Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ökade möjligheter för arrendatorer av kronojord att förvärva jakträtt å av dem innehavda egendomar. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 56 i första kammaren av herr Franzén in. fl. samt nr 74 i andra kammaren av herr Andersson i Björkäng m. fl.

1952-04-22 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1952:17, Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ökade möjligheter för arrendatorer av kronojord att förvärva jakträtt å av dem innehavda egendomar. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 56 i första kammaren av herr Franzén in. fl. samt nr 74 i andra kammaren av herr Andersson i Björkäng m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.

1

Nr 17.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ökade

möjligheter för arrendatorer av kronojord att förvärva

jakträtt å av dem innehavda egendomar.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 56 i första kammaren av herr Franzén

in. fl. samt nr 74 i andra kammaren av herr Andersson i Björkäng m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om åtgärder i syfte att bereda arrendatorer av

kronojord ökade möjligheter att förvärva jakträtt å av dem innehavda egendomar».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna ha i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver yttranden

inhämtats av lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen. På begäran av

utskottet ha yttranden därjämte avgivits av Svenska jägareförbundet och

Jägarnas riksförbund.

Gällande bestämmelser.

I kungörelsen den 25 november 1927 (nr 4-37) angående grunder för tillgodogörande

av kronans jakträtt finnas bestämmelser om jaktutövningen å

vissa kronans marker, t. ex. kronoparker och från kronans jordbruksdomäner

vid utarrendering undantagen skog. I kungörelsen stadgas bl. a. (6:o

och 7:o), att det ankommer på Kungl. Maj :t att uppdraga åt domänstyrelsen

att under förutsättningar, som angivits i kungörelsen, upplåta kronans

jakträtt. Med stöd av ett motsvarande stadgande i en tidigare kungörelse utfärdad

den 8 november 1912 (nr 290) har Kungl. Maj :t genom brev den 25

april 1913 lämnat domänstyrelsen sådant uppdrag. I fråga om älg, hjort eller

rådjur (högvilt) har sålunda styrelsen bemyndigats att — där stammen av

dessa djurslag så förökat sig, att den ur jaktvårdssynpunkt lämpligen bör

beskattas eller till förekommande av olägenhet eller hinder för skogsskötscln

minskas — upplåta rätt att under tid ej överstigande ett år i sänder fälla

visst antal djur. Där utarrenderande av rätten till jakt å annat villebråd

(småvilt) anses överensstämma med god jaktvård och i övrigt lämpligen

böra ske, skall styrelsen upplåta sådan jakträtt på arrende för en tid av

högst fem år i sänder samt under villkor i övrigt och på sätt, som finnes

vara för skogs- och jaktvården betryggande.

Nu nämnda bestämmelser gälla endast i den mån icke i särskilda författ
1

Bihang till riksdagens protokoll 19Ö2. 9 samt. 3 avd. Nr 17.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.

ningar annorlunda stadgats. I olika sammanhang ha dylika särstadganden

meddelats. De avse framför allt den av motionärerna berörda frågan om rätten

för brukare av kronojord till jakt å egendomen.

Då mark upplåtits för jordbruk gäller som allmän regel enligt 7 § andra

stycket lagen den 3 juni 1938 (nr 27b) om rätt till jakt, att jakten tillhör

brukaren, om ej annat avtalats. Huruvida kronan vid upplåtelse av jordbruk

bör förbehålla sig jakträtten beror enligt gällande bestämmelser i väsentlig

utsträckning av egendomens karaktär.

I fråga om jordbruksegendomar under domänstyrelsens

förvaltning gäller förordningen den 22 juni 193b (nr 320) angående

grunder för förvaltningen av viss kronoegendom (arrendeförordningen).

Enligt förordningens 6 § må rättighet att jaga på jordbruksegendoms

ägor vid egendomens utarrendering helt eller delvis undantagas och upplåtas

särkilt för sig, där med hänsyn till jaktvården eller av andra skäl sådant

anses lämpligt. Stadgandet gäller även vissa å kronoskogar belägna jordbruksegendomar

(skogsjordbruk) men däremot icke egendom som på grund

av särskilda stadganden och beslut skall disponeras på annat sätt än enligt

arrendeförordningen, exempelvis såsom kronotorp.

Nyssnämnda förordning har tillkommit efter förslag av 1932 års kronojordsutredning.

I sin motivering för stadgandet i 6 § (SOU 1933: 32 s. 71)

redogjorde utredningen för vad ett år 1921 avlämnat betänkande av de s. k.

domänsakkunniga och ett år 1923 avlämnat förslag av domänintendenten

Sven Linders innehöllo i förevarande hänseende.

Domänsakkunniga föreslogo, att jakträtten å jordbruksegendom skulle

kunna vid utarrenderingen, i likhet med vad som gäller om fiske, undantagas

från arrendet och utarrenderas särskilt för sig under förutsättning, att

högre avkomst därigenom kunde påräknas från egendomen. I motiveringen

för sitt förslag framhöllo de sakkunniga, att jakträtten för närvarande oftast

inginge i arrendet utan att denna förmån vid arrendesättningen särskilt

beräknades. Denna förmån vore i de trakter, där tillgången till vilt vore riklig,

en faktor att räkna med. Om en bestämmelse av innehåll, som de sakkunniga

föreslagit, upptoges bland förvaltningsgrunderna, vore ju på intet

sätt uteslutet, att arrendatorn av jordbruket även kunde få jaktarrendet,

men vunnes den fördelen, att detta bleve föremål för en särskild uppskattning

och gåve staten den inkomst, som därav skäligen kunde beräknas.

Mot domänsakkunnigas förslag vände sig Linders under uttalande, att

jakträttens skiljande från arrendet i syfte att därigenom vinna större avkomst

näppeligen kunde godtagas. Ett högt betalt jaktarrende lockade ofta

till allt för ivrigt jagande och ledde stundom till formligt utrotande av villebrådet,

något som ingalunda i längden vore för staten-jordägaren förmånligt.

Det intresse som staten här borde bevaka vore ej den största möjliga

inkomsten för tillfället utan den rätta jaktvårdens tryggande. Vore ur jaktvårdssynpunkt

erforderligt, att jakten å en eller flera kronoegendomar sammanlades

eller jakträtten å dessa sammanfördes med jakträtten å andra

egendomar i orten till större komplex med enhetlig och god jaktvård, borde

detta givetvis kunna ske och i dylika fall jakträtten undantagas från arrendet

och upplåtas för sig. Eljest borde i regel jakträtten såsom hittills åtfölja

arrendet. I anslutning till vad Linders sålunda anfört upptog han i sitt för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.

3

slag till förvaltningsgrunder ett stadgande av innehåll, att vid utarrendering

av jordbruksegendom jakträtt å egendomen kunde undantagas och upplåtas

på särskilt arrende, därest sådant undantagande från jaktvårdssynpunkt

kunde anses erforderligt.

Härefter anförde kronojordsutredningen:

Jakträtten å de utarrenderade jordbruksegendomarna torde, vid det förhållandet

att skogsmarken skall undantagas från arrendet, i regel bliva av

ringa ekonomiskt värde, varför dess upplåtande på särskilt arrende i allmänhet

icke kan för kronan medföra någon nämnvärd ekonomisk vinst.

Men å andra sidan kan dess upplåtande till annan person än arrendatorn

för den sistnämnde medföra ett icke ringa obehag. På grund härav torde i

regel såsom hittills jakträtten böra medfölja arrendet, vilket uppenbarligen

icke utesluter, att vid arrendeavgiftens bestämmande dess värde för arrendatorn

beaktas. Emellertid kan såsom Linders anfört sådana omständigheter

föreligga, att det ur jaktvårdssynpunkt framstår såsom lämpligast, att

den till en jordbruksegendom hörande jakträtten undantages från arrendet.

I sådana fall bör domänstyrelsen kunna vid utarrenderingen av egendomen

undantaga jakträtten och disponera över densamma särskilt. Men även andra

hänsyn och omständigheter kunna tänkas uppstå, som föranleda till att

jakträtten lämpligen bör undantagas från arrendet, och bör det även då

stå öppet för domänstyrelsen att vidtaga dylik åtgärd.

I yttrande över kronojordsutredningens betänkande hemställde Riksförbundet

Sveriges statsarrendatorer, att förevarande bestämmelse måtte erhålla

sådan lydelse, att jakträtten finge undantagas endast i de fall, då sådant

med hänsyn till jaktvården vore lämpligt.

Vid framläggande av förslag till arrendeförordning (prop. 174/1934) anförde

dåvarande chefen för jordbruksdepartementet beträffande 6 §.

Att i avseende å jakträtten snävt binda domänstyrelsens handlingsfrihet

synes ej lämpligt. Ifrågavarande bestämmelser skola ju även tillämpas beträffande

jakträtten å de på kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna.

Ett undantagande av jakträtten å dessa egendomar kan understundom vara

betingat av andra hänsyn än jaktvården. Jag förutsätter emellertid, att arrendatorerna

såvitt möjligt bibehållas vid jakträtten och att alltså vederbörlig

hänsyn tages till arrendatorernas intresse av att jakträtten icke upplåtes

till annan person.

Beträffande ifrågavarande jordbruksarrendatorers möjligheter till förvärv

av jakträtt torde ett Kungl. Maj:ts beslut den 28 januari 1938 böra omnämnas.

Genom beslutet har domänstyrelsen bemyndigats att till arrendator

av kronodomän upplåta jakträtt å småvilt å från jordbruksarrendet undantagna

skogsmarker under längre tid än som eljest gäller jämlikt Kungl.

Maj :ts ovan berörda brev den 25 april 1913.

För disponerandet av jakträtten å arrendeegnahemmen inom riket

ha riktlinjer uppdragits i en den 9 januari 1950 dagtecknad promemoria,

som utarbetats inom jordbruksdepartementet. Genom beslut den 13 januari

1950 förordnade Kungl. Maj :t, att promemorian skulle överlämnas till

lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna för beaktande. I promemorian

uttalas följande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.

De riktlinjer för jaktutövningen å kronomark, som uppdragits i kungörelsen

den 25 november 1927 (nr 437) angående grunder för tillgodogörande

av kronans jakträtt och med stöd därav meddelade beslut, synas icke vara

tillämpliga å den jakträtt, som tillkommer kronan å arrendeegnahem. Rörande

dispositionen av jakträtten å sistnämnda slag av fastigheter torde

för närvarande icke gälla annan bestämmelse än den i 7 § andra stycket

jaktlagen meddelade föreskriften att, om mark är upplåten åt någon för

jordbruk genom arrendeavtal eller annorledes, brukaren skall, där ej annat

avtalats, äga nyttja den jakt som hör till marken. Vid upplåtelse av arrendeegnahem

torde emellertid jakträtten i allmänhet ha undantagits från upplåtelsen

och, där den över huvud taget utarrenderats, ha upplåtits till personer

och sammanslutningar, som disponerat jakträtten å angränsande marker.

Anledningen härtill har i regel varit den att arrendeegnahemmen utgöra

så små områden att de ur jaktvårdssynpunkt ansetts icke kunna var för sig

godkännas såsom jaktmarker.

Från arrendeegnahemsinnehavares sida har uttalats missnöje över att de

härigenom utestängts från jakträtten å de brukningsdelar, som de arrendera.

Därvid har framhållits bland annat, att de enligt gällande bestämmelser

vore berättigade att efter viss tid och under vissa villkor inlösa de till

dem upplåtna fastigheterna och att de efter inlösningen komma att disponera

jämväl jakträtten å fastigheterna. Det syntes dem under dessa förhållanden

vara mest naturligt att de även under arrendetiden finge utöva jakt

å arrendeegnahemmen.

Uppenbart är att generell upplåtelse av jakträtten å arrendeegnahemmen

till dessa fastigheters innehavare kan medföra våda ur jaktvårdssynpunkt.

Emllertid torde i vissa fall jakträtten å dessa fastigheter kunna upplåtas till

arrendeegnahemsinnehavarna utan att möjligheterna att åstadkomma eu

god jaktvård därigenom minskas.

För att en enhetlig tillämpning skall komma till stånd synes det vara nödvändigt

att särskilda riktlinjer uppdragas för disponerandet av jakträtten å

arrendeegnahemmen. Härvidlag torde i huvudsak följande böra gälla:

1. Jakträtt å arrendeegnahem bör upplåtas endast då sådan upplåtelse anses

stå i överensstämmelse med god jaktvård och i övrigt befinnes lämpligen

kunna äga rum.

2. Innehavare av arrendeegnahem, som befinnes lämplig att erhålla upplåtelse

av jakträtten å fastigheten, bör i allmänhet beredas företräde framför

andra till sådan upplåtelse i följande fall, nämligen dels då arrendeegnahemsinnehavaren

disponerar jakträtt å angränsande marker av erforderlig

omfattning, dels då arrendeegnahemmanet tillsammans med andra dylika

fastigheter bildar ett större sammanhängande för jakt lämpligt område, dels

ock då arrendeegnahemmet är anslutet till jaktvårdsområde.

3. Upplåtelse av jakträtt å arrendeegnahem bör ske på viss tid, högst fem

år, och på villkor i övrigt, som anses betryggande för jaktvården, under

iakttagande att jakträtten icke må av jaktarrendatorn överlåtas å annan

samt att jakt med drivande hund må medgivas endast om de av jaktarrendatorn

disponerade markerna till storlek och form utgöra ett för sådan jakt

lämpligt område.

4. Då flera arrendeegnahem, som icke äro anslutna till jaktvårdsområde,

bilda ett större sammanhängande område och jakträtten å detta upplåtes

till flera personer, bör, där så befinnes lämpligt, såsom villkor för upplåtelsen

föreskrivas att de, till vilka jakträtten sålunda upplåtes, för jaktvårdens

utövande sammansluta sig till en förening.

5. I frågor rörande dispositionen av jakträtten å arrendeegnahem bör

samråd med vederbörande jaktvårdskonsulent äga rum.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.

5

För vissa särskilda kategorier brukare av kronojord

finnes en särregel i 7 § första stycket jaktlagen. Detta stadgande lyder:

Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen,

innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt

den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat ävensom

innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och

Västerbottens län äge jakträtt å fastighetens ägor; dock skall den innehavare

av kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet sålunda

medgivna jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg.

Innehavare av skogstorp och odlingslägenhet inom de sex nordligaste länen,

kolonist, fjällägenhetsinnehavare och kronotorpare må, då domänstyrelsen

finner det skäligt, erhålla rätt till jakt — i regel efter småvilt — å

viss del av angränsande kronomark [se 3:o andra stycket ovannämnda kungörelse

angående grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt samt 20 §

andra stycket kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 532) angående upplåtelse

av kronotorp].

Jämförlig med kronojord som avses i 7 § första stycket jaktlagen synes

den jord vara, som upplåtits å renbetesfjällen i Jämtland med stöd av 56 §

lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige •—- s. k. jämtländska arrendelägenheter — eller som upplåtits enligt

kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 267) angående upplåtelse av norrländska

fjällägenheter m. m. Enligt 21 § sistnämnda kungörelse äger innehavare av

norrländsk fjällägenhet jämte andra, vilka enahanda förmån må tillkomma,

jakträtt å lägenheten med undantag för jakt efter älg. Han må vidare, i den

utsträckning och för den tid som vederbörande myndighet prövar lämplig,

beredas rätt att utan avgift jaga inom visst bestämt område å närliggande

kronomark.

Yttrandena.

Jägarnas riksförbund tillstyrker i sitt yttrande bifall till motionerna. I

övriga yttranden avstyrkas motionerna eller uttalas alt åtgärder i anledning

av motionerna icke äro erforderliga.

Jägarnas riksförbund yttrar:

Förbundet anser att syftet med motionerna helt sammanfaller med de

förslag och synpunkter Jägarnas riksförbund vid tidigare tillfällen och i

olika sammanhang anfört i berörda avseenden. Vi är således fullständigt

ense med motionärerna, att de nu gällande bestämmelserna i 7 § jaktlagen

jämte Kungl. Maj :ts direktiv för tillgodogörandet av kronans jakträtt skapat

ett rättstillstånd, som föga överensstämmer med de intentioner som

lagstiftarna avsåg vid lagens tillkomst. Sålunda har den nuvarande lagtexten

lämnat plats för godtycke i flera avseenden. Från skilda delar av

landet förekommer det gång efter annan att kronoarrendatorerna till myndigheterna,

såväl offentligt som direkt, framfört klagomål över att de av

de mest olikartade anledningar — anledningar som i många fall varit

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.

synnerligen ogrundade — fråntagits rätten till jakt ä sina innehavda egendomar.

I många fall har berövandet av arrendatorernas jakträtt medfört bety

dande olägenheter för dem själva och dels också när det gällt att skapa

respekt, laglydnad och förståelse för en ansvarsmedveten och god viltvård

och dels när det gällt att åstadkomma nödigt skydd mot vildnadens härjningar

på såväl gröda som planteringar och fänad. Enligt vår uppfattning

bör kronoarrendatorerns jakträtt erhålla största möjliga skydd tillika som

lagstiftarna borde pröva i vad mån det är möjligt att genom åtgärder lagstiftningsvägen

tillerkänna nämnda kategorier förhandsrätten till jaktarrende

av sådan skogsmark, som nära ansluter sig till den arrenderade

kronoegendomen.

Vi finner dessutom starka skäl tala för att innehavare av kronotorp, skogstorp,

odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet i Norrbottens, Västerbottens,

Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs och Kopparbergs län bör erhålla även

rätten till jakt efter älg i likhet med kronohemmans åboar, detta med tanke

på att främja en god jaktmoral och för att motverka den skadegörande

tjuvjakten.

I de avstyrkande yttrandena anföres följande beträffande de olika slagen

av kronojord.

Beträffande de jordbruksegendomar under domänstyrelsens

förvaltning, som ej äro skogsjordbruk, (jordbruksdomänema)

anför domänstyrelsen:

Jordbruksdomänerna avse jordbruk av större omfattning och av tillräcklig

bärighet för att en familj därå skall kunna försörja sig. Arrendatorerna utföra

i regel ej arbete åt skogsförvaltningen.

I fråga om jordbruksdomänerna gäller vid arrendeuppskattning sedan lång

tid att jakträtt å de områden, som föreslås att ingå i arrende av jordbruket,

skall värdesättas för att eventuellt tillika med jakträtten å annan fastigheten

tillhörande mark i regel i första hand erbjudas jordbruksarrendatorn. Därest

arrendatorn godtager sådant erbjudande tecknas med honom särskilt kontrakt

om arrende av jakträtten i enlighet med blankett N. 30. Då det är fråga

om mindre jordbruksegendom med skogsmark av ringa utsträckning, där

jakten är av föga betydelse, har styrelsen låtit jakträtten åtfölja jordbruksarrendet.

Härvid undantages dock alltid rätt till jakt efter älg, hjort och

rådjur. Skulle jordbruksarrendatorn ej vilja arrendera jakträtten upplåtes

denna, därest jordbruksarrendatorn däremot intet har att erinra, till annan

person. Emot arrendatorns vilja har jakträtt på jordbruksdomän endast i ett

fåtal fall upplåtits till annan. Skäl därför har då varit att styrelsen med

hänsyn till viltvårdens fordringar ansett påkallat att göra sådan upplåtelse.

Enligt styrelsens mening är arrendatorernas rätt till jakt å jordbruksdomänerna

väl tillgodosedd genom de regler, som styrelsen plägar tillämpa.

Svenska jägareförbundet anför i detta hänseende:

Beträffande jordbruksdomänerna brukar jakten i regel upplåtas särskilt,

men i den mån jakten är eller blir ledig blir enligt uppgift jordbruksarrendatorn

alltid tillfrågad. Bestämmelsen i förordningen den 22 juni 1934 om att

vid utarrendering av kronans jordbruksegendom jakträtten må helt eller

delvis undantagas och upplåtas särskilt för sig har tillkommit av jaktvårdshänsyn

och i syfte att för kronan möjliggöra utnyttjandet på bästa sätt av

den tillgång som jakten ntgör. För dessa syften är bestämmelsen väl ägnad,

och några berättigade anmärkningar mot domänstyrelsens sätt att handha

detta kunna, så vitt förbundet har sig bekant, icke framställas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.

7

Vad angår de under domänstyrelsens skogsförvaltning stående skogsj

ordbruken yttrar domänstyrelsen:

Skogsjordbruken, som äro belägna å kronoparkerna, äro av mindre omfattning

och uppehållas för att tillgodose skogsförvaltningen med tillräcklig

arbetskraft till förekommande skogsarbeten. De äro ej av sådan storlek att

brukarna därav kunna försörja sig enbart av inkomst från jordbruket. Arrendatorerna

av skogsjordbruk äro därför hänvisade även till skogsarbete

och utföra numera mot ersättning enligt gällande avtal visst antal dagsverken

åt skogsförvaltningen.

Vid utarrendering av rätt till jakt å kronopark kan därå belägna skogsjordbruk

ej undantagas, då jakt och jaktvård å det härigenom splittrade

området skulle försvåras och understundom omöjliggöras. Skogsjordbruken

äro ej heller av sådan areal att jakträtt endast å arrendeområdet skulle

kunna upplåtas särskilt för sig.

Svenska jägareförbundet framhåller, att skogsjordbrukens förekomst i

stort sett är begränsad till Svealand och Götaland, samt yttrar vidare:

Man bör hålla i minnet att avsikten med upplåtelsen av skogsbruk i huvudsak

är att tillgodose kronoparkernas behov av arbetskraft, och upplåtelsen

är därför ofta eller i regel förenad med viss arbetsskyldighet. Dessa

skogsjordbruk böra därför icke betraktas såsom jordbruksegendomar i egentlig

mening. Jakten har i de mellansvenska och södra delarna av landet ett

helt annat värde än i de norrländska ödemarkerna. För bevarande av detta

värde är det för kronan som markägare av utomordentligt stor betydelse,

att jaktmarkerna bevaras så väl arronderade som gränserna medgiva -— en

sönder styckning och en insprängning i marken av enklaver med särskild

jakträtt skulle nödvändigtvis medföra en stark reduktion av möjligheterna

för en god jaktvård och därmed även av jaktmarkens värde. I konsekvens

härmed har vid upplåtandet av skogsjordbruk jakten i regel måst undantagas

från upplåtelsen, och detta lär nog bliva nödvändigt även i fortsättningen,

därest jaktvårdens synpunkter skola tillbörligt beaktas.

I fråga om arrendeegnahemmen yttrar lantbruksstyrelsen att

något behov icke torde föreligga att reglera jakträtten på annat sätt än som

föreskrives i promemorian den 9 januari 1950.

Jakträtten för innehavare av kronojord, som avses i 7 § första

stycket jaktlagen, har berörts — förutom av Jägarnas riksförbund

i dess ovan intagna yttrande — av Svenska jägareförbundet och lantbruksstyrelsen.

Svenska jägareförbundet anför att jakträtten å de innehavda fastigheterna

med hänsyn till de mycket små arealerna i praktiken hade ringa betydelse.

Dess värde för innehavarna låge övervägande på det psykologiska planet.

Beträffande möjligheten för dessa lägenhetsinnehavare att tillåtas jaga å

angränsande kronomark uttalar däremot förbundet följande.

Enligt vad förbundet erfarit har denna möjlighet, som för respektive lägenhetsinnehavare

i många fall kan ha ett ej ringa realvärde, även i stor

utsträckning utnyttjats, och de arealer kronomark, på vilka kronotorpare och

dylika av domänstyrelsen beviljats rätt att jaga, äro förvisso betydande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.

Denna rät) har tillkommit med hänsyn till dessa lägenhetsinnehavares

relativt torftiga existensförhållanden och lägenheternas mer eller mindre

ensliga belägenhet och bör ur dessa synpunkter få anses ha varit väl motiverad.

Som en ekonomisk tillgång för kronan har jakten i de stora norrländska

relativt viltfattiga vidderna ej närmelsevis haft samma värde som i

de nedre delarna av landet, och med undantag för vissa ripmarker samt omgivningarna

kring tätorter har efterfrågan efter och priset på jaktarrenden

varit förhållandevis ringa.

På senare år har emellertid en ändring inträtt här i riktning av ökad efterfrågan

och högre priser, vilket torde sammanhänga dels med jaktens ökade

popularisering dels med ökat allmänt välstånd och motortrafikens starka

utveckling. Detta gör att torparnas av övervägande sociala skäl tillkomna

rätt till jaktutövning å kronomark, vilken rätt för kronans ekonomi rent

siffermässigt varit tämligen betydelselös, kan komma att spela en viss roll

även ekonomiskt. Ur jaktvårdens synpunkt innebär stadgandet otvivelaktigt

en eftergift, ty för en god jaktvård är det av vitalt intresse att jaktmarken

är av tillräcklig omfattning och fri från kilar eller enklaver, inom vilka

jakten disponeras av andra. Senare tiders goda arbetsförtjänster böra ha

avsevärt förbättrat torparnas ekonomiska ställning. Det ofta nog ensliga

läget och därmed sammanhängande fattigdom på förströelser bör beträffande

de norrländska torparnas jakt emellertid få anses utgöra tillräckliga

motiv för en fortsatt eftergift från ett renodlat jaktvårdskrav.

Lantbruksstyrelsen meddelar att fjällägenheterna ovan odlingsgränsen

inom Västerbottens och Norrbottens län liksom flertalet av de jämtländska

arrendelägenheterna äro upplåtna med jakträtt utom beträffande jakt efter

älg. Länsstyrelsen brukar dock på ansökning av vederbörande lägenhetsinnehavare

meddela viss dispens i fråga om älgjakten. Från lägenhetsinnehavarna

har, enligt vad lantbruksstyrelsen uppgiver, ej försports någon missbelåtenhet

med jakträtten såsom den nu är reglerad.

Utskottet.

Som allmän grundsats vid utarrendering av jordbruk gäller enligt 7 §

andra stycket jaktlagen för såväl kronans jord som jord i enskild ägo, att

brukaren äger nyttja den jakt, som hör till marken, där ej annat avtalats.

Vad angår kronoarrenden förekommer förbehåll om undantagande helt eller

delvis av jakträtten enligt grunder, som angivas i 1934 års arrendeförordning.

Denna förordning avser jordbruksegendomar under domänstyrelsens

förvaltning (jordbruksdomäner och skogsjordbruk). I förordningens

6 § stadgas, att rättighet att jaga å jordbruksegendoms ägor må vid egendomens

utarrendering helt eller delvis undantagas och upplåtas särskilt för

sig, där sådant anses lämpligt med hänsyn till jaktvården eller av andra

skäl. I fråga om de under lantbruksstyrelsens förvaltning stående arrendeegnahemmen

ha närmare riktlinjer för disponerandet av jakträtten angivits

i en inom jordbruksdepartementet år 1950 upprättad promemoria. Vidare

må nämnas, att särskilda bestämmelser för vissa kategorier brukare av kronojord

(boställshavare, åbor å kronohemman m. fl.) ha givits i första styc
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.

9

ket av det ovan berörda stadgandet i jaktlagen. Dessa grupper ha fått jakträtten

sig tillförsäkrad, för flertalet dock med det undantaget, att jakträtten

ej innefattar rätt till jakt efter älg.

Motionärerna uttala, att utan tvivel syftet med de bestämmelser som gälla

är att kronoarrendator som regel skall tillförsäkras jakträtten å det område

han brukar. De anse det olämpligt att man såsom ofta sker avstänger arrendatorn

från jakträtten, då egendomen är av mindre omfattning och i

jaktligt avseende icke heller kan sammanföras med andra kronan tillhöriga

egendomar. Motionärerna medgiva, att skäl i vissa fall kunna föreligga att

jakträtt å kronojord upplåtes till annan än den som brukar jorden. Bestämmelsen

härom i 6 § arrendeförordningen anse motionärerna emellertid kautschukartad

och inbjudande till slentrianmässigt godtycke vid tillämpningen.

Bestämmelsen bör enligt motionärernas mening utformas så, att jakträtten

skall ingå i jordbruksarrendet, såvida icke särskilt starka skäl med

hänsyn till jaktvården kunna anföras till stöd för särskiljande.

Av den utredning som verkställts i anledning av motionerna framgår, att

det vid upplåtelse av arrende av jordbruksdomäner är vanligt, att rätten

till jakt efter småvilt erbjudes arrendatorn. Vid skogsjordbruken brukar

däremot jakträtten i regel helt undantagas vid utarrenderingen. Anledningen

härtill angives vara, att det är önskvärt att hålla jaktområdena å kronoparkerna

obrutna. Skogsjordbruken anses dessutom alltför små för att

lämpligen kunna utgöra fristående jaktområden.

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att brukare av kronojord icke

böra generellt utestängas från jakt å kronojorden. Även då egendomen är av

mindre omfattning bör arrendatorn principiellt ha möjlighet att få jakträtt.

I likhet med vad som enligt jordbruksdepartementets förutnämnda promemoria

tillämpas vid arrendeegnahemmen synes arrendator å skogsjordbruk,

vilken är lämplig därtill, i varje fall böra ges företräde till jakträtten, då han

disponerar jakträtt å angränsande marker eller då den arrenderade egendomen

tillsammans med andra fastigheter bildar ett större sammanhängande

för jakt lämpligt område eller då egendomen är ansluten till ett jaktvårdsområde.

Över huvud taget får det anses stå i överensstämmelse med

andan i de gällande föreskrifterna, att arrendatorn erbjudes jakträtten, då

anledning linnes till antagande, att en god viltvård kommer att bestå även

efter upplåtelsen.

I många fall kunna kronoarrendatorer beredas jaktmöjligheter och viltvårdsarbetet

främjas genom alt arrendatorerna inlemmas i jaktvårdsföreningar.

Initiativ och understöd från domänverkets sida torde kunna vara

av stor betydelse för denna enligt utskottets mening värdefulla föreningsverksamhet.

Den förutsätter ju emellertid icke, att arrendatorerna såsom i

motionerna åsyftas erhålla jakträtten just å den av dem brukade jorden.

Såval å jordbruksdomäner som å skogsjordbruk kunna jaktförhållandena

vara av den mest skiftande karaktär. Såsom framhölls redan vid arrendetörordningens

tillkomst synes det därför ej lämpligt att i avseende å jakträtten

snävt binda domänstyrelsens handlingsfrihet. Närmare än vad 0 §

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952.9 samt. 3 avd Kr 17.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17.

arrendeförordningen anger bör sålunda icke genom bindande bestämmelser

preciseras, under vilka förutsättningar jakträtten må kunna undantagas vid

utarrendering av jordbruksegendom under domänstyrelsens förvaltning. Utskottet

vill alltså icke förorda ändrade författningsbestämmelser i ämnet.

Vad angår sådana brukare av kronojord, som avses i 7 § första stycket

jaktlagen, har Jägarnas riksförbund i sitt över motionerna avgivna yttrande

förordat, att det i lagen stadgade förbehållet om undantagande av jakten

efter älg borttages. Utskottet vill erinra om att ett liknande förslag framfördes

i motion vid 1938 års riksdag i samband med behandlingen av den

då framlagda propositionen med förslag till jaktlag men avvisades av riksdagen

(se jordbruksutskottets utlåtande 1938:53 s. 30). Enligt utskottets

mening finnes ej anledning att frångå den ståndpunkt riksdagen tidigare

intagit i frågan.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 56 och II: 74, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 april 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,

Lars Andersson, Eskilsson, Lindahl, Ivar Nilzon och Boo;

från andra kammaren: herrar Ericsson i Sörsjön, Åhman, Andersson

i Mölndal, von Seth, Levin’, Jansson i Aspeboda*, Jansson i Hällefors och

Nestrup*.

'' Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521133

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.