Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst förtydligande av 2 kap. 61 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 68 i första kammaren av herr Falk och nr 97 i andra kammaren av herr Jansson i Hällefors.

1952-04-22 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1952:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst förtydligande av 2 kap. 61 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 68 i första kammaren av herr Falk och nr 97 i andra kammaren av herr Jansson i Hällefors.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

1

Nr 18.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst förtydligande

av 2 kap. 61 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 68 i första kammaren av herr Falk

och nr 97 i andra kammaren av herr Jansson i Hällefors. I motionerna, vilka

äro likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådan ändring i arrendelagen, att

av lagtexten klart framgår vad som förstås med mindre reparationer».

Beträffande motiveringen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa

till motionerna.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser om arrende finnas i 2 kap. lagen den 74 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom. I en första avdelning upptar kapitlet allmänna

bestämmelser om jordbruksarrende. Bl. a. stadgas, i 1 §, att avtal, varigenom

jord upplåtes till brukande mot lega, skall upprättas skriftligen. I avhandlingen

skola upptagas samtliga villkor som betingas. Ändring eller tillägg,

som ej avfattas skriftligen, är utan verkan. Beträffande arrendatorns underhållsskyldighet

föreskrives i 10 §, att det åligger honom att väl hävda jorden

samt vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter,

så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter han denna skyldighet,

är han pliktig att utgiva ersättning till jordägaren när fastigheten

avträdes. Å andra sidan är arrendatorn vid avträdet berättigad till gottgörelse,

om han avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall, såvida icke på

grund av överenskommelse bevisning angående fastighetens skick är obehövlig,

hållas syn, när fastigheten tillträdes och när den avträdes. Syn skall enligt

11 § förrättas av minst två med ortens förhållanden förtrogna män, vilka

uttagas bland nämndemän, ägodelningsnämndemän eller för lantmäteriförrättningar

utsedda gode män. Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas

om valet, utses synemännen av domaren i orten. Klander av synen skall enligt

13 § senast inom tre månader instämmas till domstol; eljest gäller synen

såsom fullt bevis för fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet.

I en senare avdelning av 2 kap. nyttjanderättslagen finnas särskilda bestämmelser

för vissa jordbruksarrenden. Dessa bestämmelser äga med vissa

undantag tillämpning å upplåtelse av arrende å brukningsdel, som omfattar

högst femtio hektar odlad jord, såvida densamma tillhör bolag, förening

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 aud. Nr 18.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

eller stiftelse eller vissa andra närmare angivna jordägarkategorier (s. k.

sociala arrenden). Bestämmelserna syfta till att åt dessa grupper av arrendatorer

bereda en tryggare ställning i rättsförhållandet till jordägaren. Bl. a.

har jordägaren ålagts ökade förpliktelser i avseende å byggnadernas beskaffenhet

och underhållet av desamma. Enligt 2 kap. 59 § åligger det sålunda

jordägaren att vid tillträdet avlämna bostadshus i det skick, som motsvarar

vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, samt för jordbruket nödiga

ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen påkallas ombyggnad

eller annan än mindre reparation. Med mindre reparation förstås enligt

samma lagrum »avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbeklädnad,

fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom

andra åtgärder, vilka äro alt anse såsom tillfällig lagning». Begreppet

mindre reparation återkommer i 2 kap. 61 §, som avser arrendatorns underhållsskyldighet.

Detta stadgande lyder:

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga

byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhålla

övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden

försämras; äge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns

vållande timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för

kostnaden. Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han

jordägaren, när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen

bekostnad avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse

av jordägaren.

I arrendeavtalet intaget förbehåll, som strider mot de nämnda stadgandena

i 2 kap. 59 och 61 §§, är enligt 65 § utan verkan mot arrendatorn.

Historik.

Genom 1907 års nyttjanderättslag infördes för första gången arrendet såsom

ett enhetligt rättsinstitut i vår lagstiftning. Redan i denna lag funnos

vissa regler av den natur, att de ej kunde sättas ur kraft genom avtal; i

princip byggde emellertid lagen på avtalsfrihetens grund. Vid antagandet av

lagen hade man klart för sig, att vissa slag av arrenden krävde en särskild

reglering. Norrlandskommittén hade 1904 framlagt ett förslag till särskild

arrendelag för Norrland och Dalarna, vilket lades till grund för den år

1909 antagna lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna

(den s. k. norrländska arrendelagen). Bestämmelserna i denna lag, vilka

avsågo arrenden under bolag och vissa därmed jämförliga jordägare, voro

i stor utsträckning av tvingande beskaffenhet. Beträffande underhållsskyldighetens

fördelning mellan jordägaren och arrendatorn funnos i lagen bestämmelser,

som i huvudsak motsvarade de nuvarande stadgandena i 2 kap.

61 § nyttjanderättslagen. Beskrivningen av begreppet mindre reparation var

likalydande med den nuvarande definitionen i 2 kap. 59 §. Den kommenterades

i norrlandskommitténs betänkande (s. 168) endast i så måtto, att

beskrivningen betecknades såsom »uppräknande», varjämte framhölls, att

alla däri ej nämnda reparationer vore att anse såsom större.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

3

År 1927 reviderade man den allmänna nyttjanderättslagen i syfte att

skapa en social arrendelagstiftning även för mellersta och södra delarna av

riket. Till grund för revisionen låg ett av jordsakkunniga år 1926 avgivet

betänkande (SOU 1926: 8). I en särskild avdelning av lagen infördes bestämmelser

om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda

jordägare, vilka bestämmelser gällde beträffande brukningsdelar om minst

fyra och högst tjugufem hektar odlad jord. Bl. a. upptogs från norrländska

arrendelagen principen om begränsning av arrendatorns underhållsskyldighet

till att avse blott mindre reparationer.

Sin nuvarande utformning har arrendelagstiftningen erhållit genom lag

den 22 december 1943, som trätt i kraft den 1 januari 1944. Denna lagstiftning

har utarbetats på grundval av ett av 1936 års arrendeutredning avgivet

betänkande (SOU 1936:38). I samband med genomförandet av 1943

års lagstiftning har den särskilda norrländska arrendelagen upphävts. I

stället har tillämpligheten av de sociala arrendebestämmelserna i nyttjanderättslagen

utsträckts. Bl. a. har den nedre arealgränsen borttagits och den

övre vidgats till femtio hektar. Beskrivningen av begreppet mindre reparation

har som nämnts samma lydelse som den hade i den särskilda norrländska

lagen.

Tillämpningen av bestämmelserna om arrendators skyldighet att

verkställa mindre reparationer.

I den av Skarstedt-Ekberg-Anderberg utgivna kommentaren till arrendelagstiftningen

av år 1943 (andra upplagan, 1946) finnas vissa uttalanden

rörande tillämpningen av reglerna om arrendators skyldighet att verkställa

mindre reparationer. Ur kommentaren må här återgivas följande:

I rättstillämpningen kan naturligtvis understundom tvekan uppkomma,

huruvida en viss reparation är att hänföra till större eller mindre. Då den

i 59 § 1 st. upptagna definitionen redan före 1943 års lagstiftning ägt tilllämpning

på arrenden under bolag och med dem likställda jordägare, torde

dock numera flerstädes en jämförelsevis fast praxis hava utbildat sig. Såsom

belysande härför må från ett kontraktsformulär, utgivet av Sveriges skogsägareförbund,

återgivas följande klausul: »Till mindre reparationer räknas:

underhåll av rödfärgning och tjärstrykning, underhåll av all inre målning,

omsättning av tapeter, ersättande av trasiga tegelpannor och lagning av

spåntak, lagning av golv och trappor, reparation av fönster och dörrar, omsättning

av kakelugnar, ersättande av löstagbara, skadade delar av spisar,

inläggning av nya pallar i stall och ladugård," reparation av häckar därstädes,

förnyande av vindskidor, nock och stuprännor å åbyggnaderna, lagning och

erforderlig rensning av vatten- och värmeledning samt brunnar jämte alla

åtgärder i övrigt, som kunna räknas till löpande underhåll».

Dessa arbeten äro till stor del sådana som en praktisk jordbrukare torde

kunna utföra själv utan att vara särskilt utbildad i det hantverk varom är

fråga. Att yrkesutbildning kräves för reparationens utförande lärer emellertid

icke i och för sig hindra, att denna kan betraktas såsom eu mindre

reparation. Utmärkande för detta begrepp är enligt lagen arbetets karaktär

av tillfällig lagning. Nyinläggning av takstolar eller golvbjälkar eller full
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

ständig omläggning av golv torde sålunda icke böra betraktas såsom mindre

reparation. Förbehåll att arrendatorn skall utföra dylika arbeten får således

enligt 65 § 2 st. anses vara utan verkan mot arrendatorn. Däremot torde ett

åtagande av arrendatorn att årligen omlägga viss mindre del av ett halmtak

kunna anses bindande, även om sådant arbete med tiden leder till att det

gamla taket blir helt ersatt av ett nytt.

Såsom av det föregående framgår, måste synemännen vid tillträdessynen

noga beakta den skillnad beträffande mindre reparationer å bostadshus,

som lagen gör. Sådana arbeten, som krävas för att detta hus skall vara i det

skick hälsovårdsstadgan föreskriver, såsom lagning av söndriga fönsterrutor,

tätning av fönster och ytterdörrar, omsättning av kakelugnar o. d.,

skola de ålägga jordägaren att ombesörja, medan andra arbeten såsom lagning

av tapeter, bättring av målning o. d. skola allenast antecknas såsom

tillträdesbrist. Botandet av sistnämnda brister ankommer å arrendatorn

själv, liksom han har att avhjälpa alla mindre brister å ekonomihusen.

I motionerna omnämnes ett rättsfall, för vilket utskottet, på grundval av

handlingar som infordrats från nedre justitierevisionen, här vill lämna en

närmare redogörelse.

Genom kontrakt den 24 januari 1944 utarrenderade A. en jordbruksfastighet

till B. för tiden den 14 mars 1944—den 14 mars 1949. Sedan B. den 14

mars 1949 frånträtt arrendet samt fastigheten utarrenderats till ny arrendator,

förrättades den 28 maj 1949 syn till efterrättelse mellan A. såsom jordägare

och B. såsom avträdande arrendator. Vid synen påfördes B. vissa närmare

angivna brister. B. klandrade synen vid Kinda och Ydre domsagas häradsrätt

och anförde, såvitt nu är i fråga, i huvudsak följande: Å arrendeavtalet

hade bestämmelserna om s. k. sociala arrenden varit tillämpliga.

Till följd härav hade det ålegat B. bl. a. att avhjälpa sådana brister å nödiga

byggnader, som föranlett blott mindre reparationer och som varit att

anse som tillfällig lagning. B. hade emellertid vid avträdessynen påförts belopp

för brister beträffande rödfärgning, tjärstrykning samt yttre och inre

målning, vilka belopp överstigit vad vid tillträdet påförts A. i samma avseende.

B. hade sålunda i dylikt hänseende påförts brister till ett sammanlagt

belopp av 252 kronor. Enligt B:s uppfattning hade avhjälpandet av

dessa brister helt bort åvila A. Bristerna hade vid båda synerna uppskattats

efter den s. k. slitningsprincipen. Vid tillämpningen av denna princip

utginge man tydligen ifrån att arrendatorn hade hela underhållsskyldigheten

i det avseende varom fråga vore. Det syntes emellertid icke. vara förenligt

med vanligt språkbruk att som smärre reparationer av tillfälligt slag beteckna

hela underhållet av byggnadernas rödfärgning och tjärstrykning samt

yttre och inre målning. Den redogörelse för innebörden av begreppet mindre

reparation som förekomme i Skarstedt-Ekberg-Anderbergs kommentar till

1943 års arrendelagstiftning saknade stöd i förarbetena till lagstiftningen.

Av kontraktsformulär som tillämpades av vissa bolag och av domänverket

framginge att lagens beskrivning icke allmänt uppfattades så i det praktiska

livet, som den nämnda lagkommentaren kunde låta förmoda.

A. invände i målet att rödfärgning och tjärstrykning vore att anse såsom

ett underhåll till förhindrande av rötskador i trävirket och vore ett enkelt

arbete, som kunde utföras av vem som helst och som också i de flesta fall

utfördes av eget folk. Tjärstrykning brukade sålunda i ladugårdarna ske

årligen på somrarna i samband med kalkning och rengöring, och rödfärgning

utfördes i mån av behov vid uppehåll i jordbruksarbetet. Det vore sålunda

icke stridande mot språkbruket att beteckna dessa arbeten såsom

tillfälliga.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

5

I dom den 17 februari 1950 yttrade häradsrätten, att de ifrågavarande underhållsarbetena

inom Östergötlands län vanligen ansåges åvila en arrendator,

att bristerna uppskattats efter den s. k. slitningsprincipen, samt att ett

sådant förfaringssätt kommit till användning jämväl vid den syn som av

B. godkänts att gälla såsom tillträdessyn för B. Med hänsyn härtill fann

häradsrätten B. vara skyldig att svara för ifrågavarande brister å tillhopa

252 kronor.

Göta hovrätt, varest B. vädjade, fann i dom den 28 juni 1950 ej skäl att

göra ändring i häradsrättens dom.

B. fullföljde talan hos högsta domstolen och begärde prejudikatsdispens.

Genom beslut den 11 juni 1951 fann högsta domstolen emellertid ej skäl

att meddela prövningstillstånd, varför hovrättens dom skulle stå fast.

Utskottet.

Enligt de allmänna grunder som gälla för jordbruksarrende åligger det,

såvida annat ej avtalas, arrendatorn att underhålla de i arrendet ingående

byggnaderna, så att de ej försämras under arrendetiden. Vid de s. k. sociala

arrendena, det vill säga arrenden som upplåtas av bolag och vissa därmed

likställda jordägare, är emellertid arrendatorns underhållsskyldighet mera

begränsad. Det ankommer på honom att avhjälpa sådana brister, som föranleda

blott mindre reparation. I arrendeavtalet intaget förbehåll, som strider

häremot, är utan verkan gentemot arrendatorn. Med mindre reparation

förstås enligt 2 kap. 59 § nyttjanderättslagen »avhjälpande av smärre brister

å golv, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar

och fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig

lagning».

Såsom framgår av den redogörelse utskottet lämnat ha de ifrågavarande

tvingande bestämmelserna om inskränkt underhållsskyldighet för arrendator

vid vissa slag av arrenden funnits länge i vår lagstiftning. De infördes

första gången i 1909 års norrländska arrendelag. År 1927 erhöllo bestämmelserna,

såvitt angick arrenden omfattande högst tjugufem hektar odlad

jord, giltighet över hela riket, och sedan den 1 januari 1944 äro de gällande

för arrenden om högst femtio hektar odlad jord.

I motionerna har riktats kritik mot det sätt varpå dessa bestämmelser tilllämpas

i vissa delar av landet. Det påtalas att det på sina håll vore brukligt,

att arrendatorn påfördes reparationer och underhållsarbeten, som icke vore

av tillfällig natur, såsom rödfärgning och andra målningsarbeten, varvid

uppskattning skedde enligt den s. k. slitningsprincipen. Enligt denna princip

påföres arrendatorn så mycket av kostnaden för rödfärgning, som föranledes

av förhållandet mellan arrendatorns besittningstid och den tid en rödfärgning

varar. Sålunda påföres arrendatorn fem åttondedclar av kostnaden

för rödfärgning, om arrendetiden varit fem år och ingen rödfärgning utförts

under denna tid samt nyfärgning antages ha en varaktighetstid av

åtta år. Motionärerna göra gällande, att det vid bestämmelsernas tillkomst

icke varit avsikten att dylika arbeten skulle falla under begreppet mindre

reparation, och de önska ett förtydligande av lagtexten i syfte att förebygga

denna enligt deras mening alltför vidsträckta tolkning av begreppet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18.

I förarbetena till de ändringar i arrendelagstiftningen, som vid olika tillfällen

genomförts, finnas såvitt utskottet kunnat finna ej några närmare

kommentarer till lagtextens beskrivning av begreppet mindre reparation.

Det ligger också i sakens natur, att en exakt gränsdragning icke kan göras

vare sig i lagtext eller motiv, utan frågan får överlämnas till rättstillämpningen

för bedömande i varje särskilt fall. Motionerna avse som nämnts

närmast spörsmålet, huruvida det vid socialt arrende bör kunna åläggas

arrendatorn — enligt föreskrift i arrendekontraktet eller med direkt tilllämpning

av nyttjanderättslagens bestämmelser — att på grundval av slitningsprincipen

svara för rödfärgning och andra målningsarbeten. Högsta

domstolen har i ett fall vägrat prövningstillstånd vid fullföljd av talan mot

en hovrättsdom, i vilken detta spörsmål besvarats jakande. Enligt utskottets

mening kunna några vägande invändningar knappast riktas mot det resultat,

till vilket denna lagtillämpning kommit. Rödfärgning och viss annan

målning torde ofta med fördel kunna utföras av arrendatorn själv och

hans husfolk utan biträde av yrkesutbildad arbetskraft. Vad beträffar slitningsprincipen

är användningen av denna princip ej behandlad i lagen.

Spörsmålet om tillämpningen av slitningsprincipen är ej av betydelse enbart

för de sociala arrendena utan har större räckvidd. Det synes ej för närvarande

finnas anledning att upptaga frågan om reglering i lag av nämnda

princip, utan utvecklingen i rättspraxis torde tills vidare få avvaktas.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1: 68 och II: 97, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 april 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,

Albert Hermansson*, Lars Andersson, Eskilsson, Lindahl och Ivar

Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i

Sörsjön, Åhman, Andersson i Mölndal, von Seth, Jansson i Aspeboda* och

Jansson i Hällefors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Jansson i Hällefors.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521170

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.