Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för motverkande av spridning av könssjukdomar å utländska fartyg i svenska hamnar.

1952-04-01 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1952:28, Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för motverkande av spridning av könssjukdomar å utländska fartyg i svenska hamnar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

1

Nr 28.

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för motverkande

av spridning av könssjukdomar å utländska

fartyg i svenska hamnar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 47,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Huss — efter redogörelse

för fall, när kvinnor i svenska hamnstäder besökt fartyg av utländsk nationalitet

och å fartygen förekommit otuktigt leverne — hemställt, »att riksdagen

måtte besluta avlåta skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om framläggande

för riksdagen av förslag till bestämmelser, vilka kunna vara ägnade

att motverka eller förhindra företeelser av i denna motion omnämnd

natur».

I motionen anföres bland annat:

Den senaste händelsen av detta slag inträffade i Malmö i september 1951

och väckte allmän förargelse, som även tog sig uttryck i artiklar och insändare

i pressen. Det hörde därunder till regeln, att besättningen mottog besök

ombord av kvinnor i alla åldrar, vilka ofta kvarstannade på fartyget under

ett eller flera dygn. De besökande kvinnorna utgjordes huvudsakligen av sådana,

som saknade bekanta ombord, och i regel torde det icke ha varit i förvärvssyfte,

som besöken företogos, utan på grund av äventyrslystnad och attraktion

till främmande och färgade folkslag. Fartyget fick därmed karaktären

av en av kvinnor uppsökt bordell. De svenska myndigheterna synas s!iå

tämligen maktlösa inför händelser av detta slag, når besöken ombord såsom

i dessa fall ske med befälhavarens samtycke. Olägenheterna härav äro av två

slag. Dels är det fråga om en företeelse, som icke minst på grund av den

oblyga form, varunder den framträder, är ägnad att störa allmän ordning

och verka stötande för den allmänna opinionen, dels kan risk uppkomma för

spridning av veneriska sjukdomar.

För att komma till rätta med missförhållanden av detta slag synas olika

vägar kunna beträdas. Möjligen kan man här tala om sedlighetsbrott och

införa en för ändamålet avpassad, kompletterande bestämmelse i strafflagen.

Även en tilläggsbestämmelse i ordningsstadgan för rikets städer torde

kunna övervägas, även om en sådan bestämmelse icke skulle bliva gällande

för hela riket. Enklast och minst ingripande med hänsyn till internationell

far tygslagstiftning vore det dock troligen att komplettera förutnämnda lag

angående könssjukdomar med en bestämmelse, som gåve vederbörande polismyndighet

rätt att efter framställning från sundhetsinspektören underkasta

besökande å fartyg, där otukt uppenbarligen bedrives och risk för

spridning av könssjukdom föreligger, undersökning av läkare.

Beträffande de skäl i övrigt, som motionären anfört, får utskottet hänvisa

till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från medicinalstyrelsen samt poliskamrarna i

Stockholm, Göteborg och Malmö. Härjämte har på utskottets begö-mi ytt1

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 2S.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

randen över motionen avgivits av Sveriges redareförening och Svenska sjöfolksförbundet.

Åtgärder till skydd för ordning och sedlighet.

Strafflagen innehåller i 18 kap. stadganden om sedlighetsbrott. I förevarande

sammanhang torde endast 13 § i kapitlet ha intresse. Detta lagrum

straffbelägger -— utom det fall att någon sprider ut eller håller till salu eller

utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet

— det fall att någon genom annan gärning sårar tukt och sedlighet,

så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer. Stadgandets

räckvidd är i första hand begränsad därav att gärningen skall såra

tukt och sedlighet. Så torde icke alltid kunna sägas vara fallet med en

inbjudan till otukt i och för sig. Den första förutsättningen för ingripande

i straffrättslig ordning mot inbjudande till otukt i och för sig bör vara, att

den sker under sådana omständigheter att den kan allmänt iakttagas. Sker

den i ett helt slutet sällskap bör uppenbarligen straffrättslig reaktion icke

kunna följa. Varje dylik inbjudan bör emellertid ej föranleda ingripande.

Det som är avgörande torde vara att inbjudan sker på sätt som är ägnat att

väcka anstöt. Så måste anses vara fallet så snart det av en persons uppträdande

tydligt framgår, att han söker kontakt med annan i syfte att ernå

könsumgänge. Utmärker hans uppträdande ej dylikt syfte, bör straffällande

ej ifrågakomma.

I 11 kap. 10 och 11 §§ strafflagen stadgas straff för den, som på allmän

plats uppträder berusad eller för oljud eller eljest offentligen beter sig på

sätt, som är ägnat att väcka förargelse.

De viktigaste bestämmelserna om åtgärder mot lösdrivare äro intagna i

lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling. Lösdrivarlagen har

icke tvingande karaktär utan är en fullmaktslag, varigenom vederbörande

organ bemyndigas att vidtaga i lagen angivna åtgärder mot vissa däri beskrivna

persongrupper, vilka betecknas såsom lösdrivare. Enligt 1 § må såsom

lösdrivare behandlas dels den som sysslolös stryker omkring från ort

till annan utan medel till sitt uppehälle, såframt ej omständigheterna ådagalägga

att han söker arbete, dels den som eljest utan att äga medel till sitt

uppehälle underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika

förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning

och sedlighet. Personer under 21 år falla icke under lösdrivarlagen.

De åtgärder, som kunna vidtagas enligt lösdrivarlagen, äro anhållande,

häktning, varning och tvångsarbete.

Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av polisman. Den anhållne

skall ofördröj ligen inställas till förhör, på landet inför landsfiskal och i stad

inför stadsfiskal. Finnes vid förhöret att lösdriveri föreligger, kan den anhållne

tilldelas varning. Varningen blir inte omedelbart definitiv utan skall

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

3

underställas länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen varningen befogad, kungöres

densamma för rikets polismyndigheter genom införande i tidningen Polisunderrättelser.

Den som inom två år från kungörandet av offentlig varning

ånyo beträdes med lösdriveri må efter hållet förhör häktas och sändas till

länsstyrelsen i länet. På samma sätt förfares med den som inom två år efter

frigivning från tvångsarbetsanstalt ånyo gör sig skyldig till lösdriveri. Den

häktade underkastas förhör av länsstyrelsen som, därest lösdriveri anses

föreligga, äger döma honom till viss tids tvångsarbete.

Av de reformförslag inom lösdrivarlagstiftningens område, som tid efter

annan framlagts, har motionären fäst uppmärksamheten på den promemoria

jämte lagutkast angående åtgärder mot vissa sedeslösa m. m. (Sthlm

1938), som 1937 års kommitté för utredning angående den straffrättsliga

behandlingen av lättjefulla förbrytare m. m. framlagt. Enligt kommitténs

alternativ III till lagutkast skulle lagen äga tillämpning å person över 21

år, som vore hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser och därjämte

genom otuktigt levnadssätt verkade störande för närboende eller

andra eller på andra särskilt angivna sätt uppträdde anstötligt m. m. Lagutkastet

förutsatte icke kriminalisering för ingripande. Kommunala vårdnämnder

skulle efter rent sociala linjer besluta om hjälpåtgärder.

I detta sammanhang bör nämnas, att hamnordningarna för de större

hamnstäderna innehålla föreskrifter av ordningsnatur. I Stockholm svarar

hamnpolisen för den allmänna ordningen och säkerheten i hamnen och enligt

hamnordningen för staden åligger det hamnkaptenen att med honom underställd

personal biträda hamnpolisen vid utförande av dess uppgifter. Fartygsbefälhavare

är skyldig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som

sålunda kunna lämnas.

Politibestämmelser av nu avsedd natur kunna även utfärdas med stöd av

ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868.

Åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

År 1918 genomfördes i vårt land en lagstiftning med syfte att bekämpa

könssjukdomarna dels genom sjukvårdande åtgärder och dels genom sanitära

eller straffrättsliga tvångsåtgärder mot personer, som överföra könssjukdom

å annan eller utsätta annan för fara att bli smittad därav. Bestämmelser

om åtgärder av sanitär natur återfinnas i lagen den 20 juni 1918

(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar — könssjutelagen

— medan de straffrättsliga reglerna i huvudsak äro upptagna i 14 köp.

21 § strafflagen.

Enligt könssjuklagen är varje könssjult skyldig att vända sig till läkare

och att rätta sig efter föreskrift, som läkaren meddelar om sjukdomens behandling

eller till förekommande av smittans spridning. Läkaren skall söka

utröna vem som smittat den sjuke (smittkällan) och är skyldig att till vissa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

tjänsteläkare, kallade sundhetsinspektörer, anmäla den som blivit angiven

såsom smittkälla; mot denne kunna sedan olika sanitära åtgärder vidtagas.

Den sjukes namn skall däremot icke anmälas för sundhetsinspektören annat

än om han vansköter sin sjukdom och ej följer läkarens föreskrifter. Eu

genomgående grundsats i lagen är nämligen att könssjuk, som vänder sig

till läkare, icke därigenom skall behöva riskera att få sitt namn utlämnat.

Om anmälan, som inkommer till sundhetsinspektören, ger anledning antaga,

att gärning som omförmäles i 14 kap. 21 § strafflagen förövats, äger sundhetsinspektören,

då särskilda skäl äro därtill, anmäla förhållandet till vederbörande

åklagare. Om det finnes skälig anledning antaga, att koppleri

eller visst utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt förelegat, åligger

det sundhetsinspektören att göra anmälan därom till åklagaren.

Underlåter någon att efterkomma sundhetsinspektörs anmaning att inställa

sig för undersökning eller behandling, kan hälsovårdsmyndigheten

förordna om läkarundersökning eller intagande å allmänt sjukhus. Föreligger

synnerlig fara för smittans spridning kan sundhetsinspektören meddela

sådant förordnande. För verkställande av förordnande, som nyss sagts, äro

sundhetsinspektör och hälsovårdsmyndighet berättigade att av polismyndighet

erhålla erforderlig handräckning.

Enligt 14 kap. 21 § strafflagen inträder ansvar, där någon, som lider av

könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap eller misstanke därom genom

könsumgänge eller under övande av otukt, som ej är att hänföra till könsumgänge,

utsätter annan för fara att bli smittad. Om någon på annat sält,

uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, utsätter annan för fara att bli

smittad, ådrager han sig också ansvar enligt paragrafen. Förhöjt straff må

ådömas om sjukdomen blivit överförd. Brott mot 14 kap. 21 § strafflagen

hör under allmänt åtal med undantag för det fall, att det förövats mot

make, då gärningen får åtalas endast efter angivelse.

Könssjuldagen undergick en skärpning 1948, då riksdagen antog ett genom

propositionen nr 40 framlagt förslag till ändringar i lagen i huvudsak syltande

till att skapa ökade möjligheter att efterforska smittkälla och beivra

brott mot 14 kap. 21 § strafflagen.

Till grund för det 1948 framlagda lagförslaget låg en från medicinalstgrelscn

till Kungl. Maj :t avlåten skrivelse den 28 december 1946. Häri upptogs,

förutom de frågor, som föranledde lagändringen 1948, även spörsmål

om läkarundersökning vid misstanke om könssjukdom hos personer, som

anhållits för lösdriveri, och hos underåriga, som stå under barnavårdsnämndens

tillsyn. Medicinalstyrelsen ansåg det vara av största vikt, att bestämmelser

härom komme till stånd. I de fall, då undersökning av lösdrivare

icke kunde genomföras utan tvångsåtgärder, borde för könssjukdomarnas

effektiva bekämpande finnas möjlighet för polismyndighet att få vederbörande

underkastad läkarundersökning. Medicinalstyrelsen framhöll vidare,

att barnavårdsnämnd torde ha samma önskemål, då anledning förelåge att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

5

antaga att under dess inseende stående ungdom vore behäftad med könssjukdom.

Även här syntes böra föreskrivas speciellt förfaringssätt för ernående

av läkarundersökning. För att anknyta dessa undersökningsåtgärder

till föreskrifterna i könssjuklagen syntes det styrelsen lämpligt, att de förmedlades

av sundhetsinspektör på samma sätt som vid fall av anmäld

smittkälla.

Medicinalstyrelsen föreslog därför, att i lösdrivarlagen skulle intagas stadgande

om skyldighet för polismyndighet att göra anmälan hos sundhetsinspektören

i orten om fall, där vid förhör sådana omständigheter framkommo,

att det med skäl kunde antagas, att den förhörde vore angripen av

könssjukdom i smittsamt skede.

Beträffande barnavåx-dslagen förordade medicinalstyrelsen, att däri skulle

intagas bestämmelse att i fall, där anledning förekom att antaga, att person

i åldern under tjuguett år lede av könssjukdom i smittsamt skede utan att

veterligen vara under läkarbehandling, barnavårdsnämnd skulle göra anmälan

därom till sundhetsinspektören i orten.

I samband härmed föreslog styrelsen slutligen tillägg till könssjuklagen

av innebörd, att då anmälan enligt lösdrivarlagen eller barnavårdslagen

inkommit till sundhetsinspektören, denne skulle tillställa den anmälde anmaning

alt låta undersöka sig av läkare samt förete intyg över undersökningen.

Medicinalstyrelsens förslag till ändring i lösdrivarlagen av

innebörd att för lösdriveri anhållna, vilka kunde misstänkas lida av könssjukdom

i smittsamt skede, skulle anmälas till vederbörande sundhetsinspektör,

lämnades utan erinran av flertalet av de myndigheter som yttrade

sig i ärendet. I en del yttranden framställdes dock vissa anmärkningar

mot förslaget i denna del.

Kriminalpolisintendenten i Göteborg ansåg den föreslagna ändringen i

lösdrivarlagen onödig. Med hänsyn till den vårdnadsplikt, som åvilade polisen

i fråga om anhållna personer, torde det nämligen utan särskild föreskrift

åligga polismyndigheten att inställa en anhållen, som misstänkes

lida av könssjukdom, direkt på sjukhus för undersökning och eventuell

vård. Däremot syntes det kunna ifrågasättas, om ej en allmän skyldighet

borde stadgas för statliga och kommunala myndigheter att göra anmälan

till sundhetsinspektören, därest det kommer till myndighetens kännedom

att någon lider av könssjukdom utan att veterligen vara under läkarbehandling.

Beträffande för lösdriveri anhållna personer borde övervägas

föreskrift om läkarundersökning skulle ske även om man icke misstänkte

könssjukdom i smittsamt skede.

Även polismästaren i Malmö förordade införandet av en allmän skyldighet

för polis- och barnavårdsmyndighet att till sundhetsinspektören anmäla

personer, som för ett sådant levnadssätt att våda därigenom uppstår

för allmän sedlighet.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna ändringen i barnavårds
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

lagen — enligl vilken barnavårdsnämnd skulle till sundhetsinspektör anmäla

person under 21 år, som kan antagas lida av könssjukdom i smittsamt

skede utan att veterligen vara under läkarbehandling — föranledde

en del kritik.

Överståthållarämbetet ansåg att tillägget till barnavårdslagen borde inskränkas

till att gälla endast personer i åldern 18—21 år som befinnas föra

ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och

beträffande vilka särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för deras

tillrättaförandc.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm påpekade att kriminalpolisen ibland

finge omhänderta personer under 21 år, som på grund av sedeslöst leverne

eller annan orsak borde behandlas enligt barnavårdslagen. Om en sådan

person misstänktes lida av könssjukdom och icke vore under läkarbehandling,

kunde det vara en onödig omgång om endast barnavårdsnämnd ägde

göra anmälan till sundhetsinspektören. I det föreslagna tillägget till barnavårdslagen

borde därför jämte barnavårdsnämnd polismyndighet åläggas

anmälningsskyldighet.

Såsom av det ovan anförda framgått föranledde medicinalstyrelsens förslag

om ändring i lösdrivarlagen och barnavårdslagen icke något lagförslag

till 1948 års riksdag. I propositionen nr 40 berörde föredragande departementschefen

styrelsens förslag i denna del och uttalade bland annat:

Beträffande den föreslagna ändringen i lösdrivarlagen ha

åtskilliga synpunkter framförts i remissyttrandena. Då frågan om lösdrivarlagens

upphävande för närvarande utredes inom inrikesdepartementet

av en särskild utredningsman, är jag emellertid icke beredd att i förevarande

sammanhang taga upp dessa synpunkter till diskussion. Jag kan

därför ej tillstyrka, att någon ändring nu göres i lösdrivarlagen. Spörsmålet

om den lämpligaste behandlingen av könssjuka lösdrivare torde få

anstå till dess utredningen rörande lösdrivarlagen föreligger.

Vad angår förslaget om tillägg till barnavårdslagen, så

innebär detta, att barnavårdsnämnden skall göra anmälan till sundhetsinspektören,

om den finner anledning antaga, att person, som ej fyllt 21

år, lider av könssjukdom i smittsamt skede utan att vara under läkarbehandling.

Förslaget har vid remissbehandlingen i allmänhet lämnats utan

erinran. Jag är emellertid tveksam om dess lämplighet. Som skäl för förslaget

har endast åberopats, att barnavårdsnämnden borde beredas möjlighet

att få barn och ungdomar, som kunde misstänkas vara könssjuka,

undersökta av läkare. Under vissa förhållanden synes emellertid nämnden

redan nu ha denna möjlighet på grund av stadgandet i 18 § andra stycket

barnavårdslagen. I detta stadgande förutsättes visserligen att vanart eller

annat missförhållande föreligger. Men detta kommer väl i allmänhet att

vara en förutsättning även för att nämnden skall få sådan kännedom om

barnets situation, att nämnden skulle kunna ingripa enligt den föreslagna

bestämmelsen. Det bör med andra ord endast sällan behöva inträffa, att

nämnden har anledning antaga, att ett barn lider av könssjukdom, som ej

är under behandling, utan att nämnden även enligt nuvarande regler har

befogenhet att skicka barnet till undersökning. Något egentligt behov av

det föreslagna tillägget synes alltså knappast föreligga. Att märka är vidare

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

7

att den av nämnden anlitade läkaren har skyldighet att i vanlig ordning göra

anmälan till sundhetsinspektören, om barnet befinnes vara smittat av könssjukdom.

Härvid får dock icke barnets namn uppgivas. Vore nämnden däremot

skyldig att anmäla barnet för sundhetsinspektören, skulle denne omedelbart

få kännedom om barnets namn. Detta kan under vissa förhållanden

vara olämpligt särskilt om sundhetsinspektören, såsom tidigare föreslagits,

får vidgad befogenhet att i sin tur göra anmälan till åklagare. Slutligen må

framhållas att barnet ofta kan komma fortare under behandling om nämnden

skickar barnet direkt till en lämplig, närboende läkare än om den skall

göra anmälan till sundhetsinspektören.

De anförda synpunkterna leda för min del till slutsatsen, att den föreslagna

ändringen i barnavårdslagen ej bör göras. Jag vill emellertid framhålla,

att det givetvis är angeläget att en god kontakt upprätthålles mellan

barnavårdsnämnden och läkaren på orten. I städer samt i många landskommuner

är vederbörande tjänsteläkare självskriven ledamot i nämnden.

Men även där så icke är fallet bör, då fall av könssjukdom hos barn och

ungdom kommer till nämndens kännedom, samråd ske med denna läkare.

Ungdomsskydd.

Ungdomar under 21 år kunna omhändertagas enligt lagen den 6 juni 1924

om samhällets barnavård och ungdomsskgdd. Enligt 22 § d) barnavårdslagen

har barnavårdsnämnden nämligen att vidtaga åtgärder, som närmare angivas

i lagen, beträffande person i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnes

föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart

och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för

hans tillrättaförande.

I 23 § barnavårdslagen upptagas bestämmelser huvudsakligen om förebyggande

åtgärder. I fråga om personer, som avses i 22 § d), stadgas i

23 § 1 mom. andra stycket, att barnavårdsnämnden skall tillhålla sådan

person att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra honom om de påföljder,

som i annat fall kunna inträda för honom. Där det prövas vara

till gagn för hans tillrättaförande, åligger det nämnden därjämte att söka

vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan tjänlig

åtgärd.

I 24 § 1 mom. barnavårdslagen upptagas bestämmelser om tvångsåtgärd.

Om barnavårdsnämnd prövar de i 23 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa

eller om sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör nämnden

omhändertaga den, varom fråga är, för beredande åt honom av en efter

hans egenskaper och utveckling lämpad behandling, skyddsuppfoslran.

Frågan om lämpliga samhällsåtgärder mot sexuell vanart hos ungdom har

på senare tid tagits upp bland annat av 1948 års lösdriveriutredning i dess

betänkande med utredning och förslag om lösdrivarlagens upphävande m. in.

(SOU 1949:4) och ungdomsvårdskommittén i dess slutbetänkande »Ungdomen

möter samhället» (SOU 1951:41). Här må även hänvisas till med.

lic. T. S:son Freys undersökning om vanart bland flickor i Stockholm

(Stadskollegiets utlåtanden och memorial 194(1:10).

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

Yttranden.

Medicinalstyrelsen hänvisar till styrelsens ovan berörda skrivelse den 28

december 1946 med förslag till ändringar i bl. a. könssjuklagen och förklarar

sig dela motionärens uppfattning att det vore önskvärt, att de ansvariga

myndigheterna hade möjlighet att vid förefallande behov kunna ingripa

mera effektivt än nu. Skärpta författningsbestämmelser i de riktningar motionären

antytt kunde dock väcka betänkligheter. Det torde bli svårt att så

utforma de författningsbestämmelser och instruktioner i anledning av dessa,

som skola tillämpas, att endast den illegitima trafiken drabbades av den

skärpta tillsynen. Att som motionären föreslagit utnyttja hotet om läkarundersökning

som ett medel att avskräcka vissa personer från besök å fartyg

syntes styrelsen knappast förenligt med den grundåskådnig som uppbär

lex veneris. En skärpt övervakning krävde även bättre tillgång till övervakningspersonal.

Styrelsen framhöll vidare, att sjömännen lätt komme att

uppfatta de föreslagna åtgärderna som diskriminerande. Enligt styrelsens

uppfattning borde det icke vara omöjligt att i fråga om ungdom kunna genomföra

en effektivare övervakning utan skärpta bestämmelser, om blott

tillräcklig personal kunde ställas till förfogande. Mest effektivt vore säkerligen

om hamnområdena kunde avspärras för obehöriga och befälhavarna å

fartygen förmås att meddela förbud mot obehöriga besök ombord. Styrelsen

ville slutligen framhålla att en förbättrad upplysning i samarbete med sjöfolksorganisationerna

torde ge större möjlighet att motverka eller förhindra

företeelser av i motionen omnämnd natur än anlitandet av lagstiftningsvägen.

Poliskammaren i Stockholm har under åberopande av ett av kriminalpolisintendenten

A. Zetterquist avgivet yttrande jämte bilagor meddelat, att

kammaren icke anser det lämpligt att en lagstiftning på sätt i motionen

föreslagits genomföres för motverkande av ifrågavarande företeelser. Polisintendenten

anför i sitt yttrande bl. a. följande:

Såsom framgår av bifogade promemoria jämte därvid fogade handlingar

inträffade i Stockholm under sommaren och hösten 1947 händelser av liknande

slag som de i motionen omnämnda. Sedan emellertid kungl. utrikesdepartementet

på framställning av polismyndigheten vänt sig till vederbörande

konsulat med hemställan att befälhavarna på utländska fartyg måtte

utfärda förbud för besättningsmännen att i Stockholm mottaga besök av

kvinnor ombord, ha några liknande händelser icke inträffat, ehuru närmare

fem år förflutit sedan dess. Det tyder alltså på att departementets ifrågavarande

framställning haft avsedd effekt. Huruvida framställningen avsåg

andra hamnar i landet än Stockholm är mig icke bekant. Det är möjligt att

så icke är fallet, vilket kan förklara att sådana händelser inträffat i Malmö

så sent som i september månad 1951.

Motionären har framfört tanken på en särskild lagstiftning som skulle

taga sikte på att giva vederbörande polismyndighet rätt att efter framställning

från sundhetsinspektören under vissa förhållanden underkasta besökande

å fartyg undersökning av läkare. Med tanke på att en sådan lagstiftning

endast skulle få lokal betydelse synes vissa svårigheter föreligga att

beträda denna väg.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

9

Poliskammaren i Göteborg har såsom eget yttrande åberopat vad som anförts

i ett av kriminalpolisintendenten J. E. N. Westlin avgivet utlåtande

jämte bilagor. I utlåtandet redogöres för företeelser liknande dem i motionen

beskrivna samt för viss därav föranledd kontrollverksamhet från polisens

sida. Kriminalpolisintendenten fortsätter:

Beträffande de ungdomliga besökarna torde man sålunda, enligt vad erfarenheten

utvisar, kunna komma till rätta utan särskild lagstiftning under

förutsättning att polispersonal finnes tillgänglig för övervakningsändamål.

Vidkommande åter de till myndig ålder komna kvinnorna torde särskilda

lagbestämmelser bliva erforderliga om man anser sig böra ingripa i dessa

fall. Det måste emellertid erbjuda utomordentliga svårigheter att utforma

lagbestämmelserna så att endast den illegitima trafiken drabbas därav. Att

avgöra vilka som böra underkastas läkarbesiktning torde bliva ett mycket

känsligt kapitel. Att exempelvis stämpla en båt såsom »fartyg, där otukt

uppenbarligen bedrives» torde i praktiken erbjuda avsevärda svårigheter.

Poliskammaren i Malmö anför bland annat:

Poliskammaren delar motionärens uppfattning om behovet av möjligheter

för myndigheterna att effektivt kunna ingripa mot händelser av den natur,

som förekom bland annat vid det i motionen berörda tillfället sistlidet år i

Malmö. Vid övervägande av eventuella lagstiftningsåtgärder i detta syfte

kan man emellertid enligt poliskammarens mening icke bortse från det förhållandet,

att liknande företeelser kommit till synes även i andra sammanhang.

Poliskammaren syftar därvid på de förläggningar med utländska

arbetare, som för närvarande på sina håll finnas. Poliskammaren vill därjämte

erinra om de mindre goda erfarenheter av samma slag, som under

beredskapstiden och åren efter kriget gjorts i samband med vissa militärförläggningar

och flyktingläger. En lagstiftning synes knappast böra inskränkas

att avse endast förhållanden i samband med utländska fartygsbesök, även

om dessa kunna sägas främst ha riktat uppmärksamheten "på behovet av

åtgärder.

Att kriminalisera de missförhållanden, som beröras i motionen, torde icke

låta sig göra och kan heller knappast anses behövligt. Över huvud synes en

sammankoppling av de påtalade förhållandenas sedlighetssårande effekt med

de från dem härledande vådorna ur hälsovårdssynpunkt knappast ändamålsenlig.

För att eliminera risken för missgrepp vid tillämpningen av en tvångsbestämmelse

om läkarundersökning i de fall, motionären åsyftar, bör bestämmelsen

sä avfattas, att garantierna för rättssäkerheten framstå som fullgoda.

Det måste åligga myndigheterna att visa sannolikheten för det berättigade

i ingripandet, icke den, mot vilken dylik åtgärd planeras, att styrka

det oberättigade i ingreppet.

Behovet av läkarundersökning bör enligt poliskammarens mening avgöras

av sundhetsinspektör, till vilken polismyndighet har att i förekommande fall

vända sig med anmälan om misstänkt fall.

Bestämmelsen synes poliskammaren böra avfattas så, alt därunder faller

den, som har eller har haft sådan förbindelse med medlem av fartygsbesätlning

eller person å förläggning, att man med kännedom om vederbörande

och förhållandena i övrigt på sannolika skäl kan misstänka, att risk för spridande

av smittsam könssjukdom föreligger.

Sveriges redareförening tillstyrker det i motionen framlagda förslaget och

anför bl. a.

‘2 llilutng till riksdagens protokoll 1902. 9 samt. 2 and. Nr 2S.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

Föreningen har i anledning härav inhämtat vissa upplysningar från Danmark,

varav framgår, att de danska lagbestämmelsernas åtlydande övervakas

genom polismyndigheternas försorg. Åtminstone i Köpenhamn synas

relativt effektiva åtgärder vara vidtagna för att förhindra sådana missförhållanden

ombord å utländska fartyg, vilka påtalas av motionären i inledningen

till motionen. Ingripande mot misstänkta personer ombord i de utländska

fartygen sker emellertid i Danmark först efter det befälhavaren eller

dennes ställföreträdare underrättats härom. I ett flertal fall har det inträffat,

att vederbörande befälhavare själv hemställt om åtgärders vidtagande.

Beträffande amerikanska fartyg framhåller man, att ifrågavarande

fartygs danska agenter i regel underrätta vederbörande polismyndighet om

att icke önskvärda peroner befinna sig ombord i fartyget, varigenom ett ingripande

kan ske.

Svenska sjöfolksförbundet avstyrker motionen och uttalar den uppfattningen,

att de svenska myndigheterna redan i gällande lagstiftning böra ha

stora möjligheter att ingripa i fall av liknande karaktär som här påtalats.

Genom överläggningar med vederbörande befälhavare funnes möjlighet att

få till stånd åtgärder, som omöjliggjorde en sådan otrevlig trafik, som i motionen

beskreves. De påtalade företeelserna torde höra till rena undantagsfallen.

Införandet av en speciell lagstiftning beträffande kvinnors besök ombord

å utländska fartyg vore att tillgripa större våld än nöden krävde. Eu

lagstiftning av åsyftad karaktär komme att i princip även rikta sig mot

svenska fartyg och svenskt sjöfolk. Förbundet anser sig i detta sammanhang

ha anledning att erinra om att ett fartyg inte endast är en arbetsplats utan

även ett hem för de inmönstrade sjömännen.

Utskottet.

De av motionären påtalade missförhållandena avse fall av lösaktighet i

samband med att utländska fartyg under uppehåll i svenska hamnar i anmärkningsvärd

omfattning besökts av kvinnor. Företeelser av detta slag ha

uppmärksammats i såväl Stockholm som Göteborg och Malmö. I syfte att

komma till rätta med denna trafik har motionären framfört tanken att i

könssjuklagen intaga en bestämmelse, som gåve vederbörande polismyndighet

rätt att efter framställning från sundhetsinspektören underkasta besökande

å fartyg, där otukt uppenbarligen bedrives och risk för spridning av

könssjukdom föreligger, undersökning av läkare. I motionen har även ifrågasatts

komplettering av strafflagens bestämmelser om sedlighetsbrott eller

införande av ett tillägg i ordningsstadgan för rikets städer.

Det är uppenbarligen angeläget, att effektiva åtgärder vidtagas för att

för framtiden förhindra sådan osedlighet, som förekommit i samband med

främmande fartygsbesök. Den påtalade trafiken medför risk för spridning

av könssjukdomar, och de besökande å fartygen ha ofta varit underåriga

flickor. Såsom medicinalstvrelsen framhållit torde det dock väcka betänkligheter

att, i syfte att stävja missförhållandena, i könssjuklagen införa särbestämmelser

om tvångsundersökning av besökande å de fartyg, som här

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

11

kunna komma i fråga. Det kan ifrågasättas, huruvida en sådan lagstiftning

verkligen skulle medföra, att de icke önskvärda besöken förhindrades. Visserligen

skulle genom sådan tvångsåtgärd ytterligare en möjlighet givas att ingripa

mot spridning av könssjukdom. För detta syfte torde dock den föreslagna

lagstiftningen ha givits eu alltför speciell räckvidd. Dess tillämpning

skulle lätt kunna medföra en opåkallad kontroll av legitima besök å fartygen

och uppfattas såsom en diskriminering av berört sjöfolk. Det förtjänar erinras,

att beträffande ungdomar under 21 år möjlighet i många fall torde finnas

jämlikt 18 § andra stycket barnavårdslagen att tvångsvis läkarundersöka

den som anträffas i nu påtalade sammanhang och misstänkes vara behäftad

med könssjukdom.

Den komplettering av strafflagen eller ordningsstadgan för rikets städer,

som motionären ifrågasatt, torde icke heller erbjuda lämpliga utvägar. En

sådan särlagstiftning skulle nämligen medföra samma olägenheter vid tilllämpningen,

som ovan berörts angående tilläggsbestämmelser i könssjuklagen.

Erfarenheter från polishåll ge belägg för att missförhållandena även med

nu till buds bestående medel kunna effektivt motarbetas. När företeelser,

likartade med de i motionen angivna, 1947 och 1948 förekommo i Stockholms

hamn, gjordes — efter framställning från medicinalstyrelsen — genom

utrikesdepartementet hänvändelse till vederbörande diplomatiska eller konsulära

myndighet om bistånd till att förhindra att besättningsmän på anlöpande

fartyg mottoge besök av kvinnor. Ifrågavarande myndighet i sin tur

underrättade befälhavarna på fartygen om önskvärdheten av att förbud

meddelades mot kvinnobesök. Under de fem år, som sedan dess förflutit,

ha —- enligt vad som upplyses i yttrandet från poliskammaren i Stockholm

— företeelserna icke upprepats. I Göteborg gjorde poliskammaren i anledning

av likartade förhållanden 1947 en motsvarande hänvändelse till

konsulaten i staden. Poliskammaren har uppgivit, att under de sista åren

några missförhållanden icke heller där förekommit. För såväl Stockholms

som Göteborgs del torde skärpt vakttjänst och patrullering ha verksamt bidragit

till att företeelserna upphört.

Med hänsyn till det nu anförda och då de företeelser, som motionären

riktat uppmärksamheten på, såvitt förevarande utredning visar, få betraktas

såsom enstaka, kan utskottet icke finna särskild lagstiftning på detta område

påkallad. Enligt utskottets mening torde spörsmålet kunna övervägas i

samband med lagstiftning om åtgärder mot även andra former av asocialt

levnadssätt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 47, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 april 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson*, Wahlund,

Sunne, Wistrand, Uhlén, Nerman och Nils Theodor Larsson;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Hagård, Lundberg, Carlsson

i Bakeröd, Huss*, Jönsson i Lund, Wiklund i Stockholm och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

520982

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.