Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947

1952-04-29 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1952:21, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.

1

Nr 21.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition

med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 61 §

3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947

(nr 390) dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 7 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 116, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden, velat inhämta riksdagens yttrande över följande

vid propositionen fogade förslag till

Kun

om ändrad lydelse av 61 § 3 m<

30 juni 19

Härigenom förordnas, att 61 § 3

30 juni 1947 (nr 390) skola erhålla

(Gällande lydelse:)

61 §.

3 mom. Våning shöjden i boningsoch

arbetsrum skall, räknat från

golv till golv, vara minst 2,90 meter.

Utan hinder — — — till enfamiljshus.

Möter svårighet — — — under

2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är

större än 32 centimeter, skola ovan

angivna våningshöjder ökas med

minst det mått, varmed tjockleken

av bjälklaget överstiger 32 centimeter.

Ej må — — — 15 kubikmeter.

852 5 2 Bihang till riksdagens protokoll

jörelse

m. och 132 § byggnadsstadgan den

17 (nr 390).

mom. och 132 § byggnadsstadgan den

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse:)

61 §.

3 mom. 1 boningsrum samt till

bostadslägenhet hörande utrymme

för matlagning skall våningshöjden,

räknat från golv till golv, vara minst

2,80 meter.

Utan hinder — — — till enfamiljshus.

Möter svårighet —--under

2,4 0 meter.

Där tjockleken av bjälklag är

större än 30 centimeter, skola ovan

angivna våningshöjder ökas med

minst det mått, varmed tjockleken

av bjälklaget överstiger 30 centimeter.

Ej må — — — 15 kubikmeter.

I fråga om våningshöjden i an
1952.

9 samt. 3 avd. Nr 21.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.

(Gällande lydelse:)

132 §.

Vid byggande---iakttagas

följande.

1) I boningsrum---mar
kens

yta.

2) Våningshöjden i---un
der

2,4 0 meter.

Där tjockleken av bjälklag är

större än 32 centimeter, skola nu

angivna våningshöjder ökas med

minst det mått, varmed tjockleken

av bjälklaget överstiger 32 centimeter.

3) Boningsrum och---och

utgångar.

4) Byggnad får —---gjorts

svårantändligt.

5) Skorstenar och---an
tändligt

material.

Trävirke må —--brännbart

material.

Å golvet — — — eller dylikt.

(Föreslagen lydelse:)

nät arbetsrum un till bostadslägenhet

hörande utrymme för matlagning

skola iakttagas anvisningar

som byggnadsstyrelsen utfärdar.

132 §.

Vid byggande — -— — iakttagas

följande.

1) I boningsrum —--mar
kens

yta.

2) Våningshöjden i---un
der

2,4 0 meter.

Där tjockleken av bjälklag är

större än 30 centimeter, skola nu

angivna våningshöjder ökas med

minst det mått, varmed tjockleken

av bjälklaget överstiger 30 centimeter.

3) Boningsrum och----och

utgångar.

4) Byggnad får — — — gjorts

svårantändligt.

5) Skorstenar och--— — an
tändligt

material.

Trävirke må — —- — brännbart

material.

Å golvet--— eller dylikt.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1952.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren

nr 447 av herr Norling och herr Persson, Ola, samt inom andra kammaren

nr 552 av herrar Lager och Hagberg. I motionerna, vilka äro likalydande,

har föreslagits, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäler, att riksdagen

avstyrker det genom propositionen framlagda förslaget till kungörelse.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för kungörelseförslaget, ävensom

i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande,

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa

till propositionen och motionerna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I syfte att i någon män motverka de alltjämt stigande byggnads- och

driftskostnaderna för nya bostadshus föreslås för tätorter en sänkning av

den generella våningshöjden i boningsrum och till bostadslägenhet hörande

utrymmen för matlagning från 2,9o meter till 2,so meter. För att ernå en

effektiv rumshöjd av 2,50 meter föreslås samtidigt en minskning av den i

byggnadsstadgan angivna bjälklagstjockleken från 32 till 30 centimeter.

Våningshöjden i tätorter beträffande annat arbetsrum än till bostadslägenhet

hörande utrymmen för matlagning föreslås reglerad genom särskilda,

av byggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar.

Gällande bestämmelser.

Enligt 61 § 3 mom. byggnadsstadgan skall våningshöjden i bonings- och

arbetsrum, räknat från golv till golv, vara minst 2,9 0 meter. Vissa undantag

göras dock. I en- och tvåfamiljshus kan sålunda våningshöjden begränsas till

2,70 meter och på vinden till enfamiljshus till 2,6 0 meter. Möter svårighet

att för något enstaka rum i bostadslägenhet eller eljest i särskilt fall uppnå

föreskrivna minimimått, kan byggnadsnämnden tillåta mindre våningsliöjd,

dock ej under 2,40 meter.

Dessa regler gälla, förutom i stad, enligt 100, 101 och 129 §§ byggnadsstadgan

även för köping och municipalsamhälle samt inom område på landet,

för vilket stadsplan fastställts. Med stöd av 134 § byggnadsstadgan

kan vidare länsstyrelse, i den mån så med hänsyn till bebyggelsens art och

omfattning samt omständigheterna i övrigt finnes lämpligt, i byggnadsordning

förordna, att de för stad gällande bestämmelserna om våningshöjd

i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse även på landet inom område,

för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts.

Inom byggnadsplane- och utomplansområden på landet gäller eljest som

huvudregel att minsta tillåtna våninghöjd i boningsrum skall vara 2,70 meter,

byggnadsnämnden likväl obetaget att i vissa fall medgiva lägre höjd,

dock ej under 2,40 meter.

Gemensamt för tätorter och landsbygd gäller, att där tjockleken av

bjälklag är större än 32 centimeter, de angivna minsta våningshöjderna

skola ökas med minst det mått varmed tjockleken av bjälklaget överstiger

32 centimeter.

Äldre förslag.

Nu gällande bestämmelser om våningshöjd tillkommo år 1945. Dessförinnan

hänfördes höj dmåtten för bonings- och arbetsrum icke till våningshöjd

utan till rumshöjd, d. v. s. det fria måttet mellan golv och tak.

Enligt 51 § 1931 års byggnadsstadga skulle sålunda rumshöjden i boningsoch

arbetsrum vara minst 2,70 meter. I byggnadsordning kunde dock stadgas,

dels alt vid Öppet byggnadssätt eller i andra i byggnadsordning angivna

fall rumshöjden finge minskas till 2,4 0 meter, dels att på byggnads
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.

nämndens prövning linge bero huruvida i enstaka rum i lägenhet eller

eljest i särskilda fall höjden kunde vara mindre. I intet fall finge dock

höjden understiga 2,io meter.

Den kostnadsstegring som under andra världskriget drabbade byggnadsverksamheten

och kraftigt begränsade särskilt bostadsbyggandet föranledde

åtskilliga motåtgärder från det allmänna för att genom ett förbilligande

av de till material och bostadsstandard hänförliga kostnaderna stimulera

till en ökad byggnadsproduktion. Ett led i dessa strävanden utgjorde en

sänkning av de föreskrivna minimimåtten i fråga om rumshöjd.

Det första förslaget i ämnet kom från 1940 års byggnadskostnadssakkanniga,

vilka i ett betänkande (SOU 1941:4) rekommenderade en sänkning

av den då tillämpade rumshöjden 2,70 meter till 2,so meter.

Förslaget ledde icke omedelbart till någon åtgärd. År 1943 framlade

civila byggnadsutredningen i ett betänkande (SOU 1943: 10) förslag till

ändring av vissa bestämmelser, som kunde vara ägnade att i onödan stegra

kostnaderna för den offentliga byggnadsverksamheten, och upptog i samband

härmed även frågan om en sänkning av rumshöjden i bonings- och

arbetsrum. Utredningen förordade en minimihöjd av 2,60 meter, vilken ur

hygieniska och lämplighetssynpunkter finge anses fullt tillfredsställande.

Stadsplaneutredningen 1942 avgav samma år förslag till vissa ändringar

i byggnadsstadgan (SOU 1943: 30) och kom därvid också in på frågan om

en sänkning av rumshöjden. Om man ville främja en rationalisering av

byggnadsverksamheten, borde enligt de sakkunnigas mening möjligheterna

till lokala avvikelser från byggnadsstadgans normalregler om bland annat

rumshöjd borttagas. En sänkning av gällande generella minimihöjd vore

däremot betänklig, då de faktorer som inverkade på bedömandet av denna

fråga, särskilt ventilationsproblemet, ännu icke vore tillräckligt kända. En

sådan sänkning borde endast tillåtas där man hade garantier för att hygieniska

vådor icke skulle uppstå. En lämplig avgränsning borde erhållas om

man nöjde sig med att för genomluftbara lägenheter i moderna punkt- och

lamellhus medgiva en sänkning av rumshöjden till 2,so meter. Då sådan

bebyggelse allmänt förekomme i modern stadsplanering bleve den praktiska

betydelsen av undantagsstadgandet avsevärd.

En av utredningsmännen framhöll gentemot detta i en reservation, att

med en sådan lösning 2,70-metersmåttet alltjämt konnne att tillämpas i

mycket stor utsträckning. Med en minskning av den generella rumshöjden

till 2,6 0 meter borde man kunna komma längre och utan eftersättande

av skäliga krav på en god familjebostad vinna en icke oväsentlig minskning

av byggnads- och underhållskostnaderna.

I yttrandena över stadsplaneutredningens förslag visade sig meningarna

om den lämpligaste rumshöjden vara ganska delade. Reservantens förslag

om en sänkning av den generella minimihöjden till 2,6 0 meter hade dock

vunnit sådan tillslutning att förslag härom förelädes 1945 års riksdag

(prop. nr 119).

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.

I propositionen uttalades att en sänkning till 2,5 o meter i de av utredningen

angivna fallen visserligen i och för sig icke borde vara betänklig ur

hälsovårdssynpunkt men att behovet av en sådan åtgärd icke vore stort,

om den generella höjden sattes till 2,60 meter. Ur standardiseringssynpunkt

vore det önskvärt, att antalet tillåtna minimihöjder bleve så litet som

möjligt.

Byggnadsstyrelsens förslag.

I skrivelse den 13 februari 1952 med förslag i ämnet har byggnadsstyrelsen

framhållit, att när den i dagens situation på byggnadsmarknaden

försökt bedöma, vilka åtgärder som skulle kunna vidtagas för att möta den

fortgående ökningen av såväl anläggningskostnaderna som driftskostnaderna

för nybyggnader, styrelsen funnit det ligga nära till hands att återupptaga

det förslag som tidigare framförts av bland andra 1940 års byggnadskostnadssakkunniga

att medgiva en sänkning av våningshöjden till

ett mått som motsvarar en rumshöjd av 2,50 meter, d. v. s. från 2,90 till

2,so meter.

Styrelsen upplyser till en början, att kostnadsberäkningar, som styrelsen

av denna anledning utfört, givit ett resultat, som såtillvida överensstämmer

med byggnadskostnadssakkunnigas, att en dylik sänkning med

10 centimeter skulle medföra en besparing i anläggningskostnaden med

omkring en procent. Byggnadskostnadssalckunniga räknade med en kostnadsbesparing

på omkring två procent vid en sänkning av 20 centimeter.

Styrelsen framhåller vidare, att en dylik sänkning skulle medföra fördelar

även för det fortgående standardiseringsarbetet inom byggnadsindustrien.

Därigenom skulle nämligen anslutning vinnas till den standard

som tillämpas i Danmark och Norge och som bygger på den där tillåtna

minsta rumshöjden 2,50 meter. Även i Finland är byggnadsstadgan för närvarande

underkastad omarbetning, varvid förslag väckts om tillämpande av

en våningshöjd av 2,8 0 meter. En sådan likformig standard i rumshöjd

skulle bland annat underlätta handelsutbytet mellan de nordiska länderna

i fråga om framför allt rörmateriel. Byggstandardiseringen har även hos

byggnadsstyrelsen anhållit, att styrelsen måtte medverka till genomförandet

av härför erforderlig ändring av de svenska bestämmelserna.

Byggnadsstyrelsen har i detta sammanhang föreslagit, att det i byggnadsstadgan

angivna normalmåttet för bjälklag, vilket icke får överskridas,

om minsta tillåtna våningshöjd skall få tillämpas, minskas från 32 centimeter

till 30 centimeter.

Byggnadsstyrelsen har i sin skrivelse till sist framhållit, att reglerna om

minsta tillåtna våningshöjd i byggnadsstadgan avse både bonings- och arbetsrum,

samt föreslagit att bestämmelserna om höjden i arbetslokaler

brytas ut ur byggnadsstadgan och i stället intagas i av byggnadsstyrelsen

utfärdade anvisningar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.

Yttranden över byggnadsstyrelsens förslag.

De av byggnadsstyrelsen framförda synpunkterna har styrelsen med

anhållan om yttrande tillställt arbetarskyddsstyrelsen, hostadsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, statens brandinspektion, statens institut för folkhälsan,

hemmens forskningsinstitut, byggnadsnämnderna i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Umeå ävensom byggförbundets intressekontor, byggstandardiseringen,

hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

(HSB), hyresgästernas riksförbund, samarbetskommittén för byggnadsfrågor

samt svenska riksbyggen.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet av de avgivna

yttrandena.

Kritiska synpunkter ha endast framkommit från byggnadsnämnderna i

Stockholm och Umeå samt från hyresgästernas riksförbund.

Stockholms stads byggnadsnämnd, som anser att hela frågan borde underkastas

vidare utredning, har uttalat starka betänkligheter mot att generellt

tillåta så låg våningshöjd som 2,8 o meter. Dessa betänkligheter förklaras

särskilt gälla de äldre och tidigare bebyggda delarna av staden med

i allmänhet jämförelsevis breda hus. Även om en sänkning av våningshöjden

befinnes kunna i övrigt medgivas, anser nämnden det böra ytterligare

övervägas om icke nuvarande bestämmelser fortfarande borde gälla,

där bebyggelseförhållandena äro sådana som i de äldre delarna av Stockholm.

Byggnadsnämnden i Umeå avstyrker en generell minskning av våningshöjden

med hänvisning till bland annat klimatförhållandena i övre Norrland.

Hyresgästernas riksförbund slutligen har, utan att ställa sig avvisande

till förslaget om en sänkning av rumshöjden, ansett det vara riktigast att

invänta resultatet av de ventilationstekniska och bostadshygieniska undersökningar

som byggnadsstyrelsen berört i sitt förslag.

Departementschefen.

Bostadsproduktionen och hyresutvecklingen beträffande nya hus befinner

sig för närvarande i ett labilt läge. Byggnadskostnaderna ha under de

två senaste åren stigit med i runt tal en tredjedel och även driftskostnaderna

ha i hög grad stegrats. Genom bland annat de provisoriska stödåtgärder

som beslutades hösten 1951 har en mot kostnadsökningarna svarande

höjning av hyrorna i nybyggda hus tills vidare kunnat uppskjutas.

I samband med diskussionen om dessa stödåtgärder betonades emellertid

starkt vikten av att på olika områden vidtaga åtgärder för att med andra

medel än subventioner förhindra en icke önskvärd stegring av hyresnivån

i nybyggnader. Bland de åtgärder som därvid nämndes voro lättnader i

statliga och kommunala byggnadsföreskrifter av olika slag. En sådan lättnad

skulle vara att sänka våningshöjden i flerfamiljshus.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21. 7

Vid tillkomsten av nu gällande föreskrifter om våningshöjd diskuterades

en sänkning av den effektiva rumshöjden från då stadgade 2,7 o meter till

2,5 0 meter, åtminstone för viss friliggande bebyggelse. Av olika skäl fann

man emellertid lämpligt att begränsa sig till en sänkning med endast 10

centimeter till rumshöjden 2,60 meter. De farhågor för standardsänkning

som yppades från vissa håll bemöttes med hänvisning till de garantier för

en bostadshygieniskt tillfredsställande lägenhetsstandard som samtidigt infördes

i byggnadsstadgan.

Med hänvisning till dagens svåra läge på byggnadsmarknaden har nu

från byggnadsföretagarhåll fråga väckts om en begränsning av minimiböjden

i bostadslägenheter till 2,so meter. Byggnadsstyrelsen har efter undersökning

ansett sig kunna rekommendera en dylik åtgärd, som skulle

medföra en viss icke helt oväsentlig besparing i kostnader utan att medföra

någon reell standardsänkning. Styrelsen framhåller särskilt, att den

nu ifrågasatta lägre rumshöjden redan kommit till användning i många

städer och stadsliknande samhällen dispensvägen utan att klagomål om

minskad trivsel kommit till uttryck. Det har konstaterats att med användande

av nu vanliga liusdjup och husavstånd det icke möter svårighet att

erhålla tillfredsställande dagerbelysning i lägenheter med den föreslagna

lägre höjden. Av vikt är även styrelsens påpekande att utrymmesstandarden

i den bebyggelse som kommit till stånd efter kriget stigit dels genom

föreskrifterna i byggnadsstadgan om minsta tillåtna golvytor och dels genom

åtgärder i samband med statens bostadslånegivande verksamhet. De

myndigheter, institutioner, företag och sammanslutningar som beretts tillfälle

att uttala sig om förslaget ha även samtliga utom tre tillstyrkt en

sänkning eller lämnat förslaget härom utan erinran.

I likhet med byggnadsstyrelsen och remissinstanserna finner jag angeläget

att man tillvaratager den möjlighet till förbilligande av anläggningsoch

driftskostnaderna beträffande nya hus som en sänkning av våningshöjden

erbjuder. Den direkta besparing som bör kunna erhållas är visserligen

icke särskilt stor, men åtgärden får ses som ett led i strävanden på

olika fält att motverka kostnadsstegringarna. Visst värde bör även tillmätas

möjligheten att genom en anslutning till det danska och norska

standardmåttet i fråga om rumshöjd skapa förutsättningar för en ökad

skandinavisk standardproduktion av vissa byggnadsvaror, särskilt rördelar.

De farhågor för olägenheter av bostadshygienisk art av en sänkt

rumshöjd som framförts i vissa remissvar anser jag vara överdrivna. Med

nu tillämpade stadsplanenormer torde det som regel vara väl sörjt för tillgång

till ljus och luft i nya bebyggelseområden. Vad gäller nybyggnad

inom äldre stadsdelar sker denna i allmänhet med ledning av saneringsplaner,

vid vilkas utformning man i görligaste mån söker tillämpa moderna

bostadssociala och hygieniska principer. Svårigheter att i särskilda fall

uppfylla sådana krav torde kunna undvikas genom särbestämmelser, som

syfta till att förhindra, att mindre väl belägna utrymmen användas för bostadsändamål.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig därför böra tillstyrka, att

en sänkning av gällande våningshöjd beträffande flerfamiljshus i tätorter

nu vidtages i enlighet med byggnadsstyrelsens förslag.

Anledning saknas däremot att i detta sammanhang ompröva de lägre

våningshöjder som byggnadsstadgan tilläter i särskilda fall.

I byggnadsstadgan äro höjdmåtten för bonings- och arbetsrum angivna

som våningshöjder, d. v. s. de räknas från golv till golv. För att få reda

på den effektiva rumshöjden måste man således frånräkna bjälklagets

tjocklek. Den största bjälklagstjocklek som enligt byggnadsstadgan får användas,

därest minimimåtten i fråga om våningshöjd skola lå tillämpas,

är 32 centimeter. Detta innebär med utgångspunkt från den generella våningsböjden

2,90 meter en effektiv minsta rumshöjd av 2,5 8 meter. En

minskning av våningshöjden från 2,so meter till 2,8 0 meter skulle, därest

den i byggnadsstadgan föreskrivna maximala bjälklagstjockleken av 32

centimeter bibehålies, möjliggöra en rumshöjd av endast 2,48 meter. Detta

har byggnadsstyrelsen ansett olämpligt. Då en undersökning visat, att

bjälklag i flerfamiljshus numera allmänt utföras med en tjocklek, som

icke överstiger 30 centimeter, föreslår styrelsen, att det i byggnadsstadgan

angivna bjälklagsmåttet minskas från 32 centimeter till 30 centimeter,

varigenom en minsta rumshöjd av 2,50 meter garanteras. Förslaget har

mött viss kritik, som grundas på det förhållandet att tjockare bjälklag än

30 centimeter kunna förekomma. Byggnadsstyrelsen invänder att i dylika

fall dispens som regel erfordras redan med nu gällande maximimått.

I denna fråga ansluter jag mig till byggnadsstyrelsens uppfattning att

maximimåttet för bjälklag icke lämpligen bör sättas så högt, att en effektiv

rumshöjd av 2,50 meter underskrides i andra än de undantagsfall, som

särskilt angivas i byggnadsstadgan. Då måttet 30 centimeter synes täcka

nu vanligen förekommande bjälklagstjocklekar, bör detta mått införas i

byggnadsstadgan. För enhetlighetens skull bör därvid ändring vidtagas

både beträffande tätorter och områden på landet, för

nadsplan eller utomplansbestämmelser.

För närvarande gälla samma föreskrifter om våningshöjd för boningsrum

och för arbetslokaler i vad gäller städer och stadsliknande samhällen.

För arbetslokaler växlar emellertid behovet av rumshöjd i många fall med

verksamhetens art, såsom byggnadsstyrelsen närmare utvecklat. Särskilda

höj dregler skulle behöva införas i byggnadsstadgan för en rad olika slag

av arbetslokaler. Dylika detaljföreskrifter böra emellertid icke belasta

byggnadsstadgan. Jag delar byggnadsstyrelsens uppfattning att reglerna

om våningshöjd för arbetslokaler i tätorter med fördel kunna överflyttas

från byggnadsstadgan till särskilda av byggnadsstyrelsen i samråd med

arbetarskyddsstyrelsen och medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar. Eu

dylik åtgärd får anses ligga i linje med strävandena att förenkla byggnadslagstiftningen.

Förslag till dylika anvisningar bör av byggnadsstyrelsen

lämpligen uppgöras innan den nu förordade ändringen i byggnadsstadgan

träder i kraft.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.

Om den berörda ändringen beträffande arbetslokaler vidtages, bör likväl,

som byggnadsstyrelsen framhåller, undantag göras för kök och andra

utrymmen för matlagning som tillhöra bostadslägenhet. Sådana lokaler

böra självfallet följa samma regler i fråga om våningshöjd som gälla för

boningsrum. Särskild föreskrift härom synes böra införas i 61 § 3 mom.

byggnadsstadgan.

De föreslagna ändringarna i byggnadsstadgan torde böra träda i kraft

den 1 juli 1952. Samtidigt böra genom byggnadsstyrelsens försorg utfärdas

anvisningar för våningshöjd i arbetslokaler.

Utskottet.

I 61 § 3 mom. byggnadsstadgan finnas för tätorter tillämpliga bestämmelser

om våningshöjden i boningsrum och arbetsrum. Denna höjd — som

räknas från golv till golv — skall enligt stadgandets nuvarande lydelse vara

minst 2,90 meter. För en- och tvåfamiljshus äro emellertid mindre minimihöjder

föreskrivna. Dessutom kan byggnadsnämnden i särskilda fall tilllåta

mindre våningshöjd, dock ej under 2,40 meter .Av de föreskrivna minimimåtten

får bjälklaget 1. n. ta i anspråk högst 32 centimeter. Om bjälklaget

är tjockare, skall våningshöjden ökas med motsvarande mått.

Enligt byggnadsstadgans 132 §, som gäller för sådant område på landet,

för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, skall våningshöjden

i boningsrum i allmänhet vara minst 2,70 meter med rätt för

byggnadsnämnden att i vissa fall medgiva lägre våningshöjd, dock ej under

2,40 meter. 132 § upptager samma regel beträffande bjälklagets tjocklek

som 61 §.

Enligt det framlagda kungörelseförslaget skall den i 61 § 3 mom. föreskrivna

minimihöjden 2,90 meter sänkas till 2,so meter, då det gäller boningsrum

och till bostadslägenhet hörande köksutrymmen. Det i 61 § 3

mom. och 132 § angivna måttet å bjälklagets tjocklek föreslås bli minskat

med 2 centimeter till 30 centimeter. Beträffande arbetsrum föreslås, att

våningshöjden skall regleras genom anvisningar, som utfärdas av byggnadsstyrelsen.

Nuvarande byggnadskoslnader äro av sådan storleksordning, att man

med största kraft måste söka begränsa dem. Ett genomförande av propositionens

förslag skulle å ena sidan bl. a. innebära en besparing för de byggnader,

som uppföras med den mindre våningshöjden. Utskottet förutsätter,

att de anvisningar byggnadsstyrelsen skall utfärda rörande arbetslokaler

så formuleras, alt besparingen kan vinnas även i fråga om dylika lokaler,

.i andra sidan kan måhända en sänkning av våningshöjden medföra vissa

olägenheter av hygienisk art. Med den standard i fråga om bostadslägenheters

och arbetslokalers planlösning och anordnande i övrigt som upprätthålles

vid modern bebyggelse torde emellertid dylika olägenheter kunna

förebyggas. Utskottet finner ej skäl att motsätta sig propositionens förslag

och avstyrker motionerna I: 447 och It: 552.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21.

Då utskottet tillstyrker att kungörelse utfärdas på sätt föreslagits i propositionen,

vill utskottet emellertid framhålla, att städer och stadsliknande

samhällen även till de delar, som ha ren landshygdskaraktär, också för

framtiden komma att stå under strängare byggnadsbestämmelser än landsbygden.

Särskilt på grund av de utvidgningar av tätorterna, vilka skett genom

den nya kommunindelningen, framstår detta som en betydande olägenhet.

Denna fråga har, enligt vad utskottet erfarit, uppmärksammats inom

1951 års byggnadsutredning. Utskottett får understryka lämpligheten av att

undersökning äger rum för att i byggnadshänseende fullt jämställa nu

nämnda delar av tätorterna med landsbygden, i den mån icke tätorterna

själva finna erforderligt att dessa delar skola stå under strängare kontroll.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å motionerna 1: 447 och

II: 552, besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att

riksdagen icke funnit skäl till erinran mot det i propositionen

nr 116 intagna författningsförslaget.

Stockholm den 29 april 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Carl Eriksson, Nils A. Larsson, Albert

Hermansson, Lars Andersson, Lindahl*, Ivar Nilzon och Björnberg;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo*, Stjärne, Ericsson i

Sörsjön, Andersson i Dunker, Holm*, Åhman, Andersson i Mölndal och

Larsson i Karlstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:283 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och 132 § byggnadsstadgan den a1 i texten