Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förtydligande av vägtrafikförordningens bestämmelser beträffande gåendes skyldigheter att åtlyda trafikljussignaler, m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 310 i första kammaren av herr Lundqvist m. fl. samt nr 400 i andra kammaren av herrar Birkc och Kyling.

1952-02-12 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1952:8, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förtydligande av vägtrafikförordningens bestämmelser beträffande gåendes skyldigheter att åtlyda trafikljussignaler, m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 310 i första kammaren av herr Lundqvist m. fl. samt nr 400 i andra kammaren av herrar Birkc och Kyling.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 8—10.

Andra lagutskottets ''utlåtande nr 8.

1

Nr 8.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förtydligande

av vägtrafikförordningens bestämmelser beträffande

gåendes skyldigheter att åtlyda trafikljussignaler, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 310 i första kammaren av

herr Lundqvist m. fl. samt nr 400 i andra kammaren av herrar Birkc och

Kyling.

I motionerna, vilka äro likalydande, sägs, att det skulle vara värdefullt

om bestämmelserna i vägtrafikförordningen rörande gåendes skyldighet

att åtlyda trafikljussignaler kunde bliva så utformade, att någon

oklarhet för gemene man ej behövde föreligga. Motionärerna anse vidare,

att i förordningen bör klart sägas ifrån, att vid transporter av gods, som

skjuter utanför fordonet på sätt i 52 § sägs, godset skall vara tydligt utmärkt,

då mörker råder med lykta, som avger sådant sken, att det överskjutande

godset tillfredsställande belyses, och eljest med flagga eller

annan lämplig anordning. Därjämte synes det motionärerna böra övervägas,

om icke straffet för överträdelse av ifrågavarande bestämmelse

borde vara dagsböter i stället för såsom nu jämlikt 67 § andra stycket till

300 kronor maximerade böter. Slutligen uttala motionärerna, att trafiksäkerheten

skulle väsentligt gagnas, om två baklyktor bleve obligatoriska

för alla bilar och om det därjämte föreskreves, att bilarna baktill skulle

vara försedda med reflexanordningar, som vid belysning återkastade rött

sken. 3 § 1 mom. f) vägtrafikförordningen borde därför ändras.

Motionerna utmynna i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, dels att bestämmelserna i vägtrafikförordningen beträffande

gåendes skyldigheter att åtlyda i trafiken förekommande ljussignaler

måtte förtydligas, dels att 3 g 1 mom. f), 52 § 2 inom. och 67 §

vägtrafikförordningen måtte ändras på sätt i motionerna föreslagits.

Beträffande de skäl, som i övrigt anförts till stöd för denna hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

I. Beaktande av anvisningar i trafiken.

Vägtrafikförordningen den 28 september W51, som ersätter 1936 års

motorfordonsförordning och vägtrafikstadga, trädde i kraft den 1 januari

1952.

1-318 52

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 2 avd. Nr 8—10.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

39 och 40 §§ innehålla vissa trafikregler för samtliga vägtrafikanter.

Med vägtrafikant förstås envar som färdas eller eljest vistas på väg eller

i fordon på väg.

I 39 § finnes en grundregel, som säger, att vägtrafikant skall iakttaga

den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas

av omständigheterna, samt uppträda så, att han icke onödigtvis

hindrar eller stör trafiken. Även i övrigt skall vägtrafikant visa hänsyn

mot andra vägtrafikanter och mot dem, som bo eller uppehålla sig vid

vägen.

Bestämmelser angående skyldigheten att beakta anvisningar i trafiken

finnas i 40 §. 1 mom. är av följande lydelse:

»Vägtrafikant skall ställa sig till efterrättelse de anvisningar rörande

trafiken, vilka meddelas genom uppsatta anslag, vägmärken och signaler.

Förare av utryckningsfordon må dock i trängande fall underlåta att följa

i föregående stycke avsedda bestämmelser.»

Enligt 2 mom. skall vägtrafikant efterkomma polismans anvisningar till

trafikens ordnande och stanna, när polisman därtill giver tecken. Förare

av motordrivet fordon skall åtlyda besiktningsmans tecken att stanna.

I anslutning till nu nämnda bestämmelser må jämväl anmärkas, att i

46 § 1 mom., som handlar om hastighet vid trafik med fordon, finnes en

föreskrift om att förare av fordon skall, då fordonet närmar sig obevakat,

tydligt markerat övergångsställe för gående, nedbringa hastigheten så, att

fordonet kan stannas framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle

att passera.

Kungörelsen den 7 december 1951 angående vägmärken in. m. innehåller

i 33 § bestämmelser om vissa trafiksignaler. Där stadgas, att trafiksignal,

som användes för reglering av fordonstrafik på annan plats än vid

järnvägskorsning i plan, vid färja eller vid rörlig bro, skall hava signalljus

med fast sken i färgerna rött, gult och grönt. Signalljusen skola anbringas

ovanför varandra, det röda överst och det gröna underst. Signalerna

skola hava följande innebörd: rött sken skall betyda »Stopp», grönt

sken skall betyda »Kör», gult sken, som visas jämte rött eller grönt sken,

skall endast innebära varsel om att växling från rött till grönt sken respektive

från grönt till rött sken är omedelbart förestående.

Till grund för den nya vägtrafikförordningen ligger ett betänkande av

1944 års trafikförfattningssakkunniga (SOU 1948: 34).

Den mot 40 § 1 mom. första stycket vägtrafikförordningen svarande

bestämmelsen hade av de sakkunniga givits följande formulering:

»Trafikant skall ställa sig till efterrättelse de bestämmelser rörande trafiken,

som såvitt honom angår meddelas genom uppsatta anslag, vägmärken

och signaler.»

I motiveringen anförde de sakkunniga:

Enligt 3 § 2 mom. vägtrafikstadgan åligger det annan vägfarande än gå
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

ende att åtlyda till ledning för trafiken vid väg uppsatta anslag, varningsmärken

och signaler. Beträffande gående gäller enligt 14 § 1 inom. sista

stycket samma stadga att denne bör uppmärksamma till ledning för trafiken

vid vägen uppsatta anslag, varningsinärken och signaler. På senare tid ha

särskilda trafiksignaler för gående börjat komma till användning. Enligt de

sakkunnigas mening bör gående vara skyldig åtlyda dylika signaler. Överhuvud

synes det böra åligga varje trafikant att ställa sig till efterrättelse

de bestämmelser rörande trafiken, som såvitt honom angår meddelas genom

uppsatta anslag, vägmärken och signaler. Bestämmelserna i andra

stycket i förevarande paragraf ha avfattats i enlighet härmed. Vid utarbetandet

av nya . bestämmelser angående vägmärken m. in. torde få beaktas

behovet av klargörande regler angående för vilket eller vilka slag av trafikanter

de olika vägmärkena och trafiksignalerna äro avsedda.

Föi slaget till den nya vägtrafikförordningen underställdes genom proposition

nr 30 1951 års riksdag för yttrande. I propositionen uttalades, att

i förhållande till 3 § 2 mom. och 14 § 1 mom. sista stycket vägtrafikstadgan

förslaget innebure — såsom de sakkunniga förordat — den skärpningen,

att gående icke allenast borde utan vore skyldig att rätta sig efter

ifrågavarande anvisningar, såvitt desamma anginge honom.

II. Fordons last.

Bestämmelser om fordons last finnas i 52 § vägtrafikförordningen. Där

stadgas i 1 mom., att på fordon får icke gods lastas eller personer placeras

så, att föraren kommer att sakna nödig sikt eller erforderliga möjligheter

till manövrering, eller så, att fara eljest uppstår för person eller

egendom, eller så, att trafiken onödigtvis hindras eller störes.

I 2 mom. sägs, att om på fordon föres gods, som skjuter utanför fordonet

framtill eller mer än 150 centimeter baktill, godsets yttersta del skall

vara tydligt utmärkt med flagga, lykta eller annan lämplig anordning,

såframt icke godset föres på sådant sätt, att särskilt utmärkande uppenbarligen

ej erfordras.

Enligt 3 mom. äger polisman, som finner fordon vara så lastat, att fortsatt

färd med fordonet icke kan äga rum utan uppenbar fara eller olägenhet,

förbjuda sådan färd, sa ock, där förbudet icke efterkommes, hindra

färden.

Enligt 67 § andra stycket straffas den, som bryter mot 52 § 2 inom.,

med böter, högst trehundra kronor.

Trafikförfattningssaklcunniga hade föreslagit följande lydelse av 52 §

2 mom.: »Om på fordon föres gods, som skjuter mer än 150 centimeter

utanför fordonet framtill eller baktill, skall godsets yttersta del vara tydligt

utmärkt på lämpligt sätt.»

I motiveringen till denna bestämmelse uttalade de sakkunniga:

Trafikförfattningssakkunniga ha med hänsyn till trafiksäkerheten icke

ansett sig böra underlåta att i sitt förslag upptaga bestämmelser angående

särskilt utmärkande av långt utskjutande gods. Vare sig godset mera bety
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

dande skjuter utanför fordonet framtill eller baktill, föreligga stora risker,

att detsamma icke i tillräckligt god tid observeras av trafikanter, som komma

i fordonets närhet. För att i görligaste mån undanröja dessa risker,

vilka föreligga såväl under mörker som vid dagsljus, synes enligt de sakkunnigas

mening i fall, då på fordon föres gods, som skjuter mer än 150

centimeter utanför fordonet framtill eller baktill, godsets yttersta del böra

vara tydligt utmärkt på lämpligt sätt. Då ett utmärkande av godset regelmässigt

torde vara påkallat ur trafiksäkerhetssynpunkt, bör för undvikande

av bristande enhetlighet vid tillämpningen en bestämmelse om skyldighet

att utmärka godset gälla oberoende av lastens mer eller mindre i ögonen

fallande färg eller utseende. I anslutning till vad nu anförts ha de sakkunniga

avfattat de föreslagna bestämmelserna i 2 mom.

I det förslag till vägtrafikförordning, som upptogs i propositionen till

1951 års riksdag, hade allenast vidtagits den jämkningen i de sakkunnigas

förslag, att flagga och lykta upptagits som exempel på lämpliga anordningar

för utmärkande av godsets yttersta del.

I sitt i anledning av propositionen avgivna utlåtande, nr 30, anförde

andra lagutskottet angående ifrågavarande bestämmelse bland annat följande:
Vad

först angår bestämmelsens principiella utformning vill utskottet

framhålla, att det givetvis är särskilt farligt med gods, som skjuter ut

framtill. Faran av sådant gods kan vara betydande, även om det skjuter

utanför fordonet mindre än 150 centimeter. Med hänsyn härtill förordar

utskottet, alt den i propositionen föreslagna regeln jämkas så, att

godset skall på angivet sätt utmärkas, om det skjuter utanför fordonet

framtill eller mer än 150 centimeter baktill.

Utskottet vill emellertid framhålla, att lasten stundom kan vara så anordnad,

att dess gränser måste tydligt falla i ögonen även utan särskilt

utmärkande. På en kompakt last av exempelvis timmer kan sålunda en

markering i form av flagga eller dylikt ibland vara tämligen överflödig,

även om lasten skjuter avsevärt utanför fordonet. Utskottet förutsätter,

att åt uttrycket »annan lämplig anordning» gives en så vidsträckt innebörd,

att särskild markering icke kräves i det fall, att lasten i och för sig

kan sägas utgöra lämplig anordning till andra vägtrafikanters varskoende.

Beträffande ansvarsbestämmelserna ha trafikförfattningssakkunniga uttalat,

att de vid valet mellan dagsböter och andra böter (s. k. penningböter)

i stort sett följt de grunder, som tillämpades i motorfordonsföx-ordningen

och vägtrafikstadgan.

III. Belysning å bilar.

I 3 § / mom. vägtrafikförordningen finnas bestämmelser om hur bil

skall vara beskaffad. Under punkt f) sägs, att bil skall vara försedd baktill

med dels lykta, varigenom på bilen anbragt bakre registrerings-, interimseller

saluvagnsskylt kan så belysas med vitt sken, att den under mörker

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

5

lätt avläses (skyltlykta), dels lykta, som kan visa rött sken bakåt (baklykta),

dels ock lykta, som vid användning av fotbroms eller motsvarande

anordning kan visa rött eller gult sken bakåt (stopplykta). Dessa lyktor

få kombineras.

I 51 § stadgas bland annat följande.

Då fordon under mörker föres på väg, skall i 3—8 §§ föreskriven lykta

vara tänd. På bil och motorcykel skall sådan lykta hållas tänd även vid

färd på väg i tät dimma. Har släpvagn kopplats till bil, behöver baklykta

hållas tänd endast på släpvagnen eller, om flera släpvagnar tillkopplats,

på den sista av dessa. Skyltlykta behöver i fall, som här avses, hållas tänd

endast på bilen eller, om tillkopplad släpvagn enligt 21 § skall vara försedd

med sådan registrerings-, interims- eller saluvagnsskylt, som skall föras

på bilen, endast på dylik släpvagn. I stället för stadgad lykta för sken

framåt må motsvarande parkeringslykta användas på väg, där tillfredsställande

belysning är anordnad.

Fordon, som under mörker är uppställt på väg, där tillfredsställande belysning

icke är anordnad, skall vara försett med belysnings- eller reflexanordning,

som utmed vägen utsänder eller reflekterar vitt eller gult ljus

framåt och rött ljus bakåt.

Dubbla baklyktor på bil ha ej föreskrivits i 1949 års internationella vägtrafikkonvention.

I propositionen nr 30 till 1951 års riksdag behandlades icke särskilt frågan

om obligatoriska dubbla baklyktor. Däremot upptogs i propositionen

ett närliggande spörsmål, nämligen huruvida — i överensstämmelse med

vad som gällde enligt konventionen — i svensk rätt borde införas skyldighet

att ha bil försedd med dubbla bakreflektorer. På anförda grunder (se

prop. s. 116—117) fann föredragande departementschefen, att sådan skyldighet

principiellt icke borde stadgas i vårt land. I enlighet därmed medtogs

i propositionen — med undantag, varom här ej är fråga — icke någon

föreskrift om obligatoriska dubbla bakreflektorer.

i sitt ovan nämnda utlåtande, nr 30, anförde andra lagutskottet härom

bland annat:

Genom dubbla baklyktor på bil vinnas otvivelaktigt vissa fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Detta utgör i och för sig ett skäl för att göra sådana

lyktor obligatoriska icke blott för lastbil utan även för annan bil. Emellertid

skulle införandet av en tvingande bestämmelse i ämnet innebära en

mycket genomgripande åtgärd. Flertalet bilar i värt land tillhör nämligen

äldre årsklasser, och dessa äldre bilar sakna i allmänhet dubbla baklyktor.

Vad särskilt angår lastbilarna, bruka även senare årsmodeller sakna sådan

utrustning. Om man gjorde dubbla baklyktor obligatoriska, skulle följaktligen

ett stort antal särskilt av lastbilsägarna åsamkas ej obetydliga utgifter.

Härtill kommer, att hållandet av dubbla baklyktor på lastbil stundom kan

innebära olägenhet med hänsyn till lastbilens konstruktion eller användningssätt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

Med hänsyn till de antydda olägenheterna kan det enligt utskottets mening

knappast anses föreligga tillräckliga skäl att göra dubbla baklyktor

obligatoriska för bil eller visst slag av bil.

Liknande invändningar som mot en föreskrift om dubbla baklyktor

kunna även göras mot det i 1949 års konvention upptagna stadgandet om

dubbla bakreflektorer. Utskottet anser därför ej heller ett sådant stadgande

böra för närvarande införas.

På grund härav och då vad i propositionen föreslagits i fråga om bakre

belysningsanordningar på bil förefaller lämpligt, vill utskottet — med avstyrkande

av motionärernas förslag — förorda propositionens bestämmelser

i denna del.

IV. Utskottet.

Efter mycket omfattande förarbete utfärdades den 28 september 1951

den nya vägtrafikförordningen, som trädde i kraft den 1 januari 1952.

Enligt utskottets mening måste fordras mycket starka skäl för att redan

nu förorda ändring av de nya bestämmelserna.

Motionärerna finna bestämmelserna om gåendes skyldighet att åtlyda

i trafiken förekommande ljussignaler i behov av förtydligande. Ljussignalerna

— liksom övriga vägmärken — gälla uppenbarligen endast det

slag av trafikanter, för vilka signalerna äro avsedda. Detta uttryckes i

motiven till ifrågavarande bestämmelse sålunda, att gående är skyldig

att rätta sig efter anvisningarna och signalerna, »såvitt desamma angå

honom». De ljussignaler med rött, gult och grönt ljus, som ofta förekomma

i gatukorsningar, äro icke avsedda för gående. Detta framgår med all tydlighet

av bestämmelsen i 33 § kungörelsen angående vägmärken in. in., i

vilken det sägs, att trafiksignal, som användes för reglering av fordonstrafik

på annan plats än vid järnvägskorsning i plan, vid färja eller vid rörlig

bro, skall hava signalljus med fast sken i färgerna rött, gult och grönt.

Även om den gående således icke är direkt skyldig att rätta sig efter

dessa ljussignaler, bör han dock uppenbarligen iakttaga den största försiktighet

vid korsandet av körbanan. Försummelse därvidlag kan föranleda

ansvar för ovarsamhet. På senare tid ha särskilda trafiksignaler för gående

börjat komma till användning. Dessa signaler är den gående skyldig att åtlyda.

Utskottet vill i samband med vad nu anförts anmärka, att Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande inom de närmaste dagarna

kommer att utgiva en upplysningsskrift angående den nya vägtrafikförordningen

in. m.

Motionärerna önska vidare, att i vägtrafikförordningen skall stadgas, att

från fordon utskjutande gods skall vara tydligt utmärkt, då mörker råder

med lykta som avger sådant sken, att det överskjutande godset tillfredsställande

belyses, och eljest med flagga eller annan lämplig anordning. De

sakkunnigas förslag till vägtrafikförordning innehöll i denna del endast

en bestämmelse om att godsets yttersta del skulle vara tydligt utmärkt på

lämpligt sätt. Flagga och lykta har intagits i förordningen som exempel på

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

en lämplig anordning. Utskottet anser det icke nu böra komma i fråga att

införa en tvingande bestämmelse om att under mörker godset skall vara

utmärkt med lykta. En sådan bestämmelse skulle sannolikt komma att

medföra vissa praktiska svårigheter vid montering av ljusanordningar och

förorsaka förhållandevis stora kostnader. Andra effektiva anordningar än

lykta torde jämväl kunna tänkas. Utskottet vill emellertid i samband härmed

särskilt understryka, att oavsett vilken anordning som kommer till

användning, vägtrafikförordningen som oeftergivligt villkor uppställer, att

godsets yttersta del skall vara tydligt utmärkt.

Förseelse mot bestämmelserna i 52 § 2 mom. har betraktats närmast

som en s. k. ordningsförseelse. På grund därav och med hänsyn till de

grunder, som tillämpades i den gamla motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan,

har i straffskalan upptagits allenast böter, högst trehundra

kronor. Någon anledning att nu ändra på denna bestämmelse torde ej

finnas.

Frågan huruvida bilar skola vara försedda med dubbla baklyktor och

därjämte med reflexanordningar baktill ägnades ingående uppmärksamhet

under behandlingen vid fjolårets riksdag av förslaget till den nya vägtrafikförordningen.

Utskottet ansåg då, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen,

tillräckliga skäl ej föreligga, att förorda obligatoriska bestämmelser

om dubbla baklyktor och om reflexanordningar. Utskottet finner

icke anledning att nu frångå den ståndpunkt i denna fråga, som utskottet

och riksdagen då intogo. Givetvis är det dock i hög grad önskvärt, att fordon

äro försedda såväl med dubbla baklyktor som reflexanordningar.

Utskottet finner sålunda icke de i motionerna påtalade förhållandena

giva utskottet anledning till att nu föreslå någon ändring i vägtrafikförordningen,

och utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:310 och 11:400, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 februari 1952.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sten, Nils Elowsson, Sunne,

Wistrand, Uhlén, Bengtson och Nils Tlieodor Larsson*;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo*, fru Johansson i Norrköping,

herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, fröken Höjer, herrar Carlsson i

Bakeröd, Andersson i Alfredshem* och Odhe.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.