Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ökade möjligheter för arrendatorer av kronojord att förvärva jakträtt å av dem innehavda egendomar. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 56 i första kammaren av herr Franzén in. fl. samt nr 74 i andra kammaren av herr Andersson i Björkäng m. fl.
1952-04-22 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1952:17, Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ökade möjligheter för arrendatorer av kronojord att förvärva jakträtt å av dem innehavda egendomar. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 56 i första kammaren av herr Franzén in. fl. samt nr 74 i andra kammaren av herr Andersson i Björkäng m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
1
Nr 17.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ökade
möjligheter för arrendatorer av kronojord att förvärva
jakträtt å av dem innehavda egendomar.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 56 i första kammaren av herr Franzén
in. fl. samt nr 74 i andra kammaren av herr Andersson i Björkäng m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om åtgärder i syfte att bereda arrendatorer av
kronojord ökade möjligheter att förvärva jakträtt å av dem innehavda egendomar».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna ha i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver yttranden
inhämtats av lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen. På begäran av
utskottet ha yttranden därjämte avgivits av Svenska jägareförbundet och
Jägarnas riksförbund.
Gällande bestämmelser.
I kungörelsen den 25 november 1927 (nr 4-37) angående grunder för tillgodogörande
av kronans jakträtt finnas bestämmelser om jaktutövningen å
vissa kronans marker, t. ex. kronoparker och från kronans jordbruksdomäner
vid utarrendering undantagen skog. I kungörelsen stadgas bl. a. (6:o
och 7:o), att det ankommer på Kungl. Maj :t att uppdraga åt domänstyrelsen
att under förutsättningar, som angivits i kungörelsen, upplåta kronans
jakträtt. Med stöd av ett motsvarande stadgande i en tidigare kungörelse utfärdad
den 8 november 1912 (nr 290) har Kungl. Maj :t genom brev den 25
april 1913 lämnat domänstyrelsen sådant uppdrag. I fråga om älg, hjort eller
rådjur (högvilt) har sålunda styrelsen bemyndigats att — där stammen av
dessa djurslag så förökat sig, att den ur jaktvårdssynpunkt lämpligen bör
beskattas eller till förekommande av olägenhet eller hinder för skogsskötscln
minskas — upplåta rätt att under tid ej överstigande ett år i sänder fälla
visst antal djur. Där utarrenderande av rätten till jakt å annat villebråd
(småvilt) anses överensstämma med god jaktvård och i övrigt lämpligen
böra ske, skall styrelsen upplåta sådan jakträtt på arrende för en tid av
högst fem år i sänder samt under villkor i övrigt och på sätt, som finnes
vara för skogs- och jaktvården betryggande.
Nu nämnda bestämmelser gälla endast i den mån icke i särskilda författ
1
Bihang till riksdagens protokoll 19Ö2. 9 samt. 3 avd. Nr 17.
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
ningar annorlunda stadgats. I olika sammanhang ha dylika särstadganden
meddelats. De avse framför allt den av motionärerna berörda frågan om rätten
för brukare av kronojord till jakt å egendomen.
Då mark upplåtits för jordbruk gäller som allmän regel enligt 7 § andra
stycket lagen den 3 juni 1938 (nr 27b) om rätt till jakt, att jakten tillhör
brukaren, om ej annat avtalats. Huruvida kronan vid upplåtelse av jordbruk
bör förbehålla sig jakträtten beror enligt gällande bestämmelser i väsentlig
utsträckning av egendomens karaktär.
I fråga om jordbruksegendomar under domänstyrelsens
förvaltning gäller förordningen den 22 juni 193b (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom (arrendeförordningen).
Enligt förordningens 6 § må rättighet att jaga på jordbruksegendoms
ägor vid egendomens utarrendering helt eller delvis undantagas och upplåtas
särkilt för sig, där med hänsyn till jaktvården eller av andra skäl sådant
anses lämpligt. Stadgandet gäller även vissa å kronoskogar belägna jordbruksegendomar
(skogsjordbruk) men däremot icke egendom som på grund
av särskilda stadganden och beslut skall disponeras på annat sätt än enligt
arrendeförordningen, exempelvis såsom kronotorp.
Nyssnämnda förordning har tillkommit efter förslag av 1932 års kronojordsutredning.
I sin motivering för stadgandet i 6 § (SOU 1933: 32 s. 71)
redogjorde utredningen för vad ett år 1921 avlämnat betänkande av de s. k.
domänsakkunniga och ett år 1923 avlämnat förslag av domänintendenten
Sven Linders innehöllo i förevarande hänseende.
Domänsakkunniga föreslogo, att jakträtten å jordbruksegendom skulle
kunna vid utarrenderingen, i likhet med vad som gäller om fiske, undantagas
från arrendet och utarrenderas särskilt för sig under förutsättning, att
högre avkomst därigenom kunde påräknas från egendomen. I motiveringen
för sitt förslag framhöllo de sakkunniga, att jakträtten för närvarande oftast
inginge i arrendet utan att denna förmån vid arrendesättningen särskilt
beräknades. Denna förmån vore i de trakter, där tillgången till vilt vore riklig,
en faktor att räkna med. Om en bestämmelse av innehåll, som de sakkunniga
föreslagit, upptoges bland förvaltningsgrunderna, vore ju på intet
sätt uteslutet, att arrendatorn av jordbruket även kunde få jaktarrendet,
men vunnes den fördelen, att detta bleve föremål för en särskild uppskattning
och gåve staten den inkomst, som därav skäligen kunde beräknas.
Mot domänsakkunnigas förslag vände sig Linders under uttalande, att
jakträttens skiljande från arrendet i syfte att därigenom vinna större avkomst
näppeligen kunde godtagas. Ett högt betalt jaktarrende lockade ofta
till allt för ivrigt jagande och ledde stundom till formligt utrotande av villebrådet,
något som ingalunda i längden vore för staten-jordägaren förmånligt.
Det intresse som staten här borde bevaka vore ej den största möjliga
inkomsten för tillfället utan den rätta jaktvårdens tryggande. Vore ur jaktvårdssynpunkt
erforderligt, att jakten å en eller flera kronoegendomar sammanlades
eller jakträtten å dessa sammanfördes med jakträtten å andra
egendomar i orten till större komplex med enhetlig och god jaktvård, borde
detta givetvis kunna ske och i dylika fall jakträtten undantagas från arrendet
och upplåtas för sig. Eljest borde i regel jakträtten såsom hittills åtfölja
arrendet. I anslutning till vad Linders sålunda anfört upptog han i sitt för
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
3
slag till förvaltningsgrunder ett stadgande av innehåll, att vid utarrendering
av jordbruksegendom jakträtt å egendomen kunde undantagas och upplåtas
på särskilt arrende, därest sådant undantagande från jaktvårdssynpunkt
kunde anses erforderligt.
Härefter anförde kronojordsutredningen:
Jakträtten å de utarrenderade jordbruksegendomarna torde, vid det förhållandet
att skogsmarken skall undantagas från arrendet, i regel bliva av
ringa ekonomiskt värde, varför dess upplåtande på särskilt arrende i allmänhet
icke kan för kronan medföra någon nämnvärd ekonomisk vinst.
Men å andra sidan kan dess upplåtande till annan person än arrendatorn
för den sistnämnde medföra ett icke ringa obehag. På grund härav torde i
regel såsom hittills jakträtten böra medfölja arrendet, vilket uppenbarligen
icke utesluter, att vid arrendeavgiftens bestämmande dess värde för arrendatorn
beaktas. Emellertid kan såsom Linders anfört sådana omständigheter
föreligga, att det ur jaktvårdssynpunkt framstår såsom lämpligast, att
den till en jordbruksegendom hörande jakträtten undantages från arrendet.
I sådana fall bör domänstyrelsen kunna vid utarrenderingen av egendomen
undantaga jakträtten och disponera över densamma särskilt. Men även andra
hänsyn och omständigheter kunna tänkas uppstå, som föranleda till att
jakträtten lämpligen bör undantagas från arrendet, och bör det även då
stå öppet för domänstyrelsen att vidtaga dylik åtgärd.
I yttrande över kronojordsutredningens betänkande hemställde Riksförbundet
Sveriges statsarrendatorer, att förevarande bestämmelse måtte erhålla
sådan lydelse, att jakträtten finge undantagas endast i de fall, då sådant
med hänsyn till jaktvården vore lämpligt.
Vid framläggande av förslag till arrendeförordning (prop. 174/1934) anförde
dåvarande chefen för jordbruksdepartementet beträffande 6 §.
Att i avseende å jakträtten snävt binda domänstyrelsens handlingsfrihet
synes ej lämpligt. Ifrågavarande bestämmelser skola ju även tillämpas beträffande
jakträtten å de på kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna.
Ett undantagande av jakträtten å dessa egendomar kan understundom vara
betingat av andra hänsyn än jaktvården. Jag förutsätter emellertid, att arrendatorerna
såvitt möjligt bibehållas vid jakträtten och att alltså vederbörlig
hänsyn tages till arrendatorernas intresse av att jakträtten icke upplåtes
till annan person.
Beträffande ifrågavarande jordbruksarrendatorers möjligheter till förvärv
av jakträtt torde ett Kungl. Maj:ts beslut den 28 januari 1938 böra omnämnas.
Genom beslutet har domänstyrelsen bemyndigats att till arrendator
av kronodomän upplåta jakträtt å småvilt å från jordbruksarrendet undantagna
skogsmarker under längre tid än som eljest gäller jämlikt Kungl.
Maj :ts ovan berörda brev den 25 april 1913.
För disponerandet av jakträtten å arrendeegnahemmen inom riket
ha riktlinjer uppdragits i en den 9 januari 1950 dagtecknad promemoria,
som utarbetats inom jordbruksdepartementet. Genom beslut den 13 januari
1950 förordnade Kungl. Maj :t, att promemorian skulle överlämnas till
lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna för beaktande. I promemorian
uttalas följande.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
De riktlinjer för jaktutövningen å kronomark, som uppdragits i kungörelsen
den 25 november 1927 (nr 437) angående grunder för tillgodogörande
av kronans jakträtt och med stöd därav meddelade beslut, synas icke vara
tillämpliga å den jakträtt, som tillkommer kronan å arrendeegnahem. Rörande
dispositionen av jakträtten å sistnämnda slag av fastigheter torde
för närvarande icke gälla annan bestämmelse än den i 7 § andra stycket
jaktlagen meddelade föreskriften att, om mark är upplåten åt någon för
jordbruk genom arrendeavtal eller annorledes, brukaren skall, där ej annat
avtalats, äga nyttja den jakt som hör till marken. Vid upplåtelse av arrendeegnahem
torde emellertid jakträtten i allmänhet ha undantagits från upplåtelsen
och, där den över huvud taget utarrenderats, ha upplåtits till personer
och sammanslutningar, som disponerat jakträtten å angränsande marker.
Anledningen härtill har i regel varit den att arrendeegnahemmen utgöra
så små områden att de ur jaktvårdssynpunkt ansetts icke kunna var för sig
godkännas såsom jaktmarker.
Från arrendeegnahemsinnehavares sida har uttalats missnöje över att de
härigenom utestängts från jakträtten å de brukningsdelar, som de arrendera.
Därvid har framhållits bland annat, att de enligt gällande bestämmelser
vore berättigade att efter viss tid och under vissa villkor inlösa de till
dem upplåtna fastigheterna och att de efter inlösningen komma att disponera
jämväl jakträtten å fastigheterna. Det syntes dem under dessa förhållanden
vara mest naturligt att de även under arrendetiden finge utöva jakt
å arrendeegnahemmen.
Uppenbart är att generell upplåtelse av jakträtten å arrendeegnahemmen
till dessa fastigheters innehavare kan medföra våda ur jaktvårdssynpunkt.
Emllertid torde i vissa fall jakträtten å dessa fastigheter kunna upplåtas till
arrendeegnahemsinnehavarna utan att möjligheterna att åstadkomma eu
god jaktvård därigenom minskas.
För att en enhetlig tillämpning skall komma till stånd synes det vara nödvändigt
att särskilda riktlinjer uppdragas för disponerandet av jakträtten å
arrendeegnahemmen. Härvidlag torde i huvudsak följande böra gälla:
1. Jakträtt å arrendeegnahem bör upplåtas endast då sådan upplåtelse anses
stå i överensstämmelse med god jaktvård och i övrigt befinnes lämpligen
kunna äga rum.
2. Innehavare av arrendeegnahem, som befinnes lämplig att erhålla upplåtelse
av jakträtten å fastigheten, bör i allmänhet beredas företräde framför
andra till sådan upplåtelse i följande fall, nämligen dels då arrendeegnahemsinnehavaren
disponerar jakträtt å angränsande marker av erforderlig
omfattning, dels då arrendeegnahemmanet tillsammans med andra dylika
fastigheter bildar ett större sammanhängande för jakt lämpligt område, dels
ock då arrendeegnahemmet är anslutet till jaktvårdsområde.
3. Upplåtelse av jakträtt å arrendeegnahem bör ske på viss tid, högst fem
år, och på villkor i övrigt, som anses betryggande för jaktvården, under
iakttagande att jakträtten icke må av jaktarrendatorn överlåtas å annan
samt att jakt med drivande hund må medgivas endast om de av jaktarrendatorn
disponerade markerna till storlek och form utgöra ett för sådan jakt
lämpligt område.
4. Då flera arrendeegnahem, som icke äro anslutna till jaktvårdsområde,
bilda ett större sammanhängande område och jakträtten å detta upplåtes
till flera personer, bör, där så befinnes lämpligt, såsom villkor för upplåtelsen
föreskrivas att de, till vilka jakträtten sålunda upplåtes, för jaktvårdens
utövande sammansluta sig till en förening.
5. I frågor rörande dispositionen av jakträtten å arrendeegnahem bör
samråd med vederbörande jaktvårdskonsulent äga rum.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
5
För vissa särskilda kategorier brukare av kronojord
finnes en särregel i 7 § första stycket jaktlagen. Detta stadgande lyder:
Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen,
innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt
den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat ävensom
innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och
Västerbottens län äge jakträtt å fastighetens ägor; dock skall den innehavare
av kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet sålunda
medgivna jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg.
Innehavare av skogstorp och odlingslägenhet inom de sex nordligaste länen,
kolonist, fjällägenhetsinnehavare och kronotorpare må, då domänstyrelsen
finner det skäligt, erhålla rätt till jakt — i regel efter småvilt — å
viss del av angränsande kronomark [se 3:o andra stycket ovannämnda kungörelse
angående grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt samt 20 §
andra stycket kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 532) angående upplåtelse
av kronotorp].
Jämförlig med kronojord som avses i 7 § första stycket jaktlagen synes
den jord vara, som upplåtits å renbetesfjällen i Jämtland med stöd av 56 §
lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige •—- s. k. jämtländska arrendelägenheter — eller som upplåtits enligt
kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 267) angående upplåtelse av norrländska
fjällägenheter m. m. Enligt 21 § sistnämnda kungörelse äger innehavare av
norrländsk fjällägenhet jämte andra, vilka enahanda förmån må tillkomma,
jakträtt å lägenheten med undantag för jakt efter älg. Han må vidare, i den
utsträckning och för den tid som vederbörande myndighet prövar lämplig,
beredas rätt att utan avgift jaga inom visst bestämt område å närliggande
kronomark.
Yttrandena.
Jägarnas riksförbund tillstyrker i sitt yttrande bifall till motionerna. I
övriga yttranden avstyrkas motionerna eller uttalas alt åtgärder i anledning
av motionerna icke äro erforderliga.
Jägarnas riksförbund yttrar:
Förbundet anser att syftet med motionerna helt sammanfaller med de
förslag och synpunkter Jägarnas riksförbund vid tidigare tillfällen och i
olika sammanhang anfört i berörda avseenden. Vi är således fullständigt
ense med motionärerna, att de nu gällande bestämmelserna i 7 § jaktlagen
jämte Kungl. Maj :ts direktiv för tillgodogörandet av kronans jakträtt skapat
ett rättstillstånd, som föga överensstämmer med de intentioner som
lagstiftarna avsåg vid lagens tillkomst. Sålunda har den nuvarande lagtexten
lämnat plats för godtycke i flera avseenden. Från skilda delar av
landet förekommer det gång efter annan att kronoarrendatorerna till myndigheterna,
såväl offentligt som direkt, framfört klagomål över att de av
de mest olikartade anledningar — anledningar som i många fall varit
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
synnerligen ogrundade — fråntagits rätten till jakt ä sina innehavda egendomar.
I många fall har berövandet av arrendatorernas jakträtt medfört bety
dande olägenheter för dem själva och dels också när det gällt att skapa
respekt, laglydnad och förståelse för en ansvarsmedveten och god viltvård
och dels när det gällt att åstadkomma nödigt skydd mot vildnadens härjningar
på såväl gröda som planteringar och fänad. Enligt vår uppfattning
bör kronoarrendatorerns jakträtt erhålla största möjliga skydd tillika som
lagstiftarna borde pröva i vad mån det är möjligt att genom åtgärder lagstiftningsvägen
tillerkänna nämnda kategorier förhandsrätten till jaktarrende
av sådan skogsmark, som nära ansluter sig till den arrenderade
kronoegendomen.
Vi finner dessutom starka skäl tala för att innehavare av kronotorp, skogstorp,
odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet i Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs och Kopparbergs län bör erhålla även
rätten till jakt efter älg i likhet med kronohemmans åboar, detta med tanke
på att främja en god jaktmoral och för att motverka den skadegörande
tjuvjakten.
I de avstyrkande yttrandena anföres följande beträffande de olika slagen
av kronojord.
Beträffande de jordbruksegendomar under domänstyrelsens
förvaltning, som ej äro skogsjordbruk, (jordbruksdomänema)
anför domänstyrelsen:
Jordbruksdomänerna avse jordbruk av större omfattning och av tillräcklig
bärighet för att en familj därå skall kunna försörja sig. Arrendatorerna utföra
i regel ej arbete åt skogsförvaltningen.
I fråga om jordbruksdomänerna gäller vid arrendeuppskattning sedan lång
tid att jakträtt å de områden, som föreslås att ingå i arrende av jordbruket,
skall värdesättas för att eventuellt tillika med jakträtten å annan fastigheten
tillhörande mark i regel i första hand erbjudas jordbruksarrendatorn. Därest
arrendatorn godtager sådant erbjudande tecknas med honom särskilt kontrakt
om arrende av jakträtten i enlighet med blankett N. 30. Då det är fråga
om mindre jordbruksegendom med skogsmark av ringa utsträckning, där
jakten är av föga betydelse, har styrelsen låtit jakträtten åtfölja jordbruksarrendet.
Härvid undantages dock alltid rätt till jakt efter älg, hjort och
rådjur. Skulle jordbruksarrendatorn ej vilja arrendera jakträtten upplåtes
denna, därest jordbruksarrendatorn däremot intet har att erinra, till annan
person. Emot arrendatorns vilja har jakträtt på jordbruksdomän endast i ett
fåtal fall upplåtits till annan. Skäl därför har då varit att styrelsen med
hänsyn till viltvårdens fordringar ansett påkallat att göra sådan upplåtelse.
Enligt styrelsens mening är arrendatorernas rätt till jakt å jordbruksdomänerna
väl tillgodosedd genom de regler, som styrelsen plägar tillämpa.
Svenska jägareförbundet anför i detta hänseende:
Beträffande jordbruksdomänerna brukar jakten i regel upplåtas särskilt,
men i den mån jakten är eller blir ledig blir enligt uppgift jordbruksarrendatorn
alltid tillfrågad. Bestämmelsen i förordningen den 22 juni 1934 om att
vid utarrendering av kronans jordbruksegendom jakträtten må helt eller
delvis undantagas och upplåtas särskilt för sig har tillkommit av jaktvårdshänsyn
och i syfte att för kronan möjliggöra utnyttjandet på bästa sätt av
den tillgång som jakten ntgör. För dessa syften är bestämmelsen väl ägnad,
och några berättigade anmärkningar mot domänstyrelsens sätt att handha
detta kunna, så vitt förbundet har sig bekant, icke framställas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
7
Vad angår de under domänstyrelsens skogsförvaltning stående skogsj
ordbruken yttrar domänstyrelsen:
Skogsjordbruken, som äro belägna å kronoparkerna, äro av mindre omfattning
och uppehållas för att tillgodose skogsförvaltningen med tillräcklig
arbetskraft till förekommande skogsarbeten. De äro ej av sådan storlek att
brukarna därav kunna försörja sig enbart av inkomst från jordbruket. Arrendatorerna
av skogsjordbruk äro därför hänvisade även till skogsarbete
och utföra numera mot ersättning enligt gällande avtal visst antal dagsverken
åt skogsförvaltningen.
Vid utarrendering av rätt till jakt å kronopark kan därå belägna skogsjordbruk
ej undantagas, då jakt och jaktvård å det härigenom splittrade
området skulle försvåras och understundom omöjliggöras. Skogsjordbruken
äro ej heller av sådan areal att jakträtt endast å arrendeområdet skulle
kunna upplåtas särskilt för sig.
Svenska jägareförbundet framhåller, att skogsjordbrukens förekomst i
stort sett är begränsad till Svealand och Götaland, samt yttrar vidare:
Man bör hålla i minnet att avsikten med upplåtelsen av skogsbruk i huvudsak
är att tillgodose kronoparkernas behov av arbetskraft, och upplåtelsen
är därför ofta eller i regel förenad med viss arbetsskyldighet. Dessa
skogsjordbruk böra därför icke betraktas såsom jordbruksegendomar i egentlig
mening. Jakten har i de mellansvenska och södra delarna av landet ett
helt annat värde än i de norrländska ödemarkerna. För bevarande av detta
värde är det för kronan som markägare av utomordentligt stor betydelse,
att jaktmarkerna bevaras så väl arronderade som gränserna medgiva -— en
sönder styckning och en insprängning i marken av enklaver med särskild
jakträtt skulle nödvändigtvis medföra en stark reduktion av möjligheterna
för en god jaktvård och därmed även av jaktmarkens värde. I konsekvens
härmed har vid upplåtandet av skogsjordbruk jakten i regel måst undantagas
från upplåtelsen, och detta lär nog bliva nödvändigt även i fortsättningen,
därest jaktvårdens synpunkter skola tillbörligt beaktas.
I fråga om arrendeegnahemmen yttrar lantbruksstyrelsen att
något behov icke torde föreligga att reglera jakträtten på annat sätt än som
föreskrives i promemorian den 9 januari 1950.
Jakträtten för innehavare av kronojord, som avses i 7 § första
stycket jaktlagen, har berörts — förutom av Jägarnas riksförbund
i dess ovan intagna yttrande — av Svenska jägareförbundet och lantbruksstyrelsen.
Svenska jägareförbundet anför att jakträtten å de innehavda fastigheterna
med hänsyn till de mycket små arealerna i praktiken hade ringa betydelse.
Dess värde för innehavarna låge övervägande på det psykologiska planet.
Beträffande möjligheten för dessa lägenhetsinnehavare att tillåtas jaga å
angränsande kronomark uttalar däremot förbundet följande.
Enligt vad förbundet erfarit har denna möjlighet, som för respektive lägenhetsinnehavare
i många fall kan ha ett ej ringa realvärde, även i stor
utsträckning utnyttjats, och de arealer kronomark, på vilka kronotorpare och
dylika av domänstyrelsen beviljats rätt att jaga, äro förvisso betydande.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
Denna rät) har tillkommit med hänsyn till dessa lägenhetsinnehavares
relativt torftiga existensförhållanden och lägenheternas mer eller mindre
ensliga belägenhet och bör ur dessa synpunkter få anses ha varit väl motiverad.
Som en ekonomisk tillgång för kronan har jakten i de stora norrländska
relativt viltfattiga vidderna ej närmelsevis haft samma värde som i
de nedre delarna av landet, och med undantag för vissa ripmarker samt omgivningarna
kring tätorter har efterfrågan efter och priset på jaktarrenden
varit förhållandevis ringa.
På senare år har emellertid en ändring inträtt här i riktning av ökad efterfrågan
och högre priser, vilket torde sammanhänga dels med jaktens ökade
popularisering dels med ökat allmänt välstånd och motortrafikens starka
utveckling. Detta gör att torparnas av övervägande sociala skäl tillkomna
rätt till jaktutövning å kronomark, vilken rätt för kronans ekonomi rent
siffermässigt varit tämligen betydelselös, kan komma att spela en viss roll
även ekonomiskt. Ur jaktvårdens synpunkt innebär stadgandet otvivelaktigt
en eftergift, ty för en god jaktvård är det av vitalt intresse att jaktmarken
är av tillräcklig omfattning och fri från kilar eller enklaver, inom vilka
jakten disponeras av andra. Senare tiders goda arbetsförtjänster böra ha
avsevärt förbättrat torparnas ekonomiska ställning. Det ofta nog ensliga
läget och därmed sammanhängande fattigdom på förströelser bör beträffande
de norrländska torparnas jakt emellertid få anses utgöra tillräckliga
motiv för en fortsatt eftergift från ett renodlat jaktvårdskrav.
Lantbruksstyrelsen meddelar att fjällägenheterna ovan odlingsgränsen
inom Västerbottens och Norrbottens län liksom flertalet av de jämtländska
arrendelägenheterna äro upplåtna med jakträtt utom beträffande jakt efter
älg. Länsstyrelsen brukar dock på ansökning av vederbörande lägenhetsinnehavare
meddela viss dispens i fråga om älgjakten. Från lägenhetsinnehavarna
har, enligt vad lantbruksstyrelsen uppgiver, ej försports någon missbelåtenhet
med jakträtten såsom den nu är reglerad.
Utskottet.
Som allmän grundsats vid utarrendering av jordbruk gäller enligt 7 §
andra stycket jaktlagen för såväl kronans jord som jord i enskild ägo, att
brukaren äger nyttja den jakt, som hör till marken, där ej annat avtalats.
Vad angår kronoarrenden förekommer förbehåll om undantagande helt eller
delvis av jakträtten enligt grunder, som angivas i 1934 års arrendeförordning.
Denna förordning avser jordbruksegendomar under domänstyrelsens
förvaltning (jordbruksdomäner och skogsjordbruk). I förordningens
6 § stadgas, att rättighet att jaga å jordbruksegendoms ägor må vid egendomens
utarrendering helt eller delvis undantagas och upplåtas särskilt för
sig, där sådant anses lämpligt med hänsyn till jaktvården eller av andra
skäl. I fråga om de under lantbruksstyrelsens förvaltning stående arrendeegnahemmen
ha närmare riktlinjer för disponerandet av jakträtten angivits
i en inom jordbruksdepartementet år 1950 upprättad promemoria. Vidare
må nämnas, att särskilda bestämmelser för vissa kategorier brukare av kronojord
(boställshavare, åbor å kronohemman m. fl.) ha givits i första styc
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
9
ket av det ovan berörda stadgandet i jaktlagen. Dessa grupper ha fått jakträtten
sig tillförsäkrad, för flertalet dock med det undantaget, att jakträtten
ej innefattar rätt till jakt efter älg.
Motionärerna uttala, att utan tvivel syftet med de bestämmelser som gälla
är att kronoarrendator som regel skall tillförsäkras jakträtten å det område
han brukar. De anse det olämpligt att man såsom ofta sker avstänger arrendatorn
från jakträtten, då egendomen är av mindre omfattning och i
jaktligt avseende icke heller kan sammanföras med andra kronan tillhöriga
egendomar. Motionärerna medgiva, att skäl i vissa fall kunna föreligga att
jakträtt å kronojord upplåtes till annan än den som brukar jorden. Bestämmelsen
härom i 6 § arrendeförordningen anse motionärerna emellertid kautschukartad
och inbjudande till slentrianmässigt godtycke vid tillämpningen.
Bestämmelsen bör enligt motionärernas mening utformas så, att jakträtten
skall ingå i jordbruksarrendet, såvida icke särskilt starka skäl med
hänsyn till jaktvården kunna anföras till stöd för särskiljande.
Av den utredning som verkställts i anledning av motionerna framgår, att
det vid upplåtelse av arrende av jordbruksdomäner är vanligt, att rätten
till jakt efter småvilt erbjudes arrendatorn. Vid skogsjordbruken brukar
däremot jakträtten i regel helt undantagas vid utarrenderingen. Anledningen
härtill angives vara, att det är önskvärt att hålla jaktområdena å kronoparkerna
obrutna. Skogsjordbruken anses dessutom alltför små för att
lämpligen kunna utgöra fristående jaktområden.
Utskottet delar motionärernas uppfattning, att brukare av kronojord icke
böra generellt utestängas från jakt å kronojorden. Även då egendomen är av
mindre omfattning bör arrendatorn principiellt ha möjlighet att få jakträtt.
I likhet med vad som enligt jordbruksdepartementets förutnämnda promemoria
tillämpas vid arrendeegnahemmen synes arrendator å skogsjordbruk,
vilken är lämplig därtill, i varje fall böra ges företräde till jakträtten, då han
disponerar jakträtt å angränsande marker eller då den arrenderade egendomen
tillsammans med andra fastigheter bildar ett större sammanhängande
för jakt lämpligt område eller då egendomen är ansluten till ett jaktvårdsområde.
Över huvud taget får det anses stå i överensstämmelse med
andan i de gällande föreskrifterna, att arrendatorn erbjudes jakträtten, då
anledning linnes till antagande, att en god viltvård kommer att bestå även
efter upplåtelsen.
I många fall kunna kronoarrendatorer beredas jaktmöjligheter och viltvårdsarbetet
främjas genom alt arrendatorerna inlemmas i jaktvårdsföreningar.
Initiativ och understöd från domänverkets sida torde kunna vara
av stor betydelse för denna enligt utskottets mening värdefulla föreningsverksamhet.
Den förutsätter ju emellertid icke, att arrendatorerna såsom i
motionerna åsyftas erhålla jakträtten just å den av dem brukade jorden.
Såval å jordbruksdomäner som å skogsjordbruk kunna jaktförhållandena
vara av den mest skiftande karaktär. Såsom framhölls redan vid arrendetörordningens
tillkomst synes det därför ej lämpligt att i avseende å jakträtten
snävt binda domänstyrelsens handlingsfrihet. Närmare än vad 0 §
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952.9 samt. 3 avd Kr 17.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.
arrendeförordningen anger bör sålunda icke genom bindande bestämmelser
preciseras, under vilka förutsättningar jakträtten må kunna undantagas vid
utarrendering av jordbruksegendom under domänstyrelsens förvaltning. Utskottet
vill alltså icke förorda ändrade författningsbestämmelser i ämnet.
Vad angår sådana brukare av kronojord, som avses i 7 § första stycket
jaktlagen, har Jägarnas riksförbund i sitt över motionerna avgivna yttrande
förordat, att det i lagen stadgade förbehållet om undantagande av jakten
efter älg borttages. Utskottet vill erinra om att ett liknande förslag framfördes
i motion vid 1938 års riksdag i samband med behandlingen av den
då framlagda propositionen med förslag till jaktlag men avvisades av riksdagen
(se jordbruksutskottets utlåtande 1938:53 s. 30). Enligt utskottets
mening finnes ej anledning att frångå den ståndpunkt riksdagen tidigare
intagit i frågan.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 56 och II: 74, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 april 1952.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,
Lars Andersson, Eskilsson, Lindahl, Ivar Nilzon och Boo;
från andra kammaren: herrar Ericsson i Sörsjön, Åhman, Andersson
i Mölndal, von Seth, Levin’, Jansson i Aspeboda*, Jansson i Hällefors och
Nestrup*.
'' Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
521133
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.