Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst förtydligande av 2 kap. 61 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 68 i första kammaren av herr Falk och nr 97 i andra kammaren av herr Jansson i Hällefors.
1952-04-22 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1952:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst förtydligande av 2 kap. 61 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 68 i första kammaren av herr Falk och nr 97 i andra kammaren av herr Jansson i Hällefors.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.
1
Nr 18.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst förtydligande
av 2 kap. 61 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 68 i första kammaren av herr Falk
och nr 97 i andra kammaren av herr Jansson i Hällefors. I motionerna, vilka
äro likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådan ändring i arrendelagen, att
av lagtexten klart framgår vad som förstås med mindre reparationer».
Beträffande motiveringen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionerna.
Gällande bestämmelser.
Bestämmelser om arrende finnas i 2 kap. lagen den 74 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom. I en första avdelning upptar kapitlet allmänna
bestämmelser om jordbruksarrende. Bl. a. stadgas, i 1 §, att avtal, varigenom
jord upplåtes till brukande mot lega, skall upprättas skriftligen. I avhandlingen
skola upptagas samtliga villkor som betingas. Ändring eller tillägg,
som ej avfattas skriftligen, är utan verkan. Beträffande arrendatorns underhållsskyldighet
föreskrives i 10 §, att det åligger honom att väl hävda jorden
samt vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter,
så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter han denna skyldighet,
är han pliktig att utgiva ersättning till jordägaren när fastigheten
avträdes. Å andra sidan är arrendatorn vid avträdet berättigad till gottgörelse,
om han avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet.
Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall, såvida icke på
grund av överenskommelse bevisning angående fastighetens skick är obehövlig,
hållas syn, när fastigheten tillträdes och när den avträdes. Syn skall enligt
11 § förrättas av minst två med ortens förhållanden förtrogna män, vilka
uttagas bland nämndemän, ägodelningsnämndemän eller för lantmäteriförrättningar
utsedda gode män. Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas
om valet, utses synemännen av domaren i orten. Klander av synen skall enligt
13 § senast inom tre månader instämmas till domstol; eljest gäller synen
såsom fullt bevis för fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet.
I en senare avdelning av 2 kap. nyttjanderättslagen finnas särskilda bestämmelser
för vissa jordbruksarrenden. Dessa bestämmelser äga med vissa
undantag tillämpning å upplåtelse av arrende å brukningsdel, som omfattar
högst femtio hektar odlad jord, såvida densamma tillhör bolag, förening
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 aud. Nr 18.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.
eller stiftelse eller vissa andra närmare angivna jordägarkategorier (s. k.
sociala arrenden). Bestämmelserna syfta till att åt dessa grupper av arrendatorer
bereda en tryggare ställning i rättsförhållandet till jordägaren. Bl. a.
har jordägaren ålagts ökade förpliktelser i avseende å byggnadernas beskaffenhet
och underhållet av desamma. Enligt 2 kap. 59 § åligger det sålunda
jordägaren att vid tillträdet avlämna bostadshus i det skick, som motsvarar
vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, samt för jordbruket nödiga
ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen påkallas ombyggnad
eller annan än mindre reparation. Med mindre reparation förstås enligt
samma lagrum »avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbeklädnad,
fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom
andra åtgärder, vilka äro alt anse såsom tillfällig lagning». Begreppet
mindre reparation återkommer i 2 kap. 61 §, som avser arrendatorns underhållsskyldighet.
Detta stadgande lyder:
Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga
byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhålla
övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden
försämras; äge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns
vållande timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för
kostnaden. Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han
jordägaren, när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen
bekostnad avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse
av jordägaren.
I arrendeavtalet intaget förbehåll, som strider mot de nämnda stadgandena
i 2 kap. 59 och 61 §§, är enligt 65 § utan verkan mot arrendatorn.
Historik.
Genom 1907 års nyttjanderättslag infördes för första gången arrendet såsom
ett enhetligt rättsinstitut i vår lagstiftning. Redan i denna lag funnos
vissa regler av den natur, att de ej kunde sättas ur kraft genom avtal; i
princip byggde emellertid lagen på avtalsfrihetens grund. Vid antagandet av
lagen hade man klart för sig, att vissa slag av arrenden krävde en särskild
reglering. Norrlandskommittén hade 1904 framlagt ett förslag till särskild
arrendelag för Norrland och Dalarna, vilket lades till grund för den år
1909 antagna lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna
(den s. k. norrländska arrendelagen). Bestämmelserna i denna lag, vilka
avsågo arrenden under bolag och vissa därmed jämförliga jordägare, voro
i stor utsträckning av tvingande beskaffenhet. Beträffande underhållsskyldighetens
fördelning mellan jordägaren och arrendatorn funnos i lagen bestämmelser,
som i huvudsak motsvarade de nuvarande stadgandena i 2 kap.
61 § nyttjanderättslagen. Beskrivningen av begreppet mindre reparation var
likalydande med den nuvarande definitionen i 2 kap. 59 §. Den kommenterades
i norrlandskommitténs betänkande (s. 168) endast i så måtto, att
beskrivningen betecknades såsom »uppräknande», varjämte framhölls, att
alla däri ej nämnda reparationer vore att anse såsom större.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.
3
År 1927 reviderade man den allmänna nyttjanderättslagen i syfte att
skapa en social arrendelagstiftning även för mellersta och södra delarna av
riket. Till grund för revisionen låg ett av jordsakkunniga år 1926 avgivet
betänkande (SOU 1926: 8). I en särskild avdelning av lagen infördes bestämmelser
om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda
jordägare, vilka bestämmelser gällde beträffande brukningsdelar om minst
fyra och högst tjugufem hektar odlad jord. Bl. a. upptogs från norrländska
arrendelagen principen om begränsning av arrendatorns underhållsskyldighet
till att avse blott mindre reparationer.
Sin nuvarande utformning har arrendelagstiftningen erhållit genom lag
den 22 december 1943, som trätt i kraft den 1 januari 1944. Denna lagstiftning
har utarbetats på grundval av ett av 1936 års arrendeutredning avgivet
betänkande (SOU 1936:38). I samband med genomförandet av 1943
års lagstiftning har den särskilda norrländska arrendelagen upphävts. I
stället har tillämpligheten av de sociala arrendebestämmelserna i nyttjanderättslagen
utsträckts. Bl. a. har den nedre arealgränsen borttagits och den
övre vidgats till femtio hektar. Beskrivningen av begreppet mindre reparation
har som nämnts samma lydelse som den hade i den särskilda norrländska
lagen.
Tillämpningen av bestämmelserna om arrendators skyldighet att
verkställa mindre reparationer.
I den av Skarstedt-Ekberg-Anderberg utgivna kommentaren till arrendelagstiftningen
av år 1943 (andra upplagan, 1946) finnas vissa uttalanden
rörande tillämpningen av reglerna om arrendators skyldighet att verkställa
mindre reparationer. Ur kommentaren må här återgivas följande:
I rättstillämpningen kan naturligtvis understundom tvekan uppkomma,
huruvida en viss reparation är att hänföra till större eller mindre. Då den
i 59 § 1 st. upptagna definitionen redan före 1943 års lagstiftning ägt tilllämpning
på arrenden under bolag och med dem likställda jordägare, torde
dock numera flerstädes en jämförelsevis fast praxis hava utbildat sig. Såsom
belysande härför må från ett kontraktsformulär, utgivet av Sveriges skogsägareförbund,
återgivas följande klausul: »Till mindre reparationer räknas:
underhåll av rödfärgning och tjärstrykning, underhåll av all inre målning,
omsättning av tapeter, ersättande av trasiga tegelpannor och lagning av
spåntak, lagning av golv och trappor, reparation av fönster och dörrar, omsättning
av kakelugnar, ersättande av löstagbara, skadade delar av spisar,
inläggning av nya pallar i stall och ladugård," reparation av häckar därstädes,
förnyande av vindskidor, nock och stuprännor å åbyggnaderna, lagning och
erforderlig rensning av vatten- och värmeledning samt brunnar jämte alla
åtgärder i övrigt, som kunna räknas till löpande underhåll».
Dessa arbeten äro till stor del sådana som en praktisk jordbrukare torde
kunna utföra själv utan att vara särskilt utbildad i det hantverk varom är
fråga. Att yrkesutbildning kräves för reparationens utförande lärer emellertid
icke i och för sig hindra, att denna kan betraktas såsom eu mindre
reparation. Utmärkande för detta begrepp är enligt lagen arbetets karaktär
av tillfällig lagning. Nyinläggning av takstolar eller golvbjälkar eller full
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.
ständig omläggning av golv torde sålunda icke böra betraktas såsom mindre
reparation. Förbehåll att arrendatorn skall utföra dylika arbeten får således
enligt 65 § 2 st. anses vara utan verkan mot arrendatorn. Däremot torde ett
åtagande av arrendatorn att årligen omlägga viss mindre del av ett halmtak
kunna anses bindande, även om sådant arbete med tiden leder till att det
gamla taket blir helt ersatt av ett nytt.
Såsom av det föregående framgår, måste synemännen vid tillträdessynen
noga beakta den skillnad beträffande mindre reparationer å bostadshus,
som lagen gör. Sådana arbeten, som krävas för att detta hus skall vara i det
skick hälsovårdsstadgan föreskriver, såsom lagning av söndriga fönsterrutor,
tätning av fönster och ytterdörrar, omsättning av kakelugnar o. d.,
skola de ålägga jordägaren att ombesörja, medan andra arbeten såsom lagning
av tapeter, bättring av målning o. d. skola allenast antecknas såsom
tillträdesbrist. Botandet av sistnämnda brister ankommer å arrendatorn
själv, liksom han har att avhjälpa alla mindre brister å ekonomihusen.
I motionerna omnämnes ett rättsfall, för vilket utskottet, på grundval av
handlingar som infordrats från nedre justitierevisionen, här vill lämna en
närmare redogörelse.
Genom kontrakt den 24 januari 1944 utarrenderade A. en jordbruksfastighet
till B. för tiden den 14 mars 1944—den 14 mars 1949. Sedan B. den 14
mars 1949 frånträtt arrendet samt fastigheten utarrenderats till ny arrendator,
förrättades den 28 maj 1949 syn till efterrättelse mellan A. såsom jordägare
och B. såsom avträdande arrendator. Vid synen påfördes B. vissa närmare
angivna brister. B. klandrade synen vid Kinda och Ydre domsagas häradsrätt
och anförde, såvitt nu är i fråga, i huvudsak följande: Å arrendeavtalet
hade bestämmelserna om s. k. sociala arrenden varit tillämpliga.
Till följd härav hade det ålegat B. bl. a. att avhjälpa sådana brister å nödiga
byggnader, som föranlett blott mindre reparationer och som varit att
anse som tillfällig lagning. B. hade emellertid vid avträdessynen påförts belopp
för brister beträffande rödfärgning, tjärstrykning samt yttre och inre
målning, vilka belopp överstigit vad vid tillträdet påförts A. i samma avseende.
B. hade sålunda i dylikt hänseende påförts brister till ett sammanlagt
belopp av 252 kronor. Enligt B:s uppfattning hade avhjälpandet av
dessa brister helt bort åvila A. Bristerna hade vid båda synerna uppskattats
efter den s. k. slitningsprincipen. Vid tillämpningen av denna princip
utginge man tydligen ifrån att arrendatorn hade hela underhållsskyldigheten
i det avseende varom fråga vore. Det syntes emellertid icke. vara förenligt
med vanligt språkbruk att som smärre reparationer av tillfälligt slag beteckna
hela underhållet av byggnadernas rödfärgning och tjärstrykning samt
yttre och inre målning. Den redogörelse för innebörden av begreppet mindre
reparation som förekomme i Skarstedt-Ekberg-Anderbergs kommentar till
1943 års arrendelagstiftning saknade stöd i förarbetena till lagstiftningen.
Av kontraktsformulär som tillämpades av vissa bolag och av domänverket
framginge att lagens beskrivning icke allmänt uppfattades så i det praktiska
livet, som den nämnda lagkommentaren kunde låta förmoda.
A. invände i målet att rödfärgning och tjärstrykning vore att anse såsom
ett underhåll till förhindrande av rötskador i trävirket och vore ett enkelt
arbete, som kunde utföras av vem som helst och som också i de flesta fall
utfördes av eget folk. Tjärstrykning brukade sålunda i ladugårdarna ske
årligen på somrarna i samband med kalkning och rengöring, och rödfärgning
utfördes i mån av behov vid uppehåll i jordbruksarbetet. Det vore sålunda
icke stridande mot språkbruket att beteckna dessa arbeten såsom
tillfälliga.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.
5
I dom den 17 februari 1950 yttrade häradsrätten, att de ifrågavarande underhållsarbetena
inom Östergötlands län vanligen ansåges åvila en arrendator,
att bristerna uppskattats efter den s. k. slitningsprincipen, samt att ett
sådant förfaringssätt kommit till användning jämväl vid den syn som av
B. godkänts att gälla såsom tillträdessyn för B. Med hänsyn härtill fann
häradsrätten B. vara skyldig att svara för ifrågavarande brister å tillhopa
252 kronor.
Göta hovrätt, varest B. vädjade, fann i dom den 28 juni 1950 ej skäl att
göra ändring i häradsrättens dom.
B. fullföljde talan hos högsta domstolen och begärde prejudikatsdispens.
Genom beslut den 11 juni 1951 fann högsta domstolen emellertid ej skäl
att meddela prövningstillstånd, varför hovrättens dom skulle stå fast.
Utskottet.
Enligt de allmänna grunder som gälla för jordbruksarrende åligger det,
såvida annat ej avtalas, arrendatorn att underhålla de i arrendet ingående
byggnaderna, så att de ej försämras under arrendetiden. Vid de s. k. sociala
arrendena, det vill säga arrenden som upplåtas av bolag och vissa därmed
likställda jordägare, är emellertid arrendatorns underhållsskyldighet mera
begränsad. Det ankommer på honom att avhjälpa sådana brister, som föranleda
blott mindre reparation. I arrendeavtalet intaget förbehåll, som strider
häremot, är utan verkan gentemot arrendatorn. Med mindre reparation
förstås enligt 2 kap. 59 § nyttjanderättslagen »avhjälpande av smärre brister
å golv, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar
och fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig
lagning».
Såsom framgår av den redogörelse utskottet lämnat ha de ifrågavarande
tvingande bestämmelserna om inskränkt underhållsskyldighet för arrendator
vid vissa slag av arrenden funnits länge i vår lagstiftning. De infördes
första gången i 1909 års norrländska arrendelag. År 1927 erhöllo bestämmelserna,
såvitt angick arrenden omfattande högst tjugufem hektar odlad
jord, giltighet över hela riket, och sedan den 1 januari 1944 äro de gällande
för arrenden om högst femtio hektar odlad jord.
I motionerna har riktats kritik mot det sätt varpå dessa bestämmelser tilllämpas
i vissa delar av landet. Det påtalas att det på sina håll vore brukligt,
att arrendatorn påfördes reparationer och underhållsarbeten, som icke vore
av tillfällig natur, såsom rödfärgning och andra målningsarbeten, varvid
uppskattning skedde enligt den s. k. slitningsprincipen. Enligt denna princip
påföres arrendatorn så mycket av kostnaden för rödfärgning, som föranledes
av förhållandet mellan arrendatorns besittningstid och den tid en rödfärgning
varar. Sålunda påföres arrendatorn fem åttondedclar av kostnaden
för rödfärgning, om arrendetiden varit fem år och ingen rödfärgning utförts
under denna tid samt nyfärgning antages ha en varaktighetstid av
åtta år. Motionärerna göra gällande, att det vid bestämmelsernas tillkomst
icke varit avsikten att dylika arbeten skulle falla under begreppet mindre
reparation, och de önska ett förtydligande av lagtexten i syfte att förebygga
denna enligt deras mening alltför vidsträckta tolkning av begreppet.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.
I förarbetena till de ändringar i arrendelagstiftningen, som vid olika tillfällen
genomförts, finnas såvitt utskottet kunnat finna ej några närmare
kommentarer till lagtextens beskrivning av begreppet mindre reparation.
Det ligger också i sakens natur, att en exakt gränsdragning icke kan göras
vare sig i lagtext eller motiv, utan frågan får överlämnas till rättstillämpningen
för bedömande i varje särskilt fall. Motionerna avse som nämnts
närmast spörsmålet, huruvida det vid socialt arrende bör kunna åläggas
arrendatorn — enligt föreskrift i arrendekontraktet eller med direkt tilllämpning
av nyttjanderättslagens bestämmelser — att på grundval av slitningsprincipen
svara för rödfärgning och andra målningsarbeten. Högsta
domstolen har i ett fall vägrat prövningstillstånd vid fullföljd av talan mot
en hovrättsdom, i vilken detta spörsmål besvarats jakande. Enligt utskottets
mening kunna några vägande invändningar knappast riktas mot det resultat,
till vilket denna lagtillämpning kommit. Rödfärgning och viss annan
målning torde ofta med fördel kunna utföras av arrendatorn själv och
hans husfolk utan biträde av yrkesutbildad arbetskraft. Vad beträffar slitningsprincipen
är användningen av denna princip ej behandlad i lagen.
Spörsmålet om tillämpningen av slitningsprincipen är ej av betydelse enbart
för de sociala arrendena utan har större räckvidd. Det synes ej för närvarande
finnas anledning att upptaga frågan om reglering i lag av nämnda
princip, utan utvecklingen i rättspraxis torde tills vidare få avvaktas.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1: 68 och II: 97, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 april 1952.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,
Albert Hermansson*, Lars Andersson, Eskilsson, Lindahl och Ivar
Nilzon;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i
Sörsjön, Åhman, Andersson i Mölndal, von Seth, Jansson i Aspeboda* och
Jansson i Hällefors.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Jansson i Hällefors.
Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
521170
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.