Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i 7 § lagen om semester.

1952-02-12 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1952:7, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i 7 § lagen om semester.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

9

Nr 7.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring

i 7 § lagen om semester.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

26, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Olofsson i Höganäs

m. fl. hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t begära en utredning beträffande en ändring eller komplettering av

semesterlagens 7 § så att de i motionen påtalade olägenheterna bli undanröjda».

I motionen anföres bland annat:

Om en arbetstagare råkar ut för ett sjukdomsfall som sträcker sig över

tjugo dagar förlorar vederbörande en och en halv semesterdag om sjukdomstiden

infaller i en och samma månad. Om däremot sjukdomsfallet inträffar

i anslutning till ett månadsskifte och sjukdomstiden fördelar sig

över två månader kan arbetstagaren, trots att antalet bortfallande arbetsdagar

är detsamma, undgå reducering av semestertiden.

Dessa ojämna och slumpartade verkningar framträda med ännu större

skärpa för arbetargrupper med förkortad arbetsvecka. Som exempel kunna

nämnas arbetarna vid de skånska kolgruvorna, vilka på grund av arbetets

pressande art ha fem dagars arbetsvecka med som regel lördagen fri.

Om en arbetstagare inom denna grupp råkar ut för ett sjukdomsfall som

varar fjorton dagar förlorar han en och en halv semesterdag om sjukdomstiden

infaller under en och samma månad. Om däremot sjukdomsfallet

inträffar i anslutning till ett månadsskifte och sjukdomstiden fördelar

sig på två månader bortfalla som regel tre semesterdagar. En arbetstagare

inom denna grupp går i regel miste om en och en halv semesterdag

vid en sjukdomstid av sju dagar om sjukdomstiden infaller under en och

samma månad.

Det måste anses otillfredsställande att icke sjukdomstiden utan tidpunkten

när sjukdomen infaller skall vara avgörande för lagens verkningar.

Det skulle kunna tänkas, att här påtalade olägenheter skulle kunna elimineras

eller i varje fall minskas om 7 § utbyggdes med en kompletteringsregel

innebärande att arbetstagare som varit anställd under hela kvalificeringsåret

och haft sammanlagt exempelvis 240 arbetsdagar ändock skulle

ha rätt till full semester.

Nu gällande semesterlag, lagen den 29 juni 19å5 om semester, äger enligt

1 § tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med undantag

av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda föreskrifter

rörande semester. Från lagens tillämpning är ock undantagen arbetstagare,

som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas uteslutande

genom andel i vinst.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

7 § i lagen har följande lydelse:

Semester utgår med en och en halv dag för varje kalendermånad av

kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst sexton dagar. Uppstår vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller

sådan däri ådragen sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa

yrkessjukdomar;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven

militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller

direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning

högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren

till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,

som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å vilken

arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

arbetstagaren å sådan dag.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete

stadgas i särskild lag.

I. Anknytningen till kalendermånad.

1936 års semestersakkunniga framböllo i sitt betänkande med förslag

till lag om semester (SOU 1937: 49), att anledningen till att i den föreslagna

lagen föreskrift lämnats om anknytning till kalendermånad berodde

på att man velat undvika att för varje arbetstagare räkna med ett särskilt,

i och för sig likgiltigt datum för anställningens tillträdande.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag anförde föredragande departementschefen

angående förevarande spörsmål följande:

Den av de sakkunniga förordade kombinationen mellan viss tids anställning

och det därunder utförda arbetet synes mig vara lämpligt avvägd.

Uppenbarligen bliva bestämmelserna om att visst arbete skall hava utförts

lättast att i praktiken tillämpa, om de såsom i sakkunnigförslaget hänföra

sig till förhållandena under varje kalendermånad. Jag vill ingalunda bestrida,

att icke därigenom kan, såsom framhållits av bland annat svenska

arbetsgivareföreningen, uppkomma vissa ojämnheter. Den av föreningen

förordade bestämmelsen med sammanräknande under hela kvalifikationstiden

av samtliga dagar för bortovaro från arbetet synes vara besvärligare

att tillämpa än sakkunnigförslagets enkla regel och lär dessutom i vissa

fall kunna drabba arbetstagaren för hårt. Om nämligen antalet dagar, som

skola borträknas, under ett helt kalenderår endast uppgår till tjugofyra,

eller alltså i genomsnitt två per månad, synes arbetstagaren skäligen ej

böra vidkännas något avdrag å semesterrätten. Jag förordar därför sakkunnigförslaget

i denna del.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7. 11

I sitt i anledning av propositionen avgivna utlåtande, nr 58, uttalade

andra lagutskottet bland annat:

I likhet med departementschefen anser utskottet, att kombinationen av

villkoren om anställningstid och arbetad tid bör ske genom en föreskrift om

att semesterrätt föreligger för månad, under vilken arbetstagaren utfört

arbete å visst antal dagar. Däremot synes icke en avdragsregel böra lämnas

med hänsyn till sammanlagda antalet dagar för frånvaro under helt år, då,

såsom departementschefen anfört, en sådan bestämmelse i många fall kan

drabba arbetstagaren för hårt. Det kan vidare enligt utskottets uppfattning

icke vara lämpligt, att man hänför villkoret om viss arbetad tid till antalet

per månad utförda arbetstimmar. Anledningen härtill är, att såsom allmän

förutsättning för beräkning av arbetad tid gäller, att varje dag, under vilken

arbete — låt vara endast en kortare tid — utförts, skall anses såsom arbetsdag.

Någon rubbning i denna princip kan utskottet icke tillstyrka.

I sitt år 1944 avgivna betänkande (SOU 1944: 59) föreslog 1942 års

semesterkommitté, att lagens huvudregel i fråga om semesterns längd •—

att semester omfattade en dag för varje sådan kalendermånad under kvalifikationstiden,

varunder arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört

arbete å minst 16 dagar — skulle bibehållas.

Förslaget lämnades allmänt utan erinran.

Landsorganisationen anmärkte dock, att ett flertal till organisationen anslutna

fackförbund påyrkat ändringar i olika avseenden av denna bestämmelse.

Bland annat hade svenska beklädnadsarbetareförbundet -— under

framhållande av att bestämmelsen kunde medföra förlust av semesterrätt

för arbetstagare med varierande arbetstillgång, beroende på arbetsgivarens

sätt att förlägga arbetstiden eller företaga permittering —- föreslagit sådan

ändring, att anknytningen till kalendermånad upphävdes och antalet arbetsdagar

under kvalifikationsåret delades med 16, därvid kvoten skulle

utvisa semesterdagarnas antal, dock med maximering av detta till 12.

Landsorganisationen anförde vidare bland annat följande.

Det kan icke bestridas, att den ovillkorliga anknytningen till kalendermånad

i åtskilliga fall lett till resultat, som från synpunkten av rättvisa

och billighet framstått såsom stötande. Att i gällande lag kvalifikationen

beräknas per kalendermånad sammanhänger med att man i enkelhetens

intresse velat undvika att räkna med individuella anställningsmånader.

Under remissbehandlingen av 1936 års sakkunnigas förslag påtalades från

vissa håll de oegentligheter, som kunde följa av beräkningen per kalendermånad;

bland annat uttalade länsstyrelsen i Stockholms län att semesterns

längd borde bestämmas med hänsyn till sammanlagda antalet arbetsdagar

under kvalifikationsåret.

I princip synes ock sistnämnda beräkningssätt vara att föredraga framför

det nuvarande. Mot den av beklädnadsarbetareförbundet föreslagna

regeln kunde knappast heller riktas den anmärkningen, att den tekniskt

vore mer komplicerad än månadsregeln; om divisorn bör vara 16 eller

något annat tal kan naturligtvis diskuteras. Då landsorganisationen i iorevarande

sammanhang icke anser sig böra föreslå en omläggning av kvalifikationsberäkningen,

beror detta främst på att en dylik omläggning ej

torde kunna ske utan ytterligare utredning. Flertalet förbund har också

ansett sig kunna acceptera den nuvarande regeln.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

I proposition nr 273 till 1945 års riksdag med förslag till lag om semester

uttalade föredragande departementschefen bland annat:

Jag har redan tidigare tillkännagivit att jag ansluter mig till kommitténs

uppfattning, att den nuvarande lagens regel om rätt för arbetstagare till

semester med en dag för varje kalendermånad, under vilken han för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst 16 dagar, bör lämnas orubbad.

Redan vid den nuvarande lagens tillkomst stod det klart, att vissa ojämnheter

kunde uppkomma genom arbetets anknytning till kalendermånaden.

Regeln ansågs emellertid ha så stora praktiska fördelar att dessa ojämnheter

ej borde verka utslagsgivande. Enligt min tanke ha erfarenheterna

under de gångna åren icke varit sådana, att de motivera ett ändrat ståndpunktstagande

till ifrågavarande spörsmål. Jag vill allenast tillägga att,

sedan kravet på viss tids fortlöpande anställning icke längre upprätthålles

såsom villkor för semesterrätt, en minskning av faktorn 16 skulle kunna

få som följd att arbetstagaren kunde kvalificera sig till en semesterförmån,

som motsvarade mer än en betald ledighetsdag i månaden.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande

nr 59 bland annat anförde:

Utskottet förbiser icke, att regeln, att rätt till semester endast föreligger

för kalendermånad under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst 16 dagar, kan medföra vissa ojämnheter. Detta framträder

särskilt i fråga om kortvariga anställningar, som börja i mitten av

en kalendermånad för att upphöra omkring mitten av en annan kalendermånad.

Inom utskottet ha uttalats farhågor för att nämnda regel skulle

kunna föranleda arbetsgivarna att avsiktigt förlägga en kortvarig anställning

så, att arbetstagaren icke uppnår 16 arbetsdagar under vare sig den

kalendermånad, då han tillträtt anställningen, eller den, under vilken hans

anställning upphör. I sakens natur ligger att uppställandet av en fix gräns

sådan som vissa dagars arbete i månaden alltid kan föranleda påstående,

att de arbetstagare som falla under gränsen bli orättvist behandlade. Det

torde emellertid med den utformning förslaget erhållit icke vara möjligt

att minska faktorn 16. Ej heller synes det låta sig göra att tillföra lagen

någon regel av huvudsakligt innehåll att arbetstagare — som fullgjort minst

16 dagars arbete tillhopa under den månad varunder anställningen tillträtts

och den under vilken anställningen frånträtts utan att likväl för någondera

månaden ha förvärvat semesterrätt — skall för dessa månader gemensamt

äga rätt till en semesterdag. I båda fallen skulle nämligen följden

bli, att arbetstagaren enligt lagen kunde bli berättigad till mer än en betald

ledighetsdag i månaden. Såvitt utskottet kunnat finna, torde ett förhindrande

av ifrågakomna ojämnheter ej kunna ske i annan ordning än

genom att lagens konstruktion ändras.

I samband med behandlingen vid 1951 års riksdag av propositionen nr

72 med förslag till lag om ändring i lagen om semester hade utskottet till

behandling två motioner, vari förevarande spörsmål jämväl berördes. Efter

att ha hänvisat till sitt ovan omförmälda, till 1945 års riksdag avgivna utlåtande

nr 59, anförde utskottet:

I motionerna nämns som exempel, att en flottningsarbetare icke erhölle

semester eller semesterlön om han, som i bäckflottningarna kunde bliva

fallet, arbetar femton dagar den ena månaden och lika lång tid den andra,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

13

alltså på bägge sidor om ett månads- eller kvartalsskifte. En sådan ordning

är enligt utskottets mening mindre tillfredsställande. Utskottet uttalade

emellertid redan i sitt år 1945 avgivna utlåtande, att det låge i sakens natur

att uppställandet av en fix gräns alltid kunde föranleda påstående, att de

arbetstagare, som fölle under gränsen, bleve orättvist behandlade; det torde

med den utformning 1945 års semester lag erhållit icke vara möjligt att

minska faktorn 16. Såvitt utskottet då kunde finna borde ett förhindrande

av ifrågakomna ojämnheter ej kunna ske i annan ordning än genom att

lagens konstruktion ändrades. I vissa kollektivavtal har man, enligt vad

utskottet erfarit, löst frågan genom att frångå begränsningen till kalendermånad

eller kalenderkvartal. Utskottet anser sig dock icke nu kunna förorda

en så genomgripande ändring av semesterlagen, som ett tillmötesgående

av motionerna på denna punkt skulle innebära.

II. Sjukdom som privilegierad frånvaro.

Efter att ha berört de orsaker till frånvaro från arbetet, som borde privilegieras

vid beräkning av semesterrätt, anförde 1936 års semestersakkunniga

i sitt betänkande med förslag till lag om semester (SOU 1937:49)

bland annat följande:

Beträffande vissa andra fält kunde tvekan anses råda, om privilegiering

av viss orsak till bortovaro från arbetet borde ske. Detta gällde främst sådan

sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall i arbetet och som ej kunde betecknas

såsom yrkessjukdom. Härvidlag förelåge visserligen ömmande skäl

och ofta nog vore behovet av rekreation efter en genomgången sjukdom

mycket stort. Det måste emellertid ihågkommas, att det här gällde en ekonomisk

belastning för arbetsgivarna. De sakkunniga ansåge det icke gärna

vara tänkbart, att man genom en lagbestämmelse skulle ålägga arbetsgivarna

att låta arbetstagarna åtnjuta semester, belöpande på sjukdomstid, i

vidare mån än arbetsgivarna kunde anses vara skyldiga att utgiva lön under

sjukdomen. Uttryckliga regler härom funnes endast i sjömanslagen.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag anförde föredragande departementschefen,

att han gärna sett, att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning

privilegiera även annan sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget

omnämnda. I likhet med de sakkunniga befarade emellertid departementschefen,

alt en bestämmelse härom skulle medföra risk för uppsägning

från arbetsgivarens sida.

1942 års semesterkommitté (SOU 1944: 59) föreslog inga andra ändringar

i då gällande privilegieringsbestämmelser än att till privilegierad

frånvaro skulle hänföras även havandeskapstid (med viss maximering).

I yttrande över kommitténs förslag förklarade Landsorganisationen, att

billighetsskäl talade för att även vanlig sjukdomstid — intill viss tid —- privilegierades. Även Svensk sjuksköterskorörening förordade, att frånvaro

från arbetet till följd av annan sjukdom än yrkessjukdom finge anse såsom

arbetad tid.

I propositionen nr 273 till 1945 års riksdag yttrade föredragande statsrådet

bland annat:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

Från ett par håll har yrkats, att även annan sjukdomstid än sådan,

under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet på grund av

yrkessjukdom, måtte få räknas såsom arbetad tid enligt semesterlagen.

Hur långt man bör utsträcka möjligheten för arbetstagare, som är förhindrad

att utföra sitt arbete, att det oaktat kvalificera sig för semester,

kan givetvis vara föremål för delade meningar, och vissa skäl kunna onekligen

anföras för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även

vanlig sjukdomstid. Å andra sidan måste emellertid uppfattningen av semestern

såsom en genom arbete intjänad förmån beaktas. För arbetsgivaren

innebär varje utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna en

motsvarande ekonomisk belastning. Även för arbetstagarparten kan en sådan

utsträckning vara till nackdel, då den kan göra arbetsgivarna mera

benägna att tillgripa ett avskedande än eljest. Vid övervägande av denna

fråga har jag därför stannat för att icke nu föreslå någon lagändring i förevarande

hänseende och att således icke medgiva något tillgodoräknande i

semesterhänseende av vanlig sjukdomstid. Detta spörsmål torde i stället

få lösas avtalsvägen. Så synes ock ha skett i icke obetydlig utsträckning.

Vid 1948 års riksdag väcktes tre motioner, i vilka upptogs frågan om

sjukdom som privilegierad frånvaro. Motionerna behandlades av andra lagutskottet,

som i sitt utlåtande nr 27 anförde bland annat följande:

Semesterlagen vilar på den grundtanken, att semesterrätten är en intjänad

löneförmån. Detta har medfört, att semestern i princip gjorts beroende

av den tid, under vilken arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

Från denna princip har visserligen i 7 § andra stycket semesterlagen

gjorts undantag, men det är självfallet, att avvikelser från lagens grundprincip

måste ske med stor försiktighet. Enligt semesterlagens nuvarande

lydelse är arbetstagares frånvaro från arbete på grund av olycksfall i

arbetet eller på grund av yrkessjukdom i semesterhänseende jämställd med

arbetad tid. Detta utgör givetvis i och för sig icke något skäl för att frånvaro

på grund av annat olycksfall eller annan sjukdom i semesterhänseende

skall privilegieras. Vissa skäl kunna emellertid anföras för att i någon

utsträckning privilegiera även vanlig sjukdomstid. I samband med den av

utskottet förordade utredningen av frågan om förbud för arbetsgivare att

förlägga en arbetstagares semester till tid, då denne är sjuk, synes även

frågan om privilegiering av frånvaro på grund av vanlig sjukdom böra

Övervägas. Därvid bör emellertid uppmärksammas, att varje utsträckning

av de privilegierade frånvaroorsakerna innebär en ekonomisk belastning

för arbetsgivarna.

Utskottet hemställde, bl. a., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville verkställa utredning av frågan om

att i semesterhänseende i viss utsträckning med arbetad tid jämställa frånvaro

från arbetet på grund av annat olycksfall än olycksfall i arbetet eller

annan sjukdom än sådan i arbetet ådragen sjukdom, som avsåges i lagen

om försäkring för vissa yrkessjukdomar, samt att Kungl. Maj :t ville för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Ifrågavarande spörsmål förelädes även 1951 års riksdag. I anledning av

propositionen nr 72 väcktes två motioner, vari frågan om sjukdom som

privilegierad frånvaro upptogs.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7. 15

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 28, anförde andra lagutskottet i

denna del:

Utskottet får i anledning av motionerna hänvisa till att föredragande

departementschefen i propositionen omnämnt, att vissa ändringsförslag berörande

skilda delar av semesterlagen i tidigare sammanhang aktualiserats

på olika sätt. Departementschefen torde här avse även förevarande spörsmål.

Enligt departementschefen syntes det emellertid icke lämpligt att i

samband med förslaget rörande tre veckors semester behandla de av honom

åsyftade specialspörsmålen. Departementschefen nämner till sist, att han i

sinom tid torde få återkomma till dessa i den mån anledning därtill föreligger.

Med hänsyn till detta uttalande anser utskottet ej skäl föreligga

att föreslå riksdagen någon åtgärd i anledning av nu berörda motioner i

denna del.

III. Utskottet.

Sedan lång tid tillbaka ha spörsmål, likartade med dem, som beröras

i förevarande motion, varit föremål för uppmärksamhet. Redan vid antagandet

av 1938 års lag om semester var man medveten om att systemet

med arbetsdagarnas anknytning till kalendermånad kunde komma att medför

vissa ojämnheter. Den föreslagna, enkla regeln ansågs emellertid förenad

med så stora praktiska fördelar, att den allmänt godtogs.

Då frågan om anknytning till kalendermånad behandlades vid fjolårets

riksdag, uttalade utskottet, att ifrågavarande förhållanden voro mindre tillfredsställande,

men att utskottet dock icke ansåge sig kunna förorda en

så genomgripande ändring av semesterlagen, som ett tillmötesgående av de

då framförda yrkandena skulle innebära. Utskottet påpekade vidare, att,

enligt vad utskottet erfarit, frågan hade lösts i vissa kollektivavtal genom

att ett annat beräkningssätt kommit till användning.

I de av motionärerna påtalade fallen synas de gällande bestämmelserna

kunna medföra otillfredsställande resultat, och en beräkning av semestertiden

efter antalet arbetsdagar under kvalifikationsåret skulle i dylika fail

måhända vara att föredraga. Möjligt är att spörsmålet skulle kunna lösas

genom en särskild kompletterande bestämmelse, som toge hänsyn till totala

antalet arbetsdagar under kvalifikationsåret. Utskottet, som finner frågan

böra uppmärksammas, anser den dock vara ett sådant gränsdragningsproblem,

som tills vidare bör lösas genom avtal. I samband med att andra

ifrågasatta ändringsförslag berörande skilda delar av semesterlagen av

Kungl. Maj:t upptagas till prövning, torde jämväl detta spörsmål kunna

förväntas bliva närmare övervägt.

Härtill kommer att spörsmålet äger mycket nära samband med frågan,

huruvida i semesterhänseende med arbetad tid bör i viss utsträckning

jämställas frånvaro från arbetet på grund av annat olycksfall än olycksfall

i arbetet eller annan sjukdom än sådan i arbetet ådragen sjukdom, som

avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Angående denna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

fråga har 1948 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om utredning,

och ärendet är för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 26, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 februari 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Närvarande: Se under utlåtande nr 5.

Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.