Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående åtgärder för inrättande av en arbetsmarknadsnämnd.

1952-05-06 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1952:39, Utlåtande i anledning av väckt motion angående åtgärder för inrättande av en arbetsmarknadsnämnd.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

1

Nr 39.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående åtgärder

för inrättande av en arbetsmarknadsnämnd.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

297, vilken behandlats av andra lagutskottet, ha herrar Håstad och Hjalmar

son hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa om snara åtgärder i syfte att genom tillskapande av en

arbetsmarknadsnämnd möjliggöra en sådan behandling av konflikter på

den offentliga arbetsmarknaden berörande särskilt samhällsviktiga funktioner

att förbättrade förutsättningar skapas för arbetsfred å ifrågavarande

områden.»

Här må anmärkas, att inom första kammaren väckts en likalydande

motion, nr 187, av herr Lundqvist m. fl., vilken motion hänvisats till statsutskottet.

Motionärerna erinra om bestämmelserna i det s. k. huvudavtalet av den

20 december 1938 mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen

i Sverige angående arbetsmarknadsnämnd och anföra vidare:

Med hänsyn till de visserligen få men dock gynnsamma erfarenheterna

av den verksamhet, som saltsjöbadsavtalets nämnd utvecklat, och av många

andra skäl tro vi att en arbetsmarknadsnämnd inom den offentliga sektorn

av arbetsmarknaden skall bli i stånd att utöva ett mycket gynnsamt inflytande

i sådan riktning, att arbetskonflikter på de särskilt samhällsviktiga

områdena skola effektivare än hittills förebyggas, varigenom behovet

av tvångsingripande så långt som möjligt begränsas. Vi äro också

av den uppfattningen att tillskapandet av den nya arbetsmarknadsnämnden

ej behöver föregripa de beslut, som statsmakterna må komma att

fatta med anledning av betänkandet från 1948 års förhandlingsrättskommitté.

Vi vilja till sist inskärpa, att varje organisatorisk åtgärd, som är

ägnad att förebygga utbrottet av allvarliga arbetskonflikter inom samhällssektorn,

bör vidtagas utan dröjsmål, icke minst med hänsyn till de ofta

uppkommande konfliktämnena under våra dagars instabila penningvärde.

Oberoende av en kommande proposition rörande stats- och kommunaltjänstemäns

förhandlingsrätt synes det därför motiverat att redan nu upptaga

till behandling delproblemet om en arbetsmarknadsnämnd för den

offentliga arbetsmarknaden.

Beträffande de skäl i övrigt, som anförts till stöd för yrkandet i motionen,

får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen ha i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

yttranden inhämtats från socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

Därjämte ha på begäran av utskottet yttranden över motionen avgivits av

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänste
1—689

52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 39.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

männens centralorganisation, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund och Svenska landstingsförbundet.

Huvudavtalen.

I 1 kap. 1 § i det s. k. huvudavtnlet av den 20 december 1938 mellan

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige stadgas,

att för handläggning av frågor, som äro av allmän eller eljest större betydelse

för arbetsmarknaden, skola Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen

utse en gemensam nämnd, arbetsmarknadsnämnden. Nämnden

består av tre ledamöter jämte lika antal suppleanter för dem från envar

av organisationerna. Ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre år.

Enligt 2 § i avtalet ankommer det särskilt på nämnden att handlägga vissa

frågor om uppsägning av arbetsavtal och permittering samt om konflikter,

som beröra samhällsviktiga funktioner. Jämlikt 3 § har nämnden vidare

att såsom skiljenämnd upptaga och avgöra vissa tvister. I 4 § sägs, att

beslut kan i nämnden fattas endast om nämnden är fulltalig, och att såsom

nämndens beslut skall anses den mening, varom flertalet förenar sig.

I prövning av fråga angående bl. a. konflikter, som beröra samhällsviktiga

funktioner, må ej deltaga sådan av Arbetsgivareföreningen respektive

Landsorganisationen utsedd ledamot, som direkt beröres av frågan eller

är styrelseledamot eller funktionär inom av frågan berörd underorganisation.

5 kap. gäller behandling av konflikter berörande samhällsviktiga funktioner.

I 1 § sägs, att för att i möjligaste mån förhindra att arbetskonflikter

inverka störande på samhällsviktiga funktioner skola Arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen till skyndsam prövning gemensamt upptaga

varje konfliktsituation, där skydd för ett allmänt intresse påkallas

antingen av endera organisationen eller av offentlig myndighet eller ock av

annat därmed jämförligt organ, som företräder det ifrågakommande allmänna

intresset. Enligt 2 § skall prövningen av uppkommen fråga om undvikande,

begränsande eller hävande av i 1 § avsedd arbetskonflikt företagas

i arbetsmarknadsnämnden. I 3 § stadgas, att om vid behandling av sådant

ärende, som angives i 2 §, majoritet vunnits för undvikande eller hävande,

helt eller delvis, av en konflikt och för en därmed sammanhängande erforderlig

reglering av arbetsvillkoren, ankommer det på Arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen att i enlighet därmed, envar å sin sida,

ofördröjligen vidtaga åtgärder för genomförande av en uppgörelse mellan

berörda parter.

Dessa regler i huvudavtalet ha av den delegation från avtalsparterna,

som utarbetat förslag till huvudavtalet — den s. k. arbetsmarknadskommittén

— försetts med följande allmänna motivering:

Kommittén har vid prövning av frågan om de s. k. samhällsfarliga konflikterna

sökt bedöma behovet av särskilda åtgärder till skydd mot störning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

av verksamhet, som tillför befolkningen livsviktiga nyttigheter, social omvårdnad

och annat dylikt. I den offentliga diskussionen ha meningarna

varit mycket delade om hur man riktigast skall bestämma och begränsa

de verksamhetsområden, vilka med hänsyn till sin egenskap av särskilt

samhällsviktiga böra skyddas mot arbetskonflikter. Kommittén förmenar,

att någon ens tillnärmelsevis tillfredsställande avgränsning av sådana områden

över huvud ej kan åstadkommas med anspråk på objektivitet och allmängiltighet.

Redan det förhållandet att samhällets intresse alltid är beroende

av den aktuella konfliktens omfattning gör en sådan på förhand

fixerad gränsdragning omöjlig. En viss verksamhet är i och för sig ytterst

sällan så fundamentalt samhällsviktig att den måste skyddas mot alla konflikter.

Ä andra sidan kan en konflikt, som i och för sig ingalunda är riktad

mot särskilt samhällsviktiga funktioner, likväl genom sina yttringar i visst

begränsat avseende försvåra eller omöjliggöra verksamhet, som är nödvändig

för tillgodoseende av befolkningens säkerhet till liv eller hälsa.

Då alltså behovet att undvika eller begränsa en viss konflikt är beroende

av omständigheterna i det särskilda fallet, lärer någon annan utväg icke

finnas än att låta intresseavvägningen, med hänsyn jämväl till samhällsvikten,

äga rum i varje konfliktsituation för sig. En återblick på de öppna

konflikter, som under gångna tider förekommit i vårt land, Aåsar att man

icke med fog kan mot parterna på arbetsmarknaden rikta den anmärkningen,

att de i sina intressekonflikter brustit i hänsynstagande till i verklig

mening samhällsviktiga intressen. Organisationerna å ömse sidor ha

tvärtom med\retet sökt undvika att förekommande konflikter trätt dylika

intressen för nära. För att emellertid skapa gynnsammare förutsättningar

för strävandena i sådan riktning föreslår kommittén en fastare form för

prövning av uppkommande frågor om åtgärder i syfte att vid arbetskonflikt

undvika ett störande av samhällsviktiga funktioner, där\åd kommittén

ansett arbetsmarknadsnämnden vara lämpligaste forum för prövningen.

Den 22 november 1947 träffades ett huvudavtal mellan Avtalsnämnden

för statsägda bolag och Landsorganisationen i Sverige. Avtalets bestämmelser

angående behandling av arbetskonflikter berörande samhällsviktiga

funktioner överensstämma i princip med de bestämmelser i huvudavtalet

av den 20 december 1938, för vilka ovan redogjorts. Prövningen a\''

uppkommen fråga om undvikande, begränsande eller hävande av sådan

arbetskonflikt skall emellertid företagas i det i 9 kap. i avtalet omförmälda

centralrådet. I 1 § i 9 kap. stadgas, att centralrådet skall bestå av fyra

ledamöter, av vilka två utses av avtalsnämnden och två av landsorganisationen.

För ledamöterna utses lika antal suppleanter. Ledamöter och suppleanter

utses för en tid av tre år. Sistnämnda kapitel innehåller vidare

bestämmelser om centralrådets olika uppgifter. Enligt 8 § kan beslut i

centralrådet fattas endast om rådet är fulltaligt, och såsom rådets beslut

skall anses den mening, varom flertalet förenar sig. I It § sägs, att rörande

representation i rådet för Tjänstemännens centralorganisation vid behandling

av vissa ärenden skall gälla vad därom stadgas i mellan avtalsnämnden

och Tjänstemännens centralorganisation träffad överenskommelse. Avtalsnämnden

äger för eu lid av tre år utse en representant jämte suppleant

för honom att såsom ledamot deltaga i rådets handläggning av ärenden,

i vilkas behandling sålunda utsedd tjänstemannarepresentant deltager.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

Interpellationsdebatt den 24 oktober 1951.

I andra kammaren förekom den 24 oktober 1951 en interpellationsdebatt

angående förevarande spörsmål. I sitt svar på framställda interpellationer

angående inrättande av en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter på

den offentliga arbetsmarknaden anförde chefen för civildepartementet,

statsrådet Lingman, — efter att ha erinrat om det ovan omförmälda centralrådet

-— bl. a. följande:

En liknande anordning kan tänkas även på det direkt statliga kollektivavtalsområdet,

där avtalen slutas mellan arbetstagarorganisation och statligt

verk under medverkan av statens avtalsnämnd.

När det däremot blir fråga om statliga tjänstemän, är läget ett annat.

Denna fråga har varit föremål för ingående överläggningar inom 1948 års

förhandlingsrättskoinmitté. Dessutom ha under innevarande höst vissa

diskussioner i ämnet förekommit. Det har därvid visat sig, att sådana problem

av konstitutionell art uppstå, att det knappast kan vara möjligt att

inrätta en direkt motsvarighet till arbetsmarknadsnämnden på statstjänstemannaområdet.

Vad jag nu har anfört kan lättast åskådliggöras med ett

exempel. Uppkommer en tvist mellan statlig myndighet och en statstjänstemannaorganisation,

torde i allmänhet frågan bringas under Kungl. Maj :ts

prövning och, liksom i fråga om t. ex. den allmänna lönenivån eller tjänsteförteckningen,

förhandlingar upptas med regeringen eller representant för

denna. Skulle Kungl. Maj :t därvid finna omständigheterna vara sådana,

att man inte kan göra tiilräckliga eftergifter för att en överenskommelse

skall kunna uppnås, är det knappast tänkbart att större möjligheter till

uppgörelse skulle föreligga vid förhandlingar inför en arbetsmarknadsnämnd

med representanter för det allmänna. Skulle tvisten inte lösas inför

nämnden, måste frågan återgå till regeringen. Uppnås åter en lösning av

tvisten, skulle såväl Kungl. Maj :t som riksdagen vara åtminstone moraliskt

bundna därav. Detta skulle föregripa riksdagens fria prövning i ännu högre

grad än de förhandlingsöverenskommelser som regeringen träffar med statstjänstemannaorganisationerna.

Sistnämnda överenskommelser bruka ju

träffas under förbehåll av riksdagens godkännande.

Det anförda torde ge vid handen att det knappast är möjligt att inrätta

en motsvarighet till arbetsmarknadsnämnden för den del av den offentliga

arbetsmarknaden, som berör de statliga tjänstemännen. I vad mån det

kan vara möjligt att finna andra former för tryggande av arbetsfred inom

den offentliga sektorn av arbetsmarknaden torde få bedömas sedan 1948

års förhandlingsrättskommitté avgivit sina förslag.

Vad åter den kommunala sidan beträffar föreligga inte samma svårigheter

som uppstå inom den statliga sektorn. Vissa undersökningar rörande

denna fråga ha redan utförts. Dessa utvisa, att också här finnas åtskilliga

problem att lösa. Jag har varit i kontakt med berörda parter, och det har

visat sig att det föreligger ett visst intresse för saken. Huruvida förutsättningar

finnas för att något resultat skall kunna åstadkommas är det ännu

för tidigt att yttra sig om. Regleringen av hithörande frågor bör enligt min

mening i första hand ankomma på parterna själva.

1948 års förhandlingsrättskommitté.

19b8 års förhandlingsrättskommitté har den 31 december 1951 framlagt

betänkande angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39. 5

(SOU 1951:54). Kommittén har lämnat följande sammanfattning över förslagets

innehåll.

1) Kommitténs förslag avser förhandlingsrätt och därmed sammanhängande

frågor för stats- och kommunaltjänstemän. Hittills har inom

arbetslagstiftningen (förhandlingsrätt, kollektivavtal) det straffrättsliga

ämbetsansvaret begagnats såsom kriterium, när det gällt att draga gränsen

mellan tjänstemän och arbetare hos stat och kommun. I praktiken har

emellertid gränsen mellan dessa kategorier av anställda — markerad dels

av organisationsförhållandena och dels av anställningsformen enligt löneplan

eller enligt kollektivavtal -— kommit att dragas efter andra synpunkter.

Kommittén har velat anknyta till denna utveckling. Kommittén föreslår,

att för statsförvaltningen och för varje särskild kommun skall finnas

en tjänsteförteckning och att de som upptagits på tjänsteförteckningen

skola anses som offentliga tjänstemän, underkastade de särskilda regler

som kommitténs förslag innefattar. Staten respektive kommun skall själv

äga bestämma, vilka tjänster som skola uppföras på tjänsteförteckningen,

men det förutsättes, att detta icke sker utan samråd med personalorganitionerna.

2) Stats- och kommunaltjänstemän böra åtnjuta samma förhandlingsrätt

som andra anställda. 1987 års kungörelse om förhandlingsrätt för statstjänstemän

och 1940 års kommunala förhandlingslag böra alltså upphävas

och i stället 1930 års allmänna förenings- och förhandlingsrättslag bli tilllämplig

för stats- och kommunaltjänstemännen.

3) Härav följer, att de nu gällande särskilda bestämmelserna om erkännande

av personalorganisation (auktorisation) såsom villkor för förhandlingsrätt

samt om skyldighet för statlig eller kommunal myndighet att

delge personalorganisationen utkast till ändringar i anställningsvillkoren

(delgivningsplikt) böra försvinna.

4) Såsom centralt förhandlingsorgan för staten tänker sig kommittén

civildepartementet.

5) Kommun bör erhålla rätt att åt central organisation uppdraga att å

kommunens vägnar träffa bindande uppgörelse om anställningsvillkoren

för kommunens anställda.

G) Förlikningsmannaväsendet utsträckes till att omfatta jämväl kommunernas

tjänstemän men däremot icke statstjänstemännen.

7) I den män staten med något av sina organ medverkar vid bestämmande

av anställningsvillkoren för kommunalt anställda — exempelvis

folkskollärare — bör förhandling i den delen kunna upptagas med det statliga

organet, dock icke när denna medverkan från statlig sida sker i unders

tällningsförfarande.

8) Stats- och kommunaltjänstemän höra få rätt att sluta verkliga kollektivavtal

rörande sina anställningsvillkor. Vissa frågor — om antagande och

entledigande och om arbetsledningen — böra emellertid i princip falla utanför

kolleklivavtalsmöjligheten. Dock bör kollektivavtal i vissa hänseenden

tillåtas även i dylika frågor: t. ex. beträffande längden av anställningsavtalets

uppsägningstid samt beträffande arbetstid och semester.

9) När kollektivavtal icke får slutas, bör heller icke förhandling i formell

mening tillåtas. Däremot böra i hithörande frågor »överläggningar» mellan

myndigheterna och personalorganisationerna kunna upptagas.

10) Strejkrätt i vanlig mening — d. v. s. rätt alt nedlägga arbetet efter

strejkvar.sel med bibehållen anställning — bör icke tillerkännas stats- och

kommunaltjänstemän. Däremot bör i lag faststlås rätt för alla stats- och

kommunaltjänstemän — även fullmaktshavarc och konstituerade — att

efter uppsägning lämna anställningen. Den enda modifikationen häri bör

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets ''utlåtande nr 39.

vara, att Kung!. Maj :t, när viktigt samhällsintresse påkallar detta, skall

kunna förlänga uppsägningstiden under någon kortare tid. Skulle trots

denna möjlighet risk uppkomma för eu öppen konflikt, som hotar viktiga

samhällsintressen, räknar kommittén med att i undantagsfall tjänsteplikt

kan komma att åläggas. Några i förväg vidtagna åtgärder härför — »beredskapslagstiftning»

— vill kommittén emellertid icke förorda.

11) Stats- och kommunaltjänstemän böra erhålla lagstadgad rätt till

neutralitet i arbetstvister med ungefärligen samma utformning som enligt

1938 års huvudavtal.

12) Kommittén föreslår, att det utfärdas en särskild tjänstemannalag,

som skall innehålla bestämmelser i åtskilliga av de hänseenden som ovan

berörts.

13) Tjänstemannalagen skall även innehålla bestämmelser om disciplinstraff

för stats- och kommunaltjänstemän. Dessa utformas i huvudsak efter

vad nu gäller. Suspension som strafform försvinner emellertid. Talan mot

myndighets beslut rörande disciplinär bestraffning skall kunna fullföljas

vid den särskilda tjänstedomstol, som kommittén föreslår skola upprättas

(jfr nedan under 15). Lagens disciplinbestämmelser avses skola vara uttömmande;

de statliga och kommunala instruktionernas och reglementenas

bestämmelser om disciplinstraff skola alltså försvinna.

14) Kommittén har diskuterat, huruvida det icke borde skapas en särskild

— möjligen för hela riket gemensam — instans för överprövning av

kommunala (och kanske även statliga) beslut om antagande och befordran

av tjänstemän. Kommittén har emellertid stannat för att på denna punkt

icke förorda annan ändring i nu gällande principer än att den kommun som

så vill skall få inrätta en besvärsnämnd av den typ, som redan finnes i

Stockholm.

15) Kommittén föreslår, att en särskild tjänstedomstol skall inrättas.

Den skall organiseras på liknande sätt som arbetsdomstolen men i motsats

till denna handlägga icke endast kollektivavtalsmål utan alla tvister som

beröra stats- och kommunaltjänstemäns anställningsförhållande. Därjämte

skall talan mot beslut i disciplinmål fullföljas dit. Detta får till följd, att

de allmänna domstolarnas domsrätt i mål om stats- och kommunaltjänstemäns

anställningsvillkor försvinner; vidare skall kammarrättens befattning

med lönemål (och med lön sammanhängande anmärkningsmål) upphöra

liksom regeringsrättens befattning med folkskollärares avlöningsmål

och med disciplinmål. Poliskollegierna föreslås skola avskaffas.

I sin allmänna motivering uttalar kommittén, att den ledande principen

i kommitténs arbete varit att för stats- och kommunaltj änstemännen söka

öppna möjlighet till regelrätta förhandlingar och överenskommelser om

anställningsvillkoren på ungefärligen samma sätt som för andra anställda

i landet. Kommittén påpekar därvid bl. a., att den verksamhet, som bedrives

av stat och kommun, på de flesta områden icke kan helt jämställas

med privat verksamhet.

Beträffande frågan om de offentliga tjänstemännen skola kunna i större

eller mindre utsträckning tillerkännas strejkrätt i vedertagen mening bär

utgångspunkten för kommittén varit, att man på detta område lätt råkar

in i de samhällsfarliga konflikterna. Om man godtar strejkrätten torde det

därför bli nödvändigt att försöka nå fram till en differentiering av strejkerna

i tillåtna och otillåtna, alltefter verksamhetsområdets natur, strej
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 89.

kcns omfattning, måhända även tidsläget och dylika faktorer. Även om man

skulle lyckas skilja ut vissa begränsade verksamhetsområden, där strejker

aldrig skulle kunna tillåtas, måste som ett komplement därtill skapas ett

förfarande, varigenom i övrigt från fall till fall skall avgöras, när strejk

får tillgripas och när detta icke får ske. Man behöver mecf andra ord en

motsvarighet till bestämmelserna om arbetsmarknadsnämnd i 1938 års

huvudavtal. Efter att ha skisserat, hur ett system med fri strejkrätt skulle

kunna tänkas, anför kommittén angående arbetsmarknadsnämnd vidare:

Rättsligt sett blir nämndens avgörande att karakterisera som en konsultativ

(opinionsbildande) skiljedom, likställd med det beslut som fattas av

den särskilda skiljenämnden enligt 3 kap. lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Regelmässigt kommer skiljedomen att innefatta tre huvudpunkter:

den avgör sålunda a) om tvisten är av den natur -— »samhällsfarlig»

eller vad man nu vill kalla det — att skiljedomstolen har rättslig befogenhet

att ingripa, b) hur den materiella tvistefrågan, helt eller delvis, skall lösas

samt c) hur själva stridsåtgärden skall bringas ur världen (dag för återgång

till arbetet o. s. v.). Slår skiljedomsförfarandet slint (eller påkallas

icke nämndens ingripande), måste man icke sällan räkna med en tjänstepliktslagstiftning.

Men man har då gjort vad man kunnat för att åstadkomma

en fredlig uppgörelse.

Kommittén finner emellertid härefter, att det sålunda tänkta systemet

med fri strejkrätt lider av betydande nackdelar. Efter att ha konstaterat att

strejkrätt förutsätter möjlighet till lockout samt berört spörsmål om oavsättlighet

och ämbetsansvar fortsätter kommittén:

Härefter kommer kommittén över till det speciella skyddet mot samhällsfarliga

konflikter. Om man vill i förväg skilja ut vissa begränsade områden,

där arbetsnedläggelse i form av strejk eller lockout under inga förhållanden

anses kunna tolereras, blir det mycket svårt att avgöra, vilka områden

som på detta sätt skola generellt undantagas. Ovan ha i anslutning

till den finska medlingslagen uppräknats vissa dylika områden. Men det

finns givetvis andra områden, som kanske med samma rätt borde undantagas,

exempelvis domstolsväsendet. Arbetsmarknadsnämndens — eller

vad den nu skall kallas — existens kan framgå av lag eller avtal. Är man

säker på att få till stånd avtal på denna punkt, är det kanske bäst så;

annars får man lagstifta. Nämndens sammansättning bereder naturligen

vissa bekymmer, eftersom på arbetstagarsidan knappast ens alla huvudorganisationer

torde kunna beredas säte i nämnden. Detta kan medföra, att

nämnden mötes med misstro. Värre är emellertid alt man icke kan lämna

några direktiv för dess verksamhet. Nämnden skall i det enskilda fallet

först och främst klara ut om konflikten är »samhällsfarlig» eller icke. Den

nothinska s. k. mammututredningen visar rätt klart, vilka svårigheter som

möta härvidlag. Vidare skall nämnden, om konflikten hefinnes vara av samhällsfarlig

natur, komma med ett förslag till lösning av själva tvistefrågan

i erforderliga delar. Härutinnan är att märka, att vi redan ha obligatorisk

skiljedom i intressetvister på några speciella områden av vår privata arbetsmarknad:

tidningar, enskilda järnvägar (beträffande kontorspersonal) och

tobaksmonopolet (i fråga om ackordsättning). Härtill kommer det speciella

skiljedomsförfarandet enligt 3 kap. lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

På dylika begränsade områden går det till nöds att med ledning av närliggande

verksamhet och med hjälp av statistik få fram eu »rättvis» lös
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

ning. Men antag, att avlöningsvillkoren för eu stor och i sin tur normerande

tjänstemannagrupp skola göras till föremål för behandling i denna

arbetsmarknadsnämnd: vilka normer skola då användas?

Arbetsmarknadsnämnden skall icke med bindande verkan avgöx-a tvistefrågan

utan endast komma med förslag. Det är alltså icke fråga om obligatorisk

(tvångs-) skiljedom, som skulle binda riksdagen och kommunerna

och därigenom stå i strid med grunderna för vår stats- och förvaltningsrätt.

Det är emellertid mycket nog med eu opinionsbildande instans av

denna nämnds typ. Det kan tänkas exempelvis, att nämnden kommer med

ett förslag beträffande statstjänstemännen, som går betydligt längre än vad

riksdagen anser sig kunna gå med på. Då kommer alltså riksdagen och

nämnden i motsatsställning till varandra. Farhågorna på denna punkt böra

dock icke överdrivas. På den privata arbetsmarknaden ha vi haft en motsvarande

nämnd i över tio år. Den har aldrig varit i funktion i detta avseende,

trots att det nog funnits konflikter, som kunnat betecknas som samhällsfarliga.

Det är troligt att blott och bart existensen av en nämnd av

denna typ skall förmå parterna även på den offentliga tjänstemannaverksamhetens

område att väl besinna sig, innan de driva en tvist till öppen

konflikt. Sannolikt kommer samma motvilja mot nämndförfarandet som

yppat sig på den privata arbetsmarknaden att ge sig tillkänna även när

det gäller den offentliga tjänstemanna verksamheten.

I samma riktning verkar det alltid latenta hotet om en tjänstepliktslag.

Det är emellertid betydande nackdelar förbundna med ett system, där

tjänstepliktslagen ingår som ett sista led i intressekampen. Tjänstepliktslagen

avgör i regel på ett eller annat sätt även den underliggande materiella

tvistefrågan (lagen föreskriver exempelvis tillämpning av medlingsförslagets

villkor eller ock bestämmes, att arbetet skall fortgå under ytterligare

viss tid på dittillsvarande villkor eller dylikt). Om man däremot behåller

ett system ungefär sådant som det nuvarande med viss tjänsteplikt innesluten

i själva anställningsförhållandet, kan visserligen avsked vägras, men

förhandlingsläget är hela tiden öppet.

Kommittén föreslår därför, att det nuvarande systemet i stort sett skall

bibehållas. Arbetsinställelse skall liksom hittills icke kunna tillgripas av

offentliga tjänstemän i annan form än att de lämna anställningen. Å andra

sidan skall deras rätt att frånträda tjänsten klart regleras i lag. Strejk under

anställningens bestånd blir liksom hittills för dem som äro underkastade

ämbetsansvar att betrakta som straffbart tjänstefel. -— Kommittén anser att

rätten till massuppsägning jämte blockadvapnet skall bereda tjänstemännen

tillräckliga möjligheter, att när uppgörelse icke kunnat nås, öva påtryckning

på motparten. Kommittén har den uppfattningen, att dessa stridsmedel

i och för sig äro av den art, att ett kollektivavtal i relation till dem

mycket väl ägnar sig som ett fredsdokument.

Kommittén behandlar därefter frågan om obligatorisk skiljedom. Efter

att ha framhållit, att allvarliga invändningar kunna resas mot ett permanent

system innebärande obligatorisk skiljedom i intressetvister, fortsätter

kommittén:

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan kommittén icke förorda ett

system, som syftar till att låta obligatorisk skiljedom ingå som ett normalt

led i lösningen av intressetvisterna mellan stat eller kommun och dess

tjänstemän. Detta gäller jämväl den tid efter annan framförda tanken på

en »beredskapslagstiftning» rörande obligatorisk skiljedom, som skulle

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lag utskottets utlåtande nr 39.

9

ligga färdig att vid förefallande behov snabbt kunna sättas i kraft. Kommittén

vill emellertid understryka, att förhandlingsrätten innebär rätt att

komma till tals med motparten och försöka övertyga honom om rättmätigheten

av sina krav. Kommitténs förslag åsyftar att möjliggöra tidsbundna

överenskommelser, eventuellt i kollektivavtalets form. Sådana överenskommelser

kräva regelbundet återkommande förhandlingar om löner och

andra anställningsvillkor. Skulle förhandlingarna stranda, komma även i

fortsättningen stridsmedel att stå till buds i viss utsträckning. Och slutligen

bör i detta sammanhang än en gång framhållas vad förut sagts, nämligen

att de instanser som ha att å det allmännas vägnar avgöra tjänstemännens

anställningsvillkor, d. v. s. riksdagen och de kommunala representationerna

eller andra organ för kommunerna, äro företrädare för samhället

och såsom sådana även för tjänstemännen såsom medlemmar av samhället.

Tjänstemännen äro ofta representerade i dessa organ med möjlighet

att göra sin stämma hörd och påverka avgörandet.

Det måste observeras, att vad nu sagts gäller obligatorisk skiljedom i intressetvister.

Kommittén är angelägen att understryka, att dess ståndpunktstagande

i denna del icke på något sätt berör de planer som på senaste

tiden sett dagen att för de statliga och kommunala arbetsområdena få till

stånd en avtalsmässig reglering av frågan om de samhällsfarliga konflikternas

behandling, förslagsvis genom att här tillskapa en motsvarighet till

den privata arbetsmarknadens arbetsmarknadsnämnd. Dessa förslag böra

hälsas med största tillfredsställelse såsom innebärande naturliga utvägar

att på ifrågavarande områden befrämja arbetsfreden. Om, såsom kommittén

föreslår, verkliga kollektivavtal komma att bliva tillåtna beträffande

de offentliga tjänstemännens arbetsförhållanden, kommer detta i sin mån

att underlätta tillkomsten av dylika arbetsfredsbefrämjande överenskommelser.

Yttranden.

Socialstyrelsen tillstyrker, att frågan om anordnandet av en arbetsmarknadsnämndsinstitution

för den offentliga arbetsmarknaden göres till föremål

för närmare undersökning. Styrelsen berör inledningsvis frågan om

rätten att nedlägga arbetet och om nyanställningsblockader samt fortsätter:

Ur principiell synpunkt kan det synas föga konsekvent, att ett legalt

hinder upprälthålles för arbetsnedläggelse av befattningshavare, underkastade

ämbetsmannaansvar, men att det allmänna tolererar av sådana befattningshavares

organisationer påbjudna blockadåtgärder. Måhända skulle

kravet på full lojalitet ha kunnat upprätthållas ej bara beträffande de individuella

tjänstemännen utan även beträffande de olika kollektiviteterna

av sådana, därest frågan härom aktualiserats på ett tidigt stadium. En

förutsättning för att eu sådan linje skulle ha kunnat följas, har emellertid

enligt tjänstemannaorganisationernas mening varit alt tjänstemännens

intressen väl vårdats, något som skulle ha medfört icke obetydliga kostnadsökningar

i betraktande även av den starka ansvällningen av de offentliga

tjänstemännens antal. Utvecklingen har därför kommit tjänstemannakårerna

att alltmer lita till de medel i den fackliga kampen, som de sett att

den privata arbetsmarknadens organisationer med fördel kunnat använda.

Att nu söka vrida utvecklingen tillbaka på detta område torde icke vara

praktisk politik. I stället torde man få pröva och undersöka de möjligheter,

som stå till buds för att dämpa den sociala oro, vilken nu gör sig gällande

på ifrågavarande avsnitt av arbetsmarknaden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 89.

Styrelsen påtalar härefter, att motionärerna icke närmare utvecklat, huru

det av dem ifrågasatta arbetsmarknadsnämndsinstitutet skulle gestaltas och

fungera. I sådana avseenden inställde sig åtskilliga problem. Efter att ha

påpekat, att den mellan Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen

anordnade arbetsmarknadsnämnden hade en hel del uppgifter att fylla, som

icke ägde aktualitet i nu förevarande sammanhang, anför styrelsen om denna

nämnd:

Arbetsmarknadsnämnden växte fram ur eu känsla hos de båda parterna

av att de, trots alla skiljande moment, dock hade ett gemensamt ansvar mot

det allmänna och många gemensamma intressen i övrigt, vilket särskilt

manifesterade sig i uppfattningen om angelägenheten att komma till rätta

med en del problem på arbetsmarknaden för att undvika en eljest hotande,

såsom föga lycklig betraktad inblandning från statsmakternas sida i de

fackliga organisationernas fria handlande.

En motsvarande jordmån för framväxandet av en arbetsmarknadsnämnd

på den offentliga arbetsmarknaden kan endast delvis anses föreligga.

Arbetsmarknadsnämnden på den privata arbetsmarknaden har såtillvida

en funktionsduglig konstruktion som den består av framstående representanter

för de båda lägrens huvudorganisationer. Genom dessa huvudorganisationer

kan inflytande utövas på de självständiga underorganisationer

i respektive läger, vilkas handlande påkallat arbetsmarknadsnämndens ingripande.

En motsvarande konstruktion synes tänkbar på det kommunala området,

men ter sig på statsförvaltningens område främmande. Det är klart

att topporganisationerna på personalsidan skulle kunna på sina anslutna

underorganisationer utöva inflytande i en av en arbetsmarknadsnämnd rekommenderad

riktning. Men på arbetsgivarsidan saknas i detta fall alla

förutsättningar för eu motsvarande auktoritativ påverkan; arbetsgivarpartens

representanter i nämnden kan tydligen icke utses av eller företräda

någon annan instans än den högsta statsledningen själv. Vad man av en

på så sätt sammansatt nämnd skulle kunna förvänta, vore knappast något

inflytande å respektive parter i en konfliktsituation utan snarare en opinionsbildande

funktion till den stora allmänhetens vägledning. Vanskligheterna

i en sådan uppgift torde ligga i öppen dag, då det härvid ej bara gäller

att bedöma metodiken i de åtgärder, som från ömse sidor vidtagits, utan

också ett ställningstagande till den aktuella tvistens sakliga innebörd.

Andra intrikata problem, som inställa sig, sammanhänga med den organisatoriska

splittringen i organisationsväsendet på tjänstemannasidan, t. ex.

frågor om de olika organisationernas representation i en nämnd, omröstningsregler

in. in.

I motionen framhålles, att hittills har »arbetsmarknadsnämndens beredvillighet

att till behandling upptaga även konflikter berörande den offentliga

arbetsmarknaden varit utan praktisk betydelse». Såvitt styrelsen

har sig bekant har den privata sektorns arbetsmarknadsnämnd över huvud

taget icke såsom sådan haft till behandling någon dit hänskjuten fråga

om konflikter berörande samhällsviktiga funktioner. I ett par situationer,

där offentligt medlingsorgan fungerat men förutsättningar för en fredlig

lösning av den aktuella tvisten synts små, har av vederbörande medlingsorgan

under hand väckts frågan om ärendets upptagande till behandling i

arbetsmarknadsnämnden. I dessa fall har emellertid den bestämda uppfattningen

gjort sig gällande, att ärendet även fortsättningsvis skulle handläggas

av medlingsorganet.

Med det nu anförda har styrelsen velat peka på några av de svårigheter,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr Si).

som synas möta vid införandet av eu arbetsmarknadsnämndsinstitution för

den offentliga arbetsmarknaden. Dessa påpekanden ha emellertid ingalunda

gjorts i negativt syfte. Styrelsen instämmer till fullo med motionärerna i att

varje organisatorisk åtgärd, som är ägnad att förebygga utbrottet av allvarliga

arbetskonflikter" inom samhällssektorn, bör vidtagas utan dröjsmål.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att, därest en arbetsmarknadsnämnd

skall inrättas, det bör ske genom förhandlingar mellan parterna. Styrelsen

anför:

De åtgärder, som vidtagas för att främja arbetsfreden på den offentliga

arbetsmarknaden, måste oundgängligen anpassas efter de speciella förhållandena

inom detta område. Dessa äro icke ensartade för de i allmän tjänst

anställda varken beträffande anställningsform eller organisationsförhållanden.

Behandlingen av konflikter, som beröra samhällsviktiga funktioner,

kan följaktligen ej heller bli helt likartad. Alldeles speciella svårigheter erbjuder

otvivelaktigt behandlingen av sådana konflikter, som beröra statstjänstemannaområdet.

Enligt styi-clsens uppfattning måste förhandlingsformerna

för dessa grupper i hög grad påverkas av de åtgärder, som kunna

föranledas av 1948 års förhandlingsrättskommittés förslag.

I vad mån åtgärder skola vidtagas för inrättande av en arbetsmarknadsnämnd

för den offentliga arbetsmarknaden bör enligt styrelsens mening

bli beroende av initiativ från de förhandlande parterna. Förutsättningen

för att en arbetsmarknadsnämnd skall kunna fylla sin uppgift är, att den

accepteras av båda parter och att den kommer till stånd genom frivillig

överenskommelse. Enligt styrelsens uppfattning bör därför en arbetsmarknadsnämnd

för den offentliga arbetsmarknaden icke komma till stånd genom

direktiv från statens sida.

Svenska arbetsgivareföreningen förordar, att en utredning angående

förevarande spörsmål igångsättes först sedan statsmakterna tagit ställning

till förhandlingsrättskommitténs förslag. Föreningen yttrar bland annat:

Föreningen vill i princip ansluta sig till motionärernas tanke, att ett

organ motsvarande den av föreningen och landsorganisationen upprättade

arbetsmarknadsnämnden bör komma till stånd på den del av den offentliga

arbetsmarknaden, där ett sådant organ saknas. Innan så sker, böra emellertid

enligt föreningens uppfattning åtskilliga frågor utredas. Sålunda bör

klarläggas, vilken ställning nämnden skall ha i förhållande till regeringen

och riksdagen, nämndens verksamhetsområde, hur representationen skall

vara ordnad och hur nämndens beslut skola förverkligas, utan att någon

skyldighet enligt lag föreligger att följa besluten.

Även Landsorganisationen anser att med en utredning bör anstå till dess

statsmakterna tagit ställning till förhandlingsrättskommitténs förslag. Därefter

torde man med större säkerhet än nu vore möjligt kunna bedöma formen

och tillämpningsområdet för en reglering samt den ifrågasatta nämndens

— eller motsvarande organs — sammansättning, uppgifter och befogenheter.

Efter att ha erinrat om den enligt huvudavtalet inrättade arbetsmarknadsnämnden

och det jämlikt avtalet med avtalsnämnden för

statsägda bolag inrättade centralrådet uttalar Landsorganisationen som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 89.

sin uppfattning, att för de arbetsmarknadssektorer, som omfattades av

dessa avtal, denna form för reglering av s. k. samhällsfarliga konflikter vore

ändamålsenlig — även om detta omdöme ännu icke kunde beläggas med

konkreta exempel.

Landsorganisationen uttalar därefter bland annat, att särskilt under

1920- och 1930-talen hade från samtliga borgerliga riksdagspartiers sida

förts en intensiv kampanj för statlig reglering av bland annat de s. k. samhällsfarliga

arbetskonflikterna, men att med huvudavtalets tillkomst i december

1938 dessa aktioner upphört. Det enda undantaget utgjordes av de

vid 1939 års riksdag väckta, av båda kamrarna avslagna högerpartimotioner,

i vilka påyrkades utredning om åtgärder i syfte att förhindra allmänfarliga

arbetsinställelser. I dessa motioner uttalades att huvudavtalet enligt

sakens natur icke gjort en lagstiftning om allmänfarliga konflikter

överflödig. Landsorganisationen fortsätter:

Syftet med dessa motioner synes närmast ha varit att få till stånd eu form

för direkt statlig reglering genom en beredskapslagstiftning, som innehölle

generellt förbud mot samhällsfarliga arbetsinställelser, med möjlighet till

tvångsskiljedom i den bakom konflikten liggande avtalstvisten. Man synes

nu ha uppgivit sina tidigare krav på en sådan reglering — en ståndpunktsförändring,

vars förklaring möjligen i viss mån kan sökas i det förhållandet

att problemet om de samhällsfarliga konflikterna under senare tid närmast

aktualiserats i samband med fackliga aktioner från tjänstemannaorganisationernas

sida.

Efter att ha berört den nuvarande arbetsmarknadsnämndens möjligheter

att behandla samhällsfarliga konflikter inom den offentliga sektorn anför

Landsorganisationen:

Det är med hänsyn till vad nu sagts klart att LO i och för sig intet har

att erinra mot inrättande av särskilda, mot arbetsmarknadsnämnden svarande

organ för den offentliga sektorn av arbetsmarknaden utan tvärtom i

princip anser dylika organ önskvärda. En annan fråga är om och i vad

mån det är praktiskt möjligt att genomföra principen på hithörande områden.

Man kan, när det gäller att taga ställning till den frågan, icke undgå

att göra en åtskillnad mellan olika grupper av arbetstagare inom den offentliga

sektorn.

Vad först angår det kommunala området synas varken beträffande

tjänstemän eller arbetare några avgörande svårigheter möta för tillskapande

av en prövnings- och förslagsinstans efter mönster av arbetsmarknadsnämnden.

Med hänsyn till avsaknaden av gemensamma centrala organisationer

— både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan — skulle nämndens sammansättning

visserligen icke kunna göras enhetlig, med mindre de nu befintliga

huvudorganisationerna kunde enas om gemensam representation i

nämnden. Huru nämnden i annat fall skulle sammansättas saknar LO anledning

att här diskutera, då inrättande av en nämnd för detta område

enligt LO:s mening är en fråga som kan och alltså också bör vinna sin lösning

genom avtalsmässig reglering.

Vad sedan angår den statliga sektorn synes det vara nödvändigt att särskilja

å ena sidan det direkt statliga kollektivavtalsområdet och å andra

sidan den statliga tjänstemannaverksamheten. I fråga om det förra torde

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

13

intet hinder möta för inrättande av en nämnd på sätt som för de statsägda

bolagens vidkommande redan skett genom 1947 års avtal mellan LO och

avtalsnämnden för statsägda bolag. Nämnden skulle sålunda upprättas genom

avtal mellan parterna. Partsställningen i en sådan uppgörelse för statsverkens

avtalsanställda — liksom det ifrågasatta organets sammansättning

— är visserligen även i detta fall en mera komplicerad fråga än samma

spörsmål varit i förhållandet mellan SAF och LO. Den torde dock icke vara

olöslig. På »statssidan» synes hinder inte möta att statens avtalsnämnd inträder

som avtalspart, på samma sätt som avtalsnämnden för de statsägda

bolagen gjort i 1947 års uppgörelse.

Betydligt större äro de svårigheter som möta för tillskapande av en avtalsnämnd

för den statliga tjänstemannaverksamheten. Man kan -— med

nuvarande anställningsformer för statstjänstemännen och beträffande dessa

gällande ordning för anställningsvillkorens reglering -— inte frånkomma

att här faktiskt anmäla sig också konstitutionella synpunkter; en annan

sak är vilken betydelse man anser att sådana synpunkter böra tillmätas.

Om en arbetsmarknadsnämnd skall kunna tillvinna sig den auktoritet, som

är en ovillkorlig förutsättning för att den över huvud skall kunna fullgöra

sin tilltänkta uppgift, måste faktiska garantier finnas för att dess rekommendationer

respekteras, även om nämnden icke äger att träffa några

rättsligt bindande avgöranden. En sådan respekt åter förutsätter att det

ankommer på regeringen eller den myndighet, som eljest på statssidan står

som huvudman i nämnden, att — för att citera huvudavtalet — »ofördröjligen

vidtaga åtgärder för genomförande av en uppgörelse» i enlighet med

nämndens förslag. Det lärer nu inte vara konstitutionellt möjligt att förbehålla

Ivungl. Maj :t, än mindre annan myndighet, en sådan befogenhet.

(Det kan ju för övrigt inträffa att Kungl. Maj :t själv anser sig förhindrad

att följa nämndens rekommendation.) Riksdagen måste höras och dess

prövning av förslaget kan leda till att detta förkastas och icke bara Kungl.

Maj :t utan också nämnden därmed desavoueras. Detta måste förhindras

men kan förhindras endast genom att riksdagen betraktades som moraliskt

bunden att acceptera den föreslagna uppgörelsen; en sådan bundenhet

skulle ju också med större fog kunna påstås föreligga i fråga om en av

både Kungl. Maj :t och arbetsmarknadsnämnden rekommenderad uppgörelse

än då fråga är om ett förslag, till vilket enbart regeringen tagit ställning.

Riksdagens prövningsrätt bleve endast formell.

Med nuvarande anställningssystem och förhandlingsordning för statstjänstemännen

synes det knappast finnas någon möjlighet att för denna personals

del inrätta någon arbetsmarknadsnämnd med funktioner motsvarande

dem som ankomma på nämnden mellan SAF och LO. Hela problemet

är dock så svårbedömligt att det i och för sig skulle motivera en närmare

utredning.

Tjånstemänncns centralorganisation anser, att frågan om en arbetsmarknadsnämnd

på det offentliga området bör lösas genom överläggningar

mellan respektive parter och icke genom lagstiftningsingripande av något

slag. Även om det i viss mån torde vara önskvärt att avvakta statsmakternas

ställningstagande till förhandlingsrättskommitténs förslag säger sig organisationen

vara beredd att redan nu diskutera frågan om inrättandet av

en arbetsmarknadsnämnd, om delta ur andra synpunkter skulle anses påkallat.

Organisationen anför bland annat följande:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottet;; utlåtande ur 39.

TCO är intresserad av att skapa en sådan förhandlingsordning, att konflikter

på arbetsmarknaden icke onödigtvis utbryta. Nu gällande förhandlingsordning

på det statliga och kommunala området för tjänstemän lämnar

i vissa avseenden eu de! övrigt att önska. Utan att nu taga ställning till

vad förhandlingsrättskommittén föreslagit kan sägas, att dess förslag innebära

möjligheter till en bättre förhandlingsordning än den nuvarande.

Kommittén har i sitt betänkande emellertid icke direkt tagit ställning till

inrättandet av en särskild arbetsmarknadsnämnd på det offentliga området.

Det torde dock vara ganska klart, att inrättandet av en sådan nämnd möter

särskilda svårigheter på det offentliga området. Det är knappast möjligt att

uppbygga arbetsmarknadsnämndens verksamhet på samma sätt som skett

på den''privata marknaden mellan Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen.

En arbetsmarknadsnämnd inrättad efter samma huvudprinciper som på

det privata området bör ha till uppgift att, i de fall de vanliga förhandlingsvägarna

prövats utan resultat och en samhällsfarlig konflikt hotar, ingripa

för att försöka få fram förslag till tvistens lösning, som av båda parter kan

godtagas. Eu av förutsättningarna för att eu dylik nämnd skall kunna verka

med någon effekt är, att de personer som insättas i nämnden å ena sidan

äro partsrepresentanter men å andra sidan i viss utsträckning stå obundna

till den aktuella förhandlingsfrågan. De eventuella förslag, som arbetsmarknadsnämnden

framlägger, skola de huvudorganisationer som äro representerade

i nämnden åtaga sig att verka för att de genomföras i praktiken.

Det gäller sålunda för arbetsmarknadsnämnden både att få fram ett

förslag, varom parterna i nämnden kunna enas, och att dess förslag är sådant

att förutsättningar finnas för dess genomförande i praktiken. Man

torde inte kunna bortse från att läget icke är detsamma på den offentliga

delen av arbetsmarknaden när det gäller tjänstemannagrupperna som för

arbetarna på den privata arbetsmarknaden. Särskilt markant blir detta förhållande

genom att en påtaglig organisationssplittring på tjänstemannasidan

är för handen. En mera enhetlig organisering av tjänstemännen skulle

göra, att representanten för den huvudorganisation, som insatts i nämnden,

skulle kunna bedöma förhandlingsfrågan ur vidare synpunkter än om han

endast representerar vissa grupper.

Förhållandena gestalta sig i viss män något olika på den kommunala

och den statliga sektorn av offentlig verksamhet. Det torde i vass utsträckning

vara lättare att finna former för eu arbetsmarknadsnämnd på det

kommunala området än på det statliga. I det senare fallet föreligga särskilda

svårigheter bland annat med hänsyn till att förhandlingarna i flertalet

större frågor numera föras mellan civildepartementet å ena sidan och

tjänstemännens huvudorganisationer å den andra. Genom att huvudorganisationerna

i stor utsträckning äro parter redan i de grundläggande förhandlingarna,

äro förutsättningarna för att ett förhandlingsförfarande i en

arbetsmarknadsnämnd skall tillföra diskussionen något nytt, ej särdeles

stora. Därtill komma de rent konstitutionella svårigheterna, som sammanhänga

med statsrådets ansvarighet inför riksdagen och med riksdagens beslutanderätt

i lönefrågor. Man måste kunna räkna med att ett förslag från

en eventuell arbetsmarknadsnämnds sida kan genomföras, men här skulle

den situationen kunna uppstå, att Kungl. Maj :t eller riksdagen icke vill

medverka till elt dylikt förslags genomförande och då föreligger en om

möjligt besvärligare situation än om nämnden icke funnits.

TCÖ vill med detta resonemang icke säga, att man bör avvisa tanken på

inrättande av eu arbetsmarknadsnämnd på det offentliga området utan är

i sak positiv till att upptaga överläggningar om detta med såväl de kommunala

arbetsgivarorganen som med civildepartementet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

Svenska stadsförbundets styrelse ansluter sig till ett av arbetsutskottet

inom förbundets löne- och förhandlingsdelegation avgivet yttrande, som

utmynnar i ett uttalande, att med ett ställningstagande till den i motionen

upptagna frågan borde anstå till dess förhandlingsrättskommitténs förslag

behandlats. Styrelsen understryker samtidigt, att inrättandet av en arbetsmarknadsnämnd

på det offentliga arbetsområdet vore en riktig målsättning,

men att förutsättningen för att en sådan nämnd skulle kunna fungera

vore en mera genomförd enhetlighet på personalorganisationssidan.

Arbetsutskottet framhåller i sitt yttrande, att när motionärerna satt sin

lit till en arbetsmarknadsnämnd och till stöd åberopat det s. k. huvudavtalets

arbetsmarknadsnämnd, synas de emellertid icke ha tillräckligt beaktat

de olikheter, som föreligga mellan de offentliga och privata sektorerna

av arbetsmarknaden. Arbetsutskottet fortsätter:

En avgörande skillnad är sålunda, att på den privata sektorn råder en

åtminstone något så när jämn maktbalans mellan parterna, medan på det

offentliga området en arbetstagarorganisation, som utan hämningar utnyttjar

sina möjligheter, kan tilltvinga sig ett betydande övertag över samhället

med hjälp av en ensidigt påverkad allmän opinion. En maktbalans

synes emellertid vara en förutsättning för att en arbetsmarknadsnämnd

skall kunna uträtta något av värde.

En annan betydande skillnad är, att på huvudavtalets område de särskilda

fackförbunden, ehuru de förhandla var för sig, äro uppbyggda efter

industriförbundsprincipen och sammanslutna till en enda huvudorganisation

som därtill, åtminstone i praktiken, har vissa möjligheter att öva inflytande

på de olika medlemsförbundens handlande.

På det offentliga området föreligga helt andra förhållanden. Ett 30-tal

organisationer har förhandlingsrätt gentemot kommunerna. Åtskilliga av

dessa organisationer ingå icke i någon huvudorganisation, och de övriga

äro sammanslutna i tre olika huvudorganisationer. Liknande förhållanden

råda på det statliga området. Huvudorganisationerna synas icke ha något

sådant inbördes samarbete, att en enda arbetsmarknadsnämnd med representanter

för dem alla kan tänkas bli funktionsduglig. Och tre formellt eller

reellt olika arbetsmarknadsnämnder torde icke heller lösa några problem.

Man måste nämligen hålla i minnet, att varje lönetvist, även om den omedelbart

rör iörhallandet mellan samhället och en viss arbetstagargrupp, medelbart

gäller relationerna mellan en hel rad olika arbetstagargrupper.

Härtill kommer, alt de huvudorganisationer, som på det kommunala

området ifrågakomma utöver Landsorganisationen, nämligen TCO och

SACO, icke synas vara så uppbyggda, alt någon förstärkt garanti för arbetsfred

skulle stå att vinna genom deras deltagande i en arbetsmarknadsnämnd.

Det synes sålunda tvivelaktigt, om TCO har en sådan ställning

gentemot sina medlemsorganisationer, att den kan garantera genomförandet

av en eventuell arbetsmarknadsnämndsrelcommendation. Och''vad SACO beträffar,

synes dess organisation vara sådan, att SACO i viss utsträckning

deltar i förhandlingar vid medlemsorganisationers sida. Det är svårt att

inse, på vad sätt SACO:s engagemang i eu arbetsmarknadsnämnd skulle

kunna bidraga till en lösning av frågor, som hakat upp sig på det förberedande

förhandlingsstadium, där SACO deltagit i förhandlingarna.

På det statliga tjänstemannaområdet föreligga dessutom betydande konstitutionella

svårigheter för en arbetsmarknadsnämnds inrättande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

Enligt arbetsutskottets mening måste man avvakta de lagstiftningsåtgärder,

vartill förhandlingsrättskommitténs betänkande kan föranleda,

innan man kan bilda sig en uppfattning, huruvida en arbetsmarknadsnämnd

inom den offentliga sektorn överhuvud skulle ha någon uppgift att

fylla. Och om man då skulle komma fram till en positiv uppfattning, synes

en förutsättning för nämndens funktionsduglighet vara, att den förankrats

i överenskommelser mellan de berörda parterna.

Svenska landskommunernas förbund anser — i ett av förbundets förhandlingsdelegation

avgivet yttrande — förevarande fråga så pass betydelsefull,

att den bör göras till föremål för en undersökning. En sådan undersökning

bör emellertid företagas av de berörda partsorganisationerna i

samråd med de berörda statliga myndigheterna och bör enligt delegationens

mening icke bindas av ett riksdagsbeslut utan bör vara helt förutsättningslös.

I yttrandet anföres bland annat:

Förhandslingsdelegationen hyser samma uppfattning som motionärerna,

att varje organisatorisk åtgärd, som är ägnad att förebygga allvarliga konflikter

inom den samhälleliga sektorn av arbetsmarknaden, bör företagas

utan dröj smål.

Att inrättandet av en arbetsmarknadsnämnd i likhet med vad som skett

på den privata sektorn, skulle vara en sådan fredsbefrämjande åtgärd,

förefaller emellertid delegationen ingalunda självklart. Splittringen i ett

flertal olika huvudorganisationer av parterna på det samhälleliga området

måste enligt delegationens mening vålla alldeles speciella svårigheter. Ett

annat problem i detta sammanhang är, att kommunerna f. n. icke ha några

lagliga möjligheter att åt central organisation uppdraga att å kommunens

vägnar träffa bindande uppgörelse om anställningsvillkoren för kommunens

arbetstagare, en befogenhet, som emellertid bör tillerkännas kommunerna

enligt 1948 års förhandlingsrättskommittés förslag. Även om delegationen

på grund av dessa och andra omständigheter icke helt kan dela motionärernas

optimism, anser delegationen frågan dock så pass betydelsefull, att den

bör göras till föremål för en undersökning.

Svenska landstingsförbundets styrelse föreslår — under hänvisning

bland annat till förhandlingsrättskommitténs förslag — att med ståndpunktstagande

till den i motionen väckta frågan måtte anstå i avbidan på

ytterligare överväganden.

I yttrandet anföres bland annat:

Inom kommunerna har under senare år utvecklat sig en förhandlingsordning,

som i praktiken ansluter sig till vad som tillämpas på den privata

marknaden. Kommunerna ha därvid sammanslutit sig och bildat gemensamma

organ, som i allt större omfattning föra förhandlingar med de i förhållande

till kommunerna förhandlingsberättigade personalorganisationerna.

Sålunda ha landstingen bildat en central lönenämnd, som för landstingens

räkning sluter avtal och överenskommelser i praktiskt taget alla

löne- och anställningsfrågor.

Särskilt i ett betydelsefullt avseende skilja sig emellertid förhållandena

på det kommunala området väsentligt från det statliga och privata området,

nämligen i fråga om antalet förhandlingsberättigade organisationer.

Medan de anställda på det statliga och privata området kunna företrädas

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra Lagutskottets utlåtande nr 89. 17

av ett tåtal huvudorganisationer, av vilka två eller tre intaga en klart dominerande

ställning, har utvecklingen på det kommunala området tenderat

till en allt större splittring. Det må nämnas, att förhandlingsrätt enligt

lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän av socialstyrelsen

tillerkänts mer än 40 organisationer. Av dessa ha cirka 30 anmält förhandlingsrätt

i förhållande till landstingen. Flertalet av dessa tillhöra någon

huvudorganisation, såsom LO, TCO eller SACO. Ett stort antal ha emellertid

icke anslutit sig till någon huvudorganisation.

Förhållandena på det kommunala området äro sålunda väsentligen annorlunda

än på arbetsmarknaden i övrigt. Huru organisationen av en arbetsmarknadsnämnd

i detta fall bör utformas, när så stor splittring i organisationshänseende

råder å befattningshavarsidan, är svårt att avgöra. Skall

en dylik nämnd, såsom i motionen förutsättes, omfatta jämväl den statliga

sektorn, kompliceras förhållandena ytterligare.

Även om styrelsen i likhet med motionärerna finner angeläget, att åtgärder

vidtagas för att förebygga och lösa konflikter, som beröra samhällsviktiga

funktioner — och på landstingens område torde praktiskt taget varje

konflikt vara av denna natur — kan dock styrelsen knappast finna den av

motionärerna anvisade vägen framkomlig, åtminstone i nuvarande läge. I

allt fall synes man härvid böra tillgripa statliga åtgärder, först sedan det

visat sig omöjligt att genom frivilliga överenskommelser mellan de berörda

parterna eller deras huvudorganisationer lösa frågan.

Utskottet.

Under de senaste åren ha på den offentliga sektorn av arbetsmarknaden

vid skilda tillfällen allvarliga arbetskonflikter avseende samhällsviktiga

funktioner hotat och långtgående stridsåtgärder varslats. En påfallande

oro råder på denna del av arbetsmarknaden. Det måste ligga i hela samhällets

intresse, att åtgärder vidtagas för att försöka undvika, att dylika

s. k. samhällsfarliga konflikter utbryta. Att medelst tvingande lagbestämmelser

ingripa mot konflikter av denna art väcker allvarliga betänkligheter.

Hela detta ytterst viktiga problem är emellertid mycket komplicerat

och svårlöst.

Motionärerna framhålla, att varje organisatorisk åtgärd, som är ägnad

att förebygga, att arbetskonflikter inom- samhällsviktiga områden utbryta,

bör vidtagas utan dröjsmål. I detta syfte föreslå motionärerna, att riksdagen

skall i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om snara åtgärder för

att genom tillskapande av en arbetsmarknadsnämnd möjliggöra en sådan

behandling av ifrågavarande konflikter, att förbättrade förutsättningar

skapas för arbetsfred.

Ur rent principiella synpunkter hyser utskottet den bestämda uppfattningen,

alt frågor av hithörande art i största möjliga utsträckning böra lösas

genom förhandlingar mellan parterna. Först sedan det visat sig uteslutet

att genom överenskommelser nå resultat bör samhället, om så befinnes

oundgängligen påkallat, ingripa med lagstiftningsåtgärder. Vad särskilt

angår den nu föreliggande speciella frågan om arbetsmarknadsnämnd torde

förutsättningarna för en sådan nämnds verksamhet bliva betydligt gynn
''2—(iso

5* Bihantj till riksdagens protokoll 1982. 9 samt. 2 avd. Nr 89.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

sammare om nämnden kunde komma till stånd efter förhandlingar och frivilliga

överenskommelser mellan parterna i stället för genom påbud från

statsmakternas sida.

Motionärerna åberopa som jämförelse den arbetsmarknadsnämnd, som

upprättats enligt bestämmelserna i det s. k. huvudavtalet av den 20 december

1938 mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen

i Sverige, men ha i övrigt icke närmare angivit, hur de tänka sig att

en motsvarande nämnd på den offentliga sektorn skulle organiseras och

fungera. Förutsättningarna för en arbetsmarknadsnämnds verksamhet och

förhållandena i övrigt äro emellertid väsentligt annorlunda inom den offentliga

sektorn av arbetsmarknaden än inom den privata. På den offentliga

sektorn uppkomma, såsom framgår av de av utskottet inhämtade remissyttrandena,

ett flertal svårlösta problem, och det torde möta vissa svårigheter

att tillskapa en nämnd efter samma principer, som gälla för arbetsmarknadsnämnden

inom den privata sektorn. Vad nu sagts gäller särskilt

på det statliga tjänstemannaområdet. I fråga om det kommunala området

och det statliga kollektivavtalsområdet torde icke samma svårigheter möta.

Utskottet — som icke anser sig böra gå närmare in på eller taga ställning

till dessa olika problem — vill här endast i korthet erinra om några

av de svårigheter, som åberopas av remissinstanserna. Sålunda framhålles,

att även om en arbetsmarknadsnämnd icke skulle äga träffa några bindande

avgöranden i själva konfliktfrågan utan endast utgöra en opinionsbildande

instans vissa konstitutionella frågor uppkomma såsom t. ex. i

vilken utsträckning Kungl. Maj:t och riksdagen skulle känna sig bundna

av nämndens ställningstagande. Därest Kungl. Maj :t och riksdagen icke

skulle vilja medverka till genomförande av nämndens förslag, torde, sasom

Tjänstemännens Centralorganisation påpekar, situationen bliva besvärligare

än om nämnden icke funnits. I flera av yttrandena framhålles, att

den rådande organisationssplittringen på tjänstemannasidan skulle bereda

svårigheter ej minst när det gällde nämndens sammansättning. Vissa huvudorganisationer

deltaga redan i de grundläggande förhandlingarna direkt

med civildepartementet. I något yttrande uttalas, att förutsättningarna för

att en därefter följande behandling av konfliktfrågan i en arbetsmarknadsnämnd

skulle tillföra diskussionen något nytt icke vore stora. En del

huvudorganisationers möjligheter att påverka underorganisationerna för

en lösning av en konflikt i enlighet med nämndens rekommendationer

ifrågasättas. Socialstyrelsen påpekar att beträffande statsförvaltningens

område saknas på arbetsgivarsidan alla förutsättningar för en motsvarande

auktoritativ påverkan. Från kommunernas sida framhålles, att kommunerna

icke ha några lagliga möjligheter att åt central organisation uppdraga

att å kommunens vägnar träffa bindande uppgörelse om anställningsvillkoren

för kommunens arbetstagare.

I den ovan lämnade redogörelsen har intagits en sammanfattning av de

förslag angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt in. in.,

som 1948 års förhandlingsrättskommitté framlagt i sitt i december 1951

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

avgivna betänkande. Förslagen avse sådana centrala frågor som förhandlingsrätten

och förhandlingsformerna för tjänstemännen, rätten att sluta

verkliga kollektivavtal rörande anställningsvillkoren, rätten att efter uppsägning

lämna anställningen, rätten till neutralitet i arbetstvister, kommunernas

rätt att åt central organisation uppdraga att å kommunens vägnar

träffa bindande uppgörelse om anställningsvillkoren för kommunens anställda,

o. s. v.

Lösningen av det nu föreliggande spörsmålet om en arbetsmarknadsnämnd

måste uppenbarligen i avsevärd utsträckning bliva beroende på

statsmakternas ställningstagande till förhandlingsrättskommitténs förslag.

Först därefter torde man med någorlunda säkerhet kunna bedöma, om en

på statsmakternas föranstaltande inrättad arbetsmarknadsnämnd eller liknande

organ är den lämpligaste åtgärden för att försöka förebygga samhällsfarliga

konflikter, och — därest så befinnes vara fallet — först då torde

man kunna draga upp bestämdare riktlinjer för en arbetsmarknadsnämnds

sammansättning, uppgifter, verksamhetsområde m. m. Utskottet ansluter

sig därför till den ståndpunkt, som intagits av flertalet av remissinstanserna,

nämligen att med en utredning av frågan om inrättande av arbetsmarknadsnämnd

bör anstå i avbidan på ställningstagandet till förhandlingsrättskommitténs

förslag. Detta förslag är för närvarande föremål för

remissbehandling. Med hänsyn till vikten av dessa spörsmål, framstår det

såsom angeläget, att statsmakterna snarast möjligt taga ställning till nämnda

förslag. Därest parterna redan dessförinnan genom avtalsmässig reglering

skulle kunna uppnå viss lösning av frågan om behandlingen av de samhällsfarliga

konflikterna, måste en sådan lösning hälsas med största tillfredsställelse.

Utskottet anser sålunda att riksdagen i nuvarande läge icke bör taga

något initiativ i den av motionärerna väckta frågan. Utskottet får därför

under hänvisning till vad ovan anförts hemställa,

att förevarande motion, II: 297, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 maj 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Wistrand,

Uhlén, Bengtson, Englund och Nils Theodor Larsson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Nordgren*, herrar

Ryberg*, Nilsson i Göteborg, Hagård, fröken Höjer, herrar Andersson i

Alfredshem och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 39.

Reservation

av herrar Wistrand, Jacobsson i Igelsbo, Hagård och fröken Höjer, vilka

ansett, att utskottet i anledning av förevarande motion, 11:297, bort hemställa,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att initiativ

måtte tagas till förhandlingar med vederbörande arbetstagarorganisationer

angående upprättande av en arbetsmarknadsnämnd

i syfte att verka för undvikande av arbetskonflikter av

samhällsfarlig natur.

Stockholm 1932. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.