Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående tillägg å de livräntor som utgå enligt förordningen den 11 juni 1943
1952-04-22 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1952:32, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående tillägg å de livräntor som utgå enligt förordningen den 11 juni 1943
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 32.
1
Nr 32.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
tillägg å de livräntor som utgå enligt förordningen
den 11 juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar
vid införandet av statsmonopol å importen
av tobaksvaror, dels ock i ämnet väckt motion.
Genom en den 14 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 158, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj :t att med Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
träffa avtal om bestridande från bolagets medel av tillägg å de livräntor,
som avses i förordningen den 11 juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar
vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror, i enlighet
med i propositionen angivna grunder.
Före propositionens avlämnande har vid innevarande års riksdag inom
andra kammaren väckts en till lagutskott hänvisad och andra lagutskottet
tilldelad motion, nr 25, av herr von Friesen, vari yrkats, »att riksdagen
måtte besluta, att som kompensationstillägg på livräntor till tidigare inom
tobaksengrosimporten anställda måtte utgå ett tillägg med 24 %, räknat
fr. o. m. den 1 januari 1952».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för ifrågavarande förslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa
till propositionen och motionen.
Enligt förordningen den 11 juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar vid
införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror — som utfärdats i
enlighet med riksdagens skrivelse den 2 juni 1943 (nr 266; jfr prop. nr 200)
— skall under vissa förutsättningar ersättning i form av livränta utgå till de
tidigare enskilda tobaksiniportörerna och deras anställda samt tobaksagenterna.
I 9 § stadgas sålunda, att grossistimportör, som bedrivit sin rörelse sedan
den 1 januari 1937 och som personligen handhaft den omedelbara ledningen
av rörelsen, äger erhålla ersättning för förlorad näringsverksamhet i form
av livränta. Till grund för beräkningen därav skall läggas den beräknade
årslön till affärsledaren, som den s. k. tobakskommissionen, vilken tillsatts
bland annat för bestämmandet av sådan ersättning, varom här är fråga,
efter jämförelse med företag av liknande omfattning prövar skäligt fast1
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 32.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 32.
ställa, dock högst 10 000 kronor. Livränta skall till den, som under minst
20 år bedrivit importverksamhet, utgå med sex tiondelar av sålunda fastställd
ledarlön samt till den, som icke uppnått 20 verksamhetsår, med ett
i förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp.
Hos tobaksimportör stadigvarande anställd person, som till följd av importmonopolets
införande mist sin anställning, äger, jämlikt 11 §, erhålla
ersättning under följande villkor, nämligen
a) att han vid monopolets ikraftträdande var svensk medborgare samt
uppnått 21 års ålder,
b) att hans inkomst av arbetet under de fem närmaste kalenderåren före
monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig del härflutit av anställning
hos tobaksimportör, samt
c) att han icke erhållit och icke kunnat erhålla likvärdig anställning i
statens tjänst eller hos monopolets utövare. — Ersättningen skall till den,
som vid importmonopolets ikraftträdande uppnått minst 45 års ålder, utgå i
form av livränta och till övriga anställda i form av inkomstersättning. Livräntan
respektive inkomstersättningen är fastställd på grundval av ersättningstagarens
medelårsinkomst, varmed förstås medeltalet av den vederbörligen
styrkta årsinkomst, som åtnjutits i den mistade anställningen åren
1938 och 1939, dock att, därest sagda medeltal överstiger 10 000 kronor,
överskjutande belopp icke medräknats. Livränta skall till den, som under
minst 20 år innehaft anställning hos tobaksimportör, utgå med sex tiondelar
av medelårsinkomsten samt till den, som icke uppnått 20 anställningsår,
med ett i förhållande till anställningstidens längd nedsatt belopp. Om
ersättningstagare på grund av sin anställning beretts pension, skall livräntan
minskas med pensionens belopp.
Enligt 13 § äger tobaksagent, varmed förstås envar, som yrkesmässigt för
utländsk fabrikants räkning verkat för avsättning inom riket av importerade
tobaksvaror och som bedrivit sin verksamhet sedan den 1 januari 1937
och i medeltal för de mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1940
fallande verksamhetsåren genom agenturen erhållit minst en tiondel av
sin hela inkomst av förvärvsverksamhet, uppbära livränta, om han vid importmonopolets
ikraftträdande nedlagt sin verksamhet som tobaksagent.
Till grund för beräkningen av livräntan skall läggas medelårsinkomsten av
tobaksagenturen under de verksamhetsår, som nyss nämnts, dock att,
därest medelårsinkomsten överstiger 10 000 kronor, överskjutande belopp ej
medräknas. Livräntan skall till den, som under minst 20 år bedrivit verksamhet
som tobaksagent, utgå med sex tiondelar av den sålunda fastställda
medelårsinkomsten samt till den, som icke uppnått 20 verksamhetsår, med
ett i förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp.
Bestämmandet av de ersättningar, som enligt förordningen skola utgå,
anförtroddes åt en för riket gemensam kommission (tobakskommissionen)
med viss i förordningen angiven sammansättning. Kommissionens verksamhet
har numera upphört.
Den 22 juni 1943 träffades mellan svenska staten, å ena, samt Aktiebola
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 32. 3
get Svenska tobaksmonopolet, å andra sidan, ett avtal, varigenom tobaksmonopolet
bl. a. förband sig att till de inom tobaksbranschen sysselsatta personer,
som avses i förordningen, utgiva de ersättningar, som fastställts av
kommissionen.
År 1946 gjordes till chefen för finansdepartementet en framställning om
dyrtidstillägg å de livräntor, som utgingo till vissa förutvarande inom tobaksengrosimporten
anställda personer, nämligen dem, som den 1 juli 1943
uppnått 50 års ålder. Framställningen var undertecknad av ombudsmannen
Hj. Lindberg, tidigare ledamot av tobakskommissionen. Statskontoret avstyrkte,
under åberopande av vad styrelsen för tobaksmonopolet i avgivet
yttrande anfört, bifall till den gjorda framställningen, i nämnda yttrande
hade styrelsen, med hänsyn till att statsmakterna så sent som i juli 1943
fastställt grunderna för bestämmandet av ifrågavarande livräntor och levnadskostnadsindex
sedan dess icke undergått någon väsentlig förändring,
icke funnit bärande skäl föreligga för beviljande av dyrtidskompensation å
dessa livräntor. — Framställningen lämnades av Kungl. Maj :t utan bifall.
År 1950 upptogs förevarande spörsmål i riksdagen genom en motion (II:
58) av herr von Friesen, vari hemställdes om ett lämpligt avvägt dyrtidstillägg
— förslagsvis tio procent — å livräntorna till de förutvarande inom
tobaksengrosimporten anställda personer, vilka den 1 juli 1949 fyllt 56 år.
Motionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 24 — efter att ha redogjort för vissa uttalanden av
1938 års tobakshandelsutredning — bl. a. anförde följande.
Vid bedömandet av frågan huruvida dyrtidstillägg bör utgå å de livräntor,
som åtnjutas av tobaksimportörernas förutvarande personal, är främst
att märka tobakshandelsutredningens här ovan återgivna uttalande, enligt
vilket utredningen funnit, att livräntorna bort tillmätas efter jämförelsevis
generösa grunder. Ehuru livräntorna sedermera i propositionen nedsatts
att utgå med lägre belopp än vad utredningen föreslagit, liksom å andra
sidan åldern för erhållande av livränta sänkts från 50 till 45 år, fann sammansatta
bevillnings- och första lagutskottet, som utlät sig över propositionen,
att livräntetagarnas berättigade intressen blivit väl tillgodosedda genom
de föreslagna ersättningsreglerna, ett uttalande, som måste ses mot
bakgrunden av den nödställda belägenhet, vari förevarande yrkesgrupp vid
tiden för importmonopolets införande befann sig. Föredragande departementschefens
ovan anmärkta uttalande, att regleringen av tobaksimporten
obestridligen i viss mån kommit att framstå såsom en social angelägenhet,
torde också utgöra ett vittnesbörd om att statsmakterna genom de gällande
ersättningsreglerna velat tillförsäkra den berörda personalen nödiga existensvillkor.
Av förarbetena till förordningen framgår ej annat än att de
fastställda livräntorna skola vara definitiva. Endast inträdet av förhållanden,
som i väsentlig grad äro ägnade att rubba värdet av livräntorna,
torde böra föranleda till en jämkning av dessa.
Den skiftning av det ekonomiska läget, som skett från tiden för importmonopolets
införande till 1949, framgår av de statistiska uppgifter, som
återfinnas i motionen och monopolets till utskottet avgivna yttrande. Dessa
utvisa, att levnadskostnaderna under nämnda tid undergått eu viss steg
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 32.
ring. Härigenom ha livräntorna otvivelaktigt i motsvarande mån förlorat i
värde, men utskottet anser sig med hänsyn till det anförda icke kunna i
förevarande sammanhang tillstyrka, att åtgärder vidtagas för att tillförsäkra
nu ifrågavarande kategori livräntetagare dyrtidstillägg. Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på
spörsmålet och, om så kan anses påkallat, överväger möjligheterna att med
monopolet träffa överenskommelse rörande en höjning av ersättningsnivån
för de personer, varom här är fråga.
Frågan om dyrtidstillägg å livräntor till viss inom tobaksengrosimporten
tidigare anställd personal upptogs åter av Hj. Lindberg i en den 21 april
1950 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift, som i huvudsak anslöt sig
till förenämnda framställning av år 1946. Statskontoret avstyrkte —- under
åberopande av vad andra lagutskottet anfört i sitt förenämnda av riksdagen
godkända utlåtande — bifall till den gjorda framställningen. Kungl.
Maj :t fann genom beslut den 3 november 1950 framställningen icke i dåvarande
läge föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
I en den 21 april 1951 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift, har
Hj. Lindberg på anförda skäl hemställt om dyrtidstillägg å livräntor till
ifrågavarande inom tobaksengrosimporten tidigare anställda personer.
Styrelsen för tobaksmonopolet, som den 29 maj 1951 avgivit infordrat utlåtande
i ärendet, har framhållit att —■ med hänsyn till att levnadskostnaderna
enligt 1935 års rensade indexserie stigit från 152 i juni 1943 till 188
i mars 1951, d. v. s. med 36 enheter eller med ca 24 procent — sådana förhållanden
numera torde ha inträtt, som kunna motivera en jämkning av
ifrågavarande livräntor. Enligt styrelsens mening föreligger därvid icke skäl
att undantaga de livräntor, som tillerkänts grossistimportörer och tobaksagenter.
För närvarande utgå livräntor till 57 anställda med ett årligt belopp
av 158 000 kronor, 13 grossistimportörer med ett årligt belopp av
43 000 kronor och 5 tobaksagenter med ett årligt belopp av 4 000 kronor.
Styrelsen har icke något att erinra mot att samtliga de personer, som enligt
förordningen den 11 juni 1943 uppbära livräntor, tillerkännas ett tilllägg
å livräntorna med 24 procent att utgå från och med den 1 juli 1951.
Styrelsen är för sin del beredd att ikläda tobaksmonopolet kostnaderna för
ett dylikt tillägg, därest det icke skulle förefinnas någon erinran däremot
från Kungl. Maj :ts sida.
Jämväl statskontoret har i infordrat utlåtande den 26 juni 1951 förklarat
sig med hänsyn till den stegring av levnadskostnaderna som numera inträtt
icke vilja motsätta sig, att förevarande framställning vinner tillmötesgående
på sätt styrelsen för tobaksmonopolet förordat.
I förevarande proposition har chefen för finansdepartementet, statsrådet
Sköld, anfört:
»Såsom inledningsvis nämnts, utgår enligt förordningen den 11 juni 1943
under vissa förutsättningar ersättning i form av livränta till de tidigare
inom tobakshandeln sysselsatta grossistimportörerna och deras anställda
samt tobaksagenterna. Å dessa livräntor beräknas ej dyrtidstillägg. Av för
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 32.
5
arbetena till nämnda förordning synes ej annat framgå än att de fastställda
ersättningarna skola vara definitiva. Med hänsyn till omständigheterna vid
införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror och till att levnadskostnaderna
sedan år 1950, då frågan om tillägg på nämnda ersättningar
behandlades av riksdagen, ytterligare stegrats finner jag mig dock böra framlägga
förslag till riksdagen om visst tillägg till dessa ersättningar. I likhet
med tobaksmonopolet och statskontoret förordar jag att tillägget utgår såväl
till de förutvarande anställda inom tobaksimporten som till grossistimportörerna
och agenterna. Tillägget synes böra beräknas efter avrundat
25 procent av nuvarande årliga ersättningar samt utgå från och med den
1 juli 1952.
Enligt vad jag under hand inhämtat från tobaksmonopolet komma för
närvarande 74 livräntetagare i åtnjutande av ifrågavarande tillägg. Kostnaderna
härför beräknas till i runt tal 50 000 kronor per år. I likhet med vad
som gäller beträffande livräntorna bör lämpligen gäldandet av det föreslagna
tillägget åvila tobaksmonopolet. Styrelsen för tobaksmonopolet har även
förklarat sig beredd att ikläda monopolet kostnaderna härför.»
Utskottet. I förevarande proposition förordas, att tillägg med 25 procent
skall utgivas från och med den 1 juli 1952 å de livräntor, som utgå enligt
1943 års förordning om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å
importen av tobaksvaror. I den före propositionens avlämnande väckta motionen
föreslås ett tillägg med 24 procent från och med den 1 januari 1952
å livräntor till personer, som varit anställda inom tobaksimporten.
Då utskottet vid 1950 års riksdag behandlade ifrågavarande spörsmål,
uttalade utskottet bl. a., att endast inträdet av förhållanden, som i väsentlig
grad vore ägnade att rubba värdet av livräntorna, borde föranleda jämkning
av dessa. Med hänsyn främst till den stegring av levnadskostnaderna,
som numera inträtt, anser utskottet bärande skäl föreligga för att nu tillstyrka,
att tillägg utbetalas å ifrågavarande livräntor. Sådant tillägg bör utgå
icke endast å livräntor till förutvarande anställda utan, såsom i propositionen
föreslås, jämväl å de livräntor, som utgå till grossistimportörer och
tobaksagenter.
Vad angår tilläggets storlek biträder utskottet departementschefens förslag,
att tillägget skall beräknas efter avrundat 25 procent och utgå från
och med den 1 juli innevarande år.
Enligt ett mellan staten och tobaksmonopolet träffat avtal åligger det
monopolet att utgiva ifrågavarande livräntor. Det bör då lämpligen ankomma
på monopolet att svara även för de nu förordade tilläggen. Av propositionen
framgår, att styrelsen för tobaksmonopolet förklarat sig beredd
att ikläda monopolet kostnaderna härför.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen med bifall till förevarandc proposition
måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att med Aktiebolaget Svenska
tobaksmonopolet träffa avtal om bestridande från bolagets
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 32.
medel av tillägg å de livräntor, soin avses i förordningen den
11 juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar vid införandet
av statsmonopol å importen av tobaksvaror, i enlighet med
i propositionen angivna grunder;
B. att motionen II: 25, i den mån den icke besvarats genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 april 1952.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Uhlén,
fru Svenson*, herrar Bengtson och Ahlberg;
från andra kammaren: herr Hellbacken*, fru Nordgren, fru Johansson i
Norrköping*, herr Hagård, fröken Höjer, herrar Huss*, Svensson i Göteborg
och Ericsson i Näs*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
527405. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:184 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillägg å de livräntor som utgå enligt förordningen den 11 juni 1943 a1 i texten