Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 27

1952-03-27 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1952:27, Andra lagutskottets utlåtande nr 27

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

1

Nr 27.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i

lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, m. in.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft sex inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 164 av herrar Cassel och Björnberg,

nr 312 av herrar Björck och Sundelin, samt

inom andra kammaren

nr 45 av herr Nilsson i Kristinehamn,

nr 46 av herr Huss,

nr 206 av fru Ewerlöf m. fl. och

nr 412 av herr Åqvist m. fl.

I motionerna 1:164 och 11:206, vilka äro likalydande, hemställes, »att

riksdagen måtte besluta om sådan ändring av lagen den 14 juni 1929 om

försäkring mot vissa yrkessjukdomar, att densamma även omfattar tuberkulos,

där denna sjukdom uteslutande eller till övervägande del förorsakats

av den försäkrades arbete, under förutsättning, att arbetet bestått i yrkes,

-mässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller

utgjorts av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under allmän

tillsyn, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderliga

ändringar av lagtexten».

I likalydande motionerna 1:312 och 11:412 yrkas, »att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning och såvitt

möjligt förslag till innevarande års riksdag angående sådan ändring i yrkessjukdomsförsäkringslagen,

att den i 3 § stadgade ettårstiden förlänges i

fråga om sjukdom genom inverkan av bensol.»

Motionärerna ha i motionerna uttalat, att i samband med den föreslagna

lagändringen även borde upptagas frågan om ersättning av statsmedel i de

fall, då sjukdomen yppats redan före lagändringen och därför icke genom

ändringen bleve ersättningsberättigande.

I motionen 11:46 hemställes, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring

av 3 § lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar den 14 juni 1929, att

ersättning i anledning av yrkessjukdom, framkallad genom inverkan av

bensol, skall kunna utgå, därest arbetaren inom It) år före dagen för sjuk
-

tti hann till riksdagens protokoll 1952. 9 sand. 2 avd. Nr 27.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

domens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara föreligger

för sjukdomen».

I motionen 11:45 redogöres närmare för innehållet i kungörelsen den 24

november 1944 med särskilda föreskrifter i anledning av lagen om försäkring

för vissa yrkessjukdomar och anhålles, »att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t hemställa om sådan ändring av ovan nämnda kungörelse av den 24

november 1944, att även hemsystrar anges som utövare av verksamhet som

omfattas av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar».

Beträffande de skäl, som av motionärerna åberopats till stöd för dessa

yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna.

Över motionerna ha i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver yttranden

inhämtats från medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Gällande bestämmelser,

Lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar antogs av 1929 års riksdag

och utfärdades den 14 juni 1929 (nr 131). Ändringar i densamma ha vidtagits

genom lagar den 12 september 1930 (nr 335), den 26 juni 1936 (nr

384), den 3 juni 1938 (nr 211), den 19 maj 1944 (nr 226), den 6 maj 1949

(nr 187), den 5 maj 1950 (nr 166) och den 27 april 1951 (nr 185).

Lagen är anknuten till lagen om försäkring för olycksfall i arbete på det

sättet, att var och en, som enligt olycksfallsförsäkringslagen är försäkrad för

skada till följd av olycksfall i arbete, även skall anses vara försäkrad för

. ..

vissa narmare angivna yrkessjukdomar. Ersättning i anledning av dylik

sjukdom utgår enligt i huvudsak samma grunder som för olycksfall i arbete.

Lagen är tillämplig dels å yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande

del framkallats genom inverkan av vissa i lagen uppräknade giftiga

ämnen eller viss strålning, och dels å vissa andra sjukdomar, som äro

särskilt angivna i lagen, där sjukdomarna uteslutande eller till övervägande

del förorsakats av den försäkrades arbete. Däremot innehåller lagen icke

någon allmän bestämmelse om rätt till ersättning vid sjukdom, som förorsakats

av den försäkrades arbete. Arbete i verksamhet, där fara föreligger

för yrkessjukdom, benämner lagen farligt arbete.

Enligt 3 § i lagen skall ersättning i anledning av yrkessjukdom icke utgå,

med mindre arbetaren inom ett år eller, då fråga är om yrkessjukdom, som

framkallats genom inverkan av röntgenstrålar eller radioaktivt ämne, eller

om kronisk manganförgiftning, kronisk kadmiumförgiftning eller dammlunga,

framkallad genom inverkan av oorganiskt ämne, inom tio år före

dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,

där fara föreligger för sjukdomen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

3

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i lagen,

år lör handen, har i kungörelsen den 24 november 1944 med särskilda föreskrifter

i anledning av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för

vissa yrkessjukdomar intagits en förteckning, upptagande dels de sjukdomstormer,

vilka bruka framkallas genom inverkan av i lagen uppräknade

giltiga ämnen och viss strålning, dels ock de slag av verksamhet, vari såväl

dessa sjukdomsformer som de i lagen såsom yrkessjukdomar, vilka omfattas

av försäkringen, särskilt omförmälda sjukdomar bruka framträda.

Motionerna 1:164 och II: 206.

Secian Kungl. Maj:t den 12 juni 1942 anbefallt riksförsäkringsanstalten

och medicinalstyrelsen att gemensamt verkställa av riksdagen begärd utredning

av frågan, om och i vad mån sådana smittsamma sjukdomar, som

kunna överföras från djur till människor, borde inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringslagen,

redovisade ämbetsverken i samråd med statens

institut för folkhälsan i utlåtande den 26 mars 1943 då föreliggande resultat

av utredningen. Därvid förklarade myndigheterna, att en del särskilda

spörsmål, däribland frågan om upptagande av såväl bovin som human

tuberkulos såsom yrkessjukdom, komme att göras till föremål för vidare

utredning.

I och för denna ytterligare utredning begärde medicinalstyrelsen den 25

maj 1944 från styresmännen för vissa lasarett, vissa sjukstugeläkare, sanatorieläkare,

tuberkulossjukstugeläkare, läkare vid epidemisjukhus samt sjukhuscheferna

vid sinnessjukhusen uppgifter angående under tiden 1 januari

19-12—31 december 1944 inträffade fall av tuberkulos bland personal vid

ifrågavarande sjukvårdsanstalter. Resultatet av utredningen framlade ämbetsverken

i skrivelse till Konungen den 12 maj 1948. I denna uttalades

bland annat följande:

Utredningen har visat, att det föreligger en översjuklighet i tuberkulos

bland tuberkulossjukvårdsanstalternas personal, men det tillgängliga materialet

medgiver icke ett svar på frågan om orsakerna härtill. Ämbetsverken

ha därför funnit sig nödsakade att fortsätta utredningen på så sätt,

att tragelormulär av annan typ utsändas till ett större antal sjukvårdsinrättningar

av olika slag. Ett nytt och färskare material kan nämligen förväntas

ge fastare hållpunkter för bedömandet av frågan om samband mellan

tjänstgöring och tuberkulossmitta. Delta är icke enbart beroende på

alt e0lt s„törre material tillåter säkrare slutsatser rent statistiskt sett ulan

också på att förhållandena kunna förväntas bliva i viss mån lättare att

bedöma. Numera vaccineras sjukvårdspersonal före tjänstgöringens början

i allt större utsträckning och man kan därför räkna med att så gotl som

all personal varit tuberkulinpositiv vid tjänstens början under de senaste

aren. En ny utredning kan därför förväntas giva en klarare uppfattning

även om superinfektionens eventuella betydelse. Av ovan anförda skäl och

då det för närvarande visat sig icke vara praktiskt möjligt alt i det enskilda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

fallet avgöra, om smitta ådragits i tjänsten eller icke, finna ämbetsverken

sig emellertid nu icke kunna förorda, att tuberkulos inrymmes bland yrkessjukdomarna.

Sammanfattningsvis meddelade ämbetsverken, att de på grundval av föreliggande

utredning icke ansåge sig kunna förorda, att vare sig human eller

bovin tuberkulos upptoges såsom yrkessjukdom i yrkessjukdomsförsäkringslagen,

men att hithörande frågor komme att göras till föremål för fortsatt

utredning.

I motioner vid 1950 års riksdag hemställdes om utredning av frågan om

hänförande av tuberkulos som yrkessjukdom, och andra lagutskottet avstyrkte

i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 31 motionerna och hänvisade

därvid till pågående utredning.

Medicinalstyrelsen berör i nu avgivet yttrande den tidigare utredningen i

ämnet och erinrar om styrelsens nyssnämnda uttalande att frågan huruvida

tuberkulos borde upptagas såsom yrkessjukdom komme att ytterligare utredas.

Styrelsen fortsätter:

För den skull igångsattes år 1949 insamling av nytt material angående

bland sjukvårdspersonal inträffade fall av tuberkulos, varvid uppgifterna

— till skillnad mot den tidigare undersökningen —• också skulle gälla personalens

åldersfördelning och de insjuknades eventuellt tidigare anställning

vid sjukvårdsanstalt. Uppgifterna skulle omfatta insjuknade under perioden

1/7 1949—31/12 1951. Medicinalstyrelsens statistiska avdelning är för närvarande

sysselsatt med att infordra felande uppgifter till detta material och

kommer, så snart materialet kompletterats, att påbörja bearbetningen av

detsamma. Medicinalstyrelsen beräknar att bliva färdig med denna utredning

under september innevarande år, och nytt yttrande i ärendet torde i

så fall kunna föreligga under fjärde kvartalet 1952.

Styrelsen får därför förorda, att resultatet av den pågående utredningen

avvaktas, innan ställning tages till frågan, huruvida tuberkulos bland viss

sjukvårdspersonal bör anses som yrkessjukdom eller icke.

Rilcsförsäkringsanstalten och försäkringsrådet ha i yttranden över motionerna

hänvisat till den pågående utredningen och föreslagit, att motionerna

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Motionerna 1: 312, II: 412 och II: 46.

Genom lagändring den 26 juni 1936 (nr 384) upptogs i lagen om försäkring

för vissa yrkessjukdomar bland där uppräknade giftiga ämnen, som

kunna framkalla yrkessjukdom, bensol eller någon av dess homologei (såsom

toluol eller xylol) eller något av deras nitro- eller aminoderivat (såsom

nitrobensol eller trinitrotoluol, anilin eller parafenylendiamin).

Härmed uppnåddes överensstämmelse med ett å den internationella arbetsorganisationens

konferens år 1934 antaget förslag till konvention angående

ersättning för yrkessjukdomar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

5

1 alla tre motionerna hänvisas till en i Svenska läkartidningen, årgång

1951, intagen, av doktor Wilhelm T. L. Ohlsson författad uppsats med

rubriken »Behov av ändring av yrkessjukdomslagen gällande kronisk bensolförgiftning».

Av uppsatsen skall här intagas följande.

Enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, § 3, gäller för bensolförgiftning,

att ersättning i anledning av yrkessjukdom icke skall utgå

med mindre än att arbetaren inom 1 år varit sysselsatt med arbete i verksamhet,

där fara föreligger för sjukdom. Det förefaller inte otänkbart, att

denna tidsbegränsning kan ha bidragit till att man mången gång ej satt

diagnosen kronisk bensolförgiftning, utan låtit fallet rubriceras såsom enbart

aplastisk anemi. Formuleringen kan lätt nog tas som uttryck för den

uppfattningen, att en längre latenstid än 1 år ej kan förekomma. Så torde

emellertid ej vara förhållandet. Visserligen har de flesta fall av bensolförgiftning

uppträtt i anslutning till pågående exposition, men flera fall finnes

beskrivna, där latenstiden varit mycket lång. Smith (1943) beskrev ett fall

av bensolförgiftning med dödligt förlopp, hos vilken symtomen uppträdde

först cirka 4 år efter expositionen och återger 5 andra fall ur litteraturen

med ett flerårigt intervall mellan exposition och symtom, som hos 2 fall

utsträckte sig ända till 10 år. Vaughan (1944) beskriver ett fall med en

latenstid på 2 år. Johnstone (1948) synes inte utan vidare vilja acceptera

den länga latenstiden i de beskrivna fallen och efterlyser mera vetenskapliga

undersökningar angående denna fråga. Det finns dock tyvärr blott ett

fåtal undersökningar, som ger en uppfattning om förloppet hos den subkliniska

kroniska bensolförgiftningen. Goldwater och Tewsbury (1941) fann

kvarstående blodförändringar ännu 2 år efter exposition för bensol och

Helmer (1944) iakttog hos 12 av sina 60 patienter med kronisk bensolförgiftning

sjukdomssymtom ännu efter en observationstid på 16 månader. En

synnerligen värdefull erfarenhet i detta avseende kommer att med tiden

vinnas genom den täta kontinuerliga läkarkontrollen av arbetstagare, sysselsatta

i arbeten som innebär risk för bensolförgiftning. En sådan kontroll är

numera påbjuden i lag (Svensk Författningssamling 1949, nr 211). Del

kan i detta sammanhang vara skäl att påminna om den gamla erfarenheten,

att en individ, som tidigare haft en bensolpåverkad blodbild, i fortsättningen

anses särskilt känslig för en förnyad bensolexposition.

Att åtskilliga tidigare bensolexponerade individer går omkring med kvarstående

skador på sina blodbildande organ utan att förete några subjektiva

besvär är ett faktum. Våren 1949 företogs på företagsledningens initiativ

en undersökning, omfattande 12 arbetare på en skofabrik i Örebro, vilka

enligt fabriksledningen kunde tänkas vara exponerade för bensolhaltig skocement.

Av dessa 12 arbetare visade sig 4 ha förändringar i blodbilden, som

kunde anses tyda på bensolpåverkan. Ingen av dessa angav några som helst

subjektiva besvär, utan samtliga ansåg sig fullt friska. En av dem har

sedermera slutat på arbetsplatsen, men de tre övriga har vid senare tillfällen

äter undersökts och visat sig fortfarande förete blodbilder, som visar avvikelser

från det normala, yttrande sig i en kvarstående sänkning av antalet

vila blodkroppar eller trombocyter. Med hänsyn till gällande lagstiftning

kan man förutsätta, alt de ej varit bensolexponerade sedan 1949 och då de

oaktat detta ännu efter 2 år ej företer en fullt normal blodbild torde man

för deras del kunna tala om subklinisk form av kronisk bensolförgiftning

eller ett resttillstånd i form av en bestående skada orsakad av bensol. Det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

torde inte kunna anses helt uteslutet, att framtida skadliga inflytanden,

infektiösa eller toxiska, kan åstadkomma en akut kris för den otillfredsställande

hämatopoes som förefinnes hos dessa individer och medföra förlorad

arbetsförmåga. Om så skulle inträffa, torde det därvid få anses orimligt

och i strid mot arbetarskyddslagens mening, att de då icke till följd av

yrkessjukdomslagens nuvarande formulering skulle vara berättigade till ersättning.

Det torde vara ett rimligt och rättvist krav att preskriptionstiden ändrades

till samma som gäller för yrkessjukdom föranledd av stendamm, röntgen

och radioaktivt ämne, d. v. s. till 10 år. Lagstiftningen är i sin nuvarande

form icke tillfredsställande.

Medicinalstyrelsen hänvisar i yttrande över motionerna till ett av styrelsen

inhämtat uttalande av docenten i medicin vid karolinska institutet N. S.

Nordenson såsom särskild expert och finner sig ur medicinsk synpunkt böra

tillstyrka, att den i 3 § lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar angivna

tiden, inom vilken yrkessjukdom skall ha yppats för att ersättning

skall utgå, förlänges i fråga om sjukdom, framkallad genom inverkan av

bensol, från ett till två år. Det åberopade expertutlåtandet har följande

innehåll.

Av erfarenhet och i tillgänglig litteratur anser man, att blodskador —

isolerade, totala eller mer specifika (leukemiska) — i de allra flesta fall

uppträda omedelbart eller kort efter exposition av bensol. De iakttagna blodskadorna

äro i många fall relativt snabbt reversibla men kunna emellertid

kvarstå ännu 2 år efter expositionen (Bernard). Det synes mig därför rimligt

och logiskt, att med accepterande av Bernards angivna tidsintervall utsträcka

den s. k. ettårstiden för bensolskador till 2 år, även om under detta

intervall blodundersökningarna varit ofullständiga eller saknas. Jag vill

dock allvarligt betona nödvändigheten av kontinuerliga blodundersökningar

hos personal inom bensolindustrien för att vid s. k. senskador exakt och

objektivt verkligen kunna fastställa en skada, som Berättigar vederbörande

till rättvis ersättning. Den i motionen föreslagna tiden av 10 år synes mig

för lång och det kan enligt min mening svårligen ledas i bevis att en efter

10 år upptäckt blodskada verkligen har samband med en ev. bensolexposition

-— i synnerhet som bensolskadan troligast är att uppfatta som en direkt

och momentan intoxikation.

Riksförsäkringsanstalten anser, att den i 3 § yrkessjukdomsförsäkringslagen

angivna tiden såvitt angår kronisk bensolförgiftning bör förlängas

till tio år. Anstalten åberopar ett av professorn, medicine doktorn Jan Waldenström

i Malmö avgivet utlåtande, varav här skall intagas följande.

Tidigare har det varit en tämligen utbredd åsikt bland hämatologer, att

bensolförgiftning dels kan ge relativt akut uppträdande beninärgsskada och

dels en långsamt inträdande förstöring av benmärgen med en s. k. aplastisk

anämi som följd. Liksom vid alla andra yrkessjukdomar har man givetvis

fordrat relativt höga koncentrationer av bensol för att godtaga sambandet

mellan förgiftning och blodsjukdom. Likaså har man i regel ställt sig av
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

7

visande i sådana tall, där lång tid förlöpt mellan den sista bensolexpositionen

och uppträdandet av symtom på blodsjukdom, över huvud torde

bensolförgiftningen vara en av de mest svårbedömda yrkessjukdomar vi f. n.

ha att göra med.

Den sista tidens forskningar ha i viss mån bidragit till en revision av våra

tidigare åsikter. Så har man funnit enstaka fall av leukämi hos personer som

tidigare arbetat med bensol och där man ej kan utesluta ett samband. En

särskilt intressant kasuistik har samlats av Moeschlin i Schweiz. Några av

hans fall förtjäna att närmare refereras. En 60-årig patient får under 14

års arbete med xylol och toluol och möjligen även bensol endast huvudvärk

och yrsel men för övrigt knappast allvarligare besvär. Efter denna tid får

han plötsligt en paramyeloblastleukämi och avlider efter 3 veckors sjukdom.

Liknande fall har publicerats från Frankrike och Italien och det förefaller

som en kronisk, långvarig inverkan skulle vara av särskild betydelse.

Ett annat fall, där det emellertid gäller en kronisk leukämi, är av särskilt

försäkringsrättsligt intresse. Det rörde sig här om en 35-årig automobilarbetare,

som i 8 år varit utsatt för stark bensolpåverkan. Därefter fri från

bensolexposition i 3 år, då han började känna litet tryck till vänster i buken

men arbetade vidare i ytterligare 2 år utan att söka läkare. Först 5 år efter

avslutat bensolarbete får han tecken på en kronisk myeloisk leukämi i vilken

han avlider 15 år efter första kontakten med bensol.

Om man alltså här accepterar bensolens roll som leukämiframkallande

agens, skulle man få räkna med 3 respektive 5 års intervall mellan avslutad

exposition och uppträdandet av leukämien. Naturligtvis kan man alltid säga,

att leukämi är en så pass vanlig sjukdom, att den även någon gång måste

uppträda hos personer, som haft med bensol att göra. Ä andra sidan är

det kanske riktigast att följa de schweiziska försäkringserfarenheterna och

acceptera ett sammanhang. Alldeles speciellt intressant är enligt min mening

följande iakttagelse, även den publicerad av Moeschlin. 32-årig man exponeras

under 14 månader starkt för bensol. Får sedan en blod- och benmärgsbild

som tolkas som aleukämisk lymfatisk leukämi. Fallet godtogs ej

som yrkessjukdom. Emellertid behandlades patienten utomordentligt intensivt

i 16 månader på sjukhus med inalles 69 blodtransfusioner. Återkom efter

6 månader och hade då, till allmän förvåning, normala blodvärden och en

normal benmärgsbild. Det förefaller sannolikt, att denna patient verkligen

visade en leukämiartad sjukdomsbild som tecken på bensolförgiftning

och att den intensiva behandlingen hjälpte patienten över hans svåra

bensolskada.

Det blir alltså sannolikt nödvändigt att i framtiden inta en mera positiv

ståndpunkt när det gäller att bedöma sambandet mellan bensolpåverkan i

patientens tidigare liv och senare uppträdande skador på blodet. Ytterligare

exempel av intresse i detta sammanhang kunna hämtas ur de sista årens

hämatologiska litteratur. Särskilt intressant är ett fall som publicerats av

Housscr och medarbetare från Paris. En patient med aleukämisk lymfadenos

hade exponerats för bensol i 2 år, varefter sjukdomen uppträdde med en

latenstid på 5 M> år.

Följande regler synas viktiga vid bedömandet av sambandet mellan leukämiartade

sjukdomsbilder och bensolförgiftning. Säkert påvisande av kontakt

med bensol, toluol eller xylol i relativt höga koncentrationer och därtill

långvarig inverkan av de giftiga ämnena. Tydligen är en relativt långvarig

latenstid långt ifrån ovanlig.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Å andra sidan kan en relativt kort expositionstid på 4 veckor med stark

bensolkoncentration leda till en långvarig benmärgsskada som icke utjämnas

förrän efter ett par års förlopp, då fortfarande en avsevärd trombocytopeni

kvarstår som resttillstånd.

Av ovanstående framgår att någon säker övre gräns för en latenstid knappast

kan dragas. Accepterar man de tidigare citerade fallen av leukämi som

bensolskada, vilket jag numera vore böjd att göra, skulle 5 år alltså ha

observerats. Under sådana omständigheter tror jag icke att man bör vara

för dogmatisk med tidgränsen utan eventuellt ange »upp till 5 år, eventuellt

mera». Samtidigt måste naturligtvis betonas, att säker bensolexposition

under viss tid måste ha bevisligen förelegat.

Anstalten berör slutligen frågan om ersättning av statsmedel i de fall, då

sjukdomen yppats före en lagändring och på grund därav icke bliver ersättningsberättigande.

Därest Kungl. Maj:t bemyndigades att utgiva ersättning

av statsmedel i nyssnämnda fall synes det anstalten, att bemyndigandet borde

begränsas till att avse endast de arbetare, som inom tio år före lagändringens

ikraftträdande varit sysselsatta med arbete i verksamhet, där fara

för bensolförgiftning förelegat.

För säkring srådet anför i sitt i anledning av motionerna avgivna yttrande

följande.

I ett av försäkringsrådet nyligen behandlat ärende angående ersättning

för yrkessjukdom uppfattades fallet av rådets medicinskt sakkunnige, professor

Anders Kristenson, såsom en blodsjukdom till följd av kronisk

bensolförgiftning. Blodsjukdomen yppades här omkring två år efter det

arbetaren varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara förelegat för

sjukdomen. Av detta fall liksom de i motionerna åberopade sjukdomsfallen

att döma synes den i 3 § yrkessjukdomsförsäkringslagen föreskrivna ettårstiden

vara för kort i vad avser yrkessjukdom, som framkallats genom

inverkan av bensol, och försäkringsrådet tillstyrker, att utredning verkställes

för att utröna, huru mycket tiden bör förlängas. Därest lagändring

kommer till stånd, synes Kungl. Maj:t böra erhålla bemyndigande att

besluta om utgivande av ersättning av statsmedel i de fall, då ersättning icke

kan utgå på grund av övergångsbestämmelse till lagändringen.

Motionen II: 45.

Den yrkesgrupp, som motionären avser, hemvårdarinnorna, är verksam

inom den sociala hemhjälpsverksamheten. Enligt kungörelsen den

31 december 19i3 (nr 94-7) om statsbidrag till social hemhjålpsverksamhet

har verksamheten till ändamål att i hem, där på grund av husmoderns

bristande arbetsförmåga eller behov av vila eller annan familjemedlems

sjukdom eller ock därmed jämförbara omständigheter tillfälligt behov föreligger

av biträde med hemmets skötsel, genom särskild hemvårdarinna

lämna sådant biträde under kortare tid. Hemhjälp må jämväl lämnas ensamboende.

Socialstyrelsen har i kommentar till nyssnämnda kungörelse

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

9

(Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, nr 60 jan. 1950) beträffande hemvårdarinnornas

uppgift bl. a. framhållit, att dessa i viss utsträckning kunna

biträda i hemsjukvården under förutsättning att de icke arbeta på egen

hand utan stå under ledning av vederbörande tjänsteläkare, distriktssköterska

eller barnmorska. I hemvårdarinnornas utbildning ingår undervisning

i hemsjukvård.

Enligt 1 § andra stycket 7) lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar

omfattar försäkringen bland annat Weils sjukdom, annan smittsam sjukdom,

som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni 1919 eller varom förordnande

utfärdats enligt 24 § samma lag, samt epidemisk hepatit och

inokulationshepatit, därest arbetet består i yrkesmässigt meddelande eller

utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning

å laboratorium, som står under allmän tillsyn.

I den förteckning över olika slag av verksamheter, vari nämnda yrkessjukdomar

bruka framträda, vilken intagits i kungörelsen den 24 november 1944

med särskilda föreskrifter i anledning av ovan nämnda lag, angives beträffande

arbete, som består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av

sjukvård eller barnmorskevård: a) Verksamhet, som å sjukvårdsinrättningar

eller förlossningsanstalter utövas av läkare, tandläkare och sjukvårdspersonal,

såsom sköterskor, manliga sjukvårdare, barnmorskor, sjukgymnaster,

sjukvård selever, sjukvårdsbiträden och baderskor, b) Verksamhet,

som inom den öppna sjukvården eller barnmorskevården utövas av

personer med motsvarande arbete, som tillkommer under a) angivna

yrkesutövare.

Här må vidare anmärkas, att enligt kungörelsen om statsbidrag till social

hemhjälpsverksamhet som villkor för att erhålla statsbidrag gäller, att

i verksamheten heltidsanställd hemvårdarinna tillförsäkras rätt att vid

tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten eller till följd av i tjänsten

ådragen yrkessjukdom eller svårare smittsam sjukdom åtnjuta oavkortad

lön under minst ett år samt vid tjänstledighet till följd av behörigen styrkt

sjukdom i andra fall åtnjuta oavkortad lön under minst 30 dagar, två

tredjedelar av lönen under ytterligare minst 60 dagar samt halva- lönen

under därpå följande minst 120 dagar under ett och samma kalenderår.

1 fråga om de deltidsanställda hemvårdarinnorna har däremot icke såsom

villkor för erhållande av statsbidrag uppställts, att dem tillförsäkras rätt att

vid tjänstledighet åtnjuta viss avlöning.

Frågan om hemvårdarinnornas rätt till ersättning enligt förevarande lag

förelädes 794.9 års riksdag i motionerna 1:248 och 11:814. 1 motionerna

föreslogs, att lagens tillämpningsområde skulle utvidgas så, att hemvårdarinnorna

erhölle försäkringsskydd för de ovan uppräknade smittsamma

sjukdomarna. Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande nr 14, att de i den

statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten heltidsanställda hemvår
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

darinnorna vore tillförsäkrade oavkortad lön under minst ett år vid tjänstledighet

till följd av olycksfall i tjänsten eller i tjänsten ådragen yrkessjukdom

eller svårare smittsam sjukdom. Enär avlöningsbestämmelserna dock

icke inkluderade sjukvårds- och invaliditetsersättningar samt då deltidsanställda

hemvårdarinnor icke vore tillförsäkrade de ifrågavarande förmånerna,

ansåg utskottet skäl föreligga att den i motionerna yrkade utvidgningen

av lagen upptoges till övervägande. Utskottet förutsatte att så skulle

komma att ske i samband med behandlingen av vissa andra frågor om

jämkningar i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Motionerna föranledde ingen

riksdagens åtgärd.

Socialvårdskommittén upptog i sitt i augusti 1951 avgivna betänkande

XIX med utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag in. in.

frågan om jämställande av hemvårdarinnor med sjukvårdspersonal men

fann tillräckligt underlag härför då icke föreligga. Läget kunde dock ändras,

om det framdeles skulle visa sig att arbetet påtagligen medförde särskilt

stor sjuklighet i följd av smitta.

Medicinalstyrelsen har i yttrande över motionen avstyrkt bifall till denna

och därvid anfört bl. a. följande.

Enligt styrelsens mening torde benämningen hemsyster, såsom ock framgår

av motionen, vara ägnad att ingiva den föreställningen att det skulle

vara fråga om ett slags sjukvårdspersonal. Så är dock icke förhållandet.

Hemvårdarinnornas huvudsakliga uppgift är att vid förfall för husmodern

ersätta eller biträda henne i de dagliga omsorgerna om hemmet. Sjukvårdande

verksamhet i egentlig mening skall icke bedrivas av hemvårdarinnorna,

ehuru de i viss utsträckning kunna biträda inom hemsjukvården. Även

om utvecklingen under senare tid gått i riktning mot en utvidgning av omfattningen

av ersättningsberättigande skador och sjukdomar torde deL icke

vara praktiskt möjligt att bereda ersättning inom yrkessjukdomsförsäkringens

ram åt varje fall av skada eller sjukdom, där ett yrkesmoment ingår.

Riksförsäkringsanstalten redogör i yttrande över motionen för heinvårdarinnornas

rättsliga ställning och fortsätter:

Med anledning härav vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att, som

ovan nämnts, bland hemvårdarinnornas uppgifter ingår att biträda vid hemsjukvården,

i förekommande fall även vid vård av epidemiskt sjuka. Visserligen

skola personer, som drabbas av i 1 § andra stycket 7) yrkessjukdomsförsäkringslagen

angiven smittsam sjukdom, i regel för vård överföras till

epidemisjukhus, men i många fall torde detta av skilda skäl komma att ske

först efter någon tid och kanske i vissa fall ej alls. Hemvårdarinna, som

därunder vistas i hemmet och biträder vid vården av den eller de sjuka, är

därvid utsatt för stor smittorisk.

På grund av vad ovan anförts angående de i den statsunderstödda sociala

hemhjälpsverksamhelen anställda hemvårdarinnornas utbildning och åligganden

måste enligt riksförsäkringsanstaltens mening deras arbete i förekommande

fall anses bestå i yrkesmässigt meddelande eller utövande av

sjukvård, därvid ersättning alltså bör kunna ifrågakomma enligt 1 § andra

stycket 7) yrkessjukdomsförsäkringslagen. Anstalten vill föreslå, att i kun
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

11

görelsen den 24 november 1944 ifrågavarande hemvårdarinnor angivas bland

yrkesutövarna inom den öppna sjukvården.

Försäkringsrådet lämnar i sitt yttrande över motionen en redogörelse för

frågans tidigare behandling och anför vidare:

Några bindande hållpunkter synas hittills icke hava framkommit för att

hemvårdarinnor genom sitt arbete skulle vara utsatta för översjuklighet i

ifrågakomna smittsamma sjukdomar. Då det emellertid synes vara ett

jämförelsevis utbrett önskemål, att hemvårdarinnorna i förevarande hänseende

omfattas av yrkessjukdomsförsäkringslagen, anser försäkringsrådet,

att förutsättningarna härför böra utredas.

I sin verksamhet har försäkringsrådet tyckt sig förmärka, att vissa yrkeskategorier,

vilka icke hava sjukvårdande verksamhet, ex. barnsköterskor på

barnhem, i sitt arbete äro utsatta för smittsamma sjukdomar av ifrågavarande

slag. Dessa yrkeskategorier kunna vid dylika sjukdomsfall icke påräkna

ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen. Som jämförelse kan

framhållas, att ersättning enligt sagda lag kan utgå, därest arbetet består i

yrkesmässigt meddelande eller utövande av barnmorskevård. Skulle frågan

om hemvårdarinnornas inordnande under försäkringen i 1 § andra stycket

7) yrkessjukdomsförsäkringslagen göras till föremål för utredning, synes

det försäkringsrådet motiverat, att frågan om lagrummets tillämplighet jämväl

å andra yrkeskategorier än hemvårdarinnor upptages till granskning.

Försäkringsrådet förordar, att med anledning av den väckta motionen

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville

låta verkställa utredning angående förutsättningarna för ett inrymmande

under 1 § andra stycket 7) yrkessjukdomsförsäkringslagen jämväl av annat

arbete än sådant, som består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av

sjukvård eller barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning å

laboratorium, som står under allmän tillsyn.

Utskottet.

Lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar innehåller icke någon

allmän bestämmelse om rätt till ersättning vid sjukdom, som förorsakats

av den försäkrades arbete. I stället lämnas i lagen en förteckning över de

yrkessjukdomar och därmed jämställda sjukdomar, vilka omfattas av försäkringen.

Bakom denna avgränsning av de ersättningsbara sjukdomarna

ligger — såsom ofta framhållits — tanken att försäkringen bör omfatta endast

sådana sjukdomar, vilkas uppkomst utan svårighet kan ledas tillbaka

till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. Denna principiella

ståndpunkt har icke heller frångåtts vid de ändringar i syfte att vidga

försäkringsskyddet, som tid efter annan företagits i lagen. Såsom utskottet

i tidigare sammanhang uttalat, leder emellertid lagens konstruktion stundom

till resultat, som icke äro tillfredsställande.

Såsom villkor för rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom har i

,‘J § yrkessjukdomsförsäkringslagen stadgats, att den av sjukdomen drabbade

inom viss lid före sjukdomens yppande skall hava varit sysselsatt med

arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen. Grunden till denna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

bestämmelse är, såsom i motiven anföres, svårigheterna att fastställa, huruvida

orsakssammanhang föreligger mellan en persons yrkesarbete och en

hos honom framträdande sjukdom.

I motionerna 1:312 och 11:412 samt 11:46 yrkas sådan ändring i 3 § yrkessjukdomsförsäkringslagen,

att beträffande yrkessjukdom, framkallad genom

inverkan av bensol, den där stadgade tiden, inom vilken sjukdomen skall

hava yppats för att ersättning i anledning därav skall kunna utgå, förlänges

utöver nu gällande ett år. I motionen 11:46 föreslås, att tiden skall bestämmas

till tio år.

Av det ovan redovisade material, som vid bedömandet av denna fråga

stått utskottet till buds, framgår, att sedan 1936, då bensolen upptogs i

yrkessjukdomsförsäkringslagen, åtskillig medicinsk erfarenhet vunnits rörande

de sjukdomar, som kunna framkallas av bensol. Läkarvetenskapen

synes numera vara böjd för att i större utsträckning än tidigare medgiva

orsakssammanhang i fall, där förhållandevis lång tid förlöpt mellan bensolexposition

och uppträdande av symtom på blodsjukdom. Åtskilliga sjukdomsfall,

där kronisk blodsjukdom framträtt flera år efter det att den sjuke

utsatts för bensolinverkan, ge belägg för att man vid denna art av yrkessjukdom

måste räkna med stundom fleråriga latenstider. I belysning av de

sålunda vunna erfarenheterna framstår den i 3 § yrkessjukdomsförsäkringslagen

upptagna tidsbegränsningen för ersättning i anledning av bensolskador

som alltför snävt tilltagen. Frågan hur lång tid, som i detta hänseende bör

utmätas, kan vara föremål för delade meningar. Medicinalstyrelsen har sålunda

föreslagit, att tiden förlänges från ett till två år, och riksförsältringsanstalten

har förordat en förlängning till tio år. Försäkringsrådet har för sin

del förordat särskild utredning av detta spörsmål. Utskottet har vid övervägande

av de synpunkter, som härutinnan framkommit, anslutit sig till

riksförsäkringsanstaltens förslag, att den i 3 § angivna tiden, så vitt angår

kronisk bensolförgiftning, bör förlängas till tio år.

Den sålunda föreslagna lagändringen bör icke givas tillbakaverkande

kraft. Enligt utskottets mening tala emellertid starka skäl för att ersättning

av statsmedel bör kunna utgå i särskilda fall, då arbetare, som drabbats av

bensolförgiftning, till följd av nu gällande lydelse av 3 § i lagen och de föreslagna

övergångsbestämmelserna till den av utskottet förordade lagändringen

icke kan komma i åtnjutande av ersättning. Antalet sådana fall

torde vara förhållandevis få. Praktiska skäl tala för att Kungl. Maj:t bemyndigas

att efter skälighetsprövning från fall till fall utbetala sådan

ersättning. Kostnaderna för statsverket torde icke bliva av den storleksordning

att vederbörande anslag behöver uppräknas.

Sedan samråd ägt rum med statsutskottets tredje avdelning har det icke

ansetts erforderligt att i anledning av detta bemyndigande låta ärendet

bliva föremål för behandling av sammansatt stats- och andra lagutskott.

Såsom villkor för att åtnjuta försäkringsskydd vid vissa i lagen angivna

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

13

smittsamma sjukdomar gäller att sjukdomen uteslutande eller till övervägande

del förorsakats av den försäkrades arbete samt att arbetet består i

yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård

eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under

allmän insyn. I den förteckning, vilken till ledning vid bedömandet, huruvida

avsedd yrkessjukdom är för handen, intagits i kungörelsen den 24

november 1944 med särskilda föreskrifter i anledning av lagen, upptages

icke hemvårdarinnor såsom utövare av verksamhet, vari ifrågavarande sjukdomar

bruka framträda.

När de smittsamma sjukdomarna genom lagändring 1936 inordnades under

försäkringen, framhölls, att de smittsamma sjukdomarna knappast

kunde sägas tillhöra yrkessjukdomarna i egentlig mening. Emellertid funnes

i vissa yrken särskilt stora smittorisker, varför dessa yrken kunde jämställas

med farligt arbete. Bland de farliga yrken, som här kunde ifrågakomma,

pekades i första hand på dem, som avsåge behandling eller vård av

sjuka.

Den hemhjälp, som lämnas av hemvårdarinnorna, tager i första hand sikte

på att vid förfall för husmodern ersätta henne eller biträda henne i de

dagliga omsorgerna om hemmet. I främsta rummet komma härvid de vanliga

löpande hemsysslorna såsom städning, matlagning m. m. I viss utsträckning

kunna hemvårdarinnorna härjämte komma att biträda i hemsjukvården.

Någon sjukvårdande verksamhet i lagens mening åvilar dem dock

knappast, och den befattning hemvårdarinnorna i allmäphet ha att taga

med sjuka torde icke kunna likställas med arbete, som består i yrkesmässigt

meddelande eller utövande av sjukvård. Därest, såsom i motionen 11:45

yrkas, yrkesskadeförsäkringen skulle utsträckas till att omfatta jämväl

hemvårdarinnor torde därför erfordras ändring såväl i ovannämnda kungörelsen

den 24 november 1944 som i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Frågan om att inordna hemvårdarinnor vid sidan av sjukvårdspersonal

under yrkessjukdomsförsäkringslagen prövades av socialvårdskommittén i

betänkandet med förslag till yrkesskadeförsäkringslag m. m. Kommittén

fann icke tillräcklig grund för en sådan förändring.

En allmän uppfattning synes dock vara, att hemvårdarinnorna i sitt arbete

i särskild grad löpa risk att ådraga sig smittsamma sjukdomar. I detta hänseende

förefaller denna yrkesgrupp vara jämställd med vissa andra yrkeskategorier,

exempelvis barnsköterskor på barnhem.

Utskottet anser därför skäl föreligga för att frågan om en utvidgning av

tillämpningsområdet för yrkessjukdomsförsäkringslagen till att omfatta

hemvårdarinnor och yrkesgrupper, som arbeta under likartade betingelser,

upptages till förnyat övervägande.

I motionerna 1:164 och 11:206 hemställes, att riksdagen måtte besluta om

sådan lagändring att tuberkulos upptages bland de smittsamma sjukdomar,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

vilka omfattas av yrkessjukdomsförsäkringslagen. Såsom framgår av den

ovan lämnade redogörelsen pågår för närvarande inom medicinalstyrelsen

utredning av frågan om tuberkulosens inrymmande bland de i lagen upptagna

yrkessjukdomarna. Utredningen väntas bliva färdig under september

innevarande år, och medicinalstyrelsen beräknar, att nytt yttrande i ärendet

skall kunna föreligga under sista kvartalet 1952. Innan resultatet av denna

utredning framlagts torde frågan huruvida försäkringsskyddet bör utsträckas

att omfatta jämväl tuberkulos icke lämpligen böra av riksdagen upptagas

till prövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av motionerna 1:312 och

11:412 samt 11:46 måtte för sin del antaga följande förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om

försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 14 juni 1929 om försäkring för

vissa yrkessjukdomar1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

Ersättning i anledning av yrkessjukdom

skall icke utgå, med mindre

arbetaren inom ett år eller, då fråga

är om yrkessjukdom, som framkallats

genom inverkan av röntgenstrålar

eller radioaktivt ämne, eller om

kronisk manganförgiftning, kronisk

kadmiumförgiftning eller dammlunga,

framkallad genom inverkan

av oorganiskt ämne, inom tio år före

dagen för sjukdomens yppande varit

sysselsatt med arbete i verksamhet,

där fara föreligger för sjukdomen.

(Föreslagen lydelse:)

Ersättning i anledning av yrkessjukdom

skall icke utgå, med mindre

arbetaren inom ett år eller, då fråga

är om yrkessjukdom, som framkallats

genom inverkan av röntgenstrålar,

radioaktivt ämne eller bensol

eller någon av dess homologer eller

något av deras vitro- eller aminoderivat,

eller om kronisk manganförgiftning,

kronisk kadmiumförgiftning

eller dammlunga, framkallad

genom inverkan av oorganiskt ämne,

inom tio år före dagen för sjukdomens

yppande varit sysselsatt med

arbete i verksamhet, där fara föreligger

för sjukdomen.

1 Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1951:185.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1952; dock skall nu gällande lag

fortfarande äga tillämpning i fråga

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

15

om yrkessjukdom, som framkallats

genom inverkan av bensol eller någon

av dess homologer eller något

av deras vitro- eller aminoderivat,

därest den i 3 § omförmålda tiden

av ett år redan utlöpt den 1 juli 1952.

B. att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t, att —

av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

för bestridande av statsverket åliggande, av andra medel ej

utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m.m.

— i särskilda fall tillerkänna person, som drabbats av

yrkessjukdom, framkallad genom inverkan av bensol eller

någon av dess homologer eller något av deras nitro- eller

aminoderivat, lika stor ersättning i anledning av yrkessjukdomen,

som skulle hava utgått, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen

i dess lydelse efter den 1 juli 1952 varit tilllämplig

å honom;

C. att riksdagen i anledning av motionen 11:45 måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville

låta verkställa utredning av frågan om utsträckning av försäkringsskyddet

enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar

till att omfatta jämväl hemvårdarinnor och därmed

jämförbara yrkesgrupper;

D. att motionerna 1:312 och 11:412 måtte anses besvarade

genom vad utskottet under A. hemställt;

E. att motionen 11:45, i den mån den icke kan anses

besvarad genom vad utskottet under C. hemställt, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionerna 1:164 och 11:206 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 mars 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Wahlund,

Sunne, Uhlén, fru Carlqvist* och herr Nils Theodor Larsson; samt

från andra kammaren: herr Hellbacken, fru Nordgren,* fröken Höjer,*

herrar Carlsson i Bakeröd, Huss, fru Ewerlöf,* herr Odhe och fru RenströmIngenäs.

*

* Ej närvarande vid ullätandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:133 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om utvidgande av arbetarskyddslagens tillämpningsområde. s. 2 i texten