Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning om skärpta bestämmelser angående åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag. Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det i motionen framlagda förslaget, får utskottet hänvisa till motionen. över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden från fiskeristyrelsen och medicinalstyrelsen. Gällande bestämmelser m. m.

1952-04-22 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1952:19, Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning om skärpta bestämmelser angående åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag. Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det i motionen framlagda förslaget, får utskottet hänvisa till motionen. över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden från fiskeristyrelsen och medicinalstyrelsen. Gällande bestämmelser m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 19—20.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19.

1

Nr 19.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skärpta bestämmelser

angående åtgärder till motverkande av förorening av

sjöar och vattendrag.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en inom första kammaren

av herr Bengtson väckt motion, nr 362, vari hemställts, att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning om

skärpta bestämmelser angående åtgärder till motverkande av förorening av

sjöar och vattendrag.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det i motionen framlagda

förslaget, får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från fiskeristyrelsen och medicinalstyrelsen.

Gällande bestämmelser m. m.

Den huvudsakliga regleringen av frågor som ha avseende å vattenförorening

har skett i 8 kap. vattenlagen. Detta kap. i vattenlagen har erhållit helt

ny lydelse genom lag den 20 juni 1941. I anslutning till 8 kap. vattenlagen

har utfärdats kungörelsen den 1 november 1946 om förprövning rörande

åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. Vidare har i samband

med 1941 års ändringar i vattenlagen tillkommit lagen den 20 juni 1941 om

tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Även hälsovårdsstadgan

innehåller vissa föreskrifter, som äro av betydelse i detta sammanhang.

Spillvatten och orenlighet som härrör från bostäder eller från verksamhet,

vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i vattenlagen

kloakvatten. Spillvatten och orenlighet härrörande från rörelse av nyssnämnda

slag benämnes industriellt avloppsvatten.

Bestämmelser som syfta till motverkande av förorening genom kloakvatten

ha meddelats i 8 kap. 23—30 §§ vattenlagen. Den som avleder eller

ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde är

skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga åtgärder

till motverkande av förorening (8 kap. 23 §). Om två eller flera samhällen

eller fastigheter avleda kloakvatten till samma vattenområde och något samhälle

eller någon fastighet vidtagit reningsåtgärder, kan den som alltjämt

förorenar vattenområdet förpliktas att, intill dess han vidtager motsvarande

åtgärder, årligen utgiva bidrag till den som renar sitt kloakvatten (8 kap.

28 §). Vållar förorening olägenhet av någon betydelse, är den skadelidande

berättigad till ersättning, såvida ej olägenheten med hänsyn till förhållan
1

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avd. Nr 19—20.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr JO.

dena på orten skäligen böra tålas (8 kap. 30 §). I fråga om industriellt avloppsvatten

äro bestämmelserna i vissa hänseenden något strängare utformade.

Det är således förbjudet att avleda industriellt avloppsvatten så att

genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän

eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse, med

mindre föroreningens förebyggande kräver åtgärder, som ej skäligen kunna

fordras. Kan avloppsvattnet befaras medföra, att fiskerinäring av större

betydenhet lider väsentligt förfång eller eljest allmänna intressen i avsevärd

mån förnärmas, får dess utsläppande icke medgivas, såframt icke Kungl.

Maj :t efter hemställan av vattendomstolen förklarat, att detta må ske med

hänsyn till vederbörande fabriksanläggnings betydelse för näringslivet eller

för orten eller eljest från allmän synpunkt (8 kap. 32 §). Kungl. Maj :t äger

meddela förbud mot att anlägga fabriker eller andra industriella anläggningar

innan frågan om erforderliga reningsåtgärder blivit prövad enligt

vattenlagen. Förbud kan även meddelas mot att, innan sådan prövning verkställts,

från redan befintlig anläggning utsläppa industriellt avloppsvatten

till större mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut

skett (8 kap. 37 §).

I 1946 års förprövningskungörelse har stadgats, att följande fabriker och

inrättningar, nämligen anrikningsverk, kopparverk, sulfit- eller sulfatcelluiosafabrik,

träsliperi, pappersfabrik, papp- eller kartongfabrik, wallboardfabrik,

jäst- eller melasspritfabrik, sockerfabrik, konstgummifabrik, konstsilke-

eller konstullfabrik, ulltvätteri, lin- och hamprötningsverk, garveri,

skifferoljeverk, oljeraffinaderi och limfabrik, icke få anläggas, innan frågan

om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening blivit prövad

enligt vattenlagen. Vissa andra uppräknade slag av fabriker få enligt kungörelsen

anläggas först efter det att anmälan i god tid gjorts hos fiskeristyrelsen.

Motsvarande gäller vid ökning av avloppsvattenmängden eller

ändring av avloppsvattnets sammansättning eller av sättet för dess utsläppande.

Skyldighet att göra anmälan till fiskeristyrelsen föreligger även i

fråga om kloakvattenledning avsedd för mer än 100 hushåll eller kasern,

hotell eller därmed jämförlig inrättning beräknad för mer än 300 personer.

Lagen den 20 juni 1941 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden

innehåller föreskrifter om utövande av tillsyn till motverkande

av vattenförorening. Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt utövas av

fiskeristyrelsen genom dess tillsynsavdelning i Drottningholm, varjämte

viss kontroll även utövas av fiskeritjänstemännen. Finner tillsynsmyndigheten

att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten genom förorening medför

olägenhet av någon betydelse, skall myndigheten i första hand meddela

råd och anvisningar angående lämpliga åtgärder. Om detta icke är till fyllest,

äger den påkalla länsstyrelsens eller vattendomstolens prövning av

ärendet. För sådant ändamål äger myndigheten hos länsstyrelsen göra framställning

om förbud mot utsläppande av avloppsvatten utan erforderlig rening

därav eller om åtgärd till motverkande av olägenhet genom utsläppande

därav. I tillsynslagen stadgas vidare, att tillsyn ur hälsovårdssynpunkt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19.

3

skall utövas av hälsovårdsmyndigheterna enligt vad därom särskilt stadgas.

1 den mån det lämpligen kan ske, skall tillsynsmyndigheten även utöva tillsyn

ur hälsovårdssynpunkt.

Tidigare framställningar om effektivare åtgärder till motverkande

av förorening.

Frågan om effektivare åtgärder till skydd mot förorening av sjöar och

vattendrag aktualiserades genom en interpellation i andra kammaren vid

1949 års riksdag (se andra kammarens protokoll 1949 nr 14 s. 84 och nr 27

s. 52). I interpellationen betonades de olägenheter som föroreningen av sjöar

och vattendrag medförde ur sanitära och hygieniska synpunkter. I sitt svar

anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, att

bestämmelserna om och organisationen för skydd mot förorening av sjöar

och vattendrag tillkommit vid 1941 års riksdag och att man därigenom avsett

att, i den mån så vore möjligt och rimligt, successivt avhjälpa förefintliga missförhållanden

samtidigt som uppkomsten av nya olägenheter i görligaste mån

skulle förhindras. I själva verket hade det emellertid blivit så, att man icke

ens lyckats hindra en ökad förorening av sjöarna och vattendragen, vilket

statsrådet ansåge vara mycket otillfredsställande. Anledningen till den

ogynnsamma utvecklingen låge enligt statsrådets mening huvudsakligen i

byggrestriktionerna, som icke medgivit byggande av avloppsreningsverk i

önskvärd omfattning, och i otillräckliga personalresurser för övervakning

och tillsyn av gällande bestämmelsers efterlevnad. I båda dessa avseenden

hoppades statsrådet att vissa förbättringar skulle vara möjliga att åstadkomma.

Gällande lagbestämmelser ansåges, enligt vad statsrådet inhämtat,

i materiellt avseende vara på det hela taget tillfredsställande.

Vidare har fiskeristyrelsens tillsynsavdelning upprättat en promemoria

i ämnet, vilken av styrelsen med skrivelse den 20 december 1949 överlämnats

till chefen för justitiedepartementet. I promemorian uttalas, att den långsamma

takt, i vilken saneringen av sjöar och vattendrag fortginge, främst

berodde dels på svårigheten att erhålla byggnadstillstånd för reningsanläggningar,

dels på otillräckliga statsbidrag, dels ock på bristande effekt hos

tillsynsorganisationen, d. v. s. fiskeristyrelsens tillsynsavdelning och hälsovårdsmyndigheterna.

Lagstiftningen vore i stort sett tillfredsställande men

vissa skärpningar av bestämmelserna till skydd mot förorening vore påkallade.

Bl. a. vore det önskvärt att generella förbud meddelades mot utsläppande

av vissa kategorier avloppsvatten och avfallsprodukter, som dels vore

svårartade ur föroreningssynpunkt och dels förekomme på ett mycket stort

antal punkter inom landet.

1940 års vatten- och avloppssakkunniga ha i sitt i september 1951 avgivna

stora betänkande rörande vatten- och avloppsfrågan (SOU 1951:26) något

berört föroreningsfrågan. Till de sakkunniga har för övervägande överlämnats

eu framställning från Svenska kommunaltekniska föreningen angående

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19.

skydd för grund- och ytvattnet i landet. I det nämnda betänkandet meddelas

emellertid, att slutförandet av denna utredning av kostnadsskäl måst

anstå tills vidare. De sakkunniga uttala, att det enligt deras mening föreligger

ett trängande behov av en utredning rörande möjligheterna att genom

lagstiftning och andra åtgärder åstadkomma ett effektivt skydd mot förorening

av grund- och ytvattenförekomster. I samband härmed borde emellertid

till utredning upptagas föroreningsfrågan i hela dess vidd. I betänkandet

angivas vissa synpunkter, som enligt de sakkunnigas mening böra beaktas

vid en sådan utredning.

Remissyttrandena.

Såsom ovan nämnts har utskottet inhämtat yttranden över motionen från

fiskeristyrelsen och medicinalstyrelsen.

Fiskeristyrelsen erinrar i sitt yttrande om den förut berörda av tillsynsavdelningen

upprättade promemorian och uttalar i anslutning härtill att i

nuläget intet väsentligt stode att vinna genom en skärpning av författningsbestämmelserna

på området. Härmed vore dock ingalunda sagt att situationen

i fråga om föroreningen av våra sjöar och vattendrag skulle vara tillfredsställande.

Tvärtom måste läget härvidlag numera anses så allvarligt,

att genomgripande kraftåtgärder från det allmännas sida vore nödvändiga

för att råda bot på missförhållandena, som mer och mer framstode som en

samhällsfara.

I fortsättningen anför fiskeristyrelsen:

Man kan med fog fråga sig, hur läget kunnat utvecklas i denna riktning

trots att såsom nyss nämnts lagbestämmelserna till motverkande av vattenförorening

i stort sett måste anses effektiva och ändamålsenliga. Svaret är

att tillräckliga resurser i personellt och ekonomiskt hänseende icke ställts

till myndigheternas förfogande för tillsyn över lagstiftningens genomförande

och efterlevnad. Samtidigt ha genom åtgärder på andra områden strävandena

att motverka vattenföroreningarna hindrats eller försvårats.

Centralorganet för handhavandet av 1941 års lagstiftning, vilket organiserades

fr. o. m. budgetåret 1942/43 och benämnes fisketillsynsmyndigheten,

numera fiskeristyrelsens tillsynsavdelning, har sålunda länge varit underdimensionerat

i personellt avseende. Förhållandena härvidlag ha, såvitt

gäller kvalificerad personal, blivit något bättre sedan efter beslut av 1950

års riksdag en vattenkemist tillförts avdelningen. Den lägre biträdespersonalen

är emellertid ytterst knappt tilltagen och består av ett laboratoriebiträde,

som tillfördes avdelningen 1948. Än bekymmersammare är emellertid

läget såvitt gäller de för verksamhetens uppehållande nödvändiga onrkostnadsanslagen.

För verksamheten inom tillsynsavdelningens laboratorium

disponeras sålunda ett årsanslag å 2 000 kronor enligt staten för innevarande

budgetår. Det ligger i öppen dag att med denna medelstilldelning

endast en ytterst begränsad verksamhet kan finansieras. En för verksamhetens

effektivisering så nödvändig utrustning som en tjänstebil med laboratorieutensilier

för undersökningar och inspektioner av förorenade sjöar och

vattendrag faller sålunda helt utanför de ekonomiska möjligheterna i nuvarande

läge.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19.

5

1 detta sammanhang bör uppmärksammas, att enligt föreliggande beslut

av Kungl. Maj :t de med stöd av bestämmelserna i 8 kap. 34 § vattenlagen

utgående vattenavgifterna i mål om vattenförorening icke fått användas för

att effektivisera tillsynsavdelningens verksamhet. Det fonderade beloppet

av dessa avgifter, som för närvarande uppgår till omkring 12 000 kronor,

står fortfarande oanvänt. Därest det av statsfinansiella skäl icke anses möjligt

att över budgeten åstadkomma en förbättring av tillsynsmöjligheterna,

så synas i varje fall åtgärder påkallade i syfte att ifrågavarande avgiftsmedel

få tagas i anspråk för ändamålet.

I det föregående har antytts att genom åtgärder på andra områden strävandena

att motverka vattenföroreningarna hindrats eller försvårats. Fiskeristyrelsen

åsyftar härvid konsekvenserna av statsmakternas investeringsbegränsande

åtgärder för här föreliggande område. Sålunda må framhållas

hurusom i åtskilliga fall byggnads- eller arbetstillstånd vägrats för anläggningar

för rening av kommunalt eller industriellt avloppsvatten allt under

det tillstånd medgivits för själva avloppsnätets eller den förorenande industrianläggningens

utförande. Det har rent av i vissa fall gått så långt att

domfästa åtgärder för rening av avloppsvatten måst ställas på framtiden i

avsaknad av erforderligt byggnadstillstånd till åtgärden i fråga. Ehuru fiskeristyrelsen

i skilda sammanhang påtalat dessa oefterrättliga förhållanden

har någon egentlig rättelse hittills icke stått att vinna. Härtill kommer numera

ytterligare, att investering för anordnande av reningsverk för avloppsvatten

är belagd med investeringsskatt, ett förhållande som icke torde vara

ägnat att uppmuntra till frivilliga engagemang i dylika anläggningar. Enligt

fiskeristyrelsens redan i andra sammanhang framförda åsikt bör av den

årliga investeringskvoten för vatten- och avloppsanläggningar ett belopp av

lägst 10 procent reserveras för reningsanordningar, varjämte vidtagande av

erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening bör gälla såsom

villkor för erhållande av statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar.

Likaså bör enligt styrelsens mening övervägas ett slopande av investeringsskatt

för anläggningar för rening av industriellt avloppsvatten.

Fiskeristyrelsen sammanfattar sina synpunkter på följande sätt:

1) Åtgärder i syfte att skärpa gällande lagstiftning till motverkande av

vattenföroreningar äro icke omedelbart påkallade i vidare mån än som i

1949 års promemoria angivits.

2) En förstärkning av de materiella resurserna för tillsynsavdelningen

att fullgöra sina av lagstiftningen anvisade uppgifter erfordras.

3) Direktiv påkallas i syfte att vattenavgifterna enligt 8 kap. 34 § vattenlagen

må kunna tagas i anspråk för effcktivisering av tillsynsavdelningens

verksamhet.

4) Lättnader i fråga om byggnadsreglering och investeringsskatt beträffande

åtgärder till motverkande av vattenförorening böra övervägas.

Medicinalstyrelsen finner motionärens förslag om utredning sakligt berättigat.

Styrelsen anför iöljande:

Medicinalstyrelsen bär i olika sammanhang ägnat de av motionären framförda

frågorna ett livligt intresse och har bland annat vid inspektioner i olika

delar av landet kunnat bestyrka den uppfattning motionären gjort sig till

tolk för. Den viktigaste åtgärden är enligt styrelsens uppfattning att i tid

kunna stävja en förorening. Stora värden går till spillo vid dröjsmål. När

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.

ett vattendi''ag eller en sjö väl blivit förorenad, är det mycket svårt att återvinna

ett ur hygienisk synpunkt något så när tillfredsställande läge. Om icke

snara och effektiva åtgärder vidtages, kommer den betänkliga föroreningen

av vattentäkter, badplatser och friluftsområden i många delar av vårt land

att fortsätta; därmed följer såväl en besvärande otrevnad som risk för spridning

av farliga smittämnen, vilka härrör från matsmältningsorganen. Det

gäller här att råda bot såväl mot förorening med hushållens spillvatten,

framför allt med avföring och urin, som mot det industriella spillvattnet

med dess både bakteriologiskt och kemiskt skiftande innehåll.

Flera faktorer kan tillskrivas ansvaret för den fortskridande ogynnsamma

utvecklingen såsom otillräckliga författningsbestämmelser, restriktionerna

på byggnadsområdet, brister hos tillsyningsorganen o. s. v. De bestämmelser

om utgivande av ersättning för olägenhet av förorening av avloppsvatten,

som nu finns, syns mera ha till syfte att reglera ersättningsskyldigheten än

att hindra förorening av vattentäkterna, vilket dock borde vara det primära.

1946 års vatten- och avloppssakkunniga har i sitt betänkande i vattenoch

avloppsfrågan (SOU 1951:26) framhållit det trängande behovet av en

utredning rörande möjligheterna att genom lagstiftning och andra åtgärder

åstadkomma ett effektivt skydd mot förorening av grund- och ytvattenförekomster,

som tagits i anspråk eller framdeles behöver utnyttjas för vattenförsörj

ningsändam ål, samt en översyn av gällande bestämmelser om utsläppande

av avloppsvatten i sjöar och vattendrag. Hela detta frågekomplex

bör enligt de sakkunnigas mening upptagas i ett sammanhang. Medicinalstyrelsen

vill tillstyrka de sakkunnigas förslag att, när vissa åt dem uppdragna

utredningar rörande skydd mot förorening av grund- och ytvattnet

i landet, som av kostnadsskäl tills vidare måst anstå, återupptages, utredningarna

utvidgas att även omfatta vattenföroreningsfrågorna i allmänhet.

Styrelsen finner det synnerligen angeläget, att den prövning som kommer

att ske beträffande avloppsvatten från vissa industriella nyanläggningar

också utsträckes att gälla avloppsvatten från befintliga anläggningar. Den

nu förordade utredningen torde icke kunna ske inom ramen för 1948 års

hälsovårdsstadgekommittés verksamhet.

Utskottet,

Vår nuvarande lagstiftning angående vattenförorening har tillkommit år

1941. Med denna lagstiftning, som bygger på grundliga förarbeten, avsågs att

förebygga uppkomsten av nya vattenföroreningar samt att i möjligaste mån

successivt sanera redan förorenade sjöar och vattendrag. En särskild organisation

tillskapades för att vid sidan av hälsovårdsmyndigheterna utöva

erforderlig tillsyn och kontroll.

Man nödgas nu konstatera, att det hittills icke varit möjligt att ens tillnärmelsevis

genomföra det uppgjorda programmet. Från olika håll i landet

rapporteras en oroväckande ökning av föroreningarna med allt vad detta

innebär i form av försämrade betingelser för växt- och djurlivet samt hygieniska

vådor och allmän otrevnad. Enligt utskottets mening måste man med

kraft söka vända denna utveckling i motsatt riktning.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har Kungl. Maj :t redan

frågan under behandling på grund av framställningar från olika håll. Bl. a.

ha 1946 års vatten- och avloppssakkunniga mycket starkt framhävt behovet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19.

7

av en utredning i frågan. Det kan därför synas överflödigt med ett initiativ

från riksdagens sida. För att understryka vikten av skyndsamma åtgärder

anser utskottet emellertid påkallat att riksdagen gör en uttrycklig framställning

till Kungl. Maj :t om utredning. Det är ett flertal sinsemellan olikartade

åtgärder som få tillgripas för att man skall komma till rätta med

problemet. Jämkningar i lagbestämmelserna rörande vattenförorening för

att öka deras effektivitet torde få övervägas. Av stor betydelse är att tillsynen

skärpes. Tillsynsorganisationens resurser måste därför i möjligaste mån

ökas. Av andra åtgärder som kunna komma i fråga har särskilt nämnts ökad

tillståndsgivning för reningsanläggningar. Utredningen bör bedrivas med

största möjliga skyndsamhet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, I: 362,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning

om effektiva åtgärder till motverkande av förorening

av våra sjöar och vattendrag samt framläggande för riksdagen

av de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 22 april 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÄKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,

Albert Hermansson*, Lars Andersson, Eskilsson, Lindahl och Ivar Nilzon;
från

andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i

Sörsjön, Åhman, Andersson i Mölndal, von Seth, Levin* och Jansson i

Aspeboda*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:194 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden m. m., såvitt propositionen hänvisats till behandling s. 2 i texten