyrka, att dessa speciella frågor

brytas ut ur förslaget och göras till föremål för särskild prövning. Frågorna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

få prövas i samband med förslaget i sin helhet och under beaktande av

samtliga remissyttranden m. m.

5. Den s. k. omregleringsförordningen.

I anslutning till den utredning, som enligt vad ovan anförts riksförsäkringsanstalten

har att verkställa, och till de förslag, som kunna föranledas

därav, torde jämväl komma att beaktas frågan om kompensation för stegrade

levnadskostnader åt de värnpliktiga m. fl., som uppbära ersättning

enligt den s. k. omregleringsförordningen. Såsom i motionerna I: 314 och

II: 405 framhålles, synes nämligen penningvärdeförsämringen motivera en

omprövning även av de enligt denna förordning utgående ersättningarna.

Utskottet kan emellertid icke tillstyrka motionärernas förslag, att riksdagen

nu — utan närmare utredning — skall besluta om ändrade ersättningsgrunder

i omregleringsförordningen.

6. Utskottets hemställan.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. I. att riksdagen i anledning av motionerna I: 221 och

II: 293 samt II: 469 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som

sin mening giva till känna vad utskottet ovan under punkt 2.

anfört angående frågan om provisoriskt förbättrad sjukpenningskala

i olycksfallsförsäkringslagen, m.m.;

II. att motionerna I: 221 och II: 293, i den mån de icke besvarats

genom vad utskottet under I hemställt, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen II: 469, i den mån den icke besvarats genom

vad utskottet under I hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:359 och 11:465 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:315 och 11:411 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna 1:314 och 11:405 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 mars 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

21

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten*, Nils Elowsson, Sunne,

Uhlén, Bengtson* och Nils Theodor Larsson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Nordgren, herrar

Ryberg, Hagård*, fröken Höjer*, herrar Lundberg och Odhe samt fru Renström-Ingenäs.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sunne och Jacobsson i Igelsbo samt fröken Höjer, vilka ansett,

att utskottets utlåtande bort erhålla följande lydelse:

1. Inledning.

Samtliga förevarande---(lika med utskottet) — — — ett samman
hang.

Såsom av---(lika med utskottet)---föreläggas riksdagen.

I det---- (lika med utskottet)---i fråga.

2. Ny sjukpenningskala m.m.

I motionerna---(lika med utskottet)--- — m. fl. författningar.

Ersättningsbestämmelserna i —----(lika med utskottet)---av
lägsen

framtid.

Frågan om — — — (lika med utskottet)---— skall försvåras.

Ehuru socialförsäkringsutredningen skall bedriva sitt arbete med all

möjlig skyndsamhet, synes uppenbart, att det kommer att dröja ytterligare

ett antal år, innan en ny yrkesskadeförsäkringslag kan träda i kraft. Med

hänsyn därtill och till den fortgående försämringen av penningvärdet anser

utskottet, att det bör övervägas, huruvida icke — under beaktande av samordningsproblemet

— en provisorisk förbättring av grunderna för ersättningar

enligt olycksfallsförsäkringslagen snarast möjligt bör genomföras.

Sedan förevarande motioner, 1:221 och 11:293, väcktes, har chefen för

socialdepartementet — enligt vad som framgår av dennes svar i andra

kammaren den 19 dennes på fråga angående åtgärder för återställande av

de sociala förmånernas realvärde — uttalat, att han icke har för avsikt att

i år förelägga riksdagen förslag i denna riktning. Enligt utskottets mening

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

kan den tekniska justeringen av den av socialvårdskonnnittén föreslagna

sjukpenningskalan, som kan föranledas av en ny skattelagstiftning, verkställas

relativt snabbt. Skäl föreligger därför enligt utskottets mening för

det i motionerna framställda yrkandet att innevarande års riksdag får förslag

i ärendet, så att de nya bestämmelserna kunna träda i kraft fr. o. m.

ingången av år 1953. Utskottet föreslår, att riksdagen avlåter skrivelse till

Kungl. Maj :t i detta syfte.

3. Indextillägg å livräntor.

Utskottet ansluter sig till de i olika sammanhang gjorda uttalandena om

angelägenheten av att statsmakterna i största möjliga utsträckning sörja

för att de olika sociala förmånerna icke förlora sitt realvärde. Särskilt

angeläget är sålunda att bl. a. folkpensionerna bevara sin köpkraft oförändrad.

Livräntorna på olycksfallsförsäkringens område -—- i de fall där

vederbörande är till större delen beroende av förmånen — höra till samma

kategori. Ytterligare onödigt dröjsmål med att garantera livräntornas realvärde

vore olyckligt. Den försening, som ägde rum beträffande handläggningen

av indexregleringen av folkpensionen, bör icke upprepas. Att vänta

på att socialförsäkringsutredningen skall taga upp frågan komme med stor

sannolikhet att avsevärt fördröja en lösning. Det förhållandet, att chefen

för socialdepartementet, sedan motioner i ämnet väcktes, uppdragit åt

riksförsäkringsanstalten att utreda frågan om revision av löpande ersättningar

kan inte få tagas till intäkt för att försena indexregleringen för

att trygga realvärdet. Utskottet tillstyrker sålunda, att riksdagen hos Kungl.

Maj :t hemställer om skyndsamt förslag till indextillägg å livräntor enligt

olycksfallsförsäkringslagen och anslutna författningar.

4. Invaliditet sbedömningen m. m.

Socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag innefattar i

skilda avseenden avsevärda förbättringar i förhållande till nu gällande

bestämmelser. I motionerna 1:315 och II: 411 föreslås, att vissa bestämmelser

i kommitténs förslag, nämligen de som avse invaliditetsbedömningen, ersättning

för skada på konstgjord lem eller annan protes och ersättningsrätten

för olycksfall i skogsarbetarförläggningar in. m., nu skola — med en del

smärre jämkningar — införas i olycksfallsförsäkringslagen. Vissa skäl tala

mot att bryta ut speciella frågor ur förslaget. Några allvarliga olägenheter

att behandla dem i särskild ordning torde emellertid icke kunna påvisas.

De ifrågavarande förbättringarna äro av sådan art, att man svårligen kan

motsätta sig dem. Utskottet finner sig därför kunna tillstyrka bifall till

motionerna.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

23

5. Den s. k. omregleringsförordningen.

I motionerna 1:314 och 11:405 har yrkats, att riksdagen måtte vidtaga

vissa i motionerna angivna ändringar i den s. k. omregleringsförordningens

ersättningsgrunder. Utskottet delar den i motionerna framförda uppfattningen,

att en uppräkning av ersättningsbeloppen beträffande de av omregleringsförordningen

omfattade skadefallen under värnpliktstjänstgöring

m. m. är i hög grad angelägen. Att ytterligare uppskjuta genomförandet

av den genom den fortgående levnadskostnadsstegringen starkt motiverade

uppräkningen av ifrågavarande ersättningar bör enligt utskottets mening

inte komma i fråga. Då vidare en höjning ur författningsteknisk synpunkt

är enkel att genomföra och kan ske utan föregripande av det utredningsarbete,

som på hithörande område sedan motioner i ämnet väckts

har uppdragits åt riksförsäkringsanstalten, tillstyrker utskottet det i nu

berörda motioner framställda yrkandet.

6. Utskottets hemställan.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. I. att riksdagen i anledning av motionerna I: 221 och

II: 293 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag

till provisoriskt förbättrad sjukpenningskala enligt

olycksfallsförsäkringslagen förelägges innevarande års riksdag

å sådan tid, att erforderliga lagändringar kunna träda

i kraft den 1 januari 1953;

II. att motionen II: 469, i den mån den icke besvarats

genom vad utskottet under I. hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen i anledning av motionerna I: 359 och II: 465

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsamt

förslag till indextillägg å livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen

och anslutna författningar;

C. att riksdagen med bifall till motionerna I: 315 och II: 411

måtte för sin del antaga följande förslag till

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

1) Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete.

Härigenom förordnas, att 1, 8 och 14 §§ lagen den 17 juni 1916 om

försäkring för olycksfall i arbete1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse:)

1 §•

Envar arbetare — —

Såsom föranledd — —

Ersättning på — —

Såsom olycksfall

Kostnaden för

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

— — — — — — i arbetet.

— — — — skadan yppades.

— — — — — — är indraget.

Vid bedömande, huruvida olycksfall

i arbete föreligger, skall med

olycksfall på arbetsområdet likställas

olycksfall i skogsförläggning eller

därmed jämförlig förläggning, dår

den försäkrade har bostad i anledning

av det åtagna arbetet.

— — — med arbetsanställningen.

Skada å konstgjord lem eller därmed

jämförlig anordning skall, når

omständigheterna tala därför, likställas

med kroppsskada.

— — — — av arbetsgivaren.

§ 8-

Vid bedömandet, i vad mån viss

kroppsskada åstadkommit nedsättning

av arbetsförmågan, skall hänsyn

tagas ej blott till skadans beskaffenhet

och inverkan på den skadades

förmåga i allmänhet att försörja

sig genom arbete, utan åven till

skadans inflytande på de särskilda

färdigheter, som för drivande av den

§ 8.

Vid bedömande, i vad mån skadan

åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan,

skall hänsyn tagas till

skadans beskaffenhet och inverkan

ej blott på den skadades förmåga i

allmänhet att bereda sig inkomst av

arbete utan åven på hans förmåga

att bedriva sitt yrke. Var den skadade

vid olycksfallet behäftad med

*5603810 lydelse, se beträffande l § SFS 1944:227 och beträffande 14 § SFS 1948:420.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

25

(Gällande lydelse:)

skadades yrke må vara erforderliga,

samt till den skadades ålder och kön.

Var den skadade vid olycksfallet behäftad

med kroppsskada eller lyte,

skall hänsyn jämväl därtill tagas.

14 §.

Begravningshjälp ävensom

Har ersättningstagaren — — -—

Agående sättet — — — — -—

(Föreslagen lydelse:)

kroppsskada eller lyte, skall hänsyn

jämväl därtill tagas.

Undergår den skadade yrkesutbildning,

som är ägnad att väsentligt

minska skadans inverkan på hans

förmåga att framdeles bereda sig

arbetsinkomst och som, med hänsyn

till skadans beskaffenhet, utbildningens

omfattning och omständigheterna

i övrigt, kan anses huvudsakligen

syfta därtill, skall vid bedömande

av arbetsförmågans nedsättning

under utbildningstiden även

beaktas i vad mån utbildningen medför

hinder för den skadade att utföra

förvärvsarbete. Vid bedömande av

arbetsförmågans nedsättning efter

utbildningens upphörande må, om

utbildningen kan antagas hava varaktigt

minskat skadans inverkan på

arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas

därtill.

14 §.

— — — — — — antal ören.

Försäkringsrådet äger meddela

föreskrifter om engångsutbetalning

av livränta enligt 6 §, i den mån livräntan

skall för viss tid, under vilken

anpassning efter skadans verkningar

beräknas inträda, utgå med

högre belopp än därefter.

— -— — — utfående förverkad.

förordnar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1952, dock att ersättningsanspråk i

anledning av olycksfall, som inträffat

före denna dag, skola bedömas

enligt äldre lag.

3. Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 25.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

2) Förordning

angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 261) om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning).

Härigenom förordnas, att 8 och 14 §§ förordningen den 2 juni 1950 om

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring

(militärersättningsförordning), skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse:)

8 §•

Vid bedömandet, i vad mån viss

kroppsskada åstadkommit nedsättning

av arbetsförmågan, skall hänsyn

tagas ej blott till skadans beskaffenhet

och inverkan på den skadades

förmåga i allmänhet att försörja

sig genom arbete, utan även

till skadans inflytande på de särskilda

färdigheter, som för drivande

av den skadades yrke må vara erforderliga,

samt till den skadades ålder.

Var den skadade vid olycksfallet behäftad

med kroppsskada eller lyte,

skall hänsyn jämväl därtill tagas.

Undergår den — — — — —

(Föreslagen lydelse:)

8 §•

Vid bedömande, i vad mån skadan

åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan,

skall hänsyn tagas till

skadans beskaffenhet och inverkan

ej blott på den skadades förmåga i

allmänhet att bereda sig inkomst av

arbete utan även på hans förmåga

att bedriva sitt yrke. Var den skadade

vid olycksfallet behäftad med

kroppsskada eller lyte, skall hänsyn

jämväl därtill tagas.

tagas därtill.

14 §. 14 §.

Begravningshjälp ävensom — -— — — — — — — antal ören.

Försåkringsrådet äger meddela

föreskrifter om engång sutbetalning

av livränta enligt 6 §, i den mån livräntan

skall för viss tid, under vilken

anpassning efter skadans verkningar

beräknas inträda, utgå med

högre belopp än därefter.

Har ersättningstagaren — — — —— -— — — utfående förverkat.

Angående sättet — — — — — — — — — förordnar Konungen.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1952, dock att ersättnings
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

27

anspråk i anledning av olgcksfall,

som inträffat eller sjukdom som yppats

före denna dag, skola bedömas

enligt tidigare gällande bestämmelser.

D. att riksdagen med bifall till motionerna I: 314 och II: 405

måtte för sin del antaga följande förslag till

Förordning

angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering av

vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. och 4 § förordningen den 2 juni

1950 angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

3 §•

/ mom. Sjukhjälp enligt förordningen

den 18 juni 1909 eller sjukpenning

enligt förordningen den 18

juni 1927 under tid då kroppsskadan

förorsakar förlust av arbetsförmågan

(hel sjukhjälp eller sjukpenning)

skall, där ej annat följer av vad i

andra stycket stadgas, utgöra

a) om den skadade sammanlever

med hustru eller har hemmavarande

barn eller adoptivbarn under sexton

är: åtta kronor 50 öre för dag intill

utgången av den månad, varunder

den skadade fyller tjugufem år, och

från utgången av den månad, varunder

han fyllt sextiosju år, samt

eljest tio kronor 50 öre för dag;

b) i annat fall: sju kronor för dag

intill utgången av den månad, varunder

den skadade fyller tjugufem

(Föreslagen lydelse:)

3 §.

i mom. Sjukhjälp enligt förordningen

den 18 juni 1909 eller sjukpenning

enligt förordningen den 18

juni 1927 under tid då kroppsskadan

förorsakar förlust av arbetsförmågan

(hel sjukhjälp eller sjukpenning)

skall, där ej annat följer av vad i

andra stycket stadgas, utgöra

a) om den skadade sammanlever

med hustru eller har hemmavarande

barn eller adoptivbarn under sexton

år: tio kronor 50 öre för dag intill

utgången av den månad, varunder

den skadade fyller tjugufem år, och

från utgången av den månad, varunder

han fyllt sextiosju år, samt

eljest tretton kronor 50 öre för dag;

b) i annat fall: nio kronor för dag

intill utgången av den månad, varunder

den skadade fyller tjugufem

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 25.

år, och från utgången av den månad,

varunder han fyllt sextiosju år,

samt eljest nio kronor för dag.

Har livränta — -—- — — — •

4 §■

Livränta till den skadade skall för

månad räknat utgöra det belopp,

som enligt följande tabell svarar mot

graden av arbetsförmågans nedsättning

(invaliditetsgraden) och den

skadades ålder:

Invali ditets- grad uttryckt

i procent

Livräntans månadsbelopp i kr.

intill utgången

av den månad;

varunder den

skadade fyller

25 år, och från

utgången av den

månad, varunder

han fyllt 67 år

från utgången

av den månad,

varunder den

skadade fyllt

25 år, intill ut- gången av den

månad, varunder

han fyller 67 år

10

20

20

12

24

24

14

28

28

15

30

30

16

32

32

18

36

36

20

40

40

25

50

50

30

65

70

33 V,

75

80

35

80

85

40

95

105

45

no

120

50

n5

135

55

no

155

60

155

175

65

no

195

66 2/a

175

200

70

185

215

75

200

235

80

215

255

85

230

280

90

245

310

100

275

350

år, och från utgången av den månad,

varunder han fyllt sextiosju år, samt

eljest tolv kronor för dag.

— — månadsbelopps beräkning.

4 §•

Livränta till den skadade skall för

månad räknat utgöra det belopp,

som enligt följande tabell svarar mot

graden av arbetsförmågans nedsättning

(invaliditetsgraden) och den

skadades ålder:

Invaliditets- grad uttryckt

i procent

Livräntans månadsbelopp i kr.

intill utgången

av den månad,

varunder den

skadade fyller

25 år, och från

utgången av den

månad, varunder

han fyllt 67 år

från utgången

av den månad,

varunder den

skadade fyllt

25 år, intill ut- gången av den

månad, varunder

han fyller 67 år

10

20

20

12

24

24

14

28

28

15

30

30

16

32

32

18

36

36

20

40

40

25

50

50

30

70

80

33 V»

80

90

35

90

100

40

no

125

45

130

U5

50

150

165

55

no

190

60

190

215

65

210

240

66 Va

220

250

70

230

265

75

250

290

80

270

315

85

290

350

90

310

390

100

350

450

Svarar invaliditetsgraden — — — — — — högre invaliditetsgrad

Medför kroppsskadan — — — — — — — — — månad räknat

På därom — — — — — — — — gällande beräkningsgrunder

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1952 och äger tillämpning

beträffande ersättning för tid efter

ikraftträdandet.

Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag, Stockholm 1952.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:131 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående dyrtidstillagg för år 1952 å särskilda barnbidrag till änkors och s. 1 i texten