Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande av lagen den 30 juni 1047

1952-03-18 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1952:11, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande av lagen den 30 juni 1047

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.

1

Kr 11.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande

av lagen den 30 juni 1047 (nr 324) om kronans förköpsrätt.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 305 i första kammaren av herr

Bergh och nr 399 i andra kammaren av herr Birke.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts att riksdagen måtte

besluta, att lagen den 30 juni 1947 om kronans förköpsrätt skall upphävas

med utgången av juni månad 1952.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för motionärernas förslag, får

utskottet hänvisa till motionerna.

Jämväl i två likalydande motioner vid 1951 års liksdag, I: 217 och II: 299,

framställdes yrkanden om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt.

Enligt sagda motionsyrkanden borde lagen upphöra att gälla från och med

den 1 juli 1951. Motionärerna uppehöllo sig i motionerna bl. a. vid den

ai’betsbelastning och de kostnader, förköpsärendena medfört för lantbruksnämnderna,

och jämförde härmed det resultat, ifrågavarande lagstiftning

lett till för jordbrukets yttre rationalisering. Motionärerna grundade därvid

sina bedömanden å antalet beslutade förköp under åren 1949 och 1950.

Detta antal uppgick till 51 förköpsfall år 1949 och 58 fall år 1950 (jämför

nedan intagna uppställning). Till det i motionärernas tycke magra resultatet

av lantbruksnämndernas arbete med förköpsärendena fogade motionärerna

följande kommentarer:

Förklaringen ligger i att småbrukens förekomst — där de inte skapats

genom en missriktad statlig egnahemsverksamhet —- i regel beror av att

de naturliga betingelserna inte möjliggjort bildandet av annat än småbruk.

Där betingelser funnits för skapande av större brukningsenheter ha de i

betydande grad undan för undan tillvaratagits genom jordbrukarnas egna

rationaliseringsåtgärder genom nyodling och sammanslagningar. Den utredning,

som föregick 1947 års beslut om den framtida jordbrukspolitiken,

konstaterade visserligen med jordbruksstatistikens hjälp, att fortsatt rationalisering

genom arealökning vore önskvärd för ett stort antal småbruk,

men lämnade ingen uppgift om för hur många småbruk de naturliga betingelserna

voro sådana, att detta vore möjligt. Man nöjde sig med att

löreslå så långt gående lagar som om kronans försköpsrätt och expropriationsrätt

för rationaliseringsändamål. I fråga om förköpslagen visar nu

erfarenheten, att dess värde för rationaliseringen är mycket begänsat och

att den praktiskt, taget är betydelselös för det svenska jordbrukets strukturförändring

genom yttre rationalisering. Den vid lagens genomförande

allmänt spridda uppfattningen, att förköpsrätt skulle vara nödvändig för

rationaliseringsarbetet, har visat sig vara ogrundad.

1 Bihang (ill riksdagens protokoll 1052. (I samt. 3 avd. Nr It.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.

I yttrande över nämnda båda motioner uttalade lantbruksstyrelsen — sedan

styrelsen granskat motionärernas uppgifter rörande den arbetsbelastning

och de kostnader, förköpsärendena skulle ha medfört, samt därvid

funnit dessa uppgifter överdrivna — följande mening:

Under åberopande av det anförda samt då verkningarna av lagen om kronans

förköpsrätt icke kunna mätas i antalet fullföljda förköpsförvärv utan

lagen visat sig ha sitt största värde som ett medel att nå kontakt med parterna

och komma till förhandlingar angående uppgörelser under hand rörande

för rationaliseringsverksamheten erforderliga fastigheter, får lantbruksstyrelsen

avstyrka bifall till motionerna.

Jämväl i de övriga yttranden, som avgåvos över motionerna, avstyrktes

dessa. Sålunda framhöll Riksförbundet Landsbygdens folk som sin erfarenhet,

att lagen om kronans förköpsrätt redan i många fall lett till nyttiga

åtgärder för jordbrukets rationalisering, medan Småbrukarnas riksförbund

och Sveriges lantbruksförbund båda ansågo, att lagen alltför kort tid tilllämpats

för att man skulle kunna bedöma, huruvida skäl funnes att upphäva

densamma.

I utlåtande över bl. a. sistnämnda två motioner (Uti. nr 2/1951) anförde

tredje lagutskottet följande beträffande motionerna:

Det är enligt utskottets mening icke görligt att bedöma värdet av lagen

om kronans förköpsrätt utifrån verkningarna av lagen under den korta tid,

som förflutit efter dess ikraftträdande. Samma åsikt har också kommit till

uttryck i ett par av yttrandena över motionerna. Såsom lantbruksstyrelsen

betonat i sitt yttrande, kunna lagens verkningar icke mätas i antalet förköpsförvärv.

Lagens kanske viktigaste funktion torde vara att åstadkomma

frivilliga försäljningar för rationaliseringsändamål, ett syfte som lagen kan

nå genom sin blotta existens. Det lär icke kunna råda tvekan om att uti

ifrågavarande avseende lagstiftningen redan hunnit visa sin betydelse. Utskottet

finner det anförda utgöra tillräckligt skäl för att avstyrka bifall till

motionerna.

I nedan intagna uppställning lämnas vissa uppgifter rörande under åren

1949—1951 handlagda ärenden enligt lagen om kronans förköpsrätt. Uppgifterna

äro hämtade ur lantbruksstyrelsens årsredogörelser rörande lantbruksnämndernas

verksamhet:

i

2

3

4

5

6

7

8

0

An-

tal

hem-

bud

Antal ev.

förköpsfall,

varom

inskrivnings- domaren

lämnat un- derrättelse

Antal

ev. för- köpsfall,

som

anmälts

av

köpare

Sum-

ma

av

kol.

1—3

Antal

an-

tagna

hem-

bud

Antal i kol.

2—3 angivna

fall,1'', som

blivit före- mål för

stämning

Antal i kol.

2—3 angivna

fall, där

nämnden be- slutat förköp

men friv.

uppg.

träffats

Sum-

ma

av

kol.

5-7

Antal förvärva- de bruknings- enheter; antalet

avser såväl för- värv genom ak- tiv inköpspoli- tik som förvärv

enl. kol. 5—7

1949

395

6 699

360

7 454

83

27

24

134

139

1950

299

7 909

329

8 537

80

25

33

138

204

1951

312

6 943

216

7 471

106

55

31

192

306

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.

3

Här torde slutligen böra omnämnas, att den av chefen för jordbruksdepartementet

i november 1951 tillkallade utredningen rörande frågan om behovet

av åtgärder för förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog m. m.

enligt direktiven skall bl. a. verkställa en översyn av bestämmelserna i lagen

om kronans förköpsrätt. Denna översyn avses gå ut på en prövning av

huruvida några justeringar i lagen äro påkallade. Utredningen har jämväl

att överväga, om lagstiftningen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

bör bibehållas. Därest utredningen skulle finna, att behov av

fortsatt jordförvärvslagstiftning föreligger, skall utredningen tillika pröva,

huruvida man ej i större utsträckning än vad för närvarande är fallet kan

samordna denna lagstiftning med lagstiftningen om kronans förköpsrätt.

(Se riksdagsberättelsen till 1952 års riksdag, s. 187 ff.)

Utskottet. De nu framlagda båda motionerna hänvisa i huvudsak till vad

som anfördes i de ovan omförmälda motionerna I: 217 och II: 299 vid 1951

års riksdag. Den i sistnämnda motioner uttalade uppfattningen, att resultatet

av lantbruksnämndernas arbete med förköpsärenden vore magert, grundades

som framgått å antalet av de fall under åren 1949 och 1950, i vilka

lantbruksnämnderna beslutat att utöva kronans förköpsrätt. Enligt utskottets

bedömande böra emellertid jämväl andra verkningar av lagen om kronans

förköpsrätt tagas i betraktande i detta sammanhang. Härvid avser utskottet

i första hand dels antalet fall, i vilka lantbruksnämnderna antagit

hembud av fastighet, dels antalet fastighetsförvärv genom nämndernas aktiva

inköpspolitik. Inbegripas dessa antagna hembud och förvärv utan föregående

beslut om förköpsrättens utövande stiger antalet av nämnderna

förvärvade brukningsenheter — såsom uppställningen här ovan utvisar —

från 51 fall 1949 och 58 fall 1950, som i fjolårsinotionerna I: 217 och II: 299

uppgavs, till 139 fall 1949 och 204 fall 1950. För 1951 är enligt uppställningen

motsvarande siffra 306. Av de sålunda redovisade sifferuppgifterna

lär alltså kunna utläsas både att lantbruksnämndernas arbete på det område,

som här är i fråga, skänkt ett bättre resultat för åren 1949 och 1950

än vad fjolårsinotionerna 1:217 och 11:299 giva vid handen och att för

1951 års vidkommande resultatet av detta arbete varit betydligt mera gynnsamt

än tidigare.

Mest angeläget vid ställningstagandet till de nu framlagda motionerna

om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt synes dock vara att beakta

de rationaliserings verkningar av lagen, vilka icke kunna mätas i antalet

förköpsförvärv eller andra förvärv från lantbruksnämndernas sida. Såsom

betonades av tredje lagutskottet vid 1951 års riksdag torde lagens kanske

viktigaste funktion vara att åstadkomma frivilliga försäljningar för rationaliseringsändamål

— d. v. s. främst försäljningar i dylikt ändamål till enskilda

köpare — samt alt lagen kan nå och i viss utsträckning nått detta

sylte genom sin blotta existens. För övrigt lär alltjämt gälla, alt det icke

är görligt att säkert bedöma lagens värde utifrån verkningarna av lagen

under den korta lid, som förflutit efter dess ikraftträdande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.

På grund av det anförda får utskottet alltså hemställa,

att förevarande motioner, I: 305 och II: 399, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 mars 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Carl Eriksson*, Nils A. Larsson, Albert

Hermansson, Lars Andersson, Eskilsson, Ivar Nilzon, Boo och Spetz*; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i

Sörsjön, Andersson i Dunker*, Allmän, von Seth, Andersson i Ryggestad och

Bengtsson i Halmstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Eskilsson och von Seth.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

520888

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.