Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 19 i första kammaren av herr Ngström samt nr 27 i andra kammaren av herr Gavelin.

1952-02-12 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1952:6, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 19 i första kammaren av herr Ngström samt nr 27 i andra kammaren av herr Gavelin.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

Nr 6.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förlängd

semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande

eller hälsofarligt arbete.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 19 i första kammaren av

herr Ngström samt nr 27 i andra kammaren av herr Gavelin.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning av frågan

huruvida icke arbetstagargrupper med sådant arbete som i lagen den

29 juni 1946 (nr 337) omförmäles i 1 § under 1)—4) skola, i anknytning

till den allmänna semesterlagen, tillerkännas en ytterligare förlängning av

semestern».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Lagen den 29 juni 1945 om semester äger tillämpning å arbetstagare i

allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten,

för vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens

tillämpning är ock undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens

familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

Enligt den lydelse, som 7 § i lagen erhållit genom en den 25 maj 1951

utfärdad lag, som trätt i kraft den 1 juli samma år, utgår semester med

en och en halv dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under

vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton

dagar.

Den 1 juli 1951 upphörde lagen den 29 juni 1946 (nr 337) om förlängd

semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete att gälla. I 1 § i denna lag stadgades bland annat, att semester

skulle utgå med ett förhöjt antal semesterdagar, därest arbetstagaren under

kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit

mellan klockan 22 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden

för dygn sysselsatts i mörkrum.

Jämlikt 2 § skulle för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under

vilken arbetstagare för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6. 5

fört i lagen avsett arbete, utgå semester med en och en halv dag om arbetet

vore sådant, som omförmäldes i 1 § under 1)—4).

Till grund för 1946 års lag om förlängd semester för vissa arbetstagare

låg ett av 1942 års semesterkommitté framlagt betänkande (SOU 1945: 59).

I fråga om de omständigheter, som borde vara vägledande för en differentiering

av semestern ur behovssynpunkt, anförde kommittén:

Arbetstagarnas behov av semester har i allmänhet sin grund däri, att arbetet

i fysiskt eller psykiskt avseende åstadkommer en nedsättning av

kroppens funktionsförmåga, som icke avhjälpes med de dagligen och

veckovis inträffande uppehållen i arbetet. Givet är, att ju mer påfrestande

arbetet är, desto större blir den trötthetsrest, som semestern avser att så

vitt möjligt borttaga.

Kommitténs undersökningar visa, att arbetstagare, som äro sysselsatta

med i fysiskt eller psykiskt avseende särskilt pressande arbete, ofta ådraga

sig mer eller mindre framträdande men, som yppa sig i allmän fysisk eller

psykisk trötthet eller ock i förslitning av eller funktionsrubbning i viss

kroppsdel eller visst organ. Till följd av att dessa men icke kunna avhjälpas

av den dagliga vilan och veckoledigheten uppstår i regel en oavbruten pålagring

av tröttheten, som i vissa fall kan leda till överansträngning eller

ohälsa.

Det står för kommittén klart, att i den mån det genom medverkan av

arbetarskyddet eller ändring av arbetsförhållandena är möjligt att förebygga

sådana skadliga verkningar, som orsakas av särskilt pressande eller

hälsofarligt arbete, anordningar eller åtgärder i sådant syfte i första hand

böra vidtagas. Åtgärder, som förhindra uppkomsten av skadeverkningar,

måste självfallet vara att föredraga framför sådana, som blott avse att

upphäva eller lindra följderna av redan inträdd skada. Det är emellertid

givet, att man blott i viss utsträckning kan förebygga skadliga verkningar

av arbetsförhållandena. Vissa arbeten äro nämligen till sin natur sådana,

att förebyggande skyddsanordningar icke kunna vidtagas. Gruvarbete under

jord, för att taga ett exempel, anses särskilt påfrestande bland annat av

den anledningen, att det försiggår å instängd, osund arbetsplats under

markytan. Detta förhållande kan man tydligen icke konnna till rätta med

genom några skyddsåtgärder. I fråga om vissa andra arbeten kan man på

teknikens nuvarande ståndpunkt icke alls eller blott delvis förhindra skadliga

verkningar av arbetsförhållandena; även med användande av de mest

moderna skyddsåtgärder uppkomma stegrade trötthetssymtom eller kvarstå

i organismen verkningar av giftiga eller eljest farliga ämnen. Den radikala

utvägen att förbjuda arbete, som genom sin särskilt pressande eller

hälsofarliga karaktär är vådligt, kan blott undantagsvis tillgripas, enär

andra samhälleliga intressen ofta kräva att arbetet blir utfört.

Det finnes sålunda och kommer, såvitt nu kan bedömas, även i fortsättningen

att finnas arbetstagare, vilka såsom en följd av sina arbetsförhållanden

drabbas av men i fysiskt eller psykiskt avseende. I de fall, dylika

men genom en längre lids ledighet från arbetet kunna bringas att försvinna

eller i varje fall väsentligt lindras, måste en förlängd semester vara sakligt

motiverad. Däremot kan — åtminstone principiellt sett — så icke anses

vara förhållandet i de fall, då av arbetsförhållandena föranledda skador

över huvud icke påverkas i gynnsam riktning av ens eu tämligen lång tids

avbrott i arbetet. Längre semester lär sålunda medicinskt sett icke ha

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

någon verkan å de sjukliga förändringar, som föreligga vid stendammslunga

i mera framskridet stadium. En annan sak är, att ur rent humanitära

synpunkter en längre semester kan vara motiverad även i sådana fall

som de sistnämnda.

De nu utvecklade synpunkterna innebära, att enligt kommitténs mening

skäl föreligga för en utökning av semestertiden i de fall, där arbetstagaren

till följd av arbetsförhållandena lider allvarligt men av beskaffenhet att

kunna avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids

avbrott i arbetet samt åtgärder till förebyggande, helt eller till väsentlig

del, av menets uppkomst icke stå till buds eller lämpligen kunna vidtagas.

Propositionen nr 221 till 1946 års riksdag, innehållande förslag till lag

om förlängd semester för vissa arbetstagare, behandlades av andra lagutskottet,

I sitt utlåtande nr 37 anförde utskottet bland annat:

Utskottet anser i likhet med föredragande statsrådet, att en differentiering

av semesterns längd icke kan anses stå i strid med de principer å

vilka semesterlagstiftningen vilar. Vid avgörandet av frågan, om behov

föreligger för vissa kategorier arbetstagare att erhålla en semester utöver

den nu lagstadgade, bör i första hand beaktas semesterns funktion att utgöra

ett komplement till arbetarskyddet.

Det torde väl icke heller kunna förnekas, att vissa arbetstagare med hänsyn

till arbetets pressande eller hälsofarliga karaktär ha behov av längre

semester än fjorton dagar. När det gäller att här verkställa en differentiering

av semesterns längd ur behovssynpunkt, möta emellertid vissa svårigheter

att skapa rättvisa mellan olika arbetstagargrupper. Att en lagstiftning

på detta område kan komma att verka ojämnt torde icke helt kunna

undgås. Med hänsyn till lagstiftningens karaktär av skyddslagstiftning

synas dock de svårigheter som kunna uppkomma icke böra tillerkännas

avgörande betydelse.

I sitt betänkande angående tre veckors semester (SOU 1950: 32) anförde

arbetstidsutredningen om förevarande spörsmål:

Under utredningens arbete har den frågan uppkommit, huruvida man i

samband med att den allmänna semestern ökas med en vecka till tre veckor

bör göra en motsvarande ökning för dem, som redan ha tre veckors lagstadgad

semester eller mer. De här berörda arbetstagargrupperna ha ansetts

äga ett rekreationsbehov, som väsentligt överstiger övriga arbetstagares.

Därest dessa senares rekreationsbehov tillgodoses på ett bättre sätt än

tidigare, borde de här nämnda särskilda grupperna följa med och jämväl

erhålla en förlängning av semestertiden.

Utredningen vill här erinra om de motiv, som lågo till grund för statsmakternas

beslut att ge vissa arbetstagargrupper längre semester än andra.

Möjligheter ansågs för det dåvarande icke föreligga att bevilja samtliga

arbetstagare en så lång semester som tre veckor och i avvaktan på att så

skulle bli möjligt gav man dem, som uppenbarligen hade ett avsevärt större

rekreationsbehov än arbetstagare i allmänhet, en förlängd semester. Skälen

till ungdomssemestern voro i viss mån likartade.

Avsikten med den förevarande semesterreformen är att höja minimiseinestern

till tre veckor. Den nuvarande graderingen i lagstiftningen av

semestertiden har varit ett provisorium i avvaktan på den allmänna 3- veckorssemesterns genomförande. Med hänsyn härtill har utredningen icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6. •

ansett skäl föreligga för en ökning av semestertiderna för ungdomen och

för de grupper arbetstagare, som omfattas av den nuvarande särskilda

semesterlagen. Dock böra självfallet de arbetstagare som för närvarande

åtnjuta sex veckors semester bibehålla sina förmåner.

I propositionen nr 72 till 1951 års riksdag med förslag till lag angående

ändring i lagen om semester uttalade föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, bland annat:

Enligt särskilda semesterlagen åtnjutes tre veckors semester av vissa

gruvarbetare samt natt- och mörkrumsarbetare ävensom sex veckors semester

av arbetstagare, som i arbetet utsättas för röntgenstrålning eller strålning

av radioaktivt ämne. För samtliga dessa arbetstagargrupper gäller,

att arbetsgivaren icke äger dela semestern utan samtycke av arbetstagaren,

såvida icke arbetarskyddsstyrelsen lämnat medgivande därtill. Dylikt medgivande

får lämnas endast om sammanhängande semester skulle medföra

avsevärd olägenhet för företags drift och kan blott avse uppdelning i två

perioder, av vilka den ena skall utgöra minst 12 dagar.

Arbetstidsutredningen anser tillräckliga skäl icke föreligga att öka semestertiden

för ungdomen och de grupper, som falla under den särskilda

semesterlagen. Vidare har utredningen funnit, att den nyss berörda bestämmelsen

om arbetarskyddsstyrelsens medgivande till delning av semestern

bör kunna slopas, såvitt angår de kategorier, som ha rätt till tre

veckors semester enligt särskilda lagen, d. v. s. för andra än röntgen- och

radiumarbetare.

Även jag är av den uppfattningen, att skäl saknas för att taga införandet

av allmän treveckor ssemester till intäkt för en höjning av semestern för

de grupper, som redan nu ha en lagstadgad semester om tre veckor eller

längre tid. Det försprång, som dessa grupper erhållit, har såsom tidigare

utvecklats varit ett provisorium i avbidan på allmän treveckorssemester,

och sedan denna reform genomförts, ha således skälen för den nuvarande

graderingen bortfallit. Självklart är dock, att de arbetstagare, som ha sex

veckors semester, böra bibehålla denna förmån.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet. Utskottet gjorde icke

någon erinran mot departementschefens uttalande i förevarande fråga.

Utskottet. Den tidigare differentieringen av semesterns längd efter behovssynpunkt

betraktades, såvitt angår nu ifrågavarande grupper av arbetstagare,

som ett provisorium i avvaktan på den allmänna treveckorssemestern.

De arbetstagare, som ansågos vara i särskilt behov av utökad semester,

hade sålunda redan i förväg tillförsäkrats den rätt till tre veckors

semester, som övriga arbetstagare erjiöllo först genom den vid 1951 års

riksdag beslutade ändringen i lagen om semester. Med hänsyn härtill framhölls

under förarbetena till den nya lagstiftningen, såväl av arbetstidsutredningen

som departementschefen, att införandet av allmän treveckorssemester

icke motiverade en ökning av semestertiden för de grupper arbetstagare,

varom nu är fråga. Mot departementschefens uttalande i denna

del fann utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande ej anledning göra

erinran.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

Såsom utskottet framhöll vid fjolårets riksdag måste eu semester om tre

veckor anses utgöra ett minimikrav. Begränsningen till denna tid betingades

av ekonomiska faktorer. Även om de i motionerna berörda grupperna

av arbetstagare skulle kunna anses ha behov av mer än tre veckors

semester, kan utskottet likväl icke förorda, att frågan om en lagstadgad

förlängning av semestertiden göres till föremål för omprövning. Spörsmålet

om ökad semesterledighet för dessa arbetstagare får enligt utskottets

mening lösas förhandlingsvägen — i likhet med övriga löne- och anställningsvillkor

-—- och bedömas i samband med i avtal träffade överenskommelser

om arbetstidens längd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:19 och 11:27, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 februari 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Närvarande: Se under utlåtande nr 5.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.