Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.
1952-05-02 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1952:36, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.
Dokumentets text
Nr 36—37.
Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
1
Nr 36.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra
vid krigsmakten.
Genom en den 21 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 181, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Är riket i krig, skola civilförsvarslagens bestämmelser om skyldighet att
fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret (civilförsvarsplikt) i den utsträckning
Konungen bestämmer äga motsvarande tillämpning beträffande tjänstgöring
vid krigsmakten i luftbevaknings-, signal-, sjukvårds-, handräcknings-
eller expeditionstjänst eller annan därmed jämförlig tjänst, som
icke är förenad med egentliga stridsuppgifter.
2 §.
Under beredskapstillstånd äger Konungen förordna, att sådan skyldighet
att tjänstgöra vid krigsmakten, som avses i 1 §, skall föreligga för civilförsvarspliktig.
Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller,
inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan
huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två
månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma
vara förfallet.
3 §.
Konungen meddelar närmare bestämmelser om tillämpningen av denna
lag.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Biliang till riksdagens protokoll 1952. 9 sand. 2 avd. Nr 36—37.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
I propositionen föreslås lagstiftning av innebörd att civilförsvarspliktiga
skola vara skyldiga att under krig fullgöra viss tjänstgöring vid krigsmakten,
som icke är förenad med egentliga stridsuppgifter. Under beredskapstillstånd
skall Konungen äga förordna att enahanda skyldighet skall
föreligga. Beslut därom skall dock underställas riksdagen.
Vid remiss den 22 februari 1952 till lagrådet anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Hedlund, bland annat följande.
»I samband med tillkomsten av den nu gällande civilförsvarslagen utfärdades
den 15 juli 1944 lag om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig
att tjänstgöra utom civilförsvaret. Lagen var tidsbegränsad till den
1 juli 1949. Den åsyftade att möjliggöra uttagning till tjänstgöring vid
krigsmakten av icke krigstjänstskyldiga personer för att frigöra krigstjänstskyldiga
för vapentjänst eller för viktiga civila arbetsuppgifter. Lagen angav
icke vilken tjänstgöring inom försvarsmakten som skulle fullgöras av
de uttagna. Detta avgörande avsågs skola tillkomma Konungen. Enligt
motiven avsågs närmast luftbevakningstjänst. Det förutsattes, att lagen
icke skulle tillämpas för egentlig vapentjänst.
Under år 1948 hade civilförsvarsstyrelsen hemställt att lagen i likhet
med civilförsvarslagen måtte få obegränsad giltighetstid. Förslaget tillstyrktes
av samtliga hörda myndigheter. I dåvarande läge föranledde emellertid
framställningen icke någon åtgärd från Kungl. Maj :ts sida.
Såsom ett led i den allmänna översynen av den administrativa beredskapen
har frågan om ny lagstiftning på området sedermera tagits upp
till behandling inom inrikesdepartementet. Yttranden ha sålunda inhämtats
över en inom departementet upprättad promemoria med förslag till
lagstiftning, i stort sett utformad efter samma linjer som 1944 års lag i
ämnet. Härvid har särskilt från militärt håll understrukits behovet av en
sådan lagstiftning.
Såsom därvid framhållits måste de skäl, som motiverade 1944 års lag,
alltjämt anses vara för handen. Det är sålunda av betydande intresse att
kvinnor och icke värnpliktiga män under krig och beredskapstillstånd
kunna åläggas tjänstgöra på sådana poster inom krigsmakten att krigstjänstskyldiga
vapenföra män frigöras för vapentjänst i egentlig mening.
Det är även viktigt att värnpliktiga, som icke äro vapenföra och som med
hänsyn till utbildning och kvalifikationer göra det totala försvaret väsentligt
större nytta utanför än inom krigsmakten, kunna frigöras från tjänstgöring
vid krigsmakten genom att andra än värnpliktiga rycka in på deras
tjänster där.
Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
3
Dessa intressen kunna icke tillgodoses med nuvarande lagstiftning. Den
i civilförsvarslagen stadgade civilförsvarsplikten avser endast tjänstgöring
i civilförsvaret. Lagen den 30 december 1939 om tjänsteplikt stadgade väl
skyldighet (allmän tjänsteplikt) för var och en att under vissa närmare
angivna förutsättningar efter myndighets anvisning antaga och utföra arbete
för att tillgodose bl. a. krigsmaktens behov av arbetskraft, som icke
avsåge vapentjänst. Men denna lag upphörde att gälla med utgången av
år 1947. På den tjänstepliktige lade lagen endast sådana förpliktelser, som
regelmässigt åvila en arbetstagare i ett vanligt civilt tjänsteförhållande.
Möjligheterna att utnyttja tjänstepliktslagen för krigsmaktens intressen
voro alltså begränsade. Lagen den 15 juli 1944 om skyldighet i vissa fall
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret får ses mot bakgrunden
av dessa förhållanden. Vad man vid tillkomsten av denna lag
främst hade för ögonen var den civilförsvaret närstående luftbevakningens
behov av personal.
Då frågan om krigsmaktens behov av personal för avlösning av sådana
kategorier, som kunna utnyttjas bättre på andra poster, nu åter aktualiserats,
har i departementspromemorian förordats en lagstiftning efter
mönster av 1944 års lag. Civilförsvarsstyrelsen anser däremot numera
att icke civilförsvarsplikt utan tjänsteplikt bör vara grundval för den
tvångsmässiga tjänstgöring som kan komma i fråga. Jag vill då först understryka
att vi f. n. icke ha någon tjänstepliktslag. Arbetsmarknadsstyrelsen
har visserligen utarbetat ett förslag till en sådan lag, men detta kritiserades
under remissbehandlingen på vissa punkter och är alltjämt föremål för
övervägande inom socialdepartementet. Förslaget bygger på grundprincipen
i 1939 års tjänstepliktslag, nämligen att tjänsteplikt^ skulle kunna utnyttjas
endast för sådant arbete, som brukar åvila en arbetstagare i ett
vanligt civilt tjänsteförhållande. Personal för mera civilt arbete vid krigsmakten
skulle sålunda kunna tagas i anspråk med stöd av tjänsteplikt.
Vad övervägandena om den ifrågasatta tjänstepliktslagen kunna leda till
kan ännu icke bedömas. Det är emellertid tydligt att lagen liksom 1939 års
lag i första hand skall tjäna den rent civila arbetsmarknadens behov av
arbetskraft i ett kritiskt läge. Vad försvarsmaktens behov angår kan med
säkerhet sägas att tjänsteplikt ej skall gälla för rent militära uppgifter
med vapentjänst i egentlig mening. För dem bör uppenbarligen endast
krigstjänstskyldig personal komma i fråga. Inom krigsmakten finnas emellertid
vid sidan därav många skiftande uppgifter. Goda skäl kunna anföras
för att tjänstepliktslagen bör tillämpas för tillgodoseende av civilt betonade
behov. Hit höra t. ex. sjukvårds-, expedilions-, förråds-, hantverks- och
handräckningstjänst eller med andra ord sådant som förekommer icke
blott inom krigsmakten utan även allmänt inom samhällslivet i övrigt under
liknande former. Däremot är det synnerligen tveksamt om tjänsteplikt
bör utnyttjas för andra uppgifter inom försvarsmakten som, utan att med
-
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
föra skyldighet till vapentjänst i egentlig mening, sakna direkt anknytning
till verksamhet inom det civila samhällslivet. Som exempel kunna nämnas
luftbevakning, viss annan bevakning, signaltjänst och ordonnanstjänst.
Med hänsyn härtill och då som nyss nämnts ett obestridligt, av överbefälhavaren
understruket behov finnes att för sådana sysslor kunna utnyttja
icke krigstjänstskyldiga personer, anser jag en särskild lagstiftning för
sådant syfte påkallad. Då uppgifterna äro besläktade med civilförsvarets
åligganden samt särskilt luftbevakningen, som i första hand torde tillgodoses,
i hög grad tjänar även civilförsvarets intressen, finner jag det vara
naturligt att anknyta skyldigheten till civilförsvarsplikten. Vad civilförsvarsstyrelsen
anfört om nackdelarna ur psykologisk synpunkt av en sådan
ordning anser jag icke tillräckligt bärande. För den enskildes del torde
det vara likgiltigt om han inkallas till tjänstgöring på grund av civilförsvarsplikt
eller med stöd av tjänsteplikt. De, som fullgöra sådan tjänstgöring
vid krigsmakten varom nu är fråga, torde regelmässigt böra vara
beväpnade för att kunna försvara sig, om de oförmodat utsättas för stridshandlingar
t. ex. från luftlandsatta fientliga förband. Det må f. ö. framhållas,
att personalen inom allmänna civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst
samt i motsvarande gren av verkskyddet kan vara beväpnad
och att denna personal, enligt nyligen utfärdade bestämmelser, är skyldig
att under krig utöva även sådan verksamhet för rikets försvar, som eljest
åvilar krigsmakten.
På grund härav bör enligt min mening civilförsvarsplikten och icke en
allmän tjänsteplikt utgöra grunden för den skyldighet för icke värnpliktiga
att tjänstgöra vid krigsmakten, som enligt vad förut sagts bör lagfästas.
Jag kan sålunda i denna del ansluta mig till de synpunkter, som framförts
i departementspromemorian, och förordar en lagstiftning om skyldighet
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.
Det är tydligt, att en sådan skyldighet måste begränsas. En oinskränkt
tjänstgöringsskyldighet skulle i realiteten innebära en avsevärd utvidgning
av värnplikten, vilket givetvis icke är meningen. Syftet med lagen måste
vara att personal, som eljest icke skulle vara krigstjänstskyldig, skall
kunna tagas i anspråk för speciella uppgifter och icke att den skall kunna
utnyttjas generellt inom krigsmakten. Vapentjänst i egentlig mening bör
grundas på värnplikt. Vad som åsyftas är luftbevaknings-, signal-, sjukvårds-,
handräcknings- och expeditionstjänst samt liknande uppgifter,
som icke äro förenade med egentliga stridsuppgifter. Huruvida detta bör
komma till uttryck i lagtexten kan diskuteras. 1944 års lag innehöll intet
därom. Enligt förarbetena förutsattes endast att lagen icke skulle användas
för uttagning till vapentjänst. Att lagen var generellt avfattad sammanhängde
säkerligen med att den icke skulle träda i funktion utan att
Konungen förordnat därom. Det skulle därvid angivas vilken tjänstgöring
vid krigsmakten som avsågs. Riksdagen skulle antingen ha samtyckt till
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
förordnandet, innan det meddelades, eller, om riksdagen ej var samlad,
gilla förordnandet i efterhand för att det skulle äga bestånd. Det var alltså
sörjt för att riksdagen i varje särskilt fall fick taga ställning till tjänstgöringens
art. Förhållandet blir emellertid ett annat om man i fråga om
förutsättningarna för lagens tillämpning i krig intager den enligt min
mening lämpligare ståndpunkten att skyldighet för civilförsvarspliktig att
tjänstgöra vid krigsmakten då skall inträda automatiskt och icke vara
beroende av särskilt förordnande. Med en så utformad lagstiftning måste
det redan på förhand vara klart vilka tjänstegrenar som skola tillgodoses
genom utnyttjande av civilförsvar spliktiga. Även ur beredskapssynpunkt är
detta av värde. Det synes då lämpligt att skyldighetens omfattning så
långt möjligt regleras i lagen. Med hänsyn till uppgifternas skiftande natur
torde detta bäst uppnås genom en exemplifiering åtföljd av en förklaring
att utöver de angivna uppgifterna endast därmed likartade kunna
komma i fråga. Den närmare specificeringen får givas i administrativ
ordning.
Lagen bör som nämnts utan vidare träda i tillämpning vid krig. Även
innan landet kommit i krig kan det emellertid bliva nödvändigt att taga
civilförsvarspliktiga i anspråk för sådan tjänstgöring, varom nu är fråga.
Jag åsyftar härvid närmast sådana lägen, då beredskapstillstånd inträtt,
d. v. s. då Konungen förordnat om värnpliktigas inkallande till tjänstgöring
för rikets försvar eller säkerhet jämlikt 28 § värnpliktslagen. Konungen
bör då också äga förordna, att sådan skyldighet, som avses i den
nu föreslagna lagen, skall föreligga för civilförsvarspliktiga. Med hänsyn
till att det här gäller en utvidgning av civilförsvarsplikten av ingripande
betydelse för de berörda medborgarna bör ett sådant förordnande alltid
underställas riksdagen, lämpligen inom en månad från det förordnandet
meddelades. Det ankommer därefter på riksdagen att pröva, huruvida förordnandet
skall bestå. Utfaller denna prövning negativt, får förordnandet
därmed anses ha upphört att gälla.
Vid omedelbar krigsfara, då beredskapslarm kan givas enligt beredskapskungörelsen
den 22 juni 1950 (nr 404), torde lagen alltid behöva sättas
i tillämpning. För att i sådant läge förenkla förfarandet synes i beredskapskungörelsen
böra stadgas att beredskapslarm innebär sådant förordnande
om skyldighet för civilförsvarspliktiga att tjänstgöra vid krigsmakten,
som avses i lagen. På så sätt uppnås en automatisk tillämpning
även för detta fall. Även ett förordnande, som meddelats genom beredskapslarm
enligt vad nu sagts, bör underställas riksdagen. Har beredskapslarm
givits i anledning av att riket kommit i krig eller har krigstillstånd
inträtt efter det larmet givits, förfaller emellertid frågan om underställning.
Lagen, som icke bör vara tidsbegränsad, bör träda i kraft snarast möjligt.
Med hänsyn till att tillämpningsföreskrifter lämpligen torde böra ut
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
färdas i samband med att lagen träder i kraft synes lämpligt att Konungen
förordnar om ikraftträdandet.»
Lagrådet, som vid sin granskning av det remitterade lagförslaget gjorde
anmärkning mot den redaktionella utformningen av 2 §, hade icke någon
erinran mot det sakliga innehållet.
Det genom propositionen framlagda lagförslaget överensstämmer, frånsett
vissa, bland annat av lagrådets uttalande föranledda, redaktionella
ändringar, med det till lagrådet remitterade.
Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom
propositionen framlagda lagförslaget och får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 2 maj 1952.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Wahlund, Sunne, Wistrand,
Uhlén, Nerman, Bengtson och Ahlberg;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, Nilsson
i Göteborg, Hagård, Huss och fru Ewerlöf.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:256 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet för civilförför sv ar splikt ig att tjänstgöra vid krigsmakt a1 i texten