Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i 7 § lagen om semester.
1952-02-12 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1952:7, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i 7 § lagen om semester.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 7.
9
Nr 7.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring
i 7 § lagen om semester.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
26, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Olofsson i Höganäs
m. fl. hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära en utredning beträffande en ändring eller komplettering av
semesterlagens 7 § så att de i motionen påtalade olägenheterna bli undanröjda».
I motionen anföres bland annat:
Om en arbetstagare råkar ut för ett sjukdomsfall som sträcker sig över
tjugo dagar förlorar vederbörande en och en halv semesterdag om sjukdomstiden
infaller i en och samma månad. Om däremot sjukdomsfallet inträffar
i anslutning till ett månadsskifte och sjukdomstiden fördelar sig
över två månader kan arbetstagaren, trots att antalet bortfallande arbetsdagar
är detsamma, undgå reducering av semestertiden.
Dessa ojämna och slumpartade verkningar framträda med ännu större
skärpa för arbetargrupper med förkortad arbetsvecka. Som exempel kunna
nämnas arbetarna vid de skånska kolgruvorna, vilka på grund av arbetets
pressande art ha fem dagars arbetsvecka med som regel lördagen fri.
Om en arbetstagare inom denna grupp råkar ut för ett sjukdomsfall som
varar fjorton dagar förlorar han en och en halv semesterdag om sjukdomstiden
infaller under en och samma månad. Om däremot sjukdomsfallet
inträffar i anslutning till ett månadsskifte och sjukdomstiden fördelar
sig på två månader bortfalla som regel tre semesterdagar. En arbetstagare
inom denna grupp går i regel miste om en och en halv semesterdag
vid en sjukdomstid av sju dagar om sjukdomstiden infaller under en och
samma månad.
Det måste anses otillfredsställande att icke sjukdomstiden utan tidpunkten
när sjukdomen infaller skall vara avgörande för lagens verkningar.
Det skulle kunna tänkas, att här påtalade olägenheter skulle kunna elimineras
eller i varje fall minskas om 7 § utbyggdes med en kompletteringsregel
innebärande att arbetstagare som varit anställd under hela kvalificeringsåret
och haft sammanlagt exempelvis 240 arbetsdagar ändock skulle
ha rätt till full semester.
Nu gällande semesterlag, lagen den 29 juni 19å5 om semester, äger enligt
1 § tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med undantag
av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda föreskrifter
rörande semester. Från lagens tillämpning är ock undantagen arbetstagare,
som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas uteslutande
genom andel i vinst.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 7.
7 § i lagen har följande lydelse:
Semester utgår med en och en halv dag för varje kalendermånad av
kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst sexton dagar. Uppstår vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.
Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning
a) åtnjutit semester;
b) varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller
sådan däri ådragen sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa
yrkessjukdomar;
c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller
d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven
militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller
direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning
högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren
till godo.
Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,
som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å vilken
arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å sådan dag.
Om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete
stadgas i särskild lag.
I. Anknytningen till kalendermånad.
1936 års semestersakkunniga framböllo i sitt betänkande med förslag
till lag om semester (SOU 1937: 49), att anledningen till att i den föreslagna
lagen föreskrift lämnats om anknytning till kalendermånad berodde
på att man velat undvika att för varje arbetstagare räkna med ett särskilt,
i och för sig likgiltigt datum för anställningens tillträdande.
I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag anförde föredragande departementschefen
angående förevarande spörsmål följande:
Den av de sakkunniga förordade kombinationen mellan viss tids anställning
och det därunder utförda arbetet synes mig vara lämpligt avvägd.
Uppenbarligen bliva bestämmelserna om att visst arbete skall hava utförts
lättast att i praktiken tillämpa, om de såsom i sakkunnigförslaget hänföra
sig till förhållandena under varje kalendermånad. Jag vill ingalunda bestrida,
att icke därigenom kan, såsom framhållits av bland annat svenska
arbetsgivareföreningen, uppkomma vissa ojämnheter. Den av föreningen
förordade bestämmelsen med sammanräknande under hela kvalifikationstiden
av samtliga dagar för bortovaro från arbetet synes vara besvärligare
att tillämpa än sakkunnigförslagets enkla regel och lär dessutom i vissa
fall kunna drabba arbetstagaren för hårt. Om nämligen antalet dagar, som
skola borträknas, under ett helt kalenderår endast uppgår till tjugofyra,
eller alltså i genomsnitt två per månad, synes arbetstagaren skäligen ej
böra vidkännas något avdrag å semesterrätten. Jag förordar därför sakkunnigförslaget
i denna del.
Andra lagutskottets utlåtande nr 7. 11
I sitt i anledning av propositionen avgivna utlåtande, nr 58, uttalade
andra lagutskottet bland annat:
I likhet med departementschefen anser utskottet, att kombinationen av
villkoren om anställningstid och arbetad tid bör ske genom en föreskrift om
att semesterrätt föreligger för månad, under vilken arbetstagaren utfört
arbete å visst antal dagar. Däremot synes icke en avdragsregel böra lämnas
med hänsyn till sammanlagda antalet dagar för frånvaro under helt år, då,
såsom departementschefen anfört, en sådan bestämmelse i många fall kan
drabba arbetstagaren för hårt. Det kan vidare enligt utskottets uppfattning
icke vara lämpligt, att man hänför villkoret om viss arbetad tid till antalet
per månad utförda arbetstimmar. Anledningen härtill är, att såsom allmän
förutsättning för beräkning av arbetad tid gäller, att varje dag, under vilken
arbete — låt vara endast en kortare tid — utförts, skall anses såsom arbetsdag.
Någon rubbning i denna princip kan utskottet icke tillstyrka.
I sitt år 1944 avgivna betänkande (SOU 1944: 59) föreslog 1942 års
semesterkommitté, att lagens huvudregel i fråga om semesterns längd •—
att semester omfattade en dag för varje sådan kalendermånad under kvalifikationstiden,
varunder arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört
arbete å minst 16 dagar — skulle bibehållas.
Förslaget lämnades allmänt utan erinran.
Landsorganisationen anmärkte dock, att ett flertal till organisationen anslutna
fackförbund påyrkat ändringar i olika avseenden av denna bestämmelse.
Bland annat hade svenska beklädnadsarbetareförbundet -— under
framhållande av att bestämmelsen kunde medföra förlust av semesterrätt
för arbetstagare med varierande arbetstillgång, beroende på arbetsgivarens
sätt att förlägga arbetstiden eller företaga permittering —- föreslagit sådan
ändring, att anknytningen till kalendermånad upphävdes och antalet arbetsdagar
under kvalifikationsåret delades med 16, därvid kvoten skulle
utvisa semesterdagarnas antal, dock med maximering av detta till 12.
Landsorganisationen anförde vidare bland annat följande.
Det kan icke bestridas, att den ovillkorliga anknytningen till kalendermånad
i åtskilliga fall lett till resultat, som från synpunkten av rättvisa
och billighet framstått såsom stötande. Att i gällande lag kvalifikationen
beräknas per kalendermånad sammanhänger med att man i enkelhetens
intresse velat undvika att räkna med individuella anställningsmånader.
Under remissbehandlingen av 1936 års sakkunnigas förslag påtalades från
vissa håll de oegentligheter, som kunde följa av beräkningen per kalendermånad;
bland annat uttalade länsstyrelsen i Stockholms län att semesterns
längd borde bestämmas med hänsyn till sammanlagda antalet arbetsdagar
under kvalifikationsåret.
I princip synes ock sistnämnda beräkningssätt vara att föredraga framför
det nuvarande. Mot den av beklädnadsarbetareförbundet föreslagna
regeln kunde knappast heller riktas den anmärkningen, att den tekniskt
vore mer komplicerad än månadsregeln; om divisorn bör vara 16 eller
något annat tal kan naturligtvis diskuteras. Då landsorganisationen i iorevarande
sammanhang icke anser sig böra föreslå en omläggning av kvalifikationsberäkningen,
beror detta främst på att en dylik omläggning ej
torde kunna ske utan ytterligare utredning. Flertalet förbund har också
ansett sig kunna acceptera den nuvarande regeln.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 7.
I proposition nr 273 till 1945 års riksdag med förslag till lag om semester
uttalade föredragande departementschefen bland annat:
Jag har redan tidigare tillkännagivit att jag ansluter mig till kommitténs
uppfattning, att den nuvarande lagens regel om rätt för arbetstagare till
semester med en dag för varje kalendermånad, under vilken han för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst 16 dagar, bör lämnas orubbad.
Redan vid den nuvarande lagens tillkomst stod det klart, att vissa ojämnheter
kunde uppkomma genom arbetets anknytning till kalendermånaden.
Regeln ansågs emellertid ha så stora praktiska fördelar att dessa ojämnheter
ej borde verka utslagsgivande. Enligt min tanke ha erfarenheterna
under de gångna åren icke varit sådana, att de motivera ett ändrat ståndpunktstagande
till ifrågavarande spörsmål. Jag vill allenast tillägga att,
sedan kravet på viss tids fortlöpande anställning icke längre upprätthålles
såsom villkor för semesterrätt, en minskning av faktorn 16 skulle kunna
få som följd att arbetstagaren kunde kvalificera sig till en semesterförmån,
som motsvarade mer än en betald ledighetsdag i månaden.
Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande
nr 59 bland annat anförde:
Utskottet förbiser icke, att regeln, att rätt till semester endast föreligger
för kalendermånad under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst 16 dagar, kan medföra vissa ojämnheter. Detta framträder
särskilt i fråga om kortvariga anställningar, som börja i mitten av
en kalendermånad för att upphöra omkring mitten av en annan kalendermånad.
Inom utskottet ha uttalats farhågor för att nämnda regel skulle
kunna föranleda arbetsgivarna att avsiktigt förlägga en kortvarig anställning
så, att arbetstagaren icke uppnår 16 arbetsdagar under vare sig den
kalendermånad, då han tillträtt anställningen, eller den, under vilken hans
anställning upphör. I sakens natur ligger att uppställandet av en fix gräns
sådan som vissa dagars arbete i månaden alltid kan föranleda påstående,
att de arbetstagare som falla under gränsen bli orättvist behandlade. Det
torde emellertid med den utformning förslaget erhållit icke vara möjligt
att minska faktorn 16. Ej heller synes det låta sig göra att tillföra lagen
någon regel av huvudsakligt innehåll att arbetstagare — som fullgjort minst
16 dagars arbete tillhopa under den månad varunder anställningen tillträtts
och den under vilken anställningen frånträtts utan att likväl för någondera
månaden ha förvärvat semesterrätt — skall för dessa månader gemensamt
äga rätt till en semesterdag. I båda fallen skulle nämligen följden
bli, att arbetstagaren enligt lagen kunde bli berättigad till mer än en betald
ledighetsdag i månaden. Såvitt utskottet kunnat finna, torde ett förhindrande
av ifrågakomna ojämnheter ej kunna ske i annan ordning än
genom att lagens konstruktion ändras.
I samband med behandlingen vid 1951 års riksdag av propositionen nr
72 med förslag till lag om ändring i lagen om semester hade utskottet till
behandling två motioner, vari förevarande spörsmål jämväl berördes. Efter
att ha hänvisat till sitt ovan omförmälda, till 1945 års riksdag avgivna utlåtande
nr 59, anförde utskottet:
I motionerna nämns som exempel, att en flottningsarbetare icke erhölle
semester eller semesterlön om han, som i bäckflottningarna kunde bliva
fallet, arbetar femton dagar den ena månaden och lika lång tid den andra,
Andra lagutskottets utlåtande nr 7.
13
alltså på bägge sidor om ett månads- eller kvartalsskifte. En sådan ordning
är enligt utskottets mening mindre tillfredsställande. Utskottet uttalade
emellertid redan i sitt år 1945 avgivna utlåtande, att det låge i sakens natur
att uppställandet av en fix gräns alltid kunde föranleda påstående, att de
arbetstagare, som fölle under gränsen, bleve orättvist behandlade; det torde
med den utformning 1945 års semester lag erhållit icke vara möjligt att
minska faktorn 16. Såvitt utskottet då kunde finna borde ett förhindrande
av ifrågakomna ojämnheter ej kunna ske i annan ordning än genom att
lagens konstruktion ändrades. I vissa kollektivavtal har man, enligt vad
utskottet erfarit, löst frågan genom att frångå begränsningen till kalendermånad
eller kalenderkvartal. Utskottet anser sig dock icke nu kunna förorda
en så genomgripande ändring av semesterlagen, som ett tillmötesgående
av motionerna på denna punkt skulle innebära.
II. Sjukdom som privilegierad frånvaro.
Efter att ha berört de orsaker till frånvaro från arbetet, som borde privilegieras
vid beräkning av semesterrätt, anförde 1936 års semestersakkunniga
i sitt betänkande med förslag till lag om semester (SOU 1937:49)
bland annat följande:
Beträffande vissa andra fält kunde tvekan anses råda, om privilegiering
av viss orsak till bortovaro från arbetet borde ske. Detta gällde främst sådan
sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall i arbetet och som ej kunde betecknas
såsom yrkessjukdom. Härvidlag förelåge visserligen ömmande skäl
och ofta nog vore behovet av rekreation efter en genomgången sjukdom
mycket stort. Det måste emellertid ihågkommas, att det här gällde en ekonomisk
belastning för arbetsgivarna. De sakkunniga ansåge det icke gärna
vara tänkbart, att man genom en lagbestämmelse skulle ålägga arbetsgivarna
att låta arbetstagarna åtnjuta semester, belöpande på sjukdomstid, i
vidare mån än arbetsgivarna kunde anses vara skyldiga att utgiva lön under
sjukdomen. Uttryckliga regler härom funnes endast i sjömanslagen.
I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag anförde föredragande departementschefen,
att han gärna sett, att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning
privilegiera även annan sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget
omnämnda. I likhet med de sakkunniga befarade emellertid departementschefen,
alt en bestämmelse härom skulle medföra risk för uppsägning
från arbetsgivarens sida.
1942 års semesterkommitté (SOU 1944: 59) föreslog inga andra ändringar
i då gällande privilegieringsbestämmelser än att till privilegierad
frånvaro skulle hänföras även havandeskapstid (med viss maximering).
I yttrande över kommitténs förslag förklarade Landsorganisationen, att
billighetsskäl talade för att även vanlig sjukdomstid — intill viss tid —- privilegierades. Även Svensk sjuksköterskorörening förordade, att frånvaro
från arbetet till följd av annan sjukdom än yrkessjukdom finge anse såsom
arbetad tid.
I propositionen nr 273 till 1945 års riksdag yttrade föredragande statsrådet
bland annat:
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 7.
Från ett par håll har yrkats, att även annan sjukdomstid än sådan,
under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet på grund av
yrkessjukdom, måtte få räknas såsom arbetad tid enligt semesterlagen.
Hur långt man bör utsträcka möjligheten för arbetstagare, som är förhindrad
att utföra sitt arbete, att det oaktat kvalificera sig för semester,
kan givetvis vara föremål för delade meningar, och vissa skäl kunna onekligen
anföras för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även
vanlig sjukdomstid. Å andra sidan måste emellertid uppfattningen av semestern
såsom en genom arbete intjänad förmån beaktas. För arbetsgivaren
innebär varje utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna en
motsvarande ekonomisk belastning. Även för arbetstagarparten kan en sådan
utsträckning vara till nackdel, då den kan göra arbetsgivarna mera
benägna att tillgripa ett avskedande än eljest. Vid övervägande av denna
fråga har jag därför stannat för att icke nu föreslå någon lagändring i förevarande
hänseende och att således icke medgiva något tillgodoräknande i
semesterhänseende av vanlig sjukdomstid. Detta spörsmål torde i stället
få lösas avtalsvägen. Så synes ock ha skett i icke obetydlig utsträckning.
Vid 1948 års riksdag väcktes tre motioner, i vilka upptogs frågan om
sjukdom som privilegierad frånvaro. Motionerna behandlades av andra lagutskottet,
som i sitt utlåtande nr 27 anförde bland annat följande:
Semesterlagen vilar på den grundtanken, att semesterrätten är en intjänad
löneförmån. Detta har medfört, att semestern i princip gjorts beroende
av den tid, under vilken arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens räkning.
Från denna princip har visserligen i 7 § andra stycket semesterlagen
gjorts undantag, men det är självfallet, att avvikelser från lagens grundprincip
måste ske med stor försiktighet. Enligt semesterlagens nuvarande
lydelse är arbetstagares frånvaro från arbete på grund av olycksfall i
arbetet eller på grund av yrkessjukdom i semesterhänseende jämställd med
arbetad tid. Detta utgör givetvis i och för sig icke något skäl för att frånvaro
på grund av annat olycksfall eller annan sjukdom i semesterhänseende
skall privilegieras. Vissa skäl kunna emellertid anföras för att i någon
utsträckning privilegiera även vanlig sjukdomstid. I samband med den av
utskottet förordade utredningen av frågan om förbud för arbetsgivare att
förlägga en arbetstagares semester till tid, då denne är sjuk, synes även
frågan om privilegiering av frånvaro på grund av vanlig sjukdom böra
Övervägas. Därvid bör emellertid uppmärksammas, att varje utsträckning
av de privilegierade frånvaroorsakerna innebär en ekonomisk belastning
för arbetsgivarna.
Utskottet hemställde, bl. a., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville verkställa utredning av frågan om
att i semesterhänseende i viss utsträckning med arbetad tid jämställa frånvaro
från arbetet på grund av annat olycksfall än olycksfall i arbetet eller
annan sjukdom än sådan i arbetet ådragen sjukdom, som avsåges i lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar, samt att Kungl. Maj :t ville för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Ifrågavarande spörsmål förelädes även 1951 års riksdag. I anledning av
propositionen nr 72 väcktes två motioner, vari frågan om sjukdom som
privilegierad frånvaro upptogs.
Andra lagutskottets utlåtande nr 7. 15
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 28, anförde andra lagutskottet i
denna del:
Utskottet får i anledning av motionerna hänvisa till att föredragande
departementschefen i propositionen omnämnt, att vissa ändringsförslag berörande
skilda delar av semesterlagen i tidigare sammanhang aktualiserats
på olika sätt. Departementschefen torde här avse även förevarande spörsmål.
Enligt departementschefen syntes det emellertid icke lämpligt att i
samband med förslaget rörande tre veckors semester behandla de av honom
åsyftade specialspörsmålen. Departementschefen nämner till sist, att han i
sinom tid torde få återkomma till dessa i den mån anledning därtill föreligger.
Med hänsyn till detta uttalande anser utskottet ej skäl föreligga
att föreslå riksdagen någon åtgärd i anledning av nu berörda motioner i
denna del.
III. Utskottet.
Sedan lång tid tillbaka ha spörsmål, likartade med dem, som beröras
i förevarande motion, varit föremål för uppmärksamhet. Redan vid antagandet
av 1938 års lag om semester var man medveten om att systemet
med arbetsdagarnas anknytning till kalendermånad kunde komma att medför
vissa ojämnheter. Den föreslagna, enkla regeln ansågs emellertid förenad
med så stora praktiska fördelar, att den allmänt godtogs.
Då frågan om anknytning till kalendermånad behandlades vid fjolårets
riksdag, uttalade utskottet, att ifrågavarande förhållanden voro mindre tillfredsställande,
men att utskottet dock icke ansåge sig kunna förorda en
så genomgripande ändring av semesterlagen, som ett tillmötesgående av de
då framförda yrkandena skulle innebära. Utskottet påpekade vidare, att,
enligt vad utskottet erfarit, frågan hade lösts i vissa kollektivavtal genom
att ett annat beräkningssätt kommit till användning.
I de av motionärerna påtalade fallen synas de gällande bestämmelserna
kunna medföra otillfredsställande resultat, och en beräkning av semestertiden
efter antalet arbetsdagar under kvalifikationsåret skulle i dylika fail
måhända vara att föredraga. Möjligt är att spörsmålet skulle kunna lösas
genom en särskild kompletterande bestämmelse, som toge hänsyn till totala
antalet arbetsdagar under kvalifikationsåret. Utskottet, som finner frågan
böra uppmärksammas, anser den dock vara ett sådant gränsdragningsproblem,
som tills vidare bör lösas genom avtal. I samband med att andra
ifrågasatta ändringsförslag berörande skilda delar av semesterlagen av
Kungl. Maj:t upptagas till prövning, torde jämväl detta spörsmål kunna
förväntas bliva närmare övervägt.
Härtill kommer att spörsmålet äger mycket nära samband med frågan,
huruvida i semesterhänseende med arbetad tid bör i viss utsträckning
jämställas frånvaro från arbetet på grund av annat olycksfall än olycksfall
i arbetet eller annan sjukdom än sådan i arbetet ådragen sjukdom, som
avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Angående denna
16 Andra lagutskottets utlåtande nr 7.
fråga har 1948 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om utredning,
och ärendet är för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 26, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 februari 1952.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Närvarande: Se under utlåtande nr 5.
Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.