Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet för värnpliktig att vid straffansvar taga del av innehållet i honom tillställda meddelanden om inställelse, krigsplacering m. m.

1952-05-06 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1952:41, Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet för värnpliktig att vid straffansvar taga del av innehållet i honom tillställda meddelanden om inställelse, krigsplacering m. m.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr åt.

Nr 41.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet för

värnpliktig att vid straffansvar taga del av innehållet

i honom tillställda meddelanden om inställelse, krigsplacering

m. m.

I eu inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

470, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Håstad hemställt,

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

utredning och förslag angående sådana tillägg till värnpliktslagen eller

allmänna strafflagen, vilka ålägga värnpliktig skyldighet vid straffansvar

dels att ta del av innehållet i honom tillställda meddelanden om inställelse,

krigsplacering m. in. och dels att under alla förhållanden bevara dessa

meddelanden så länge dessa äga giltighet».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser.

VÄHN PLIKTSLAGEN.

Värnpliktslagen den SO december 1941 (nr 967) innehåller i 38 § följande

stadgande.

»Har värnpliktig om rekommenderad postförsändelse mottagit avi, av

vilken framgår, att försändelsen avsänts av militär myndighet, och underlåter

han utan laga förfall att avhämta försändelsen eller vägrar värnpliktig,

då försändelse från militär myndighet tillhandahålles honom, att

utkvittera eller mottaga densamma, dömes till dagsböter.»

I syfte att skapa säkerhet för att de värnpliktiga kunna nås med militära

postförsändelser har värnpliktig i 34 § ålagts att göra anmälan om

ändrad postadress. Underlätelse, som medför att till den värnpliktige från

militär myndighet avsänd postförsändelse återgår till avsändaren såsom

obeställbar, bestraffas, där den värnpliktige ej haft laga förfall, enligt 37 §

i lagen med böter, tio kronor.

Utebliver värnpliktig utan anmält laga förfall från tjänstgöring, vartill

han blivit i laga ordning inkallad, må han jämlikt 40 § 2. på egen bekostnad

hämtas till tjänstgöringens fullgörande. Har inkallelse skett genom

personlig order, vilken befordrats med posten, må den värnpliktige ej an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 41. «

ses vara i laga ordning inkallad, om ordern återkommit till avsändaren

såsom obeställbar. Därest ordern avsänts under den hos avsändaren senast

anmälda adressen, må dock, där med hänsyn till krigsberedskapen

skyndsam inställelse är av nöden, förordnas om hämtning utan hinder därav

att ordern ej delgivits den värnpliktige.

Vidare må nämnas, att i lagen intagits föreskrifter om viss uppgiftsskyldighet

(35 §) och bestämmelser rörande skyldighet för värnpliktig att

inställa sig vid inskrivningsförrättning (36 §) jämte därtill knutna straffstadganden.

ALLMÄNNA STRAFFLAGEN.

I 26 kap. allmänna strafflagen stadgas om brott av krigsmän.

Med krigsmän avses i lagen de, vilka såsom officerare, underofficerare

eller manskap äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga samt hemvärnsmän

och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i sådan egenskap

äro tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med

hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så

förordnar, de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig

att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga.

Åtnjuter någon ledighet, som ej är begränsad till kortare

tid än två månader, anses han icke tjänstgöringsskyldig (21 § första

stycket).

Närmare bestämmelser om innebörden i rättsligt hänseende av begreppen

krigsmakten och krigsman äro meddelade i kungörelsen i ämnet

den 19 november 1948 (nr 693).

De, som avses i 21 § första stycket skola, förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet

föreligger, anses såsom krigsmän då de i anslutning till

sådan tid vårdas å militärsjukhus, då de äro intagna i militärhäkte samt

då de inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest

offentligen uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet

av dem åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt

(21 § andra stycket).

Frågor rörande den särskilda tjänsteplikt, vid vars fullgörande förevarande

kategorier äro att anse såsom krigsmän, utvecklades närmare i det

av särskilda sakkunniga den 16 november 1946 avgivna betänkandet med

förslag till strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946: 83), vilket ligger

till grund för den nuvarande lagstiftningen i ämnet. De sakkunniga uttalade,

att de, som äro krigsmän under tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger,

kunna ha vissa tjänsteplikter även under annan tid. Sedan de sakkunniga

i detta sammanhang berört enligt personalinstruktion registrerad

personal, anfördes i betänkandet följande.

»Även värnpliktiga kunna under vissa omständigheter ha tjänsteplikter

då de eljest icke äro tjänstgöringsskyldiga. Vid hempermittering på obestämd

tid kan det åligga värnpliktig att vårda persedlar som anförtrotts

honom samt att lämna sådan adressuppgift att inställelseorder kan nå honom.

Sistnämnda skyldighet åvilar värnpliktig även då han ej är inkallad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

Beträffande de värnpliktigas straffansvar torde det icke finnas skäl att

avvika från vad som bör gälla för annan personal. De värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet

är för fredstid noggrant fastslagen i värnpliktslagen, och

de militära myndigheternas rätt att ålägga en värnpliktig något är alltså

begränsad i enlighet därmed. Skyldigheten att göra adressanmälan är

föreskriven i värnpliktslagen, 34 §. Särskilt ansvar för överträdelse av

denna föreskrift finnes stadgat i 37 och 38 §§. Om viss annan uppgiftsskyldighet

innehålla 35 och 39 § § bestämmelser. Den som ej inställer sig

vid inskrivningsförrättning straffas enligt 36 §. I samtliga dessa fall, som

icke avses i de speciella straffstadgandena i 26 kap. i förslaget, är jämväl

tillämpningen av den generella tjänstefelsbestämmelsen i 26: 18 utesluten

på grund av dess subsidiära natur. Under beredskaps- och krigstid äro visserligen

de värnpliktigas skyldigheter icke lika specificerat angivna. Det

ligger emellertid i sakens natur, att inkallade värnpliktiga, då de ej äro

i tjänstgöring, kunna åläggas särskilda tjänsteplikter endast i den mån

dessa ha ett mycket direkt samband med egentlig tjänstgöring. Så är t. ex.

fallet med plikten att vårda anförtrodd egendom samt att lämna uppgifter

som erfordras för att inställelseorder skall kunna delgivas. Att det ankommer

på de militära myndigheterna att bestämma vilka särskilda tjänsteplikter

som skola gälla under hempermitlering på obestämd tid, torde för

övrigt icke innebära någon äventyrlighet, eftersom i princip dessa myndigheter

alltid ha möjligheten att inbeordra till tjänstgöring.»

Av de brott, som nämnas i 26 kapitlet strafflagen, anknyter sig i detta

sammanhang särskilt intresse till undanhållande, rymning och tjänstefel.

För undanhållande straffas enligt 11 $ krigsman, som olovligen avviker

eller utebliver från avdelning av krigsmakten, vid vilken han skall tjänstgöra

eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe, som är bestämt för

honom. Påföljden för undanhållande är disciplinstraff. Den som förut begått

sådant brott må dömas till fängelse. Under beredskapstillstånd och

när riket befinner sig i krig tillämpas strängare straffskalor.

Där undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen

hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller arten av hans

tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen

eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes jämlikt 12 ,§ för rymning

till fängelse eller disciplinstraff. För rymning under beredskapstillstånd

och när riket är i krig ges möjligheter att utdöma skärpta straff.

I 18 § stadgas, att om krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar,

av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger

enligt reglementen, instruktioner eller andra allmänna bestämmelser,

särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet, dömes han, där ej gärningen

utgör tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff,

för tjänstefel till disciplinstraff. Är felet grovt skall straffet vara fängelse.

Frågan om vilka krigsmän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar,

regleras i 22 §. Av den personal, som avses i 21 § första stycket, skola officerare,

underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt de som

innehava motsvarande tjänsteställning vara underkastade sådant ansvar.

För sist angivna personalkategorier äro de i 25 kapitlet intagna stadgandena

om ämbetsbrott tillämpliga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr il.

9

Rättstillämpning.

Det i motionen uppmärksammade problemet torde endast i ett fåtal fall

ha kommit under domstolarnas prövning. Följande rättsfall kunna emellertid

tjäna till belysning av gällande lagstiftning i ämnet.

Värnpliktig, som undandragit sig att utkvittera en till honom ställd rekommenderad

postförsändelse, blev, då han måste hava insett, att försändelsen

innehöll en inkallelseorder, vid underlåten inställelse till tjänstgöring

fälld till ansvar för rymning. (NJA I. 1942 s. 470.)

Värnpliktig, som utkvitterat en rekommenderad försändelse innehållande

inställelseorder och underlåtit att efterkomma ordern, anförde till

sitt försvar, att han efter utkvitterandet av försändelsen förlorat denna

utan att dessförinnan hava tagit del av innehållet däri. — Underrätten ansåg,

att varken allmänna strafflagen eller värnpliktslagen innehöll tillämpligt

straffstadgande, och frikände. — Hovrätten över Skåne och Blekinge,

vars dom vann laga kraft, ansåg den värnpliktiges uppgift att han underlåtit

taga del av innehållet i militärförsändelsen icke förtjäna tilltro och

dömde honom för rymning. I domskälen, vari redogörelse lämnades för

bl. a. viss s. k. förvarning som den värnpliktige erhållit före inkallelseordern,

yttrade hovrätten att, även om den värnpliktiges uppgift skulle vara

riktig, kunde han icke därmed fria sig från påföljd. Han måste hava insett,

att försändelsen kunde innehålla den tjänstgöringsorder, varom han förvarnats,

och då han likväl icke efter förlusten av försändelsen sökte få nytt

besked från regementet, måste antagas att han även med vetskap om försändelsens

innehåll skulle hava underlåtit att inställa sig till tjänstgöring.

(Hovrättens dom nr 1:37/1951.)

A värnpliktige K. yrkades ansvar jämlikt 20 kap. 18 § strafflagen för

tjänstefel med påstående att K., som mottagit en försändelse med påskriften

»militärärende» och innehållande inkallelseorder, försummat att taga del

av försändelsens innehåll med påföljd att han icke i vederbörlig ordning

infunnit sig vid sitt förband. — Underrätten frikände K. från ansvar. Såsom

domskäl anfördes, att enligt 26 kap. 21 § strafflagen värnpliktiga vore

utom i vissa undantagsfall underkastade bestämmelserna i samma kapitel

endast under den tid de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga. Vid

tillfället i fråga vore K. icke inkallad till tjänstgöring. Även om det måste

ligga i sakens natur, att det ålegat K. att taga del av innehållet i försändelsen,

syntes det av förarbetena till 26 kap. strafflagen, att lagstiftaren

med uttrycket »särskild tjänsteplikt» åsyftat helt andra förhållanden än de

nu ifrågavarande. Till följd härav kunde K:s ifrågavarande underlåtenhet

icke medföra ansvar i åtalat hänseende. — Svea hovrätt, vars dom vann

laga kraft, dömde K. för tjänstefel och anförde såsom domskäl bl. a.

följande.

»Värnpliktig, som icke är inkallad till tjänstgöring, har i värnpliktslagen

vid straffansvar ålagts, bl. a., att vidtaga sådan åtgärd att postförsändelse

från militär myndighet utan dröjsmål kan komma honom till handa samt

alt avhämta och utkvittera eller mottaga dylik postförsändelse. Nämnda

åligganden äro att hänföra till sådan särskild tjänsteplikt, som avses i 26

kap. 21 § andra stycket strafflagen. Omförmälda föreskrifter i värnpliktslagen

hava tillkommit för atl säkerställa, att militära meddelanden komma

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

icke inkallad värnpliktig till handa. Det måste under angivna omständigheter

tillika anses vara en tjänsteplikt för den värnpliktige att taga del av

militärt meddelande, som kommit honom till handa.» (Hovrättens dom

VI avd. B 22/1952.)

Militieomluidsmaimens skrivelse till Konungen.

Sedan chefen för centrala värnpliktsbyrån fäst militieombudsmannens

uppmärksamhet på att det, såvitt inom byrån kunde bedömas, icke syntes

finnas föreskrifter som ålade en icke inkallad värnpliktig att med tillbörlig

aktsamhet handha överlämnad hemligstämplad order, avlät tjänstförrättande

militieombudsmannen K. H. Henkow den 29 april 1950 skrivelse

i ämnet till Konungen. I skrivelsen redogjordes till en början för ett

uppmärksammat fall, då värnpliktig, som vid ett tillfälle i augusti 1948 å

ett postkontor utkvitterat en rekommenderad försändelse innehållande

hemlig krigsplaceringsorder, lämnat försändelsen öppnad på en pulpet i

allmänhetens avdelning inom postkontoret. Sedan den värnpliktige angivits

till åtal hade vederbörande åklagare meddelat att något brott icke

ansåges föreligga. Efter att ha inledningsvis kritiserat åklagarens beslut

att icke åtala, ingick militieombudsmannen i skrivelsen på att närmare

undersöka huruvida militär myndighets åtgärder för värnpliktigas inkallande

till krigstjänstgöring åtnjöte erforderligt straffrättsligt skydd.

1 skrivelsen redogjordes härvid ingående för krigsplacerings- och krigstjänstgöringsorder.

Militieombudsmannen fortsatte:

Krigsplaceringsorder av ovan angivna beskaffenhet och sådan krigstjänstgöringsorder

som anger tid och plats för inställelse innehålla tydligen

ofta uppgifter vilka icke böra komma till allmänhetens kännedom.

Uppenbarandet för främmande makt av uppgift om utrustningsort kan

medföra men för försvaret. Därest värnpliktig som mottagit krigsplaceringsorder

utlämnar denna så att obehörig kan få del av densamma, torde

följaktligen de i gällande lag, 8 kap. 4—6 §§ strafflagen, upptagna bestämmelserna

om spioneribrotten kunna bli tillämpliga. Sker utlämnandet med

uppsåt att gå främmande makt till handa, föreligger spioneri (4 §) eller

grovt spioneri (5 §). Saknas dylikt kvalificerat uppsåt, kan gärningen bestraffas

som obehörig befattning med hemlig uppgift (6 §'' första stycket)

eller vårdslöshet med hemlig uppgift (6 § andra stycket).

Straffskyddet för inkallelseåtgärderna bör emellertid icke bedömas endast

ur synpunkten att hemliga uppgifter kunna bli uppenbarade. Man

måste även beakta risken att ifrågavarande order icke uppfylla sitt ändamål.

En värnpliktig som icke i vederbörlig ordning fullgör sin inställelseskyldighet

skall enligt 26 kap. It eller 12 § strafflagen ådömas straff för

undanhållande eller rymning. Härför fordras dock att den värnpliktige ägt

kännedom om inställelseskyldigheten. Detta krav är tillgodosett redan

genom så kallat eventuellt uppsåt, och jämväl den som icke tagit del av

sin inställelseorder kan därför under vissa omständigheter straffas såsom

nyss sagts (se SOU 1946: 83 s. 101 och NJA 1942 s. 470).

Särskilt i fråga om krigstjänstgöring är emellertid inställelseskyldighetens

iakttagande en så viktig sak att det såvitt möjligt bör säkerställas

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

att utfärdade order komma vederbörande till handa och bli behörigen förvarade.

Den som under fredstid vägrat att mottaga en för honom avsedd

krigsplaceringsorder lär i allmänhet icke kunna fullgöra sin inställelseskyldighet

vid inträffad mobilisering, även om han då skulle vilja det. Detsamma

gäller den som förstört mottagen order eller eljest icke har den i

behåll när inställelsen skall äga rum. Förfrågningar hos militära myndigheter

skulle i varje fall bli nödvändiga, och om värnpliktiga i större omfattning

sakna erforderliga uppgifter angående tid och plats för sin inställelse,

kan följaktligen mobiliseringsplanernas genomförande allvarligt

störas.

Bl. a. med hänsyn till synpunkter av nu angiven art torde bestämmelsen

i 38 § värnpliktslagen ha tillkommit.

Genom denna bestämmelse är alltså sörjt för att en värnpliktig icke utan

att ådraga sig straffansvar kan förhindra att exempelvis en krigsplaceringsorder

kommer honom till handa. Däremot synes den icke täcka det fall, att

ordern väl mottagits men icke behörigen tillvaratagits. Huruvida en värnpliktig

i dylikt fall — förutsatt att spioneribrott ej föreligger — över huvud

kan straffas, torde vara beroende på om den generella tjänstebrottsbestämmelsen

i 26 kap. 18 § strafflagen är tillämplig.

I detta hänseende är att märka att värnpliktiga enligt 26 kap. 21 § samma

lag äro krigsmän, förutom under tid då de äro tjänstgöringsskyldiga, även

såvitt angår fullgörandet av dem åliggande anmälningsskyldighet eller

annan särskild tjänsteplikt. Avgörande i fråga om straffbarheten är alltså

om en icke inkallad värnpliktig kan anses ha tjänsteplikt att förvara en

honom tillhandakommen order med avseende å krigstjänstgöring. Huruvida

så är förhållandet synes kunna vara föremål för tvekan.

Sedan militieombudsmannen hänvisat till bl. a. det ovan återgivna motivuttalandet

till sistnämnda lagrum att de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet

vore för fredstid noggrant fastslagen i värnpliktslagen samt att de

militära myndigheternas rätt att ålägga en värnpliktig något alltså vore begränsad

i enlighet därmed, anfördes i skrivelsen vidare.

Med hänsyn till de värnpliktigas rättssäkerhet måste det anses synnerligen

angeläget atl nämnda begränsning upprätthålles. Värnpliktslagen

innehåller emellertid icke någon föreskrift med förpliktelse att förvara mottagen

order. Under dessa omständigheter synes det få antagas att icke inkallade

värnpliktiga ej ha sådan tjänsteplikt i förevarande hänseende att

tjänstefelsansvar kan ifrågakomma.

Det anförda visar således att en värnpliktig i stor utsträckning icke är

straffbar för underlåtenhet att förvara en av honom mottagen order beträffande

krigstjänstgöring. Något skäl varför ett sådant fall i ansvarshänseendc

icke skulle vara likställt med det att den värnpliktige underlåtit

att utkvittera ordern torde icke kunna andragas. På grund härav

bör den föreliggande luckan lämpligen utfyllas genom eib tilläggsstadgande

i 38 § värnpliktslagen. Detta synes förslagsvis kunna ges det innehållet, att

till samma straff som i paragrafen är sagt skall dömas, där värnpliktig

underlåter alt behörigen förvara mottagen order med avseende å tjänstgöring

enligt 28 §. EU sådant stadgande skulle givetvis få subsidiär giltighet

i förhållande till bestämmelserna i 8 kap. 4 6 §§ strafflagen.

Militieombudsinannens skrivelse utmynnade i en hemställan att Kung],

Maj:t ville taga de i skrivelsen framförda spörsmålen under övervägande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

Utekottet.

Såsom av det anförda framgår ha i värnpliktslagen de värnpliktiga ålagts

vissa skyldigheter att fullgöras under tid, när de eljest i denna egenskap

icke äro tjänstgöringsskyldiga. Exempel härpå är den i 38 § stadgade

plikten att avhämta, utkvittera eller mottaga militära försändelser. Bestämmelsen

har tillkommit med hänsyn till att inkallelse av de värnpliktiga

numera i mycket stor utsträckning sker med personliga order. I vilken

vidare mån värnpliktig kan hava skyldighet att befatta sig med militära

försändelser, som komma honom till handa, är icke i lagen utsagt. Den

avgränsning av de värnpliktigas åligganden när de icke äro inkallade, som

värnpliktslagen i detta hänseende innebär, måste — såsom understrykes i

militieombudsmannens ovan redovisade skrivelse — med hänsyn till de

värnpliktigas rättssäkerhet upprätthållas. Det måste emellertid anses naturligt

och följdriktigt, att av den i 38 § stadgade skyldigheten att mottaga

militärförsändelse jämte de övriga föreskrifter i värnpliktslagen, vilka tillkommit

för att säkerställa att militära meddelanden komma icke inkallad

värnpliktig till handa, sluta sig till att för den värnpliktige föreligger jämväl

skyldighet att taga del av innehållet i sådan försändelse. Däremot torde

skyldighet i och för sig att bevara mottaget militärt meddelande icke enligt

nuvarande lagstiftning åligga den värnpliktige.

I motionen riktas uppmärksamheten bland annat på att värnpliktslagen

saknar uttrycklig bestämmelse om straff för underlåtenhet att taga del av

innehållet i militära meddelanden, som tillställas värnpliktig. Såvitt utskottet

har sig bekant har domstol icke heller ansett analogisk tillämpning

av straffbestämmelsen i 38 § i lagen kunna ske. Frågan huruvida försummelse

av ifrågavarande slag är att anse såsom tjänstefel jämlikt 26 kap.

18 § strafflagen har vid rättstillämpningen bedömts olika. Svea hovrätt

har härvidlag i den ovan refererade domen ansett värnpliktigs skyldighet

att taga del av militärt meddelande vara att anse såsom sådan särskild

tjänsteplikt, som avses i samma kapitels 21 ,§ och vid vars fullgörande värnpliktig

följaktligen är underkastad ansvar för tjänstefel.

De rättsliga förhållanden, varför nu redogjorts, äro icke tillfredsställande.

Det framstår såsom en brist att i värnpliktslagen bland de plikter,

som ålagts den värnpliktige vid sidan om den egentliga militärtjänstgöringen,

icke uttryckligen angivits skyldigheten att taga del av innehållet i

mottagen militär försändelse. Frånvaron av straffstadgande, som möjliggör

beivrande jämlikt värnpliktslagen av underlåtenhet i detta hänseende,

har i rättstillämpningen lett till en skillnad i bedömningen mellan fall av

dylik försummelse och överträdelse av 38 § värnpliktslagen, som icke är

betingad av sakliga skäl. Det är härvid att märka, att straffbestämmelsen

i Sistnämnda lagrum endast upptager dagsböter, under det att tjänstefel

jämlikt 26 kap. 18 § strafflagen i grova fall bestraffas med frihetsstraff.

Det av motionären framlagda spörsmålet om värnpliktigs skyldighet att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr Al.

bevara meddelanden om inställelse, krigsplacering in. in. har, såsom framgår

av det tidigare anförda, uppmärksammats av militieombudsmannen i

dennes berörda skrivelse till Konungen. Enligt vad utskottet erfarit komma

de i skrivelsen behandlade spörsmålen jämte närliggande frågor att prövas

i samband med den översyn av inskrivningsförordningen ävensom därmed

sammanhängande bestämmelser, vilken enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 1 september 1951 uppdragits åt särskilda sakkunniga. I samband härmed

böra även de problem, som hänföra sig till skyldigheten för de värnpliktiga

att taga del av innehållet i dem tillställda meddelanden, tagas

under övervägande.

På grund härav får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville överlämna förevarande motion, 11:470, till

sakkunniga för översyn av inskrivningsförordningen in. in.

för att övervägas vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.

Stockholm den 6 maj 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Sten, Nils Elowsson, Sunne, Uhlén,

Bengtson, fru Carlqvist, herrar Nils Theodor Larsson och Ahlberg;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Ryberg*, Lundberg,

Andersson i Alfredshem, Jönsson i Lund, fru Ewerlöf, herrar Wiklund i

Stockholm och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:281 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 a1 i texten