Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939
1952-03-27 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1952:13, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13
1
Nr 13.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939
(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering, dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 8 februari 1952 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 53, vilken behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändring i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering samt slutbestämmelserna
till lagen* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
7 §•
Kan vattenregleringen antagas
medföra avsevärt men för den bygd,
som beröres av företaget, eller är den
båtnad, som vinnes, av stor betydelse,
skall för tillgodoseende av sådant allmänt
ändamål beträffande bygden,
som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen,
avgift utgå för företaget med skäligt
belopp, minst två tusen och högst
femton tusen kronor för år, från och
med det halvår, då tillståndet först
tages i anspråk. Om indrivning och
användning av sådan avgift meddelar
Konungen närmare bestämmelser.
I övrigt---äga tillämpning.
Kan vattenregleringen antagas
medföra avsevärt men för den bygd,
som beröres av företaget, eller är den
båtnad, som vinnes, av stor betydelse,
skall för tillgodoseende av sådant allmänt
ändamål beträffande bygden,
som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen,
avgift utgå för företaget med skäligt
belopp, minst två tusen och högst
tjugu tusen kronor för år, från och
med det halvår, då tillståndet först
tages i anspråk. Om indrivning och
användning av sådan avgift meddelar
Konungen närmare bestämmelser.
I övrigt---äga tillämpning.
1 Senaste lydelse, se beträffande 7 § SFS 1944:200 samt beträffande slutbestämmelserna
1946:149.
1 llihang till riksdagens protokoll 19C>2. 9 samt. 3 avd. Nr 13.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
Denna lag--— Svensk författ
ningssamling.
Där beslut, som innefattar tillstånd
till tillfällig vattenreglering enligt
denna lag, meddelats innan förordnande
som i 1 § sägs upphör att gälla,
skall, ändå att beslutet icke dessförinnan
vunnit laga kraft, vad i lagen
stadgas alltjämt äga tillämpning
med avseende å regleringen. Har, innan
tiden för meddelat tillstånd gått
till ända, ansökan inkommit om tillstånd
till reglering enligt 3 kap. vattenlagen,
äge vattendomstolen, på ansökan
som inkommit inom samma
tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig
reglering, dock ej för längre tid
än till dess tre år förflutit från det
förordnandet upphörde att gälla.
Har i —---sålunda gives.
Denna lag ----Svensk författ
ningssamling.
Där beslut, som innefattar tillstand
till tillfällig vattenreglering enligt
denna lag, meddelats innan förordnande
som i 1 § sägs upphör att gälla,
skall, ändå att beslutet icke dessförinnan
vunnit laga kraft, vad i lagen
stadgas alltjämt äga tillämpning
med avseende å regleringen. Har, innan
tiden för meddelat tillstånd gått
till ända, ansökan inkommit om tillstånd
till reglering enligt 3 kap. vattenlagen,
äge vattendomstolen, på ansökan
som inkommit inom samma
tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig
reglering, att gälla i avbidah på
prövning av frågan om reglering enligt
vattenlagen, dock högst tre år.
Där målet angående reglering enligt
vattenlagen är av vidlyftig beskaffenhet
och den tillfälliga regleringen är
av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen,
må tillståndet på ansökan
ytterligare förlängas för högst tre år
i sänder.
Har i —---sålunda gives.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953. I
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen i första
kammaren nr 378 av herr Näslund samt i andra kammaren nr 497 av fru
Sandström.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 53 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära åtgärder för en skyndsam avveckling av 1939 års lag om tillfällig
vattenreglering och att förslag härom förelägges innevarande års riksdag.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
/
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
3
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås vissa ändringar i slutbestämmelserna till 1939 års
lag angående tillfällig vattenreglering i syfte att underlätta en avveckling av
lagen. Vidare föreslås höjning av maximibeloppet för regleringsavgift, som
utgår med anledning av tillfällig reglering.
Gällande bestämmelser.
Genom lag den 20 oktober 1939 infördes med anledning av krigsutbrottet
vissa särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering. Enligt 1 §
i denna lag äger Kungl. Maj:t vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig,
eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden för viss
tid eller tills vidare förordna, att vad i lagen är stadgat om meddelande av
tillstånd till tillfällig vattenreglering skall äga tillämpning. Förordnande må
dock, under tid då riksdagen är samlad, ej meddelas utan dess samtycke.
Meddelas förordnande, då riksdagen ej är samlad, kräves för att det fortfarande
skall gälla, att det godkännes av nästföljande riksdag. I samband
med lagens utfärdande har Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke genom
särskild kungörelse meddelat dylikt förordnande att gälla tills vidare.
Enligt 2 § i 1939 års lag må — utan hinder av vad i 2 kap. 3 § första stycket
vattenlagen stadgas — för bättre utnyttjande av vattenkraft tillstånd meddelas
till tillfällig reglering av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling
eller i vattendrag, därest sådan åtgärd prövas ur allmän och enskild
synpunkt medföra fördel som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter.
Tillståndet gives av vattendomstol och skall enligt 3 § i 1939 års lag
meddelas för viss tid, högst tre år. Kan vattenregleringen antagas medföra
avsevärt men för den bygd som beröres av företaget eller är den båtnad som
vinnes av stor betydelse, skall enligt 7 § regleringsavgift utgå för företaget
med skäligt belopp, minst tvåtusen och högst femtontusen kronor för år,
från och med det halvår då tillståndet först tages i anspråk. Avgiften skall
enligt nämnda lagrum utgå för tillgodoseende av sådant allmänt ändamål
beträffande bygden som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen. I 8 § i 1939 års lag
stadgas att vattendomstolen, där det kräves för undvikande av dröjsmål med
vattenregleringen, äger att vid meddelande av tillstånd därtill uppskjuta
prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt. Kan det
antagas, att någon sakägare kommer att lida skada eller intrång, som medför
svårighet för honom att vinna sin utkomst eller fullgöra honom åvilande
förpliktelser, skall dock ersättning till honom helt eller delvis fastställas
på förhand. Beloppet kan således bestämmas preliminärt. Härjämte har föreskrivits,
att vattendomstolen även eljest i avbidan på närmare utredning
må utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt,
i avräkning på det skadestånd som slutligen bestämmes. I övrigt skall
vattenrättsdomaren tillse, att ersättning bestämmes så snart ske kan. I öv
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
rigt stadgas bl. a. i 13 § första stycket, att befogenhet att meddela interimistiska
beslut, som i 11 kap. 46 § vattenlagen tillerkänts vattenrättsdomaren
för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl i fråga om tillfällig
vattenreglering.
Enligt lag den 12 april 1946 har till slutstadgandet till 1939 års lag fogats
ett tillägg, avsett att reglera vissa övergångsförhållanden i samband med att
förordnandet om lagens tillämpning upphör att gälla. Innebörden härav
beröres närmare i det följande.
Tidigare behandling av frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års
lag.
Frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års lag aktualiserades av
vattenfallsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 27 augusti 1945. I denna
skrivelse hemställde styrelsen om ändringar i vattenlagen för att vinna snabbare
prövning av frågor om tillämnade utbyggnads- eller regleringsföretags
tillåtlighet. Styrelsen framhöll därvid önskvärdheten av att vattendomstolen
vid ett tidigt skede av domstolsbehandlingen kunde få vid större anläggningar
meddela preliminära byggnadslov med utdömande i förskott av ersättning
för de skador, som de i samband därmed medgivna byggnadsarbetena
beräknades medföra. I fråga om 1939 års lag yttrade styrelsen, att kraftförsörjningen
under åtskilliga år framåt komme att arbeta under trycket av de
svårigheter, som skapats genom kriget och den fortsatta bränslebristen. Alla
skäl syntes tala för att den tillfälliga lagen inarbetades i vattenlagen och
därmed bleve en för framtiden gällande beståndsdel av denna.
Vattenfallsstyrelsens framställning anmäldes av chefen för justitiedepartementet
i statsrådet den 23 november 1945. Han framhöll därvid, att det
syntes böra övervägas, huruvida icke 1939 års lag borde upphävas och en
återgång sålunda ske till förkrigsförhållandena på detta område. Det syntes
emellertid föreligga skäl för en översyn av vattenlagens bestämmelser för att
utröna, om icke medgivande till utbyggnads- eller vattenregleringsföretag
skulle kunna meddelas efter ett snabbare förfarande utan att motstående
intressen träddes för nära. Härvid borde särskild uppmärksamhet ägnas
möjligheten att tillämpa deldom i ansökningsmål. Vid utredningen borde
jämväl prövas, huruvida en inarbetning i viss utsträckning av 1939 års lag
i vattenlagen kunde befinnas ändamålsenlig. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
tillkallades härefter särskilda sakkunniga, numera justitierådet A.
G. Walin, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare K. J.
B. Andersson, advokaten N. C. W. Berggren, ledamoten av riksdagens andra
kammare N. O. Jönsson, direktören C. F. Kleman, numera häradshövdingen
K. O. Riben, numera generaldirektören J. Å. Rusck och ledamoten av riksdagens
andra kammare G. T. Skoglund, för att biträda med utredning av nu
angivna frågor. Det skulle ankomma på de sakkunniga att i första hand till
behandling upptaga frågan om upphävande av 1939 års lag jämte därav
föranledda spörsmål samt att utan dröjsmål framlägga särskilt förslag
härom.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
5
På grundval av ett av de sakkunniga den 15 januari 1946 avgivet förslag
framlades vid 1946 års riksdag en proposition (nr 154) med förslag till lag
om tillägg till slutstadgandet i 1939 års lag. Syftet med förslaget var att förhindra
ett tvärt avbrytande av pågående tillfälliga regleringar vid ett upphävande
av förordnandet om lagens tillämpning. Propositionen bifölls av riksdagen,
och lag i ämnet utfärdades den 12 april 1946 (nr 149).
Det ifrågavarande tillägget till slutstadgandet i 1939 års lag är av följande
lydelse:
Där beslut, som innefattar tillstånd till tillfällig vattenreglering enligt denna
lag, meddelats innan förordnande som i 1 § sägs upphör att gälla, skall,
ändå att beslutet icke dessförinnan vunnit laga kraft, vad i lagen stadgas
alltjämt äga tillämpning med avseende å regleringen. Har, innan tiden för
meddelat tillstånd gått till ända, ansökan inkommit om tillstånd till reglering
enligt 3 kap. vattenlagen, äge vattendomstolen, på ansökan som inkommit
inom samma tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig reglering, dock ej för
längre tid än till dess tre år förflutit från det förordnandet upphörde alt
gälla.
Har i annat fall ansökan om tillstånd enligt denna lag inkommit till vattendomstolen
innan förordnande som i 1 § sägs upphör att gälla, äge vattendomstolen
jämväl därefter meddela tillstånd i enlighet med vad i lagen
stadgas, om det finnes vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen,
och skola lagens bestämmelser alltjämt äga tillämpning å reglering, vartill
tillstånd sålunda gives.
Vid 1947 års riksdag väcktes av herr Pettersson i Ersbacken m. fl. en motion
(II: 21), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta att 1939 års lag
angående tillfällig vattenreglering skulle upphävas från och med den 1 juli
1947.
I sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 29) underströk andra lagutskottet
vikten av att lagen snarast sattes ur kraft. Utskottet förklarade sig
vara medvetet om att, med hänsyn till den stigande efterfrågan på elektrisk
kraft och bränsleläget över huvud, åtgärder som verkade hindrande eller
försvårande för kraftförsörjningen alltjämt måste undvikas. På grund av
de övergångsstadganden som införts i 1939 års lag vid 1946 års riksdag och
med hänsyn till de förslag till ändringar i vattenlagen som väntades från
den år 1945 tillsatta utredningen kunde emellertid med viss sannolikhet
antagas, att ett upphävande av förordnandet om lagens tillämpning knappast
komme att få några för kraftproduktionen menliga följder av betydelse.
På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville till övervägande upptaga frågan, huruvida
det jämlikt 1 § i 1939 års lag meddelade förordnandet om lagens tilllämplighet
kunde upphävas.
Förslag om ändrade bestämmelser rörande deldom m. m.
De år 1945 tillsatta sakkunniga avgåvo den 12 september 1947 en promemoria
innefattande bl. a. förslag rörande utsträckt möjlighet att meddela
deldom i vattenmål och vissa därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga
uttalade i promemorian att, därest i vattenlagen infördes bestäm
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
raelser om deldom m. in. i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, 1939
års lag torde böra upphävas; dock förklarade de sakkunniga sig förutsätta,
att frågan, huruvida detta borde ske samtidigt med att ändringarna i vattenlagen
trädde i kraft, framdeles bleve föremål för närmare övervägande
med hänsyn till den aktuella situationen på kraftförsörjningens område.
Det av de sakkunniga framlagda förslaget ligger till grund för den vid årets
riksdag avgivna propositionen nr 52, vilken utskottet behandlar i sitt utlåtande
nr 12.
Promemoria med förslag om upphävande av 1939 års lag.
I en inom justitiedepartementet utarbetad, den 10 november 1950 dagtecknad
promemoria har upptagits frågan om den fortsatta tillämpningen av
1939 års lag. Efter en redogörelse för gällande rätt in. in. innehåller promemorian
en översikt av pågående tillfälliga regleringar inom de olika vattendomstolarnas
domsområden. Enligt uppgift i promemorian omfattade de i
hela landet pågående tillfälliga långtidsregleringarna hösten 1950 en sammanlagd
magasinsvolym av omkring 4 100 miljoner kubikmeter, vartill kommo
de enligt 1939 års lag medgivna korttidsregleringarna, vilka icke medförde
möjlighet till uttagande av större vattenmängd utan innebure omvandling
av lågvärdig energi till högvärdig. I promemorian har vidare återgivits
en av centrala driftledningens riksdriftbyrå den 5 maj 1950 upprättad
prognos beträffande kraftbalansen i Sverige 1950—1955. Enligt denna prognos
beräknades att balans mellan vattenkraftproduktion och belastning
skulle inträffa våren 1951 och att den önskvärda marginalen mellan vattenkrafttillgång
och belastning skulle uppkomma år 1953. Med en belastningsökning,
som vore något större än den varpå denna prognos grundats, skulle
med föreliggande utbyggnadsprogram balans uppnås omkring 1952, medan
tillfredsställande marginal för att klara belastningen även under torrår ej
skulle uppnås under första hälften av 1950-talet.
I promemorian har anförts, att skäl visserligen kunde anses tala för att
man tills vidare bibehölle 1939 års lag såsom en beredskapsåtgärd och alltså
nöjde sig med att upphäva förordnandet om lagens tillämpning. Strävandena
borde dock inriktas på att snarast få lagen helt ur världen. Om en
ny kris av för folkförsörjningen allvarlig natur skulle inträda, torde det
vara möjligt att utan större tidsutdräkt åter genomföra en tillfällig lagstiftning
likartad med 1939 års lag. Promemorians förslag gick ut på att
1939 års lag skulle upphävas från och med den 1 januari 1953, dock med
det förbehåll, att lagen alltjämt skulle gälla i den omfattning som framginge
av slutstadgandet.
Över promemorian ha yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och
sammanslutningar. I de flesta yttrandena har förordats, att lagen avvecklas
från och med den 1 januari 1953. På flera håll har dock framförts invändningar
mot ett definitivt upphävande av lagen. Vidare har uttalats farhågor
för att den i övergångsbestämmelserna stadgade treårsfristen ej vore
tillräcklig. Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande föreslagit, att
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
7
minimi- och maximibeloppen för regleringsavgift enligt 7 § i 1939 års lag
höjas, förslagsvis till 4 000 resp. 30 000 kronor. Till stöd härför har länsstyrelsen
anfört, att penningvärdet undergått sådan försämring, att minimioch
maximibeloppen numera måste anses vara alltför låga. Länsstyrelsen
har påpekat, att det förekommit att regleringsavgift fastställts till det högsta
medgivna beloppet.
Yttrandena refereras å s. 12—16 i propositionen.
Departementschefen.
Vid remiss till lagrådet av det i propositionen upptagna lagförslaget anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, bl. a. följande.
»1939 års lag angående tillfällig vattenreglering tillkom för att det skulle
bli möjligt att snabbt tillgodose det ökade behov av elektrisk kraft som uppkom
efter krigsutbrottet, särskilt genom minskningen av importen av kol
och annat bränsle. I jämförelse med det i vattenlagen stadgade förfarandet
för tillståndsprövningen innebär 1939 års lag mycket betydande lättnader.
För att tillfällig vattenreglering skall få medgivas fordras endast, att åtgärden
prövas ur allmän och enskild synpunkt medföra fördel som väsentligt
överväger därmed förenade olägenheter. Prövningen av uppkomna ersättningsfrågor
kan i stor utsträckning uppskjutas till senare tidpunkt. Vidare
har vattenrättsdomaren genom lagen fått en vidsträckt befogenhet att medgiva
provisoriska åtgärder.
Under trycket av den kraftiga forcering av vattenfallens utbyggnad som
blev nödvändig under kriget erhöll 1939 års lag en i viss mån vidsträcktare
tillämpning än som förutsattes vid dess antagande, i det att med stöd av
lagen verkställdes mycket omfattande regleringar, vilka avsågos skola bibehållas
i avbidan på prövning enligt de ordinära bestämmelserna i vattenlagen.
1939 års lag kom sålunda att användas ej blott för åtgärder av rent
tillfällig natur utan även i ändamål att på ett tidigare stadium än som var
möjligt vid prövning enbart efter vattenlagens bestämmelser tillskapa bestående
stora regleringsmagasin. De ändringar i 1939 års lag som vidtogos
år 1943 hade bl. a. till syfte att anpassa lagens bestämmelser efter denna
ändrade tillämpning. Ändringarna avsågo att skapa bättre möjligheter för
det allmännas organ att göra sig hörda i mål rörande tillfällig vattenreglering,
att möjliggöra utdömande av fiske- och regleringsavgifter samt att påskynda
utdömandet av ersättning till enskilda skadelidande.
Vid krigets slut stod det klart att det ej var möjligt att omedelbart avveckla
1939 års lag. Jag fann det nödvändigt att till särskild utredning upplaga
spörsmålet, hur avvecklingen skulle ske samt om och i vad mån det var
påkallat att göra lagen bestående för framtiden genom inarbetning av densamma
i vattenlagen. Särskilda sakkunniga för ändamålet tillkallades i november
1945. Såsom en första åtgärd för att förbereda avvecklingen genomfördes
år 1946, på grundval av ett av de sakkunniga framlagt förslag, en
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
lagändring innebärande att till slutstadgandet i 1939 års lag fogades ett
tillägg med huvudsakligt syfte att förhindra ett tvärt avbrytande av pågående
tillfälliga regleringar vid upphävandet av förordnandet om lagens
tillämpning.--- —
Efter genomförandet av denna lagändring har frågan om den fortsatta
tillämpningen av 1939 års lag vid flera tillfällen varit föremål för prövning.
Bl. a. har riksdagen år 1947 gjort en framställning i ämnet. Kraftförsörjningsläget
har emellertid varit sådant, att tidpunkten för lagens avveckling
successivt måst uppskjutas. Enligt min mening är det dock nödvändigt att
nu allvarligt överväga huruvida icke möjlighet finnes att bringa denna kristidslag
ur världen. Det kan icke gärna anses försvarligt att alltjämt bibehålla
en provisorisk lagstiftning för ett forcerat genomförande av omfattande
vattenregleringsföretag, som avses skola bli bestående för framtiden
och som innebära långtgående ingrepp i enskild rätt och allmänna intressen.
Förutsättningarna för en avveckling av lagen äro också nu gynnsammare
än tidigare. Kraftförsörjningsläget är visserligen — trots den starka
forceringen av utbyggnadsverksamheten — alltjämt ansträngt och synes under
den senaste tiden ha visat tendenser till skärpning genom en väsentlig
stegring av kraftbehovet. Vattendomstolarnas arbetskapacitet har emellertid
ökats genom vissa förstärkningar av organisationen. Det är vidare,
såsom förut anmärkts, min avsikt att för 1952 års riksdag framlägga förslag
till ändringar i vattenlagen, med syfte att möjliggöra ett snabbare genomförande
av vattenkraft- och vattenregleringsföretag, i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av de sakkunniga år 1947 framlagt förslag till ändrade
bestämmelser om deldom m. m. I likhet med de sakkunniga har jag
funnit att vissa betydelsefulla element i 1939 års lag — den summariska
tillåtlighetsprövningen, systemet med generellt uppskjutande av prövningen
av ersättningsfrågor samt den vidsträckta befogenheten för vattenrättsdomaren
att medgiva provisoriska åtgärder — innebära så stora risker ur
rättssäkerhetssynpunkt, att de icke böra inflyta i en permanent lagstiftning.
Avsikten är emellertid att i vattenlagen — med nära anknytning till
det system med uppdelning av prövningen av större ansökningsmål genom
särskilda deldomar som i stor utsträckning redan tillämpas vid vattendomstolarna
—- skola upptagas bestämmelser som medgiva dels att särskilt beslut
må av vattendomstolen meddelas i själva byggnadsfrågan beträffande
ett ifrågasatt företag och dels att i samband med tillstånd till utförande av
ett företag uppskov må meddelas beträffande sådana frågor om ersättning
m. m. som icke med erforderlig säkerhet kunna bedömas på förhand. Därest
det ifrågavarande förslaget vinner riksdagens bifall, får man garanti för att
tillstånd till erforderliga byggnadsarbeten kan meddelas på ett relativt tidigt
stadium av behandlingen av ett brådskande ansökningsmål och att företagets
genomförande ej behöver uppehållas för ett slutgiltigt lösande av alla
uppkommande frågor rörande ersättning o. dyl.
Jag vill nämna att en avveckling av 1939 års lag blivit förberedd på så
sätt, att vattendomstolarna under senare år övergått till en mera restriktiv
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
9
tillämpning av lagen och beträffande nya vattenregleringsföretag sökt redan
från början inrikta prövningen på en tillämpning av vattenlagens bestämmelser.
Vid remissbehandlingen av den förut omförmälda, inom justitiedepartementet
i november 1950 upprättade promemorian har också uttalats en
tämligen enhällig anslutning till det däri framlagda förslaget att 1939 års
lag i samband med införandet i vattenlagen av nya bestämmelser om deldom
in. in. sättes ur tillämpning från och med den 1 januari 1953. På två
punkter ha emellertid allvarliga betänkligheter framförts.
För det första har från några håll rests motstånd mot att icke blott förordnandet
om lagens tillämpning skulle avvecklas utan också lagen själv
skulle upphävas. Även enligt min mening är det nödvändigt att här gå försiktigt
fram. En allvarlig kris kan lätt bli följden, om en exceptionell torrperiod
i likhet med vad som skedde vintern 1947/48 åter skulle inträda.
Vidare måste man räkna med att de labila utrikespolitiska förhållandena
kunna medföra nya hastigt inträdande svårigheter för bränsleimporten.
Med hänsyn till dessa omständigheter finner jag det nödvändigt att såsom
en beredskapsåtgärd alltjämt bibehålla 1939 års lag. Ur den anförda synpunkten
möter emellertid ej hinder mot att Kungl. Maj :t återkallar förordnandet
om lagens tillämpning. Det går då att snabbt åter sätta lagen
i funktion för att vid en eventuellt inträdande akut skärpning av läget
möjliggöra provisoriska åtgärder, t. ex. i form av ett hårdare utnyttjande
av redan befintliga regleringsmagasin.
Den andra punkten där betänkligheter framförts avser möjligheterna att
bibehålla de regleringar som redan genomförts med stöd av 1939 års lag.
Då frågan om den fortsatta tillämpningen av lagen behandlades vid 1946
års riksdag, förutsattes att det skulle vara möjligt att under en treårsperiod
efter upphävandet av förordnandet om lagens tillämpning ersätta flertalet
pågående tillfälliga regleringar med tillstånd enligt vattenlagen. Ett av Sveriges
industriförbund och svenska vattenkraftföreningen framfört förslag,
att möjligheten att förlänga meddelade regleringstillstånd i sådana fall, där
ansökan om permanent reglering ingivits, skulle stå öppen utan tidsbegränsning,
avvisades med hänsyn till angelägenheten av att de tillfälliga
regleringarna avvecklades och ersättningsfrågorna slutgiltigt reglerades
inom rimlig tid. Det har emellertid visat sig, att flera av de stora regleringar
i Norrland som igångsatts med stöd av 1939 års lag äro av synnerligen
komplicerad natur och att domstolsbehandlingen av desamma kräver
en avsevärd tid. I rådande läge bör man knappast taga risken att en eller
annan av dessa stora regleringar måste avbrytas. Dock synes det ej försvarligt
att släppa all tidsbegränsning. Utan en så långtgående eftergift bör
det kunna göras en sådan ändring i övergångsbestämmelserna, att en smidigare
anpassning efter kraftförsörjningsläget möjliggöres. Som huvudregel
bör sålunda gälla, att när ansökan om tillstånd till reglering enligt vattenlagen
inkommit, tillstånd till fortsatt tillfällig reglering skall få meddelas
alt gälla i avbidan på prövning av frågan om reglering enligt vattenlagen,
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. z avd. Nr 13.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
dock högst den i 1939 års lag stadgade tiden tre år. Förlängt tillstånd, för
en tid av högst tre år i sänder, bör emellertid få meddelas, om målet angående
reglering enligt vattenlagen är av vidlyftig beskaffenhet och den tillfälliga
regleringen är av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen.
Om det förut berörda förslaget till ändringar i vattenlagen samt den nu
förordade ändringen i slutstadgandet till 1939 års lag vinna riksdagens bifall,
är det min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att förordnandet om tillämpning
av 1939 års lag upphäves samtidigt med ikraftträdandet av dessa lagändringar.
Självfallet förutsätter jag då, att det aktuella kraftförsörjningsläget
icke lägger hinder i vägen för en dylik åtgärd.
I några remissyttranden har föreslagits upphävande av sista stycket i slutstadgandet,
som medger att under vissa förhållanden tillstånd till ny tillfällig
reglering må meddelas efter upphävande av förordnandet om lagens tilllämpning.
Med hänsyn till det ansträngda kraftförsörjningsläget har jag
dock ej funnit skäl att tillmötesgå detta förslag.
Med den förordade ändringen av övergångsförhållandena får man räkna
med att bestämmelserna i 1939 års lag i fråga om redan genomförda regleringar
komma att bli aktuella under avsevärd tid framåt, även om förordnandet
om lagens tillämpning nu upphäves. Under sådana förhållanden anser
jag mig böra upptaga den av länsstyrelsen i Jämtlands län väckta frågan
om höjning av minimi- och maximibeloppen för regleringsavgift enligt
7 § i 1939 års lag. I denna paragrafs ursprungliga lydelse stadgades att vad
i 4 kap. vattenlagen vore föreskrivet om särskilda villkor beträffande större
vattenkraftanläggningar och vattenregleringar icke skulle äga tillämpning
i fråga om tillfällig vattenreglering. I samband med 1943 års ändringar i
1939 års lag infördes emellertid stadgande om att beträffande vattenreglering,
som kunde antagas medföra avsevärt men för bygden eller genom vilken
vunnes båtnad av stor betydelse, regleringsavgift skulle utgå för företaget
med skäligt belopp, minst tvåtusen och högst femtontusen kronor. Bestämmelsen
jämkades något, dock ej i fråga om minimi- och maximibeloppen,
i sammanhang med de ändringar i vattenlagens föreskrifter rörande
regleringsavgifter som genomfördes år 1944. Såsom nyssnämnda länsstyrelse
påpekat förekomma tillfälliga regleringar av så betydande omfattning, att
den stadgade latituden ansetts böra utnyttjas ända intill maximigränsen.
Med hänsyn till den senaste tidens utveckling i fråga om penningvärdet synes
det befogat att det högsta beloppet för regleringsavgift vid tillfällig reglering
bestämmes till tjugutusen kronor. Minimigränsen torde böra bibehållas.
Därest 1939 års lag, såsom jag förordat, kommer att tills vidare bibehållas
såsom en beredskapslag, kan det ifrågasättas, huruvida icke lagen är i behov
av översyn även på vissa andra punkter. Denna fråga torde dock ej behöva
upptagas i detta sammanhang.
De i det föregående föreslagna ändringarna i 1939 års lag torde böra träda
i kraft samtidigt med de nya deldomsbestämmelserna i vattenlagen eller
den 1 januari 1953.»
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
11
Lagrådet.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Motionerna.
I motionerna 1:378 och 11:497 har, såsom förut nämnts, hemställts om
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om åtgärder för en skyndsam avveckling
av 1939 års lag. Motionärerna ha framhållit, att vad som föranlett
antagandet av 1939 års lag varit de förhållanden, som rådde 1939 i och med
det inträdande krigstillståndet. Såsom framginge av förarbetena till lagen
hade den ursprungliga meningen med lagen varit att den skulle användas
endast för åtgärder av begränsad och tillfällig natur. Att nu, såsom departementschefen
föreslagit, bibehålla lagen såsom en beredskkpsåtgärd, skulle
helt avvika från lagens ursprungliga mening.
Utskottet.
Vid tillkomsten av 1939 års lag angående tillfällig vattenreglering förutsattes
att lagen skulle tillämpas endast för genomförande av åtgärder av
begränsad och tillfällig natur. På grund av den mycket kraftiga forcering
av utbyggnadsverksamheten som ägt rum under och efter kriget har det
dock ej varit möjligt att upprätthålla denna begränsning av lagens räckvidd.
Med stöd av lagen har utförts ett flertal mycket omfattande vattenregleringsföretag,
som äro avsedda att bli bestående för framtiden. Det är att
hälsa med tillfredsställelse, att förhållandena nu synas möjliggöra att en
avveckling av lagen påbörjas. Strävandena böra givetvis inriktas på att
få själva lagen definitivt upphävd. Departementschefen har, med hänsyn
till det alltjämt ansträngda kraft- och bränsleläget, ej ansett sig böra för
närvarande föreslå en sådan åtgärd men har förklarat, att han är inställd
på alt det enligt 1 § i lagen meddelade förordnandet om lagens tillämpning
skall upphävas från och med den 1 januari 1953. Utskottet ansluter sig till
departementschefens ståndpunkt och avstyrker således det i motionerna
1:378 och 11:497 framställda yrkandet. Utskottet vill dock understryka
angelägenheten av att det steg mot en avveckling av 1939 års lag, som sålunda
förberedes, så snart förhållandena medgiva det följes av ett definitivt
upphävande av lagen.
Mot den i propositionen föreslagna ändringen av slutbestämmelserna i
1939 års lag har utskottet ej något att erinra.
I propositionen har vidare föreslagits höjning av maximibeloppet för regleringsavgift
enligt 1939 års lag från nuvarande 15 000 kronor till 20 000
kronor. Spörsmålet om grunderna för bestämmande av regleringsavgift enligt
nämnda lag är ingalunda betydelelöst, även om förordnandet om tilIlämpning
av lagen upphäves, eftersom pågående tillfälliga regleringar till
följd av övergångsförhållandena kunna komma att fortfara under en lång
följd av år. Utskottet vill erinra om all tidigare från riksdagens sida framförts
önskemål om en revision av vattenlagens bestämmelser om reglerings
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
avgift. I en skrivelse till Kungl. Maj :t år 1947 (nr 313) har riksdagen bl. a.
uttalat, att utredning borde ske om icke vissa ändringar i dessa bestämmelser
skulle kunna genomföras till gagn för bygden och utan större men för
kraftförsörjningen. Det är uppenbarligen angeläget att det även vid reglering
enligt 1939 års lag alltid finnes möjlighet att utdöma regleringsavgift
som ger bygden skälig kompensation. Den av departementschefen nu föreslagna
höjningen synes ej tillräcklig. Sedan det nuvarande maximibeloppet
fastställdes år 1943, har penningvärdet nedgått betydligt. Med hänsyn härtill
och till det mycket betydande intrång för bygden som en del reglcringsföretag
kunna medföra, synes möjlighet böra finnas att i särskilda fall utdöma
regleringavgift, som överstiger det av departementschefen föreslagna
högsta beloppet. »Utskottet vill för sin del förorda, att maximibeloppet i enlighet
med det av länsstyrelsen i Jämtlands län framförda förslaget fastställes
till 30 000 kronor.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring böra företagas i det genom förevarande proposition
framlagda lagförslaget — måtte för sin del antaga
förslaget med den ändringen, att i 7 § orden »tjugu tusen»
utbytas mot »trettio tusen»;
B. att motionerna 1:378 och 11:497 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 27 mars 1952.
På tredje lagutskottets vägnar:
ABEL ANDERSSON.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Carl Eriksson, Nils A. Larsson, Albert
Hermansson, Lars Andersson, Eskilsson, Ivar Nilzon, Boo och Spetz*;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i
Sörsjön, Andersson i Dunker*, Åhman, von Seth*, Andersson i Ryggestad och
Bengtsson i Halmstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
B20S92
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:127 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939 a1 i texten