Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939

1952-03-27 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1952:13, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13

1

Nr 13.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939

(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig

vattenreglering, dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 8 februari 1952 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 53, vilken behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda

bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda

bestämmelser angående tillfällig vattenreglering samt slutbestämmelserna

till lagen* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

7 §•

Kan vattenregleringen antagas

medföra avsevärt men för den bygd,

som beröres av företaget, eller är den

båtnad, som vinnes, av stor betydelse,

skall för tillgodoseende av sådant allmänt

ändamål beträffande bygden,

som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen,

avgift utgå för företaget med skäligt

belopp, minst två tusen och högst

femton tusen kronor för år, från och

med det halvår, då tillståndet först

tages i anspråk. Om indrivning och

användning av sådan avgift meddelar

Konungen närmare bestämmelser.

I övrigt---äga tillämpning.

Kan vattenregleringen antagas

medföra avsevärt men för den bygd,

som beröres av företaget, eller är den

båtnad, som vinnes, av stor betydelse,

skall för tillgodoseende av sådant allmänt

ändamål beträffande bygden,

som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen,

avgift utgå för företaget med skäligt

belopp, minst två tusen och högst

tjugu tusen kronor för år, från och

med det halvår, då tillståndet först

tages i anspråk. Om indrivning och

användning av sådan avgift meddelar

Konungen närmare bestämmelser.

I övrigt---äga tillämpning.

1 Senaste lydelse, se beträffande 7 § SFS 1944:200 samt beträffande slutbestämmelserna

1946:149.

1 llihang till riksdagens protokoll 19C>2. 9 samt. 3 avd. Nr 13.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Denna lag--— Svensk författ
ningssamling.

Där beslut, som innefattar tillstånd

till tillfällig vattenreglering enligt

denna lag, meddelats innan förordnande

som i 1 § sägs upphör att gälla,

skall, ändå att beslutet icke dessförinnan

vunnit laga kraft, vad i lagen

stadgas alltjämt äga tillämpning

med avseende å regleringen. Har, innan

tiden för meddelat tillstånd gått

till ända, ansökan inkommit om tillstånd

till reglering enligt 3 kap. vattenlagen,

äge vattendomstolen, på ansökan

som inkommit inom samma

tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig

reglering, dock ej för längre tid

än till dess tre år förflutit från det

förordnandet upphörde att gälla.

Har i —---sålunda gives.

Denna lag ----Svensk författ
ningssamling.

Där beslut, som innefattar tillstand

till tillfällig vattenreglering enligt

denna lag, meddelats innan förordnande

som i 1 § sägs upphör att gälla,

skall, ändå att beslutet icke dessförinnan

vunnit laga kraft, vad i lagen

stadgas alltjämt äga tillämpning

med avseende å regleringen. Har, innan

tiden för meddelat tillstånd gått

till ända, ansökan inkommit om tillstånd

till reglering enligt 3 kap. vattenlagen,

äge vattendomstolen, på ansökan

som inkommit inom samma

tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig

reglering, att gälla i avbidah på

prövning av frågan om reglering enligt

vattenlagen, dock högst tre år.

Där målet angående reglering enligt

vattenlagen är av vidlyftig beskaffenhet

och den tillfälliga regleringen är

av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen,

må tillståndet på ansökan

ytterligare förlängas för högst tre år

i sänder.

Har i —---sålunda gives.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1953. I

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i

anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen i första

kammaren nr 378 av herr Näslund samt i andra kammaren nr 497 av fru

Sandström.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen vid behandlingen

av Kungl. Maj:ts proposition nr 53 måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t begära åtgärder för en skyndsam avveckling av 1939 års lag om tillfällig

vattenreglering och att förslag härom förelägges innevarande års riksdag.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen

framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

till stöd för sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse därför

icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

/

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

3

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås vissa ändringar i slutbestämmelserna till 1939 års

lag angående tillfällig vattenreglering i syfte att underlätta en avveckling av

lagen. Vidare föreslås höjning av maximibeloppet för regleringsavgift, som

utgår med anledning av tillfällig reglering.

Gällande bestämmelser.

Genom lag den 20 oktober 1939 infördes med anledning av krigsutbrottet

vissa särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering. Enligt 1 §

i denna lag äger Kungl. Maj:t vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig,

eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden för viss

tid eller tills vidare förordna, att vad i lagen är stadgat om meddelande av

tillstånd till tillfällig vattenreglering skall äga tillämpning. Förordnande må

dock, under tid då riksdagen är samlad, ej meddelas utan dess samtycke.

Meddelas förordnande, då riksdagen ej är samlad, kräves för att det fortfarande

skall gälla, att det godkännes av nästföljande riksdag. I samband

med lagens utfärdande har Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke genom

särskild kungörelse meddelat dylikt förordnande att gälla tills vidare.

Enligt 2 § i 1939 års lag må — utan hinder av vad i 2 kap. 3 § första stycket

vattenlagen stadgas — för bättre utnyttjande av vattenkraft tillstånd meddelas

till tillfällig reglering av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling

eller i vattendrag, därest sådan åtgärd prövas ur allmän och enskild

synpunkt medföra fördel som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter.

Tillståndet gives av vattendomstol och skall enligt 3 § i 1939 års lag

meddelas för viss tid, högst tre år. Kan vattenregleringen antagas medföra

avsevärt men för den bygd som beröres av företaget eller är den båtnad som

vinnes av stor betydelse, skall enligt 7 § regleringsavgift utgå för företaget

med skäligt belopp, minst tvåtusen och högst femtontusen kronor för år,

från och med det halvår då tillståndet först tages i anspråk. Avgiften skall

enligt nämnda lagrum utgå för tillgodoseende av sådant allmänt ändamål

beträffande bygden som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen. I 8 § i 1939 års lag

stadgas att vattendomstolen, där det kräves för undvikande av dröjsmål med

vattenregleringen, äger att vid meddelande av tillstånd därtill uppskjuta

prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt. Kan det

antagas, att någon sakägare kommer att lida skada eller intrång, som medför

svårighet för honom att vinna sin utkomst eller fullgöra honom åvilande

förpliktelser, skall dock ersättning till honom helt eller delvis fastställas

på förhand. Beloppet kan således bestämmas preliminärt. Härjämte har föreskrivits,

att vattendomstolen även eljest i avbidan på närmare utredning

må utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt,

i avräkning på det skadestånd som slutligen bestämmes. I övrigt skall

vattenrättsdomaren tillse, att ersättning bestämmes så snart ske kan. I öv
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

rigt stadgas bl. a. i 13 § första stycket, att befogenhet att meddela interimistiska

beslut, som i 11 kap. 46 § vattenlagen tillerkänts vattenrättsdomaren

för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl i fråga om tillfällig

vattenreglering.

Enligt lag den 12 april 1946 har till slutstadgandet till 1939 års lag fogats

ett tillägg, avsett att reglera vissa övergångsförhållanden i samband med att

förordnandet om lagens tillämpning upphör att gälla. Innebörden härav

beröres närmare i det följande.

Tidigare behandling av frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års

lag.

Frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års lag aktualiserades av

vattenfallsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 27 augusti 1945. I denna

skrivelse hemställde styrelsen om ändringar i vattenlagen för att vinna snabbare

prövning av frågor om tillämnade utbyggnads- eller regleringsföretags

tillåtlighet. Styrelsen framhöll därvid önskvärdheten av att vattendomstolen

vid ett tidigt skede av domstolsbehandlingen kunde få vid större anläggningar

meddela preliminära byggnadslov med utdömande i förskott av ersättning

för de skador, som de i samband därmed medgivna byggnadsarbetena

beräknades medföra. I fråga om 1939 års lag yttrade styrelsen, att kraftförsörjningen

under åtskilliga år framåt komme att arbeta under trycket av de

svårigheter, som skapats genom kriget och den fortsatta bränslebristen. Alla

skäl syntes tala för att den tillfälliga lagen inarbetades i vattenlagen och

därmed bleve en för framtiden gällande beståndsdel av denna.

Vattenfallsstyrelsens framställning anmäldes av chefen för justitiedepartementet

i statsrådet den 23 november 1945. Han framhöll därvid, att det

syntes böra övervägas, huruvida icke 1939 års lag borde upphävas och en

återgång sålunda ske till förkrigsförhållandena på detta område. Det syntes

emellertid föreligga skäl för en översyn av vattenlagens bestämmelser för att

utröna, om icke medgivande till utbyggnads- eller vattenregleringsföretag

skulle kunna meddelas efter ett snabbare förfarande utan att motstående

intressen träddes för nära. Härvid borde särskild uppmärksamhet ägnas

möjligheten att tillämpa deldom i ansökningsmål. Vid utredningen borde

jämväl prövas, huruvida en inarbetning i viss utsträckning av 1939 års lag

i vattenlagen kunde befinnas ändamålsenlig. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande

tillkallades härefter särskilda sakkunniga, numera justitierådet A.

G. Walin, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare K. J.

B. Andersson, advokaten N. C. W. Berggren, ledamoten av riksdagens andra

kammare N. O. Jönsson, direktören C. F. Kleman, numera häradshövdingen

K. O. Riben, numera generaldirektören J. Å. Rusck och ledamoten av riksdagens

andra kammare G. T. Skoglund, för att biträda med utredning av nu

angivna frågor. Det skulle ankomma på de sakkunniga att i första hand till

behandling upptaga frågan om upphävande av 1939 års lag jämte därav

föranledda spörsmål samt att utan dröjsmål framlägga särskilt förslag

härom.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

5

På grundval av ett av de sakkunniga den 15 januari 1946 avgivet förslag

framlades vid 1946 års riksdag en proposition (nr 154) med förslag till lag

om tillägg till slutstadgandet i 1939 års lag. Syftet med förslaget var att förhindra

ett tvärt avbrytande av pågående tillfälliga regleringar vid ett upphävande

av förordnandet om lagens tillämpning. Propositionen bifölls av riksdagen,

och lag i ämnet utfärdades den 12 april 1946 (nr 149).

Det ifrågavarande tillägget till slutstadgandet i 1939 års lag är av följande

lydelse:

Där beslut, som innefattar tillstånd till tillfällig vattenreglering enligt denna

lag, meddelats innan förordnande som i 1 § sägs upphör att gälla, skall,

ändå att beslutet icke dessförinnan vunnit laga kraft, vad i lagen stadgas

alltjämt äga tillämpning med avseende å regleringen. Har, innan tiden för

meddelat tillstånd gått till ända, ansökan inkommit om tillstånd till reglering

enligt 3 kap. vattenlagen, äge vattendomstolen, på ansökan som inkommit

inom samma tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig reglering, dock ej för

längre tid än till dess tre år förflutit från det förordnandet upphörde alt

gälla.

Har i annat fall ansökan om tillstånd enligt denna lag inkommit till vattendomstolen

innan förordnande som i 1 § sägs upphör att gälla, äge vattendomstolen

jämväl därefter meddela tillstånd i enlighet med vad i lagen

stadgas, om det finnes vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen,

och skola lagens bestämmelser alltjämt äga tillämpning å reglering, vartill

tillstånd sålunda gives.

Vid 1947 års riksdag väcktes av herr Pettersson i Ersbacken m. fl. en motion

(II: 21), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta att 1939 års lag

angående tillfällig vattenreglering skulle upphävas från och med den 1 juli

1947.

I sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 29) underströk andra lagutskottet

vikten av att lagen snarast sattes ur kraft. Utskottet förklarade sig

vara medvetet om att, med hänsyn till den stigande efterfrågan på elektrisk

kraft och bränsleläget över huvud, åtgärder som verkade hindrande eller

försvårande för kraftförsörjningen alltjämt måste undvikas. På grund av

de övergångsstadganden som införts i 1939 års lag vid 1946 års riksdag och

med hänsyn till de förslag till ändringar i vattenlagen som väntades från

den år 1945 tillsatta utredningen kunde emellertid med viss sannolikhet

antagas, att ett upphävande av förordnandet om lagens tillämpning knappast

komme att få några för kraftproduktionen menliga följder av betydelse.

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville till övervägande upptaga frågan, huruvida

det jämlikt 1 § i 1939 års lag meddelade förordnandet om lagens tilllämplighet

kunde upphävas.

Förslag om ändrade bestämmelser rörande deldom m. m.

De år 1945 tillsatta sakkunniga avgåvo den 12 september 1947 en promemoria

innefattande bl. a. förslag rörande utsträckt möjlighet att meddela

deldom i vattenmål och vissa därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga

uttalade i promemorian att, därest i vattenlagen infördes bestäm
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

raelser om deldom m. in. i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, 1939

års lag torde böra upphävas; dock förklarade de sakkunniga sig förutsätta,

att frågan, huruvida detta borde ske samtidigt med att ändringarna i vattenlagen

trädde i kraft, framdeles bleve föremål för närmare övervägande

med hänsyn till den aktuella situationen på kraftförsörjningens område.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget ligger till grund för den vid årets

riksdag avgivna propositionen nr 52, vilken utskottet behandlar i sitt utlåtande

nr 12.

Promemoria med förslag om upphävande av 1939 års lag.

I en inom justitiedepartementet utarbetad, den 10 november 1950 dagtecknad

promemoria har upptagits frågan om den fortsatta tillämpningen av

1939 års lag. Efter en redogörelse för gällande rätt in. in. innehåller promemorian

en översikt av pågående tillfälliga regleringar inom de olika vattendomstolarnas

domsområden. Enligt uppgift i promemorian omfattade de i

hela landet pågående tillfälliga långtidsregleringarna hösten 1950 en sammanlagd

magasinsvolym av omkring 4 100 miljoner kubikmeter, vartill kommo

de enligt 1939 års lag medgivna korttidsregleringarna, vilka icke medförde

möjlighet till uttagande av större vattenmängd utan innebure omvandling

av lågvärdig energi till högvärdig. I promemorian har vidare återgivits

en av centrala driftledningens riksdriftbyrå den 5 maj 1950 upprättad

prognos beträffande kraftbalansen i Sverige 1950—1955. Enligt denna prognos

beräknades att balans mellan vattenkraftproduktion och belastning

skulle inträffa våren 1951 och att den önskvärda marginalen mellan vattenkrafttillgång

och belastning skulle uppkomma år 1953. Med en belastningsökning,

som vore något större än den varpå denna prognos grundats, skulle

med föreliggande utbyggnadsprogram balans uppnås omkring 1952, medan

tillfredsställande marginal för att klara belastningen även under torrår ej

skulle uppnås under första hälften av 1950-talet.

I promemorian har anförts, att skäl visserligen kunde anses tala för att

man tills vidare bibehölle 1939 års lag såsom en beredskapsåtgärd och alltså

nöjde sig med att upphäva förordnandet om lagens tillämpning. Strävandena

borde dock inriktas på att snarast få lagen helt ur världen. Om en

ny kris av för folkförsörjningen allvarlig natur skulle inträda, torde det

vara möjligt att utan större tidsutdräkt åter genomföra en tillfällig lagstiftning

likartad med 1939 års lag. Promemorians förslag gick ut på att

1939 års lag skulle upphävas från och med den 1 januari 1953, dock med

det förbehåll, att lagen alltjämt skulle gälla i den omfattning som framginge

av slutstadgandet.

Över promemorian ha yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och

sammanslutningar. I de flesta yttrandena har förordats, att lagen avvecklas

från och med den 1 januari 1953. På flera håll har dock framförts invändningar

mot ett definitivt upphävande av lagen. Vidare har uttalats farhågor

för att den i övergångsbestämmelserna stadgade treårsfristen ej vore

tillräcklig. Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande föreslagit, att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

7

minimi- och maximibeloppen för regleringsavgift enligt 7 § i 1939 års lag

höjas, förslagsvis till 4 000 resp. 30 000 kronor. Till stöd härför har länsstyrelsen

anfört, att penningvärdet undergått sådan försämring, att minimioch

maximibeloppen numera måste anses vara alltför låga. Länsstyrelsen

har påpekat, att det förekommit att regleringsavgift fastställts till det högsta

medgivna beloppet.

Yttrandena refereras å s. 12—16 i propositionen.

Departementschefen.

Vid remiss till lagrådet av det i propositionen upptagna lagförslaget anförde

föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, bl. a. följande.

»1939 års lag angående tillfällig vattenreglering tillkom för att det skulle

bli möjligt att snabbt tillgodose det ökade behov av elektrisk kraft som uppkom

efter krigsutbrottet, särskilt genom minskningen av importen av kol

och annat bränsle. I jämförelse med det i vattenlagen stadgade förfarandet

för tillståndsprövningen innebär 1939 års lag mycket betydande lättnader.

För att tillfällig vattenreglering skall få medgivas fordras endast, att åtgärden

prövas ur allmän och enskild synpunkt medföra fördel som väsentligt

överväger därmed förenade olägenheter. Prövningen av uppkomna ersättningsfrågor

kan i stor utsträckning uppskjutas till senare tidpunkt. Vidare

har vattenrättsdomaren genom lagen fått en vidsträckt befogenhet att medgiva

provisoriska åtgärder.

Under trycket av den kraftiga forcering av vattenfallens utbyggnad som

blev nödvändig under kriget erhöll 1939 års lag en i viss mån vidsträcktare

tillämpning än som förutsattes vid dess antagande, i det att med stöd av

lagen verkställdes mycket omfattande regleringar, vilka avsågos skola bibehållas

i avbidan på prövning enligt de ordinära bestämmelserna i vattenlagen.

1939 års lag kom sålunda att användas ej blott för åtgärder av rent

tillfällig natur utan även i ändamål att på ett tidigare stadium än som var

möjligt vid prövning enbart efter vattenlagens bestämmelser tillskapa bestående

stora regleringsmagasin. De ändringar i 1939 års lag som vidtogos

år 1943 hade bl. a. till syfte att anpassa lagens bestämmelser efter denna

ändrade tillämpning. Ändringarna avsågo att skapa bättre möjligheter för

det allmännas organ att göra sig hörda i mål rörande tillfällig vattenreglering,

att möjliggöra utdömande av fiske- och regleringsavgifter samt att påskynda

utdömandet av ersättning till enskilda skadelidande.

Vid krigets slut stod det klart att det ej var möjligt att omedelbart avveckla

1939 års lag. Jag fann det nödvändigt att till särskild utredning upplaga

spörsmålet, hur avvecklingen skulle ske samt om och i vad mån det var

påkallat att göra lagen bestående för framtiden genom inarbetning av densamma

i vattenlagen. Särskilda sakkunniga för ändamålet tillkallades i november

1945. Såsom en första åtgärd för att förbereda avvecklingen genomfördes

år 1946, på grundval av ett av de sakkunniga framlagt förslag, en

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

lagändring innebärande att till slutstadgandet i 1939 års lag fogades ett

tillägg med huvudsakligt syfte att förhindra ett tvärt avbrytande av pågående

tillfälliga regleringar vid upphävandet av förordnandet om lagens

tillämpning.--- —

Efter genomförandet av denna lagändring har frågan om den fortsatta

tillämpningen av 1939 års lag vid flera tillfällen varit föremål för prövning.

Bl. a. har riksdagen år 1947 gjort en framställning i ämnet. Kraftförsörjningsläget

har emellertid varit sådant, att tidpunkten för lagens avveckling

successivt måst uppskjutas. Enligt min mening är det dock nödvändigt att

nu allvarligt överväga huruvida icke möjlighet finnes att bringa denna kristidslag

ur världen. Det kan icke gärna anses försvarligt att alltjämt bibehålla

en provisorisk lagstiftning för ett forcerat genomförande av omfattande

vattenregleringsföretag, som avses skola bli bestående för framtiden

och som innebära långtgående ingrepp i enskild rätt och allmänna intressen.

Förutsättningarna för en avveckling av lagen äro också nu gynnsammare

än tidigare. Kraftförsörjningsläget är visserligen — trots den starka

forceringen av utbyggnadsverksamheten — alltjämt ansträngt och synes under

den senaste tiden ha visat tendenser till skärpning genom en väsentlig

stegring av kraftbehovet. Vattendomstolarnas arbetskapacitet har emellertid

ökats genom vissa förstärkningar av organisationen. Det är vidare,

såsom förut anmärkts, min avsikt att för 1952 års riksdag framlägga förslag

till ändringar i vattenlagen, med syfte att möjliggöra ett snabbare genomförande

av vattenkraft- och vattenregleringsföretag, i huvudsaklig överensstämmelse

med ett av de sakkunniga år 1947 framlagt förslag till ändrade

bestämmelser om deldom m. m. I likhet med de sakkunniga har jag

funnit att vissa betydelsefulla element i 1939 års lag — den summariska

tillåtlighetsprövningen, systemet med generellt uppskjutande av prövningen

av ersättningsfrågor samt den vidsträckta befogenheten för vattenrättsdomaren

att medgiva provisoriska åtgärder — innebära så stora risker ur

rättssäkerhetssynpunkt, att de icke böra inflyta i en permanent lagstiftning.

Avsikten är emellertid att i vattenlagen — med nära anknytning till

det system med uppdelning av prövningen av större ansökningsmål genom

särskilda deldomar som i stor utsträckning redan tillämpas vid vattendomstolarna

—- skola upptagas bestämmelser som medgiva dels att särskilt beslut

må av vattendomstolen meddelas i själva byggnadsfrågan beträffande

ett ifrågasatt företag och dels att i samband med tillstånd till utförande av

ett företag uppskov må meddelas beträffande sådana frågor om ersättning

m. m. som icke med erforderlig säkerhet kunna bedömas på förhand. Därest

det ifrågavarande förslaget vinner riksdagens bifall, får man garanti för att

tillstånd till erforderliga byggnadsarbeten kan meddelas på ett relativt tidigt

stadium av behandlingen av ett brådskande ansökningsmål och att företagets

genomförande ej behöver uppehållas för ett slutgiltigt lösande av alla

uppkommande frågor rörande ersättning o. dyl.

Jag vill nämna att en avveckling av 1939 års lag blivit förberedd på så

sätt, att vattendomstolarna under senare år övergått till en mera restriktiv

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

9

tillämpning av lagen och beträffande nya vattenregleringsföretag sökt redan

från början inrikta prövningen på en tillämpning av vattenlagens bestämmelser.

Vid remissbehandlingen av den förut omförmälda, inom justitiedepartementet

i november 1950 upprättade promemorian har också uttalats en

tämligen enhällig anslutning till det däri framlagda förslaget att 1939 års

lag i samband med införandet i vattenlagen av nya bestämmelser om deldom

in. in. sättes ur tillämpning från och med den 1 januari 1953. På två

punkter ha emellertid allvarliga betänkligheter framförts.

För det första har från några håll rests motstånd mot att icke blott förordnandet

om lagens tillämpning skulle avvecklas utan också lagen själv

skulle upphävas. Även enligt min mening är det nödvändigt att här gå försiktigt

fram. En allvarlig kris kan lätt bli följden, om en exceptionell torrperiod

i likhet med vad som skedde vintern 1947/48 åter skulle inträda.

Vidare måste man räkna med att de labila utrikespolitiska förhållandena

kunna medföra nya hastigt inträdande svårigheter för bränsleimporten.

Med hänsyn till dessa omständigheter finner jag det nödvändigt att såsom

en beredskapsåtgärd alltjämt bibehålla 1939 års lag. Ur den anförda synpunkten

möter emellertid ej hinder mot att Kungl. Maj :t återkallar förordnandet

om lagens tillämpning. Det går då att snabbt åter sätta lagen

i funktion för att vid en eventuellt inträdande akut skärpning av läget

möjliggöra provisoriska åtgärder, t. ex. i form av ett hårdare utnyttjande

av redan befintliga regleringsmagasin.

Den andra punkten där betänkligheter framförts avser möjligheterna att

bibehålla de regleringar som redan genomförts med stöd av 1939 års lag.

Då frågan om den fortsatta tillämpningen av lagen behandlades vid 1946

års riksdag, förutsattes att det skulle vara möjligt att under en treårsperiod

efter upphävandet av förordnandet om lagens tillämpning ersätta flertalet

pågående tillfälliga regleringar med tillstånd enligt vattenlagen. Ett av Sveriges

industriförbund och svenska vattenkraftföreningen framfört förslag,

att möjligheten att förlänga meddelade regleringstillstånd i sådana fall, där

ansökan om permanent reglering ingivits, skulle stå öppen utan tidsbegränsning,

avvisades med hänsyn till angelägenheten av att de tillfälliga

regleringarna avvecklades och ersättningsfrågorna slutgiltigt reglerades

inom rimlig tid. Det har emellertid visat sig, att flera av de stora regleringar

i Norrland som igångsatts med stöd av 1939 års lag äro av synnerligen

komplicerad natur och att domstolsbehandlingen av desamma kräver

en avsevärd tid. I rådande läge bör man knappast taga risken att en eller

annan av dessa stora regleringar måste avbrytas. Dock synes det ej försvarligt

att släppa all tidsbegränsning. Utan en så långtgående eftergift bör

det kunna göras en sådan ändring i övergångsbestämmelserna, att en smidigare

anpassning efter kraftförsörjningsläget möjliggöres. Som huvudregel

bör sålunda gälla, att när ansökan om tillstånd till reglering enligt vattenlagen

inkommit, tillstånd till fortsatt tillfällig reglering skall få meddelas

alt gälla i avbidan på prövning av frågan om reglering enligt vattenlagen,

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. z avd. Nr 13.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

dock högst den i 1939 års lag stadgade tiden tre år. Förlängt tillstånd, för

en tid av högst tre år i sänder, bör emellertid få meddelas, om målet angående

reglering enligt vattenlagen är av vidlyftig beskaffenhet och den tillfälliga

regleringen är av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen.

Om det förut berörda förslaget till ändringar i vattenlagen samt den nu

förordade ändringen i slutstadgandet till 1939 års lag vinna riksdagens bifall,

är det min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att förordnandet om tillämpning

av 1939 års lag upphäves samtidigt med ikraftträdandet av dessa lagändringar.

Självfallet förutsätter jag då, att det aktuella kraftförsörjningsläget

icke lägger hinder i vägen för en dylik åtgärd.

I några remissyttranden har föreslagits upphävande av sista stycket i slutstadgandet,

som medger att under vissa förhållanden tillstånd till ny tillfällig

reglering må meddelas efter upphävande av förordnandet om lagens tilllämpning.

Med hänsyn till det ansträngda kraftförsörjningsläget har jag

dock ej funnit skäl att tillmötesgå detta förslag.

Med den förordade ändringen av övergångsförhållandena får man räkna

med att bestämmelserna i 1939 års lag i fråga om redan genomförda regleringar

komma att bli aktuella under avsevärd tid framåt, även om förordnandet

om lagens tillämpning nu upphäves. Under sådana förhållanden anser

jag mig böra upptaga den av länsstyrelsen i Jämtlands län väckta frågan

om höjning av minimi- och maximibeloppen för regleringsavgift enligt

7 § i 1939 års lag. I denna paragrafs ursprungliga lydelse stadgades att vad

i 4 kap. vattenlagen vore föreskrivet om särskilda villkor beträffande större

vattenkraftanläggningar och vattenregleringar icke skulle äga tillämpning

i fråga om tillfällig vattenreglering. I samband med 1943 års ändringar i

1939 års lag infördes emellertid stadgande om att beträffande vattenreglering,

som kunde antagas medföra avsevärt men för bygden eller genom vilken

vunnes båtnad av stor betydelse, regleringsavgift skulle utgå för företaget

med skäligt belopp, minst tvåtusen och högst femtontusen kronor. Bestämmelsen

jämkades något, dock ej i fråga om minimi- och maximibeloppen,

i sammanhang med de ändringar i vattenlagens föreskrifter rörande

regleringsavgifter som genomfördes år 1944. Såsom nyssnämnda länsstyrelse

påpekat förekomma tillfälliga regleringar av så betydande omfattning, att

den stadgade latituden ansetts böra utnyttjas ända intill maximigränsen.

Med hänsyn till den senaste tidens utveckling i fråga om penningvärdet synes

det befogat att det högsta beloppet för regleringsavgift vid tillfällig reglering

bestämmes till tjugutusen kronor. Minimigränsen torde böra bibehållas.

Därest 1939 års lag, såsom jag förordat, kommer att tills vidare bibehållas

såsom en beredskapslag, kan det ifrågasättas, huruvida icke lagen är i behov

av översyn även på vissa andra punkter. Denna fråga torde dock ej behöva

upptagas i detta sammanhang.

De i det föregående föreslagna ändringarna i 1939 års lag torde böra träda

i kraft samtidigt med de nya deldomsbestämmelserna i vattenlagen eller

den 1 januari 1953.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

11

Lagrådet.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Motionerna.

I motionerna 1:378 och 11:497 har, såsom förut nämnts, hemställts om

skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om åtgärder för en skyndsam avveckling

av 1939 års lag. Motionärerna ha framhållit, att vad som föranlett

antagandet av 1939 års lag varit de förhållanden, som rådde 1939 i och med

det inträdande krigstillståndet. Såsom framginge av förarbetena till lagen

hade den ursprungliga meningen med lagen varit att den skulle användas

endast för åtgärder av begränsad och tillfällig natur. Att nu, såsom departementschefen

föreslagit, bibehålla lagen såsom en beredskkpsåtgärd, skulle

helt avvika från lagens ursprungliga mening.

Utskottet.

Vid tillkomsten av 1939 års lag angående tillfällig vattenreglering förutsattes

att lagen skulle tillämpas endast för genomförande av åtgärder av

begränsad och tillfällig natur. På grund av den mycket kraftiga forcering

av utbyggnadsverksamheten som ägt rum under och efter kriget har det

dock ej varit möjligt att upprätthålla denna begränsning av lagens räckvidd.

Med stöd av lagen har utförts ett flertal mycket omfattande vattenregleringsföretag,

som äro avsedda att bli bestående för framtiden. Det är att

hälsa med tillfredsställelse, att förhållandena nu synas möjliggöra att en

avveckling av lagen påbörjas. Strävandena böra givetvis inriktas på att

få själva lagen definitivt upphävd. Departementschefen har, med hänsyn

till det alltjämt ansträngda kraft- och bränsleläget, ej ansett sig böra för

närvarande föreslå en sådan åtgärd men har förklarat, att han är inställd

på alt det enligt 1 § i lagen meddelade förordnandet om lagens tillämpning

skall upphävas från och med den 1 januari 1953. Utskottet ansluter sig till

departementschefens ståndpunkt och avstyrker således det i motionerna

1:378 och 11:497 framställda yrkandet. Utskottet vill dock understryka

angelägenheten av att det steg mot en avveckling av 1939 års lag, som sålunda

förberedes, så snart förhållandena medgiva det följes av ett definitivt

upphävande av lagen.

Mot den i propositionen föreslagna ändringen av slutbestämmelserna i

1939 års lag har utskottet ej något att erinra.

I propositionen har vidare föreslagits höjning av maximibeloppet för regleringsavgift

enligt 1939 års lag från nuvarande 15 000 kronor till 20 000

kronor. Spörsmålet om grunderna för bestämmande av regleringsavgift enligt

nämnda lag är ingalunda betydelelöst, även om förordnandet om tilIlämpning

av lagen upphäves, eftersom pågående tillfälliga regleringar till

följd av övergångsförhållandena kunna komma att fortfara under en lång

följd av år. Utskottet vill erinra om all tidigare från riksdagens sida framförts

önskemål om en revision av vattenlagens bestämmelser om reglerings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.

avgift. I en skrivelse till Kungl. Maj :t år 1947 (nr 313) har riksdagen bl. a.

uttalat, att utredning borde ske om icke vissa ändringar i dessa bestämmelser

skulle kunna genomföras till gagn för bygden och utan större men för

kraftförsörjningen. Det är uppenbarligen angeläget att det även vid reglering

enligt 1939 års lag alltid finnes möjlighet att utdöma regleringsavgift

som ger bygden skälig kompensation. Den av departementschefen nu föreslagna

höjningen synes ej tillräcklig. Sedan det nuvarande maximibeloppet

fastställdes år 1943, har penningvärdet nedgått betydligt. Med hänsyn härtill

och till det mycket betydande intrång för bygden som en del reglcringsföretag

kunna medföra, synes möjlighet böra finnas att i särskilda fall utdöma

regleringavgift, som överstiger det av departementschefen föreslagna

högsta beloppet. »Utskottet vill för sin del förorda, att maximibeloppet i enlighet

med det av länsstyrelsen i Jämtlands län framförda förslaget fastställes

till 30 000 kronor.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit

viss ändring böra företagas i det genom förevarande proposition

framlagda lagförslaget — måtte för sin del antaga

förslaget med den ändringen, att i 7 § orden »tjugu tusen»

utbytas mot »trettio tusen»;

B. att motionerna 1:378 och 11:497 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 mars 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Carl Eriksson, Nils A. Larsson, Albert

Hermansson, Lars Andersson, Eskilsson, Ivar Nilzon, Boo och Spetz*;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i

Sörsjön, Andersson i Dunker*, Åhman, von Seth*, Andersson i Ryggestad och

Bengtsson i Halmstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

B20S92

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:127 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939 a1 i texten