Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till ny sjömanslag m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

1952-05-16 · 125 sidor, varav 124 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 124 av 125 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1952:44, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till ny sjömanslag m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

1

Nr 44.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till ny sjömanslag m. m. dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 170, har Kungl.

Maj :t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1. sjömanslag;

2. lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen; samt

3. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa

tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Lagförslagen äro av följande lydelse:

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 aud. Nr 44.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

1) Förslag

till

Sjömanslag.

Härigenom förordnas som följer.

(Gällande lag:)

1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §•

Det åligger redaren att sörja för

att skriftligt avtal upprättas med befälhavaren

om anställningsvillkoren.

2 §.

År ej överenskommelse träffad om

tjänsteavtalets varaktighet, skall avtalet

anses slutet att tre månader

efter det uppsägning å någondera

sidan skett upphöra i svensk hamn,

som fartyget anlöper för lossning eller

lastning, dock med rätt för befälhavaren,

om han varit i tjänst på

fartyget ett år eller i fråga om segelfartyg

ett och ett halvt år, att tre

månader efter uppsägning frånträda

avtalet jämväl i utländsk lossningseller

lastningshamn.

3 §.

Befälhavare kan av redaren när

som helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för

tjänsteavtalets bestånd gått till ända,

utan att skäl, som i 4 eller 5 § sägs,

därtill föranlett, äger han rätt till ersättning

för den förlust han därigenom

lider.

Varder utredning angående förlusten

ej förebragt, är han berättigad att

erhålla hyra för tre månader samt fri

resa med underhåll till den i avtalet

bestämda orten för tjänstens frånträdande

eller, där 2 § äger tillämpning

och han avskedas i utlandet, till närmaste

svenska hamn.

4 §.

Avskedas befälhavare på grund av

sjukdom eller skada, som gör honom

oförmögen att föra fartyget, äger han

rätt till hyra för tre månader efter

avgången från tjänsten.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §.

Redaren skall sörja för att skriftligt

avtal upprättas med befälhavaren

om anställningsvillkoren.

2 §.

År ej annat överenskommet, skall

avtalet anses slutet att tre månader

efter det uppsägning å någondera sidan

skett upphöra i svensk hamn,

som fartyget anlöper för lossning,

lastning eller uppläggning; dock äger

befälhavaren, om han varit i tjänst

på fartyget ett år, att tre månader

efter uppsägning frånträda avtalet

jämväl i utländsk lossnings-, lastnings-

eller uppläggningshamn.

3 §•

Befälhavaren kan av redaren när

som helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för

tjänsteavtalets bestånd gått till ända,

utan att skäl som i 4 eller 5 § sägs

därtill föranlett, äger han rätt till

lön för tre månader från det han

lämnade tjänsten samt fri resa med

underhåll till den i avtalet bestämda

orten för tjänstens frånträdande eller,

där 2 § är tillämplig och han avskedas

i utlandet, till närmaste

svenska hamn eller till sin hemort

här i riket.

4 §•

Avskedas befälhavaren på grund

av sjukdom eller skada, som gör

honom oförmögen att föra fartyget,

äger han rätt till lön för tre månader

från det han lämnade tjänsten. Har

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

3

(Gällande lag:)

Vad nu är stadgat äger ej tillämpning,

där befälhavaren genom grovt

vållande ådragit sig sjukdomen eller

skadan, eller där han förtegat den

vid tjänstens antagande; i sådant fall

är befälhavaren icke berättigad till

hyra för längre tid än han förrättat

tjänsten.

5 §.

Avskedas befälhavare på grund av

oduglighet, oredlighet, grovt fel eller

grov försummelse i tjänsten, är han

icke berättigad till hyra för längre

tid än han förrättat tjänsten.

6 §•

Går fartyget till följd av sjöolycka

förlorat, eller förklaras det efter sjöolycka

icke vara iståndsättligt, upphör

tjänsteavtalet att gälla, där ej annat

följer av avtalets innehåll; dock

åligger det befälhavaren att mot hyra

och underhåll bliva tillstädes och ordna

de angelägenheter, som röra fartyget

och lasten.

Om befälhavarens rätt till hyra vid

arbetslöshet, till fri hemresa med

hyra och underhåll under resan samt

till ersättning för förlorade effekter

gäller vad i 41 § är stadgat för sjöman.

7 §•

Om hyra vid dödsfall, om vård och

fri hemresa vid sjukdom samt om begravning

skall vad i 24, 28 och 30 §§

är stadgat för sjöman äga motsvarande

tillämpning.

8 §.

Åtnjuter befälhavaren andel av fartygets

frakt (kaplake) eller av annan

(Kungl. Maj:ts förslag:)

han vid tjänstens antagande förtegat

sjukdomen eller skadan, är han dock

ej berättigad till lön för längre tid

än han förrättat tjänsten. Detsamma

gäller, utom såvitt angår könssjukdom,

dår han ådragit sig sjukdomen

eller skadan uppsåtligen eller

genom grovt vållande.

5 §.

Avskedas befälhavaren på grund

av oduglighet, oredlighet, grovt fel

eller grov försummelse i tjänsten, är

han icke berättigad till lön för längre

tid än han förrättat tjänsten.

6 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka

förlorat eller drabbas det av annat

haveri, som kan antagas för en tid

av minsten månad omöjliggöra tjänstgöring

ombord, upphör tjänsteavtalet

att gälla, där ej annat följer av avtalets

innehåll; dock åligger det befälhavaren

att mot lön och underhåll bliva

tillstädes och ordna de angelägenheter,

som röra fartyget, lasten och de ombordvarande.

Om befälhavarens rätt till lön vid

arbetslöshet samt till fri hemresa

med lön och underhåll under resan

gäller vad i 41 § är stadgat för sjöman.

7 §•

Beträffande befälhavaren skall följande

äga motsvarande tillämpning:

1. om fri hemresa med underhåll

efter längre tids tjänstgöring vad i

26 § stadgas, såframt han icke avskedats

jämlikt 5 §;

2. om vård och fri hemresa med

underhåll vid sjukdom vad i 28 §

stadgas;

3. om lön vid dödsfall, om begravning

och eldbegängelse samt om

kvarlåtenskap vad i 24, 29 och 30 §§

stadgas; samt

4. om ersättning för förlust av personlig

egendom vad i 42 § stadgas.

8 §.

Åtnjuter befälhavaren andel av fartygets

frakt (kaplake) eller av er
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

inkomst av resan eller andel av redarens

vinst å rörelsen (tantiem), och

upphör avtalet före resans slut eller

räkenskapsårets utgång, äger befälhavaren

av den honom sålunda tillförsäkrade

gottgörelse erhålla så mycket,

som i förhållande till resans hela

längd eller hela räkenskapsåret belöper

på tjänstetiden. Är befälhavaren

enligt 3, 4, 6 eller 7 § berättigad att

erhålla hyra för längre tid än han

varit i tjänst, skall nu nämnda gottgörelse

för tiden efter det han lämnade

tjänsten utgå med det belopp,

varmed dubbla beloppet av förste

styrmans hyra må överstiga hans

fasta befälhavarehyra.

2 KAP.

Om besättningens tjänsteavtal.

Om tjänsteavtalets ingående.

9 §.

Befälhavaren äger å redarens vägnar

antaga fartygets besättning av såväl

befäls- som manskapsgrad.

Vid antagandet av maskinpersonalen

skall han samråda med förste

maskinisten.

10 §.

Minderårig under femton år må ej

användas i skeppstjänst.

I eldartjänst må ej användas den,

som icke uppnått sexton års ålder.

Å fartyg, som huvudsakligen framdrives

medelst ånga, må, då fartyget

nyttjas i annan fart utanför svenskt

farvatten än i Öresund eller å Oslofjorden

intill Laurvig, i eldartjänst

eller i tjänst såsom kollämpare ej användas

den, som icke uppnått aderton

års ålder.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

sättning för överliggetid eller av annan

inkomst av resan eller andel av

redarens vinst å rörelsen (tantiem),

och upphör avtalet före resans slut

eller räkenskapsårets utgång, äger befälhavaren

av den honom sålunda

tillförsäkrade gottgörelsen erhålla så

mycket, som i förhållande till resans

hela längd eller hela räkenskapsåret

belöper på tjänstetiden.

Föreligger enligt 3, 4, 6 eller 7 § rätt

till lön för längre tid än befälhavaren

varit i tjänst, skall nu nämnda gottgörelse

för tiden efter det han lämnade

tjänsten utgå med det belopp,

varmed dubbla beloppet av den

främste styrmannens lön må överstiga

hans fasta befälhavarlön.

2 KAP.

Om besättningens tjänsteavtal.

Om tjänsteavtalets ingående.

9 §•

Befälhavaren äger å redarens vägnar

antaga fartygets besättning av såväl

befäls- som manskapsgrad.

Vid antagandet av maskinpersonalen

skall befälhavaren såvitt möjligt

inhämta förslag från maskinchefen.

Han bör samråda med den främste

av styrmännen vid antagandet av

däckspersonalen och med föreståndaren

för ekonomiavdelningen vid antagandet

av denne underställd personal.

10 §.

I skeppstjänst må icke användas

yngling under femton år och ej heller

kvinna under aderton år.

Den som icke uppnått aderton års

ålder må ej användas i eldartjänst eller

i tjänst såsom kollämpare.

Från stadgandet i andra stycket,

såvitt angår den som uppnått femton

års ålder, äger Konungen eller den

myndighet, åt vilken Konungen det

uppdrager, för särskilda fall medgiva

undantag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

5

(Gällande lag:)

Ä fartyg i fart väster om linjen

Hanstholm—Lindesnäs och bortom

Cuxhaven må minderårig under sexton

år under tiden mellan klockan 20

och klockan 8 ej användas i skeppstjänst

i vidare mån än att han under

nämnda tid erhåller en sammanhängande

vilotid av minst nio timmar.

Vad här sagts skall dock icke

utgöra hinder för den minderåriges

nyttjande till skeppstjänst av följande

slag, nämligen

a) skeppstjänst som ovillkorligen

erfordras med hänsyn till hotande

fara för fartyg, liv eller gods;

b) skeppstjänst som erfordras för

lämnande av hjälp varom i 34 a, 223

eller 223 a § sjölagen sägs;

c) deltagande i sådana övningar

med bärgnings- och eldsläckningsredskap

samt andra säkerhetsanordningar

som i enlighet med vad därom

särskilt stadgas varda anställda;

d) skeppstjänst som erfordras för

vidtagande av åtgärd som blivit påbjuden

av tull- eller hälsovårdsmyndighet;
e)

skeppstjänst som föranledes därav

att besättningen blivit under pågående

resa förminskad.

Från stadgandet i första stycket,

såvitt angår minderårig som uppnått

fjorton års ålder, samt från vad i

tredje stycket finnes stadgat äger

Konungen, eller den myndighet åt

vilken Konungen må hava uppdragit

prövningen därutinnan, för särskilda

fall medgiva undantag.

11 §•

Sedan sjöman antagits, skall han

av befälhavaren förses med motbok,

upprättad enligt av kommerskollegium

fastställt formulär, vilken skall

innehålla:

1. sjömannens fullständiga namn,

födelseår, födelsedag, födelseort och

hemort;

2. befattning, vari sjömannen antagits;
3.

resa eller tid, för vilken tjänsteavtalet

gäller, eller avmönstringsort

eller uppsägningstid, som avtalats;

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Jfr 57 § första stycket.)

(Jfr 57 § andra stycket.)

11 §•

Sedan sjöman antagits, skall han

av befälhavaren förses med avräkningsbok,

upprättad enligt av kommerskollegium

fastställt formulär,

vilken skall innehålla:

1. sjömannens fullständiga namn,

födelseår, födelsedag, födelseort och

hemort;

2. befattning, vari sjömannen antagits;
3.

resa eller tid, för vilken tjänsteavtalet

gäller, eller avmönstringsort

eller uppsägningstid, som avtalats;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr dd.

(Gällande lag:)

4. hyra, som överenskommits, så

ock, där hyran är bestämd till visst

belopp för resa, den tid, som beräknas

åtgå för resan;

5. övertidsersättning, som avtalats,

där sådan ersättning icke skall utgå

enligt lag; samt

6. övriga anställningsvillkor.

I motboken skall anteckning ske

om tjänstgöringens början och slut,

så ock om uppsägning av tjänsteavtalet

och dagen därför, övertidsersättning,

som sjöman förtjänar, så

ock vad av hyran och övertidsersättningen

utbetalas eller avdrages skall

likaledes införas i motboken; vid utbetalning

i annat myntslag än det,

vari hyran är bestämd, skall kursen

angivas.

Är tjänsteavtalet ingånget med tilllämpning

av kollektivavtal, skall befälhavaren

sörja för att exemplar av

kollektivavtalet finnes tillgängligt å

fartyget.

Angående sjömans på- och avmönstring

samt vad därvid skall iakttagas

gäller vad Konungen förordnar.

Om tiden för tjänsteavtalets bestånd.

12 §.

Är sjöman antagen för bestämd tid

eller med förbehåll om bestämd uppsägningstid,

och utgår tiden under

resa, gäller tjänsteavtalet till fartygets

ankomst till närmaste lossningseller

lastningshamn.

13 §.

Är ej överenskommelse träffad om

tjänsteavtalets varaktighet, äger vardera

parten uppsäga avtalet att upphöra

i envar hamn, som fartyget anlöper

för lossning eller lastning; är

sjömannen svensk och antagen här i

riket, må dock avtalet icke från någondera

sidan uppsägas till upphörande

annorstädes än i svensk lossnings-

eller lastningshamn.

(Kungl. Maj ds förslag:)

4. lön, som överenskommits, så

ock, där lönen är bestämd till visst

belopp för resa, den tid, som beräknas

åtgå för resan;

5. övertidsersättning, som avtalats,

där sådan ersättning icke skall utgå

enligt lag; samt

6. övriga anställningsvillkor.

I avräkningsboken skall anteckning

ske om tjänstgöringens början

och slut, så ock om uppsägning av

tjänsteavtalet och dagen därför, övertidsersättning,

som sjöman förtjänar,

så ock vad av lönen och övertidsersättningen

utbetalas eller avdrages

skall likaledes införas i avräkningsboken;

vid utbetalning i annat myntslag

än det, vari lönen är bestämd,

skall kursen angivas.

Är tjänsteavtalet ingånget med tilllämpning

av kollektivavtal, skall befälhavaren

sörja för att exemplar av

kollektivavtalet finnes tillgängligt å

fartyget.

Angående sjömans på- och avmönstring

samt vad därvid skall iakttagas

gäller vad Konungen förordnar.

Om tjänsteavtalets upphörande.

12 §.

Är sjöman antagen för bestämd tid

eller med förbehåll om bestämd uppsägningstid

och utgår tiden under

resa, gäller tjänsteavtalet till fartygets

ankomst till svensk hamn; dock

skall, där fartyget dessförinnan anlöper

utländsk lossnings-, lastningseller

uppläggningshamn, avtalet upphöra

i den hamnen.

13 §.

År ej annat överenskommet, äger

vardera parten uppsäga tjänsteavtalet

att upphöra i envar svensk hamn,

som fartyget anlöper. Detsamma gäller,

om sjöman antagits för bestämd

tid eller för bestämd resa och han

stannar kvar i tjänsten, efter det tiden

eller resan gått till ända, utan att

nytt avtal träffas.

År sjömannen icke svensk eller är

han icke antagen här i riket, må

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

7

(Gällande lag:)

Uppsägningstiden vare en månad,

om sjömannen tillhör befälsgraden,

och sju dagar, om han tillhör manskapsgraden.

14 §.

Har sjöman antagits för bestämd

tid eller för bestämd resa och stannar

han kvar i tjänsten, efter det

tiden eller resan gått till ända, utan

att ngtt avtal träffas, äger vardera

parten uppsäga avtalet att efter tid,

som i 13 § andra stycket sägs, upphöra

i envar hamn, som fartyget anlöper

för lossning eller lastning.

15 §.

Ändå att annat följer av tjänsteavtalet

eller av bestämmelsen i 13 § om

avtalets upphörande i svensk hamn,

äger sjöman, om han efter sista påmönstringen

varit i tjänst på fartyget

ett år eller i fråga om segelfartyg

ett och ett halvt år, åtnjuta den uppsägningsrätt,

som i 14 § sägs.

16 §.

Sjöman, som på grund av tjänsteavtalet

eller bestämmelse i detta kapitel

äger frånträda avtalet, är pliktig

att, när fartyget kommer i hamn,

kvarstå i tjänsten för att biträda vid

arbete, som nödvändigt måste utföras,

dock icke utöver två eller i fråga

om segelfartyg fyra dagar efter ankomstdagen.

Skall sjöförklaring avgivas, är sjöman

pliktig att mot hyra och underhåll

kvarstanna å orten, till dess sådan

förklaring avgivits.

17 §.

Tillåter ej myndighet å utländsk

or(. där sjöman skulle avgå från

(Kungl. Maj:ts förslag:)

tjänsteavtalet uppsägas att upphöra

jämväl i utländsk hamn, som fartyget

anlöper för lossning, lastning eller

uppläggning.

Uppsägningstiden är en månad

för maskinchef, styrman, maskinist,

föreståndare för ekonomiavdelning

och radiotelegrafist samt sju dagar

för övriga sjömän.

14 §.

Uppsäges sjöman, vilkens anställning

varat sex månader, från tjänst

å fartyg med minst tio mans besättning,

äger han senast tre dagar före

uppsägningstidens utgång påkalla

samråd rörande uppsägningen inom

sådan nämnd, varom i 64 § förmåles.

Sjömannen äger vid nämndens

sammanträde framlägga sin sak.

15 §.

Även om annat följer av tjänsteavtalet

eller av bestämmelsen i 13 § om

avtalets upphörande i svensk hamn,

äger sjöman, som varit i tjänst på

fartyget ett år, uppsäga tjänsteavtalet

att efter tid, som i 13 § sista stycket

sägs, upphöra i envar hamn, som fartyget

anlöper för lossning, lastning

eller uppläggning.

Vad nu stadgats gäller ej, i den

mån sjömannen vid ny mönstring

uttryckligen samtyckt till att kvarstanna

i tjänst på fartyget, dock

högst ett år.

16 §.

Sjöman, som på grund av tjänsteavtalet

eller bestämmelse i detta kapitel

äger frånträda avtalet, är pliktig

att, när fartyget kommer i hamn,

kvarstå i tjänsten för att biträda vid

arbete, som nödvändigt måste utföras,

dock icke utöver två dagar eller,

i fråga om segelfartyg som upplägges,

fyra dagar efter ankomstdagen.

Skall sjöförklaring avgivas, är sjöman

pliktig att mot lön och underhåll

kvarstanna å orten, tills förklaringen

avgivits.

17 §.

Tillåter ej myndighet å utländsk

ort, där sjöman skulle avgå från

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

tjänsten, sjömannen att inkomma i

det främmande landet, eller fordras

för tillstånd härtill säkerhet, som han

ej kan ställa, är han pliktig att kvarstå

i tjänsten, till dess fartyget ankommer

till ort, där sådant hinder

för avmönstringen ej möter.

Om hgran.

18 §.

Hyra utgår från och med den dag

sjömannen tillträder tjänsten ombord

eller, om han från förhyrningsorten

måst företaga resa för att komma till

fartyget, från och med den dag resan

anträdes.

Hyran löper till och med den dag

han avgår från tjänsten eller, om avmönstring

skall ske, till och med avmönstringsdagen,

där icke hans rätt

till hyra på grund av bestämmelse i

detta kapitel förut upphört.

För den tid sjömannen utan laga

skäl håller sig från tjänsten utgår

ej hyra.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

tjänsten, sjömannen att inkomma i

det främmande landet, eller fordras

för tillstånd härtill säkerhet, som han

ej kan ställa, är han pliktig och,

därest så utan avsevärd olägenhet

kan ske, även berättigad att kvarstå

i tjänsten, till dess fartyget ankommer

till ort, där avmönstring kan

äga rum.

Om lönen.

18 §.

Lön utgår från och med den dag

sjömannen tillträder tjänsten ombord.

Har han dessförinnan på redarens

begäran överlämnat sjöfartsbok

eller andra sedvanliga handlingar eller

har han måst resa från anställningsorten

för att komma till fartyget,

utgår dock lönen från och med

den dag handlingarna överlämnades

eller resan anträddes.

Lönen löper till och med den dag

sjömannen avgår från tjänsten eller,

om avmönstring skall ske, till och

med avmönstringsdagen. Lider han

då av sjukdom eller skada, har han

jämväl därefter rätt till lön för tid,

under vilken han på grund härav är

arbetsoförmögen, dock icke när han

uppbär lön hos annan arbetsgivare

och i intet fall utöver två månader i

utrikes fart och en månad i inrikes

fart.

Sjöman är ej berättigad till lön för

tid, då han utan laga skäl håller sig

från tjänsten, eller då han till följd

av sjukdom eller skada, som han förtegat

vid tjänstens antagande, är

oförmögen till tjänstgöring. Ej heller

äger han åtnjuta lön för tid, då han

är satt ur stånd att tjänstgöra till

följd av sjukdom eller skada, som

han ådragit sig uppsåtligen eller

genom grovt vållande. Vad sist är

stadgat gäller dock ej, där sjömannen

är svensk och arbetsoförmågan uppkommit

till följd av könssjukdom.

Om förlust i vissa fall av rätt till

lön efter tjänsteförhållandets upphörande

stadgas i 33 §.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

9

(Gällande lag:)

Vid beräkning av hyra för del av

månad räknas månaden till trettio

dagar.

19 §.

Betalning av hyra må fordras allenast

när fartyget ligger i hamn och

icke oftare än en gång i veckan.

Hyran skall betalas i reda penningar,

såvida sjömannen ej begär anvisning

å redaren. Betalning kan fordras

i ortens myntslag efter den kurs,

som bankinrättning på platsen betalar

för det mynt, vari hyran är bestämd.

Svensk sjöman, som vill från utlandet

sända hyresmedel till Sverige,

äger härför enligt föreskrifter, som

Konungen meddelar, utan kostnad

anlita svensk konsul; och vare staten

ansvarig för sådana penningförsändelser.

20 §.

Sjöman äger fordra, att viss del av

hyran efter dragsedel månatligen utbetalas

till bestämd person här i riket

eller för sjömannens räkning insättes

i svensk bank.

Utan sjömannens samtycke må

dragsedelsbeloppet nedsättas allenast

i den mån den övriga hyran icke förslår

till täckande av sjömannen ålagt

disciplinstraff eller redarens ersättningsanspråk

mot honom.

21 §.

Av hyra, som skall kontant utbetalas

till sjömannen, äger befälhavaren

att varje gång betalning sker innehålla

en tredjedel, till dess sjömannen

avgår från tjänsten. Innehållet

belopp må dock icke vid någon tid

överstiga hyra för en halv månad.

22 §.

Är hyra fastställd till visst belopp

för resa, skall den i motboken gjorda

anteckning om resans antagliga var
-

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid beräkning av lön för del av månad

räknas månaden till trettio dagar.

19 §.

Betalning av lön må fordras allenast

när fartyget ligger i hamn och

icke oftare än var sjunde dag i samma

land.

Lönen skall betalas i reda penningar,

såvida sjömannen ej begär anvisning

å redaren. Betalning kan fordras

i ortens myntslag efter den kurs, som

bankinrättning på platsen betalar för

det mynt, vari lönen är bestämd.

Svensk sjöman, som vill från utlandet

sända lönemedel till Sverige,

äger härför enligt föreskrifter, som

Konungen meddelar, utan kostnad

anlita svensk konsul. För sådana

penningförsändelser är staten ansvarig.

20 §.

Sjöman äger fordra, att viss del av

lönen efter dragsedel månatligen utbetalas

till bestämd person här i riket

eller för sjömannens räkning insättes

i svensk bank. Han må dock

icke kräva utbetalning efter flera än

tre samtidigt löpande dragsedlar.

Utan sjömannens samtycke må

dragsedelsbeloppet nedsättas allenast

i den mån den övriga lönen icke förslår

till att täcka sjömannen ålagd

disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet

uppkommen fordran,

som av sjömannen medgives eller eljest

är klor.

21 §.

Av lön, som skall kontant utbetalas

till sjömannen, äger befälhavaren att

varje gång betalning sker innehålla

en tredjedel, till dess sjömannen avgår

från tjänsten. Innehållet belopp

må dock icke vid någon tid överstiga

lön för en halv månad.

22 §.

Är lön fastställd till visst belopp

för resa, skall den i avräkningsbokcn

gjorda anteckningen om resans

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

aktighet lända till efterrättelse vid

beräkning av hyra i fall, då sådan bör

beräknas för viss tid.

Ändras resan, så att den kommer

att vara längre tid än vid förhyrningen

antogs, äger sjömannen åtnjuta

motsvarande tillägg till hyran; förlänges

eljest resan, skall för den överskjutande

tiden utgå tilläggshyra, beräknad

efter den å förhyrningsorten

gängse månadshyra. Underskrides

den för resan beräknade tiden, skall

den avtalade hyran ändock utgå till

fullo.

23 §.

Varder besättningen under resa

förminskad, skall därigenom inbesparad

hyra för den tid fartyget är till

sjöss fördelas mellan de kvarblivna i

förhållande till det ökade arbete envar

fått vidkännas, dock allenast i

mån som de icke åtnjutit ersättning

härför såsom för övertidsarbete enligt

vad därom är särskilt stadgat.

24 §.

Dör sjöman, utgår hyran till och

med dödsdagen, där icke hans rätt

till hyra på grund av bestämmelse i

detta kapitel förut upphört. Förolyckas

fartyget med man och allt, utan

att upplysning kan vinnas om tiden,

då olyckan inträffade eller måste antagas

senast hava inträffat, skall vid

beräknande av hyran så anses, som

om sjömannens död inträffat vid utgången

av den tid, som med sådant

fartyg å sådan årstid skäligen bort

åtgå för resa från det ställe, där fartyget

sist avhördes, till bestämmelseorten.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

antagliga varaktighet lända till efterrättelse

vid beräkning av lön i fall,

då sådan bör beräknas för viss tid.

Ändras resan, så att den kommer

att vara längre tid än vid anställningen

antogs, äger sjömannen åtnjuta

motsvarande tillägg till lönen;

förlänges eljest resan, skall för den

överskjutande tiden utgå tilläggslön,

beräknad efter den å anställningsorten

gängse månadslönen. Underskrides

den för resan beräknade tiden,

skall den avtalade lönen ändock utgå

till fullo.

23 §.

Minskas besättningen under resa,

skall därigenom inbesparad lön för

den tid fartyget är till sjöss fördelas

mellan de kvarblivna i förhållande

till det ökade arbete envar fått vidkännas,

dock allenast i mån som de

icke åtnjutit ersättning härför såsom

för övertidsarbete enligt vad därom

är särskilt föreskrivet.

Vad nu är stadgat äger, såvitt angår

köks per sonalen, tillämpning jämväl

under fartygets uppehåll i hamn.

24 §.

Dör sjöman, utgår lönen till och

med dödsdagen, där icke hans rätt

till lön på grund av bestämmelse i

detta kapitel förut upphört. Förolyckas

fartyget med man och allt, utan

att upplysning kan vinnas om tiden,

då olyckan inträffade eller måste antagas

senast hava inträffat, skall vid

beräknande av lönen så anses som

om sjömannens död inträffat vid utgången

av den tid som med sådant

fartyg å sådan årstid skäligen bort

åtgå för resa från det ställe, där fartyget

sist avhördes, till bestämmelseorten.

Var sjömannen svensk och efterlämnade

han hustru eller barn under

sexton år, skall till de sålunda efterlevande

utgå tilläggslön för en månad,

såframt hans död inträffat medan

han var i redarens tjänst eller

å tid, då han var berättigad till lön

jämlikt 18 § andra stycket andra

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

25 §.

Befinnes vid sluträkning sjöman

hava i förskott uppburit mer, än rätteligen

tillkom honom, äger han ändock

behålla vad han uppburit, där

tjänstgöringen upphört av sådan anledning,

som i 24 §, 32 § första stycket,

34, 38, 39, 40 eller 41 § sägs.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

punkten. I sistnämnda fall må dock

avdragas vad utbetalts eller skall utbetalas

jämlikt berörda stadgande.

25 §.

Befinnes vid sluträkning sjöman

hava i förskott uppburit mer än rätteligen

tillkom honom, äger han ändock

behålla vad han uppburit, där

tjänstgöringen upphört av sådan anledning,

som i 24, 32, 34, 38, 39, 40

eller 41 § sägs.

Om hemresa efter längre tids tjänstgöring.

26 §.

Vill svensk sjöman, som i utlandet

avgår från sin tjänst, resa till sin

hemort här i riket, skall av kostnaden

för resan med underhåll hälften

bestridas av statsmedel och hälften

gäldas av redaren, såframt sjömannen

varit i tjänst å fartyget eller

hos redaren två år i följd och

icke haft tillfälle att lämna tjänsten

i svensk hamn under det senast förflutna

året. Beräknas fartyget inom

sex månader uppnå hamn, från vilken

hemresan kan ordnas med avsevärt

mindre kostnad eller omgång,

är sjömannen ej berättigad till fri

hemresa med mindre han kvarstår i

tjänsten tills fartyget uppnår sådan

hamn. Vill sjöman, som uppsäger

tjänsteavtalet eller begär entledigande,

erhålla fri hemresa, skall han

samtidigt göra framställning därom.

Hemresan skall ordnas av svenske

konsuln eller, om svensk konsul

icke finnes å platsen, av befälhavaren.

Ordnas hemresan av konsuln,

skall befälhavaren på begäran ställa

säkerhet för redarens andel. Kan åt

sjömannen inom skälig tid beredas

tjänst å fartyg, som är bestämt till

Sverige eller till ort varifrån han bekvåmligen

kan resa hem, är han

pliktig att antaga tjänsten, såframt

hans hälsotillstånd medgiver det och

han anställes i egenskap motsvarande

den, vari han förut varit anställd,

och på lika förmånliga villkor.

Om förlust i vissa fall av rätten

till fri hemresa stadgas i 33 tf.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

Om sjukvård och begravning.

26 §.

Sjöman är pliktig att, när befälhavaren

så påfordrar, underkasta sig

läkarundersökning, dock utan kostnad

för sjömannen.

27 §.

År sjöman sjuk eller skadad, skall

befälhavaren sörja för att han erhåller

nödig vård ombord eller i land.

Vården omfattar jämväl underhåll,

läkarbehandling och läkemedel.

Finnes anledning antaga, att sjöman

är behäftad med sjukdom, som

medför fara för de ombordvarande,

skall befälhavaren, såvitt ske kan,

låta den sjuke undergå läkarundersökning.

Där det ombord icke kan

träffas betryggande åtgärder mot

smittfaran, skall befälhavaren låta

bringa den sjuke i land.

Kan sjuk eller skadad sjöman icke

själv taga vård om sina tillhörigheter,

skall befälhavaren draga försorg

om dem.

Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman

i utlandet, skall befälhavaren

överlämna honom åt svenske konsulns

försorg eller, om svensk konsul

icke finnes på platsen, på annat sätt

skaffa honom lämplig vård ävensom

underrätta närmaste svenske konsul

om de vidtagna åtgärderna.

28 §.

Kostnaden för sjömans sjukvård

skall bestridas av redaren, så länge

sjömannen är kvar i tjänsten. Varder

sjöman, som är sjuk eller skadad,

vid tjänstetidens utgång skild från

tjänsten eller dessförinnan avskedad,

utan att skäl, som i 33 § sägs, därtill

föranlett, äger han jämväl efter anställningens

upphörande åtnjuta vård

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Om sjukvård och begravning.

27 §.

Sjöman är pliktig att, när befälhavaren

så påfordrar, underkasta sig

läkarundersökning, dock utan kostnad

för sjömannen. Kan det antagas,

att sjöman är sjuk eller skadad, skall

befälhavaren såvitt möjligt låta honom

undersökas av läkare, där sådan

undersökning ej framstår såsom uppenbart

opåkallad.

Befälhavaren skall sörja för att

sjuk eller skadad sjöman erhåller betryggande

vård ombord eller i land.

Vården omfattar jämväl underhåll,

läkarbehandling och läkemedel. Finnes

anledning antaga, att sjöman

lider av sjukdom, som medför fara

för de ombordvarande, skall befälhavaren

låta bringa honom i land,

därest det ombord icke kan träffas

betryggande åtgärder mot smittfaran.

Kan sjuk eller skadad sjöman icke

själv taga vård om sina tillhörigheter,

skall befälhavaren draga försorg

om dem.

Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman

i utlandet, skall befälhavaren

överlämna honom åt svenske konsulns

försorg eller, om svensk konsul

icke finnes på platsen, på annat

sätt skaffa honom lämplig vård ävensom

underrätta närmaste svenske

konsul om de vidtagna åtgärderna.

På begäran av sjömannen skall befälhavaren

underrätta hans närmaste

anhöriga.

28 §.

Kostnaden för vård av sjuk eller

skadad sjöman skall, med de i tredje

stgcket omförmälda undantagen, bestridas

av redaren, så länge sjömannen

är kvar i tjänsten.

År sjöman sjuk eller skadad vid

tjånsteförhållandets upphörande, äger

han, med de undantag som följa av

tredje och fjärde styckena, jämväl

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

13

(Gällande lag:)

på redarens bekostnad, dock icke utöver

sex veckor eller, om han är

svensk och vårdas utom riket, tolv

veckor efter avmönstringen; har avmönstring

ej ägt rum, räknas tiden

från det fartyget gått vidare. I nu

nämnt fall är svensk sjöman, som i

utlandet avgår från tjänsten, dessutom

berättigad till fri resa med underhåll

till sin hemort här i riket;

kan åt honom beredas tjänst å fartyg,

som är bestämt till Sverige eller

till ort, varifrån han bekvämligen

kan resa hem, är han pliktig att antaga

tjänsten, så framt hans hälsotillstånd

medgiver det och han anställes

i egenskap motsvarande den,

vari han förut varit anställd, och på

lika förmånliga villkor.

Vad nu är stadgat äger ej tillämpning,

där sjömannen genom grovt

vållande ådragit sig sjukdomen eller

skadan, eller där han vid tjänstens

antagande förtegat den; i sådant fall

är sjömannen pliktig att själv bekosta

sjukvården och är icke berättigad

till fri hemresa. Redarens utlägg för

kostnad, som nu sagts, må avdragas

å sjömannens hyra.

Kvarlämnas i utlandet svensk sjöman,

som är behäftad med könssjukdom

i smittsamt skede, skall kostnaden

för sjukhusvård, läkarbehandling

och läkemedel för tiden efter

det hans anställning upphört bestridas

av statsmedel enligt föreskrifter,

som Konungen meddelar.

29 §.

Dör sjöman, skall befälhavaren

sörja för hans begravning och om

dödsfallet underrätta hans närmaste

anhöriga.

Befälhavaren skall jämväl föranstalta

om uppteckning av vad den avlidne

efterlämnat å fartyget ävensom

sörja för kvarlåtenskapens avlämnande

till delägarna i boet eller till annan

för deras räkning. Inträffar dödsfallet

utom riket och kan lcvarlåtenskapen

icke utan skada eller olägenhet bc
-

(Kungl. Maj.ts förslag:)

därefter åtnjuta vård på redarens

bekostnad, dock icke utöver sex veckor

eller, om han är svensk och vårdas

utom riket, tolv veckor. Tiden

räknas från dagen för avmönstringen

eller, om avmönstring icke ägt rum,

från den dag fartyget gått vidare. År

sjömannen svensk och avskedas han

jämlikt 32 § eller lider han vid avgången

från tjänsten av sjukdom eller

skada av beskaffenhet att kunna

föranleda avsked, är han dessutom

berättigad till fri resa med underhåll

till sin hemort här i riket.

Skall resan företagas från utlandet,

är sjömannen dock pliktig att antaga

tjänst å annat fartyg enligt vad i

26 § andra stycket stadgas.

Har sjömannen vid tjänstens antagande

förtegat sjukdomen eller skadan,

är han pliktig att själv bekosta

vården och är icke berättigad till

fri hemresa. Detsamma gäller, där

han ådragit sig sjukdomen eller skadan

uppsåtligen eller genom grovt

vållande, dock icke där sjömannen

är svensk och sjukdomen är könssjukdom.

Kvarlämnas i utlandet svensk sjöman,

som lider av könssjukdom i

smittsamt skede, skall kostnaden för

sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel

för tiden efter det hans anställning

upphört bestridas av statsmedel.

29 §.

Dör sjöman, skall befälhavaren underrätta

hans närmaste anhöriga om

dödsfallet ävensom sörja för hans

begravning. Sker eldbcgängelse, skall

befälhavaren ock sörja för att urna

innehållande askan hemsändes.

Befälhavaren skall snarast möjligt

låta i vittnens närvaro uppteckna

vad den avlidne efterlämnat å fartyget

ävensom sörja för att kvarlåtenskapen

avlämnas till delägarna i boet

eller till annan för deras räkning.

Ilar dödsfallet inträffat utom riket,

skall befälhavaren överlämna förteck
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

hållas ombord, skall befälhavaren antingen

överlämna den till närmaste

svenske konsul eller på lämpligt sätt

låta försälja densamma; och vare i

sistnämnda fall befälhavaren skyldig

att efter ankomsten till svensk hamn

redovisa för försäljningssumman inför

ombudsmannen vid sjömanshuset

i fartygets hemort.

30 §.

Kostnaden för sjömans begravning

skall bestridas av redaren, om dödsfallet

inträffat, medan sjömannen var

kvar i tjänsten. Samma lag vare, där

sjöman efter anställningens upphörande

dör, medan han ännu vårdas

på redarens bekostnad.

31 §.

Har i fall, där svensk konsuls bistånd

ej kunnat erhållas, befälhavare

nödgats för svensk sjömans sjukvård

eller begravning göra utgift, som icke

ålegat redaren, äger denne därför

undfå ersättning av statsmedel.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

ningen till närmaste svenske konsul.

Kan kvarlåtenskapen ej utan skada

eller olägenhet behållas ombord eller

beräknas fartyget icke anlöpa svensk

hamn inom ett år, skall jämväl kvarlåtenskapen

överlämnas till konsuln.

I den mån egendomen är utsatt för

förskämning eller snar förstörelse,

må den dock dessförinnan av befälhavaren

säljas på lämpligt sätt eller

bortskaffas. Därest försäljning sker,

är befälhavaren skyldig att efter ankomsten

till svensk hamn redovisa

för försäljningssumman inför ombudsman

vid sjömanshus här i riket.

30 §.

Kostnaden för sjömans begravning

skall bestridas av redaren, om dödsfallet

inträffat, medan sjömannen

var kvar i tjänsten eller ännu vårdades

på redarens bekostnad. Sker eldbegängelse,

skola jämväl därav föranledda

kostnader anses såsom begravningskostnad.

31 §.

När befälhavaren i utlandet överlämnar

sjuk eller skadad sjöman åt

svensk konsuls försorg, skall han

för kostnad som enligt 28 och 30 §§

åvilar redaren ställa säkerhet, som

kan av konsuln godkännas. Detsamma

gäller beträffande lön, vartill sjömannen

må vara berättigad jämlikt

18 § andra stycket andra punkten.

Lönebelopp, som är till betalning förfallet,

skall tillställas konsuln. I den

mån beloppet icke erfordras till att

täcka utgifter för sjömannens räkning,

skall konsuln på begäran överlämna

detsamma till sjömannen, såframt

denne icke befinner sig i sådant

tillstånd, att han är oförmögen

att handhava sina angelägenheter.

Har i fall, där svensk konsuls bistånd

ej kunnat erhållas, befälhavare

nödgats för svensk sjömans sjukvård

eller begravning göra utgift, som icke

ålegat redaren, äger denne därför

undfå ersättning av statsmedel.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

15

(Gällande lag:)

Om befälhavares rätt att avskeda

sjöman.

32 §.

Är sjöman till följd av sjukdom

eller skada för längre tid satt ur

stånd att fullgöra sin tjänst, eller lider

han av sjukdom, som medför fara

för de ombordvarande, äger befälhavaren

avskeda honom. I nu nämnda

fall äger sjömannen åtnjuta, utöver

full hyra, så länge han kvarstår i

tjänsten, hyra för två månader, om

han tillhör befälsgraden, och för en

månad, om han tillhör manskapsgraden.

Har sjömannen ådragit sig sjukdomen

eller skadan genom grovt vållande,

eller har han förtegat den vid

tjänstens antagande, är han berättigad

till hyra allenast för den tid han

varit i stånd att förrätta tjänsten.

33 §.

Befälhavare äger vidare avskeda

sjöman:

1. om han finnes vara oduglig till

den tjänst, för vilken han blivit antagen;
2.

om han icke infinner sig ombord

i rätt tid och fartyget skall avgå eller

annan man måst antagas i hans

ställe;

3. om han gör sig skyldig till grov

tjänsteförseelse, såsom upprepad vägran

att åtlyda förmans befallningar,

våld å överordnad, misshandel av

andra ombordvarande eller upprepad

onykterhet i tjänsten;

4. om han gör sig skyldig till förskingring,

stöld eller annat grovt

brott eller beträdes med att hava ombord

undanstuckit tullpliktigt eller

till utförsel i avgångsorten eller till

införsel i bestämmelseorten förbjudet

gods.

Innan sjöman, som ur ombord, avskedas

av nu nämnd anledning, skall

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Om befälhavarens rätt att avskeda

sjöman.

32 §.

År sjöman till följd av sjukdom

eller skada för längre tid satt ur stånd

att fullgöra sin tjänst eller lider han

av sjukdom, som medför fara för de

ombordvarande, äger befälhavaren

avskeda honom.

Om sjömans rätt till lön gäller i

sådant fall vad i 18 § sägs.

33 §.

Befälhavaren äger vidare avskeda

sjöman:

1. om han finnes vara oduglig till

den tjänst, för vilken han blivit antagen;
2.

om han icke infinner sig ombord

i rätt tid och fartyget skall avgå eller

annan måst antagas i hans ställe;

3. om han gör sig skyldig till svårare

tjänsteförseelse, såsom upprepad

vägran att åtlyda förmans order, våld

å överordnad, misshandel av andra

ombordvarande eller upprepad onykterhet

i tjänsten;

4. om han gör sig skyldig till förskingring,

stöld eller annat svårare

brott eller döljer obehörig person

ombord under omständigheter, som

kunna utsätta fartyget för äventyr,

eller beträdes med att hava ombord

undanstuckit tullpliktigt eller till utförsel

i avgångsorten eller till införsel

i bestämmelseorten förbjudet

gods; eller

5. om han drager tvist om tjänsteförhållandct

inför utländsk myndighet.

Innan befälhavaren avskedar sjöman

jämlikt denna paragraf, skall

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

såvitt möjligt med honom hållas förhör,

som i 64 § sägs.

Sjöman, som avskedas jämlikt denna

paragraf, är icke berättigad till

hyra för längre tid än han förrättat

tjänsten.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl,

som i 32 eller 33 § sägs, därtill föranlett,

äger han rätt till ersättning för

den förlust han därigenom lider.

Varder utredning angående förlusten

ej förebragt, är han berättigad

att erhålla hyra för två månader, om

han tillhör befälsgraden, och för en

månad, om han tillhör manskapsgraden,

så ock fri resa med underhåll till

den i avtalet bestämda orten för

tjänstens frånträdande eller, där bestämmelsen

i 13 § om avtalets upphörande

i svensk hamn äger tillämpning

och han avskedas i utlandet, till

närmaste svenska hamn.

Om sjömans rätt att erhålla

entledigande.

35 §.

Visar sjöman, att han kan få fartyg

att föra eller erhålla befordran

till styrman eller maskinist eller till

styrman eller maskinist av högre

grad än den han innehar, eller att

det efter tjänstens antagande inträffat

omständighet, som gör det till en

välfärdsfråga för honom att bliva fri

från tjänsten, äger han rätt att erhålla

entledigande, om han utan ökad

(Kungl. Maj. ts förslag:)

förhör hållas enligt bestämmelserna

i 64 §. Förhöret skall äga rum, även

om sjömannen är förhindrad att vara

personligen tillstädes.

Sjöman, som avskedas jämlikt denna

paragraf, är icke berättigad till

lön för längre tid än han förrättat

tjänsten. Avskedas sjöman enligt

första stycket 2, är han dock bibehållen

vid rätten till lön jämlikt 18 §

andra stycket andra punkten, om han

var utan skuld.

Avskedas sjöman enligt första

stycket 1, 3, 4 eller 5, är han icke

berättigad till fri hemresa enligt 26 §.

Detsamma gäller, om han avskedas

enligt första stycket 2 och det befinnes

att han avsiktligen lämnat

tjänsten.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl

som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett,

är han berättigad att erhålla

lön för två månader, om han är maskinchef,

styrman, maskinist, föreståndare

för ekonomiavdelning eller

radiotelegraf ist, och för en månad,

om han tillhör den övriga besättningen,

så ock fri resa med underhåll till

den i avtalet bestämda orten för

tjänstens frånträdande eller, där bestämmelsen

i 13 § om avtalets upphörande

i svensk hamn är tillämplig

och han avskedas i utlandet, till närmaste

svenska hamn eller hemorten

här i riket.

Om sjömans rätt att erhålla

entledigande.

35 §.

Visar sjöman, att han kan få tjänst

av högre grad på fartyg än den han

innehar eller annan tjänst vars antagande

är av väsentlig betydelse för

honom, äger han rätt att erhålla entledigande,

om han utan ökad utgift

för redaren sätter duglig man i sitt

ställe.

Detsamma gäller, om det efter

tjänstens antagande inträffat omstän
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

17

(Gällande lag:)

utgift för redaren sätter annan duglig

man i sitt ställe.

1 fall, som nu nämnts, utgår hyra

för den tid sjömannen varit i tjänst.

36 §.

Råder i hamn, till vilken fartyget

är bestämt, elakartad farsot, som

vunnit större utbredning, äger sjöman,

såframt detta kommit till hans

kännedom först efter det han antagits,

rätt att erhålla entledigande,

omedelbart om resan ej börjat, men

eljest i första hamn, som fartyget anlöper,

efter det han erhållit kunskap

om förhållandet. I nu nämnt fall utgår

hyra för den tid sjömannen varit

i tjänst.

Samma lag vare, där fara föreligger

för att fartyget skall uppbringas

av krigförande makt eller utsättas för

krigsskada, eller där fara, som nu

sagts, väsentligt ökats.

37 §.

Är sjöman antagen för bestämd

resa, och varder denna väsentligt ändrad,

äger han rätt att erhålla entledigande,

omedelbart om resan ej börjat,

men eljest i första hamn, som

fartyget anlöper, efter det han erhållit

kunskap om förändringen.

Sjöman, som på grund av resans

förändring avgår från tjänsten, äger

rätt till ersättning för den förlust

han därigenom lider, dock icke utöver

hyra för en månad, om han tillhör

befälsgraden, och för en halv månad,

om han tillhör manskapsgraden,

samt fri resa med underhåll till förhyrningsorten,

om tjänsten frånträdes

före resans början, men eljest till

avmönstringsorten. Varder utredning

angående förlusten ej förebragt, är

sjömannen berättigad att erhålla vad

som sålunda är bestämt såsom högsta

ersättning.

38 §.

Är fartyget icke i sjövärdigt skick

för den resa, som därmed skall företagas,

eller är det så bristfälligt ut
-

(Kungl. Maj ds förslag:)

dighet, som gör det till en välfärdsfråga

för honom att bliva fri från

tjänsten.

36 §.

Råder i hamn, till vilken fartyget

är bestämt, elakartad farsot, äger sjöman,

såframt detta kommit till hans

kännedom först efter det han antagits,

rätt att erhålla entledigande,

omedelbart om resan ej börjat, men

eljest i första hamn, som fartyget anlöper,

efter det han erhållit kunskap

om förhållandet.

Detsamma gäller, där fara föreligger

för att fartyget skall uppbringas

av krigförande eller utsättas för

krigsskada eller där fara, som nu

sagts, väsentligt ökats.

37 §.

Är sjöman antagen för bestämd

resa, och ändras denna väsentligt,

äger han rätt att erhålla entledigande,

omedelbart om resan ej börjat,

men eljest i första hamn, som fartyget

anlöper, efter det han erhållit

kunskap om förändringen.

Sjöman, som på grund av resans

förändring avgår från tjänsten, är

berättigad till lön för en månad, om

han är maskinchef, styrman, maskinist,

föreståndare för ekonomiavdelning

eller radiotelegraf ist, och för en

halv månad, om han tillhör den övriga

besättningen, så ock fri resa

med underhåll till anställningsortcn,

om tjänsten frånträdes före resans

början, men eljest till avmönstringsorten.

38 §.

Är fartyget icke i sjövärdigt skick

för den resa, som därmed skall företagas,

eller är det så bristfälligt ut
-

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 aud. Nr 44.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

rustat eller så illa bemannat eller så

hårt eller olämpligt lastat eller så

olämpligt barlastat, att livsfara för

de ombordvarande kan antagas därigenom

uppkomma under resan, eller

äro besättningens bostäder vid resans

början uppenbart hälsofarliga, och

underlåter befälhavaren att vidtaga

de åtgärder, som erfordras för undanröjande

av förefintliga fel och

brister, äger sjöman rätt att erhålla

entledigande samt åtnjuta ersättning,

som i 34 § sägs.

Samma lag vare, där befälhavaren

i strid mot stadgandet i 59 § underlåter

att efterkomma framställning

om syn å fartyget.

39 §.

Visar sjöman, att han misshandlats

av befälhavaren, eller att han

ombord misshandlats av andra, utan

att befälhavaren givit honom påkallat

skydd, eller att befälhavaren förhållit

honom försvarlig kost, äger

han rätt att erhålla entledigande

samt åtnjuta ersättning, som i 34 §

sägs.

40 §.

Försäljes fartyget till utländsk

man eller upphör det annorledes att

vara svenskt, äger sjöman rätt att

erhålla entledigande samt åtnjuta ersättning,

som i 34 § sägs.

Timar annan förändring av äganderätten

till fartyget eller ombytes

befälhavare, vare det ej laga skäl för

sjömannen att lämna tjänsten.

Om tjänsteavtalets upphörande vid

fartygets förolyckande.

41 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka

förlorat, eller förklaras det efter sjöolycka

icke vara iståndsättligt, upphör

sjömans tjänsteavtal att gälla,

där ej annat följer av avtalets innehåll;

dock åligger det sjöman att mot

hyra och underhåll deltaga i bärgningen

och bliva tillstädes, till dess

sjöförklaringen avgivits.

(Kungl. Maj.is förslag:)

rustat eller så illa bemannat eller så

hårt eller olämpligt lastat eller så

olämpligt barlastat, att livsfara för

de ombordvarande kan antagas därigenom

uppkomma under resan, eller

äro besättningens bostäder vid resans

början hälsofarliga, och underlåter

befälhavaren att vidtaga de åtgärder,

som erfordras för undanröjande

av förefintliga fel och brister,

äger sjöman erhålla entledigande

med rätt till lön och fri hemresa med

underhåll enligt bestämmelserna i

34 §.

39 §.

Visar sjöman, att han misshandlats

av befälhavaren, eller att han

ombord misshandlats av andra, utan

att befälhavaren givit honom påkallat

skydd, eller att befälhavaren förhållit

honom försvarlig kost, äger

han erhålla entledigande med rätt till

lön och fri hemresa med underhåll

enligt bestämmelserna i 34 §.

40 §.

Försäljes fartyget till utländsk

man eller upphör det annorledes att

vara svenskt, äger sjöman erhålla

entledigande med rätt till lön och

fri hemresa med underhåll enligt bestämmelserna

i 34 §.

Övergår fartyget eljest till ny ägare,

har sjömannen rätt till entledigande.

Om tjänsteavtalets upphörande vid

haveri.

41 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka

förlorat eller drabbas det av annat

haveri, som kan antagas för en tid

av minsten månad omöjliggöra tjänstgöring

ombord, upphör sjömans

tjänsteavtal att gälla, där ej annat

följer av avtalets innehåll; dock åligger

det sjöman att mot lön och underhåll

deltaga i bärgningen och bliva

tillstädes, till dess sjöförklaringen

avgivits.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

19

(Gällande lag:)

Varder svensk sjöman arbetslös

till följd av fartygets förolyckande,

äger han rätt till hyra för den tid

han av sådan anledning är utan anställning,

dock högst för två månader

utöver den tid, för vilken han

enligt första stycket åtnjuter hyra.

Upphör till följd aa fartygets förolyckande

svensk sjömans anställning

i utlandet, äger han rätt att erhålla

fri resa med underhåll till sin

hemort här i riket så ock hyra under

resan i den mån sådan ej utgår enligt

andra stycket. Kostnaden för sjömans

hemresa med underhåll skall

bestridas av statsmedel. Sjömannen

är dock pliktig att antaga tjänst å

annat fartyg enligt vad i 28 § första

stycket är stadgat.

För förlust av effekter vid fartygets

förolyckande är svensk sjöman

berättigad att erhålla ersättning av

redaren enligt grunder, som Konungen

fastställer.

Om utländsk sjömans likställighet

med svensk sjöman.

42 §.

Konungen äger, under förutsättning

av ömsesidighet, förordna, att

förmån, som enligt 28 och 41 §§ tillförsäkrats

svensk sjöman, skall tillkomma

jämväl utländsk sjöman.

Om tvist angående tjänsteförhållandet.

43 §.

Åtnöjes sjöman icke med avräkning,

som befälhavaren för avmönstring

upprättat, äger han begära

mönstringsförrättarens prövning av

dess riktighet.

Uppstår, medan fartyget befinner

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Blir svensk sjöman arbetslös till

följd av händelse, varom i första

stycket förmäles, äger han rätt till

lön för den tid han av sådan anledning

är utan anställning, dock högst

för två månader utöver den tid, för

vilken han enligt första stycket åtnjuter

lön.

Upphör svensk sjömans anställning

till följd av haveri, äger han

rätt att erhålla fri resa med underhåll

till sin hemort här i riket så ock

lön under resan i den mån sådan ej

utgår enligt andra stycket. Kostnaden

för sjömans hemresa med underhåll

skall bestridas av statsmedel.

Skall resan företagas från utlandet,

är sjömannen dock pliktig att antaga

tjänst å annat fartyg enligt vad

i 26 § andra stycket är stadgat.

Om förlust av personlig egendom.

42 §.

För förlust av personlig egendom

vid fartygets förolyckande eller till

följd av sjöröveri eller av brand eller

annat haveri, som drabbat fartyget,

är svensk sjöman berättigad att

erhålla ersättning av redaren enligt

grunder, som Konungen fastställer.

(Jfr 87 §.)

Om trist angående tjänsteförhållandet.

43 §.

Åtnöjes sjöman icke med avräkning,

som befälhavaren för avmönstring

upprättat, äger han begära

mönstringsförrättarens prövning av

dess riktighet.

Uppstår, medan fartyget befinner

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

sig å ort utom riket, tvist mellan befälhavaren

och någon av besättningen

angående tjänsteförhållandet, skall

tvisten hänskjutas till avgörande av

svenske konsuln på stället eller, om

sådan där icke finnes eller hinder

möter för hans anlitande, den svenske

konsul, som därefter under resan

först anträffas.

Mönstringsförrättarens eller konsulns

beslut skall lända till efterrättelse

intill dess saken kan komma

under prövning vid domstol här i riket.

3 KAP.

Om skeppstjänsten.

Om befälet å fartyg.

44 §.

Befälhavaren äger högsta myndighet

ombord.

(Jfr 46 § andra stycket.)

45 §.

Styrman åligger särskilt att gå befälhavaren

tillhanda vid navigeringen

och därtill hörande observationer

(Kungl. Maj:ts förslag:)

sig å ort utom riket, tvist mellan befälhavaren

och någon av besättningen

angående tjänsteförhållandet, må

tvisten hänskjutas till avgörande av

svensk konsul. Tvisten må ej dragas

inför utländsk myndighet.

Mönstringsförrättarens eller konsulns

beslut skall lända till efterrättelse,

intill dess saken kan komma

att prövas av domstol här i riket. Innebår

beslutet åläggande att gälda

penningbelopp över etthundra kronor,

äger mönstringsförrättaren eller

konsuln, där han finner saken tvivelaktig

och omständigheterna i övrigt

tala därför, bestämma, att beloppet

eller del därav skall nedsättas hos

honom i avvaktan på att saken prövas

av domstol. Nedsatt belopp skall

jämte avskrift av beslutet översändas

till kommerskollegium. Sedan

sex månader förflutit efter det beslutet

gavs, må beloppet utbetalas,

såframt ej, enligt vad till kommerskollegium

anmalts eller eljest år kollegium

bekant, domstol annorledes

förordnat eller saken år under domstols

prövning.

3 KAP.

Om skeppstjänsten.

Om arbetsledningen ombord.

44 §.

Befälhavaren äger högsta myndighet

ombord.

Avlider befälhavaren eller blir han

urståndsatt att föra fartyget eller

övergiver han tjänsten, skall den

främste av styrmännen träda i hans

ställe, till dess befälhavare förordnats.

45 §.

Styrman åligger särskilt att gå befälhavaren

tillhanda vid navigeringen

och därtill hörande observationer

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

21

(Gällande lag:)

och beräkningar; att, där ej annat

följer av 47 §, utöva uppsikt över

manskapet och tillsyn å fartyget med

tillbehör och utrustning; att hava tillsyn

å lastningen och lossningen ävensom

tillse, att därvid föres nödig anteckning

över godset; samt att övervaka

stuvningen av last och proviant.

Om styrmans skyldighet att föra

skeppsdagboken stadgas i sjölagen.

46 §.

Vid befälhavarens frånvaro eller

förfall äger styrmannen eller, om flera

styrmän finnas, den främste av

dem, som äro tillstädes, att i fall, för

vilka befälhavaren icke meddelat föreskrift,

i dennes ställe träffa avgörande,

som ej kan tåla uppskov.

Avlider befälhavaren, eller varder

han urståndsatt att föra fartyget, eller

övergiver han tjänsten, skall styrmannen

eller, om flera styrmän finnas,

den främste av dem träda i hans

ställe, till dess befälhavare förordnats.

47 §.

Maskinist åligger särskilt att leda

maskintjänsten och ansvara för driften,

skötseln och underhållet av fartygets

maskineri med tillhörande anläggningar

och inrättningar ävensom

av fartygsskrovet inom maskin- och

pannrum med tillhörande kolboxar,

tankar och tunnlar; att hava tillsyn

å förråd av kol och andra maskinförnödenheter

samt vid mottagandet

kontrollera beskaffenheten och mängden

därav; samt att utöva uppsikt

över maskinpersonalen och hålla tillsyn

över de för denna personal avsedda

bostäder.

Inträffar ofall eller förmärkes fel

inom de delar av fartyget med till
-

(Kungl. Maj.ts förslag:)

och beräkningar; att, där ej annat

följer av 46 §, utöva uppsikt över

manskapet och tillsyn å fartyget med

tillbehör och utrustning; att hava

tillsyn å lastningen och lossningen

ävensom tillse, att därvid föres nödig

anteckning över godset; samt att

övervaka stuvningen av last ävensom

av proviant, i den mån annat ej följer

av 47 §. Om hans skyldighet att

föra skeppsdagboken stadgas i sjölagen.

Vid befälhavarens frånvaro eller

vid förfall för honom skall den främste

av de tillstädesvarande styrmännen

i fall, för vilka befälhavaren icke

meddelat föreskrift, i dennes ställe

träffa avgörande, som ej kan tåla

uppskov.

(Jfr 44 § andra stycket.)

46 §.

Maskinchefen leder och är ansvarig

för maskintjänsten. Det åligger

honom särskilt att sörja för driften,

skötseln och underhållet av fartygets

maskineri med tillhörande anläggningar

och inrättningar ävensom av

fartygsskrovet inom maskin- och

pannrum med tillhörande utrymmen;

att hava tillsyn å drivmedels- och

bränsleförråd samt andra maskinförnödenheter

ävensom vid mottagandet

kontrollera beskaffenheten och

mängden därav; att mellan maskinisterna

fördela deras åligganden;

samt att utöva uppsikt över maskinpersonalen

och hålla tillsyn över de

för denna personal avsedda bostäderna.

Om hans skyldighet att föra maskindagboken

stadgas i sjölagen.

Inträffar ofall eller förmärkes fel

inom de delar av fartyget med till
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

behör och utrustning, varom i första

stycket förmäles, skall han ofördröjligen

underrätta befälhavaren därom.

Om maskinists skyldighet att föra

maskindagboken stadgas i sjölagen.

48 §.

Äro flera maskinister å fartyget, är

förste maskinisten ansvarig för fullgörandet

av allt, vad till maskintjänsten

hörer. Han fördelar mellan

maskinisterna deras åligganden.

Vid förste maskinistens frånvaro

eller förfall äger den främste av de

övriga maskinister, som äro tillstädes,

att i fall, för vilka förste maskinisten

icke meddelat föreskrift, i dennes

ställe träffa avgörande, som ej

kan tåla uppskov.

behör och utrustning, varom i första

stycket förmäles, skall maskinchefen

ofördröj ligen underrätta befälhavaren

därom.

Vid maskinchefens frånvaro eller

vid förfall för honom skall den främste

av de tillstädesvarande maskinisterna

i fall. för vilka maskinchefen

icke meddelat föreskrift, i dennes

ställe träffa avgörande, som ej

kan tåla uppskov.

47 §.

Föreståndaren för ekonomiavdelningen

leder och är ansvarig för arbetet

inom avdelningen. Det åligger

honom särskilt att övervaka stuvningen

av proviant, som skall förvaras

i därför särskilt inredda utrymmen;

att utöva tillsyn över provianten;

att svara för tillagningen och

serveringen av kosten; samt att sörja

för rengöringen av de utrymmen, som

befälhavaren bestämmer.

48 §.

Radiotelegrafisten åligger särskilt

att förestå radiotjänsten. Han är inför

befälhavaren ansvarig för driften,

skötseln och underhållet av fartygets

radiotelegrafinstallation. Om

hans skyldighet att hålla vakt vid radiotelegrafapparat

samt att föra dagbok

gäller vad därom är särskilt

stadgat.

Förmärkes fel i radiotelegrafinstallationen,

skall radiotelegrafisten ofördröjligen

underrätta befälhavaren

därom.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

23

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

Om allmänna skyldigheter i

tjänsten.

49 §.

Befälhavaren och envar annan

överordnad skall behandla sina underordnade

med välvilja och hovsamhet.

Kroppslig aga må ej tilldelas någon.

Envar skall uppföra sig skickligt,

nyktert och fridsamt, med hövlighet

bemöta överordnad samt noggrant

iakttaga allt, som för bevarande av

ordning och skick ombord föreskrives.

Då underlydande mottager befallningar,

skall han genom tydliga

och lämpliga svar utmärka, att dessa

uppfattats.

50 §.

Sjöman åligger att noggrant åtlyda

förmans befallning angående tjänsten,

sorgfälligt vårda fartyg och gods

samt i övrigt med omsorg och nit

fullgöra sina åligganden.

Skada, som uppkommer genom

sjömans fel eller försummelse i tjänsten,

är han pliktig att ersätta; dock

äger rätten med hänsyn till felets

eller försummelsens lindriga beskaffenhet,

skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt nedsätta ersättningen

efter ty skäligt prövas.

Om tillträde av och utevaro från

tjänsten samt om medtagande

av gods.

51 §.

Sjöman skall inställa sig till tjänstgöring

ombord å därför bestämd tid.

Han må därefter icke utan tillstånd

gå från skeppsbord.

Under fartygs uppehåll i hamn eller

eljest å säker ankarplats må sjöman

icke vägras tillstånd att under

fritid gå i land, såvida ej sjömannens

kvarstannande ombord är av behovet

påkallat med hänsyn till fartygets,

lastens eller de ombordvarandes säkerhet,

fullgörandet av nödvändig

skeppstjänst eller fartygets förestående

avresa eller förhalning.

Om allmänna skyldigheter i

tjänsten.

49 §.

Befälhavaren och envar annan

överordnad skall bemöta sina underordnade

med välvilja och hovsamhet.

Envar skall uppföra sig skickligt,

nyktert och fridsamt, med hövlighet

bemöta överordnad samt noggrant

iakttaga allt, som för bevarande av

ordning och skick ombord föreskrives.

Då sjöman mottager en order.

skall han genom tydligt och lämpligt

svar utmärka, att han uppfattat den.

50 §.

Sjöman skall noggrant efterkomma

förmans order angående tjänsten,

sorgfälligt vårda fartyg och gods

samt i övrigt med omsorg och nit

fullgöra sina åligganden.

Skada, som uppkommer genom

sjömans fel eller försummelse i

tjänsten, är han pliktig att ersätta;

dock äger rätten med hänsyn till felets

eller försummelsens lindriga beskaffenhet,

skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt nedsätta ersättningen

efter ty skäligt prövas.

Om tillträde av och utevaro från

tjänsten samt om medtagande

av gods.

51 §.

Sjöman skall inställa sig till tjänstgöring

ombord å därför bestämd tid.

Under fartygs uppehåll i hamn eller

eljest å säker ankarplats har sjöman

rätt att under fritid gå i land,

såvida ej sjömannens kvarstannande

ombord är av behovet påkallat med

hänsyn till fartygets, lastens eller de

ombordvarandes säkerhet, fullgörandet

av nödvändig skeppstjänst eller

fartygets förestående avresa eller förhalning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

Under dylikt uppehåll skall sjöman,

på därom av honom gjord

framställning, beredas tillfälle att för

egna angelägenheters ordnande en

gång i månaden å dag då affärs- och

expeditionslokaler hållas öppna vistas

i land under tiden efter klockan

12, eller under annan tid varom överenskommelse

träffats. Överstiger icke

fartygets oavbrutna uppehåll fyrtioåtta

timmar, må dock sådant landlov

kunna påfordras allenast såvida fartygets

avgång ej därigenom fördröjes.

Där så lämpligen kan ske, äger

sjömannen rätt att i fall som avses

i andra och tredje styckena kostnadsfritt

anlita fartygets båtar för att

komma i land.

Varder sjöman hindrad att i rätt

tid komma ombord, åligger honom

att utan dröjsmål underrätta befälhavaren.

52 §.

Underlåter sjöman, som påmönstrats

å fartyg, att i rätt tid tillträda

tjänsten, eller går han i land utan

tillstånd, eller kommer han icke tillbaka

i rätt tid efter att hava varit i

land, äger befälhavaren, såvida fartyget

eljest icke har tillräcklig besättning,

rätt att för hans inställande i

tjänsten anlita vederbörande polismyndighet.

53 §.

Rymmer sjöman, äger befälhavaren

på lämpligt sätt försälja hans

ombord kvarlämnade tillhörigheter.

Åtgå försäljningssumman och innestående

hyran icke till täckande av

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Under sådant uppehåll skall sjöman

på därom av honom gjord framställning

beredas tillfälle att för egna

angelägenheters ordnande en gång

i månaden å dag då affärs- och expeditionslokaler

hållas öppna vistas i

land under tiden efter klockan 12

eller under annan tid varom överenskommelse

träffats. Överstiger icke

fartygets oavbrutna uppehåll fyrtioåtta

timmar, må dock sådant landlov

kunna påfordras allenast såvida

fartygets avgång ej därigenom fördröjes.

1 den mån så lämpligen kan ske

med hänsyn till kostnaderna och övriga

omständigheter, skall befälhavaren

utan kostnad för besättningen

anordna sådan båtförbindelse, att besättningen

kan utnyttja sin rätt att

i fall, varom i andra och tredje styckena

förmäles, vistas i land.

Blir sjöman hindrad att i rätt tid

komma ombord, åligger honom att

utan dröjsmål underrätta befälhavaren.

52 §.

Underlåter sjöman, som påmönstrats

å fartyg, att i rätt tid tillträda

tjänsten eller går han i land utan

att vara berättigad därtill eller kommer

han icke tillbaka i rätt tid efter

att hava varit i land, äger befälhavaren,

såvida fartyget eljest icke har

tillräcklig besättning, rätt att för

hans inställande i tjänsten anlita vederbörande

polismyndighet.

Vad nu stadgats gäller ej fartyg i

inrikes fart.

53 §.

Egendom, som sjöman vid tjänsteförhållandets

upphörande kvarlämnar

ombord, skall förvaras för hans

räkning. För gäld, som sjömannen

ådragit sig i tjänsten, äger redaren

av egendomen innehålla så mycket

som svarar mot gälden, till dess sjömannen

gör rätt för sig eller ställer

säkerhet.

I den mån egendomen med hänsyn

till sin beskaffenhet, kostnaderna el
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

25

(Gällande lag:)

redarens ersättningsanspråk, äger

sjömannen sist inom ett år efter i''ymningen

utfå vad som återstår; framställer

han ej begäran därom inom

nämnda tid, skola medlen av redaren

insändas till kommerskollegium

och användas på sätt i 69 § sägs.

54 §.

Förnödenheter för personligt bruk

äger sjöman medtaga i skälig omfattning,

så framt de ej kunna utsätta

fartyg eller last för äventyr eller vålla

oordning ombord. Utan befälhavarens

tillstånd må han ej medtaga

handelsvaror för egen eller annans

räkning.

För olovligen medtaget gods är sjömannen

pliktig att erlägga frakt; vållas

skada, skall jämväl denna ersättas.

Finnes anledning antaga, att något

olovligen medtagits ombord, äger befälhavaren

låta undersöka besättningens

gömmor. Vad olovligen medtagits

må befälhavaren taga i förvar,

låta föra i land eller, om så är nödvändigt,

kasta över bord.

Om skeppsarbetet, kosthållet och

hälsovårds förhålland ena.

55 §.

Vid skeppsarbetets anordnande

skall hänsyn tagas till envars ställning

i tjänsten.

Den, som har ledningen av arbetet,

är pliktig tillse, att nödiga anordningar

till skydd mot olycksfall och

ohälsa finnas vidtagna i enlighet med

gällande föreskrifter.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

ler övriga omständigheter icke utan

olägenhet kan förvaras, må den säljas

på lämpligt sätt. Försäljning må

ock ske, där sjömannen icke inom

ett år från det tjänsteförhållandet

upphörde hos redaren begärt att återfå

egendomen. Har sjömannen rymt,

skall redaren efter utgången av

nämnda tid insända försäljningssumman

samt innestående lön till

kommerskollegium att användas på

sätt i 69 § sägs.

54 §.

Förnödenheter för personligt bruk

äger sjöman medtaga i skälig omfattning,

såframt de ej kunna utsätta

fartyg eller last för äventyr eller vålla

oordning ombord. Utan befälhavarens

tillstånd må han ej medtaga

handelsvaror för egen eller annans

räkning.

Har gods olovligen medtagits, är

sjömannen pliktig att erlägga frakt

samt, om skada vållas, ersättning enligt

vad i 50 § andi-a stycket sägs.

Finnes anledning antaga, att något

olovligen medtagits ombord, äger befälhavaren

låta i vittnens närvaro

undersöka besättningens gömmor.

Vad olovligen medtagits må befälhavaren

taga i förvar, låta föra i land

eller, om så är nödvändigt, kasta

över bord.

Om skeppsarbetet, kosten och hälsovårds

förhållandena.

55 §.

Vid skeppsarbetets anordnande

skall hänsyn tagas till envars ställning

i tjänsten samt, såvitt möjligt,

jämväl till hans fortsatta utbildning.

Den, som har ledningen av arbetet,

är pliktig tillse, att nödiga anordningar

till skydd mot olycksfall och

ohälsa finnas vidtagna i enlighet med

gällande föreskrifter.

Sjöman är pliktig att använda förefintliga

skyddsanordningar samt i

övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet

och, i vad på honom ankommer, medverka

till förekommande av ohälsa

och olycksfall.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

56

Om arbetstiden å fartyg och om

semester gäller vad därom är särskilt

stadgat.

Å fartyg, för vilket sådan lag icke

gäller, må besättningen ej å söndagar

eller här i riket brukliga helgdagar

åläggas arbete, som kan tåla uppskov.

Envar av besättningen, som så önskar,

bör såvitt möjligt beredas tillfälle

till bön och gudstjänst å sönoch

helgdagar.

(Jfr 10 § fjärde stycket.)

57 §.

Befälhavaren skall tillse, att besättningen

erhåller god och tillräcklig

kost i enlighet med föreskrifter, som

Konungen meddelar.

Finner befälhavaren under resa

nödvändigt att nedsätta kosten, äger

besättningen därför undfå skälig ersättning.

Befälhavaren äger att med avseende

å klimat och hälsoförhållanden föreskriva

lämplig omväxling i kosten,

dock må besättningens rätt icke därigenom

inskränkas.

Äger utvikt av proviant rum, må

befälhavare ej förvägra besättningen

att kontrollera vikten.

Befälhavaren må icke övertaga besättningens

kosthåll på entreprenad.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

56 §.

Om arbetstiden å fartyg och om

semester gäller vad därom är särskilt

stadgat.

Å fartyg, för vilket lag om arbetstid

icke gäller, må besättningen ej å

söndagar eller här i riket brukliga

helgdagar åläggas arbete, som kan

tåla uppskov.

Envar av besättningen, som så önskar,

bör såvitt möjligt beredas tillfälle

till bön och gudstjänst å sönoch

helgdagar.

57 §.

Sjöman under sexton år må ej under

tiden mellan klockan 20 och

klockan 8 användas till arbete i vidare

mån än att han under nämnda

tid erhåller en sammanhängande vilotid

av minst nio timmar.

Vad nu sagts utgör dock ej hinder

för minderårigs nyttjande till skeppstjänst,

därest detta ovillkorligen erfordras

med hänsyn till hotande fara

för fartyg, liv eller gods eller för

lämnande av hjälp, varom i 34 a,

223 eller 223 a § sjölagen sägs.

Från stadgandet i första stycket

äger Konungen eller den myndighet,

åt vilken Konungen det uppdrager,

medgiva undantag, såvitt angår fartyg

med en bruttodräktighet understigande

500 registerton.

58 §.

Befälhavaren skall tillse, att besättningen

erhåller god och tillräcklig

kost i enlighet med föreskrifter, som

Konungen meddelar.

Finner befälhavaren under resa

nödvändigt att nedsätta kosten, äger

besättningen därför undfå skälig ersättning.

Befälhavaren må icke övertaga besättningens

kosthåll på entreprenad.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

27

(Gällande lag:)

58 §.

Befälhavaren skall hava tillsyn å

hälsovården, bostäderna och renligheten

ombord samt tillse, att de föreskrifter,

som härutinnan meddelas,

noggrant iakttagas.

Om rätt att påkalla syn å fartyget.

59 §.

Gör mer än halva antalet av besättningen

hos befälhavaren framställning

om syn för utrönande av

något av de i 38 § omförmälda förhållanden,

eller gör förste maskinisten

sådan framställning i fråga om

de delar av fartyget med tillbehör

och utrustning, som stå under hans

tillsyn, åligger det befälhavaren att

anhålla om förrättande av syn, inom

riket hos vederbörande tillsynsmyndighet

och utom riket hos svensk

konsul; finnes icke svensk konsul på

platsen, skall befälhavaren göra ansökning

om syn hos närmast varande

svenske konsul eller ock hos vederbörande

myndighet på orten begära

förordnande för besiktningsmän

att förrätta syn.

Göres hos befälhavaren framställning

om syn först efter det lastning

påbörjats och måste last lossas för

att synen skall kunna äga rum, år

befälhavaren icke pliktig att efterkomma

framställningen, med mindre

någon styrman eller maskinist deltager

i framställningen eller den göres

av förste maskinisten i vad avser

hans verksamhetsområde.

Befinnes vid anställd syn, att skälig

anledning till klagan saknats, skola

de, som begärt synen, ersätta därigenom

orsakad kostnad och förlust.

När syn enligt denna paragraf hållits

utom riket, skall vederbörande

konsul, om han haft befattning med

synen, men eljest befälhavaren ofördröjligen

insända rapport därom till

kommerskollegium.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

59 §.

Befälhavaren skall hava tillsyn å

hälsovården, bostäderna och renligheten

ombord samt tillse, att de föreskrifter,

som härutinnan meddelas,

noggrant iakttagas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

Om tvångsmedel.

60 §.

När det prövas erforderligt för

upprätthållande av ordning och skick

ombord, äger befälhavaren eller, vid

hans frånvaro eller förfall, den som

i hans ställe förer befälet, medelst

tvång skaffa sig lydnad. Är fartyget

statt i fara eller utbryter myteri ombord

eller eljest när nöden kräver, är

han berättigad att bruka varje medel,

som är nödvändigt för framtvingande

av lydnad eller återställande

av ordningen; och åligger det envar

av besättningen att i ty fall, jämväl

utan särskild anmaning, lämna

befälhavaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada,

vare gärningsmannen saklös, där

ej prövas, att större våld brukats än

nöden krävde.

61 §.

Begår någon av besättningen, när

fartyget icke befinner sig i svensk

hamn, brott av den art, att svårare

straff än fängelse därå kan följa, är

befälhavaren, där icke brottet av ortens

myndighet beivras, pliktig att,

så snart ske kan, med den brottslige

hålla förhör, som i 64 § sägs.

Befälhavaren skall tillse, att den

brottslige icke lämnar fartyget, och

äger för sådant ändamål, där det prövas

nödigt, hålla honom i fängsligt

förvar ombord till dess han kan överlämnas

till svensk konsul eller till

polismyndighet här i riket; befälhavaren

är dock ansvarig, att den

brottslige ej behandlas strängare än

nödigt är.

4 KAP.

Om disciplinstraff.

62 §.

Befälhavaren äger ålägga sjöman

bestraffning genom mistning av hyra

för en till och med sju dagar:

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Om tvångsmedel.

60 §.

När det prövas erforderligt för

upprätthållande av ordning och skick

ombord, äger befälhavaren eller, vid

hans frånvaro eller vid förfall för

honom, den som i hans ställe förer

befälet medelst tvång skaffa sig lydnad.

Är fartyget statt i fara eller utbryter

myteri ombord eller eljest när

nöden kräver, är han berättigad att

bruka varje medel, som är nödvändigt

för framtvingande av lydnad eller

återställande av ordningen; och

åligger det envar av besättningen att

i ty fall, jämväl utan särskild anmaning,

lämna befälhavaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada,

är gärningsmannen saklös, där

ej prövas, att större våld brukats än

nöden krävde.

61 §.

Begår någon av besättningen, när

fartyget icke befinner sig i svensk

hamn, brott av den art, att svårare

straff än fängelse därå kan följa, är

befälhavaren, där icke brottet av ortens

myndighet beivras, pliktig tillse,

att så snart ske kan med den

brottslige hålles förhör enligt bestämmelserna

i 64 §.

Befälhavaren skall tillse, att den

brottslige icke lämnar fartyget, och

äger för sådant ändamål, där det

prövas nödigt, hålla honom i fängsligt

förvar ombord till dess han kan

överlämnas till svensk konsul eller

till polismyndighet här i riket; befälhavaren

är dock ansvarig, att den

brottslige ej behandlas strängare än

nödigt är.

4 KAP.

Om disciplinbot.

62 §.

Disciplinbot, innebärande mistning

av lön för högst sju dagar, må åläggas

sjöman i följande fall:

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

29

(Gällande lag:)

1. om han underlåter att i rätt tid

tillträda tjänsten, eller om han utan

tillstånd går i land, eller om han icke

kommer tillbaka i rätt tid efter att

hava varit i land;

2. om han försummar att anmäla

förfall, som hindrar honom att i rätt

tid komma ombord;

3. om han genom försummelse i

tjänsten åstadkommer skada eller

fara;

4. om han är berusad i tjänsten;

5. om han förslösar eller eljest på

otillbörligt sätt behandlar proviant;

6. om han låter obehörig person

hålla sig dold ombord, eller om han

oaktat förbud låter någon komma

ombord;

7. om han olovligen skaffar ombord

rusdrycker eller annat, som kan

föranleda oordning eller äventyr, eller

om han olovligen förer sina tillhörigheter

från bord;

8. om han uppför sig oskickligt

mot överordnad eller underlåter att

hörsamma förmans befallningar angående

tjänsten; eller

9. om han ombord eller eljest i

tjänsten yppar gräl eller annan ofred

eller annorledes bryter mot ordning

och skick.

Bestraffning, som nu sagts, må

dock ej åläggas å fartyg, som nyttjas

i inrikes fart eller i fart i Öresund.

63 §.

Bestraffning må ej åläggas tidigare

än tolv timmar eller senare än sju

dagar efter det förseelsen begicks, såvida

ej särskild anledning till annat

förekommer.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

1. om han underlåter att i rätt tid

tillträda tjänsten eller utan att vara

därtill berättigad går i land eller icke

kommer tillbaka i rätt tid efter att

hava varit i land;

2. om han försummar att anmäla

förfall, som hindrar honom att i rätt

tid komma ombord;

3. om han genom försummelse i

tjänsten åstadkommer skada eller

fara;

4. om han är berusad i tjänsten;

5. om han förslösar eller eljest på

otillbörligt sätt behandlar proviant;

6. om han låter obehörig person

hålla sig dold ombord eller oaktat

förbud låter någon komma ombord;

7. om han olovligen skaffar ombord

rusdrycker eller annat, som kan

föranleda oordning eller äventyr, eller

om han olovligen förer sina tillhörigheter

från bord;

8. om han uppför sig oskickligt

mot överordnad eller underlåter att

hörsamma förmans order angående

tjänsten; eller

9. om han ombord eller eljest i

tjänsten yppar gräl eller annan ofred

eller annorledes bryter mot ordning

och skick.

Disciplinbot må dock ej åläggas å

fartyg, som nyttjas i inrikes fart eller

i fart i Öresund.

63 §.

Disciplinbot må ej åläggas tidigare

än tjugufgra timmar eller senare än

sju dagar efter det förseelsen begicks,

såvida ej särskild anledning

till annat förekommer.

64 §. 64 §.

Innan bestraffning ålägges, skall ut- Fråga om åläggande av disciplinredning

om förseelsen och de närma- bot skall prövas av en disciplinre

omständigheterna därvid ske vid nämnd bestående av befälhavaren såförhör.

Förhöret hålles av befälhava- som ordförande samt två av denne

ren i närvaro av två gode män, som för varje särskilt fall utsedda ledabefälhavaren

utser bland de mest er- möter. Nämnden sammankallas av

farna. Såvitt möjligt skall en av dem befälhavaren.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

vara styrman eller maskinist och den

andra tillhöra manskapet; är den,

som skall förhöras, själv styrman eller

maskinist, skola dock om möjligt

båda gode männen tillhöra befälet.

Under förhöret höras sjömannen

och de personer, som antagas kunna

lämna upplysning i saken. Såväl sjömannen

som gode männen äga få

frågor framställda angående sådant,

som kan bidraga till sakens utredning.

Avgivna förklaringar, så ock

det beslut, befälhavaren träffar, införas

i skeppsdagboken och uppläsas

för sjömannen och gode männen.

Riktigheten av det antecknade bestyrkes

av befälhavaren och gode

männen genom deras underskrifter,

och äga gode männen därvid foga de

erinringar, vartill förhöret kan giva

anledning.

Har befälhavaren icke iakttagit

vad sålunda är föreskrivet rörande

formerna för förhöret, vare beslut

om bestraffning utan verkan.

Vill sjöman enligt vad nedan sägs

klaga över befälhavarens beslut, vare

han berättigad erhålla avskrift av

det vid förhöret antecknade och av

beslutet.

65 §.

Bestraffningen skall lämpas efter

förseelsens mer eller mindre svåra

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Angår saken sjöman, som tillhör

befälsgraden eller är föreståndare

för ekonomiavdelningen eller radiotelegrafist,

skola de båda ledamöterna

såvitt möjligt vara maskinchefen

och den främste av styrmännen eller

annan av befälsgraden. Rör saken annan

sjöman, skola om möjligt den

ene ledamoten tillhöra manskapsgraden

och företrädesvis vara en av

manskapet utsedd förtroendeman

samt den andre vara antingen maskinchefen,

den främste av styrmännen

eller föreståndaren för ekonomiavdelningen,

allteftersom sjömannen

tillhör maskin-, däcks- eller ekonomipersonalen.

Såsom nämndens beslut gäller den

mening varom flertalet i nämnden

enar sig eller, om alla tre äro av olika

mening, den som är för sjömannen

näst lindrigast.

Innan nämnden fattar beslut, skola

sjömannen och de personer, som antagas

kunna lämna upplysning i saken,

höras inför nämnden. Vid förhöret

äger sjömannen få frågor framställda

angående sådant som kan bidraga

till sakens utredning. Avgivna

förklaringar samt nämndens beslut

införas i skeppsdagboken och

uppläsas. Jämväl från beslutet avvikande

mening antecknas i skeppsdagboken.

Riktigheten av det antecknade

bestyrkes av ordföranden och

ledamöterna genom deras underskrifter.

Har vad sålunda är föreskrivet om

handläggningen av disciplinärende

icke iakttagits, år beslut om disciplinbot

utan verkan.

På begäran äger sjömannen erhålla

avskrift av det vid förhöret antecknade

och av beslutet.

65 §.

Disciplinbot skall lämpas efter

förseelsens mer eller mindre svåra

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

31

(Gällande lag:)

beskaffenhet, de omständigheter, varunder

förseelsen begåtts, samt den

felandes tidigare uppförande. Finnes

förseelsen vara ringa och är anledning

att antaga, att den felande skall

låta sig rättas allenast genom varning,

bör till straff ej dömas.

Befälhavaren äger ej vid domstol

åtala eller till åtal angiva förseelse,

för vilken han ålagt bestraffning,

med mindre han i beslutet om straffets

åläggande gjort uttryckligt förbehåll

därom.

66 §.

Befälhavaren äger, när skäl därtill

äro, före sjömans avgång från tjänsten

helt eller delvis efterskänka

straffet.

Beslut om straffets efterskänkande

skall införas i skeppsdagboken

samt underskrivas av befälhavaren

och två vittnen; sker det ej, vare

beslutet utan verkan.

67 §.

Nöjes ej sjöman åt beslut, varigenom

befälhavaren ålagt honom bestraffning,

äger han begära prövning

av beslutet antingen vid avmönstringen

av den mönstringsförrättare,

som verkställer denna, eller ock före

avmönstringen av mönstringsförrättaren

i första hamn under resan, där

sådan finnes och där fartyget väntas

ligga minst två dagar. Mönstringsförrättaren

undersöke, huruvida bestraffningen

må anses vara laglig

och skälig, samt meddele däröver beslut.

Beslutet skall införas i skeppsdagboken,

och avskrift därav skall

på begäran meddelas sjömannen.

Har prövning av befälhavarens beslut

ej skett i den ordning, nu är

stadgad, äger sjömannen utföra sin

talan vid domstol här i riket inom

ett år efter avmönstringen eller, om

avmönstring ej ägt rum, efter det han

lämnat tjänsten.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

beskaffenhet, de omständigheter, varunder

förseelsen begåtts, samt den

felandes tidigare uppförande. Finnes

förseelsen vara ringa och är anledning

att antaga, att den felande

skall låta sig rättas allenast genom

varning, bör disciplinbot icke åläggas.

Befälhavaren äger ej till åtal angiva

förseelse, som varit föremål för

disciplinnämnds prövning, med mindre

han i anslutning till nämndens

beslut gjort uttryckligt förbehåll

därom.

66 §.

Befälhavaren äger, när skäl därtill

äro, före sjömans avgång från tjänsten

helt eller delvis efterskänka

ålagd disciplinbot. Beslut härom

skall införas i skeppsdagboken samt

underskrivas av befälhavaren och två

vittnen; sker det ej, är beslutet utan

verkan.

67 §.

År sjöman missnöjd med disciplinnämnds

beslut, äger han begära

prövning av beslutet antingen vid

avmönstringen av den mönstringsförrättare,

som verkställer denna,

eller ock före avmönstringen av

mönstringsförrättaren i första hamn

under resan, där sådan finnes och

där fartyget väntas ligga minst två

dagar. Mönstringsförrättaren skall

undersöka, huruvida disciplinboten

må anses vara laglig och skälig, samt

däröver meddela beslut. Beslutet skall

införas i skeppsdagboken, och avskrift

därav skall på begäran meddelas

sjömannen.

Har prövning av disciplinnämnds

beslut ej skett i den ordning nu är

stadgad, äger sjömannen utföra sin

talan vid domstol här i riket inom

ett år efter avmönstringen eller, om

avmönstring ej ägt rum, efter det

han lämnat tjänsten.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

68 §.

År i fall, som i 67 § första stycket

sägs, befälhavaren eller sjömannen

missnöjd med mönstringsförrättarens

beslut, äger han, om beslutet meddelats

av mönstringsförrättare i stad,

där rådstuvurätt finnes, hos rådstuvurättens

ordförande begära prövning

av beslutet. Har beslutet meddelats

av mönstringsförrättare utom

riket eller här i riket å ort, där rådstuvurätt

ej finnes, må sådan begäran

göras hos rådstuvurättens ordförande

vid fartygets ankomst till

första hamn, där rådstuvurätt finnes

och där fartyget väntas ligga minst

två dagar. Begäran, som nu sagts,

skall göras så snart ske kan och i

god tid före fartygets avgång. Prövningen

skall företagas av rådstuvurättens

ordförande eller annan lagfaren

ledamot av rätten, som rätten

för ändamålet förordnar.

Då prövning, som här avses, påkallats,

inkalie domaren ofördröj ligen

befälhavaren och sjömannen samt

övriga personer, som antagas kunna

lämna upplysning i saken, därvid befälhavaren

skall förständigas att förete

skeppsdagboken; finnes mönstringsförrättaren

på platsen, må jämväl

denne inkallas. Den, som ej hörsammar

kallelsen, må dömas till böter

och vid vite, som tillika må utdömas,

åläggas att iakttaga inställelse.

Sedan domaren hört klaganden

och de övriga, vilkas hörande han

finner nödigt, meddele han utan uppskov

beslut i saken. Beslutet skall

införas i skeppsdagboken. Talan mot

beslutet må ej föras.

Finner domaren till följd av fartygets

avgång från orten sig icke

kunna avgöra saken, äger han avskriva

densamma från vidare handläggning.

Har prövning av mönstringsförrättarens

beslut ej skett i den ordning,

nu är stadgad, vare om befälhavarens

och sjömannens rätt att klandra

beslutet vid domstol här i riket

lag, som i 67 § andra stycket sägs.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

68 §.

Är i fall, som i 67 § första stycket

sägs, befälhavaren eller sjömannen

missnöjd med mönstringsförrättarens

beslut, äger han, om beslutet meddelats

av mönstringsförrättare i stad,

där rådhusrätt finnes, hos denna

rådhusrätt begära prövning av beslutet.

Har beslutet meddelats av

mönstringsförrättare utom riket eller

här i riket å ort, där rådhusrätt ej

finnes, må sådan begäran göras hos

rådhusrätten vid fartygets ankomst

till första hamn, där rådhusrätt finnes

och där fartyget väntas ligga

minst två dagar. Begäran, som nu

sagts, skall göras så snart ske kan

och i god tid före fartygets avgång.

Vid prövningen skall rådhusrätten

hava den sammansättning som i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskriven

för domförhet vid huvudförhandling.

Då prövning som här avses påkallats,

skall rätten ofördröj ligen inkalla

disciplinnämnden och sjömannen

samt övriga personer, som antagas

kunna lämna upplysning i saken,

därvid befälhavaren skall förständigas

att förete skeppsdagboken; finnes

mönstringsförrättaren på platsen, må

jämväl denne inkallas. Den som ej

hörsammar kallelsen må dömas till

böter, ej överstigande trehundra kronor,

och vid vite åläggas att iakttaga

inställelse. Sedan rätten hört klaganden

och de övriga, vilkas hörande

rätten finner nödigt, skall den utan

uppskov meddela beslut i saken. Beslutet

skall införas i skeppsdagboken.

Talan mot beslutet må ej föras.

Finner rätten till följd av fartygets

avgång från orten sig icke kunna

avgöra^ saken, äger den avskriva saken

från vidare handläggning.

Har prövning av mönstringsförrättarens

beslut ej skett i den ordning

nu är stadgad, gäller om befälhavarens

och sjömannens rätt att klandra

beslutet vid domstol här i riket vad

i 67 § andra stycket sägs.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

33

(Gällande lag:)

69 §.

Hyra, som på grund av bestraffning

frångått sjöman, skall befälhavaren

vid sjömannens avmönstring

överlämna till mönstringsförrättaren

mot kvitto, som tecknas i eller fogas

vid skeppsdagboken; äger avmönstring

ej rum, skall redovisning ske

till ombudsmannen vid sjömanshuset

i första svenska hamn, som fartyget

anlöper, efter det sjömannen

lämnat tjänsten. Därvid skall tillika

överlämnas avskrift av beslutet angående

bestraffningen, så ock vad vid

förhöret jämlikt 64 § antecknats.

Medlen jämte avskriften skola insändas

till kommerskollegium.

Hyresmedel, som nu sagts, skola

användas till understöd åt sjömän

och deras anhöriga enligt föreskrifter,

som Konungen meddelar.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

69 §.

Lön, som på grund av disciplinbots

åläggande frångått sjöman,

skall befälhavaren vid sjömannens

avmönstring överlämna till mönstringsförrättaren

mot kvitto, som

tecknas i eller fogas vid skeppsdagboken;

äger avmönstring ej rum,

skall redovisning ske till ombudsmannen

vid sjömanshuset i första

svenska hamn, som fartyget anlöper,

efter det sjömannen lämnat tjänsten.

Därvid skall tillika överlämnas avskrift

av disciplinnämndens beslut,

så ock vad vid förhöret jämlikt 64 §

antecknats. Medlen jämte avskriften

skola insändas till kommerskollegium.

Lönemedel, som nu sagts, skola användas

till understöd åt sjömän och

deras anhöriga enligt föreskrifter,

som Konungen meddelar.

5 KAP.

Om personer ombord, som icke tillhöra

den egentliga besättningen.

70 §.

Beträffande de å fartyg anställda

personer, som äro antagna av redaren

eller befälhavaren men icke tillhöra

den egentliga besättningen, skall

vad i denna lag är stadgat för sjöman

äga motsvarande tillämpning.

5 KAP.

Om personer ombord, som icke tillhöra

den egentliga besättningen.

70 §.

Beträffande de å fartyg anställda

personer, som äro antagna av redaren

eller befälhavaren men icke tillhöra

den egentliga besättningen, skall vad

i denna lag är stadgat för sjöman

äga motsvarande tillämpning.

71 §.

Med avseende å de ombord anställda

personer, som icke äro antagna

av redaren eller befälhavaren, skall

vad i 10, 26 och 27 §§, 28 § tredje

stycket samt 29, 31, 49, 50, 54, 57, 58,

60 och 61 §§ är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

De äro pliktiga att efter förmåga

förrätta det arbete, som befälhavaren

för fartygets säkerhet finner nödigt

att ålägga dem.

71 §.

Med avseende å de ombord anställda

personer, som icke äro antagna

av redaren eller befälhavaren, skall

vad i 10 och 27 §§, 28 § fjärde stycket,

29 §, 31 § andra stycket, 49, 50,

54 samt 57—61 §§ är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

De äro pliktiga att efter förmåga

förrätta det arbete, som befälhavaren

för fartygets säkerhet finner nödigt

alt ålägga dem.

it Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 <wd. Nr 44.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

72 §.

4 sjömän, som hemsändas genom

försorg av konsul enligt vad i sjölagen

stadgas, skola de i 71 § första

stycket omförmälda stadgandena äga

motsvarande tillämpning.

Där så påkallas, åro de pliktiga

att, mot skälig gottgörelse, efter förmåga

biträda vid skeppstjänsten,

därvid nödig hänsyn skall tagas till

envars tidigare tjänsteställning.

6 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

73 §.

Befälhavare eller den, som är satt

i befälhavares ställe, straffes med böter:
1.

om han i strid mot stadgande i

10 § använder någon i skeppstjänst;

2. om han vägrar förse den, som

antagits, med motbok;

3. om han åsidosätter skyldighet,

som enligt denna lag åligger honom

mot sjuk eller skadad person eller

till undanröjande av smittfara för de

ombordvarande;

4. om han underlåter att iakttaga

vad i denna lag stadgas om hållande

av förhör, innan någon avskedas;

5. om han underlåter i fall, som

43 § omförmäler, att ställa sig till

efterrättelse mönstringsförrättares eller

konsuls beslut;

6. om han vägrar någon utan laga

skäl tillstånd att gå i land enligt bestämmelserna

i 51 §;

7. om han bryter mot vad i denna

lag är föreskrivet om kosthållet; eller
8.

om han underlåter att fullgöra,

vad honom enligt 59 § sista stycket

åligger i fråga om däri omförmäld

rapport.

Lika med befälhavare straffes redare,

där förseelse, varom i 1, 5 el
-

(Kungl. Maj.ts förslag:)

72 §.

För sjömän, som av befälhavaren

medtagas enligt vad i 3b § sjölagen

sägs, gäller vad i 71 § är stadgat.

6 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

73 §.

Befälhavare eller den, som är satt

i befälhavares ställe, straffes med

dagsböter:

1. om han i strid mot stadgande

i 10 eller 57 § använder minderårig

till arbete;

2. om han vägrar förse den, som

antagits, med avräkningsbok;

3. om han åsidosätter skyldighet,

som enligt denna lag åligger honom

mot sjuk eller skadad person eller

till undanröjande av smittfara för de

ombordvarande;

4. om han underlåter att iakttaga

vad i denna lag stadgas om hållande

av förhör, innan någon avskedas;

5. om han underlåter i fall, som

43 § omförmäler, att ställa sig till

efterrättelse mönstringsförrättares eller

konsuls beslut;

6. om han utan laga skäl vägrar

någon att gå i land enligt bestämmelserna

i 51 §; eller

7. om han bryter mot vad i denna

lag är föreskrivet om kosthållet.

Lika med befälhavare straffes redare,

där förseelse, varom i 1, 5 eller

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

35

(Gällande lag:)

ler 7 förmäles, skett med hans vetskap

och vilja.

Har i fall, varom i 1 sägs, användandet

av minderårig skett med den

minderåriges faders eller målsmans

vetskap och vilja, vare jämväl fadern

eller målsmannen förfallen till

böter, högst femtio kronor.

74 §.

Missbrukar befälhavare eller den,

som är satt i befälhavares ställe, den

tvångsrätt eller den rätt att taga någon

å fartyget anställd i förvar eller

den bestraffningsrätt, som tillkommer

honom enligt denna lag, eller behandlar

han någon ombord anställd

med onödig hårdhet, straffes med

böter eller med fängelse i högst sex

månader, där ej gärningen efter allmän

lag bör beläggas med strängare

straff.

Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må han tillika för viss

tid eller för alltid dömas förlustig

sådan rättighet att föra fartyg, för

vars utövande särskilda villkor äro

stadgade. Om sådan påföljd skall

domstolen ofördröj ligen underrätta

kommerskollegium.

75 §.

Underlåter sjöman i avsikt att undandraga

sig tjänsten att inställa sig

ombord, då det honom åligger, eller

avviker han i avsikt, som nu sagts,

olovligen från fartyg, straffes, om

rymningen sker under sådana omständigheter,

att fartyg eller människor

därigenom utsättas för fara, eller

eljest under synnerligen försvårande

omständigheter, med fängelse

i högst ett år eller med böter.

Gör sjöman, som är påmönstrad å

fartyg, sig eljest skyldig till rymning,

dömes till böter.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

7 förmäles, skett med hans vetskap

och vilja.

Har minderårig i fall, varom i 1

sägs, använts till arbete, är jämväl

den som har vårdnaden om den minderårige,

där användandet skett med

hans vetskap och vilja, förfallen till

böter, högst femtio kronor.

74 §.

Missbrukar befälhavare eller den,

som är satt i befälhavares ställe, den

tvångsrätt eller den rätt att taga någon

å fartyget anställd i förvar, som

tillkommer honom enligt denna lag,

eller behandlar han någon ombord

anställd med onödig hårdhet, straffes

med dagsböter eller med fängelse i

högst sex månader, där ej gärningen

efter allmän lag bör beläggas med

strängare straff.

Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må han tillika för viss

tid eller för alltid dömas förlustig

sådan rättighet att föra fartyg, för

vars utövande särskilda villkor äro

stadgade. Om sådan påföljd skall

domstolen ofördröj ligen underrätta

kommerskollegium.

(Jfr 76 §.)

75 §.

Åsidosätter ordförande eller annan

ledamot av disciplinnämnd sin skyldighet

att med oväld och noggrannhet

pröva till nämnden hänskjutet

ärende, straffes med dagsböter eller

fängelse i högst sex månader.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

(Jfr 75 §.)

76 §.

Var, som förleder sjöman att rymma

eller med råd eller dåd främjar

rymningen, straffes med böter eller

fängelse i högst ett år.

77 §.

Sätter sig någon å fartyget anställd

upp mot befälhavaren eller den, som

i hans ställe förer befälet, och vägrar

honom lydnad, straffes med böter

eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, med fängelse i

högst ett år.

överfaller han med våld eller hot

om våld befälhavaren eller annan förman

i tjänsten eller för att honom

till någon tjänsteåtgärd tvinga eller

därifrån hindra eller för att å honom

för sådan åtgärd hämnas, dömes till

fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, till

straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande,

må till böter dömas.

78 §.

Göra ombord anställda myteri, dömes

anstiftare eller anförare till fängelse

eller till straffarbete i högst två

år och annan deltagare till fängelse

i högst sex månader eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande,

till böter, övas vid myteriet

våld å person eller egendom, må anstiftare

eller anförare dömas till

straffarbete i högst sex år och an
-

(Kungl. Maj.ts förslag:)

76 §.

Underlåter sjöman i avsikt att undandraga

sig tjänsten att inställa sig

ombord, då det honom åligger, eller

avviker han i avsikt, som nu sagts,

olovligen från fartyg, straffes, om

rymningen sker under sådana omständigheter,

att fartyg eller människor

därigenom utsättas för fara,

eller eljest under synnerligen försvårande

omständigheter, med fängelse

i högst ett år eller med dagsböter.

Gör sjöman, som är påmönstrad å

fartyg, sig eljest skyldig till rymning,

dömes till dagsböter.

77 §.

Sätter sig någon å fartyget anställd

upp mot befälhavaren eller den, som

i hans ställe förer befälet, och vägrar

honom lydnad, straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängelse

i högst ett år.

Överfaller han med våld eller hot

om våld befälhavaren eller annan förman

i tjänsten eller för att honom

till någon tjänsteåtgärd tvinga eller

därifrån hindra eller för att å honom

för sådan åtgärd hämnas, dömes till

fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, till

straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande,

må till dagsböter dömas.

78 §.

Göra ombord anställda myteri, dömes

anstiftare eller anförare till

fängelse eller till straffarbete i högst

två år och annan deltagare till fängelse

i högst sex månader eller, där

omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till dagsböter, övas vid

myteriet våld å person eller egendom,

må anstiftare eller anförare dömas

till straffarbete i högst sex år och

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

37

(Gällande lag:)

nan deltagare till straffarbete i högst

två år.

För våld eller annan brottslig gärning,

som vid myteri begås, varde

ock gärningsmannen straffad, enligt

vad i 4 kap. 1 § strafflagen skils.

79 §•

Är någon å fartyget anställd genom

vårdslöshet eller försummelse i

tjänsten vållande till sjöolycka, straffes

med böter eller med fängelse i

högst ett år, där ej gärningen efter

allmän lag bör beläggas med strängare

straff.

Är den skyldige styrman eller maskinist,

må han, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande,

tillika förklaras för viss tid eller för

alltid förlustig rättigheten att i dylik

beställning nyttjas, där för sådan rättighets

utövande särskilda villkor äro

stadgade. Om sådan påföljd skall

domstolen ofördröjligen underrätta

kommerskollegium.

80 §.

Medtager någon å fartyget anställd

utan befälhavarens tillstånd gods,

vars förande utsätter fartyg eller last

för äventyr, straffes med böter eller

fängelse i högst sex månader.

81 §.

Den, som mot bättre vetande föranleder

syn, på sätt i 59 § sägs, dömes

till böter eller fängelse i högst

ett år.

82 §.

Har någon å fartyget anställd på

annat sätt, än här ovan är sagt, gjort

sig skyldig till förseelse i tjänsten,

eller har han brutit mot ordning och

skick, straffes med böter.

83 §.

Har den, som begått brottslig handling,

varom i 75—82 §§ förmäles, för

samma handling undergått bestraff
-

(Kungl. Maj.ts förslag:)

annan deltagare till straffarbete i

högst två år.

För våld eller annan brottslig gärning,

som vid myteri begås, skall

ock gärningsmannen straffas enligt

vad i 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen

sägs.

79 §.

Är någon å fartyget anställd genom

vårdslöshet eller försummelse i

tjänsten vållande till sjöolycka, straffes

med dagsböter eller med fängelse

i högst ett år, där ej gärningen efter

allmän lag bör beläggas med strängare

straff.

Är den skyldige maskinchef, styrman,

maskinist eller radiotelegraf ist,

må han, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, tillika förklaras

för viss tid eller för alltid förlustig

rättigheten att i dylik beställning

nyttjas, där för sådan rättighets

utövande särskilda villkor äro stadgade.

Om sådan påföljd skall domstolen

ofördröjligen underrätta kommerskollegium

eller, i fråga om radiotelegraf

ist, telegrafstyrelsen.

80 §.

Medtager någon å fartyget anställd

utan befälhavarens tillstånd gods,

vars förande utsätter fartyg eller last

för äventyr, straffes med dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

81 §.

Har någon å fartyget anställd på

annat sätt, än här ovan är sagt, gjort

sig skyldig till förseelse i tjänsten,

eller har han brutit mot ordning och

skick, straffes med dagsböter.

82 §.

Har den, som begått brottslig

handling varom i 76—81 §§ förmäles,

för samma handling ålagts dis
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

ning enligt 62 §, skall rätten vid brottets

bedömande därå fästa skäligt

avseende; och må i ty fall, efter omständigheterna,

straffet nedsättas under

vad eljest bort följa å gärningen

eller ock alldeles bortfalla.

84 §.

Brott, som i 73 § 6, 75 §, 76 §,

77 § första stycket, 81 eller 82 § omförmäles,

må ej åtalas av allmän

åklagare, utan att målsägande angivit

brottet till åtal; skall brottet straffas

efter allmän lag, lände till efterrättelse

vad sådan lag stadgar i fråga

om rätt till åtal.

85 §.

I avseende å straff, vartill efter

denna lag dömes, galle, där ej här

ovan är annorlunda stadgat, vad allmän

lag föreskriver.

7 KAP.

Om laga domstol och rättegång.

86 §.

Rådstuvurätt vare första domstol

i mål, som skall bedömas efter denna

lag.

Att sådant mål i visst fall må upptagas

av häradsrätt är särskilt stadgat.

87 §.

Om rådstuvurätts behörighet att

upptaga tvistemål enligt denna lag

gälle i tillämpliga delar vad angående

laga domstol i tvistemål i allmänhet

är stadgat. Talan må ock väckas vid

rådstuvurätten i den ort där fartyget

finnes. Finnes ej rådstuvurätt å ort,

där svaranden enligt vad sålunda är

föreskrivet må sökas, äge käranden

instämma tvisten till den rådstuvurätt,

som är närmast den orten.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

ciplinbot enligt 62 §, skall rätten vid

brottets bedömande därå fästa skäligt

avseende och må i ty fall, efter

omständigheterna, straffet nedsättas

under vad eljest bort följa å gärningen

eller ock alldeles bortfalla.

83 §.

Brott, som i 73 § 6, 76 §, 77 §

första stycket eller 81 § oinförmäles,

må ej åtalas av allmän åklagare,

utan att befälhavaren, eller målsägande

angivit brottet till åtal; skall brottet

straffas efter allmän lag, gäller

vad sådan lag stadgar i fråga om rätt

till åtal.

7 KAP.

Om laga domstol och rättegång.

84 §.

Rådhusrätt är första domstol i

mål, som skall bedömas efter denna

lag.

Att sådant mål i visst fall må upptagas

av häradsrätt är särskilt stadgat.

85 §.

Om rådhusrätts behörighet att upptaga

tvistemål enligt denna lag gäller

i tillämpliga delar vad angående laga

domstol i tvistemål i allmänhet är

stadgat. Talan må ock väckas vid

rådhusrätten i den ort där fartyget

finnes. År ej rådhusrätt å ort, där

svaranden enligt vad sålunda är föreskrivet

må sökas, äger käranden instämma

tvisten till den rådhusrätt,

som är närmast den orten. Finnes ej

behörig domstol efter vad nu är sagt,

må tvisten upptagas av rådhusrätten

i fartygets hemort eller, om där ej

är rådhusrätt, av den rådhusrätt,

som är närmast.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

Äro flera redare i ett fartyg, skall

fartygets hemort anses som rederiets

hemvist.

88 §.

(Lagrummet har upphört att gälla

i följd av lag den 20 december 1946.)

89 §.

Om rådstuvurätts behörighet att

upptaga brottmål enligt denna lag

gälle i tillämpliga delar vad angående

laga domstol i brottmål i allmänhet

är stadgat. Finnes ej rådstuvurätt

å ort, vid vars domstol den tilltalade

enligt vad sålunda är föreskrivet har

att svara, må åtal väckas vid den

rådstuvurätt, som är närmast den

orten.

(Jfr 42 §.)

90 §.

Befälhavaren skall tillse, att ett

exemplar av denna lag och av lagen

om semester finnas tillgängliga å

fartyget. Åsidosätter han skyldighet,

som nu sagts, straffes med böter,

högst etthundra kronor.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Äro flera redare i ett fartyg, skall

fartygets hemort anses som rederiets

hemvist.

86 §.

Om rådhusrätts behörighet att

upptaga brottmål enligt denna lag gäller

i tillämpliga delar vad angående

laga domstol i brottmål i allmänhet

är stadgat. Finnes ej rådhusrätt å

ort, vid vars domstol den tilltalade

enligt vad sålunda är föreskrivet har

att svara, må åtal väckas vid den

rådhusrätt, som är närmast den

orten.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

87 §.

Konungen äger under förutsättning

av ömsesidighet förordna, att

vad enligt 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§

gäller till förmån för svensk sjöman

skall tillämpas jämväl beträffande

utländsk sjöman.

88 §.

Närmare föreskrifter för de fall,

där i denna lag omförmäld kostnad

skall helt eller delvis bestridas av

statsmedel, meddelas av Konungen.

89 §.

Befälhavaren skall tillse, att ett exemplar

av denna lag och ett av lagen

om semester finnas tillgängliga å fartyget.

Åsidosätter han skyldighet, som

nu sagts, straffes med böter, högst

etthundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 januari

1923. nuari 1953.

Genom denna lag upphäves sjömanslagen

den 15 juni 1922 (nr

270).

Utan hinder av vad i 10 § första

och andra stgckena finnes stadgat

må den, som i där omförmäld tjänst

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Gällande lag:)

Där i lag eller särskild författning

förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya

lagen, skall den bestämmelse i stället

tillämpas.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

vid tiden för lagens ikraftträdande

användes i enlighet med äldre lag,

fortfarande användas i samma tjänst.

Där i lag eller författning hänvisas

till lagrum, som ersatts genom bestämmelse

i nya lagen, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

41

2) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen.1

Härigenom förordnas, att 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen skola, 36 och

287 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

(Nuvarande lydelse.)

34 §.

Befälhavaren vare pliktig att till

sådant antal och mot den betalning,

som av Konungen fastställes, till bestämmelseorten

eller annan hamn,

som fartyget under resan skall anlöpa,

medtaga svenskt sjöfolk, vars

hemsändande det åligger konsulerna

att besörja. Konungen äge ock, under

förutsättning av ömsesidighet,

förordna, att samma förbindelse skall

äga rum i avseende å sjöfolk från

annat land.

36 §.

Skeppsdagboken föres av befälhavaren

eller, under hans tillsyn och

ansvar, av styrmannen; maskindagboken

föres, likaledes under befälhavarens

tillsyn och ansvar, av maskinisten.

Anteckningarna i dagboken

skola göras efter tidsföljden, i hamn

för varje dygn och till sjöss för varje

vakt; vad under en vakt förekommer

må tills vidare upptecknas å en

kladd, men det antecknade skall före

dygnets utgång införas i dagboken.

Dagboken skall----— —

(Föreslagen lydelse.)

34 §.

Befälhavaren vare pliktig att till

sådant antal och med rätt till den

gottgörelse, som av Konungen fastställes,

till bestämmelseorten eller

annan hamn, som fartyget under resan

skall anlöpa, medtaga svenskt

sjöfolk, vars hemsändande det åligger

konsulerna att besörja, eller som

äger rätt till fri hemresa jämlikt

26 § sjömanslagen. Utan betalning

vare befälhavaren pliktig medtaga

urna innehållande askan efter avliden

svensk befälhavare eller sjöman,

så ock hans efterlämnade effekter,

såvitt de utan olägenhet kunna medtagas.

Konungen äger under förutsättning

av ömsesidighet förordna, att

förpliktelse som i första stycket sägs

skall gälla jämväl i avseende å befälhavare

eller sjöman från annat

land, hans aska eller efterlämnade

effekter.

36 §.

Skeppsdagboken föres av befälhavaren

eller, under hans tillsyn, av

styrmannen. Maskindagboken föres,

under befälhavarens tillsyn, antingen

av maskinchefen eller, under dennes

tillsyn, av maskinisten. Anteckningarna

i dagboken skola göras efter

tidsföljden, i hamn för varje

dygn och till sjöss för varje vakt;

vad under en vakt förekommer må

tills vidare upptecknas å en kladd,

men det antecknade skall före dygnets

utgång införas i dagboken.

i dagboken.

1 Beträffande 34 och 295 §§, jfr SFS 1922:271.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Nuvarande lydelse.)

287 §.

Försummar befälhavare----

Samma lag vare, där styrman eller

maskinist så förbrutit sig, som i denna

§ sägs.

295 §.

Vägrar befälhavare utan lagligt

hinder att i sådant fall, som i 34 §

omförmäles, å sitt fartyg medtaga

sjöfolk, straffes med böter.

(Föreslagen lydelse.)

287 §.

----fyra år.

Samma lag vare, där maskinchef,

styrman eller maskinist så förbrutit

sig, som i denna § sägs.

295 §.

Vägrar befälhavare utan lagligt

hinder att i sådant fall, som i 34 §

omförmäles, å sitt fartyg medtaga

befälhavare eller sjöman, hans aska

eller efterlämnade effekter, straffes

med böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

3) Förslag

till

Lag

om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa

tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Härigenom förordnas som följer.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att tvist mellan

befälhavaren å fartyg med hemort i annat land och besättningen angående

tjänsteförhållandet icke må upptagas vid svensk domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft sex

i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 492 av herrar Björnberg och Arrhén,

nr 493 av herrar Uhlén och Bergman,

nr 494 av herr Åman samt

inom andra kammaren

nr 624 av herrar Svensson i Göteborg och Lindberg,

nr 625 av herr Hagård och

nr 626 av herr Dahlgren m. fl.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

43

Av motionerna är I: 492 likalydande med II: 625 och I: 493 med II: 624.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med utskottets

behandling av motsvarande delar av propositionen.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de genom propositionen framlagda

förslagen, ävensom i fråga om de skäl, motionärerna åberopat till stöd

för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

A. Inledning.

Den 23 februari 1864 utfärdades vårt lands första moderna sjölag. Den

utgjorde en sammanfattning av bestämmelser rörande de viktigaste av de

ämnen, som omedelbart hänförde sig till sjöfarten. Bland bestämmelserna

funnos föreskrifter, som avhandlade sjöfolkets anställningsvillkor och tjänsteförhållanden

i övrigt.

1864 års sjölag upphävdes genom sjölagen den 12 juni 1891. Också denna

lag, som tillkom efter samverkan med Danmark och Norge, upptog stadganden

om sjöfolkets arbetsförhållanden. Sjöfolkets sociala ställning blev

genom lagen i åtskilliga hänseenden förbättrad.

Vid tiden för det första världskrigets slut överenskoms mellan Danmark,

Norge och Sverige att samarbetet på sjörättens område skulle återupptagas

för revision av den gällande sjölagstiftningen. Till detta samarbete anslöt

sig sedermera även Finland. Från svensk sida deltog den s. k. sjölagskommittén.

Samarbetet ledde bl. a. därtill, att de stadganden i 1891 års sjölag,

som rörde besättningen samt befälhavarens tjänsteavtal och förhållande

till besättningen, utbrötos ur sjölagen och sammanfördes till en särskild lag,

benämnd »sjömanslag». De fyra ländernas sjömanslagar utfärdades, den

svenska år 1922, de danska och norska år 1923 samt den finska år 1924.

Lagarna voro i stort sett överensstämmande. Den nya lagstiftningen innebar

ytterligare framsteg för sjöfolket på det sociala området.

Det är emellertid icke endast det nordiska samarbetet, som utövat inflytande

på sjömanslagen. Det må erinras om ätt Sverige genom att ansluta

sig till Nationernas förbund inträdde såsom medlem i Internationella arbetsorganisationen

i Geneve. Denna organisation har vid olika tillfällen behandlat

frågor angående sjöfolkets arbetsförhållanden och i anslutning därtill

antagit konventioner i ämnet, vilka därefter underställts medlemsstaternas

lagstiftande församlingar. Från svenskt håll bar eftersträvats att så långt

möjligt ratificera dessa konventioner. Denna strävan har under årens lopp

lett till en del ändringar i sjömanslagen. Sålunda infördes år 1925 föreskrifter

om minimiålder för eldare och kollämpare ombord å fartygen (prop.

nr 15/1925; r. skr. nr 39) och år 1934 tillkommo regler, som tillförsäkrade

sjöfolket viss ersättning vid arbetslöshet på grund av fartygets förolyckande

(prop. nr 137/1934; r. skr. nr 216). I samband med tillkomsten av 1938 års

sjöarbetstidslag upptogos slutligen bestämmelser om nattvila för minderåriga

sjömän under sexton år (prop. nr 224/1938; r. skr. nr 304).

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Från norskt håll framfördes vid slutet av 1930-talet förslag om nordisk

samverkan för att utreda frågan om anslutning till tre av arbetsorganisationen

antagna förslag till konventioner om sjömäns anställningsavtal och

om hemförskaffning av sjömän samt angående redares förpliktelser, då sjöman

drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden. Bl. a. i anledning härav

tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet, med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande, genom beslut den 2 april 1938 en särskild utredningsman

att såsom sakkunnig utreda frågan om Sveriges anslutning till de tre

konventionerna. Efter överläggningar med delegerade från Danmark, Finland

och Norge framlade den sakkunnige (1938 års sjömanslagsutredning)

den 27 april 1939 ett betänkande med förslag till vissa ändringar i sjömanslagen

(SOU 1939: 21). Till följd av det andra världskrigets utbrott blev sjömanslagsutredningens

förslag aldrig prövat av statsmakterna. Icke heller i

Danmark eller Finland ledde förslaget till någon åtgärd. I Norge däremot

lades förslaget till grund för lag om ändring i vissa delar av sjömanslagen,

vilken lagändring trädde i kraft den 1 oktober 1939.

Kort tid efter det andra världskrigets slut uppkom ånyo frågan om

ändringar i sjömanslagen. Den 18 januari 1946 tillkallade Kungl. Maj :t utredningsmän

— 1946 års sjömanskommitté — för att verkställa utredning

och avgiva förslag om sjöfolkets levnads- och arbetsförhållanden. Enligt direktiven

skulle därvid även sjömanslagen upptagas till revision. Härom anförde

departementschefen, att utredningen borde skyndsamt överväga, huruvida

det av 1938 års sjömanslagsutredning avgivna förslaget borde, utan att

eventuellt nya förslag till ändringar avvaktades, underställas riksdagens prövning,

ävensom att utredningen beträffande sjömanslagens bestämmelser i

övrigt borde överväga möjligheten att för sjöfolket skapa större trygghet i

anställningen. Vidare framhölls i direktiven, att enighet mellan de nordiska

staterna borde eftersträvas i fråga om ändringar av lagen. Slutligen uttalades,

att utredningen borde behandla frågan om Sveriges anslutning till de förslag

till konventioner, vilka kunde komma att antagas av Internationella arbetsorganisationen

vid en blivande konferens i Seattle år 1946, samt utarbeta de

förslag till ändringar i svensk lagstiftning, som kunde erfordras för sådan

anslutning eller i samband därmed eljest kunde anses behövliga.

Hösten 1948 hölls i Rättvik efter inbjudan av den svenska regeringen en

konferens mellan representanter för de fyra nordiska länderna, därvid frågor

som ägde samband med sjömanslagens revision dryftades. Därefter hölls i

april 1950 på inbjudan av den danska regeringen ett möte i Köpenhamn, där

slutgiltiga överläggningar i ämnet ägde rum mellan en representant för envar

av de fyra ländernas regeringar. Vid detta möte fastslogs inledningsvis att

det, med hänsyn till de många ändringsförslag som framkommit, vore mest

ändamålsenligt att utarbeta utkast till en helt ny sjömanslag; härvid borde

dock gällande lags uppställning i möjligaste mån följas. Vidare rådde enighet

därom, att mötet icke skulle behandla de avsnitt av sjömanslagen, som

upptaga ansvarsbestämmelser eller andra föreskrifter av offentligrättslig

karaktär. Vid mötets slut förelåg ett av de fyra regeringsrepresentanterna

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

45

utarbetat utkast till ny sjömanslag i fyra parallelltexter. Utkasten voro i flertalet

frågor överensstämmande, men i en del avseenden hade enighet om en

gemensam linje icke uppnåtts.

Sedan det vid mötet i Köpenhamn utarbetade utkastet till ny sjömanslag

jämte en kortfattad redogörelse för de föreslagna ändringarna i maj 1950

överlämnats till chefen för handelsdepartementet, blevo utkastet och redogörelsen

i september samma år av denne tillställda sjömanskommittén för att

beaktas vid och tjäna såsom ledning för kommitténs fortsatta arbete med

sjömanslagens revision.

Kommittén har sedermera den 10 augusti 1951 avgivit betänkande (SOU

1951: 22) med förslag till

1) ny sjömanslag; samt

2) ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen.

Betänkandet är undertecknat av kommitténs nuvarande ledamöter, nämligen

f. d. ordföranden i Landsorganisationen i Sverige A. Lindberg, tillika

ordförande, ombudsmannen i Svenska sjöfolksförbundet E. Berggren, kommerserådet

G. Böös, sjökaptenen D. Forssblad, direktören i Sveriges redareförening

H. F. Reuterskiöld, ordföranden i sjöfolksförbundet, riksdagsmannen

J. Svensson, ordföranden i Svenska maskinbefälsförbundet A. Söre och direktören

i Sveriges fartygsbefälsförening N. H. Åkesson.

Kommitténs förslag är icke enhälligt. Särskilda yttranden ha på en rad

punkter avgivits av kommittéledamöterna Böös, Forssblad och Reuterskiöld.

över betänkandet ha yttranden avgivits av hovrätten för västra Sverige, socialstyrelsen,

delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,

medicinalstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium, Stockholms rådhusrätt,

Sveriges fartygsbefälsförening, Inrikessjöfartens befälsförening, Sveriges radiotelegrafistförening,

Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet,

Svenska stewartsföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges

redareförening, Kanalflottans rederiförening, Sveriges segelfartygsförening

och Svenska arbetsgivareföreningen. Vid liommerskollegii yttrande ha fogats

utlåtanden från sjömanshusen i riket. Till arbetsgivareföreningens yttrande

ha fogats utlåtanden från sågverksförbundet, Norrlands stuvareförbund och

Stockholms Transport- & Bogseringsaktiebolag. Vidare har chefen för utrikesdepartementets

arvs- och ersättningsbyrå överlämnat en promemoria i ämnet.

Vid denna ha fogats utlåtanden från beskickningarna i Helsingfors, Mexiko

och Rio de Janeiro samt från generalkonsulaten i London, New York och San

Francisco.

På grundval av sjömanskommitténs förslag ha inom handelsdepartementet

upprättats förslag dels till ny sjömanslag och dels till lag om ändrad lydelse

av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen. Vidare har med anledning av en mellan

Sverige och Storbritannien ingången konsularkonvention inom departementet

utarbetats förslag till lag om undantag från svensk domstols behörighet

såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt

fartyg.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

B. Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det genom propositionen framlagda förslaget till sjömanslag bygger i huvudsak

på gällande sjömanslag. Förslaget upptager emellertid åtskilliga ändringar

och jämkningar, huvudsakligen ägnade att förbättra sjöfolkets anställningsvillkor

och sociala förmåner.

Sålunda föreslås, att nuvarande regler om befälhavares och sjömans rätt

att åtnjuta skadestånd vid kontraktsstridigt avsked förenklas. En tillämpning

av de förenklade reglerna skulle i övervägande antalet fall medföra, att

sjöfolket får en mera tillfredsställande gottgörelse än för närvarande (3

och 34 §§).

I förslaget upptages en ny bestämmelse av innehåll att om sjöman, vilkens

anställning varat sex månader, blir uppsagd från tjänst å fartyg med

minst tio mans besättning, sjömannen äger påkalla samråd angående uppsägningen

inom en nämnd, bestående av befälhavaren som ordförande och två

ledamöter ur besättningen (14 §). Vidare förordas att den befälhavaren enligt

gällande lag tillkommande rätten att ålägga sjöman disciplinstraff skall

överflyttas på en nämnd med sådan sammansättning som nyss sagts (64 §).

I fråga om de sociala förmånerna må nämnas att förslaget innehåller ett

nytt stadgande, enligt vilket svensk ombordanställd under vissa förutsättningar

äger rätt att efter två års tjänstgöring i främmande faryatten erhålla

fri resa till Sverige på redarens och statens gemensamma bekostnad (7 och

26 §§). Härjämte upptager förslaget den nyheten, att om svensk ombordanställd

avlider medan han är i redarens tjänst eller ännu vårdas på dennes

bekostnad, den ombordanställdes efterlevande hustru eller barn under sexton

år bli berättigade till understöd, motsvarande en månadslön (7 och

24 §§).

Vidare ha nu utgående förmåner vid sjukdom i åtskilliga hänseenden utvidgats.

Jämlikt gällande lag är sjöman, som avskedas på grund av sjukdom

eller skada, berättigad till sjuklön under viss tid efter tjänsteförhållandets

upphörande. Enligt förslaget äger i princip varje sjöman, vilken vid avgången

från tjänsten är arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada, rätt

till sådan lön. Dessutom har den tid, under vilken sjöman av manskapsgraden

erhåller sjuklön, i förslaget förlängts från en till två månader, såvitt

angår utrikes fart (18 §). I fråga om ombordanställds rätt till sjukvård på

redarens bekostnad gäller för närvarande bl. a., att denna förmån icke må

krävas av ombordanställd, som lämnar tjänsten på egen begäran eller blir

avskedad för det han i något väsentligt avseende åsidosatt vad enligt tjänsteavtalet

åligger honom. Förslaget upptager såsom huvudregel, att ombordanställd,

som vid avgången från tjänsten är sjuk eller skadad, skall äga rätt

till fri sjukvård under närmare angiven tid, oberoende av anledningen till

att han lämnat tjänsten (7 och 28 §§). Slutligen må framhållas att enligt

förslaget rätten till sjuklön och sjukvård icke, såsom för närvarande, går

förlorad, om sjukdomen är könssjukdom (4, 18 och 28 §§).

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

47

De i förslaget till lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen

upptagna ändringarna äro i huvudsak att anse såsom följdändringar.

I den föreslagna lagen om undantag från svensk domstols behörighet såvitt

angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg

stadgas, att Konungen under förutsättning av ömsesidighet äger förordna,

att tvist mellan befälhavaren å fartyg med hemort i annat land och besättningen

angående tjänsteförhållandet icke må upptagas vid svensk domstol.

Stadgandet ansluter sig till föreskriften i 43 § sjömanslagen, att tvist mellan

befälhavaren och någon av besättningen på svenskt fartyg icke får dragas

inför utländsk myndighet, och har tillkommit närmast i anledning av den

nya svensk-brittiska konsularkonventionen (jfr prop. 169/1952).

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1953.

C. Allmänna synpunkter.

Sjömanskommitténs betänkande.

Kommittén har i sitt förslag inarbetat de av 1938 års sjömanslagsutredning

förordade ändringarna. Kommittén har därvid företagit en del jämkningar,

huvudsakligen till sjöfolkets förmån.

Vad angår den förut nämnda sjöfartskonferensen i Seattle år 1946 må

erinras därom, att Internationella arbetsorganisationen då antog förslag,

till nio konventioner på sjöfartens område. Av dem beröra två sjömanslagen,

nämligen konventionen (nr 70) angående social trygghet för sjömän samt

konventionen (nr 76) angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg.

Genom proposition nr 321/1947 anhöll Kungl. Maj :t om riksdagens yttrande

angående bl. a. dessa båda konventioner. I skrivelse nr 477 sade sig riksdagen

anse, att med avgörandet av frågan om konventionernas ratificering borde,

såsom i propositionen uttalats, tills vidare anstå. Riksdagen tillfogade

emellertid, att i det fortsatta lagstiftningsarbetet borde eftersträvas att skapa

sådana bestämmelser att konventionerna efter hand skulle kunna ratificeras.

Konventionen nr 76 behandlades ånyo å en konferens, som hölls med

arbetsorganisationen år 1949 i Geneve. Där beslöts att konventionen skulle

ändras i vissa avseenden och i stället antogs en reviderad konvention (nr

93) angående hyror, arbetstid och bemanning. Även denna konvention har

förelagts riksdagen för prövning av ratifikationsfrågan (se prop. nr 207/

1950 och r. skr. 238). Det befanns emellertid, att förutsättningarna för en

svensk ratificering fortfarande icke förelågo.

Beträffande Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för sjömän

framhåller sjömanskommittén, att beröringspunkter föreligga mellan konventionen

och sjömanslagen bl. a. i fråga om de föreskrifter, som tillförsäkra

de ombordanställda särskilda förmåner, då de till följd av oavsiktligen

ådragen sjukdom eller skada kvarlämnas utomlands. Enligt konventionen

skall sjöman i sådant fall vara berättigad dels till sjukvård tills han

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

blivit återställd eller dessförinnan hemsänts, dels till kost och logi tills det

är möjligt för honom att erhålla passande arbete eller han dessförinnan

hemsänts och dels till full hyra under viss tid, vilken i närmare angivna

fall icke må understiga 12 veckor. Sjömanslagens bestämmelser äro i jämförelse

härmed i åtskilliga hänseenden avsevärt mindre förmånliga för de

ombordanställda. Kommittén framhåller, att den eftersträvat att avpassa sitt

förslag efter konventionens föreskrifter, men att kommittén icke funnit

möjligt att bringa förslaget helt i överensstämmelse med konventionen. Såsom

huvudsakligt skäl härför andrager kommittén, att sjöfolket i så fall

skulle komma i en alltför gynnsam ställning i förhållande till andra arbetstagare.

Sålunda har kommittén icke velat föreslå, att den tid, under vilken

en i utlandet kvarlämnad sjöman äger på redarens bekostnad åtnjuta sjukvård,

skall utsträckas utöver nu gällande 12 veckor. I anslutning härtill

framhåller emellertid kommittén, att frågan om obligatorisk sjukförsäkring

för sjöfolk utreddes av kommittén och att det vore sannolikt att denna

utredning skulle utmynna i förslag, som skulle komma att ytterligare närma

svensk lagstiftning på detta område till konventionen. Vidare omtalar kommittén,

att den icke ansett sig böra föreslå, att hyran till en i utlandet kvarlämnad

sjuk eller skadad sjöman skall kunna utgå under längre tid än två

månader från tjänsteförhållandets upphörande.

I fråga om Genévekonventionen nr 93 om hyror, arbetstid och bemanning

å fartyg (Seattlekonventionen nr 76) erinrar kommittén därom, att

konventionen, såvitt angår sjömanslagen, har betydelse beträffande bestämmelserna

i 10 § om nattvila för minderåriga, ävensom att en jämförelse

mellan konventionens och sjömanslagens bestämmelser härutinnan visar,

att konventionen icke kan ratificeras förrän lagen ändrats. Kommittén har

emellertid utformat hithörande bestämmelser så, att i detta avseende hinder

för ratifikation icke längre föreligger.

Vidare lämnar kommittén en redogörelse för de överläggningar i ämnet,

som förekommit mellan de nordiska länderna. Av redogörelsen framgår att

det gemensamma målet varit att försöka få så likalydande lagar som möjligt.

En granskning av de fyra ländernas Köpenhamns-utkast giver också vid

handen, att de föreslagna lagtexterna i huvudsak äro överensstämmande,

men att ej så fåtaliga skiljaktigheter finnas såväl i mindre väsentliga hänseenden

som i frågor av större vikt. En jämförelse mellan det svenska Köpenhamns-utkastet

och sjömanskommitténs förslag visar, att kommittén i

stort sett följt utkastet. Kommittén har dock i en del betydelsefulla avseenden

föreslagit jämkningar och tillägg.

De av sjömanskommittén föreslagna ändringarna äro så gott som undantagslöst

till fördel för de ombordanställda. Kommittén har uppenbarligen strävat

efter att skapa lagregler, som äro ägnade att för sjöfolket öka tryggheten

i anställningen.

Kommittéledamoten Böös har i sitt särskilda yttrande framhållit angelägenheten

av att den nordiska gemenskapen upprätthålles på förevarande

rättsområde och anser det vara önskvärt att ytterligare försök till samman
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

jämkning av de skilda nordiska förslagen göres, innan slutgiltiga lagstiftningsåtgärder

vidtagas. Böös tillägger, att det synes honom som om det

danska förslaget, vilket i flertalet punkter ansluter sig till Köpenhamnsutkastet,

är bäst ägnat att tagas till rättesnöre i sådana avseenden där ej

rent nationella skiljaktigheter motivera olikheter.

I sitt gemensamma särskilda yttrande erinra kommittéledamöterna Forssblad

och Reuterskiöld inledningsvis därom, att kommittén i ett flertal frågor

— däribland de flesta av betydelsefull natur — icke kunnat enas, vilket

medfört att kommittén i dessa frågor stannat för majoritetsbeslut. Innebörden

av dessa beslut får ses mot bakgrunden av att de ombordanställda haft

fyra representanter i kommittén, medan rederinäringen haft endast två.

Enligt de båda reservanternas mening skulle, därest intressegrupperna företrätts

av lika antal representanter, majoritet inom kommittén icke ha förelegat

för åtskilliga av de förslag, vilka nu formellt framstå såsom kommitténs

förslag.

I forsättningen av sitt yttrande anföra Forssblad och Reuterskiöld, att

redan gällande sjömanslag upptager föreskrifter av den art, att deras skälighet

måste ifrågasättas — detta gäller framförallt övervältrandet av det

ekonomiska ansvaret på redaren i fall, då detta enligt Forssblads och Reuterskiölds

mening rimligen borde ha burits av den ombordanställde eller staten.

Särskilt redarens långvariga vårdnadsplikt mot sjuka sjömän vilar på

synnerligen lösa grunder. Under tider, då tjänsteförhållandet till sjöss hade

annan karaktär, fanns måhända visst fog för att låta arbetsgivaren betala

sjukvårdskostnaderna för sjöfolket, men i dagens läge äro förhållandena

annorlunda. Sjöfolket har nu i de flesta hänseenden uppnått likvärdiga —

i flera fall bättre — förmåner än arbetstagaren i land. Eftersom sjöfolkets

organisationer strävat efter detta, borde de också taga den konsekvensen, att

likställighet åvägabringas i lagstiftningshänseende även beträffande sådana

sociala förmåner, där sjömännen nu ha företräde. Avvikelser från denna

princip böra få ske endast i de enstaka fall, där sjöfartens säregna natur

därtill föranleder. Det synes därför obilligt att redaren, då sådant fall ej är

för handen, skall genom lagstiftning ställas i ett särläge i förhållande till

andra arbetsgivare. Slutligen anse reservanterna, att det ej går att bortse

från de ekonomiska följderna för sjöfartsnäringen, vilken redan nu är över

hövan belastad med lagar och förordningar av skilda slag, något som i tider

av nedåtgående konjunkturer måste leda till ett försämrat konkurrensläge

med ty åtföljande uppläggning av fartyg och arbetslöshet bland sjöfolket.

Remissinstanserna.

De över sjömanskommitténs förslag hörda myndigheterna och organisationerna

tillstyrka i allmänhet, att förslaget lägges till grund för en ny

sjömanslag. I de hänseenden, som beröras av de utav herr Böös samt herrar

Forssblad och Reuterskiöld anmälda skiljaktiga uppfattningarna, bryta sig

emellertid också i remissvaren meningarna starkt.

4 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 aud. Nr 44.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

I fråga om Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för

sjömän fastslå socialpolitiska delegationen, sjöfolksförbundet och landsorganisationen,

att kommittén icke utformat bestämmelserna om rätt till sjuklön

och sjukvård på sådant sätt, att denna konvention kan ratificeras. Sjöfolksförbundet

säger sig förutsätta att, om konventionen blir ratificerad i

sådan utsträckning att den träder i kraft, även den svenska lagstiftningen

bringas i överensstämmelse med konventionens stadganden i förevarande

hänseenden, så att jämväl Sverige kan ratificera densamma.

Landsorganisationen beklagar, att kommittén icke funnit möjligt att i fråga

om sjukvård och lön till utomlands kvarlämnad sjöman bringa förslaget i

överensstämmelse med konventionen; dock tillägges att, eftersom förslaget i

denna del biträtts av de ombordanställdas representanter i kommittén,

landsorganisationen icke för sin del vill yrka sådan ändring att omedelbar

ratifikation möjliggöres. Landsorganisationen understryker emellertid sjöfolksförbundets

uttalande i saken.

Beträffande Genévekonventionen nr 93 om hyror, arbetstid och

bemanning å fartyg anmärker socialpolitiska delegationen, att ett antagande

av kommitténs förslag i fråga om nattvila för minderåriga visserligen skulle

medföra att ett hinder för ratificering av konventionen bortfölle, men att

densamma ändock icke torde kunna ratificeras eftersom den upptager bestämmelser

om viss minimilön för matroser; i Sverige gäller ju den grundsatsen

att lagstiftning på löneområdet icke bör ske. Delegationen omtalar i

detta sammanhang, att fråga väckts om att ur konventionen utbryta de bestämmelser

som röra minimilönerna. Enligt delegationens mening skulle, om

en sådan utbrytning sker, hinder ej längre föreligga att ratificera konventionen.

Landsorganisationen är däremot av den åsikten, att Sverige efter antagande

av kommitténs förslag om nattvila för minderåriga omedelbart kan ratificera

konventionen; ratifikation kan ju ske jämväl på grundval av kollektivavtal

och de svenska kollektivavtalen tillförsäkra matroserna en omkring

dubbelt så hög minimilön som konventionen.

I fråga om det nordiska samarbetet understryka rådhusrätten

och redareföreningen samt sjömanshusen i Kalmar och Strömstad angelägenheten

av att de nordiska ländernas sjömanslagar bringas i största möjliga

inbördes överensstämmelse med varandra samt anse därför att ytterligare

försök till sammanjämkningar böra göras, innan den nya sjömanslagen

slutgiltigt antages.

Även hovrätten finner det vara av vikt, att överensstämmelse nås mellan

de nordiska länderna.

Kommerskollegium har samma uppfattning men anför, att — med hänsyn

till vad som är för kollegium känt beträffande frågans behandling på andra

håll och det framskridna stadium på vilket saken befinner sig — kollegium

icke funnit sig böra förorda ytterligare försök till sammanjämkning.

Socialstyrelsen anser, att hinder icke i och för sig möter mot att de nordiska

länderna i vissa avseenden gå utöver den gemensamma ramen; eljest

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

51

skulle det resultat, varom enighet skulle kunna nås, komma att bestämmas

av den stat, som följer den mest restriktiva linjen. Enligt styrelsens mening

bör sålunda, därest omständigheterna i ett visst fall skapa bärande motiv

för avvikelse från den gemensamma normen, ingen av staterna känna sig

bunden därvid.

Beträffande de i förslaget upptagna bestämmelser, som syfta till säkrare

anställningsvillkor samt till utvidgade sociala förmåner

för sjöfolket, anläggas olika synpunkter av remissinstanserna. De

ombordanställdas organisationer godtaga sålunda i huvudsak ifrågavarande

bestämmelser, under det att arbetsgivarorganisationerna i stort sett ställa

sig avvisande. De hörda myndigheterna biträda förslaget på en del punkter

men avstyrka detsamma i andra hänseenden.

Redareföreningen framhåller, att gällande sjömanslag i flera hänseenden

är betungande för rederinäringen och att denna näring därför ofta framfört

yrkanden om lättnader i vissa sjömanslagens långtgående föreskrifter, därvid

åberopats bl. a. alt näringarna i land icke genom lagstiftning ålagts motsvarande

förpliktelser. Föreningen anför vidare, att det visserligen bör erkännas

att förhållandena inom yrkena till lands och sjöss vid tillkomsten av

den maritima sociallagstiftningen i mångt och mycket voro olikartade, men

att det icke kan bestridas att dessa olikheter undan för undan utjämnats,

beroende framförallt på den oerhörda utvecklingen inom fartygsteknikens

område. Sålunda har sjömännens arbete ombord i hög grad underlättats,

varjämte bostadsförhållandena och de sanitära anordningarna på fartygen

snabbt förbättrats. Enligt föreningens uppfattning intaga de svenska fartygen

härutinnan en ledande ställning. Sammanfattningsvis anför föreningen,

att sjöfolket numera icke står tillbaka för arbetstagarna i land, då det gäller

sociala förhållanden, och att sjöfolket i flera avseenden har betydande

fördelar, som icke tillkomma nämnda arbetstagare. På grund härav ifrågasätter

föreningen, om det verkligen kan vara riktigt att lagstiftningsvägen

fastställa nya förmåner, som sakna motsvarighet då det gäller arbetstagaren

i land. Enligt föreningens mening äro undantagsstadganden berättigade endast

i sådana fall där sjöfartens särskilda förhållanden motiverar särlagstiftning.

I samband därmed vänder sig föreningen mot strävandena att lagfästa

genom enskilda kollektivavtal överenskomna förmåner. Föreningen

framhåller, att villkoren i dessa avtal i hög grad äro konjunkturbetonade

och därför icke böra fastlåsas i lag, något som under dåliga konjunkturer

verkar särskilt hämmande på näringens förmåga att hålla fartygen i gång

och därmed trygga sysselsättningen för sjöfolket.

Rådhusrätten uttalar såsom sin mening, att då det gäller att tillförsäkra

sjöfolket särskilda förmåner av ekonomisk innebörd, vilka sakna motsvarighet

i den allmänna sociallagstiftningen i fråga om yrkesverksamhet utom

sjöfartens område, man icke bör gå längre än som kan anses klart motiverat

av de särskilda betingelser, under vilka sjöfartsnäringens folk arbetar.

Rådhusrätten tillägger, att i de fall då sådana hänsyn nödvändiggöra särregler

för sjöfolk frågan om vem som skall ekonomiskt belastas därav bör

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

lösas på ett sådant sätt, att sjöfartsnäringen icke i strid mot allmänt hyllade

rättsprinciper ställes i ett ogynnsammare läge än andra näringar. Enligt

rådhusrättens mening kan avsteg från denna princip godtagas endast i

sådana fall då med fog kan göras gällande, att kostnaden för sjöfolkets särskilda

förmåner bör likställas med sådana allmänna kostnader i rederiets

verksamhet, vartill hänsyn vanligen tages vid beräknandet av frakterna.

Slutligen anför rådhusrätten, att lagstiftaren bör vara särskilt återhållsam,

när det gäller sådana sociala undantagsförmåner, som ännu icke vunnit

allmänt insteg i sjömanslagstiftningen i konkurrentländerna.

Även hovrätten understryker vikten av att icke låta de särregler, som

kunna vara motiverade med hänsyn till sjöfartsnäringens egenart, sträcka

sig längre än som betingas av sjömännens speciella arbets- och övriga levnadsförhållanden.

Hovrätten framhåller, att man sålunda bör undvika att

lagstifta på det område, som avser rena löneförhållanden och som plägar

regleras medelst överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Socialstyrelsen påpekar, att varken gällande sjömanslag eller kommitténs

förslag till ny sjömanslag innehåller någon bestämmelse, som begränsar

lagens tillämplighet till vissa fartyg och att lagen sålunda är avsedd

att tillämpas på både in- och utrikesfart, kust- och insjöfart, fraktfart

och passagerarefart, bogsering, isbrytning, bärgnings- och dykeriföretag,

fiske och annan sjöfart i förvärvsavsikt. Härav följer att lagen har ganska

stor räckvidd vid sidan av storsjöfarten, som man eljest gärna har i

blickpunkten och som av kommitténs sammansättning att döma blivit

främst beaktad vid kommittéarbetet. Enligt styrelsens mening är det utan

vidare klart, att en lag, som avpassats efter storsjöfartens förhållanden,

icke i allo kan vara så lätt att tillämpa beträffande inrikesfarten, vilken i

många fall är mycket lokalt betonad och därigenom står i nära samband

med näringarna i land. Styrelsen påpekar, att omständigheterna till och

med kunna vara sådana, att arbetstagare inom samma företag icke äro berättigade

till samma förmåner. Sålunda gälla exempelvis sjömanslagens

bestämmelser om sjukförmåner för den arbetare, som tjänstgör å en företaget

tillhörig hamnbåt, under det att den arbetare i företaget, som tjänstgör

i land, får nöja sig med de förmåner hans organisation lyckas genomdriva

avtalsvägen. Sammanfattningsvis anför styrelsen, att det i fråga om

sjömanslagens tillämpning kunde finnas visst fog för en differentiering

mellan storsjöf art och sjöfart under väsentligen andra förhållanden.

Styrelsen säger sig emellertid icke ha något yrkande på denna punkt till

följd av de uppenbara svårigheterna att åstadkomma en tillfredsställande

gränsdragning, även om det måhända kunde ligga närmast till hands att

skilja mellan inrikes- och utrikesfart. Mot en uppdelning på inrikes- och

utrikesfart kan enligt styrelsens mening invändas att den i så måtto skulle

kunna leda till orättvisa resultat, som att tjänstgöringsförhållandena på inrikes

trader i vissa fall torde få anses jämförbara med exempelvis dem på

linjer i utländsk östersjöfart.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

53

Departementschefen.

Sedan århundraden har svensk sjölagstiftning upptagit bestämmelser,

som reglera sjöfolkets anställningsvillkor och övriga tjänsteförhållanden.

Enligt dessa bestämmelser, vilka alltsedan år 1923 äro sammanförda i sjömanslagen,

har det bl. a. ålegat redaren att i olika avseenden sörja för de

anställdas välfärd. Ofta är det vanskligt att finna någon allmängiltig rättsgrund

för denna redarens skyldighet. Omfånget av hans förpliktelser synes

vanligen ha bestämts av hänsyn till billighet och skälighet samt till sjömansyrkets

egenart.

Med hänsyn till att den nordiska sjömanslagstiftningen sedan gammalt

vilar på gemensam grund är det givetvis angeläget att så långt möjligt

här upprätthålla den nordiska enigheten. Därmed är emellertid icke sagt

att de fyra lagarna skola vara likalydande. Sålunda må erinras om att

redan gällande sjömanslagar skilja sig från varandra på flera punkter. En

av anledningarna härtill är, att de nordiska ländernas offentligrättsliga stadganden

och ansvarsbestämmelser icke överensstämma. Vidare ha skilda

allmänsociala rättsregler bidragit till att sjömanslagarna icke fått samma

innehåll. Även skiftande geografiska förhållanden ha medverkat härtill.

Det är huvudsakligen nu nämnda omständigheter som medfört, att de fyra

Köpenhamns-utkasten skilja sig från varandra i åtskilliga avseenden, ävensom

att det svenska kommittéförslaget och de slutgiltiga förslag till ny

sjömanslag, vilka i Danmark och Norge under våren 1951 överlämnats till

vederbörande departementschefer, avvika från varandra. Det må emellertid

framhållas, att de nordiska överläggningarna trots allt lett till att en hel

del skiljaktigheter länderna emellan undanröjts. I betraktande av omständigheterna

framstår det som föga sannolikt att ytterligare sammanjämkningsförsök

skulle leda till större resultat. Härtill kommer att nya förhandlingar

skulle uppskjuta det slutliga avgörandet på obestämd tid, vilket

— såsom kommerskollegium antytt — icke kan anses önskvärt. Tillräckliga

skäl kunna därför ej anses föreligga att från svenskt håll taga initiativ

till nya nordiska överläggningar. Detta utesluter självfallet icke att vid den

nya lagens utformning största hänsyn tages till önskemålet att den nordiska

sjömanslagstiftningen blir så enhetlig som möjligt.

I frågan om Sveriges anslutning till Seattlekonventionen nr 70 har kommittén,

såsom förut omtalats, icke ansett sig böra föreslå att de förmåner,

som enligt gällande sjömanslag tillkomma sjuk eller skadad sjöman, skulle

utvidgas i sådan män att ratificering av konventionen bleve möjlig. Yrkande

i denna riktning har ej heller framställts av någon av remissinstanserna. I

likhet med kommittén finner jag att, därest konventionens föreskrifter i

förevarande hänseende överfördes till sjömanslagen, sjöfolket skulle komma

i en mera gynnsam ställning i förhållande till de enskilda arbetstagarna

i land än som kan anses tillrådligt. Det må även framhållas alt icke heller de

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

övriga nordiska ländernas lagförslag upptaga sådana regler att ratifikation

av konventionen kan ske. Denna konvention torde alltså för närvarande icke

böra ratificeras.

Beträffande Genévekonventionen nr 93, med vilken sjömanslagen har en

beröringspunkt såvitt angår nattvila för minderåriga sjömän, har, såsom

tidigare omnämnts, kommittén föreslagit sådana bestämmelser att sjömanslagen

icke längre skulle komma att strida mot konventionen. Landsorganisationen

har i anslutning härtill såsom sin mening uttalat, att hinder ej

längre skulle föreligga för en ratifikation. Emellertid kvarstå i konventionen

föreskrifter om viss minimilön för matroser och dessa föreskrifter måste

anses lägga hinder i vägen för en svensk anslutning till konventionen. Härutinnan

må hänvisas till vad som anförts i prop. nr 207/1950.

Då det gäller att allmänt bedöma i vilken mån kommittéförslaget bör läggas

till grund för en ny sjömanslag, är det slående, hur starkt meningarna

bryta sig angående lämpligheten eller skäligheten av att lagstiftningsvägen utvidga

sjöfolkets sociala förmåner. Otvivelaktigt äro åtskilliga frågor synnerligen

svårbedömliga och lösningen av dem fordrar en ingående prövning.

Till en början är det uppenbart att hänsyn måste tagas till de internationella

konkurrensförhållandena inom sjöfarten. Vid en revision av sjömanslagen

måste därför tillses att sådana ekonomiska bördor icke läggas

på sjöfartsnäringen att denna får svårt att hävda sig mot sjöfarten i andra

länder. I dylikt fall skulle säkerligen menliga återverkningar uppstå

för näringslivet i dess helhet och för sjömännen själva. Emellertid är det

ur nu nämnda synpunkter också av vikt, att sjöfolkets berättigade krav på

ökad trygghet i anställningen bli tillgodosedda. Eljest kan nämligen inträffa

att rekryteringsförhållandena, vilka redan nu äro svåra alt bemästra, bli

så vanskliga att den svenska sjöfartsnäringen icke kan få yrkeskunnigt

folk.

Från flera håll har framhållits att det icke är riktigt att tillerkänna sjöfolket

större förmåner än de som gälla för arbetstagarna i land, såvida icke

sjömansyrkets särart föranleder därtill. Samtidigt har, framförallt från

redarnas sida, gjorts gällande, att den senare tidens utveckling på ifrågavarande

område medfört att den tidigare skillnaden mellan sjömännens

och andra arbetstagares arbetsförhållanden så gott som försvunnit. Jag vill

ingalunda förneka, att sjömannen av i dag har en i många hänseenden minst

lika förmånlig ställning som arbetstagaren i land, men å andra sidan är det

uppenbart — åtminstone i fråga om den utrikes sjöfarten — att sjömannens

arbets- och levnadsförhållanden fortfarande äro vitt skilda från övriga arbetstagares.

Sjömansyrket är hårt och krävande. Livet ombord i fartygen

är vanligen enformigt och sjömannens möjligheter till avkoppling äro förhållandevis

begränsade. Han lever oftast långt från sitt hemland och skild

från sin familj. Särskilt påfrestande är hans belägenhet, om han drabbas

av sjukdom eller olycksfall. I anslutning härtill må framhållas att sjömannen

under sina sjöresor och besök i olika hamnar på ett helt annat sätt än

arbetstagaren i land är utsatt för risken att ådraga sig sjukdom. Under

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

55

senare år har erfarenheten visat, att tillströmningen till sjömansbanan visserligen

är tillfredsställande, men också att årligen omkring hälften av sjömanskåren

avgår. Härav kan dragas den slutsatsen, att sjömansyrket väl

lockar den manliga ungdomen men i förvånansvärt ringa utsträckning förmår

kvarhålla nybörjarna i yrket. Denna utveckling är icke till fördel för

den svenska handelsflottan. Det framgår bäst av det förhållandet att för

närvarande besättningarna å svenska fartyg till icke mindre än 25 procent

utgöras av utlänningar. Enligt min uppfattning är det sannolikt, att en

förbättring av sjöfolkets anställningsvillkor skulle åtminstone i viss mån

underlätta rekryteringen till sjöss. Med hänvisning till det sagda synes

det mig med fog kunna hävdas att sjömansyrket alltjämt uppvisar sådana

särdrag att det är naturligt att tillerkänna sjöfolket förmåner som icke alltid

åtnjutas av de enskilda arbetstagarna i land.

En ofta återkommande invändning mot bestämmelserna i kommittéförslaget

är den, att föreskriften i fråga avser ett spörsmål, som lämpligen icke

bör avhandlas i lag utan överlämnas till parterna att av dem lösas genom

avtal. Denna invändning kan synas ha fog för sig. Frånsett utövarna av hembiträdesyrket

gäller i huvudsak efter legostadgans upphävande för de enskilda

arbetstagarna i land den grundsatsen, att anställningsvillkoren skola bestämmas

genom frivilliga avtal och sålunda icke genom föreskrifter i lag. Emellertid

har denna grundsats aldrig godtagits såvitt angår sjömansyrket. Mig

veterligt har icke gjorts gällande att åt parterna inom sjöfartsnäringen borde

överlåtas att helt efter eget skön bestämma anställningsvillkoren. Ej heller

torde beträffande sjöfolkets arbetsavtal tidigare ha ifrågasatts att begränsa

det område, inom vilket sjömanslagen bör vara tillämplig, i vidare

mån än att lagen sagts icke böra upptaga bestämmelser av lönereglerande

natur. I det hela har, såsom inledningsvis antytts, lagens räckvidd kommit

att bestämmas av billighets- och lämplighetsskäl. Det må i detta sammanhang

understrykas att sjömanslagens föreskrifter ingalunda uteslutande äro

till sjöfolkets förmån. Sjömännen få även underkasta sig regler, som äro

till deras nackdel och sakna motsvarighet för arbetstagarna i land.

Hittills framförda synpunkter äga sin giltighet huvudsakligen i fråga

om den större utrikes sjöfarten. Såsom socialstyrelsen påpekar, förhåller

det sig emellertid otvivelaktigt så, att den mindre sjöfarten och då framförallt

den inrikes farten arbetar under andra betingelser. Beträffande vår

inrikes sjöfart äro förhållandena i mångt och mycket desamma som för

näringslivet i övrigt. Här föreligga obestridligen i och för sig vägande skäl

för att inskränka lagens tillämplighetsområde och sålunda överlämna till

parterna att avtalsvägen bestämma anställningsvillkoren. I likhet med socialstyrelsen

finner jag det emellertid ytterst vanskligt att åstadkomma en

tillfredsställande gränsdragning mellan den sjöfart som skulle omfattas

av sjömanslagen och den som skulle lämnas utanför. Ett särskiljande

av den mindre sjöfarten skulle vidare innebära en stark brytning med hittillsvarande

svensk och nordisk lagstiftningstradition. I så måtto synes det

emellertid möjligt att beakta den mindre sjöfartens särläge som hänsyn

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

därtill kan föranleda till varsamhet på punkter som ha särskilt stor betydelse

just för denna sjöfart.

Det av sjömanskommittén framlagda förslaget till ny sjömanslag och till

vissa ändringar av sjölagen synes i stort sett uppfylla de krav, som enligt

nu anförda synpunkter böra ställas på en lagstiftning om sjöfolkets anställningsvillkor

och övriga sociala förhållanden. I vissa hänseenden torde

dock förslaget gå längre än som kan anses lämpligt och bör därför underkastas

motsvarande jämkningar.

Motionerna I: 492 och II: 625.

I motionerna anföres att förslaget till sjömanslag i väsentliga avseenden

avviker från det s. k. Köpenhamns-utkastet, som tillkommit efter gemensamma

nordiska överläggningar. Det förefaller motionärerna som om det

nordiska samarbetet på sjömanslagstiftningens område vore på väg att brytas.

Detta skulle enligt motionärernas mening medföra vissa rent praktiska

olägenheter och även i någon mån kunna påverka konkurrensförhållandena.

Med hänsyn härtill skulle det vara till fördel för sakfrågornas avgörande,

om en ny utredning med sikte på det nordiska samarbetet komme till stånd

innan det slutliga avgörandet fattades. Motionärerna hemställa därför, att

riksdagen med avslag på propositionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

begära, att Kungl. Maj :t ville i samarbete med de nordiska grannländerna

utarbeta nytt förslag till sjömanslag m. m. och sedermera förelägga detsamma

riksdagen.

Motionärerna understryka vidare, att den föreslagna lagstiftningen kommer

att medföra ekonomiskt betungande konsekvenser för den svenska rederinäringen

vid en tidpunkt, då konjunkturerna för densamma tendera att

bli mindre gynnsamma än tidigare. Beklagligt är också, att sjömanskommittén

varit splittrad i bedömandet av viktiga frågor på grund av sin sammansättning.

Härigenom har kommitténs prövning i viss mån blivit ensidig.

I motionerna beklagas även att Kungl. Maj :t funnit anledning att i detalj

lagstifta på ett område av arbetslivet, där man — trots de speciella svårigheterna

på just detta område —- dock med förtroende kunnat uppdraga åt

arbetsmarknadens parter att avtalsvägen nå fram till reglering av en del

utav de detaljfrågor som avses bli reglerade i lagen. De risker för tvister och

feltolkningar som detaljlagstiftning lätt för med sig hade därigenom kunnat

undvikas till fördel för samarbetet och samförståndet på denna del av arbetsmarknaden.

Slutligen anföra motionärerna, att de nya förmånerna torde ha tillkommit

i syfte att säkerställa rekryteringen av de ombordanställda. Denna strävan

synes dock på en del punkter ha lett till förslag om förmåner, som i viss

grad kunna missbrukas. Förslaget innebär emellertid i en rad avseenden

väsentliga förbättringar i sjöfolkets sociala förhållanden, vilket hälsas med

tillfredsställelse.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

57

Motionen II: 626.

Motionärerna anföra att förslaget till sjömanslag utformats så, att varken

Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för sjömän eller Genévekonventionen

nr 93 om hyror, arbetstid och bemanning å fartyg kunna ratificeras.

Enligt motionärernas mening ha de svenska sjömännen rätteligen

kunnat vänta, att. sjömanslagen får sådan avfattning att ratifikation kan

ske.

Utskottet.

I likhet med departementschefen finner utskottet det vara av vikt, att den

nordiska sjömanslagstiftningen såvitt möjligt blir enhetlig. Av propositionen

framgår också att de nu framlagda förslagen tillkommit efter ingående

överläggningar mellan representanter för de nordiska länderna. Ehuru överläggningarna

ledde till enighet i flertalet frågor, kunde full överensstämmelse

länderna emellan icke uppnås. I propositionen har sjömanslagen utformats

i nära anslutning till det svenska Köpenhamns-utkastet. Utskottet

delar departementschefens uppfattning, att förnyade nordiska överläggningar

icke skulle komma att leda till att de fyra länderna enade sig om en likalydande

sjömanslag. Även om rättsuppfattningen inom länderna i stort sett

är densamma, ligger det i sakens natur att meningarna av olika skäl i enstaka

frågor bryta sig så starkt, att det är omöjligt att finna en helt gemensam

linje. Hänsynen till den nordiska gemenskapen får självfallet icke

föra så långt, att vårt land skulle anses förhindrat att lösa uppkommande

frågor på sätt som bäst överensstämmer med våra förhållanden. På grund

av det anförda får utskottet avstyrka bifall till yrkandet i motionerna I: 492

och II: 625, att frågan om ny sjömanslag måtte uppskjutas i avvaktan på förnyade

nordiska överläggningar.

Vad angår det i motionen 11:626 berörda spörsmålet om Sveriges anslutning

till Seattlekonventionen nr 70 och Genévekonventionen nr 93 må

framhållas, att det i propositionen framlagda förslaget till sjömanslag icke

strider mot sistnämnda konvention. Denna upptager emellertid alltjämt vissa

regler om minimilön för matroser. Härutinnan må hänvisas till vad utskottet

anfört i sitt utlåtande nr 34/1950. — Beträffande Seattlekonventionen nr 70

förhåller det sig däremot så, att förslaget till sjömanslag strider mot konventionen.

I förslaget återfinnas nämligen bestämmelser om rätt till sjuklön

och sjukvård, vilka i vissa avseenden äro mindre förmånliga för de ombordanställda,

än konventionen föreskriver. I denna fråga ansluter sig utskottet

till departementschefens åsikt, att sjöfolket skulle komma i en alltför gynnsam

ställning i förhållande till de enskilda arbetstagarna i land, därest konventionens

föreskrifter om sjukförmåner överfördes till sjömanslagen. Utskottet

har vidare i likhet med departementschefen uppmärksammat, att

ingen av de ombordanställdas organisationer yrkat en så långt gående änd
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

ring av gällande sjömanslags bestämmelser. — Enligt vad utskottet inhämtat

har endast Frankrike ratificerat Seattlekonventionen nr 70, under det

att intet land anslutit sig till Genévekonventionen nr 93. Eftersom sålunda

ingen av de större sjöfartsnationerna ratificerat de båda konventionerna,

finner utskottet det icke heller angeläget att svensk lagstiftning redan nu

bringas helt i överensstämmelse med konventionerna. På grund av det anförda

biträder utskottet departementschefens mening, att dessa för närvarande

icke böra ratificeras.

Vid bedömandet av spörsmålet i vilken utsträckning sjömanslagen bör

reglera sjöfolkets anställningsvillkor och sociala förmåner må till en början

framhållas, att vår sjölagstiftning av ålder lämnat utförliga bestämmelser

om sjöfolkets skyldigheter och rättigheter i tjänsten. Enligt utskottets mening

ha vägande skäl för ett avsteg från denna ordning icke förebringats.

Utskottet vill därmed ingalunda bestrida, att åtskilliga frågor i och för sig

äro av den art att de — såsom är fallet beträffande arbetstagare i land —

skulle kunna överlämnas åt parterna att lösas genom avtal. Av hänsyn till

sjöfartssäkerheten är det emellertid ofrånkomligt att — till skillnad från

vad som gäller i fråga om övriga arbetstagare — i lag ingående reglera sjöfolkets

skyldigheter och åligganden. Härvid må erinras bl. a. om stadgandena

angående sjömans lydnadsplikt, angående arbetsgivarens rätt att genom

löneavdrag disciplinärt ingripa mot sjöman och att med polismyndighets hjälp

inställa utebliven sjöman å fartyget samt angående ombordanställds skyldighet

att underkasta sig ansvar för vissa brott och förseelser i tjänsten.

Det skulle uppenbarligen framstå såsom ett ensidigt gynnande av arbetsgivarparten,

om endast de bestämmelser som avhandla sjöfolkets rättigheter

skulle borttagas ur sjömanslagen. Den uppfattningen bör icke bibringas de

ombordanställda, att lagen icke längre värnar om den trygghet i anställningen

som bör tillkomma utövarna av sjömansyrket. Såsom departementschefen

antytt bör lagens räckvidd därför bestämmas av billighets- och lämplighetsskäl.

De i motionerna I: 492 och II: 625 uttalade farhågorna för att en utförlig

lagstiftning i högre grad än avtal skulle vara ägnad att skapa tvister

mellan parterna synas utskottet överdrivna.

Såsom departementschefen anfört är det stundom vanskligt att bedöma,

huruvida en bestämmelse är billig och lämplig. Detta framgår bäst därav,

att såväl inom sjömanskommittén som bland remissinstanserna meningarna

härutinnan varit splittrade i ett flertal avseenden. Å ena sidan åberopas angelägenheten

av att icke lägga sådana bördor på vår sjöfartsnäring, att dess

möjligheter att hävda sig på den internationella marknaden försvagas till

skada både för vårt land och för sjömännen själva. Vidare skulle det, med

hänsyn till att sjömansyrket numera icke är så särpräglat som förr, ej vara

befogat att tillerkänna sjöfolket förmåner, som gå avsevärt längre än de för

andra arbetstagare gällande. Å andra sidan framhålles nödvändigheten av

att göra det krävande och ansvarsfulla sjömansyrket så lockande, att sjöfartsnäringen

icke blir lidande genom brist på yrkeskunnig arbetskraft.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Enligt utskottets uppfattning har den svenska rederinäringen — i allt fall

såvitt angår den större utrikessjöfarten — vuxit sig så stark, att den utan

svårighet kan bära de ökade förmåner, som av sjömanskommittén föreslås

skola tillkomma de ombordanställda. Det torde ej heller vara att befara, att

konjunkturerna skulle försämras till den grad att de föreslagna förmånerna

skulle medföra en för näringen övermäktig belastning. Vidare finner utskottet

i likhet med departementschefen, att sjömansyrket alltjämt uppvisar sådana

särdrag att det är naturligt att tillerkänna sjöfolket i utrikes fart förmåner,

som icke alltid åtnjutas av övriga enskilda arbetstagare. Utskottet

ansluter sig även till departementschefens uppfattning, att de nuvarande

rekryteringsförhållandena icke äro tillfredsställande. Det kan icke vara till

gagn för svensk sjöfart, att årligen drygt halva antalet sjömän lämna sitt

yrke. Enligt utskottets mening skulle en förbättring av sjöfolkets anställningsvillkor

motverka denna utveckling.

Såsom departementschefen påpekat arbetar den mindre sjöfarten och då

framför allt den inrikes farten under andra betingelser än den större utrikes

farten. Uppenbarligen har den mindre sjöfarten svårare att hävda sig i konkurrensen.

Dessutom har den långt flera beröringspunkter med näringslivet

i land än den större sjöfarten. I likhet med departementschefen finner

utskottet, att det med hänsyn härtill kunde vara i och för sig befogat att begränsa

lagens tillämplighet såvitt angår den mindre sjöfarten. Utskottet biträder

emellertid departementschefens åsikt, att en tillfredsställande gränsdragning

är ytterst vansklig att genomföra, och att det därför icke är tillrådligt

att bryta mot hittills gällande ordning. Detta hindrar dock icke, att viss

hänsyn tages till den mindre sjöfarten. Så har också skett beträffande bestämmelserna

om ombordanställds rätt till sjuklön och sjukvård. Utskottet

anser sig emellertid böra framhålla att, därest ytterligare undantagsbestämmelser

för viss gren av sjöfartsnäringen infördes i lagen, följden säkerligen

skulle bli, att de ombordanställda avtalsvägen tillförsäkrade sig i huvudsak

samma förmåner som gälla för sjöfolket i övrigt eller också, att rekryteringen

av arbetskraft avsevärt försvårades för denna del av sjöfarten.

Sammanfattningsvis vill utskottet anföra, att de genom propositionen

framlagda lagförslagen synas innebära en skälig avvägning mellan de sinsemellan

stridande synpunkter, som under ärendets beredning framkommit

från olika håll. Det är endast i ett par avseenden som utskottet funnit skäl

föreligga att frångå förslagen. Härom må hänvisas till den följande framställningen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

D. Förslaget till sjömanslag.

1 kap. Om befälhavarens tjänsteavtal.

3 §•

Gällande rätt.

Enligt 3 § första stycket gällande lag är redaren berättigad att när som

helst skilja befälhavaren från dennes befattning. I anslutning därtill stadgas

i andra stycket att, därest befälhavaren avskedas innan tiden för tjänsteavtalets

bestånd gått till ända och utan att han själv givit anledning därtill,

han äger rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider. I

tredje stycket lämnas en hjälpregel för det fall, att utredning angående förlusten

ej förebringas. Befälhavaren blir då berättigad till en standardersättning,

motsvarande hyra för tre månader jämte fri resa med underhåll

till den ort, där tjänsten rätteligen skolat frånträdas. Det må i detta

sammanhang erinras att uppsägningstiden för befälhavaren enligt 2 § är

tre månader. Samma uppsägningstid gäller vanligen enligt avtalen.

Bestämmelserna i 3 § motsvaras för besättningens del av reglerna i 34 §.

Sakligt skiljer sig 3 § från 34 § endast såtillvida, att det skadestånd, som

utgår enligt hjälpregeln i sistnämnda paragraf, bestämts till hyra för två

månader, om sjömannen tillhör befälsgraden, och för en månad om han tillhör

manskapsgraden. Av 13 § framgår att uppsägningstiden för befälet

är en månad och för manskapet sju dagar. De för sjömännen gällande

tjänsteavtalen stadga i huvudsak samma uppsägningstid.

S jömanskommittén.

Kommittén framhåller inledningsvis, att ersättningen vid kontraktsstridigt

avsked enligt 1891 och 1864 års lagar utgick med standardbelopp. I motiven

till 1891 års lag anfördes att det principiellt riktiga visserligen vore,

alt den avskedade tillerkändes varken mer eller mindre än full ersättning

för den skada som åsamkades honom genom kontaktsbrottet, men att —

med hänsyn till svårigheten eller omöjligheten att uppskatta skadan, särskilt

med de former under vilka tvister därom åtminstone i första hand

prövades — det vore nödvändigt att välja en i viss mån godtycklig utväg.

Kommittén erinrar därjämte om att i motiven till gällande sjömanslag framhålles,

att denna synpunkt visserligen vore värd synnerligt beaktande, men

att den syntes kunna nöjaktigt tillgodoses genom att regeln om standardersättning

bibehölles såsom en hjälpregel att användas i de fall då ersättningsfrågan

icke utreddes. Kommittén påpekar även, att den norska sjömanslagen

icke föreskriver annan form för gottgörelse vid kontraktsstridigt avsked

än standardersättning, samt att den danska lagen intager samma ståndpunkt

såvitt angår besättningen.

I fortsättningen omnämner kommittén, att under de nordiska överläggningarna

önskemål framkommit från danskt och finskt håll om att de

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

61

övriga länderna skulle ansluta sig till den norska ståndpunkten. Därvid hade

från norsk sida vitsordats att regeln om standardersättning visat sig synnerligen

praktisk och uppenbarligen bidragit till att förhindra tvister, varför

den avgjort vore att föredraga framför en regel, vars tillämpning förutsatte

prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Kommittén tillägger,

att de nordiska överläggningarna även utmynnade i att samtliga fyra länders

Köpenhamns-utkast upptogo den norska lagens regler om standardersättning.

Kommittén övergår därefter till att redogöra för huvudgrunderna i svensk

rättspraxis på förevarande område. Det framhålles, att en sjömans tjänsteavtal

vanligen torde vara slutet att efter viss uppsägningstid upphöra i

svensk hamn. Kommittén anför härefter följande.

»Tvekan torde icke råda därom, att sjömannen till följd av avtalets innehåll

i princip är förhindrad att lämna fartyget annorstädes än i svensk

hamn och att han förty gör sig skyldig till icke endast kontraktsbrott utan

även rymning, om han lämnar fartyget i utländsk hamn. Saken ställer sig

emellertid annorlunda ur arbetsgivarens synpunkt. Från redarhåll har med

skärpa hävdats, att kontraktsbrott icke föreligger från arbetsgivarens sida,

om sjömannen avmönstras i utlandet, blott han får ersättning, motsvarande

fri resa med underhåll till svensk hamn samt hyra under den tid,

som normalt kan beräknas åtgå för hemresan, dock minst under tid som

svarar mot den avtalade uppsägningstiden. Från arbetstagarnas sida har

lika bestämt gjorts gällande, att ett avskedande föreligger, så snart sjömannen

blir avmönstrad i utlandet. Till en början intog svensk rättspraxis samma

ståndpunkt som redarna (jfr ex. NJA 1931:91), men genom arbetsdomstolens

dom nr 19/1934 får anses vara slutgiltigt fastslaget, att en i

utlandet verkställd avmönstring, när avtalet föreskriver frånträdande i

svensk hamn, är att betrakta såsom ett sådant avskedande ur tjänsten,

som enligt 34 § sjömanslagen medför skyldighet för redaren att utgiva

ersättning för sjömannens förlust. Norsk rättspraxis är så sträng på denna

punkt, att sjömannen anses vara avskedad, om fartyget lämnar den norska

hamn där sjömannen ilandsatts, innan uppsägningstiden gått till ända.»

Kommittén påpekar vidare, att enligt arbetsdomstolens tolkning av

den svenska sjömanslagens nuvarande skadeståndsregler det sjömannen

tillkommande skadeståndet icke kan bestämmas till högre belopp än som

erfordras för att försätta sjömannen i samma ställning som om han snarast

möjligt efter den tidpunkt, då avskedandet ägde rum, blivit med fartyget

förd till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande och tilllika

fått åtnjuta uppsägningstid. I anslutning därtill anmärker kommittén

att, även om sålunda grunden för skadeståndets beräknande får anses klar,

omständigheterna i det särskilda fallet kunna vara sådana att de inbjuda

till tvister. Sålunda ha parterna måhända olika uppfattning om storleken

av det belopp, som erfordras för att försätta sjömannen i nyssnämnda ställning,

eller ock kan från arbetsgivarens sida exempelvis påstås, att det är

möjligt för sjömannen att resa med den eller den lägenheten, under det att

sjömannen gör gällande, att tiden är för knapp för detta. Vidare kan tvist

uppstå angående i vad mån särskilda omständigheter, såsom tillstötande

sjukdom, inverka på ersättningens storlek.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Enligt kommitténs mening är en avvikelse från vedertagna grundsatser

på skadeståndsrättens område försvarad med hänsyn till sjöfartsnäringens

särart. Kommittén föreslår därför, att den befälhavaren och sjöman tillkommande

ersättningen vid kontraktsstridigt avsked alltid skall utgå med

standardbelopp. Härigenom skulle även enighet uppnås med övriga nordiska

länder.

I fråga om skadeståndets storlek föreslår kommittén, att detta för befälhavaren

bestämmes till hyra för tre månader med rätt till fri resa med

underhåll till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande eller,

där 2 § är tillämplig och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska

hamn eller till hemorten här i riket. Möjlighet att resa till hemorten i riket

innefattar en nyhet.

Det må redan här anmärkas att kommittén i fråga om besättningen föreslår,

att skadeståndet såväl beträffande befäl som manskap skall utgå med

belopp motsvarande hyra för två månader.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja bibehålla nuvarande

skadeståndsregler. De anse, att tillämpningen av dessa regler icke givit

anledning till särskilda svårigheter, samt att icke heller i övrigt bärande

skäl förebringats för ett avsteg från allmänt vedertagna principer på

skadeståndsrättens område. Ett sådant avsteg är enligt deras åsikt desto

mindre berättigat som man på andra områden, där sjömansyrkets särart

icke föranleder till annat ståndpunktstagande, strävar efter att få de till

sjöss gällande bestämmelserna i samklang med motsvarande föreskrifter i

land. Reservanterna kunna icke heller finna det riktigt, att befälhavare eller

besättningsmän, som efter avsked erhålla ny anställning — vilket då det

gäller allt befäl åtminstone för närvarande kan ske utan tidsutdräkt —- skola

intill en tid av tre respektive två månader uppbära dubbel hyra. I den praktiska

tillämpningen av den norska sjömanslagen synas också reglerna om

standardersättning enligt reservanternas mening ofta ha lett till stötande

resultat och den förenkling av skadeståndsberäkningen, som vinnes genom

dylika regler, torde sålunda icke uppvägas av betydande olägenheter ur rättvisesynpunkt.

Remissinstanserna.

Kommerskollegium samt de ombordanställdas organisationer tillstyrka

kommitténs förslag, att ersättningen vid kontraktsstridigt avsked städse

skall utgå med standardbelopp.

Kommerskollegium understryker emellertid, att man genom en återgång

till standardersättningen släppt själva grunden för att ersättning i föreliggande

fall skall utgå, nämligen att vederbörande skall gottgöras för en verklig

och oförskylld förlust. I allmänhet torde standardersättningen överstiga

denna förlust; i vissa fall kanske förlust icke föreligger. Givet är dock att i

undantagsfall den verkliga förlusten kan vara större än nämnda ersättning.

Kollegium har emellertid med hänsyn till att den av kommittén föreslagna

regeln måste bidraga till att förhindra tvister mellan parterna och sålunda

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

63

visa sig praktisk, särskilt med de former under vilka dylika tvister i första

hand prövas, funnit sig icke böra avstyrka regelns återinförande i sjömanslagen.

Även fartygsbefälsföreningen anser, att ifrågavarande regel är ägnad att

förhindra tvister.

Maskinbefälsförbundet framhåller, att 34 § i sin nuvarande lydelse i stort

sett är utan betydelse för sjömännen. Enligt förbundets uppfattning är det

ytterst sällan som en jämlikt nämnda lagrum avskedad sjöman erhåller ersättning

för den förlust han lider genom avskedandet. Framförallt gäller

detta, då sjömannen avskedas i utländsk hamn. Förbundet hänvisar till den

av kommittén lämnade redogörelsen för gällande rättspraxis och anmärker

i anslutning därtill att sjömannens förlust vanligen icke täckes av den ersättning

som sålunda tillerkännes honom. Förbundet understryker emellertid,

att nämnda praxis icke medfört att tvister kunnat undvikas. Så blir fallet

endast om i lagen föreskrives, att ersättningen vid kontraktsstridigt avsked

skall utgå med standardbelopp.

Också sjöfolksförbundet hyser den åsikten, att nuvarande skadeståndsregler

äro utan betydelse för sjöfolket och att kommitténs förslag skulle

innebära en avsevärd förbättring samt giva sjömännen ett relativt gott skydd

i anställningen.

Hovrätten, socialstyrelsen, rådhusrätten samt redare- och övriga arbetsgivareorganisationer

ansluta sig till reservanternas uppfattning, att nuvarande

skadeståndsregler böra bibehållas.

Rådhusrätten kan icke finna en avvikelse från vedertagna principer på

skadeståndsrättens område motiverad med hänsyn till sjöfartsnäringens särart.

Enligt rådhusrättens mening tager nuvarande hjälpregel tillbörlig hänsyn

därtill. Rådhusrätten tillägger emellertid, att det uppenbarligen många

gånger kan te sig svårt att i det ögonblick, då anställningen upphör och därmed

frågan om skadeståndets utbetalande aktualiseras, bedöma i vad mån

den avskedade kommer att lida ekonomisk förlust genom avskedandet. Det

kan då givetvis rent praktiskt ligga nära till hands att ansluta sig till principen

om standardersättning för att undvika anledning till eventuella tvister.

Oaktat denna lösning valts i samtliga fyra nordiska länders Köpenhamnsutkast,

anser sig rådhusrätten böra avstyrka att dylika överväganden läggas

till grund för en lagstiftning, som berör skadeståndsrätten.

Icke heller enligt hovrättens och socialstyrelsens mening är det berättigat

att säga, att en avvikelse från vedertagna rättsgrundsatser på denna punkt

är försvarad med hänsyn till sjöfartsnäringens särart.

Kanalflottans rederiförening anser kommitténs förslag innebära en summarisk

rättskipning, som strider mot svensk rättsåskådning.

I frågan om storleken av den befälhavaren tillko inni

ande standard ersätt ni n gen anmärker fartygsbefälsföreningcn,

att kommittén torde förbisett att den föreslagna goltgörclsen icke täcker

förlust för sådan befälhavare som har längre uppsägningstid än tre månader

och att den icke heller kan anses skälig för befälhavare som anställes för

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

viss tid (seglation, ett år eller dylikt). Föreningen hemställer därför om

sådan utformning av 3 §, att i intet fall standardersättningen för befälhavare

må vara mindre än hyra under hans uppsägningstid eller kvarstående tid

enligt tjänstgöringskontrakt. Vidare yrkar föreningen, att ersättningen i allt

fall skall bestämmas till hyra för sex månader.

Departementschefen.

»Hänsynen till sjöfartssäkerheten har sedan gammalt ansetts fordra att

redaren skall vara berättigad att när som helst skilja såväl befälhavaren

som sjöman från tjänsten. Denna rätt föreligger sålunda även om avskedandet

skulle stå i strid med tjänsteavtalet. Lagen har alltid upptagit föreskrifter,

som ålagt redaren att utgiva skadestånd till den obehörigen avskedade.

Skadeståndsreglerna ha icke hela tiden varit uppbyggda på samma

sätt. Enligt 1864 och 1891 års sjölagar fick den avskedade en på förhand

skönsmässigt bestämd ersättning, motsvarande viss tids lön, varjämte han

hade rätt till fri hemresa med underhåll på redarens bekostnad. I gällande

sjömanslag däremot är huvudprincipen den, att ersättningen till den avskedade

skall motsvara varken mer eller mindre än den förlust han lidit genom

avskedandet.

Kommittén förordar nu med hänvisning huvudsakligen till lämplighetsskäl

en återgång till förut tillämpade skadeståndsregler. Enligt kommitténs

åsikt bör sålunda ett avsteg göras från allmänt gällande principer på skadeståndsrättens

område. Uppenbart är att ett sådant avsteg kan rättfärdigas

endast av hänsyn till de säregna förhållandena inom sjöfartsnäringen. I sådant

hänseende må framhållas att flertalet av de tvister, som kunna uppstå

angående storleken av den sjöman tillkommande ersättningen vid kontraktsstridigt

avsked, till följd av stadgandet i 43 § i första hand bli prövade av

mönstringsförrättaren. Eftersom denne sällan torde vara juridiskt skolad, är

det av särskild betydelse att lagens regler äro lätta att tillämpa. För en regel

om standardersättning tala även andra synpunkter. Såsom av maskinbefälsoch

sjöfolksförbundens yttranden framgår är det bland sjömännen en utbredd

uppfattning, att de enligt nuvarande skadeståndsregler i allmänhet

erhålla en otillbörligt låg ersättning. För den enskilde sjömannen framstår

det som en orättvisa att redaren är lagligen berättigad att, i strid mot det

mellan parterna ingångna avtalet, avskeda sjöman utan annan påföljd än

skyldighet att betala honom den ersättning som skulle utgått vid uppsägning

i vanlig ordning; sjömannen däremot är förfallen till ansvar för

rymning, om han lämnar tjänsten i strid mot avtalet. Det synes mig icke

kunna bestridas att ett sådant betraktelsesätt har ett visst fog. Skall lagen

upptaga en regel om standardersättning, fordrar billigheten uppenbarligen

att regeln så utformas, att den avskedade i övervägande antalet fall blir ordentligt

gottgjord. Därvid kan det av lätt insedda skäl ej undgås att den

avskedade ofta kommer att erhålla större gottgörelse än som motsvarar hans

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

65

verkliga förlust. Denna omständighet synes dock ej ägnad att ingiva allvarligare

betänkligheter. Det må erinras att beträffande den enskilda arbetsanställningen

i land utvecklingen i viss mån går i den riktningen att arbetsgivaren

har svårt att avskeda en arbetstagare utan att kunna åberopa något

i arbetsavtalet särskilt angivet skäl. Såsom inledningsvis antytts är det av

hänsyn till sjöfartsnäringens särart uteslutet att ifrågasätta något liknande

beträffande anställning å ett fartyg. I betraktande bland annat härav ter det

sig knappast obilligt om den ombordanställde, som utan vidare måste finna

sig i ett kontraktsstridigt avsked, kan påräkna en ej alltför snävt tilltagen

ersättning. Till stöd för förslaget om standardersättning må slutligen också

framhållas att samtliga nordiska utkast upptaga en dylik regel.

Vad härefter angår frågan om storleken av befälhavarens ersättning finner

jag i likhet med kommittén, att den bör motsvara lön för tre månader med

rätt för befälhavaren att erhålla fri resa med underhåll till den i avtalet

bestämda orten för tjänstens frånträdande eller, därest 2 § är tillämplig

och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska hamn eller hemorten i

riket. Skäl synes ej föreligga att ge ersättning för längre tid än enligt gällande

hjälpregel. Gentemot fartygsbefälsföreningens yttrande vill jag slutligen

framhålla, att 3 § endast såtillvida torde vara av tvingande natur, som

befälhavaren icke på förhand kan avsäga sig rätten att vid kontraktsstridigt

avsked erhålla den i lagen angivna ersättningen. Det är sålunda intet som

hindrar att befälhavaren genom avtal med redaren tillförsäkrar sig en högre

ersättning.»

Motionerna I: 4.92 och II: 625.

Motionärerna understryka, att den föreslagna regeln om standardersättning

innebär ett avsteg från allmänna skadeståndsregler. Genom regeln uppstår

risk för missbruk av skadeståndsmöjligheterna. Ombordanställd blir

berättigad till lön under viss tid, även om han erhåller ny anställning samma

dag. Enligt motionärernas mening böra sådana frestelser till missbruk

undanröjas redan i lagstiftningen. Härtill kommer att den nuvarande ordningen

i många fall är till fördel för sjöfolket. Framför allt gäller detta ombordanställd

med längre uppsägningstid än den tid, som enligt förslaget normerar

standardersättningens storlek.

Utskottet.

En lagbestämmelse om standardersättning skulle såsom framhållits från

flera håll innebära ett avsteg från allmänt tillämpade skadeståndsregler.

Fråga uppstår då, om förhållandena till sjöss kunna anses vara så särpräglade

att detta avsteg är påkallat. I anslutning härtill må anmärkas att

43 § sjömanslagen upptager den i och för sig lämpliga och praktiska regeln,

att tvist mellan befälhavaren och sjöman angående tjänsteförhållandet i

första hand må avgöras av mönstringsförrättaren eller konsuln. Dessa befattningshavare

torde, såsom departementschefen påpekat, vanligen sakna

juridisk utbildning, varför det är av betydelse att lagens bestämmelser äro

lätta att tillämpa. Det må vidare erinras om att före tillkomsten av gällande

5 Hihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 and. Nr 44.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

sjömanslag skadeståndet vid kontraktsstridigt avsked i princip utgick med

standardbelopp, ehuru detta även då innebar ett avsteg från eljest tillämpade

skadeståndsregler. Slutligen förtjänar framhållas att norrmännen behöllo

bestämmelsen om standardersättning i gällande lag, och att de icke

heller nu önska frångå denna ordning.

Såsom departementschefen antytt följer av en regel om standardersättning,

att gottgörelsen måste bestämmas till så högt belopp att den avskedade

icke vanligen lider förlust. Detta kan å andra sidan innebära, att redaren

får betala den avskedade en ersättning som överstiger den verkliga förlusten.

En sådan ordning kan vid första anblicken förefalla stötande. Sjömanslagens

ståndpunkt, att redaren äger att när som helst och utan angivande

av skäl skilja ombordanställd från tjänsten utan hänsyn till avtalets föreskrifter

om tid och ort för tjänstens frånträdande, lärer emellertid icke vara

förenlig med eljest vedertagen uppfattning om arbetstagares trygghet i anställningen.

Detta framträder särskilt tydligt mot bakgrunden därav, att

straff för rymning kan ådömas sjöman, som lämnar tjänsten i strid med

tjänsteavtalets bestämmelser. Något liknande förekommer icke beträffande

arbetstagare i land. Att utövaren av sjömansyrket får avstå från den

trygghet i anställningen, som anses böra tillkomma andra arbetstagare, har

sin grund i hänsynen till sjöfartssäkerheten. I likhet med departementschefen

kan utskottet därför icke finna det obilligt, om den ombordanställde

vid kontraktsstridigt avsked kan påräkna en ej alltför snävt tilltagen ersättning.

I anslutning till vad i motionerna I: 492 och II: 625 anförts därom att

en regel om standardersättning skulle inbjuda till missbruk må invändas,

att det ligger i regelns natur att den avskedade äger rätt till den föreskrivna

ersättningen, oberoende av huruvida och när han tillträder annan tjänst.

Eftersom det ligger i arbetsgivarens hand att vidtaga den åtgärd, som berättigar

den ombordanställde till ersättningen, kan det icke bli tal om missbruk

från dennes sida.

I fråga om storleken av det befälhavaren tillkommande skadeståndet ansluter

sig utskottet till departementschefens förslag, att ersättningen bör

bestämmas till lön för tre månader jämte i förekommande fall rätt till fri

resa med underhåll.

Med anledning av motionärernas påpekande, att en regel om standardersättning

stundom skulle vara till nackdel för den ombordanställde,

vill utskottet understryka riktigheten av departementschefens invändning

häremot, nämligen att lagens bestämmelser icke äro tvingande i den meningen,

att den ombordanställde skulle vara förhindrad att genom uttryckligt

förbehåll i avtalet tillförsäkra sig högre ersättning än den i lagen angivna.

Ett lagstadgande av t. ex. det innehållet, att ombordanställd under

alla förhållanden äger rätt till lön under tid motsvarande uppsägningstiden,

skulle innebära ett avsteg från själva principen om standardersättning.

På grund av det anförda får utskottet avstyrka motionerna 1: 492 och II:

625 i denna del.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

4 §•

67

Gällande rätt.

I lagrummet lämnas för närvarande regler angående hyran för det fall,

att redaren avskedar befälhavaren därför att denne till följd av sjukdom eller

skada är ur stånd att föra fartyget. Huvudregeln är att befälhavaren äger

rätt att av redaren erhålla hyra för tre månader efter avgången från tjänsten

(sjukhyra). Lagrummet upptager emellertid vidare det stadgandet att, om

befälhavaren ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller

förtegat den vid tjänstens antagande, han icke är berättigad till hyra för

längre tid än han förrättat tjänsten.

I huvudsak likartade regler för besättningen återfinnas i 32 § gällande

lag.

1 detta sammanhang må anmärkas att såväl befälhavaren (se 7 och

28 §§) som sjöman (se 28 §) är berättigad till sjukvård på redarens bekostnad

under närmare angiven tid. Även här gäller dock den begränsningen,

att förmånen icke utgår där vederbörande ådragit sig sjukdomen eller skadan

genom grovt vållande eller förtegat den vid tjänstens antagande.

Slutligen må tilläggas att enligt 28 § sjömanslagen gäller att, då fråga

är om svensk sjöman som kvarlämnas i utlandet och är behäftad med könssjukdom

i smittsamt skede, kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling

och läkemedel för tiden efter anställningens upphörande bestrides av statsmedel.

Sjömanskommittén.

I anslutning till denna paragraf upptager sjömanskommittén frågan om

könssjukdomarnas ställning till behandling. Inledningsvis framhåller kommittén,

att gällande sjömanslag icke lämnar särbestämmelser för dessa

sjukdomar, men att enligt rådande rättsuppfattning en könssjukdom är att

betrakta såsom självförvållad intill dess vederbörande visat, att han oförskyllt

ådragit sig sjukdomen. Såsom kommittén anmärker följer därav så

gott som undantagslöst att en ombordanställd, vilken ådragit sig en könssjukdom,

icke kan kräva sjukhyra och ej heller sjukvård på redarens bekostnad.

Kommittén hävdar, att uppfattningen om könssjukdomarna tidigare

torde varit en annan. Därvid hänvisas till att redaren under den tid

1864 års sjölag gällde ansågs pliktig att bekosta vården av könssjuk sjöman,

oaktat jämväl denna lag befriade redaren från skyldigheten att bestrida

vårdkostnader, uppkomna på grund av sjukdom som sjöman ådragit

sig genom grovt vållande. Beträffande 1891 års sjölag anför kommittén, att

lagen visserligen stadgade rätt för redaren att å sjömans hyra avkorta vad

redaren utgivit för dennes räkning för vård som föranletts av könssjukdom,

men att varken av lagens ordalydelse eller av förarbetena till lagen med

säkerhet kan utläsas, huruvida anledningen till denna lagens inställning

var att sådan sjukdom ansågs vara självförvållad.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Vidare anför kommittén följande:

Kommittén hävdar till en början, att det icke är förenligt med vår tids

uppfattning att utan vidare fastslå, att eu könssjukdom skall vara att betrakta

såsom ådragen genom eget grovt vållande. Enligt kommitténs mening

bör tvärtom utgångspunkten — liksom beträffande alla andra sjukdomar

—• vara den, att sjukdomen icke är att anse såsom självförvållad. Vad särskilt

angår sjömansyrket måste i denna fråga hänsyn tagas till yrkets särart

och de förhållanden varunder vederbörande lever. Kommittén har vidare

beaktat, att gällande praxis måste fresta den, som ådragit sig en könssjukdom,

att i det längsta söka dölja sin sjukdom, eftersom han eljest riskerar

att själv få bekosta erforderlig vård samt förlora sina löneförmåner.

En sådan ordning är icke till fördel vare sig för den sjuke eller hans omgivning.

Det är kommittén bekant, att det stora danska rederiet »Det 0stasiatiske

Koinpagni» i Köpenhamn ändrat inställning till könssjukdomarna.

Från och med år 1947 har detta rederi såsom ett led i kampen mot könssjukdomarna

i fråga om sjukvård jämställt dem med andra sjukdomar.

Rederiet anser nämligen, att härigenom större säkerhet vinnes för att sjukdomsfallen

skola komma under behandling i rätt tid. Rederiet har vidare

funnit, att den nya ordningen icke blivit särskilt kostsam för rederiet, framförallt

beroende "därpå att en i tid behandlad könssjukdom numera endast

i undantagsfall blir så elakartad att arbetsoförmåga uppstår eller sjukhusvård

i land erfordras.

Med stöd av vad sålunda anförts finner kommittén det böra lagfästas, att

den rätt till hyra och fri sjukvård som enligt sjömanslagen tillkommer sjuk

befälhavare eller sjöman icke skall gå förlorad av den anledningen att sjukdomen

är en könssjukdom. Enligt kommitténs mening är det skäligt att

sjöfartsnäringen och icke den enskilde får bära de utgifter som kunna uppkomma

i sådant sammanhang. Kommittén anser emellertid, att en lagbestämmelse

därom icke bör göras undantagslös. Sålunda synes det kommittén

naturligt, att bestämmelsen blir tillämplig endast i fråga om svenskt

sjöfolk. Detta sammanhänger med det förhållandet att svenska sjömän, som

äro anställda å utländska fartyg, torde få avstå från hyra samt själva bekosta

vården, då fråga är om könssjukdom. De sålunda föreslagna reglerna

överensstämma med dem, som upptagits i de fyra Köpenhamns-utkasten.

Härutöver bör emellertid enligt kommitténs mening utsägas att, där den

ombordanställde ådragit sig könssjukdomen avsiktligen, han icke äger kräva

hyra eller sjukvård på redarens bekostnad.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld förklara sig icke kunna

biträda kommitténs förslag i fråga om könssjukdomarna. Enligt deras mening

är det stötande mot rättskänslan att stadga så långt gående förmåner

för sjömännen i fall, där de ha särskild anledning till försiktighet. Reservanterna

framhålla, att könssjukdomarna äro mycket vanliga bland sjömännen

och att desamma ofta äro förorsakade av vårdslöshet från deras

sida. De föreslagna reglerna äro enligt reservanternas åsikt uppenbarligen

ägnade att motverka alla de försök till förbättring å detta område, som sedan

lång tid tillbaka gjorts från skilda håll.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

69

Remissinstanserna.

Samtliga sjöfolksorganisationer ansluta sig till förslaget om könssjukdomarna.

Sålunda finner maskinbefälsförbundel det vara på tiden, att den

nuvarande, helt förlegade inställningen till könssjukdomarna ändras. Enligt

förbundets mening föreligger icke någon rimlig anledning till att en

könssjuk sjöman skall försättas i sämre ställning än sjöman, som ådragit

sig annan sjukdom. Det kan icke vara riktigt att låta moraliska värdeomdömen

vara avgörande för frågans lösning. Förbundet framhåller vidare, att

enligt de engelska kollektivavtalen (särskild lagstiftning saknas) de veneriska

sjukdomarna icke äro att likställa med självförvållade sjukdomar.

Enligt förbundets åsikt innebär kommitténs förslag ett viktigt framsteg i

kampen mot könssjukdomarna.

Jämväl medicinalstyrelsen biträder kommitténs uppfattning, att könssjukdomar

böra jämställas med övriga sjukdomar och att utgångspunkten

bör vara den, att könssjukdomarna icke äro att anse som självförvållade.

I anslutning härtill anför styrelsen följande.

Genom behandlingsmedlens utveckling under senare år är det numera

möjligt att behandla könssjukdomar i färskt stadium så snabbt, att dessa

sjukdomar knappast behöva medföra arbetsoförmåga under mer än något

dygn. Gonorré behöver sålunda som regel blott behandlas med en injektion

av penicillin, och syfilis i färskt stadium under några dagar, ehuru det vid

brådskande fall även vid syfilis är möjligt att giva en så stor engångsdos,

att vidare behandling kan undvaras eller givas vid ett senare tillfälle. Komplikationer

(t. ex. gonorroisk bitestikelinflammation, »nedslag») eller äldre

stadier av sjukdomarna kräva längre tids behandling men inträda mycket

oberäkneligt och i fråga om syfilis kanske först 3—50 år efter smittans

ådragande.

De två övriga könssjukdomarna, ulcus molle och lymfogranuloina inguinale,

vilka sjukdomar äro synnerligen sparsamt förekommande i Sverige,

kräva längre behandling (4—7 dagar) men då behandlingen består i intagande

av tabletter kan den utan större olägenhet försiggå ombord och medför

endast i undantagsfall arbetsoförmåga.

Av det ovan sagda framgår, att färska fall av könssjukdomar numera

kunna behandlas med en engångsdos eller under några få dagar. Komplikationer

inträda oregelbundet och efter lång tid blott i fall, som ej behandlats,

varför man ur praktisk synpunkt kan bortse från dem. Avsiktligt

ådragna könssjukdomar torde sålunda i praktiken komma att bli utan betydelse

som anledning till avmönstring.

På grund av det anförda finner styrelsen ej skäl att föreslå annan ändring

i de av kommittén föreslagna reglerna än att bestämmelsen om avsiktligen

ådragen könssjukdom skall utgå.

Kommerskollegium förklarar sig icke vilja taga ställning till frågan huruvida

könssjukdom utan vidare bör anses förvärvad genom grovt vållande

eller ej. Kollegium anser emellertid, att enahanda rätt till ersättning vid sådan

sjukdom som vid annan sjukdom torde vara ägnad att gagna sjukdomens

bekämpande. Med hänsyn till den försvinnande ringa betydelse, undantaget

för avsiktligen ådragen könssjukdom torde kunna få, och oklarheten

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

om gränsen mellan uppsåt och avsikt anser kollegium lagrummet böra erhålla

sådan lydelse, att därav framgår att sjömannen, därest könssjukdomen

är uppsåtligen ådragen, förlorar rätten till sjukhyra och sjukvård på redarens

bekostnad.

Socialstyrelsen — som inledningsvis understryker att en könssjukdom enligt

gällande praxis i regel är att betrakta såsom självförvållad — finner de

av kommittén anförda sociala skälen för att jämställa könssjukdomarna med

andra sjukdomar i och för sig värda allt beaktande men ifrågasätter om fog

föreligger att ålägga redaren att utge sjukhyra i sådant fall. Styrelsen erinrar

därvid om att en i utlandet kvarlämnad sjöman, som lider av könssjukdom

i smittsamt skede, får sina sjukvårdskostnader ersatta av staten.

Hovrätten ställer sig mycket tveksam till de av kommittén föreslagna särreglerna

vid könssjukdom och förklarar sig icke kunna uttala någon uppfattning

i frågan huruvida reglerna äro ägnade att underlätta de försök till

förbättring av hygienen på detta område, som hittills gjorts, eller ej. Enligt

hovrättens mening synes det emellertid vara att gå väl långt att ålägga redaren

att betala sjukhyra och sjukvård även vid grovt vållande. I anslutning

härtill ifrågasätter hovrätten, att man skulle kunna tänka sig en bevisregel

som medförde viss säkerhet för att icke könssjukdom i varje fall ansåges

ådragen genom grovt vållande. Häremot kan emellertid lätt invändas, att ett

sådant schematiskt bedömande icke bör ifrågakomma, utan att verklig utredning

måste fordras. Samtidigt framhåller hovrätten, att de praktiska svårigheterna

att förebringa dylik utredning av värde äro uppenbara, varför

man torde få avstå från att uppställa en bevisregel. Dock bör ordet »avsiktligen»

utbytas mot ordet »uppsåtligen».

Hovrättens yttrande, som avgivits av presidenten och tre av hovrättens

ledamöter, är icke enhälligt. Två av ledamöterna förklara sig icke ha något

att erinra mot de av kommittén föreslagna reglerna.

Rådhusrätten kan icke finna, att bärande skäl förebragts för förslaget att

tillerkänna könssjuk sjöman sjukhyra även i det fall, att det kan bevisas

att han ådragit sig sjukdomen uppsåtligen eller genom grovt vållande. Enligt

rådhusrättens mening har tillbörlig hänsyn till sjöfartsnäringens särart

tagits, om man — i strid med vad tidigare ansetts vara riktigt •— lägger bevisbördan

på redaren, då det gäller att bedöma huruvida grovt vållande föreligger

eller ej. Däremot anser rådhusrätten att av humanitära skäl sjukvård

knappast kan förvägras en könssjuk sjöman.

Generalkonsulatet i New York hyser starka betänkligheter mot kommitténs

förslag såsom icke ägnat att befordra försiktighet hos sjöfolket. Konsulatet

ifrågasätter om det icke vore mera praktiskt med en regel, enligt vilken

rätten till sjukhyra och sjukvård vid könssjukdom förlorades i fall där vederbörande

sjöman underlåtit att följa lämnade anvisningar för profylaktisk

behandling.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivarorganisationer motsätta sig kommitténs

förslag i fråga om könssjukdomarna.

Redareföreningen framhåller, att förslaget i verkligheten innebär, att redaren

blir skyldig att utgiva ersättning till envar sjöman, som lider av vene
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

71

risk åkomma. Enligt föreningens åsikt är kommitténs förslag på denna punkt

absurt och vilar på en tyvärr mycket nedsättande bedömning av sjöfolkets

moraliska kvalifikationer. Föreningen frågar sig om det verkligen kan vara

meningen, att sjömännen, som mycket väl känna till riskerna av sexuella

eskapader i hamnarna, skulle medgivas laglig rätt att övervältra de ekonomiska

följderna därav på sin arbetsgivare utan att behöva iakttaga någon

som helst varsamhet. Föreningen måste bestämt rikta sig mot detta förslag,

som står i strid med gängse uppfattning om rätt och hillighet och som säkerligen

skulle i hög grad medverka till spridningen av könssjukdomarna.

Tvärtom hade man bort rekommendera åtgärder ägnade att motverka överföringen

av dessa sjukdomar. Enligt föreningens åsikt skulle det vara lämpligt

om fartygen i sådant syfte ombord medförde preparat, avsedda för detta

ändamål, och att preparaten mot skälig ersättning tillhandahölles sjömännen.

Departementschefen.

»Såsom kommittén framhållit är rättsuppfattningen för närvarande den,

att könssjukdom är att betrakta såsom självförvållad, såvida icke den sjuke

kan visa att sjukdomen är oförskyllt ådragen. Eftersom detta endast i undantagsfall

torde vara möjligt, blir följden att ombordanställd som lider

av könssjukdom får avstå från lön om han skulle bli arbetsoförmögen eller

avskedad på grund av sjukdomen, och vidare får han, med undantag för det i

28 § tredje stycket omförmälda fallet, själv bekosta sjukvården. Denna

praxis måste anses klart otillfredsställande. Såsom kommittén påpekat, medför

den, att den sjuke frestas att dölja sin sjukdom till skada både för sig

själv och andra. Det är även naturligt, att sjukdomens art — jämte den omständigheten

att ett avskedande icke medför några ekonomiska uppoff''

ringar — hos redarna kan skapa en benägenhet att välja denna utväg för att

slippa behålla den sjuke ombord. Nu angivna omständigheter måste i viss

mån verka hämmande på den kamp, som sedan flera år inom vårt land

förts mot könssjukdomarna. Detta är desto mera betänkligt som erfarenheten

visar, att könssjukdomarna äro särskilt vanliga hland sjöfolk, framförallt

hland unga sjömän, och att smittan införes i landet huvudsakligen

genom sjöfolket.

Det är ingalunda en tillfällighet, att utövarna av sjömansyrket äro särskilt

utsatta för könssjukdom. Härtill bidraga åtskilliga av yrkets särart

betingade omständigheter, på vilka det icke torde vara nödvändigt att närmare

ingå. Det ligger därför ingenting orimligt i tanken, att kostnaderna i

samband med dessa sjukdomar skola bäras av sjöfartsnäringen och icke av

den enskilde sjömannen. Det må erinras om att 1864 års sjölag intog denna

ståndpunkt. En ändring skedde visserligen i och med tillkomsten av 1891

års lag, men den huvudsakliga anledningen härtill torde ha varit, att könssjukdomarna

ansågos åsamka rederierna alltför betungande utgifter.

Såsom medicinalstyrelsen framhållit har läkarvetenskapens framsteg under

senare är medfört, alt könssjukdomarna numera äro ganska lätta att

hota. Behandlingsmetoderna äro enkla och kostnaderna äro förhållandevis

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

små. Endast i undantagsfall tager en i tid behandlad sjukdom sådan vändning,

att arbetsoförmåga uppstår. Ur kostnadssynpunkt torde det alltså icke

vara betänkligt att införa en lagbestämmelse, som ålägger redaren att bestrida

dessa utgifter.

Om nu anförda omständigheter väsentligen stödja kommiltémajoritetens

förslag, kan det emellertid ej förnekas, att de häremot gjorda invändningarna

äga en viss tyngd. Såsom bl. a. socialstyrelsen och hovrätten framhållit,

är det en långtgående ändring, om man ålägger redarna att betala sjuklön

och sjukvård ej blott i fall, då sjömannen utan eget vållande eller trots vanliga

profylaktiska åtgärder drabbas av könssjukdom, utan också i fall, då

han utan vidare underlåtit vidtaga varje som helst försiktighetsmått och

sedan blivit sjuk. Jag har därför — i anslutning till hovrättens yttrande —

övervägt möjligheterna att uppställa en bevisregel, som å ena sidan, till skillnad

från rådande praxis, ger säkerhet för att könssjukdom icke i alla eller

ens flertalet fall betraktas som självförvållad men å andra sidan berövar

den, som försummat vidtaga alla försiktighetsåtgärder och därför själv har

ansvaret, från åtminstone förmånen av sjuklön. Det har emellertid visat sig,

att en sådan gränsdragning möter avsevärda svårigheter; att uppställa en

helt schematisk bevisregel är för övrigt ur flera synpunkter mindre tilltalande.

Den av kommittén föreslagna regeln är, såsom kommerskollegium funnit,

ägnad att underlätta kampen mot könssjukdomarna. Den ombordanställde

skulle med denna regel icke längre ha anledning att dölja sin sjukdom, och

det torde därför kunna antagas, att han omedelbart efter det symptomen

framträtt kommer att anmäla sig för att erhålla lämplig behandling. Denna

omständighet får anses avsevärt väga över den i vissa yttranden påpekade risken

att vetskapen om ovillkorlig rätt till sjukhyra och fri sjukvård skulle

avtrubba sjöfolkets intresse att iakttaga varsamhet, använda profylaktiska

preparat etc.

Med hänsyn till det anförda och med understrykande av att här är fråga

om ett yrke med alldeles särskilda förhållanden har jag ansett mig böra förorda

kommitténs med övriga nordiska utkast överensstämmande förslag,

att det undantag, som lagen stadgar beträffande självförvållad sjukdom, i

princip icke skall gälla könssjukdom. Endast i så måtto synes förslaget

icke böra godtagas som den av kommittén uppställda särregeln för »avsiktligt»

ådragen könssjukdom — ett föga praktiskt fall — torde kunna

utgå.

På de av kommittén anförda skälen bör den föreslagna utvidgningen av

sjukförmånerna icke gälla utländska sjömän.»

Motionerna I: 492 och II: 625.

I motionerna understrykes vikten av att minska könssjukdomarna bland

sjömännen. Enligt motionärernas uppfattning skulle dock ett åläggande för

rederinäringen att stå för de följder i ekonomiskt avseende, som en könssjukdom

kan draga med sig, i varje fall icke bidraga till att minska dessa

s. 73 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

73

sjukdomar. Det synes även obilligt att övervältra ansvaret för enskild arbetstagares

handlande på arbetsgivaren. Samhället har numera i stort sett

åtagit sig kostnaderna för könssjukas behandling. Av sjömansyrkets speciella

rytm och fritidsförhållanden följer emellertid att könssjukdomarna

vunnit stor utbredning bland sjömän. Trots detta måste hävdas att en i

hamn ådragen könssjukdom är beroende på oförsiktighet från den sjukes

sida, eftersom möjligheten till preventiv eller förebyggande åtgärd i övrigt

numera i regel står till buds.

Utskottet.

Enighet torde råda därom att könssjukdomarna äro betydligt vanligare

bland sjömännen än andra samhällsgrupper, ävensom att den huvudsakliga

anledningen härtill är att söka i sjömansyrkets särart. Redan denna omständighet

utgör, såsom departementschefen framhållit, ett vägande skäl för att

rederinäringen och icke den enskilde sjömannen skall bära de utgifter, som

kunna uppkomma i samband med dessa sjukdomar. En ofta återkommande

invändning häremot är, att en sådan ordning skulle vara ägnad att motverka

de försök till förbättringar som från olika håll gjorts på detta område.

Utskottet kan icke dela denna uppfattning. Till en början torde det

ligga i sakens natur, att könssjukdomarnas större eller mindre utbredningbiand

sjöfolket har ringa samband med frågan huruvida de med sjukdomarna

förknippade kostnaderna skola bestridas av den ene eller den andre.

Vad det här framförallt gäller är att begränsa sjukdomarnas skadeverkningar.

Angelägenheten härav är icke ifrågasatt. I likhet med departementschefen

finner utskottet det uppenbart, att gällande lags inställning till könssjukdomarna

måste leda till att en könssjuk sjöman i det längsta söker

dölja sin sjukdom för att icke gå miste om sina löneförmåner eller till och

med omedelbart bli skild från tjänsten. På så sätt främjas näppeligen kampen

mot könssjukdomarna. Enligt utskottets mening skulle denna kamp i

hög grad underlättas, om lagen upptoge en bestämmelse, vilken ålade redaren

att bestrida kostnaderna i samband med dessa sjukdomar. Såsom

departementschefen påpekat skulle den sjuke i så fall sakna anledning att

dölja sjukdomen och det kunde antagas att han omedelbart efter det sjukdomssymptomen

framträtt skulle anmäla sig hos befälet för att få lämplig

behandling. Härtill kommer att redaren får ett verkligt intresse av att deltaga

i kampen mot könssjukdomarna. Ju färre och lindrigare sjukdomsfallen

bleve, desto lägre skulle hans kostnader bli. Redaren skulle uppenbarligen

finna det vara förenligt med sina intressen att motarbeta sjukdomarna

genom att exempelvis meddela upplysning bland sjömännen samt

tillhandahålla profylaktiska preparat och verkningsfulla läkemedel ombord

å fartygen. Det må understrykas att redarens utgifter i samband härmed

icke skulle bli särskilt betungande och att behandlingsmetoderna äro enkla

samtidigt som de vanligen leda till ett snabbt tillfrisknande.

Ur nu angivna synpunkter finner utskottet det vara för frågans lösning

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

föga avgörande, huruvida sjukdomarna äro att betrakta såsom självförvållade

eller ej. Såsom framgår av flera remissyttranden samt departementschefens

anförande torde det för övrigt vara omöjligt att uppställa en rättvis

bevisregel.

Under hänvisning till det sålunda anförda får utskottet avstyrka bifall till

motionerna I: 492 och II: 625 i denna del.

6 §.

Gällande rätt.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att, om fartyget till

följd av sjöolycka går förlorat eller förklaras efter sjöolycka icke vara

iståndsättligt, befälhavarens tjänsteavtal upphör att gälla, där ej annat

följer av avtalets innehåll. Befälhavaren är emellertid pliktig att mot hyra

och underhåll bliva tillstädes och ordna de angelägenheter, som röra fartyget

och lasten. Motsvarande bestämmelser för besättningen återfinnas

i 41 § första stycket.

Enligt 6 § andra stycket skall vad i 41 § är stadgat för sjöman i fråga

om rätt till hyra vid arbetslöshet, till fri hemresa med hyra och underhåll

under resan samt till ersättning för förlorade effekter gälla jämväl för befälhavaren.

I 41 § andra stycket föreskrives att svensk sjöman, som blir arbetslös

till följd av fartygets förolyckande, äger rätt till hyra för den tid han av

sådan anledning är utan anställning, dock högst för två månader utöver

den tid han enligt första stycket åtnjuter hyra.

Enligt 41 § tredje stycket är svensk sjöman, vars anställning upphör i

utlandet till följd av fartygets förolyckande, berättigad att erhålla fri resa

med underhåll till sin hemort här i riket, så ock hyra under resan, i den

mån sådan icke utgår enligt andra stycket. Kostnaden för sjömans hemresa

med underhåll skall bestridas av statsmedel. Sjömannen är dock pliktig

att under närmare angivna förutsättningar antaga tjänst å hemvändande

fartyg.

S jömans kommittén.

Inom kommittén har framhållits att stadgandet i 41 § om rätt till hyra vid

arbetslöshet kommit att få ringa betydelse för sjömännen. Vid en sjöolycka

tedde det sig nämligen ofta ovisst huruvida olyckan vore av sådan beskaffenhet

att nämnda båda lagrum kunde tillämpas och det kunde dröja avsevärd

tid innan denna fråga bleve slutgiltigt avgjord. Detta medförde att,

ehuru sjöolyckan gjort en fortsatt tjänstgöring ombord å fartyget omöjlig,

de ombordanställda vid arbetslöshet icke erhölle den i 41 § angivna ersättningen.

I stället bleve de av redaren skilda från tjänsten och finge tillsvidare

nöja sig med hyra under uppsägningstiden eller, om olyckan inträffat å annan

ort än där tjänsten skulle frånträdas, för den längre tid resan dit kunde

räcka. Skulle det sedermera befinnas, att fartyget vore iståndsättligt, vore

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

de avskurna från möjligheten att kräva ytterligare ersättning. På grund av

det anförda ifrågasatte de ombordanställdas representanter den utvidgningen

av lagrummet, att därunder skulle inrymmas alla de fall, där skeppstjänsten

icke kan fortgå till följd av olyckan.

Kommittén säger sig vid prövningen av denna fråga icke ha funnit

skäl föreslå ändring i nu gällande regler. Då redarens skyldighet att vid

arbetslöshet utgiva ersättning till befälhavaren och besättningen saknar

motsvarighet inom andra arbetsförhållanden, har kommittén ansett, att

skyldigheten icke bör utvidgas. Det framhålles emellertid att, därest förslaget

till ändring av skadeståndsreglerna i 3 och 34 §§ lagfästes, de ombordanställdas

önskemål ändock skulle bli tillgodosedda i avsevärd mån.

Remissinstanserna.

Sjöfolksförbundet hemställer, att den ersättning, varom stadgas i 41 §

andra stycket, skall utgå till sjöman, som blir arbetslös på grund av fartygets

haveri, oavsett om fartyget efter haveriet visar sig vara iståndsättligt

eller ej. Förbundet säger sig kunna påvisa konkreta fall, där fartyg

gjort haveri och sjunkit men där arbetslöshetsersättning icke utgått, därför

att fartyget bärgats och iståndsatts lång tid — i vissa fall mer än ett

år -— efter haveriet. Enligt förbundets mening kan en sådan tillämpning av

lagrummet knappast vara överensstämmande med lagens andemening.

Maskinbefälsförbundet erinrar om att förbundet sedan länge ansluter

sig till den uppfattningen, att 6 och 41 §§ böra vara tillämpliga, så snart

fartyget drabbas av haveri, som omöjliggör tjänstgöring ombord.

Ersättningsbyrån finner det beklagligt att kommittén icke kunnat följa

de ombordanställdas förslag om förenklade regler, vilkas ändamålsenlighet

kan vitsordas av de tjänstemän, som inom utrikesförvaltningen ha att syssla

med hithörande spörsmål. Byrån framhåller, att nuvarande bestämmelser

icke äro ägnade att underlätta handläggningen av dessa ärenden.

Kommerskollegium tillstyrker däremot kommitténs förslag.

Departementschefen.

»Vårt lands sjölagstiftning har sedan länge upptagit den bestämmelsen,

att befälhavarens och besättningens tjänsteavtal förfalla, därest fartyget till

följd av sjöolycka går förlorat eller efter sådan olycka förklaras icke vara

iståndsättligt. Uppsägning av tjänsten är följaktligen icke erforderlig i sådant

fall. För parterna å ömse sidor är det nämligen klart, att fortsatt tjänstgöring

å fartyget omöjliggjorts genom förlisningen. Eftersom avtalets upphörande

icke har sin grund i kontraktsbrott från redarens sida, skulle en

tillämpning av allmänna rättsgrundsatser leda till att befälhavaren och besättningen

själva finge svara för sin skada och att sålunda redaren icke

hade någon förpliktelse gentemot dem. Det har emellertid icke ansetts skäligt

att till fullo tillämpa dessa grundsatser i förevarade fall. Det har framhållits

att rimlig hänsyn måste tagas till sjöfartsnäringens särart.------

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

År 1934 tillfogades den föreskriften att svensk sjöman, som blir arbetslös

till följd av fartygets förolyckande, äger rätt till hyra för den tid han av

sådan anledning är utan anställning, dock för högst två månader. Föreskriften

tillkom närmast för att möjliggöra ratifikation av en internationell konvention

i ämnet, till vilken ett stort antal länder anslutit sig. Såsom grund

för ifrågavarande förmån åberopades att befälhavaren och besättningen, vilka

utan eget förvållande genom fartygets förolyckande helt oförberedda ställdes

utan anställning, skäligen hade anspråk på att erhålla den hjälp som en viss

ersättning vid uppkommande arbetslöshet utgjorde.

Såsom inledningsvis antytts förutsättes för tillämpning av de i 6 och 41 §§

lämnade bestämmelserna, att fartyget till följd av sjöolycka går förlorat eller

med andra ord totalhavererar. Drabbas fartyget däremot av annat haveri,

förfaller icke tjänsteavtalet, även om fortsatt tjänstgöring ombord är omöjlig

för en längre tid. Enär redaren vanligen icke torde vara villig att betala

lön åt en befälhavare och besättning, som äro förhindrade att fullgöra

skeppstjänst, blir följden att han uppsäger dem från tjänsten. Då den gängse

uppsägningstiden för sjöman är betydligt kortare än två månader, blir denne

— i varje fall när konjunkturerna inom sjöfartsnäringen äro ogynnsamma

-— avsevärt sämre ställd än om tjänsten upphört till följd av att fartyget

totalhavererat. Såsom sjöfolksförbundet antytt måste detta förhållande i sin

tur leda till att redaren vid flertalet sjöolyckor av ekonomiska skäl är benägen

att göra gällande att totalhaveri ej föreligger. För sjöfolket torde det i

praktiken vara svårt att gendriva detta redarens påstående och till följd

härav kan rätten till lön vid arbetslöshet ej åberopas.

Av det anförda torde framgå att de i 6 och 41 §§ lämnade bestämmelserna

icke giva de ombordanställda det skydd som från början varit avsett och

måste anses skäligt. Enligt min mening böra lagrummen vara tillämpliga så

snart fartyget drabbats av en olycka som för längre tid, förslagsvis minst en

månad, omöjliggör tjänstgöring ombord. Jag har därför funnit mig böra förorda

en lagändring i enlighet härmed.»

Lagrådet.

Efter att ha lämnat en utförlig redogörelse för tillkomsten av stadgandet

om ombordanställds rätt till arbetslöshetslön vid fartygs förlisning — därvid

lagrådet understryker att stadgandet infördes i den svenska sjömanslagen

för att möjliggöra en ratificering av en konvention i ämnet, vilken

antogs vid den internationella sjömanskonferensen i Genua år 1920 — anför

lagrådet följande:

»Kungl. Maj :ts förslag går vida längre än Genuakonventionen och har ej

heller någon motsvarighet vare sig i det s. k. Köpenhamnsutkastet eller i

de danska och norska kommittéförslagen. Inom sjömanskommittén ifrågasattes

visserligen införande av bestämmelser i förevarande hänseende, men

något yrkande i denna riktning har till synes icke framställts, oaktat kommittén

bland sina ledamöter räknade även flera representanter för sjömän
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

77

nen. Ett lagfästande av de i förslagets 3 och 34 §§ upptagna skadeståndsreglerna

torde medföra, att de ombordanställdas intressen bliva i avsevärd

mån tillgodosedda, därest redaren skulle välja den utvägen att skilja besättningen

från tjänsten vid ett sådant haveri, som enligt gällande bestämmelser

ej medför tjänsteavtalets upphörande. Att märka är att nämnda regler

i 3 § beträffande befälhavaren samt i 34 § rörande maskinchef, styrman,

maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning eller radiotelegraf ist i själva

verket äro förmånligare för dem än den föreslagna nya bestämmelsen. Även

beträffande sjömän av manskapsgrad torde alla rimliga anspråk på redarna

vara uppfyllda genom reglerna i 34 §. Härtill kommer, att det för redaren

kan medföra avsevärda olägenheter att förlora hela fartygsbesättningen blott

därför att tjänstgöringen ombord genom haveri omöjliggöres under en så

relativt kort tid som en månad. Stadgandets avfattning kan också lätt föranleda

tvistigheter angående den tid, som kan antagas åtgå för fartygets

iståndsättande.

På nu anförda grunder anser sig lagrådet icke kunna tillstyrka förslaget i

denna del.»

Motionerna 1: 492 och II: 625.

I motionerna hemställes att den föreslagna utvidgningen av 6 och 41 §§

icke måtte komma till stånd.

Motionen I: 494.

Motionären hälsar förslaget i denna del med största tillfredsställelse. Enligt

hans mening skulle emellertid lagrummen trots allt icke komma att ge

de ombordanställda den trygghet i anställningen som måste anses skälig.

Beträffande arbetsavtalet i land gäller den regeln, att arbetstagaren äger rätt

till lön under tid motsvarande uppsägningstiden, även om arbetsgivaren till

följd av händelse, varöver han icke råder, blir ur stånd att sysselsätta arbetstagaren

och därför skiljer honom från anställningen. Det är svårt att

inse, varför ej samma princip skulle kunna tillämpas beträffande arbetsavtalet

till sjöss. Stadgandet om avtalets upphörande vid fartygets förlisning

härrör från förhållandena under 1800-talet, då normalfallet var att redaren

ägde endast det fartyg som förlist. Numera är normalfallet att redaren äger

ett flertal fartyg, varför han icke drabbas så hårt, om ett av dem skulle gå

under. En förpliktelse för redaren att vid fartygets förlisning utbetala lön

under uppsägningstiden till de ombordanställa skulle därför icke framstå

såsom någon obillighet, helst som han kan täcka risken med försäkring.

Motionären hemställer därför, att riksdagen måtte besluta sådant tillägg

till de föreslagna 6 och 41 §§, alt den ersättning, som enligt dessa lagrum

föreslås skola utgå till de ombordanställda i de uti lagrummen angivna fallen,

under inga förhållanden må understiga lön under uppsägningstiden.

Utskottet.

De till sjöss gällande arbetsavtalen innehålla vanligen bestämmelser om

viss uppsägningstid och om den ort där tjänsten må frånträdas. Härutöver

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

är emellertid arbetsgivaren jämlikt 3 och 34 §§ berättigad att i strid med

avtalets bestämmelser avskeda ombordanställd när och var som helst. I sådant

fall äger den avskedade rätt till skadestånd. Genom arbetsdomstolens

dom nr 19/1934, vilken ansluter sig till norsk rättspraxis på området, får

anses fastslaget att — därest ombordanställd, utan att själv ha givit anledning

därtill, tvingas lämna tjänsten å fartyget före uppsägningstidens utgång

eller å annan ort än den avtalade — han är att betrakta såsom avskedad

jämlikt 3 eller 34 § och alltså berättigad till skadestånd. Från nu angivna

regler stadgas ett undantag i 6 och 41 §§. Där föreskrives att, om fartyget

genom sjöolycka går förlorat eller efter sådan olycka förklaras icke vara

iståndsättligt, avtalet upphör att gälla, såvida icke annat följer av avtalets

innehåll. I detta fall blir redaren, oaktat avtalet upphör i förtid, icke pliktig

utgiva skadestånd till de ombordanställda. I stället har av billighetsskäl

år 1934 den bestämmelsen införts i lagen att, för den händelse ombordanställd

blir arbetslös på grund av fartygets förolyckande, han äger rätt till

lön för den tid han av sådan anledning är utan anställning, dock i princip

högst för två månader. Denna bestämmelse har, såsom departementschefen

och lagrådet omnämnt, tillkommit i anslutning till att vårt land ratificerade

en internationell konvention i ämnet.

Enligt propositionen skulle tillämplighetsområdet för 6 och 41 §§ utvidgas

till att omfatta alla de fall där fartyget drabbas av haveri, som kan

antagas för en tid av minst en månad omöjliggöra tjänstgöring ombord.

Denna utvidgning, som saknar stöd i konventionen, har föranletts av ett

yrkande från sjöfolksförbundet. Enligt förbundets mening lämna gällande

bestämmelser icke sjömännen det skydd, som var förutsatt vid tillkomsten

av stadgandet om rätt till lön vid arbetslöshet. Vid fartygsförlisningar vore

det nämligen mycket vanligt, att redaren gjorde gällande att totalhaveri

ej förelåge samt att 6 och 41 §§ därför icke vore tillämpliga. I stället avmönstrades

besättningen, därvid den finge åtnöja sig med lön under uppsägningstiden,

d. v. s. för manskapets del under endast sju dagar.

Vad förbundet sålunda anfört må vara i och för sig riktigt men förbundet

riktar sig i verkligheten mot den nuvarande utformningen av reglerna

om skadestånd vid kontraktsstridigt avsked. Sakläget är följande. Drabbas

fartyget av haveri, föreligger antingen det i 6 och 41 §§ avsedda fallet, då

lön utgår under högst två månader i händelse av arbetslöshet, eller är haveriet

av sådan art att tjänsteavtalet icke upphör av sig självt. Redaren kan

då välja mellan att låta tjänsteavtalet bestå eller att skilja de ombordanställda

från tjänsten. Därest han i sistnämnda fall icke iakttager vad avtalet föreskriver

om uppsägningstid och om orten för tjänstens frånträdande, bli de

ombordanställda berättigade till skadestånd enligt 3 och 34 §§. Enligt propositionen

skall detta utgå med standardbelopp, nämligen för befälhavaren

tre månaders lön, för sjöman, som tillhör arbetsledningen, två månaders

lön och för övriga sjömän en månads lön. Den föreslagna utvidgningen

av 6 och 41 §§ skulle sålunda, såsom lagrådet antytt, bli oförmånlig

för befälhavaren och förstnämnda grupp sjömän. Av vad anförts under

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

3 § framgår att utskottet biträder förslaget om standardersättning vid

kontraktsstridigt avsked. I fråga om ersättningens storlek har utskottet

— såsom kommer att närmare utvecklas i anslutning till 34 § — emellertid

så till vida frångått förslaget, att utskottet förordar att ersättningen beträffande

samtliga sjömän skall bestämmas till två månaders lön. Härav följer

att berörda utvidgning icke skulle bli till fördel för någon ombordanställd.

På grund av det anförda får utskottet — som vid denna prövning finner

sig sakna anledning att beröra de invändningar av principiell natur som

onekligen kunna göras mot utvidgningen — hemställa att riksdagen måtte

bifalla motionerna 1:492 och II: 625 i denna del.

I fråga om det i motionen I: 494 gjorda yrkandet av innebörd, att ombordanställd

i de med 6 och 41 §§ avsedda fallen skall vara berättigad till

lön under uppsägningstiden därest denna är längre än två månader, hyser

utskottet den åsikten att yrkandet i och för sig överensstämmer med billighetens

krav. Spörsmålet har emellertid icke i något sammanhang tidigare

berörts, och utskottet finner det därför icke vara tillrådligt att detsamma

löses utan närmare utredning. För övrigt torde frågan sakna större praktisk

betydelse, eftersom en uppsägningstid överstigande två månader ej är

särskilt vanlig samt parterna äro oförhindrade att genom avtal reglera frågan.

Utskottet får därför avstyrka bifall till denna motion.

2 kap. Om besättningens tjänsteavtal.

10 §.

Gällande rätt.

I lagrummet lämnas föreskrifter om minimiålder för sjömän. Bl. a. stadgas

att i eldartjänst icke må användas den som ej fyllt sexton år. Beträffande

ångfartyg, som nyttjas i viss vidsträcktare fart, föreskrives att varken

eldare eller kollämpare må vara yngre än aderton år. Även i detta fall må

emellertid undantag medgivas efter särskild prövning.

S jömanskommittén.

Beträffande minimiåldern för eldare och kollämpare anser kommittén, att

åldersgränsen bör vara aderton år, oavsett i vilket farvatten fartyget användes.

Kommittén framhåller, att å koleldade fartyg arbetet såsom eldare och

kollämpare även i inskränkt fart torde vara för hårt för den, som icke uppnått

nämnda ålder. I fråga om eldartjänsten å oljeeldade fartyg påpekas, att

denna visserligen icke är särskilt ansträngande; å andra sidan är arbetet

så ansvarsfullt, att det icke bör anförtros åt någon under aderton år. Kommittén

förordar därför, att åldersgränsen för såväl eldare som kollämpare

å alla fartyg bestämmes till aderton år. För att emellertid rekryteringen till

dessa yrkesgrupper icke onödigtvis skall försvåras föreslås, att Konungen

eller den myndighet Konungen förordnar skall kunna medgiva undantag

för den som uppnått femton års ålder. Kommittén har härvid tänkt närmast

på sådana fall, där vederbörande är tillräckligt utvecklad för att utan

fara kunna användas i sådan tjänst.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Remissinstanserna.

Sjöfolksförbundet förklarar sig biträda kommitténs förslag om minimiålder

för eldare och kollämpare endast under den förutsättningen att undantagsbestämmelsen

borttages. Enligt förbundets mening kan eljest den

ytterst betänkliga konsekvensen befaras, att en femtonårig pojke avdelades

till att sköta den i fysiskt avseende synnerligen ansträngande tjänsten såsom

kollämpare eller eldare i koleldat fartyg.

Kommerskollegium ansluter sig till sistnämnda yrkande och omnämner

därvid att, kollegium veterligt, dispens från gällande sjömanslags föreskrifter

om minimiålder för eldare eller kollämpare aldrig lämnats.

Sågverksförbundet finner de föreslagna ändringarna i åldersgränserna

vara omotiverade såvitt angår förhållandena inom bogseringsfarten. Förbundet

framhåller, att höjningen av minimiåldern för eldare och kollämpare

är klart olämplig ur rekryterings- och utbildningssynpunkt. Enligt

förbundets mening är arbetet ombord å en bogserbåt ej så hårt att icke regelmässigt

även pojkar på 16 och 17 år väl kunna klara arbetet. Kommitténs

förslag skulle vidare medföra, att den för vissa examina erforderliga praktiska

tjänstgöringen såsom eldare icke skulle kunna fullgöras förrän efter

fyllda 18 år med påföljd att examen blir avsevärt försenad.

Departementschefen.

»Vad sågverksförbundet anfört om den föreslagna minimiåldern för eldare

och kollämpare kan icke lämnas å sido. Fall kunna sannolikt förekomma,

där de med hänsyn till vederbörandes utveckling, tjänstgöringsförhållandena

ombord eller annan omständighet måste anses naturligt att tilllåta

en yngling, som icke fyllt aderton år, taga anställning som eldare eller

kollämpare. Enligt min mening ha emellertid nu angivna synpunkter blivit

tillräckligt tillgodosedda genom stadgandet att undantag i särskild ordning

må meddelas såvitt angår den som fyllt femton år. Härav följer å andra

sidan att jag ej kan biträda sjöfolksförbundets och kommerskollegii hemställan

att dispensmöjligheten skall uteslutas.»

Motionen I: 626.

I motionen hemställes att undantagsbestämmelsen måtte utgå ur lagen.

Till stöd för yrkandet anföres bl. a. att det måste anses vara ett humanitärt

krav, som icke kan eftergivas, att eldare och kollämpare alltid skola

ha fyllt 18 år.

Utskottet.

Enligt utskottets mening ha vägande skäl för att frångå Kungl. Maj :ts

förslag icke åberopats. Det finnes icke anledning antaga, att myndigheterna

komma att bevilja dispens i andra fall än där så kan ske utan olägenhet

och skada för den unge sjömannen.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

14 §.

81

Sjömanskommittén.

Kommitténs förslag upptager under detta lagrum ett nytt stadgande av innebörd,

att sjöman, som blir uppsagd från sin tjänst, äger rätt att före uppsägningstidens

utgång påkalla samråd angående uppsägningen inom en

nämnd ombord.

Kommittén omnämner, att förebilden till detta stadgande hämtats från

det mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige år

1938 ingångna s. k. huvudavtalet (saltsjöbadsavtalet). Efter att ha redogjort

bl. a. för huvudpunkterna i detta avtal anför kommittén följande:

Enligt kommitténs mening bör hinder ej möta att låta den av de ledande

parterna på arbetsmarknaden godtagna principen om samråd vid uppsägning

komma till uttryck i sjömanslagen. Föreskrifterna härom måste dock

avpassas efter förhållandena till sjöss. Särskild hänsyn måste tagas till

säkerheten ombord. Samråd bör därför icke förekomma i samband med att

sjöman avskedas. Om han sålunda skiljes från tjänsten, därför att han

är oduglig eller gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, kan i princip intet

invändas häremot. Enahanda är förhållandet då sjöman avskedas, därför

att han på grund av sjukdom är ur stånd att sköta tjänsten. Mera tveksam

blir frågan, när sjöman jämlikt 34 § avskedas utan att något av de

skäl, som nyss nämnts, därtill föranlett. I dessa fall är emellertid sjömannen

berättigad till skadestånd och häri ligger en viss säkerhet mot avskedanden,

som icke äro sakligt grundade. Kommittén har funnit huvudsaken

vara att skapa sådana regler, som äro ägnade att förhindra förhastade samt

i och för sig oberättigade uppsägningar utan att därför friheten att genom

uppsägning bringa tjänsteavtalet till upphörande inskränkes. Enligt kommitténs

övertygelse skulle detta mål vinnas, om befälhavaren kunde tvingas

att inför ojäviga personer redogöra för anledningen till en uppsägning samt

den uppsagde sjömannen få möjlighet att samtidigt framlägga sina synpunkter.

Vidare anför kommittén, att den icke funnit skäl föreslå, att uppsägning

skall föregås av varsel från arbetsgivarens sida eller att samråd alltid skall

ske efter en uppsägning. Enligt kommitténs uppfattning bör det ankomma

på sjömannen att avgöra huruvida uppsägningen skall dryftas av utomstående

eller ej.

Den nämnd, inom vilken samråd föreslås skola äga rum, skall enligt

kommitténs förslag ha enahanda sammansättning som den nämnd vilken

skall träda i verksamhet, då fråga uppkommer att ålägga sjöman disciplinbot.

Kommittén föreslår —- såsom framgår av redogörelsen vid 64 § — att

denna nämnd skall bestå av befälhavaren såsom ordförande samt två av

denne för varje särskilt fall utsedda personer ur besättningen, nämligen två

sjömän av befälsgraden, om den uppsagde sjömannen tillhör arbetsledningen

ombord, samt eljest en sjöman av befälsgraden och en sjöman av manskapsgraden.

Kommittéledamoten Böös framhåller att det av kommittén föreslagna

stadgandet saknar motsvarighet i Köpenhamns-utkasten. Det förefaller reservanten

ovisst, om det kan vara klokt att på detta sätt lagfästa cn från

(> Ttiliang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 aud. Nr 44.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

industriens avtalsområde hämtad idé som dels icke blivit knäsatt av de

avtalsslutande parterna på sjöfartsområdet, dels i icke oväsentlig mån har

ett annat innehåll än kommitténs förslag. Vidare anför reservanten att —

även om den föreslagna proceduren formellt sett icke skulle inskränka befälhavarens

rättsenliga frihet att genom uppsägning bringa tjänsteavtal till

upphörande — den dock i verkligheten kan komma att få sådan verkan, och

detta förefaller så mycket mera betänkligt som det icke lärer kunna göras

gällande att »förhastade samt i och för sig oberättigade uppsägningar» förekomma

i sådan utsträckning att ett ingripande i lagstiftningsväg på den

grund skulle kunna anses vara av nöden.

Icke heller kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld kunna godtaga

kommitténs förslag. Till stöd härför anföra de bl. a. följande:

Även om förhållandena på arbetsmarknaden i land äro sådana, att arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen kunnat på avtalsväg träffa överenskommelse

om vissa bestämmelser rörande samråd före uppsägning av

anställda, kan detta icke åberopas i avseende å tjänsteförhållandet till sjöss.

Att i lag fastställa en föreskrift härom torde över huvud taget få anses oriktigt

och ha karaktären av ett ensidigt gynnande av ena parten i ett fritt avtalsmellanhavande,

baserat på ömsesidiga uppsägningsregler. — Vid bedömandet

av tjänsteavtalet å ett fartyg kan man icke bortse från säkerheten

till sjöss. Befälhavarens möjligheter att från tjänsten skilja en sjöman, som

han icke anser lämplig att behålla ombord, få icke inskränkas. Visserligen

kan det sägas, att förslaget icke utgör ett absolut hinder härför, men enbart

ett ifrågasättande av denna befälhavarens rätt genom att såsom skett

i förslaget förelägga ärendet en bland besättningen utsedd nämnd, måste bestämt

avrådas, särskilt som det skulle verka allt annat än i disciplinfrämjande

syfte. Ett undergrävande av befälhavarens auktoritet, vilken är nödvändig

för upprätthållande av disciplinära förhållanden ombord, får helt enkelt

icke ske.

Sistnämnda reservanter anse vidare, att kommitténs motivering icke är

hållbar. Enligt deras uppfattning ligger det i sakens natur att befälhavaren

icke gör sig av med en sjöman utan särskilda skäl. Vidare lärer sammanhållningen

ombord mellan sjömännen ofta medföra, att deras uppfattning

ej kommer att sammanfalla med befälhavarens, även i sådana fall då befälhavaren

har goda skäl att avmönstra en sjöman.

Remissinstanserna.

Sjöfolksförbundet anför, att förhastade och omotiverade uppsägningar av

sjömän varit vanligt förekommande, naturligen mest vid lågkonjunkturer

med stor tillgång på arbetskraft. Sjömannen har hittills stått försvars- och

rättslös gentemot dylika omotiverade uppsägningar, som kunna medföra årslång

arbetslöshet för dem. Enligt förbundets uppfattning tillgodoser förslaget

icke helt sjömannens krav på större trygghet i anställningen men torde dock

kunna anses utgöra ett visst skydd.

Maskinbefälsförbundet finner det vara av största betydelse, att kommitténs

förslag godtages. Förbundet är övertygat om att stadgandet skulle bidraga

till att giva sjömannen en tryggare ställning i tjänsten. Säkerligen

s. 83 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

83

skulle flertalet i och för sig obefogade uppsägningar försvinna. Förbundet

hänvisar till det norska förslaget, som under rubriken »Vern mot oppsiing»

upptager ett nytt stadgande, benämnt 70 §, enligt vilket sjöman som blir

uppsagd eller avskedad utan att detta har »saklig grunn i rederens eller

sjpmannens forhold» under närmare angivna förutsättningar är berättigad

till ersättning av redaren.

Övriga hörda myndigheter och organisationer avstyrka kommitténs förslag,

i den mån de särskilt yttra sig över denna paragraf.

Sålunda yrka fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befålsförening och

radiotelegrafistföreningen bestämt att det av kommittén föreslagna stadgandet

skall utgå. Föreningarna kunna icke vitsorda, att förhastade och i och

för sig oberättigade uppsägningar skulle förekomma i avsevärd omfattning.

De framhålla att övervägande antalet uppsägningar komma från sjömännen

själva, ävensom att befälhavaren av många skäl helst vill behålla sitt

folk. Vidare påpeka föreningarna, att kommittén icke uppställt det i saltsjöbadsavtalet

intagna villkoret, att arbetstagaren skall ha varit anställd i

minst nio månader hos arbetsgivaren för att samråd må äga rum. Detta innebär,

att även de »allra flyktigaste arbetstagarna» skulle kunna påfordra

samråd. Ett genomförande av kommitténs förslag skulle enligt föreningarnas

åsikt menligt inverka på befälhavarens auktoritet och därmed undergräva

hans möjligheter att upprätthålla disciplinen ombord.

Jämväl samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer yrka, att den föreslagna

bestämmelsen skall borttagas.

Redareföreningen ansluter sig därvid till de synpunkter som anförts av

reservanterna Forssblad och Reuterskiöld. Föreningen understryker särskilt

att de uttalanden, som skulle komma att göras inom den ifrågasatta nämnden,

i många fall skulle bli påverkade av en missriktad kollegialitet ombord.

Okynnesuppsägningar torde av naturliga skäl vara mycket sällsynta från

redarens sida. Däremot äro sådana uppsägningar mycket vanliga från sjömännens

sida. Enligt föreningens åsikt skulle det därför ur säkerhetssynpunkt

snarare vara skäl att införa någon restriktion till förhindrande därav.

Kommerskollegium anför att, i den mån ett samrådsinstitut befinnes påkallat

för sjöfartens del, bestämmelser härom synas icke böra lagfästas utan

— såsom skett beträffande övriga arbetsområden — få ingå i avtalen. Vidare

understryker kollegium, att det föreslagna stadgandet icke är begränsat till

fall där arbetstagaren varit anställd längre tid ävensom att stadgandet är

olämpligt med hänsyn till förhållandena ombord, framförallt därför att detsamma

skulle inverka menligt beträffande befälhavarens ställningstagande i

frågor som kunna röra fartygets bästa. Icke heller utgör formen för det

ifrågasatta samrådet någon garanti för cn objektiv handläggning. Dessutom

skulle befälhavarens auktoritet råka i fara. Slutligen framhåller kollegium

att det med hänsyn till den fåtaliga besättningen å mindre fartyg kan erbjuda

svårigheter att tillsätta eu på lämpligt sätt sammansatt nämnd.

Socialstyrelsen har i huvudsak samma invändningar som kommerskollegium

mot kommitténs förslag. Styrelsen understryker, att förslaget i åtskil
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

liga hänseenden skiljer sig från de i saltsjöbadsavtalet upptagna bestämmelserna

om samråd vid uppsägning. Vidare frågar sig styrelsen om syftet med

samrådet är trygghet i anställningen. Styrelsen menar, att i så fall 14 dagars

varsel före uppsägning bort föreskrivas eller, om detta med hänsyn till sjöfartens

särart ej ansetts möjligt, att vissa allmänna normer för nämndens

bedömande lämnats, t. ex. såsom enligt huvudavtalet, att vid lika skicklighet

och lämplighet anställningstidens längd eller särskilt stor försörjningsplikt

skall tagas i betraktande.

Slutligen anmärker styrelsen på utformningen av kommitténs förslag.

Enligt styrelsens mening framgår icke, huruvida nämnden har beslutanderätt

i saken eller ej. Dessutom saknar förslaget straffbestämmelse för den

befälhavare, som vägrar att efterkomma begäran om samråd.

Icke heller hovrätten och rådhusrätten anse sig kunna biträda kommitténs

förslag.

Generalkonsulatet i London befarar, att förslaget skall medföra större olägenheter

än fördelar. Framför allt skulle befälhavaren få svårigheter vid

personalombytena i hamn. En befälhavare, som ämnar uppsäga en sjöman,

önskar nämligen som regel ogärna göra detta utan att vara helt säker på att

kunna finna ersättare och härom vet han ofta intet förrän fartyget anlänt

till den hamn, där personalombytet skall ske.

Departementschefen.

»Såsom kommittén framhållit gäller sedan länge inom svensk rätt den

grundsatsen, att såväl arbetsgivare som arbetstagare äro oförhindrade att

— med iakttagande av vederbörlig uppsägningstid — när som helst bringa

ett ingånget arbetsavtal till upphörande. Under senare tid ha emellertid

hos arbetsmarknadens parter tänkesätten om denna ömsesidiga handlingsfrihet

i så måtto modifierats som den uppfattningen vunnit insteg och erkännande,

att arbetstagaren bör äga ett särskilt skydd mot oberättigade och

förhastade uppsägningar från arbetsgivarens sida. En dylik åsikt har, såvitt

angår den enskilda arbetsmarknaden i land, stadfästs i det mellan arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen år 1938 ingångna s. k. saltsjöbadsavtalet;

i detta lämnas föreskrifter bl. a. om samråd i närmare angiven ordning

mellan representanter för arbetsgivare och arbetstagare vid ifrågasatt

permittering eller uppsägning av arbetstagare, vars anställning varat minst

nio månader.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller organisationerna har bestritt

riktigheten av önskemålet, att arbetstagare icke skall utsättas för oberättigad

eller förhastad uppsägning. Däremot ha ej blott redarorganisationerna

utan även många myndigheter samt flera befälsorganisationer bestämt avstyrkt

kommitténs förslag att i sjömanslagen införa bestämmelser i ämnet.

Sålunda har till en början gjorts gällande att dylika bestämmelser icke

höra hemma i lag utan att det bör överlåtas åt parterna att lösa frågan

avtalsvägen. I betraktande av att arbetsavtalet till sjöss till skillnad från

arbetsavtalet i land är utförligt reglerat i lag, synes denna invändning icke

i och för sig avgörande.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

85

Mera vikt måste enligt min mening tillmätas farhågan att det föreslagna

samrådet i uppsägningsfrågor indirekt kunde komma att inkräkta på befälhavarens

handlingsfrihet i ämnen, som röra sjöfartssäkerheten och fartygets

bästa, samt över huvud skada befälhavarens auktoritet. Det vill

dock synas, som vid en varsam utformning av den tänkta samrådsbestämmelsen

dylika risker skulle kunna undvikas. Och över huvud måste detta

och andra argument mot samrådet vägas mot vad den största personalorganisationen

med styrka hävdat rörande förekomsten, särskilt vid lågkonjunktur,

av obefogade uppsägningar, gentemot vilka manskapet reser begripliga

trygghetskrav. Vid övervägande av skälen för och emot synes det

mig väl befogat att i så måtto tillmötesgå sjöfolkets önskemål, att man, i

huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag, ger den uppsagde

rätt att inför en samrådsnämnd framlägga sin sak och få den dryftad

också med och av andra personer än befälhavaren. Det må understrykas

att enligt kommitténs förslag samråd icke skulle ifrågakomma i annat fall

än där sjömannen blivit uppsagd och alltså icke när han blivit avskedad.

Enligt min mening utgör detta en viss borgen för att befälhavaren icke av

den nya bestämmelsen skall bringas eftersätta hänsynen till sjöfartssäkerheten.

Det må dessutom framhållas att befälhavaren ej skulle vara

skyldig att tillmötesgå de önskemål, som kunna framkomma vid ett samråd

— endast att låta den uppsagde inför nämnden framlägga sin sak och

sedan med nämndens övriga ledamöter dryfta frågan.

Såsom i åtskilliga remissyttranden understrukits är saltsjöbadsavtalet

icke tillämpligt å annan arbetstagare än den, vars anställning varat minst

nio månader. Denna princip grundar sig uppenbarligen på den uppfattningen,

att rätten till samråd skall förbehållas sådan arbetstagare, som

har en fastare anknytning till företaget och därför har särskilt stöd för

ett anspråk på trygghet i anställningen. I varje fall innan närmare erfarenhet

vunnits av det föreslagna samrådet synes det mig naturligt att en motsvarande

begränsning får komma till uttryck i sjömanslagen. Avgörande

för sjömans rätt att begära samråd bör därför vara, att han varit anställd

hos samma redare eller å samma fartyg viss tid. Anställningstiden torde

lämpligen böra bestämmas till sex månader. När tiden alltså avses bli

kortare än enligt saltsjöbadsavtalet, har det avgörande för mig varit den

större rörlighet som utmärker arbetsmarknaden inom sjöfarten.

Vad angår de av kommittén förordade formerna för samrådet synas de

i huvudsak väl avpassade efter förhållandena till sjöss. Det kan sålunda

icke anses lämpligt att ålägga befälhavaren att i förväg lämna underrättelse

om tilltänkt uppsägning. Vidare ligger det närmast till hands att låta

uppsagd sjöman själv avgöra, om uppsägningen skall bli föremål för samråd

eller ej. Däremot synes det vara ändamålsenligt att föreskriva, att begäran

om samråd skall göras viss tid, förslagsvis tre dagar, före uppsägningstidens

utgång. Härigenom skulle befälhavaren beredas erforderligt rådrum för

nämndens sammankallande. De regler, som förordats angående nämndens

sammansättning, förefalla mig väl avvägda. Jag delar kommitténs uppfatt
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

ning, att sjömannen bör ha rätt att framlägga sina synpunkter inför nämnden,

men lagrummets ordalag torde böra så jämkas, att icke det missförstånd

uppkommer att sjömannen har anspråk på att övervara också diskussionen

ledamöterna emellan.

Invändningen att åtskilliga fartyg icke ha tillräcklig besättning för att

samråd skall kunna äga rum är riktig. På grund härav och då en särskilt

reglerad ordning för samråd av lätt insedda praktiska skäl blir mindre behövlig

ju mindre den berörda personkretsen är, har jag ansett mig böra

föreslå, att fartyget skall ha minst tio mans besättning för att samråd skall

kunna påkallas.

Till sist må i anledning av socialstyrelsens yttrande omtalas att, enligt

vad jag inhämtat, kommittén enhälligt avstyrkt ett inom densamma dryftat

förslag att i lagen införa bestämmelse om ansvar spåföljd för befälhavare,

som underlåter att tillmötesgå begäran om samråd.»

Motionerna I: 492 och II: 625.

Motionärerna yrka, att lagrummet i alla parters intresse måtte utgå.

Utskottet.

Under senare tid har utvecklingen gått i den riktningen, att arbetsgivarens

sedan gammalt erkända rätt att när som helst uppsäga arbetstagaren

från hans anställning i viss mån inskränkts. I det s. k. saltsjöbadsavtalet

ha de ledande parterna på arbetsmarknaden i land givit uttryck åt den uppfattningen,

att arbetstagaren i princip bör vara skyddad mot sådana uppsägningar

från arbetsgivarens sida, som ej äro sakligt grundade. Berörda avtal

lämnar bl. a. utförliga bestämmelser om samråd mellan vederbörandes organisationer,

då fråga uppkommer att uppsäga eller permittera arbetstagare.

Även flertalet i land gällande kollektivavtal innehålla stadganden, avsedda

att verksamt trygga arbetstagaren mot oberättigade uppsägningar.

Varken sjömanslagen eller de för sjöfolket gällande kollektivavtalen upptaga

någon bestämmelse, ägnad att skydda sjömännen mot uppsägningar

och avskedanden. Detta sammanhänger med de särskilda förhållandena till

sjöss och då framför allt hänsynen till sjöfartssäkerheten. Självklart är att

sjömans i och för sig berättigade krav på att få behålla sin anställning icke

får inkräkta på denna säkerhet. Det är därför uteslutet att till sjömanslagen

överföra de i saltsjöbadsavtalet lämnade bestämmelserna om samråd.

Därmed är dock icke sagt att det skulle vara otänkbart att beträffande

tjänsteavtalet till sjöss tillämpa själva grundtanken om samråd. Departementschefen

har biträtt den av kommittén uttalade meningen, att lagen bör

upptaga en regel om samråd så utformad, att den — utan att inkräkta på

befälhavarens auktoritet och därmed på sjöfartssäkerheten — medverkar

till att befälhavaren icke verkställer förhastade och oberättigade uppsägningar.

Enligt Eungl. Maj:ts förslag skall samråd icke äga rum vid avsked

utan uteslutande vid uppsägning och då endast om sjömannen varit i tjänst

å fartyget eller hos redaren i minst sex månader. Ej heller kan samråd ifrå
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

87

gakomma med mindre fartyget har minst tio mans besättning. Vidare är det

den uppsagde sjömannens egen sak att avgöra, om uppsägningen skall bli

föremål för samråd eller ej. Härtill kommer att samrådsnämnden icke kan

fatta ett för befälhavaren bindande beslut i saken. Nu angivna omständigheter

jämte det förhållandet att alltid minst en sjöman av befälsgraden skall

deltaga i samrådet utgöra enligt utskottets mening en säker borgen för att

befälhavarens auktoritet icke äventyras. På grund härav och då det föreslagna

stadgandet otvivelaktigt skulle bidraga till att hos den enskilde sjömannen

skapa en känsla av ökad trygghet i anställningen anser utskottet,

att stadgandet bör inflyta i lagen. Utskottet får därför avstyrka motionerna

I: 492 och II: 625 i denna del.

18 §.

Gällande rätt.

Lagrummet upptager föreskrifter om den tid under vilken hyra skall

utgå. I första stycket stadgas att hyra utgår från och med den dag sjömannen

tillträder tjänsten ombord eller, om han från förhyrningsorten

måst företaga resa för att komma till fartyget, från och med den dag resan

anträdes. Enligt andra stycket löper hyran till och med den dag sjömannen

avgår från tjänsten eller, om avmönstring skall ske, till och med avmönstringsdagen,

där icke hans rätt till hyra på grund av bestämmelse i andra

kapitlet förut upphört. I tredje stycket stadgas att hyra ej utgår för den

tid sjömannen utan laga skäl håller sig från tjänsten. Jämlikt fjärde stycket

skall vid beräkning av hyra för del av månad denna räknas till trettio

dagar.

I anslutning till 18 § må framhållas att 32 § upptager en särbestämmelse

om hyra. Där stadgas nämligen att sjöman, som avskedas på grund av

sjukdom eller skada, äger åtnjuta, utöver full hyra så länge han kvarstår

i tjänsten, hyra för två månader om han tillhör befälsgraden och för en

månad om han tillhör manskapsgraden.

Vidare må erinras om att sjöman jämlikt 32 § icke äger rätt till hyra, om

han är arbetsoförmögen eller avskedas på grund av sjukdom eller skada,

som han ådragit sig genom grovt vållande eller förtegat vid tjänstens antagande.

5 jömanskommittén.

Kommittén framhåller bl. a., att sjömanslagen för närvarande saknar en

allmän bestämmelse om ersättning åt sjöman, som vid avgången från tjänsten

är arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada. Av lagens uppbyggnad

följer att befälhavaren i de fall, då viss uppsägningstid gäller, kan

välja mellan att avskeda sjuk eller skadad sjöman och utbetala sjukhyra till

honom (32 §) eller att uppsäga avtalet samt på lämpligt sätt föra honom

till hamn, där avtalet efter uppsägningstidens utgång upphör. Det har också

visat sig, att 32 § endast sällan kommit till användning. Eftersom den för

besättningen gällande uppsägningstiden — till skillnad från vad gäller bo
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

träffande befälhavaren -— så gott som undantagslöst är betydligt kortare än

den tid, vilken ligger till grund för sjukhyrans storlek, blir det vanligen för

redaren förmånligare, om sjömannen icke avskedas utan uppsäges. Såsom

1938 års sjömanslagsutredning påpekar är lagens ståndpunkt föga tillfredsställande.

Lagens regler ha också blivit väsentligt uppmjukade i kollektivavtalen.

Härefter anför kommittén följande:

Kommittén förmenar att, eftersom här är fråga om en social förmån,

betingad av sjömansyrkets särart, rätten till sjukhyra bör vara oberoende

av anledningen till tjänsteförhållandets upphörande. Sålunda bör i princip

även den sjöman, som själv uppsäger tjänsteavtalet eller på egen

begäran erhåller entledigande, vara berättigad till sjukhyra. Detsamma bör

gälla, därest tjänsteavtalet upphör till följd av sjöolycka enligt 41 §. Endast

då sjöman avskedas enligt 33 §, eller sålunda därför att han väsentligen

åsidosatt vad enligt tjänsteavtalet åligger honom, kan icke med skäl göras

gällande att han skall ha rätt till sjukhyra. Kommittén har emellertid funnit,

att denna regel icke bör göras undantagslös. Därest försenad inställelse

föranlett avskedandet och det sedermera visar sig, att sjömannen var utan

skuld, skulle det enligt kommitténs mening vara obilligt mot honom, om

han skulle förlora rätten till sjukhyra. Särskilt tydligt framträder detta,

om uteblivandet förorsakats just därav, att sjömannen insjuknat eller

skadats.

I fortsättningen omnämner kommittén, att sjömanslagsutredningen mot

avfattningen av 32 § anmärkte att en sjöman som avskedades jämlikt detta

lagrum ägde rätt till två respektive en månads sjukhyra, även om arbetsoförmågan

icke varade motsvarande tid. I likhet med utredningen anser

kommittén, att en sådan regel är mindre välgrundad och att regeln bör ändras

därhän, att sjukhyra icke skall utgå för längre tid än sjömannen är

arbetsoförmögen.

Kommittén finner i likhet med sjömanslagsutredningen, att bestämmelserna

om sjukhyra lämpligen böra upptagas i 18 § andra stycket.

I fråga om bestämmelsernas närmare utformning anför kommittén:

Till skillnad från sjömanslagsutredningen anser kommittén, att sjömannen

bör vara berättigad till sjukhyra icke allenast om han är satt ur stånd

att tjänstgöra i det ögonblick han lämnar tjänsten, utan även om han

sedermera blir arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada, varmed

han var behäftad då han frånträdde tjänsten eller avmönstrades. Sjukdomen

kan vara av den art, att den yppar sig först efter någon tid och vidare

kan en till synes obetydlig skada sedermera förvärras så, att arbetsoförmåga

uppstår. För att bestämmelsen icke skall bli alltför betungande för

redaren och för att sjömannen icke skall kunna kräva hyra å två håll har

emellertid kommittén funnit den begränsningen nödvändig, att sjukhyra

icke må fordras för tid, då sjömannen äger uppbära hyra eller lön hos

annan arbetsgivare. Kommittén har därvid avsett exempelvis det fallet, att

sjömannen under inkubationstiden tagit tjänst å annat fartyg eller erhållit

anställning i land, med vilken följer rätt att vid sjukdom uppbära full lön

eller lön med sjukavdrag. Det må framhållas att Köpenhainns-utkastet icke

upptager denna begränsning.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

89

Kommittén övergår härefter till frågan under vilken tid rätten till sjukhyra

skall föreligga. Därvid framhålles att i vårt land den grundsatsen

numera gäller, att i fråga om sociala förmåner åtskillnad icke må göras

mellan olika grupper. Kommittén kan därför — oaktat de fyra Köpenhamns-utkasten

behållit den nuvarande olikheten mellan sjöman av befälsgraden

och annan sjöman — icke finna annat än att den längsta tid under

vilken sjukhyra må utgå skall vara densamma för alla sjömän. På anförda

skäl förordar kommittén, att denna tid bör vara två månader. Kommittén

har därvid varit medveten om att likhetsregeln dock i så måtto åsidosättes,

som befälhavaren jämlikt 4 § är berättigad till sjukhyra för tre månader.

Detta sammanhänger med befälhavarens särskilda anställningsförhållanden.

Enligt kommitténs förslag skulle stadgandet, att hyra ej utgår för den

tid sjömannen utan laga skäl håller sig från tjänsten, kvarstå i 18 § tredje

stycket. Vidare föreslår kommittén, att stadgandet sammanfogas med den

nu i 32 § upptagna föreskriften om att sjömannen förlorar sin rätt till hyra,

där han ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller förtegat

den vid tjänstens antagande. Kommittén förordar därvid, att föreskriften

utformas på samma sätt som i 4 §. I fråga om könssjukdomarna

hänvisar kommittén till denna paragraf.

För fullständighetens skull må omnämnas, att sjömans!agsutredningen

förordade den begränsningen i rätten till sjukhyra, att sjöman icke i något

fall skulle vara berättigad till sådan hyra för flera dagar än han varit i

tjänsten, med mindre han avskedades enligt 32 §. Nämnas må även att det

danska förslaget stadgar att sjukhyra ej må krävas för längre tid än sjömannen

varit anställd, såvida ej bestämda tecken på sjukdom eller skada

kunna påvisas.

Kommittéledamoten Böös erinrar om sistnämnda båda förslag och ifrågasätter

om det kan vara välbetänkt att låta en hur kortvarig anställning

som helst grunda rätt till full sjukhyra. Enligt reservantens mening skulle

det vara synnerligen frestande för personer utan fastare anknytning till

fartyget att skaffa sig dylik hyra genom att simulera sjukdom. Dessutom

synes det reservanten föga rimligt att giva sådana personer rätt till full

sjukhyra efter några få dagars tjänst.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld anföra liknande synpunkter.

De framhålla vidare att, på sätt kommittén utformat sitt förslag,

sjukhyra skulle komma att utgå även i de fall då redaren icke är skyldig

att utgiva sjukvårdsersättning, d. v. s. åt sjöman, vilken är behäftad

med sjukdom av sådan art att sjömannen mycket väl kan vårdas ombord.

Sjömannen kan nämligen i sådant fall begära avmönstring efter egen uppsägning

och får, om förslaget antages, sjukhyra efter avmönstringen. För

den, som har kännedom om hithörande förhållanden, står det klart, att do

föreslagna bestämmelserna komma att inbjuda till missbruk i mycket stor

omfattning.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Remissinstanserna.

Befålsorganisationerna, sjöfolksförbundet, landsorganisationen samt socialpolitiska

delegationen ansluta sig till kommitténs förslag. Icke heller rådhusrätten

har något att invända mot förslaget.

Fartggsbefälsföreningen vänder sig framför allt mot den av Böös hävdade

meningen, att sjukhyra i allt fall icke bör löpa flera dagar än sjömannen

varit i tjänsten. Föreningen framhåller därvid, att utan denna inskränkning

skyldigheten att gälda sjukhyra visserligen skulle kunna bli

betungande för den enskilde redaren, men att denna sak måste ses ur hela

sjöfartsnäringens synpunkt. Den av Böös föreslagna regeln skulle medföra,

att en sjöman, som efter en längre tids tjänstgöring på ett fartyg övergår

till ett annat fartyg och kort tid därefter drabbas av sjukdom, skulle vara

berättigad till sjukhyra endast under så lång tid han tjänstgjort å det senare

fartyget. Avslutningsvis anför föreningen, att farhågan för att de av

kommittén föreslagna reglerna kunna inbjuda till missbruk från sjömännens

sida icke utan vidare kan avfärdas och föreningen vill icke motsätta

sig införandet av föreskrifter med ändamål att stävja missbruk.

Kommerskollegium förordar den ändringen av kommitténs förslag, att

sjukhyra ej må löpa flera dagar än sjömannen varit i tjänsten med mindre

bestämda tecken på sjukdom eller skada kunnat påvisas.

Hovrätten finner det rimligt, att sjukhyran i intet fall löper under flera

dagar än sjömannen varit i tjänsten.

Socialstyrelsen uttalar såsom sin mening, att kravet på viss anställningstid

såsom villkor för åtnjutande av sjukhyra icke synes oberättigat.

Vidare påpekar styrelsen, att redarens ekonomiska ansvar för de anställda

skulle genom kommitténs förslag komma att i ej oväsentlig mån utökas, vilket

skulle -— särskilt för den mera lokalt betonade sjöfarten — vidga skillnaden

i standard beträffande sjukförmåner mellan sjöfolket och andra ganska

närstående grupper av anställda i land. Enligt styrelsens mening är det

en avvägningsfråga vad som i detta avseende kan vara ekonomiskt rimligt

och socialt skäligt med hänsyn till sjöfartens särart.

Redareföreningen — med instämmande av arbetsgivareföreningen, sågverksförbundet,

stufvareförbundet och bogseringsaktiebolaget — yttrar till

en början, att sjöfartsnäringen numera icke är så särpräglad, att sjömännen

i dag skäligen kunna göra anspråk på att bli behandlade i särskild

ordning, när det gäller förmåner i samband med sjukdom. Än mindre föreligger

skäl att utvidga befintliga förmåner. Sjömannen får skydda sig mot

de ekonomiska riskerna av sjukdom genom att ingå som medlem i sjukkassa.

Vidare anför föreningen, att erfarenheten visat att sjömännen i ej oväsentlig

utsträckning missbruka rätten till förmåner vid sjukdom. I anslutning

härtill yttrar föreningen följande:

Det förekommer särskilt ofta, att sjömän, då tjänsteavtalet gått till ända

och i synnerhet efter uppsägning från befälhavarens sida, utan skäl anmäla

sig sjuka. Härvid åberopas i allmänhet symptom, vilka äro svåra att

s. 91 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

91

kontrollera, särskilt för en främmande läkare vid ett tillfälligt besök. Vanligt

är också, att en sjöman, som erhållit tillrättavisning i tjänsten, anmäler

sig sjuk under liknande omständigheter. — I icke så få fall förtiga sjömännen

sjukdom vid påmönstring. Sjömännen äro visserligen skyldiga att

efter tillsägelse låta läkarundersöka sig före påmönstringen. Det säger sig

emellertid självt, att det vid dylik undersökning icke är möjligt att alltid

konstatera, huruvida sjukdom föreligger. Att underkasta envar sjöman

ingående läkarundersökning är icke möjligt. Att bevisa hurusom sjukdom

förelegat redan före påmönstringen ställer sig givetvis i dylika fall mycket

svårt. — Vidare ådraga sig sjömän speciellt under vistelse i land d. v. s.

vid tillfällen då någon kontroll icke kan utövas, icke sällan skador och

sjukdomar, som orsakats av grovt vållande, ofta i samband med spritförtäring.

Att bevisa sådant vållande är i de flesta fall omöjligt för redaren.

— Det har också konstaterats, att sjömännen ofta anmäla sig arbetsdugliga,

så snart tiden för redarens underhållsskyldighet upphört. — Det har

visat sig synnerligen svårt för redarna att komma till rätta med missbruk

från sjöfolkets sida av här avsedd art. Sjömannen vet till fullo, att bevisbördan

åligger redaren, därest denne gör gällande, att exempelvis förtigande

eller grovt vållande föreligger.

Föreningen tillägger slutligen, att åtminstone en del fall av missbruk

skulle kunna förhindras, om lagen upptog en bestämmelse om att sjukhyra

icke i något fall skulle kunnat krävas för längre tid än sjömannen varit

i tjänsten.

Kanalflottans rederiförening understryker, att någon i lag reglerad ersättning

vid sjukdom icke föreligger för arbetstagarna i land samt att, i

den mån rätt till sjukersättning tillförsäkrats dem i kollektivavtal, det

förutsatts en viss, i allmänhet ganska långvarig anställningstid hos arbetsgivaren,

oftast sex månader. Föreningen finner det därför icke opåkallat

att rikta uppmärksamheten på lämpligheten av att en viss anställningstid

utgör förutsättning för erhållande av sjukhyra eller att denna bestämmes i

förhållande till anställningstidens längd.

Departementschefen.

»I gällande sjömanslag infördes emellertid den bestämmelsen, att ombordanställd,

som avskedades på grund av sjukdom eller skada, skulle vara berättigad

till sjuklön under tid, som för befälhavaren bestämdes till tre

månader, för sjöman av befälsgraden till två månader och för sjöman av

manskapsgraden till en månad. Bestämmelsen grundar sig uppenbarligen

på den uppfattningen, att det — framför allt med hänsyn till sjöfartsnäringens

särart — är skäligt, att redaren i någon mån bispringer oinbordanställd,

som i hans tjänst drabbats av sjukdom eller skada och på grund

därav satts ur stånd att förtjäna sitt uppehälle. Under de senaste trettio

åren torde intet ha inträffat som föranleder till annat bedömande. Tvärtom

torde utvecklingen på det sociala området ha medfört, att den ombordanställdes

krav på att bli skäligen tillgodosedd vid iråkad sjukdom

anses ännu mera berättigade än tidigare. I detta sammanhang må erinras

om bestämmelserna i Seattlekonvenlionen nr 70 om social trygghet för

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

sjömän, vilken föreskriver skyldighet för redaren att i vissa fall utgiva en

ej så ringa sjukersättning.

Ur nu angivna synpunkter måste det anses otillfredsställande, att sjöman

jämlikt gällande lag icke äger rätt till sjuklön under annan förutsättning

än att han blivit avskedad på grund av sjukdom eller skada.

På grund av det anförda har jag funnit mig böra biträda kommitténs

förslag, att sjöman som vid frånträdandet av tjänsten är oförmögen till

arbete på grund av sjukdom eller skada i princip skall vara berättigad

till sjuklön, oberoende av anledningen till att han lämnat tjänsten. I likhet

med kommittén anser jag emellertid, att undantag bör göras för det fall

att sjöman avskedas jämlikt 33 §, dock ej om avskedsgrunden är för sen

inställelse och sjömannen var utan skuld.

Däremot är det svårare att avväga den längsta tid, under vilken sjöman

må kunna kräva sjuklön. Kommittén har i denna fråga hänvisat till Seattlekonventionen

nr 70, enligt vilken en i utlandet kvarlämnad sjöman i princip

är berättigad till tre månaders sjuklön. Samtidigt framhålles emellertid,

att konventionen icke upptager föreskrift om sjuklön åt sjöman som vistas

i hemlandet, uppenbarligen beroende därpå att konventionen förutsätter att

sådan sjöman icke bör vara mera gynnad än annan hemmavarande sjuk

medborgare. Efter att ha anmärkt att lagregler om lön vid sjukdom visserligen

icke finnas för den enskilde arbetstagaren i land, påpekar kommittén

emellertid, att 32 § gällande sjömanslag icke skiljer på sjöman, som kvarlämnas

i utlandet, och på sjöman, som vistas i Sverige. Under hänsynstagande

till dessa olika synpunkter har kommittén stannat för att alla sjömän

skola vara berättigade till sjuklön för en tid av högst två månader.

Enligt min mening är kommitténs förslag väl avvägt, såvitt angår den utrikes

sjöfarten med dess säregna förhållanden. Det torde icke kunna förnekas,

att sjöman i dylik fart är mera utsatt för sjukdoms- och olycksfallsrisker

än flertalet andra arbetstagare. Däremot synes det, såsom särskilt

socialstyrelsen betonat, vara synnerligen ovisst, om även sjöman i inrikes

fart bör komma i åtnjutande av en så vidsträckt förmån. Dennes levnadsvillkor

skilja sig nämligen i betydligt mindre grad från arbetstagarens

i land och det torde därför icke vara lämpligt att ställa honom i en alltför

gynnsam ställning. På grund härav har jag ansett mig böra förorda, att sjöman

i inrikes fart icke skall vara berättigad till sjuklön för längre tid

än en månad.

Mot den föreslagna utvidgningen av rätten till sjuklön har invänts, framför

allt från redarhåll, att den skulle komma att leda till avsevärt missbruk.

I varje fall vore det lämpligt att föreskriva viss tids längre tjänstgöring hos

redaren såsom villkor för åtnjutande av förmånen eller åtminstone införa

den begränsningen att sjuklön ej får krävas för längre tid än sjömannen

varit i tjänsten.

Det torde icke kunna förnekas att här liksom på andra områden missbruk

kan förekomma, men enligt min uppfattning får denna omständighet icke

s. 93 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

93

vara avgörande. Det kan ej vara riktigt att neka det stora flertalet sjömän

en social förmån endast av den anledningen att rätten kan missbrukas av

ett fåtal. Härtill kommer, att redaren har betydlig makt att stävja missbruk.

Sådant kan icke gärna ifrågakomma i andra fall än när fartyget ligger

i hamn och då har redaren möjlighet att låta sjömannen undergå läkarundersökning.

Icke heller torde sjömannen mot redarens vilja kunna kräva

att på grund av sjukdom eller skada få lämna tjänsten, med mindre läkaren

finner så vara nödvändigt för att sjömannen skall få betryggande vård.

Ett stadgande, innebärande att rätten till full sjuklön skulle vara beroende

av viss tids anställning, är ägnat att för den enskilde sjömannen i så avsevärd

mån minska värdet av förmånen att jag icke kan förorda en sådan

begränsning.

Mot kommitténs förslag i övrigt har jag icke någon erinran att framställa.

I fråga om könssjukdom må hänvisas till vad jag anfört vid 4 §.»

Motionerna I: 492 och II: 625.

I motionerna anföres att rederiernas sjukvårdskostnader redan nu äro

betydande samt att en fördubbling av kostnaderna icke är osannolik, därest

18 § godkännes i den föreslagna utformningen. Regler för att förhindra

missbruk synas vara av behovet påkallade. Att låta en hur kortvarig anställning

som helst ge rätt till sjuklön måste medföra frestelse för missbruk,

eftersom sjöman genom att simulera sjukdom efter anställningens slut kan

tillskansa sig förmåner. Därför bör stadgas exempelvis att sjuklön icke

skall utgå under längre tid än den sjuke varit inom vederbörande rederi.

Motionen II: 626.

Motionärerna vända sig mot förslaget, att sjuklönen inom inrikes fart

icke må krävas under längre tid än en månad. Förslaget innebär en uppdelning

av sjömän i två kategorier som tidigare icke funnits i sjömanslagen.

Något förhållande har icke inträffat som motiverar en sådan kategoriklyvning.

Den torde för övrigt strida mot Seattlekonventionen nr 70. Slutligen

äro tvister att befara, eftersom det kan vara svårt att avgöra i vilken fart

fartyget befinner sig.

Utskottet.

I fråga om förslaget, att svensk sjöman icke skall gå förlustig den honom

eljest tillkommande rätten till lön om han blir arbetsoförmögen till följd

av könssjukdom, må hänvisas till vad utskottet anfört under 4 §.

Beträffande de föreslagna reglerna om sjömans rätt till sjuklön efter anställningens

upphörande är det enligt utskottets mening icke lätt att finna

en lösning, som tager skälig hänsyn till de från olika håll framförda,

sinsemellan stridande synpunkterna på frågan. Obestridligen skulle ett genomförande

av förslaget medföra ökade utgifter för rederinäringen. Vidare

skulle sjömännen bli förmånligare ställda än de enskilda arbetstagarna i

land. Å andra sidan torde — åtminstone såvitt angår den utrikes sjöfarten

—- det icke kunna förnekas, att sjömännen vanligen i avsevärt högre grad

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

än övriga arbetstagare äro utsatta för risken att ådraga sig sjukdomar. Dessutom

blir sjömannens belägenhet mera påfrestande, om han drabbas av

sjukdom eller skada. Ur nu angivna synpunkter synes förslaget vara väl

avvägt. Utskottet har emellertid funnit skäl att ytterligare pröva frågan,

om icke förslaget bör fullständigas med en bestämmelse, ägnad att förhindra

missbruk från sjömännens sida. De från skilda håll uttalade farhågorna,

att mindre nogräknade sjömän skulle tillskansa sig sjuklön genom

att simulera sjukdom eller skada, ha säkerligen ett visst berättigande.

Det kan därför förefalla befogat att införa den bestämmelsen i lagen, att

sjuklön icke i något fall må krävas för längre tid än sjömannen varit i

tjänsten. Såsom departementschefen framhållit skulle dock en sådan bestämmelse

i avsevärd mån minska värdet av rätten till sjuklön. Utskottet

kan därför icke tillstyrka bestämmelsen. Enligt utskottets åsikt kan emellertid

samma invändning icke göras mot det danska förslaget, att rätten till

sjuklön i intet fall skall avse längre tid än sjömannen tjänstgjort, med

mindre bestämda tecken på sjukdom eller skada påvisats. Ett dylikt stadgande

skulle — utan att betaga den verkligt sjuke eller skadade sjömannen

rätten till full sjuklön — åtminstone i någon mån hindra simulanter att

orättfärdigt skaffa sig sjuklön. På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att motionerna 1:492 och 11:625 på det sätt bifallas, att till 18 §

andra stycket i propositionen fogas en bestämmelse av innebörd att redarnas

skyldighet att utgiva sjuklön i intet fall må avse flera dagar än sjömannen

varit i tjänsten, med mindre bestämda tecken på sjukdom eller

skada påvisats.

Vad angår yrkandet i motionen II: 626, att åtskillnad beträffande den tid

under vilken rätten till sjuklön föreligger ej bör göras mellan den utrikes

och den inrikes sjöfarten, må till en början understrykas att en sådan åtskillnad

icke står i strid med Seattlekonventionen nr 70. Beträffande sjöman,

som vistas i hemlandet, föreskriver nämligen konventionen ej annat,

än att denne skall vara berättigad till sjukersättning enligt allmänt gällande

bestämmelser. Eftersom vår lagstiftning saknar allmänna regler om ersättning

åt arbetstagare vid sjukdom, kommer sålunda den i inrikes fart tjänstgörande

sjömannen att bli förmånligare ställd än enligt konventionen. Icke

heller vållar gränsdragningen några svårigheter. Ett fartyg, som är bestämt

till utrikes ort, nyttjas i utrikes fart, och övriga fartyg i inrikes fart.

Utskottet, som biträder de av departementschefen anförda skälen för förslaget

att sjöman i inrikes fart icke i något fall skall enligt lagen vara berättigad

till sjuklön för längre tid än en månad, får därför avstyrka bifall

till motionen II: 626 i denna del.

20 §.

Gällande rätt.

*

Enligt lagrummets första stycke äger sjöman för närvarande fordra, att

viss del av hyran efter dragsedel månatligen utbetalas till bestämd person

här i riket eller för sjömannens räkning insättes i svensk bank.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

95

I nuvarande andra stycket stadgas att utan sjömannens samtycke må

dragsedelsbeloppet nedsättas allenast i den mån den övriga hyran icke förslår

till täckande av sjömannen ålagt disciplinstraff eller redarens ersättningsanspråk

mot honom.

S jömanskommittén.

Kommittén föreslår den ändringen av lagrummets första stycke, att sjöman

icke må fordra utbetalning efter flera än tre samtidigt löpande dragsedlar.

Beträffande andra stycket förordar kommittén den lydelsen, att dragsedelsbeloppet

utan sjömannens samtycke må nedsättas allenast i den mån

den övriga hyran icke förslår till att täcka sjömannen ålagd disciplinbot

eller på grund av tjänsteförhållandet uppkommen fordran, som av sjömannen

medgives eller eljest är klar.

Departementschefen.

Kommitténs förslag tillstyrkes av departementschefen.

Motionen II: 626.

Motionärerna yrka, såvitt nu är i fråga, att orden »eller eljest är klar»

måtte utgå ur lagen.

Utskottet.

Den av motionärerna yrkade begränsningen av redarens kvittningsrätt

strider mot allmänt vedertagna rättsgrundsatser, och utskottet får därför

föreslå, att riksdagen måtte lämna motionen II: 626 i denna del utan bifall.

27 §.

Gällande rätt.

Enligt 27 § första stycket i dess gällande lydelse skall befälhavaren, när

sjöman är sjuk eller skadad, sörja för att denne erhåller nödig vård ombord

eller i land. Vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling och läkemedel.

I samma lagrums andra stycke föreskrives för närvarande att, när

anledning finnes att antaga att sjöman är behäftad med sjukdom som medför

fara för de ombordvarande, befälhavaren skall, såvitt ske kan, låta den

sjuke undergå läkarundersökning. Om det är omöjligt att vidtaga betryggande

åtgärder mot smittfaran, skall befälhavaren låta bringa den sjuke i

land.

.S jömanskommittén.

Inledningsvis omnämner kommittén, att anmärkning framställts mot avfattningen

av reglerna. Det vill synas som om den befälhavaren ålagda skyldigheten

att föranstalta om läkarundersökning skulle föreligga allenast, då

anledning föreligger till antagande att sjömannen är behäftad med smittsam

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

sjukdom, och sålunda icke när det kan antagas att han lider av annan

sjukdom. Enligt samma tolkning skulle beträffande ej smittsamma sjukdomar

läkare behöva anlitas först sedan det blivit uppenbart att läkarbehandling

är erforderlig. Enligt kommitténs mening giver lagens nuvarande

lydelse visserligen icke stöd för en sådan tolkning, men kommittén har dock

för tydlighetens skull ansett sig böra föreslå ett stadgande av innehåll att,

när anledning finnes till antagande att sjöman är sjuk eller skadad, befälhavaren

såvitt möjligt skall låta honom undersökas av läkare.

Kommittéledamoten Böös framhåller, att denna befälhavarens skyldighet

skulle komma att föreligga även när det gällde ett sjukdoms- eller

olycksfall som uppenbarligen icke påkallade särskild undersökning av läkare

för diagnos eller ordination, t. ex. då en rad sjukdomsfall av enahanda art

inträffade i en följd (dysenteri, angina etc.). Icke heller synes läkarundersökning

erforderlig, när det gäller exempelvis en sjukdom med lätt igenkännliga

symptom med vars rätta behandling befälhavaren är väl förtrogen.

Reservanten förordar därför sådan avfattning av stadgandet att därav framgår,

att befälhavarens skyldighet att föranstalta om läkarundersökning inträder

när detta med hänsyn till omständigheterna kan anses påkallat.

Remissinstanserna.

Maskinbefälsförbundet finner det vara av den allra största betydelse, att

av lagrummet otvetydigt framgår att befälhavaren är skyldig att föranstalta

om läkarundersökning, när anledning finnes till antagande att sjöman

är sjuk eller skadad. Förbundet understryker, att befälhavaren enligt

nuvarande regler är oförhindrad att vägra sjöman sådan undersökning, så

snart objektiva symptom på sjukdom icke kunna upptäckas. Förbundet

anser sig ej böra underlåta att omnämna, att en dylik tolkning av gällande

lag visst icke är främmande.

Gentemot de av reservanten inom kommittén anförda synpunkterna invänder

förbundet, att även då en rad sjukdomsfall av enahanda slag inträffar

det kan vara nödvändigt med läkarundersökning från fall till fall.

Sjöfolksförbundet anlägger liknande synpunkter.

Fårty g sb efälsföreningen, inrikessjöf artens b ef åls förening och radiotelegrafistföreningen

samt hovrätten och kommerskollegium biträda däremot

reservantens ståndpunkt. Sålunda framhåller kommerskollegium att det —

med hänsyn till det missbruk som torde vara att befara — är välbetänkt att

förse stadgandet med det av reservanten föreslagna tillägget. Det förefaller

dessutom kollegium osannolikt, att befälhavaren skulle obehörigen utnyttja

ett sådant tillägg, eftersom en försummelse från hans sida kan medföra besvärliga

följder både för honom själv och fartyget.

Medicinalstyrelsen anser det av kommittén föreslagna stadgandet i princip

vara riktigt. Stadgandet bör dock enligt styrelsens mening icke tolkas

så, att med »sjuk och skadad» skall menas varje opasslighet eller dylikt.

Styrelsen vill därför föreslå den ändringen, att läkarundersökning icke skall

behöva ske, då sådan undersökning uppenbarligen icke är påkallad.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

97

Departementschefen.

»Spörsmålet synes mig vanskligt. Sålunda är det å ena sidan obestridligt

att, med hänsyn till de särskilda förhållandena under vilka sjöfolket lever,

starka skäl tala för att läkarundersökning ej må underlåtas, när det är antagligt

att sjöman är sjuk eller skadad. Omständigheterna kunna vara sådana,

att en i och för sig ursäktlig felbedömning från befälhavarens sida

medför allvarliga följder för den enskilde sjömannen. Å andra sidan kan

det icke förnekas att ett så långt gående lagbud som det av kommittén föreslagna

mången gång helt i onödan skulle föranleda befälhavaren att tillkalla

läkare. Detta gäller framförallt i sådant fall, där det är uppenbart att sjömannens

sjukdom är helt obetydlig eller befälhavaren väl känner till huru

sjukdomen skall behandlas. Dessutom torde en dylik bestämmelse i viss

mån inbjuda till missbruk. I anslutning till den av medicinalstyrelsen anvisade

lösningen vill jag därför förorda den ordalydelsen, att befälhavaren

skall vara pliktig att, när det kan antagas att sjöman är sjuk eller skadad,

såvitt möjligt låta honom undersökas av läkare, där sådan undersökning ej

framstår som uppenbart opåkallad.»

Motionen II: 626.

Enligt motionärernas mening är det uppenbart, att läkarundersökning av

sjuk eller skadad sjöman icke under några förhållanden får underlåtas, då

läkare är tillgänglig. Motionärerna hemställa, att lagens stadgande på denna

punkt utformas på sätt kommittén föreslagit.

Utskottet.

Enligt 27 § andra stycket sjömanslagen i Kungl. Maj:ts förslag skall befälhavaren

sörja för att sjuk eller skadad sjöman erhåller betryggande vård

ombord eller i land. Vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling

och läkemedel. Utskottet finner dessa föreskrifter utgöra tillräcklig borgen

för att all rimlig hänsyn tages till sjöman, som verkligen är sjuk eller skadad.

Såsom departementschefen framhållit är spörsmålet vanskligt, då fråga

är om sjöman som kan antagas vara sjuk eller skadad. Enligt utskottets

mening innebär emellertid Kungl. Maj :ts förslag, vilket härutinnan ansluter

sig till medicinalstyrelsens ståndpunkt, en skälig avvägning mellan å ena

sidan sjömannens berättigade krav på att bli läkarundersökt, då sjukdom

eller skada kan misstänkas, samt å andra sidan redarens intresse av att

hans fartyg icke uppehälles för en uppenbart opåkallad läkarundersökning

av sjömannen. Utskottet får därför avstyrka bifall till motionen II: 626 i

denna del.

28 §.

Gällande rätt.

I lagrummet lämnas regler angående vem som skall bekosta vården av

sjuk eller skadad sjöman.

7 Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 44.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse åligger det redaren att bekosta

sjukvården, så länge sjömannen är kvar i tjänsten. I anslutning härtill

föreskrives att — därest sjuk eller skadad sjöman vid tjänstetidens utgång

varder skild från tjänsten eller dessförinnan avskedad utan sådan grund

som i 33 § sägs — han också efter anställningens upphörande äger åtnjuta

vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller, om han är

svensk och vårdas utom riket, tolv veckor efter avmönstringen; har avmönstring

icke skett, räknas tiden från det fartyget gått vidare. I nu nämnda

fall är svensk sjöman, som i utlandet avgår från tjänsten, dessutom berättigad

till fri resa med underhåll till sin hemort bär i riket, dock med skyldighet

att under närmare angivna förutsättningar taga tjänst å hemvändande

fartyg (jfr 26 § i förslaget).

I andra stycket stadgas för närvarande, att vad i första stycket är föreskrivet

ej äger tillämpning, där sjömannen genom grovt vållande ådragit sig

sjukdomen eller skadan, eller där han vid tjänstens antagande förtegat den;

i sådant fall är sjömannen pliktig att själv bekosta sjukvården och är ej berättigad

till fri hemresa. Redarens utlägg för dylik kostnad må avdragas

å sjömannens hyra.

Slutligen upptages i tredje stycket den regeln, att om sjöman som lider av

könssjukdom i smittsamt skede kvar lämnas i utlandet, kostnaden för sjukhusvård,

läkarbehandling och läkemedel för tiden efter anställningens upphörande

skall bestridas av statsmedel.

■S’ jömanskommittén.

Kommittén understryker, att enligt gällande lag sjöman icke äger rätt

till sjukvård på redarens bekostnad, om han lämnar tjänsten på egen begäran,

och ej heller om han blir avskedad enligt 33 § (åsidosättande i något

väsentligt avseende av förpliktelser enligt avtalet). Kommittén erinrar om

att den finska lagen intager samma ståndpunkt, men att de danska och

norska lagarna ha en annan inställning. Enligt de senare båda lagarna har

nämligen sjömannen rätt till sjukvård på redarens bekostnad, så snart han

är sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upphörande. Enligt kommitténs

mening är denna sistnämnda ståndpunkt riktig. Såsom i förarbetena till

1891 års sjölag uttalas, måste omfånget av redarens skyldighet att bekosta

sjukvård åt sjöman bedömas enligt billighetshänsyn. Kommittén kan för sin

del icke finna, att det överensstämmer med billigheten att från förmånen av

fri sjukvård utestänga sjöman, som frånträder tjänsten på egen begäran.

Mera oviss ställer sig saken, därest sjömannen avskedats enligt 33 §. Kommittén

har emellertid funnit det vara en väl sträng påföljd för sjömannen,

om han genom avskedandet skulle förlora rätten till fri sjukvård. På grund

av det anförda föreslås bl. a. att 28 § i detta avseende bringas i överensstämmelse

med de danska och norska lagarna.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld kunna icke finna det

rimligt, att redaren skall åläggas vittgående förpliktelser mot en sjöman, som

avskedats enligt 33 § på grund av t. ex. våld å överordnad, misshandel, upp
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

99

repad onykterhet i tjänsten. Reservanterna anföra därvid, att det är ett

känt förhållande, att sjömän icke sällan, då de på grund av grov misskötsel

skiljas från tjänsten, uppsöka läkare och erhålla intyg om sjukdom av ett

eller annat slag, som anses fordra vård. Det är ej här fråga om verkliga

sjukdomar utan oftast någon obetydlig krämpa.

Remissinstanserna.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivarorganisationer motsätta sig kommitténs

förslag såvitt angår sjöman, som avskedats jämlikt 33 §.

Icke heller hovrätten finner det vara skäligt att ålägga redaren så vittgående

förpliktelser som de av kommittén föreslagna, då fråga är om sjöman

som avskedats exempelvis för våld mot överordnad, misshandel av andra

ombordvarande m. in. Å andra sidan synes man ej böra gå så långt att redarens

förpliktelser skulle upphöra vid varje avskedande enligt 33 §. Enligt

hovrättens mening är det skäligt att draga gränsen så, att sjöman, som avskedas

enligt 33 § tredje, fjärde eller femte punkten, själv får bekosta vården

och eljest redaren.

Departementschefen.

»Såsom kommittén framhållit är o de nuvarande reglerna icke fullt tillfredsställande.

Skäl torde nämligen icke föreligga att göra undantag för sjöman,

som själv säger upp sig eller i laga ordning begär entledigande. Mera

vansklig ter sig frågan i fall, där sjömannen avskedats med stöd av 33 §.

I likhet med kommittén anser jag det emellertid vara en väl sträng påföljd

för den enskilde sjömannen, om han i och med avskedandet skulle berövas

möjligheten att få sina utgifter för nödvändig sjukvård och hemresa ersatta

av redaren. Det må erinras om att gällande danska och norska sjömanslagar

intaga den ståndpunkten, att dessa förmåner skola utgå oberoende av anledningen

till att sjömannen lämnat tjänsten.»

Motionerna I: 492 och II: 625.

Motionärerna anföra, att antalet sjukdomsfall kommer att avsevärt öka,

om redaren skall ersätta sjukvården även för sjömän som avskedas jämlikt

33 § för misskötsel. Självklart är att många sjömän komma att resa krav

på sjukersättning efter avsked.

Utskottet.

I likhet med kommittén och departementschefen finner utskottet det vara

en väl sträng påföljd för en enligt 33 § avskedad sjöman, om han i och med

avskedandet skulle berövas möjligheten att få ersättning av redaren för nödvändig

sjukvård och hemresa. Utskottet hemställer, att riksdagen måtte

lämna motionerna I: 492 och II: 625 i denna del utan åtgärd.

Beträffande principen om svensk sjömans rätt till sjukvårdsförmåner

vid könssjukdom må hänvisas till vad utskottet anfört under 4 §.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

34 §.

Gällande rätt.

Enligt lagrummets första stycke i dess gällande lydelse äger sjöman, vilken

avskedas utan att skäl som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett, rätt till

ersättning för den förlust han därigenom lider. I andra stycket lämnas en

hjälpregel för det fall att utredning om förlusten icke kan förebringas. Sjöman

av befälsgraden blir då berättigad till två månaders hyra och sjöman

av manskapsgraden till en månads hyra, allt jämte fri resa med underhåll

till den ort där tjänsten rätteligen skulle frånträtts.

é> jömanskommittén.

Under åberopande av de skäl som anförts under 3 § föreslår kommittén,

att ersättningen vid kontraktsstridigt avsked enligt 34 § alltid skall utgå

med standardbelopp.

I fråga om beloppets storlek anser kommittén, att åtskillnad mellan olika

grupper av sjömän icke bör göras. Kommittén förordar därför, att alla sjömän

skola äga rätt till hyra för två månader eller sålunda samma ersättning

som enligt kommitténs förslag må högst utgå såsom sjukhyra. Det

måste anses vara i överensstämmelse med billighetens krav att skälig gottgörelse

lämnas den sjöman som — utan att själv ha givit anledning därtill

— av arbetsgivaren tvingas lämna tjänsten under andra förhållanden än

han haft att räkna med.

Det må nämnas att Köpenhamns-utkasten behållit den nuvarande skillnaden

mellan sjömän av befälsgraden och övriga sjömän.

Kommittéledamoten Böös kan icke biträda kommitténs förslag, såvitt angår

föreskriften att alla sjömän skola vara berättigade till ersättning motsvarande

två månaders hyra. Att på detta sätt likställa olika grupper av sjömän

är måhända riktigt när det gäller s. k. sociala förmåner, t. ex. rätt till

sjukhyra. Föreskrifterna i 34 § däremot innefatta en ren skadeståndsreglering,

beträffande vilken lika litet som i fråga om löneförmåner sociala jämlikhetskrav

kunna åberopas. Enligt reservantens mening finnes ej skäl antaga,

att ersättningen åt sjöman av manskapsgraden enligt den nuvarande

hjälpregeln i 34 § skulle vara för låg. På grund av vad sålunda anförts löreslår

reservanten, att standardersättningen bestämmes till två månaders hyra

för sjömän av befälsgraden och en månads hyra för annan sjöman.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja, såsom framgår av

vad under 3 § anförts, behålla 34 § i dess nuvarande lydelse.

Remissinstanserna.

Vad angår frågan huruvida 34 § skall upptaga en bestämmelse om sta ndardersättning

eller ej intaga de hörda myndigheterna och organisationerna

samma ståndpunkt som till motsvarande bestämmelse i 3 §.

Beträffande standardersättningens storlek anse maskinbefålsförbundet

och sjöfolksförbundet — med instämmande av landsorganisationen

— att kommitténs förslag bör godtagas.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

101

Enligt maskinbefälsförbundet tala skäligheten och rättvisan för att standardersättningen

skall bestämmas till två månaders lön för alla sjömän.

Denna ersättning kan icke anses vara för hög.

Fartygsbef älsf öreningen, inrikessjöf artens befälsförening och radiotelegrafistföreningen

biträda reservanten Böös’ ståndpunkt. Enligt föreningarnas

mening skulle likställighet i skadeståndshänseende svårt missgynna befälsgrupperna.

Dessa äro nämligen på ett helt annat sätt än manskapsgrupperna

beroende av sina befattningar. Manskapet har till skillnad från befälet lätt

att få lika god anställning på annat fartyg. Därest sjöman av manskapsgraden

berättigas till skadestånd motsvarande två månaders hyra, bör sjöman

av befälsgraden tillerkännas åtminstone fyra månaders hyra.

Även hovrätten, socialstyrelsen, kommerskollegium och rådhusrätten ansluta

sig till Böös’ förslag. Kommerskollegium framhåller emellertid, att föreståndare

för ekonomiavdelning samt radiotelegrafist i skadeståndshänseende

böra jämställas med sjöman av befälsgraden, eftersom de enligt 13 § skulle

komma att åtnjuta en månads uppsägningstid.

Departementschefen.

»Enligt kommitténs förslag skulle alla sjömän bli berättigade till lön för

två månader jämte fri resa med underhåll till närmare angiven ort. Från

olika håll har emellertid häremot invänts att skadeståndet skulle bli för högt,

i allt fall beträffande sjöman i manskapsgraden, och att anledning ej funnes

att frångå den nuvarande hjälpregeln, enligt vilken sådan sjöman äger

rätt till — utöver fri resa med underhåll — lön för en månad. Såsom framhållits

under 3 § kan det icke komma i fråga att bestämma skadeståndet så

lågt, att sjömannen i övervägande antalet fall skulle lida förlust. Ä andra

sidan bör skadeståndet självfallet icke sättas så högt, att sjömannen i regel

skulle göra en otillbörlig vinst på redarens bekostnad. Ur nu angivna synpunkter

synes det ligga närmast till hands att anpassa skadeståndet, som

ej är att betrakta såsom en social förmån, efter den för sjömannen gällande

uppsägningstiden. Av förslaget till 13 § framgår att maskinchef, styrman,

maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning och radiotelegrafist skulle

åtnjuta en uppsägningstid av en månad samt övriga sjömän sju dagar. Med

hänsyn härtill torde det innebära en skälig avvägning att bestämma skadeståndet

till två månaders lön för nämnda fem grupper av befattningshavare

samt till en månadslön för övriga sjömän, allt jämte fri resa till den av kommittén

angivna orten. Detta överensstämmer för övrigt i princip med Köpenhamns-utkastens

ståndpunkt.»

Motionerna 1: 493 och II: 624.

Efter att ha erinrat om innehållet i det s. k. saltsjöbadsavtalet samt om

det förhållandet, att flertalet av de i land gällande kollektivavtalen upptaga

bestämmelser, varigenom arbetstagaren tillförsäkras skydd mot uppsägningar

som icke äro sakligt grundade, understryka motionärerna att såväl

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

sjömanslagen som de till sjöss gällande kollektivavtalen sakna varje bestämmelse,

ägnad att skapa trygghet för sjömannen i hans anställning. Hänsynen

till sjöfartssäkerheten anses fordra, att sjömannens krav på att redaren

skall följa ett ingånget avtal får stå tillbaka för redarens anspråk på

att genast kunna bli av med sjömannen. Redaren är emellertid pliktig att

gottgöra sjömannen för den förlust han lider genom ett kontraktsstridigt

avsked. Motionärerna dela kommitténs uppfattning, att skadeståndet bör bestämmas

till två månaders lön för samtliga sjömän. Även om detta icke kan

sägas utgöra en social förmån i egentlig mening, torde det icke kunna förnekas

att skadeståndet är avsett att utgöra ersättning för en social orättvisa,

som drabbar just sjömannen. Därest skadeståndet bestämdes till två

månaders lön för samtliga sjömän, skulle även sjöman av manskapsgraden

få någon glädje av den honom i 38, 39 och 40 §§ tillerkända rätten, att

sedan redaren i något där angivet avseende brutit mot vad enligt tjänsteavtalet

anses åligga honom, erhålla entledigande samt därvid åtnjuta skadestånd

enligt 34 §.

Motionen 11: 626.

Även i denna motion hemställes att skadeståndet vid kontraktsstridigt

avsked måtte bestämmas till två månaders lön för samtliga sjömän.

Utskottet.

Såsom framgår av vad anförts under 3 § har utskottet anslutit sig till

principen, att ombordanställd vid kontraktsstridigt avsked skall erhålla ersättning

med vissa i lagen angivna standardbelopp. Enligt 34 § i Kungl.

Maj :ts förslag är ersättningen bestämd till två månaders lön för sjöman,

tillhörande arbetsledningen ombord, och en månads lön för annan sjöman,

allt jämte rätt till fri hemresa. Jämlikt kommitténs förslag äro samtliga sjömän

berättigade till två månaders lön. Departementschefen har framhållit,

att skadeståndet, som ej är att betrakta såsom en social förmån, ej får sättas

så högt att sjömannen i regel skulle göra en otillbörlig vinst på redarens bekostnad,

samt att det därför ligger närmast till hands att anpassa skadeståndet

efter den för sjömannen gällande uppsägningstiden. Med hänsyn härtill

har departementschefen funnit, att sjöman som icke tillhör arbetsledningen

och sålunda ej åtnjuter längre uppsägningstid än sju dagar bör vara skäligen

gottgjord med en månads lön. I detta sammanhang vill utskottet ännu

en gång betona att — ehuru den uppfattningen numera vunnit allmänt erkännande

att den enskilde arbetstagaren har ett berättigat anspråk på att

icke utan skäl bli skild från sin anställning — sjömanslagen av hänsyn till

sjöf artssäkerheten måste medgiva möjlighet för redaren att utan angivande

av skäl och även i strid med avtalets bestämmelser om tid och ort för tjänstens

frånträdande skilja sjöman från tjänsten. Såsom lagen är och måste

vara uppbyggd är redaren emellertid oförhindrad att begagna sig av denna

möjlighet, även om sjömannens skiljande från tjänsten icke skulle vara påkallat

av säkerhetsskäl. I vilken utsträckning möjligheten utnyttjas torde i

s. 103 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

103

hög grad vara eu kostnadsfråga. Det ligger i sakens natur, att redaren är

mindre benägen att avskeda sjöman i strid med avtalets bestämmelser, om

han nödgas betala den avskedade ett ej alltför ringa skadestånd. Ur nu angivna

synpunkter är det enligt utskottets mening en skälig avvägning att

bestämma skadeståndet till två månaders lön även för sjöman av manskapsgraden.

Slutligen finner utskottet — även om här icke är fråga om en social

törmån i egentlig mening — det vara mera tilltalande, om lagen angiver en

enhetlig grund för skadeståndets beräknande än om åtskillnad göres mellan

olika grupper sjömän.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen

måtte bifalla motionerna I: 493 och II: 624 samt II: 626 i denna del.

37 §.

Gällande rätt.

I sin gällande lydelse upptager lagrummet regler om rätt för sjöman

att i vissa fall erhålla entledigande vid förändring av resan. Vidare stadgas

att sjöman, som på grund av resans förändring avgår från tjänsten,

äger rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider, dock icke

utöver hyra för en månad, om han tillhör befälsgraden, och för en halv

månad, om han tillhör manskapsgraden, ävensom fri resa med underhåll

till förhyrningsorten eller, om resan börjat, till avmönstringsorten.

Slutligen stadgas att, om utredning angående förlusten ej varder förebragt,

sjömannen skall vara berättigad att erhålla vad sålunda är bestämt såsom

högsta ersättning.

S jömanskommittén.

Kommittén förordar även i detta sammanhang att den sjömannen tillkommande

ersättningen skall utgå med standardbelopp. Kommittén förordar,

att beloppet bestämmes till hyra för en månad jämte fri resa med underhåll.

Kommittéledamoten Böös anser, att standardersättningen bör vara en

månads hyra för sjöman av befälsgraden och en halv månads hyra för

annan sjöman.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja behålla lagrummet

i dess gällande lydelse.

Remissinstanserna.

De över kommittéförslaget hörda myndigheterna och organisationerna intaga

samma ståndpunkt till de av kommittén under 37 § föreslagna ändringarna

som till ändringsförslagen i anslutning till 3 och 34 §§. Kommerskollegium

vill dock icke direkt motsätta sig den föreslagna utjämningen

mellan befäl och manskap. Kollegium framhåller därvid, att maximibeloppet

för sjöman i manskapsgrad är endast en halv månads hyra ävensom att i

de ej så vanliga fall, där sjöman träffar avtal om bestämd resa, skälet

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

härför är att sjöman önskar komma till den för resan bestämda slutpunkten.

Departementschefen.

»Det synes mig lämpligt att även i 37 § införa en regel om standardersättning.

Däremot torde — av samma skäl som anförts under 34 § —

anledning ej finnas att frångå gällande lags ståndpunkt att den sjöman,

som är anställd med sju dagars uppsägningstid, erhåller lägre ersättning

än den som åtnjuter en månads uppsägningstid. Kommitténs förslag synes

därför böra ändras i så måtto, att maskinchef, styrman, maskinist,

föreståndare för ekonomiavdelning samt radiotelegrafist skola vara berättigade

till en månads lön och övriga sjömän till en halv månads lön.»

Motionerna I: b93 och II: 62b.

Under hänvisning till vad anförts i anslutning till 34 § hemställa motionärerna,

att riksdagen måtte besluta att det enligt 37 § utgående skadeståndet

skall bestämmas till en månads lön för samtliga sjömän.

Motionen II: 626.

Motionärerna framställa enahanda yrkande som i ovan anmärkta motioner.

Utskottet.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att jämväl 37 § bör

upptaga en bestämmelse om standardersättning. Då emellertid enligt utskottets

uppfattning icke heller här föreligger anledning att skilja mellan

olika grupper av sjömän, får utskottet tillstyrka det i motionerna I: 493 och

II: 624 samt II: 626 gjorda yrkandet, att samtliga sjömän i det med 37 §

avsedda fallet skola vara berättigade till standardersättning, motsvarande

lön för en månad jämte rätt till fri resa.

41 §.

Beträffande detta lagrum må hänvisas till 6 §.

3 kap. Om skeppstjänsten.

55 §.

Gällande rätt.

I lagrummets första stycke stadgas att vid skeppsarbetets anordnande hänsyn

skall tagas till envars ställning i tjänsten. Detta stadgande bör jämföras

med föreskriften i 50 §, att sjöman skall noggrant åtlyda förmans befallning

angående tjänsten.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

105

Sjömans kommittén.

Kommittén upptager till prövning en fråga som väckts av de ombordanställdas

representanter inom kommittén. De ha nämligen yrkat, att i sjömanslagen

måtte införas en bestämmelse av innehåll, att sjöman, i vars åligganden

lossnings- eller lastningsarbete icke regelmässigt ingår, ej må åläggas

sådant arbete. Bakgrunden till yrkandet är önskemålet, att de sjömän, som

eljest aldrig befatta sig med lossnings- och lastningsarbete, icke skola kunna

beordras att utföra detta slags arbete i hamn, där stuveriarbetarna strejka.

Kommittén erinrar, att Kungl. Maj :t i två domar, givna den 8 februari 1932,

avgjort denna fråga såvitt angår sjömän, som påmönstrats å fartyg såsom

smörj are eller steward, eller sålunda sjömän, i vilkas åligganden lossningseller

lastningsarbete regelmässigt icke ingår (se N. J. A. 1932: 1). Högsta

domstolen fann den omständigheten, att hamnarbetarstrejk rådde i den

hamn varom fråga var, icke ha varit av beskaffenhet att fritaga vare sig

smörj aren eller stewarden från skyldighet att på befälhavarens order biIräda

vid lossningen av lasten. Enligt kommittén berodde utgången på att

domstolen ansåg stadgandet i 55 § om att hänsyn skall tagas till envars

ställning i tjänsten böra vika för bestämmelsen i 50 § om sjömans plikt

att åtlyda förmans order i tjänsten. Trots den utveckling arbetsrätten genomgått

under senare tid finner kommittén det icke med säkerhet kunna

antagas, att en rättegång i samma fråga skulle få en annan utgång nu än år

1932. Därest de ombordanställdas önskemål skola tillgodoses, torde det därför

bli nödvändigt att införa ett särskilt stadgande härom i lagen och då

lämpligen under 55 §.

Ytterligare anför kommittén, att rättsuppfattningen för närvarande torde

vara den att vid strid på arbetsmarknaden en utomstående arbetstagare har

ett berättigat anspråk på att icke bli indragen i striden. Härav följer i princip

att arbetstagaren, så länge striden pågår, icke bör beordras att utföra

annat arbete än det som regelmässigt ingår bland hans göromål och alltså

icke sådana utanför hans vanliga åligganden fallande arbeten, som äro

föremål för striden. Enligt kommitténs mening är det helt naturligt, att en

bestämmelse av den utav de ombordanställda föreslagna innebörden fogas

till 55 §. Kommittén anser emellertid att av lagtexten bör tydligt framgå, att

bestämmelsen icke gäller i annat fall än där arbetsinställelse (lockout eller

strejk) vidtagits i fråga om lossnings- eller lastningsarbete. Än vidare bör

klart utsägas, att arbetsinställelsen ej får strida mot lag, avtal eller föreningsstadgar.

Enligt kommitténs förslag skulle ifrågavarande bestämmelse

bilda lagrummets andra stycke. Det påpekas att bestämmelsen icke återfinnes

i Köpenhamns-utkasten. Slutligen förordar kommittén, att nuvarande

andra stycket skall bilda lagrummets tredje stycke.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld erinra om att 1935 års

riksdag avslog en motion vari hemställdes att till sjömanslagen måtte fogas

en bestämmelse med samma innehåll som den i kommittéförslaget under

andra stycket upptagna. Enligt reservanternas mening är det oriktigt att

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

lagstiftningsvägen gynna en av arbetsmarknadens parter på detta sätt. Med

hänsyn till allmänna intressen såsom sjöfartssäkerheten ävensom nödvändigheten

av att under vissa förhållanden kunna lossa eller lasta gods är det

icke möjligt att lagfästa en inskränkning i skyldigheten att utföra lossningsoch

lastningsarbete. Ett avbrytande av sådant arbete kan komma att medföra

osäkerhet för de ombordanställdas liv och egendom samt för fartyget.

Vidare kan lasten vara så ömtålig, att den icke kan kvarligga i fartyget utan

att förstöras. En fartygslast representerar mestadels mycket stora värden.

Remissinstanserna.

Bland de hörda myndigheterna och organisationerna äro meningarna delade

angående lämpligheten att lagfästa kommitténs förslag.

Samtliga befälsorganisationer, sjöfolksförbundet, landsorganisationen och

socialstyrelsen ansluta sig till förslaget. Fartygsbefälsföreningen framhåller

därvid, att vid flertalet arbetskonflikter vådor av olika slag kunna uppstå

om lossnings- eller lastningsarbete avbrytes. Därvidlag står sjöfartsnäringen

icke i särklass. Härav följer dock ej, att utomstående arbetstagare skall

kunna tvingas att utföra arbete, varigenom de skulle bli indragna i pågående

konflikt. Sjömännen böra tillföräkras undantagsregel från lydnadsplikten

i skeppstjänsten för att i detta avseende bli likställda med andra arbetstagare.

Sjöfolksförbundet anser det vara kränkande för den allmänna

rättskänslan att man med stöd av lag skall kunna tvinga en person att mot

hans vilja utföra strejkbryteriarbete. Maskinbefälsförbundet tillägger, att

om arbetsdomstolen i dag skulle förelagts den rättsfråga som år 1932 var

under Ivungl. Maj :ts prövning, utgången säkerligen skulle blivit den motsatta.

För säkerhets skull bör dock ett uttryckligt stadgande i ämnet inflyta

i sjömanslagen. Socialstyrelsen framhåller, att svårigheter kunna uppstå

vid konflikt i utländsk hamn, där man ej har så klara organisationsförhållanden

som i vårt land.

Enligt hovrättens mening bör den föreslagna bestämmelsen icke införas i

lagen utan ytterligare grundliga överväganden. Hovrätten är ej beredd

att taga ställning till spörsmålet. Emellertid erkännes gärna att, därest domstolarna

alltjämt skulle ha samma uppfattning som år 1932, resultatet icke

ter sig tillfredsställande. Nästan undantagslöst torde nämligen sjömannen

vägra att utföra arbetet, och följden blir — vid enahanda uppfattning hos

domstolarna som tidigare — att han dömes till straff. Slutligen framkastar

hovrätten, att det kan tänkas att spörsmålet blir löst lagtillämpningsvägen.

Kommerskollegium anför till en början, att den princip som kommit till

uttryck i kommitténs förslag numera torde i viss utsträckning vara allmänt

vedertagen. Kollegium finner det emellertid icke vara klart, huru arbetsdomstolen

skulle ställa sig till den fråga som prövades år 1932. Även om

kollegium med hänsyn till arbetsrättens utveckling utgår från att sjöman i allmänhet

kommer att vägra att utföra lossnings- och lastningsarbete vid strejk

och att befälhavaren ej heller kommer att påfordra sådant arbete, hyser

s. 107 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

107

kollegium tvekan om lämpligheten av att genom principens införande i lag

för sjöfartens del fastslå en ovillkorlig rätt till arbetsvägran.

Rådhusrätten och ersättningsbyrån anse bestämt, att man icke bör i lagen

införa den av kommittén förordade bestämmelsen.

Samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer ansluta sig till reservanternas

synpunkter.

Departementschefen.

»Däremot är det vanskligt att taga ställning till förslaget att i sjömanslagen

införa en uttrycklig föreskrift om begränsning av sjömans skyldigheter

såvitt angår lossnings- och lastningsarbete under arbetsinställelse

(lockout eller strejk). De ombordanställdas organisationer ha enhälligt stött

förslaget. Bakgrunden är den av högsta domstolen år 1932 meddelade domen,

enligt vilken en steward och en smörjare — alltså sjömän i vilkas

arbetsuppgifter lossnings- och lastningsarbete vanligen ej ingår — ansågos

pliktiga att på order av befälhavaren biträda vid lossning av lasten i hamn,

där stuveriarbetarna strejkade. De ombordanställda äro av den uppfattningen,

att därigenom fastslagits att sjöman är lagligen förpliktad att utföra

s. k. strejkbryteriarbete. Häremot må till en början invändas, att av domen

framgår att sjöman genom avtal kan försäkra sig om att ej behöva utföra

lossnings- eller lastningsarbete i hamn, där arbetskonflikt pågår. Mot införande

av en uttrycklig lagbestämmelse talar vidare, att det många gånger

kan bli vanskligt att avgöra huruvida ett visst arbete verkligen är att betrakta

som strejkbryteriarbete liksom — särskilt vid konflikt i utlandet —

att bedöma om arbetsinställelsen är laglig. Ytterligare torde, oavsett frånvaron

av skriven lag, den grundsatsen numera ha vunnit vidsträckt erkännande

att en arbetstagare vid konflikt ej bör vara pliktig att utföra arbete,

som faller utanför ramen för hans sedvanliga arbetsuppgifter. Det är därför

ej osannolikt att, därest arbetsdomstolen nu komme att pröva spörsmålet i

renodlad form, utgången skulle bliva en annan än för tjugu år sedan. Dessutom

torde man kunna våga det påståendet, att i våra dagar varken redaren

eller befälhavaren finna det förenligt med sina intressen att beordra sjöman

att utföra lossnings- eller lastningsarbete i hamn, där strejk pågår.

Härtill kommer — och det synes mig vara det tyngst vägande av skälen

för och emot — att spörsmålet har en räckvidd långt utöver sjömanslagens

gränser. Konfliktsituationer, liknande den av sjömanskommittén berörda,

kunna tydligen uppstå i andra yrken och på andra arbetsområden. Det har

emellertid hittills icke förekommit, att sådana fall reglerats i lag, och det

kan knappast påstås, att lagstiftarens underlåtenhet att här ingripa vållat

allvarlig olägenhet inom arbetslivet. I sammanhanget må erinras att det ej

ansågs lämpligt att i 1940 års förordning om yrkesmässig automobiltrafik

upptaga ett stadgande, som uttryckligen befriade trafikutövare från skyldigheten

att utföra körning vid strejk- eller blockadfall (se SOU 1938: 59 s. 238

och prop. nr 115/40 s. 154 och 155). Just beträffande sjömanslagen har f. ö.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

förslag om en liknande bestämmelse år 1935 avvisats av riksdagen (II lagutsk.

nr 29 s. 102 ff.) -

På grund av det anförda har jag kommit till den uppfattningen, att det är

riktigast att även i detta fall avstå från att införa en bestämmelse, varigenom

man, på sätt kommittén avsett, skulle söka lösa frågan om motsättningen

mellan en tjänsteplikt hos arbetstagaren och dennes intresse av att

vara neutral vid arbetskonflikt. Jag är benägen antaga — och denna mening

vinner visst stöd även i remissyttranden, vari kommitténs förslag tillstyrkts

— att det praktiska behovet av en reglering i lag för närvarande ej

är starkt. I varje fall torde den vidare utvecklingen på arbetsrättens område

böra avvaktas, innan man skrider till en reglering av hithörande vanskliga

spörsmål. Under tiden torde lösningen av uppkommande fall kunna överlåtas

åt parterna själva samt åt rättspraxis.»

Motionerna 1: h93 och II: 62k.

I motionerna understrykes att de ombordanställda äro eniga om att lagen

bör kompletteras med ett stadgande, som otvetydigt bryter mot den i högsta

domstolens dom uttalade meningen. Enligt motionärernas åsikt är det intet

som hindrar, att stadgandet inflyter i lagen. Grundsatsen att ingen bör vara

skyldig att vid konflikt utföra arbete, som faller utanför ramen för hans

sedvanliga arbetsuppgifter, är allmänt vedertagen och sjömanslagen är den

enda lag där tjänsteavtalet är fullständigt reglerat. Motionärerna hänvisa

till att såväl betänkandet om statstjänstemännens ställning vid arbetskonflikter

(SOU 1939: 19) som betänkandet om stats- och kommunaltjänstemäns

förhandlingsrätt (SOU 1951: 54) upptaga förslag till lagbestämmelser,

innebärande rätt för tjänsteman att vara neutral vid arbetskonflikter.

Då frågan om sjömans rätt att vara neutral vid konflikt år 1935 behandlades

av riksdagen, skedde detta i samband med prövningen av ett lagförslag

om vissa ekonomiska stridsåtgärder, vilket förslag efter en synnerligen ingående

behandling förkastades av riksdagen. Vad angår utövaren av yrkesmässig

trafik må framhållas, att denne har möjlighet att under hänvisning

till ett allmänt stadgande i förordningen om yrkesmässig trafik vägra utföra

transporter, om utförandet skulle vara att bedöma såsom strejkbryteriarbete.

Denna möjlighet står icke sjömannen till buds. Han är jämlikt 50 §

sjömanslagen skyldig lyda order. Nuvarande praxis är till men framför allt

för befälhavaren. Varje sjöman torde nämligen vägra alt utföra strejkbryteriarbete,

även om han icke kan åberopa lagens skydd. Befälhavarens ställning

blir därför vansklig, om redaren skulle beordra honom att låta besättningen

lossa eller lasta i hamn, där hamnarbetarna strejka. Befälhavaren

vet, att han icke kan förmå besättningen att frivilligt utföra arbetet. Han

har då jämlikt 60 § laglig möjlighet att genom tvång skaffa sig lydnad. Vidare

inser han, att han kan utsätta sin besättning för repressalier från de

strejkandes sida, om han tvingar dem att utföra lossningen eller lastningen.

Lagbestämmelser, som så uppenbart strida mot allmänna rättsgrundsatser,

äro till skada och lagen bör ändras så att nu återgiven situation aldrig be
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

109

höver uppkomma. Motionärerna hemställa därför, att till 55 § måtte fogas

ett stadgande av innehåll att sjöman, i vars sedvanliga arbetsuppgifter lossnings-

och lastningsarbete ej ingår, icke må åläggas att utföra sådant arbete,

därest arbetsinställelse (lockout eller strejk) vidtagits i fråga om arbete som

nu sagts och inställelsen ej strider mot lag, avtal eller föreningsstadgar.

Utskottet.

Synnerligen starka skäl tala Vför att denna fråga bör lösas på sätt de

ombordanställdas företrädare anse självklart. Det förefaller rimligt att

den sjömannen åvilande lydnadsplikten i detta fall får stå tillbaka för hans

rättmätiga krav på att vara neutral vid en konflikt, som avser ett annat

arbetsområde än hans eget. Såsom motionärerna antytt har frågan upptagits

till prövning i ett annat sammanhang, nämligen av den kommitté,

som fått Kungl. Maj :ts bemyndigande att utreda spörsmålet om vidgad

förhandlingsrätt för vissa stats- och kommunaltjänstemän (betänkande SOU

1951:54). För dessa tjänstemän gälla i det avseende varom här är fråga i

huvudsak samma regler som för sjömännen. Tjänstemännens åligganden

äro vanligen angivna i instruktion, arbetsordning eller annan författning. I

dessa har hittills icke lämnats något stadgande, enligt vilket tjänstemännen

skulle vara befriade från skyldighet att vid konflikt utföra arbete, som faller

utanför ramen för deras vanliga arbetsuppgifter. I nämnda betänkande

har emellertid under 11 § föreslagits en bestämmelse av innehåll, att offentlig

tjänsteman icke är pliktig att utföra arbete, som är föremål för arbetsinställelse

(lockout eller strejk). Arbetsinställelse skall enligt förslaget dock

ej inverka på tjänstemans skyldighet att utföra de göromål, som eljest pläga

bestridas av honom. Bestämmelsen har som synes samma innebörd som

den av motionärerna yrkade och av sjömanskommittén föreslagna. Betänkandet

har remitterats till olika myndigheter och organisationer för yttrande

och Kungl. Maj :t kommer sålunda att inom en snar framtid taga ställning

till ifrågavarande spörsmål i ett sammanhang, som sträcker sig vida

utöver sjömanslagens förhållandevis begränsade område. Utskottet finner

det därför icke tillrådligt, att riksdagen föregriper Kungl. Maj :ts ställningstagande

genom ett beslut om införande i sjömanslagen av den utav motionärerna

yrkade bestämmelsen. Det är utskottets bestämda uppfattning, att

ett kortare uppskov med frågans slutgiltiga lösning icke är till olägenhet

för sjöfolket. Bland annat torde numera ej behöva befaras, att sjöman blir

beordrad att utföra lossnings- eller lastningsarbete i hamn, där hamnarbetarstrejk

råder.

På grund av det anförda hemställes, att riksdagen måtte lämna motionerna

I: 49.1 och II: 024 utan bifall i denna del.

57 §.

Gällande rätt.

I nuvarande 10 § lämnas under fjärde stycket bestämmelser om nattvila

för minderårig sjöman. Huvudregeln är att å fartyg, som användes i nordsjö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

eller vidsträcktare fart, minderårig under sexton år icke må under tiden

mellan klockan 20 och klockan 8 användas i skeppsarbete i vidare mån än

att han under nämnda tid erhåller en sammanhängande vilotid av minst nio

timmar. I anslutning härtill föreskrives att stadgandet icke skall utgöra

hinder för den minderåriges nyttjande till sådan skeppstjänst som a) ovillkorligen

erfordras med hänsyn till hotande fara för fartyg, liv eller gods

eller b) är påkallad för lämnande av hjälp varom i 34 a, 223 eller 223 a §

sjölagen sägs eller c) avser deltagande i vissa övningar eller d) är nödvändig

för åtgärd, påbjuden av tull- eller hälsovårdsmyndighet, eller e) föranledes

därav att besättningen blivit under pågående resa förminskad.

Gällande 57 § upptager vissa föreskrifter om kosten ombord.

S jömanskommittén.

Enligt kommitténs förslag skola lagens föreskrifter om nattvila för minderåriga

sjömän överföras till 57 §. Kommittén erinrar om att föreskrifterna

för närvarande strida mot Genévekonventionen nr 93, vilken är tillämplig

å fartyg med en bruttodräktighet av 500 registerton eller däröver.

Enligt kommitténs uppfattning är det intet som hindrar, att sjömanslagens

regler om nattvila för minderåriga avfattas så att de icke strida mot

konventionen. Kommittén anser det vara angeläget tillse, att de unga sjömännen

— för vilka sjömansyrket är särskilt krävande — beredas tillfälle

till erforderlig nattvila. Det föreslås därför, att sjömanslagen skall upptaga

den huvudregeln, att sjöman under sexton år icke må användas till arbete

nattetid i vidare mån än att han under tiden mellan klockan 20 och 8 erhåller

en sammanhängande vilotid av minst nio timmar. Enligt kommitténs

mening är det självklart att denna regel må åsidosättas då så finnes påkallat

av hänsyn till fartygets säkerhet, och kommittén har funnit särskilt

stadgande härom icke vara erforderligt. Med tanke på den mindre skeppsfarten

har kommittén emellertid ansett sig böra föreslå, att beträffande fartyg

med en bruttodräktighet understigande 500 registerton Konungen eller

den myndighet, åt vilken Konungen det uppdrager, skall kunna medgiva

undantag från huvudregeln.

Kommittéledamöterna Böös, Forssblad och Reuterskiöld göra en del invändningar

mot kommitténs förslag, dock icke såvitt angår undantagsbestämmelsen.

Remissinstanserna.

Icke heller de hörda myndigheterna och organisationerna ha något att erinra

mot denna bestämmelse.

Departementschefen.

»Då frågan om ratifikation av Genévekonventionen nr 93 prövades av statsmakterna

betonades med rätta vikten av att bestämmelserna i sjömanslagen

icke strida mot konventionen. I och för sig torde väl intet vara att erinra

mot den uppfattningen, att sjöman under sexton år icke bör nyttjas till

s. 111 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

111

skeppstjänst nattetid. 1 vanliga fall torde fartygets besättning vara så stor

att minderårig sjömans arbetskraft kan avvaras under natten, utan att därför

tjänstens behöriga gång rubbas. Endast då så finnes påkallat av hänsyn

till sjöfartssäkerheten bör undantag ifrågakomma. Enligt min mening

skulle en föreskrift härom icke strida mot konventionen. Till den av kommittén

förordade huvudregeln har därför fogats en undantagsbestämmelse

enligt vilken befälhavaren må kräva att den minderårige även nattetid deltager

i skeppstjänst som ovillkorligen erfordras med hänsyn till hotande

fara för fartyg, liv eller gods eller för lämnande av hjälp, varom i 31 a,,

223 eller 223 a § sjölagen sägs.

Eftersom konventionen icke är tillämplig å fartyg med en bruttodräktighet

understigande 500 registerton, möter intet hinder att låta lagen upptaga

ett stadgande, som medgiver Konungen eller viss myndighet att meddela

undantag från huvudregeln, såvitt angår dessa fartyg. Med ett dylikt

stadgande torde tillräcklig hänsyn ha tagits till den mindre skeppsfartens

särskilda betingelser samt till önskemålet att ej försvåra rekryteringen.»

Motionen II: 626.

I motionen yrkas att undantagsbestämmelsen, såvitt avser fartyg med en

bruttodräktighet understigande 500 registerton, måtte utgå ur lagen.

Utskottet.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag ha reglerna om nattvila för minderåriga sjömän

erhållit sådan avfattning, att de icke strida mot Genévekonventionen

nr 93. Huvudregeln är, att sjöman under sexton år skall åtnjuta nattvila

under en sammanhängande tid av minst nio timmar. Från denna regel skall

enligt förslaget dispens kunna meddelas beträffande fartyg med en bruttodräktighet

understigande 500 registerton, eller sålunda fartyg som icke beröras

av konventionen. Dispensbestämmelsen har tillkommit av hänsyn till

den mindre sjöfarten. Fartyg, som nyttjas i denna fart, ha vanligen så

små besättningar att alla måste vara beredda att utföra vakttjänst även

nattetid. Ett bifall till motionärernas yrkande skulle sålunda innebära, att

sjömän under sexton år aldrig kunde taga tjänst inom den mindre sjöfarten.

För att icke onödigtvis försvåra rekryteringen är det därför enligt utskottets

mening lämpligt med en dispensbestämmelse. På grund av det anförda

avstyrker utskottet motionen 11:626 i denna del.

4 kap. Om disciplinbot.

62—64 §§.

Gällande rätt.

I 62 § stadgas för närvarande att befälhavaren äger ålägga sjöman bestraffning

genom mistning av hyra för en till och med sju dagar, om sjömannen

gör sig skyldig till någon av de förseelser, som finnas uppräknade

i lagrummet. Bestraffning må dock ej åläggas å fartyg, som nyttjas i inrikes

fart eller i fart i Öresund.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Nuvarande 63 § upptager den bestämmelsen att bestraffning ej må åläggas

tidigare än tolv timmar eller senare än sju dagar efter det förseelsen

begicks, såvida ej särskild anledning till annat förekommer.

64 § föreskriver i sin gällande lydelse, att befälhavaren, innan bestraffning

ålägges, skall hålla förhör i saken i närvaro av två gode män ur besättningen.

I lagrummet lämnas vidare närmare föreskrifter rörande formerna

för förhöret, varjämte stadgas att, om dessa föreskrifter icke iakttagas,

beslut om bestraffning skall vara utan verkan. Slutligen föreskrives

att sjöman är berättigad att få avskrift av det vid förhöret antecknade och

av befälhavarens beslut.

S jömanskommittén.

Kommittén anmärker inledningsvis, att de nuvarande bestraffningsbestämmelserna,

vilka i huvudsak äro gemensamma för de nordiska länderna, äro

delvis hämtade från 1891 års sjölag; där voro dock bestämmelserna i åtskilliga

hänseenden strängare för sjömannen. Vidare framhåller kommittén, att

hithörande frågor blevo allsidigt belysta och ingående behandlade i samband

med tillkomsten av gällande sjömanslag. Sjömanskommittén återgiver

därvid huvuddragen av de uttalanden som gjordes av sjölagskommittén.

Härom må för närmare kännedom hänvisas till sjömanskommitténs betänkande

s. 85 och 86.

I fortsättningen omnämner kommittén, att frågan ingående dryftats såväl

vid de gemensamma nordiska överläggningarna som inom kommittén. I

anslutning härtill anföres:

Bl. a. har övervägts att helt borttaga det disciplinära förfarandet ombord

å fartyg. Det har nämligen framkommit att manskapet hyser den största

misstro mot de i deras tycke godtyckliga och många gånger orättvisa disciplinstraffen.

Enligt deras uppfattning strider den nuvarande ordningen

mot allmänna rättsgrundsatser. Motsvarande bestämmelser gälla icke i fråga

om de enskilda arbetsavtalen i land. De anse, att disciplinära frågor bäst

lösas av en nämnd i land, sammansatt av företrädare för de olika parterna

och med en opartisk jurist såsom ordförande. Vid de nordiska överläggningarna

var emellertid den övervägande uppfattningen den, att en viss

disciplinär och dömande myndighet alltjämt måste finnas ombord å fartygen.

Kommittén ansluter sig till denna uppfattning.

Vad angår frågan huru berörda myndighet lämpligen bör utövas har från

manskapets sida bestämt hävdats, att nuvarande ordning vore synnerligen

otillfredsställande, framför allt därför att det strede mot allmänt vedertagna

rättsgrundsatser, att en och samme person ensam vore åklagare, domare

och domsverkställare. Enligt deras mening borde rätten att beivra disciplinära

förseelser anförtros åt en särskild nämnd, i vilken besättningen skulle

vara företrädd. Från åtskilliga håll ha invändningar rests mot en sådan ordning.

Därvid ha huvudsakligen de synpunkter, som sjölagskommittén andragit

i sitt betänkande, åberopats. De nordiska överläggningarna utmynnade

i ett förslag, enligt vilket den disciplinära och dömande myndigheten

skulle överflyttas från befälhavaren till en s. k. disciplinnämnd, sammansatt

av befälhavaren och två på visst sätt utsedda ledamöter ur besättningen.

Vid övervägande av denna fråga har sjömanskommittén till en början

s. 113 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

113

funnit, att den befälhavaren tillagda befogenheten att ensam utöva ifrågavarande

myndighet obestridligen i princip är oförenlig med vår tids rättsåskådning,

samt att ett bibehållande av nuvarande regler därför skulle kunna

rättfärdigas endast i den mån de ansågos påkallade av hänsyn till de

säregna förhållandena till sjöss. Vid bedömande härav kan kommittén icke

undgå att taga ställning till de synpunkter, som vid sjömanslagens tillkomst

androgos mot tanken på att inrätta en disciplinnämnd ombord å fartyg.

Det må då först beaktas att enligt 64 § i dess gällande lydelse förhör skall

hållas med vederbörande sjöman, innan befälhavaren äger ålägga honom

disciplinstraff. Vid förhöret skola två av befälhavaren på visst sätt utsedda

gode män ur besättningen närvara. Därest förslaget om disciplinnämnd

godtages, skulle den egentliga skillnaden bli den, att gode männen skulle

deltaga jämväl i avgörandet av saken. Kommittén kan icke för sin del finna,

att en sådan ordning skulle bli särskilt tyngande. — Enligt kommitténs

uppfattning torde det icke vara att befara, att de båda bisittarna i en

disciplinnämnd skulle fatta sin uppgift så, att det ålåge dem att till varje

pris tillvarataga sin grupps intressen. Kommittén är tvärtom övertygad om

att bisittarna skulle känna sitt ansvar och sålunda icke låta sig påverkas

av ovidkommande synpunkter utan handla efter bästa förstånd och samvete.

— Icke heller hyser kommittén oro för att befälhavarens auktoritet

skulle undergrävas, därest avgörandet i disciplinärenden anförtroddes åt

en nämnd. Kommittén finner det icke ens uteslutet, att befälhavarens ställning

snarare skulle bli starkare. Enligt den nuvarande ordningen kan nämligen

ständigt befaras, att besättningen — med rätt eller orätt — bibringas

den uppfattningen att befälhavaren förfarit godtyckligt eller orättvist vid

åläggande av disciplinstraff med påföljd att besättningen förlorar förtroendet

för befälhavaren, allt till men för disciplinen ombord. Däremot finnes

all anledning antaga att sjömännen med större jämnmod skulle böja sig

för ett avgörande, som träffats under medverkan av företrädare för dem

själva. Härtill kommer att det för befälhavaren säkerligen skulle vara värdefullt,

om han vore nödsakad att före avgörandet taga ställning till synpunkter,

framförda av personer, som ha samma ansvar för beslutets riktighet

som han själv.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén anslutit sig till det gemensamma

nordiska förslaget att överflytta den disciplinära myndigheten

på en disciplinnämnd.

I fråga om den närmare utformningen av reglerna i 62—64 §§ föreslår

kommittén till en början, att ordet »disciplinstraff» utbytes mot »disciplinbot».

Vidare föreslås att den nuvarande undre gränsen för disciplinbotens

storlek (hyra för en dag) skall borttagas och att alltså hur liten bot som

belst kunna åläggas sjöman. Kommittén förordar dessutom, att den i 63 §

angivna tidsfristen om tolv timmar skall utsträckas till tjugufyra timmar.

Beträffande nämndens sammansättning förordar kommittén, att den skall

bestå av befälhavaren såsom ordförande och två av denne för varje särskilt

fall utsedda ledamöter. Då befälhavaren utser dem, skall han taga

hänsyn till vederbörande sjömans ställning ombord. Sålunda skola, där saken

angår sjöman som tillhör befälsgraden eller är föreståndare för ekonomiavdelningen

eller radiotelcgrafist, de båda ledamöterna vara maskinchefen

och den främste av styrmännen eller, om någon av dem är förhindrad,

annan av befälsgraden. Därest icke någon av befälsgraden finnes att

8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 44.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

tillgå, må ledamöterna utses bland manskapet. Rör saken annan sjöman,

skall om möjligt den ene ledamoten tillhöra manskapsgraden och företrädesvis

vara den av manskapet utsedde förtroendemannen samt den andre

ledamoten vara maskinchefen, den främste av styrmännen eller föreståndaren

för ekonomiavdelningen, allteftersom sjömannen tillhör maskin-,

däcks- eller ekonomipersonalen. Reglerna skola enligt kommitténs förslag

bilda första och andra styckena i 64 §.

Vidare påpekar kommittén, att dess förslag nödvändiggör omröstningsregler.

Kommittén anser, att reglerna böra ha samma innebörd som rättegångsbalkens

föreskrifter angående omröstning till dom i brottmål. Det

föreslås därför att tredje stycket i 64 § skall upptaga det stadgandet, att

såsom disciplinnämnds beslut skall gälla den mening, varom flertalet enar

sig eller, om alla tre äro av olika mening, den som är för sjömannen näst

lindrigast.

Övriga av kommittén förordade ändringar av bestämmelserna i 64 § äro

av huvudsakligen redaktionell natur.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld godtaga icke förslaget

om inrättande av en disciplinnämnd. De anföra, att sammansättningen av

en sådan domstol ingalunda lärer komma att uppfattas såsom en säker borgen

för oväld och sträng saklighet. Fastmera ligger det nära till hands att

de två bisittarna komma att betraktas såsom representanter för särskilda

gruppintressen.

Remissinstanserna.

Rland de hörda myndigheterna och organisationerna äro meningarna delade

angående lämpligheten av att inrätta en disciplinnämnd.

Maskinbefälsförbundet säger sig visserligen hysa den principiella uppfattningen,

att det disciplinära förfarandet borde försvinna från fartygen, men

tillägger att förbundet icke har något att erinra mot kommitténs förslag i

och för sig. Det skulle säkerligen bidraga till att förbättra förhållandet mellan

befälhavaren och besättningen. Sjömännen känna nämligen en stark

olust inför det faktum att det ligger i befälhavarens makt att ensam ådöma

dem bestraffning; de ha en mer eller mindre berättigad känsla av att vara

utlämnade till befälhavarens godtycke.

Även sjöfolks förbundet — med instämmande av landsorganisationen ■—

ansluter sig till förslaget. Förbundet anför därvid att, även om nämnden utses

av befälhavaren, det torde finnas garantier för att disciplinärendena i

fortsättningen komma att bedömas mer objektivt än för närvarande.

Fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befälsförening och radiotelegraf

istföreningen äro synnerligen tveksamma. Föreningarna framhålla, att

befälhavarna äro fullt objektiva och avväga straffet med tanke på att den

felande skall låta sig rättas och taga varning därav. Felet är blott, att sjömännen

helt själviskt finna strafformen obehövlig och ledande till godtyckliga

och orättvisa resultat. Det torde vara sällsynt, att en felande erkänner

sig ha blivit rättvist behandlad. Vidare anföres att det föreningarna veter
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

115

ligt aldrig förekommit, att sjömän som ålagts disciplinstraff begärt prövning

av saken inför rådhusrätt (se 68 §). Föreningarna understryka emellertid,

att kommittén uppenbarligen önskat skapa en ordning varigenom befälhavaren

befriades från att bära hela ansvaret för åläggande av disciplinbot.

Kan detta anses vara en hjärtesak för manskapet, skola föreningarna

icke motsätta sig reformens genomförande. Avslutningsvis anföra föreningarna

att, om bisittarna känna sitt ansvar och icke låta sig påverkas av falsk

solidaritetskänsla eller andra ovidkommande synpunkter, befälhavaren icke

borde ha svårt att uppnå enighet om ett rättvist bedömande.

Jämväl kommerskollegium finner sig böra anföra starka betänkligheter

mot förslaget. Enligt kollegii mening åtnjuta sjömännen tillräckligt skydd

mot godtyckliga disciplinstraff redan genom de nuvarande föreskrifterna.

Det synes kollegium föga troligt, att disciplinfrågornas bedömande av en

nämnd skulle komma att leda till ett objektivt sett bättre resultat än för närvarande.

Om kollegium dock icke vill motsätta sig inrättandet av en nämnd,

så sker detta i den förhoppningen att den olust, med vilken befälhavarens

exklusiva bestraffningsrätt numera ovedersägligen synes omfattas av sjömännen,

därigenom skall undanröjas och att detta skall befrämja det förtroendefulla

samarbetet ombord.

Ej heller rådhusrätten vill direkt motsätta sig förslaget. Enligt rådhusrättens

uppfattning är det emellertid tvivelaktigt, om den praktiska vinsten

uppväger de olägenheter, som sannolikt skulle bli en följd av att befälhavaren

här fråntages sin oinskränkta befälsrätt.

Hovrätten däremot avstyrker bestämt förslaget. Hovrätten anför, att detsamma

otvivelaktigt skulle innebära en betydande fara för befälhavarens

auktoritet och därmed för disciplinen; detta utan att säkerhet vunnes för

ett rättvisare avgörande.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer ansluta sig till reservanternas

avvikande mening. Redareföreningen understryker därvid vikten

av att befälhavarens möjlighet att upprätthålla disciplinen ombord icke

beskäres.

Departementschef en.

»Bestämmelser om rätt för befälhavaren att utöva disciplinär bestraffningsrätt

ha sedan länge funnits i vår sjölagstiftning. Med hänsyn till sjöfartssäkerheten

har det befunnits nödvändigt att kunna snabbt och utan

att anlita eljest vanlig procedur ingripa mot den som bryter mot ordning

och skick ombord. Eftersom befälhavaren äger högsta myndighet å fartyget,

har det ansetts naturligt att lägga bestraffningsrätten i hans hand. Under

senare tid har bland sjömännen den uppfattningen framträtt, att det disciplinära

bestraffningsförfarandet borde försvinna från fartygen och ärendena

i stället handläggas av myndighet i land eller, om detta icke ansågs

möjligt, att bestraffningsrätten skulle utövas av eu nämnd ombord. Denna

fråga blev föremål för ingående prövning i samband med tillkomsten av gäl
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 .Andra lagutskottets utlåtande nr 44

lande sjömanslag. Det ansågs emellertid då icke lämpligt att ändra dittillsvarande

ordning.

Hithörande frågor äro onekligen vanskliga, å ena sidan kräver hänsynen

till sjöfartssäkerheten att möjligheten att upprätthålla disciplinen ombord

icke äventyras. Å andra sidan är det svårt att bortse från den påtagliga ovilja,

varmed sjömännen betrakta den nuvarande bestraffningsformen. Denna

ovilja är icke i och för sig anmärkningsvärd. En noggrann prövning av de

motsatta synpunkterna torde, såsom kommittén funnit, böra leda till att

den disciplinära bestraffningsrätten i princip bör behållas på fartygen. Härmed

är dock icke sagt att de gällande reglerna böra ha sin nuvarande utformning.

—

---Kommittén har ansett sig böra tillmötesgå sjömännens krav på

att bestraffningsrätten skall överflyttas från befälhavaren på en nämnd ombord.

En sådan ordning överensstämmer bättre med allmänt vedertagna

rättsgrundsatser än den nuvarande, där en person är ensam avgörande. Visserligen

bär sjömannen möjlighet att sedermera vända sig till domstol för

att få saken omprövad, men på grund av förhållandena till sjöss —• för övrigt

desamma som ansetts böra föranleda till den särskilda bestraffningsrätten

— torde sjömannen ha föga glädje därav. Enligt min mening bör

förslaget avböjas endast om det kan befaras, att befälhavarens auktoritet

skulle bli lidande och därmed också disciplinen ombord. Härvid må till en

början beaktas att sjömännens negativa inställning till den nuvarande

ordningen ingalunda är ägnad att främja disciplinen. Redan sjöfolkets inställning

utgör följaktligen ett skäl för en reform. I åtskilliga remissvar

framskymtar den tanken, att sjömännen som ledamöter av nämnden icke

skulle bedöma dit hänskjuten fråga med saklighet och oväld utan låta leda

sig av missriktad kamratkänsla till men för disciplinen. Dessa farhågor

torde knappast vara befogade. Erfarenheten visar att en person, som i

offentligt sammanhang nödgas att jämte andra taga ansvaret för ett beslut,

oftast efter bästa förstånd och samvete strävar efter att träffa ett riktigt

avgörande. Särskilt om nämnden får den av kommittén förordade sammansättningen

torde säkerhet vinnas för att nämndens beslut icke påverkas av

ovidkommande synpunkter. Befälet torde regelmässigt tillhöra de mest erfarna

och omdömesgilla ombord, och vidare kan förväntas att den sjöman

av manskapsgraden, som i vissa fall skulle tjänstgöra i nämnden, kommer

att utses från de pålitligaste bland manskapet. Det synes mig även som om

reglerna för nämndens sammansättning, sådana de utformats i förslaget, utgöra

tillräcklig borgen för ett sakkunnigt bedömande. Också omröstningsreglerna

torde vara väl avvägda. —------

I fråga om övriga stadganden i 62—64 §§ torde anledning till erinran i

sakligt hänseende icke föreligga.

Avslutningsvis må framhållas att nämnda paragrafer i sak ha samma

innehåll som i de fyra Köpenhamns-utkasten.»

s. 117 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

117

Motionen 11: 626.

Enligt motionärernas mening äro bestämmelserna om disciplinbot alltför

avvikande från erkänd och tillämpad rättspraxis bland landets övriga medborgare.

Dessutom ha bestämmelserna på detta område visat sig vara verkningslösa,

icke minst till följd av det sätt på vilket de tillämpats. Motionärerna

yrka därför, att de avsnitt i förslaget, som behandla frågan om åläggande

av disciplinbot och därmed sammanhängande spörsmål, måtte utgå.

De föreslagna reglerna om inrättande av en nämnd måste emellertid anses

såsom ett framsteg. Nämndens verksamhetsområde bör dock begränsas till

frågor, som avse sjömans avskedande i utlandet.

Motionerna 1: 492 och II: 625.

I motionerna anföres att en nämnd av det slag som förordats i verkligheten

torde ha små möjligheter att bli en borgen för saklighet och rättvisa

i den trånga, av hård arbetsfriktion tyngda miljö som ett fartyg utgör.

Nämnden skulle snarare komma att bli ett slags forum för skilda gruppintressen.

Motionärerna ifrågasätta därför riktigheten av att utbyta den

gamla ordningen med förtroendemän såsom vittnen mot disciplinnämnd.

Vidare förefaller det som om förslaget förbigått nödvändigheten av att föreskriva,

att nämndledamot skall ha uppnått viss ålder, att ledamot å svenska

fartyg bör vara svensk samt att fartyget bör ha viss minimistorlek för fartyg

som skall ha nämnd.

Utskottet.

De till sjöss gällande bestraffningsbestämmelserna sakna motsvarighet

inom näringslivet i övrigt. Enskild arbetsgivare i land har ej i lag grundad

rätt att genom löneavdrag ingripa mot arbetstagare, som i ett eller

annat avseende åsidosätter sina förpliktelser enligt tjänsteavtalet. Det kunde

därför ligga nära till hands att ur sjömanslagen borttaga alla bestämmelser,

som röra det disciplinära förfarandet. En mer ingående prövning

av frågan torde emellertid, såsom departementschefen funnit, visa att det

icke är tillrådligt att helt slopa dessa bestämmelser. Återigen framträda

de särskilda förhållandena till sjöss. Av hänsyn till sjöfartssäkerheten måste

det finnas möjlighet att förhållandevis snabbt ingripa mot sjöman, som

uppträder på sådant sätt att disciplinen ombord äventyras. Dessutom bör

beaktas att den nuvarande ordningen i många fall är till fördel för sjömännen.

Funnes icke möjligheten att ålägga disciplinbot, skulle befälhavaren

antagligen i betydligt större utsträckning än för närvarande anlita polismyndigheterna

för anställande av åtal vid domstol. Härigenom skulle

sjömännen i onödan bli underkastade polisförhör och kanske även offentliga

förhör inför domstol. På grund av det anförda finner sig utskottet

böra avstyrka det i motionen 11:626 gjorda yrkandet, att de bestämmelser

som anknyta till det disciplinära förfarandet skola utgå ur lagen (jfr

20 och 53, 62—69 samt 82 §§).

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

Vad angår förslaget om inrättande av eu disciplinnämnd finner utskottet

i likhet med departementschefen, att förslaget bör avböjas endast om dess

förverkligande kan befaras medföra, att befälhavarens auktoritet blir lidande

och därmed även disciplinen ombord. Från åtskilliga håll har gjorts

gällande att så skulle bli fallet. Utskottet är emellertid av en annan mening.

Utskottet delar till fullo de synpunkter som av departementschefen anförts

i frågan. Såsom kommittén framhållit torde det icke vara uteslutet, att befälhavarens

ställning snarare skulle bli starkare än för närvarande. Vad

kommittén anfört därom, att det med den nuvarande ordningen kan befaras,

att besättningen — med rätt eller orätt — får den uppfattningen att

befälhavaren förfarit godtyckligt eller orättvist vid åläggande av disciplinbot,

torde vara riktigt. Otvivelaktigt vilar ett beslut, tillkommet under medverkan

av tre personer, på en säkrare grund än om det fattats av endast

en person. Detta måste vara till fördel för alla parter och sålunda även för

befälhavaren. I detta sammanhang bör ytterligare uppmärksammas, att

Kungl. Maj :ts förslag under 75 § upptager ett stadgande av innehåll att,

om ordförande eller annan nämndledamot åsidosätter sin skyldighet att

med oväld och noggrannhet pröva till nämnden hänskjutet ärende, han

skall straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Detta stadgande

är i högsta grad ägnat att hos nämndledamöterna inskärpa vikten av

att taga sin uppgift med allvar och sålunda icke låta sig påverkas av ovidkommande

synpunkter.

Beträffande anmärkningen att förslaget saknar föreskrifter om nämndledamots

ålder och nationalitet finner utskottet föreskrifter härutinnan

icke vara erforderliga. Jämlikt förslaget skola ledamöterna utses av befälhavaren.

Enligt utskottets mening finnes ej anledning befara, att befälhavaren

icke skulle fullgöra denna sin uppgift på sätt som ur alla synpunkter

bäst gagnar saken.

I fråga om påpekandet att lagen bör föreskriva viss minimistorlek för

fartyg, å vilka nämnd skall förekomma, må framhållas att frånvaron av

en sådan föreskrift icke synes vara till olägenhet i annat fall än då fartyget

har så liten besättning att nämnd ej kan tillsättas. Härutinnan avviker

emellertid Kungl. Maj :ts förslag icke från gällande lag. Ett av befälhavaren

fattat beslut om åläggande av disciplinstraff är nämligen utan verkan,

om beslutet ej föregåtts av förhör i närvaro av två gode män ur besättningen.

Bakgrunden är uppenbarligen den, att denna bestraffningsform

icke bör ifrågakomma inom en alltför trång personkrets. Enligt utskottets

mening föreligger ej skäl att göra ändring i detta avseende. Utskottet får

därför avstyrka motionerna I: 492 och II: 625 i denna del.

Vad slutligen angår yrkandet i motionen II: 626, att beslut om avskedande

av sjöman i utlandet skall fattas av en nämnd ombord finner utskottet

en sådan ordning vara utesluten av hänsyn till sjöfartssäkerheten. Utskottet

får därför hemställa, att riksdagen lämnar yrkandet utan bifall.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

119

E. Övriga lagförslag.

Utskottet lämnar förslagen utan erinran.

F. Utskottets hemställan.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen

framlagda förslaget till sjömanslag — måtte för sin del antaga

förslaget med den ändringen att 6, 18, 34, 37 och 41 §§

erhålla följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

6 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka

förlorat eller drabbas det av annat haveri,

som kan antagas för en tid av

minst en månad omöjliggöra tjänstgöring

ombord, upphör tjänsteavtalet

att gälla, där ej annat följer av

avtalets innehåll; dock åligger det befälhavaren

att mot lön och underhåll

bliva tillstädes och ordna de angelägenheter,

som röra fartyget, lasten

och de ombordvarande.

Om befälhavarens rätt till lön vid

lön och underhåll under resan gäller

6 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka

förlorat eller förklaras det efter sjöolycka

icke vara iståndsättligt, upphör

tjänsteavtalet att gälla, där ej

annat följer av avtalets innehåll;

dock åligger det befälhavaren att mot

lön och underhåll bliva tillstädes och

ordna de angelägenheter, som röra

fartyget, lasten och de ombordvarande.

arbetslöshet samt till fri hemresa med

vad i 41 § är stadgat för sjöman.

18 §.

Lön utgår från och med den dag sjömannen tillträder tjänsten ombord.

Har han dessförinnan på redarens begäran överlämnat sjöfartsbok eller

andra sedvanliga handlingar eller har han måst resa från anställningsorten

för att komma till fartyget, utgår dock lönen från och med den dag handlingarna

överlämnades eller resan anträddes.

Lönen löper till och med den dag Lönen löper till och med den dag

sjömannen avgår från tjänsten eller, sjömannen avgår från tjänsten eller,

om avmönstring skall ske, till och

med avmönstringsdagen. Lider han

då av sjukdom eller skada, har han

jämväl därefter rätt till lön för tid,

under vilken han på grund härav är

om avmönstring skall ske, till och

med avmönstringsdagen. Lider han

då av sjukdom eller skada, har han

jämväl därefter rätt till lön för tid,

under vilken han på grund härav är

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

arbetsoförmögen, dock icke för flera

dagar un han varit i tjänsten med

mindre bestämda tecken på sjukdom

eller skada framträtt och ej heller

när han uppbär lön hos annan arbetsgivare

samt i intet fall utöver två

månader i utrikes fart och en månad

i inrikes fart.

Sjöman är ej berättigad till lön för tid, då han utan laga skäl håller sig

från tjänsten, eller då han till följd av sjukdom eller skada, som han förtegat

vid tjänstens antagande, är oförmögen till tjänstgöring. Ej heller äger

han åtnjuta lön för tid, då han är satt ur stånd att tjänstgöra till följd av

sjukdom eller skada, som han ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande.

Vad sist är stadgat gäller dock ej, där sjömannen är svensk och arbetsoförmågan

uppkommit till följd av könssjukdom.

Om förlust i vissa fall av rätt till lön efter tjänsteförhållandets upphörande

stadgas i 33 §.

Vid beräkning av lön för del av månad räknas månaden till trettio dagar.

arbetsoförmögen, dock icke när han

uppbär lön hos annan arbetsgivare

och i intet fall utöver två månader i

utrikes fart och en månad i inrikes

fart.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl

som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett,

är han berättigad att erhålla

lön för två månader, om han är maskinchef,

styrman, maskinist, föreståndare

för ekonomiavdelning eller

radiotelegraf ist, och för en månad,

om han tillhör den övriga besättningen,

så ock fri resa med underhåll

till den i avtalet bestämda orten för

tjänstens frånträdande eller, där bestämmelsen

i 13 § om avtalets upphörande

i svensk hamn är tillämplig

och han avskedas i utlandet, till närmaste

svenska hamn eller hemorten

här i riket.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl

som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett,

är han berättigad att erhålla

lön för två månader från det han

lämnade tjänsten samt fri resa med

underhåll till den i avtalet bestämda

orten för tjänstens frånträdande eller,

där bestämmelsen i 13 § om avtalets

upphörande i svensk hamn är

tillämplig och han avskedas i utlandet,

till närmaste svenska hamn eller

hemorten här i riket.

37 §.

År sjöman antagen för bestämd resa, och ändras denna väsentligt, äger

han rätt att erhålla entledigande, omedelbart om resan ej börjat, men eljest

i första hamn, som fartyget anlöper, efter det han erhållit kunskap om förändringen.

Sjöman, som på grund av resans Sjöman, som på grund av resans

förändring avgår från tjänsten, är be- förändring avgår från tjänsten, är be
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

121

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

rättigad till lön för en månad, om rättigad till lön för en månad samt

han är maskinchef, stgrman, maski- fri resa med underhåll till anställnist,

föreståndare för ekonomiavdel- ningsorten, om tjänsten frånträdes

ning eller radiotelegraf ist, och för en före resans början, men eljest till avfall)

månad, om han tillhör den öv- mönstringsorten.

riga besättningen, så ock fri resa med

underhåll till anställningsorten, om

tjänsten frånträdes före resans början,

men eljest till avmönstringsorten.

41 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka

förlorat eller drabbas det av annat

haveri, som kan antagas för en tid

au— minst en månad omöjliggöra

tjänstgöring ombord, upphör sjömans

tjänsteavtal att gälla, där ej annat

följer av avtalets innehåll; dock åligger

det sjöman att mot lön och underhåll

deltaga i bärgningen och bliva

tillstädes, till dess sjöförklaringen

avgivits.

Blir svensk sjöman arbetslös till

följd av händelse, varom i första stycket

förmäles, äger han rätt till lön för

den tid han av sådan anledning är

utan anställning, dock högst för två

månader utöver den tid, för vilken

han enligt första stycket åtnjuter lön.

Upphör svensk sjömans anställning

till följd av haveri, äger han

rätt att erhålla fri resa med underhåll

till sin hemort här i riket så ock

lön under resan i den mån sådan ej

utgår enligt andra stycket. Kostnaden

för sjömans hemresa med underhåll

skall bestridas av statsmedel.

Skall resan företagas från utlandet,

är sjömannen dock pliktig att antaga

tjänst å annat fartyg enligt vad i

26 § andra stycket är stadgat.

Går fartyget till följd av sjöolycka

förlorat eller förklaras det efter sjöolycka

icke vara iståndsättligt, upphör

sjömans tjänsteavtal att gälla,

där ej annat följer av avtalets innehåll;

dock åligger det sjöman att mot

lön och underhåll deltaga i bärgningen

och bliva tillstädes, till dess sjöförklaringen

avgivits.

Blir svensk sjöman arbetslös till

följd av fartygets förolyckande, äger

han rätt till lön för den tid han av

sådan anledning är utan anställning,

dock högst för två månader utöver

den tid, för vilken han enligt första

stycket åtnjuter lön.

Upphör till följd av fartygets förolyckande

svensk sjömans anställning,

äger han rätt att erhålla fri

resa med underhåll till sin hemort

här i riket så ock lön under resan i

den mån sådan ej utgår enligt andra

stycket. Kostnaden för sjömans hemresa

med underhåll skall bestridas

av statsmedel. Skall resan företagas

från utlandet, är sjömannen dock

pliktig att antaga tjänst å annat fartyg

enligt vad i 26 § andra stycket

stadgas.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

B. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen

framlagda förslagen till

1. lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen;

samt

2. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt

angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å

utländskt fartyg.

C. att motionerna

1) I: 492 och II: 625,

2) I: 493 och II: 624 samt

3) 11:626,

i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan

anfört och under A. hemställt, ej måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

D. att motionen I: 494 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson. Sunne, Uhlén,

Nerman, Bengtson, Nils Theodor Larsson* och Ahlberg;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Nilsson i Göteborg,

Lundberg, Carlsson i Bakeröd*, Jönsson i Lund, fru Ewerlöf, herrar Wiklund

i Stockholm och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I) av herr Svensson i Göteborg;

II) beträffande 3, 3i och 37 §§,

A. 1. av herr Ahlberg och fru Ewerlöf, vilka anfört:

»I motionerna I: 492 och 11:625 har framhållits, att risk föreligger för att

den ''praktiska nordismen’ på sjömanslagstiftningens område, som varit

regel under tidigare år, nu skulle brytas genom att riksdagen vid ett godkän
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

123

nande av utskottets förslag skulle antaga en sjömanslag'', som i vissa betydelsefulla

avseenden avviker från vad delegater från de fyra nordiska länderna

efter ingående överläggningar enhälligt förordat. Det synes oss därför

icke riktigt att låta en sådan lag träda i kraft utan att dessförinnan upptaga

förnyade nordiska överläggningar. I detta sammanhang vilja vi erinra om att

ledamoten i sjömanskommittén, kommerserådet Böös, under hänvisning till

att kommitténs förslag i åtskilliga hänseenden avveke från det gemensamma

nordiska förslaget, ansåg önskvärt att ytterligare sammanjämkningsförsök

gjordes på det nordiska planet.

Vi ha vidare fäst oss vid att förslaget till sjömanslag i likhet med gällande

sjömanslag innehåller en rad detaljbestämmelser, berörande frågor vilka

med fördel borde kunna regleras genom avtal mellan redare- och sjöfolksorganisationerna.

Det lär väl icke kunna förnekas att organisationsförhållandena

numera äro sådana, att arbetsmarknadens parter även på detta område

ha alla förutsättningar att på det för dem lämpligaste sättet lösa lejonparten

av de frågor, som regleras genom lagen. Då förhållandena härutinnan äro

enahanda i de fyra nordiska länderna, hade det varit särskilt önskvärt att

under nordisk samverkan ingående pröva, huruvida icke nu angiven väg borde

beträdas.

I förenämnda motioner har beträffande 3, 34 och 37 §§ föreslagen ersättning

för förlust, som befälhavare eller sjöman lider vid kontraktsstridigt avsked,

anförts att den av Kungl. Maj :t förordade regeln om standardersättning

innebär ett avsteg från de regler, som allmänt gälla på arbetsrättens område,

nämligen att skadestånd skall utgå i förhållande till den lidna skadans

storlek. Vi dela denna motionärernas uppfattning och anse sålunda att sjömanslagen

bör anpassas härtill.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställes,

att 3, 34 och 37 §§ måtte erhålla följande lydelse.

3 §.

Befälhavare kan av redaren när som helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för tjänsteavtalets bestånd gått till ända, utan

att skäl som i 4 eller 5 § sägs därtill föranlett, äger han rätt till ersättning

för den förlust han därigenom lider.

Varder utredning angående förlusten ej förebragt, är han berättigad till

lön för tre månader från det han lämnade tjänsten samt fri resa med underhåll

till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande eller, där

2 § är tillämplig och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska hamn

eller till sin hemort här i riket.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett,

äger han från dagen för tjänstens upphörande rätt till lön för två månader

eller, om längre uppsägningstid är avtalad, för denna tid; från ersättningen

skall dock avdragas arbetsinkomst, som sjömannen under samma tid intjä
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

nät hos redaren eller annan arbetsgivare. Härjämte har sjömannen rätt till

fri resa med underhåll till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande

eller, där bestämmelsen i 13 § om avtalets upphörande i svensk

hamn är tillämplig och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska hamn

eller hemorten här i riket.

37 §.

Är sjöman antagen för bestämd resa, och ändras denna väsentligt, äger

han rätt att erhålla entledigande, omedelbart om resan ej börjat men eljest

i första hamn, som fartyget anlöper, efter det han erhållit kunskap om förändringen.

Sjöman, som på grund av resans förändring avgår från tjänsten, är berättigad

till ersättning för den förlust han därigenom lider samt fri resa med

underhåll till anställningsorten, om tjänsten frånträdes före resans början,

men eljest till avmönstringsorten. Varder utredning angående förlusten ej

förebragt, är sjömannen berättigad att erhålla lön för en månad.»

2. av herr Bengtson, som biträtt den av herr Ahlberg och fru Ewerlöf

under A. 1. gjorda hemställan;

B. av herr Ahlberg och fru Ewerlöf, vilka — därest deras under A. 1.

gjorda hemställan icke bifölles av riksdagen — yrkat,

att 3 och 34 §§ måtte erhålla följande lydelse.

3 §.

Befälhavaren kan av redaren när som helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för tjänsteavtalets bestånd gått till ända, utan

att skäl som i 4 eller 5 § sägs därtill föranlett, äger han rätt till lön för tre

månader från det han lämnade tjänsten samt fri resa med underhåll till den

i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande eller, där 2 § är tillämplig

och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska hamn eller till sin

hemort här i riket. Lön som här sägs må dock icke utgå för kortare tid än

som motsvarar avtalad uppsägningstid.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl, som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett,

är han berättigad att erhålla lön för två månader från det han lämnade

tjänsten samt fri resa med underhåll till den i avtalet bestämda orten för

tjänstens frånträdande eller, där bestämmelsen i 13 § om avtalets upphörande

i svensk hamn är tillämplig och han avskedas i utlandet, till närmaste

svenska hamn eller hemorten här i riket. Lön som här sägs må dock icke

utgå för kortare tid än som motsvarar avtalad uppsägningstid.

III) beträffande 4, 18 och 28 §§, av fru Ewerlöf;

IV) beträffande 41 §,

s. 125 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

125

A. av herr Ahlberg och fru Ewerlöf, vilka anfört:

»I konsekvens med vad ovan under II) A. 1. och B. anförts och hemställts

få vi i likhet med vad yrkas i motionen 1:494 förorda sådan ändring av

41 g andra stycket, att lön vid arbetslöshet icke må utgå för kortare tid än

som motsvarar avtalad uppsägningstid.

På grund härav hemställes,

att 41 § måtte erhålla följande lydelse.

41 §.

Går — ---(lika med utskottet)---— avgivits.

Blir svensk sjöman arbetslös till följd av fartygets förolyckande, äger han

rätt till lön för den tid han av sådan anledning är utan anställning, dock utöver

den tid för vilken han enligt första stycket åtnjuter lön, för högst två

månader eller, där längre uppsägningstid avtalats, för denna tid.

Upphör---- (lika med utskottet) —--stadgat.»

B. av herr Bengtson, som biträtt den av herr Ahlberg och fru Ewerlöf under

A. gjorda hemställan;

V) beträffande 62 och 6i §§, av herr Ahlberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:392 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny sjömanslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten