Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor m. m.

1952-05-09 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1952:43, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

1

Nr 43.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med

hjälpmotor m. m.

Genom en den 31 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 182, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll,

dels anhållit om riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat förslag

till

1) kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor;

dels ock föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag

till

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)

om trafikförsäkring å motorfordon.

Författningsförslagen äro av följande lydelse:

1) Förslag

till

Kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

1 mom. Såsom cykel med hjälpmotor betecknas i denna kungörelse lätt

motorcykel, vilken — med bibehållande i övrigt av de huvudsakliga kännetecknen

på cykel — är utrustad med förbränningsmotor av typ, som blivit

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänd i enlighet med bestämmelserna

i 2 mom.

2 mom. Såsom hjälpmotor för cykel må väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter samråd med statens provningsanstalt godkänna viss typ av förbränningsmotor

under förutsättning,

att dess cylindervolym ej överstiger 50 kubikcentimeter,

att den befinnes vara till tyngd och verkningssätt lämpad för cykel av

normal byggnad,

att den har en effekt av högst 0,8 hästkrafter,

samt att den är konstruerad för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen

och icke utan svårighet kan ändras till högre hastighet.

3 mom. För cykel med hjälpmotor skola gälla här nedan i 2 § upptagna

särskilda bestämmelser.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 sam!. 2 avd. Nr 43.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

2 §•

I stället för stadgandena i 4 § vägtrafikförordningen skola för cykel med

hjälpmotor gälla vad som föreskrives i 7 § samma förordning. Dock skall

sådant fordon, då det tages i bruk, vara försett med

a) minst två av varandra oberoende, effektivt verkande bromsar;

b) i stället för ringklocka, apparat, med vilken kan givas ljudsignal med

jämn, dov ton; samt

c) på lämplig, lätt synlig plats anbragt skylt av metall, upptagande i tydlig

skrift ägarens namn samt hans adress eller identitetsbeteckning i folkbokföringen

ävensom motorns typbeteckning och tillverkningsnummer.

Bestämmelserna i 10—21, 27 samt 29—37 §§ vägtrafikförordningen skola

icke äga tillämpning å cykel med hjälpmotor. Dock må sådant fordon föras

allenast av den, som fyllt 16 år.

Cykel med hjälpmotor är icke underkastad stadgandena i 54 § 2 mom.

första stycket och 57 § 3 mom. första punkten vägtrafikförordningen. Däremot

skall för sådant fordon gälla vad som föreskrives i 59 § samma förordning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1952.

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om

trafikförsäkring å motorfordon.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 §.

Med motorfordon

Härvid förstås

Till motorfordon

Lagen äger ej tillämpning å motorfordon,

som användes uteslutande

inom järnvägs- eller fabriksområde

eller inhägnat tävlingsområde eller

annat dylikt inhägnat område.

2 §•

— i timmen.

på skenor.

av gående.

Lagen äger ej tillämpning å sådan

cykel med hjälpmotor, för vilken registrerings

plikt icke föreligger, ej heller

å motorfordon, som användes uteslutande

inom järnvägs- eller fabriks
-

1 Senaste lydelse, gällande fr. o. m. den 1 juli 1952, se SFS 1952: 651.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

3

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

område eller inhägnat tävlingsområde

eller annat dylikt inhägnat område.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1952.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i propositionen framlagda

förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,

hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås bl. a. befrielse från registrerings-, körkorts-, försäkrings-

och skatteplikt för cykel, vilken — med bibehållande i övrigt

av de normala kännetecknen på sådant fordon — är utrustad med förbränningsmotor

av typ, godkänd såsom hjälpmotor för cykel. För sådant

godkännande ha uppställts vissa närmare angivna villkor. Dessa ha till

syfte, att den »fria» cykeln med hjälpmotor icke skall väsentligen skilja

sig från den vanliga trampcykeln i vidare mån, än att den mänskliga kraften

ersättes med motsvarande maskinell. De föreslagna bestämmelserna

grunda sig på en utredning, vilken företagits efter framställning av riksdagen

i skrivelse den 31 maj 1951, nr 336. Desamma avses skola träda i kraft

den 1 juli 1952.

Körkortskravet.

Till grund för propositionen ligger en inom kommunikationsdepartementet

utarbetad promemoria, över vilken efter remiss utlåtande avgivits av

ett flertal myndigheter och organisationer.

Beträffande frågan om körkortstvång har föredragande departementschefen,

statsrådet Andersson, anfört bl. a. följande:

»Tid efter annan har det varit uppe förslag om att man skulle begränsa

rätten att föra cykel genom att stadga cykelkort som villkor härför. Sådana

förslag ha hittills avvisats — enligt min mening med fullt fog. Cyklisternas

antal är nämligen för stort, och deras trafikuppgift är i och för sig alltför

enkel för att den skulle anförtros endast en begränsad krets. Man måste

alltså betrakta det som en naturlig rättighet för varje svensk medborgare

att åka cykel.

Såsom förut sagts får cykeln med hjälpmotor anses vara i någon mån

trafikfarligare än trampcykeln. Skillnaden synes dock ringa. Hastigheten hos

cykel med hjälpmotor ligger inom vad man — visserligen kortvarigt — kan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

uppnå med vanlig cykel. Ökningen av hastigheten från 15—20 till 30 km/

tim. torde för övrigt — såsom trafiksäkerhetsrådet anmärkt — knappast

flytta upp fordonet i en mycket mera trafikfarlig klass, utan det är först

vid hastigheter av 40 km/tim och däröver, som man måste ställa sig betänksam.

Vad åter angår fordonets av hjälpmotorn betingade viktökning, är

denna mycket obetydlig i jämförelse med variationerna i förarvikt, och man

torde därför kunna bortse från denna viktökning.

I det hela får därför cykeln med hjälpmotor anses till sina trafikegenskaper

stå den vanliga trampcykeln betydligt närmare än den lättviktsmotorcykel,

som förutsattes i 1939 års lagstiftning. Det synes vid sådant förhållande

knappast befogat att för rätt att föra cykel med hjälpmotor kräva samma

kvalifikationer, som då bestämdes för föraren av lättviktsmotorcykel. Härtill

kommer, att uppställandet av sådana krav — att döma av verkningarna

utav de skärpta fordringarna på lättviktsmotorcykeln -—- sannolikt skulle

avsevärt försämra utsikterna för den i och för sig önskvärda cykeln med

hjälpmotor. Liknande gäller förslaget om att för detta fordon kräva samma

kvalifikationer som för gummihjulstraktor.

Jag anser därför, att man icke bör kräva körkort för cykel med hjälpmotor.

Däremot tala i och för sig vissa skäl för ett krav på att den, som utan

körkort vill föra sådant fordon, först skall visa nöjaktig kännedom om de

viktigare trafikreglerna. Bl. a. det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framförda

förslaget kunde därvid vara något att tänka på.

Emellertid skulle även ett system med en på ett enkelt trafikförhör grundad

behörighetshandling sannolikt medföra en del praktiska svårigheter.

Vidare kan ifrågasättas, om man inte numera har att räkna med en även

bland cyklister och gående mera spridd kunskap om de grundläggande trafikreglerna,

än vad tidigare varit fallet. Den ständigt intensifierade trafiken

torde medföra, att allt flera i eget intresse lära sig dessa regler. I fråga om de

yngre må framhållas, att trafikundervisning meddelats i skolorna sedan

14—15 år tillbaka. Ävenså kan erinras om trafiksäkerhetspropagandan, vilken

på sistone tagit sig uttryck i en för distribution i vida kretsar avsedd

broschyr, vari de viktigare trafikreglerna serveras i lättfattlig form. Vad

man önskar åstadkomma genom det ifrågasatta provet, torde sålunda åtminstone

till väsentlig del kunna vinnas på andra vägar.

Enligt min mening bör en tvångsreglering tillgripas, endast om denna

verkligen visat sig behövlig. De utländska erfarenheter, som redovisats i

promemorian, få visserligen tagas med all reservation. De kunna emellertid

i varje fall icke sägas tala mot ett frisläppande av cyklarna med hjälpmotor

och detta så mycket mindre, som i det nu föreliggande förslaget begreppet

cykel med hjälpmotor är strängare avgränsat än i 1949 års konvention och

författningarna i de länder, där denna fordonstyp frisläppts.

För min del finner jag därför övervägande skäl tala för att tills vidare icke

kräva någon behörighetshandling för att föra cykel med hjälpmotor.

Däremot anser jag det nödvändigt att i enlighet med promemorians förslag

stadga en minimiålder av 16 år för rätt att föra cykel med hjälpmotor.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

5

Registrerings- och skattefrihet m. m.

I den inom departementet upprättade promemorian upptogs förslag om

att trafikförsäkringslagen icke skulle äga tillämpning på cykel med hjälpmotor,

men att däremot sådant fordon icke skulle få tagas i bruk utan försäkring

mot den ansvarighet för skada, som ägare eller förare av cykel monterad

med viss hjälpmotor kunde ådraga sig gentemot annan genom trafik

med sådant fordon.

Beträffande frågan om registreringstvång uttalades i promemorian, att

det funnes vissa skäl för att bibehålla sådant tvång för cyklar med hjälpmotor.

Om det funnes något slags registrering, eventuellt hos polismyndighet,

av dessa fordon eller åtminstone deras motorer, skulle man sålunda påtagligt

underlätta kontrollen över efterlevnaden av den föreslagna ansvarsfrihetsförsäkringen.

Även kontrollen ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle givetvis

främjas.

Emellertid — heter det vidare i promemorian — skulle registrering kräva

en ganska vidlyftig apparat. Å ena sidan komme fordonsägaren att beredas

praktiska olägenheter, vilka skulle ej obetydligt minska det värde frisläppningen

av cyklarna med hjälpmotor eljest skulle få. Å andra sidan skulle

myndigheterna ställas inför organisatoriska problem, vilkas ekonomiska

räckvidd med hänsyn till ökat behov av arbetskraft m. m. kunde tänkas bli

betydande, om cjklarna med hjälpmotor fingo större spridning. Det kunde

ifrågasättas, om fördelarna av en registrering övervägde de nackdelar, vilka

sålunda kunde befaras. Det förefölle därför finnas fog för att åtminstone

försöksvis eftergiva kravet på registrering, till dess det visat sig, om verkligt

behov därav funnes eller ej.

Promemorians i enlighet härmed avfattade förslag har i flertalet remissyttranden

biträtts. Erinringar ha framförts av följande remissinstanser.

Övcrståthållarämbetet har ansett, att registreringstvång vore önskvärt med

hänsyn till försäkringsplikten. Vidare syntes det ogörligt att utan registreringstvång

åstadkomma tillfredsställande kontroll av att motorn vore av

godkänd typ.

Trafiksäkerhetsrådet har uttalat, att därest spörsmålet om försäkringsskydd

ej kunde få en godtagbar lösning utan registrering av fordonen, man

måste överväga, om icke cyklarna med hjälpmotor — liksom övriga motorfordon

-—■ borde vara registreringspliktiga. Förelåge registrering, funnes

nämligen också förutsättning för effektiv försäkringskontroll.

Departementschefen. I annat sammanhang kommer jag att förorda, att

trafiken med hjälpmotorcykel fritages från sådant försäkringstvång, som

fordrar registrering. Sker så, bortfaller det viktigaste skälet för obligatorisk

registrering. De återstående skälen äro enligt min mening ej av den styrka,

att de uppväga de betydande svårigheter, vilka en rcgistreringsplikt — även

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

om den göres enklare än den nuvarande — tvivelsutan skulle medföra både

för fordonsägaren och för myndigheterna. Jag anser därför, att cykeln med

hjälpmotor bör befrias från registreringsplikt.

Enligt förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt föreligger skatteplikt

endast för registrerad motorcykel. Slopandet av registreringstvånget

för cykel med hjälpmotor medför därför automatiskt också skattefrihet för

detta fordonsslag.

Försäkringstvång.

Samtidigt som i promemorian föreslagits, att trafikförsäkringslagen icke

skulle gälla för cykel med hjälpmotor, har i promemorian anförts: Eftersom

cykeln med hjälpmotor finge anses såsom i viss mån trafikfarligare än

trampcykeln samt vidare de, som kunde förväntas komma att begagna sig

av cykel med hjälpmotor, ofta vore att söka bland de mindre bemedlade,

förefölle krav på ansvarighetsförsäkring befogat. Försäkringen borde täcka

den ansvarighet för skada, som ägare eller förare av cykel, monterad med

viss hjälpmotor, enligt automobilansvarighetslagen kunde ådraga sig gentemot

annan genom trafik med sådant fordon. Försäkringen skulle dock icke

behöva gälla skada å fordonet eller därå medförd egendom. I likhet med

vanlig cykelansvarighetsförsäkring borde försäkringen — för varje händelse,

som medförde skada — täcka skadestånd om tillhopa sextiotusen

kronor för personskada, med begränsning till tjugutusen kronor för varje

skadad eller dödad person, och om tillhopa tiotusen kronor för skada å

egendom. — För att trygga, att försäkringsplikten iakttoges, borde för det

fall, att cykel med hjälpmotor brukades utan försäkring, stadgas dagsbotsansvar

för brukaren och samma straff för motorns ägare, såvida denne

ej visade, att han gjort vad på honom ankommit för att hindra fordonets

brukande utan försäkring. — Slutligen borde lämpligen föraren förpliktas

— vid ansvar av böter, högst 300 kronor — att under färd medhava försäkringsbeviset

och vid anfordran uppvisa detta för besiktningsman eller polisman.

I enlighet härmed har i promemorians förslag till kungörelse upptagits bestämmelser

om ansvarighetsförsäkring.

Den i promemorian föreslagna försäkringsplikten har i remissyttrandena

— med undantag för kungl. automobilklubbens och trafikförsäkringsföreningens

yttranden -— tillstyrkts eller lämnats utan principiell erinran. På

sina håll har man dock ifrågasatt, huruvida kontrollen över iakttagandet av

försäkringsplikten kunde bli fullt effektiv utan registreringstvång.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har sålunda framhållit vikten av att

man erhölle tillfredsställande garanti för att försäkring funnes. Utan registreringsskyldighet

kunde kontroll vinnas blott vid de mycket få tillfällen,

då fordonet underginge trafikkontroll eller flygande inspektion. Styrelsen

vore tveksam, om detta kunde anses tillfyllest. En mera tillfredsställande

garanti syntes kunna erhållas, genom engångsförsäkring av hjälpmotorn.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

7

Denna försäkring skulle då tagas i samband med försäljningen av motorn

och gälla hela dennas livstid.

Statspolisintendenten har ifrågasatt motsvarande frihet från ansvar som

i de uti 69 § vägtrafikförordningen avsedda fallen.

Överståthållarämbetet har yttrat, att ur trafiksäkerhetssynpunkt skillnaden

mellan hjälpmotorcykeln och trampcykeln visserligen finge anses mindre

än mellan hjälpmotorcykeln och den vanliga lättviktsmotorcykeln. Emellertid

kunde olycksfrekvensen befaras bli ej obetydligt stegrad absolut sett.

Med hänsyn härtill syntes det ej försvarligt att som enda sanktion av försäkringsplikten

stadga bötesstraff. Med en sådan ståndpunkt täcktes exempelvis

ej det fall, vilket — i fråga om andra motorfordon — avhandlades i

21 § första stycket första punkten trafikförsäkringslagen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett den föreslagna kontrollen

otillräcklig och i stället förordat, att den i promemorian föreslagna namnskylten

med hjälpmotorns typbeteckning och tillverkningsnummer skulle

utlämnas av polismyndighet eller bilinspektionen mot företeende av försäkringsbevis.

Något större besvär borde ej vara förenat härmed.

Statskontoret har ifrågasatt, huruvida icke ersättningsbeloppen — med

hänsyn bl. a. till det vikande penningvärdet — borde närmare anpassas till

trafikförsäkringslagens bestämmelser. Automobilhandlareförbundet har också

uttalat sig för en höjning av ersättningsbeloppen, dock endast i fråga om

personskada.

Cykelfrämjandet har förordat, att man måtte undersöka möjligheten av

att på försäkringsbolagen överlåta lämplig registrering i samband med försäkringens

tecknande.

Kungl. automobilklubben har anmält den meningen, att trafikförsäkringslagen

fortfarande borde gälla även för cykel med hjälpmotor.

Trafikförsäkringsföreningen har anfört: Föreningen delade den i promemorian

hävdade meningen, att cykeln med hjälpmotor finge anses trafikfarligare

än trampcykel, men att skillnaden ur trafiksäkerhetssynpunkt nog

vore jämförelsevis ringa. Mot bakgrunden av detta förhållande måste man

fråga sig, om man — då det ej ansåges nödvändigt med obligatorisk ansvarighetsförsäkring

för trampcykel ■— verkligen hade anledning att införa

sådan försäkring för cykel med hjälpmotor utan närmare erfarenhet om

att försäkringen vore nödvändig. Detta gällde alldeles särskilt med tanke

på de syften man ville vinna med de ifrågasatta lättnaderna för cykel med

hjälpmotor. Om man funne obligatorisk försäkring nödvändig, vore det

nämligen ofrånkomligt, att försäkringsplikten kombinerades med en ändamålsenlig

och god kontroll. De i promemorian föreslagna bestämmelserna

kunde i sådant hänseende ej anses tillfyllest. Enligt vad all hittillsvarande

erfarenhet från trafikförsäkringen visade, kunde nämligen den nödiga kontrollen

ej vinnas utan registreringsplikt. Denna skulle emellertid sannolikt

komma i kollision med strävandena att genom enkla bestämmelser underlätta

bruket av hjälpmotorcyklarna.

Föreningen har i fortsättningen anmärkt — bland annat —- att en obliga
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

torisk försäkring utan tillfredsställande kontroll över fullgörandet av försäkringsplikten

kunde väntas medföra, att de mera förutseende och ansvarskännande

ordnade med försäkring, under det att de övriga underläte detta.

Troligen skulle emellertid den förstnämnda kategorien även utan obligatorisk

försäkring i betydande utsträckning skaffa sig erforderligt försäkringsskydd.

Man skulle kanske därför ej vinna något mera väsentligt genom att

göra försäkringen obligatorisk.

Föreningen har även framhållit, att det för såväl samhället som de skadelidande

och försäkringstagarna måste anses otillfredsställande med en

obligatorisk försäkring, vilken ej vore kringgärdad med mera effektiv kontroll,

än att man måste räkna med försummad försäkringsplikt i ett betydande

antal fall.

Under åberopande härav har föreningen föreslagit, att man måtte dröja

med att införa obligatorisk ansvarighetsförsäkring för cykel med hjälpmotor,

till dess man vunnit närmare erfarenhet i fråga om behovet av sådan

försäkring. Skulle framtiden visa, att obligatorisk försäkring vore erforderlig,

då måste samhällets intresse av sådan försäkring vara så stort, att man

— trots därmed eventuellt förenade olägenheter — ej borde tveka att låta

försäkringsplikten åtföljas av registreringstvång. Härigenom skulle möjliggöras

en nödvändig effektiv försäkringskontroll.

Departementschefen. Ansvarighetsförsäkring för cykel med hjälpmotor

är givetvis i och för sig önskvärd och detta måhända i något högre grad än

för vanlig trampcykel. Emellertid kan man enligt min mening ej undgå att

beakta de av trafikförsäkringsföreningen framförda, på en omfattande erfarenhet

på trafikskadeområdet grundade synpunkterna. Det kan sålunda

befaras, att de i departementspromemorian föreslagna kontrollbestämmelserna

icke bli fullt effektiva utan komma att giva rum för försummelse av

försäkringsplikten i kanske betydande omfattning. Härigenom skulle respekten

för stadgandet om försäkring i viss mån undergrävas, vilket ej kan

anses tillfredsställande. Jag kan därför icke förorda den i promemorian föreslagna

lösningen.

Såsom trafikförsäkringsföreningen framhållit, torde — såvitt nu kan bedömas

— en effektiv kontroll knappast kunna upprätthållas utan registreringstvång.

Detta skulle emellertid — såsom förut nämnts — medföra ej

obetydliga praktiska olägenheter både för myndigheterna och för fordonsägarna.

En med registreringstvång förknippad obligatorisk försäkring torde

därför ej böra stadgas utan tungt vägande skäl.

Hur riskerna i trafik med olika slags motorfordon bedömas försäkringsmässigt,

avspeglar sig i trafikförsäkringspremierna. Enligt svenska automobiltarifföreningens

tariff utgjorde dessa — i vad gäller större delen av

landet — för privat personbil och annan motorcykel än lättviktsmotorcykel

109 resp. 52 kronor till i maj 1951. Då höjdes premierna till 150 resp. 90

kronor, och i februari 1952 höjdes de ytterligare till 255 resp. 153 kronor.

För lättviktsmotorcykel däremot kunde i maj 1951 premien — vilken dittills

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

9

varit 12 kronor — sänkas till 10 kronor, och någon höjning därav är icke

ifrågasatt. För detta fordonsslag har sålunda risken i trafikförsäkringshänseende

bedömts såsom ringa i förhållande till riskerna för övriga slag av

motorfordon, särskilt i betraktande av att en ej obetydlig del av premien åtgår

till administrationskostnader och icke till risktäckning.

Årspremien för enbart cykelansvarighetsförsäkring är för närvarande 3

kronor. Nästan hela beloppet åtgår för administration, varför endast en bråkdel

återstår för risktäckning.

Visserligen täcker trafikförsäkring för lättviktsmotorcykel hela det ansvar,

som stadgas i automobilansvarighetslagen, under det att cykelansvarighetsförsäkring

endast gäller ansvar för vållande. Även med beaktande

härav torde man emellertid av de anförda siffrorna kunna sluta sig till att

cykelns trafikfarlighet är betydligt mindre än den i och för sig ringa farligheten

hos vanlig lättviktsmotorcykel.

Såsom förut framhållits, förefaller den typiska trafikfarligheten hos cykel

med hjälpmotor vara avsevärt mindre än hos lättviktsmotorcykeln och

närmast jämförlig med den hos trampcykel. Med hänsyn till den låga riskklass,

man sålunda i fråga om cykeln med hjälpmotor kommer ned till,

synes det knappast finnas tillräcklig anledning att låta trafiken med sådant

fordon bära belastningen av en med registreringstvång förenad försäkringsplikt.

Funnes en annan försäkringsform, som medgåve effektiv kontroll utan

att oskäligt betunga fordonsägare och myndigheter, kunde måhända obligatorisk

försäkring vara motiverad. Såsom nämnts synes dock för närvarande

sådan försäkringsform knappast stå till buds.

Såsom trafikförsäkringsföreningen anmärkt, förefaller det vidare troligt,

att de mera förutseende och ansvarskännande ägarna av cykel med hjälpmotor

även utan obligatorisk försäkring i betydande utsträckning skaffa sig

erforderligt försäkringsskydd. Efter vad från försäkringshåll upplysts torde

det ej föreligga något tekniskt hinder mot att inom ramen av den vanliga

privatansvarighetsförsäkringen bereda sådant skydd mot en mindre tilläggspremie.

Huruvida skyddet skall lämnas på detta sätt eller i form av en separat

försäkring torde emellertid få avgöras efter vad som försäkringsmässigt

visar sig mest praktiskt.

På grund av vad nu anförts anser jag mig icke för närvarande böra upptaga

krav på försäkringsplikt. Frågan härom torde emellertid böra följas

med uppmärksamhet i fortsättningen.

Utskottet.

Då utskottet vid fjolårets riksdag behandlade förslaget till ny vägtrafikförordning

upptog utskottet spörsmålet om införande i vårt land — liksom i åtskilliga

andra länder — av lindrigare villkor för cyklar med hjälpmotor än

för andra motordrivna fordon. Utskottet menade, att även i vårt land torde

finnas stort behov av ett lättillgängligt motordrivet fordon. Särskilt på lands
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

bygden syntes detta vara fallet. Ett sådant fordon skulle ha en ej oväsentlig

uppgift att fylla såsom fortskaffningsmedel för exempelvis arbetare med

bostad långt ifrån arbetsplatsen, lantbrevbärare etc. Den sociala betydelsen

kunde sägas vara på sätt och vis ännu större nu än tidigare, eftersom de nya

motortyperna vore avsevärt billigare i inköp och drift än de tidigare och

syntes kunna användas på vanlig trampcykel utan extra anordningar samt

härigenom lämpa sig även för mindre inkomsttagare. Erfarenheterna av

dittillsvarande bestämmelsers verkningar syntes utskottet giva vid handen,

att lättnaderna måste göras radikala för att bliva effektiva. De förefölle sålunda

böra innefatta bl. a. körkorts- och skattefrihet samt helst även frihet

från registreringstvång. Sådana lättnader torde även ur trafiksäkerhetssynpunkt

kunna godtagas, fortsatte utskottet, därest de begränsades till fordon,

som till sina trafikegenskaper icke väsentligen skilde sig från den vanliga

trampcykeln i vidare mån än att den mänskliga kraften ersattes med maskinell.

På utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om utredning beträffande möjligheterna att åt cyklar med

hjälpmotor bereda lättnader i de av utskottet berörda hänseendena.

I förevarande proposition föreslås nu bl. a., att cyklar med hjälpmotor

skola befrias från körkorts-, registrerings-, skatte- och försäkringsplikt. Utskottet

ansluter sig i huvudsak till de i propositionen framlagda förslagen,

vilka enligt utskottets uppfattning erhållit en lämplig avvägning. Vissa

spörsmål har utskottet dock funnit anledning att här närmare beröra.

Vad först angår de uppställda villkoren för att motor skall kunna godkännas

som hjälpmotor för cykel vill utskottet understryka vikten av att de

godkännande myndigheterna tillämpa bestämmelserna restriktivt. Det bör

på så tidigt stadium som möjligt förhindras, att olämpliga motorer komma

i marknaden. Särskilt angeläget synes det vara att tillse, att motorerna icke

utan svårighet kunna ändras till högre hastigheter än 30 km i timmen. Denna

hastighet synes under nuvarande förhållanden vara den högsta, som man

kan acceptera utan att behöva införa särskilda bestämmelser om förarprov

m. m. Enbart en ökning av maximihastigheten med 10 eller 15 kilometer i

timmen torde avsevärt öka fordonets trafikfarlighet.

Beträffande frågan om körkortstvång ansluter sig utskottet till den uppfattningen,

att man icke bör bibehålla något krav på körkort eller införa

krav på annan behörighetshandling. Även om man inför en enkel körlicens

eller liknande handling, skulle detta sannolikt motverka syftet med ifrågavarande

särbestämmelser. Utskottet är icke heller övertygat om att en dylik

enkel körlicens skulle bliva av något större värde. Det väsentliga är att

vederbörande förare förskaffat sig nödig kännedom om våra grundläggande

trafikregler. Sådan kunskap bör det vara angeläget för envar medborgare att

förskaffa sig. Utskottet är av den uppfattningen, att i detta hänseende trafikundervisningen

och trafiksäkerhetspropagandan fylla en mycket betydelsefull

uppgift. Utskottet delar således departementschefens uppfattning, att

tvångsregler i förevarande avseende ej böra tillgripas förrän detta visat sig

oundgängligen erforderligt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

11

I propositionen föreslås en minimiålder av 16 år för rätt att föra cykel

med hjälpmotor. I samband härmed må anmärkas, att körkort för motorcykel

eller för traktor må meddelas endast den som fyllt 16 år, dock att körkort

för traktor må, om särskilda skäl äro därtill, även meddelas den som

fyllt 15 år. Utskottet har övervägt, huruvida icke åldersgränsen för rätt att

föra cykel med hjälpmotor skulle kunna sättas till 15 år i stället för 16 år.

En sådan sänkning av åldersgränsen skulle säkerligen i många fall — kanske

främst på landsbygden -— bliva av stor betydelse. Enligt utskottets mening

skulle det icke medföra några större risker ur trafiksäkerhetssynpunkt

att sänka åldersgränsen till 15 år. Med hänsyn till den nuvarande trafikundervisningen

i skolorna m. m. torde den som fyllt 15 år i regel besitta fullt tillräckliga

kunskaper om våra trafikregler för att kunna anförtros att föra

cykel med hjälpmotor. Denna fråga om åldersgränsen anser utskottet emellertid

äga ett visst samband med frågan om försäkringsplikten. Om en lämplig

form av obligatorisk ansvarighetsförsäkring kunde erhållas, skulle detta

enligt utskottets uppfattning utgöra ytterligare ett skäl för att överväga en

sänkning av åldersgränsen.

Frågan om försäkringstvång har utskottet funnit mycket tveksam. Enligt

utskottets mening är det en riktig princip att i största möjliga utsträckning

skapa försäkringsskydd för skadefall av olika art. Då risken för att skada

kan tillfogas annan ej är obetydlig, får man i den skadelidandes intresse

överväga att införa bestämmelser om obligatorisk försäkring.

Det måste anses obestridligt, att cykel med hjälpmotor är något trafikfarligare

än vanlig trampcykel. Då vidare de, som kunna förväntas komma

att begagna cykel med hjälpmotor, ofta äro att söka bland mindre bemedlade,

förefaller, såsom uttalats i departementspromemorian, krav på ansvarighetsförsäkring

befogat. I promemorian har därför föreslagits en ansvarighetsförsäkring,

som skulle täcka den ansvarighet för skada, som ägare eller förare

av cykel med hjälpmotor enligt automobilansvarighetslagen kunde ådraga

sig gentemot annan genom trafik med sådant fordon. För underlåtenhet att

skaffa försäkring hade föreslagits straff i form av dagsböter. Den föreslagna

försäkringsplikten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena,

dock med visst undantag. I vissa yttranden framhålles emellertid svårigheterna

att utan registreringsskyldighet kunna utöva effektiv kontroll

över att försäkringsplikten iakttoges. Anmärkas må här, att trafikförsäkringsföreningen

föreslagit, att man skulle dröja med att införa obligatorisk

ansvarighetsförsäkring till dess man vunnit närmare erfarenheter i fråga

om behovet av sådan försäkring. Skulle framtiden visa, att obligatorisk försäkring

vore erforderlig, borde man — enligt föreningen — ej tveka att låta

försäkringsplikt åtföljas av registreringstvång. Departementschefen har uttalat,

att ansvarighetsförsäkring för cykel med hjälpmotor givetvis i och för

sig vore önskvärd och detta måhända i något högre grad än för vanlig trampcykel.

Med hänsyn till att kontrollbestämmelserna icke skulle bliva effektiva,

har departementschefen dock icke ansett sig kunna förorda det i departementspromemorian

upptagna förslaget. Under åberopande av den låga risk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

klass man i fråga om cyklar med hjälpmotor komme ned till, säger sig departementschefen

icke ha funnit tillräcklig anledning att låta trafik med sådant

fordon bära belastningen av en med registreringstvång förenad försäkringsplikt.

Om en annan försäkringsform hade funnits, som medgåve effektiv

kontroll utan att oskäligt betunga fordonsägare och myndigheter, kunde

■— enligt departementschefen — måhända obligatorisk försäkring vara motiverad.

Men sådan försäkringsform syntes dock f. n. knappast stå till

buds.

Utskottet delar den uppfattningen, att man om möjligt bör undvika registreringstvång.

Lättnaderna böra bliva radikala och föreskrifterna så enkla

som möjligt. Å andra sidan tala vägande skäl för att man bör införa bestämmelser

om obligatorisk ansvarighetsförsäkring. Cyklar med hjälpmotor kunna

enligt utskottets bedömande icke anses så ofarliga, att föreskrift om obligatorisk

ansvarighetsförsäkring skulle kunna anses opåkallad. Svårigheten är

att erhålla en tillfredsställande form för dylik försäkring. Redan under remissbehandlingen

av departementspromemorian uppkom tanken på att införa

en engångsförsäkring för motorn att tagas i samband med försäljningen

av motorn och gälla hela dennas livstid. Efter det förevarande proposition

förelagts riksdagen har tanken på en engångsförsäkring närmare utformats

av en av landets försäkringsanstalter, som förklarat sig villig att under

vissa förutsättningar upptaga en sådan försäkringsform. En dylik försäkringsplikt

skulle åläggas tillverkaren respektive importören. Av de tänkta

försäkringsvillkoren må här nämnas, att ansvarighetsbeloppen beräknats

med 20 000 kronor för egendomsskada, 100 000 kronor för vid varje skadetillfälle

dödad eller skadad person, dock högst 300 000 kronor för vid samma

tillfälle dödade eller skadade personer, att ersättningsskyldighet skulle föreligga

blott vid styrkt vållande, att självrisk skulle införas samt att engångspremien

per motor skulle bliva vid 100 kronors självrisk 65 kronor och vid

200 kronors självrisk 55 kronor. Vid beräkningen av premierna har hänsyn

tagits till en rad osäkra faktorer. Från försäkringsanstaltens sida framhålles,

att det icke vore uteslutet, att premierna kunde reduceras, sedan

erfarenheter vunnits på området.

Mot en försäkring i enlighet med nu angivna riktlinjer kunna vissa invändningar

göras. Sålunda komme försäkringsskyddet att bliva i viss mån

ofullständigt, enär ersättningsskyldighet skulle föreligga endast vid styrkt

vållande. Därjämte förefalla de angivna premierna förhållandevis höga. På

föreliggande material har utskottet ej heller möjlighet att bedöma, om en

sådan försäkringsform kan genomföras i praktiken. Förslaget om en engångsförsäkring

anser utskottet emellertid böra undersökas. Utskottet förordar

därför, att Kungl. Maj :t efter ytterligare utredning måtte närmare

pröva, huruvida försäkringsfrågan kan lösas i enlighet med detta uppslag

eller om annan lämplig lösning kan nås.

Vad slutligen angår utformningen av de framlagda författningsförslagen

får utskottet anföra följande. Särbestämmelserna om cyklar med hjälpmotor

Jia fått formen av undantag från de allmänna stadgandena rörande motor
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 43.

cykel. De i vägtrafikförordningen och lagen om straff för vissa trafikbrott

intagna ansvarsbestämmelserna skulle sålunda få motsvarande tillämpning

beträffande cyklar med hjälpmotor. I förslaget till förevarande kungörelse

om cyklar med hjälpmotor stadgas, att sådant fordon må föras allenast av

den som fyllt 16 år. Med hänsyn till utformningen av nyssnämnda ansvarsbestämmelser

synes emellertid — därest kravet på fyllda 16 år bibehålies —

särskild bestämmelse, som straffbelägger förseelse mot ifrågavarande föreskrift

om rätt att föra cykel med hjälpmotor, böra intagas i kungörelsen.

Mot förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen om trafikförsäkring

å motorfordon har utskottet icke funnit anledning till erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte antaga det genom förevarande

proposition framlagda förslaget till lag angående ändrad lydelse

av 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring

å motorfordon;

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte som

sin mening giva till känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 9 maj 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wahlund*, Sunne, Wistrand,

Uhlén, Nerman, Bengtson och Ahlberg;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken*, Nilsson

i Göteborg, Hagård och Huss*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:282 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts '' proposition med förslag till kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor m. m. a1 i texten