Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till strandlag, dels ock i ämnet väckta motioner.

1952-05-13 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1952:27, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till strandlag, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

1

Nr 27.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till strandlag, dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 28 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 187, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Strandlag.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att

inom visst strandområde bebyggelse icke må företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande av helt ny

byggnad samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen

annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, ävensom

grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts.

Förordnande enligt första stycket skall avse land- och vattenområde inom

det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje

vid normalt medelvattenstånd.

Vad i denna lag stadgas skall icke avse område som ingår i fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, ej heller område som ingår i godkänd

avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för

området. Förbud enligt första stycket skall icke utgöra hinder för bebyggelse

som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den

allmänna samfärdseln.

2 §•

Finnes å område, beträffande vilket förordnande meddelats enligt 1 §,

eller i dess närhet stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet

till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må

länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller

annan genomgång. Är det uppenbart, att stängslet endast avser att utestänga

allmänheten från området, må föreläggande meddelas om borttagande av

1 ISilxang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avel. Nr 27.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande

dike.

Vid meddelande av föreläggande som i första stycket sägs må vite utsättas.

3 §•

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis

omfattas av förordnande enligt 1 §, icke bifallits och kan till följd härav

fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området för förordnandet

påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, av ägaren

användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet

av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägaren berättigad

till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma

gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till

fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn

till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets meddelande.

4 §•

Ersättning varom sägs i 3 § skall bestämmas att utgå på en gång; dock

må ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begäran antingen av

kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå

med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den ersättningsberättigade

att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det

rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.

5 §.

Är fastighetsägare jämlikt 3 § tillkommande ersättning bestämd att utgå

på en gång och har fastigheten genom inskränkningen i behyggelserätten

undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet

för fordran, för vilken fastigheten svarade då rätten till ersättning uppkom,

skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om fördelning

och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar

gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt

eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som i första stycket avses uppstått till följd av att

nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan

för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller,

där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning

blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan

kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit

prövad av domstol.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

3

6 §.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning varom sägs i 3 § eller 5 §

andra stycket, skall den som vill framställa ersättningsanspråk väcka talan

därom vid expropriationsdomstolen. Jämväl kronan äger påkalla prövning

av ersättningsfrågan enligt vad nu sagts. Beträffande målet skola bestämmelserna

om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga

delar gälla. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet,

såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt

annorlunda förordna.

7 §•

Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på

grund av föreläggande enligt 2 §, är han berättigad att av kronan erhålla

ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersättning skall

dock icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga

allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av föreläggande

enligt 2 § övergång anordnats över dike.

8 §.

Den som företager bebyggelse i strid mot förbud enligt 1 § straffes, där

han insett eller bort inse att förbudet ägt tillämpning på åtgärden, med dagsböter.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i

högst sex månader dömas.

9 §•

Länsstyrelsen äger vid vite förelägga den som företagit bebyggelse i strid

mot förbud enligt 1 § att undanröja eller ändra det utförda, överexekutor

äger ock meddela handräckning till rättelse i vad olagligen skett. Ansökan

om handräckning må göras av allmän åklagare, byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör.

Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser

som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Efterkonnnes ej föreläggande, som meddelats med stöd av 2 §, skall på

anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden

vidtages.

Kostnad för handräckning enligt första stycket, varom ansökan gjorts av

allmän åklagare, så ock kostnad för handräckning enligt andra stycket må

på utmätningsmannens begäran förskjutas av allmänna medel.

10 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom

besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

Förordnande enligt 1 SS skall lända till efterrättelse utan hinder av förd

klagan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

11 §•

De bestämmelser som erfordras för tillämpningen av denna lag meddelas

av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock äger länsstyrelse redan

dessförinnan med verkan från och med nämnda dag meddela förordnande

enligt vad i 1 § sägs.

Har ansökan icke bifallits om tillstånd att uppföra byggnad utan hinder

av byggnadsförbud, som meddelats enligt lagen den 15 december 1950 (nr

639) om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden, skola föreskrifterna

i 3—6 §§ denna lag äga motsvarande tillämpning. Anspråk på ersättning

för skada som fastighetsägare eller annan i 3 § avsedd sakägare

lidit skall, vid påföljd att sakägaren eljest går förlustig sin rätt, framställas

hos länsstyrelsen före den 1 januari 1954. På ersättningsbeloppet skall beräknas

sex procent ränta från den dag då ansökningen i byggnadsärendet

avgjordes.

Vad i 7 § första stycket andra punkten stadgas skall icke gälla med avseende

å stängsel eller dike, som uppförts eller anordnats innan denna lag

trädde i kraft. Har den som håller sådant stängsel eller dike borttagit detsamma

på grund av föreläggande enligt 2 §, är han berättigad att av kronan

erhålla ersättning för kostnaderna.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 465 av herr Hermansson, Herbert,

nr 495 av herr Lodenius,

nr 496 av herr Osvald,

nr 497 av herr Ewerlöf m. fl.

inom andra kammaren:

nr 611 av herr Johansson i Torp m. fl. (likalydande med I: 465),

nr 632 av herr Boman i Stafsund och Johansson i Mysinge (likalydande

med 1: 495),

nr 633 av herr Stjärne in. fl. (likalydande med I: 496),

nr 634 av herr Hjalmarson m. fl. (likalydande med I: 497).

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen lämnas följande sammanfattning av innehållet i det framlagda

lagförslaget:

I propositionen upptages förslag till definitiv strandlag, avsedd att ersätta

den provisoriska lag om byggnadsförbud inom vissa strandområden,

som utlöper vid slutet av innevarande år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

5

Förslaget, som i väsentliga delar bygger på samma principer som den

provisoriska lagen, innebär att länsstyrelse — för att åt allmänheten trygga

tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet, insjöar och vattendrag

— skall äga förordna, att inom visst strandområde bebyggelse icke

må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande skall avse

land- och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt

med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst

300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd. Med bebyggelse

avses icke blott uppförande av helt ny byggnad utan även ändring av

befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det,

vartill byggnaden tidigare varit använd, samt grävnings- och andra förberedelsearbeten

för bebyggelse. Även om byggnadsförbud meddelats för ett

strandområde skall viss slags bebyggelse dock få fritt företagas inom området,

nämligen sådan bebyggelse som erfordras för försvaret, jordbruket,

fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln.

Den som lider inskränkning i bebyggelserätten föreslås skola erhålla ersättning

därför av allmänna medel under förutsättning att det uppstår ett

uppenbart missförhållande mellan värdet av marken med denna inskränkning

samt värdet, om någon sådan inskränkning icke skett. Mål om ersättning

skola enligt förslaget handläggas av expropriationsdomstol.

bör att säkerställa lagens syfte föreslås även vissa regler om anordnande

av grind eller annan genomgång genom hindrande stängsel m. in. Kostnader

för sådan genomgång skola i princip utgå av allmänna medel.

1950 års provisoriska strandlag.

Genom lagen den 15 december 1950 om tillfälligt bgggnadsförbud inom

vissa strandområden har länsstyrelse tillerkänts rätt att, för att åt allmänheten

trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid

insjö eller vattendrag, förordna att inom vissa strandområden byggnad icke

må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd. Förordnande skall avse mark

och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt

med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300

meter från nämnda linje vid normalt medel vattenstånd. Lagen gäller icke

område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, ej heller område,

som ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse

utfärdats för området. Byggnadsförbud, som meddelats enligt

lagen, utgör icke hinder för uppförande av byggnad som erfordras för försvarets,

jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns

behov. Lagen innehåller vidare bl. a. bestämmelse om straff för den som

uppför byggnad i strid mot förbud samt föreskrift om handräckning genom

överexekutor till rättelse av olagligt byggande. Någon regel om gottgörelse

till markägare eller annan för intrång genom byggnadsförbud innehåller

lagen icke.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

Lagen den 15 december 1950 är av provisorisk karaktär. Den gäller

endast t. o. in. den 31 december 1952, då enligt lagen meddelade beslut om

byggnadsförbud även förlora sin giltighet.

Strandutredningen.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 22 juni 1950 tillkallade

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, den 14 juli samma

år generaldirektören, numera statsrådet B. A. Nordenstam, ordförande, samt

riksdagsledamöterna cementgjutaren K. E. Ahlkvist, bankofullmäktigen

J. A. Andersson, lantbruktaren L. D. Cassel, lantbrukaren N. G. Hansson,

läderarbetaren R. V. Persson och lantbrukaren F. Hj. Åhman att verkställa

utredning av frågan om en reglering av strandbebyggelsen i syfte att

såvitt möjligt bevara ur friluftssynpunkt värdefulla strandområden såsom

rekreationsplatser för allmänheten ävensom av därmed sammanhängande

spörsmål. Kommittén, som antagit namnet strandutredningen, har den 9

oktober 1951 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning om förbud mot

bebyggelse in. m. inom vissa strandområden (SOU 1951: 40). Vid betänkandet

har fogats ett särskilt yttrande av ledamoten av utredningen herr Cassel.

Yttranden över betänkandet ha efter remiss avgivits av samtliga hovrätter,

byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statskontoret, lagberedningen,

fastighetsbildningssakkunniga, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,

statens fritidsnämnd, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, landsorganisationen i Sverige, riksförbundet landsbygdens

folk, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

skogsägareförbund, Sveriges lantmätareförening, svenska turistföreningen,

svenska naturskyddsföreningen, samfundet för hembygdsvård och Sveriges

riksidrottsförbund. Vidare har, efter remiss, straffrättskommittén yttrat sig

beträffande straffbestämmelser i lagförslaget. Länsstyrelserna ha bifogat

yttranden från överlantmätarna och länsarkitekterna. Vidare ha länsstyrelserna

i Östergötlands och Norrbottens län vid sina yttranden fogat, den

förra utlåtanden av byggnadsnämnderna i Norrköpings stad, Finspångs köping

och Gryts socken och den senare utlåtande av Luleå stad. Vid riksidrottsförbundets

yttrande ha fogats yttranden av svenska kanotförbundet,

svenska orienteringsförbundet, svenska roddförbundet och riksidrottsförbundets

idrottsplatskommitté.

Propositionen.

Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,

i fråga om behovet av en lagstiftning om strån ds kydd

och riktlinjerna för eu dylik lagstiftning, redogjort för

uttalanden i dessa hänseenden av strandutredningen och i remissyttrandena

samt för egen del anfört följande:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

7

»Såsom jag framhöll vid tillkomsten av den provisoriska strandlagen utgöra

Sveriges stränder och skärgårdar en naturtillgång av oskattbart värde för

hela vårt folk. Att en ständigt ökad skara människor där under sin fritid

kan hämta nya krafter och vederkvickelse genom bad och friluftsliv är

både för dem själva och ur det allmännas synpunkt av största vikt, detta i

i all synnerhet sedan stora befolkningsgrupper erhållit en tidigare icke lagstadgad

rätt till sammanhängande semester.

En förutsättning för att alla de som icke själva äga någon strandfastighet

skola kunna utnyttja stränderna för bad och friluftsliv är självfallet, att

det föreligger tillräckliga möjligheter för dem att beträda marken inom

strandområdena. Otvivelaktigt är detta också i viss utsträckning fallet. Av

ålder anses nämligen allmänheten äga en viss frihet att taga väg över och

vistas å annans mark samt att även i några andra hänseenden utnyttja annans

fasta egendom. Denna frihet för gemene man att oberoende av ägarens vilja

och alltså utan risk för straff, skadestånd eller annan rättslig påföljd beträda

annans mark, bada vid annans strand samt plocka vilt växande bär, svamp

o. d. är dock icke till sin omfattning närmare reglerad av lagstiftaren. Den

vilar i stället huvudsakligen på sedvana. Men denna sedvana är åtminstone

på vissa punkter så stadgad och allmänt erkänd att man alltsedan slutet av

förra århundradet plägat beteckna den faktiska möjligheten för allmänheten

att i nu angivna hänseenden utnyttja annans fasta egendom med termen

allemansrätt, därmed antydande att nämnda möjlighet —- trots att den

icke är lagligen närmare reglerad — har ett visst rättsligt skydd. Ett indirekt

stöd i lagstiftningen anses denna s. k. allemansrätt emellertid ha i

bland annat 24 kapitlet strafflagen. Av 4 § i nämnda kapitel framgår nämligen

att det icke är straffbart att taga väg över annans mark som ej kan

skadas därav, såvitt icke marken utgöres av tomt eller plantering, i vilka

fall olovligt beträdande i princip är straffbart oavsett om skada kan ske.

Detta lagrum plägar tolkas motsatsvis så, att ett icke straffbart tagande av

väg anses tillåtet. På motsvarande sätt brukar stadgandet i 2 § andra stycket

samma kapitel, vilket straffbelägger tillgrepp av vissa uppräknade naturaprodukter,

åberopas som ett indirekt stöd för att sådana naturalster som ej

ingå i uppräkningen, t. ex. vilda bär och svamp, få plockas av vem som

helst.

Vad som aktualiserat frågan om en lagstiftning till strändernas skydd

är, att allemansrätten icke utgör något hinder för en sådan planlös exploatering

av strandområdena att stora, vackra och i förhållande till tätorterna

välbelägna dylika områden bli avstängda för andra än ett mindre antal

tomtägare. Det råder nämligen ingen tvekan om att jordägaren genom att

uppföra en bostadsbyggnad på mark, där allmänheten äger färdas, kan

bringa allemansrätten att upphöra inom det område omkring byggnaden

som är att beteckna såsom »tomt». Jordägaren torde vidare äga möjlighet

alt också genom andra åtgärder lägga hinder i vägen för den faktiska utövningen

av allemansrätten. Av särskild betydelse är härvid att han genom

uppsättande av stängsel faktiskt kan hindra tillträde för allmänheten

till mark, där vem som helst eljest kunnat fritt färdas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

Det torde knappast vara erforderligt att här i detalj upprepa den argumentering

som vid tillkomsten av den provisoriska strandlagen fördes rörande

behovet av en lagstiftning till skydd mot planlös exploatering och därmed

monopolisering av stränderna. En sådan upprepning synes desto mindre

nödvändig som det — enligt vad som kan utläsas ur det alldeles övervägande

flertalet av remissyttrandena — numera synes råda en glädjande

stor förståelse för behovet av ett legalt skydd för stränderna. Jag inskränker

mig därför till att mera kortfattat bemöta vissa erinringar mot en strandlagstiftning,

erinringar som i huvudsak framfördes redan under förarbetena

till den provisoriska lagen men som nu från några håll ånyo kommit

till uttryck under remissbehandlingen av strandutredningens förslag.

Till en början vill jag då med vidhållande av min tidigare uppfattning,

vars riktighet vitsordats av både strandutredningen och så gott som alla

remissinstanser, framhålla att behovet av fritidsområden utmed stränderna

är större än att det kan täckas enbart genom statliga eller kommunala förvärv

av sådana områden. Jag är i detta sammanhang dock angelägen framhålla,

att tillkomsten av en lagstiftning till strändernas skydd givetvis ej

befriar kommunerna från den i hälsovårdsstadgan dem ålagda skyldigheten

att söka främja innevånarnas friluftsliv. På kommunalt initiativ skapade

friluftsreservat och allmänna friluftsbad komma allt framgent att ha en

viktig uppgift att fylla.

Vid tillkomsten av den provisoriska strandlagen hävdade jag, att byggnadslagstiftningen

i sin dåvarande utformning icke kunde anses erbjuda

möjligheter att effektivt hindra ett ur friluftslivets synpunkt olämpligt utnyttjande

av stränderna. Både strandutredningen och, på några få undantag

när, även remissinstanserna ha delat denna min uppfattning. I några

yttranden har emellertid hävdats att man genom att använda institutet

fastställd generalplan skulle kunna vinna de syften, som den provisoriska

strandlagen avser att fullfölja. Och i ett par andra yttranden har gjorts

gällande att ett utvidgat utomplansinstitut, möjligen kompletterat med särskilda

regler till skydd för vissa speciellt utvalda mindre strandområden,

skulle kunna medföra en tillräckligt effektiv kontroll av strandbebyggelsen

över huvud taget.

I anledning härav vill jag till en början framhålla, att det säkerligen skulle

visa sig mycket omständligt och tidsödande att använda institutet fastställd

generalplan för att söka hindra en ur friluftslivets synpunkt skadlig exploatering

av strandområden. Härtill kommer, att de kommunala myndigheterna

hittills icke varit benägna att använda sig av detta planinstitut. Ännu

har således någon generalplan icke blivit fastställd, ehuru lagstiftningen

härom varit i kraft sedan den 1 januari 1948. Det synes mig därför uppenbarligen

innebära en alldeles för osäker utväg att för här ifrågavarande

ändamål lita till detta planinstitut. Lika litet synes det mig kunna ifrågakomma

att använda utomplansinstitutet i dess nuvarande form som ett medel

att trygga allmänhetens möjligheter till bad och friluftsliv utmed stränderna.

Vad utomplansbestämmelser må innehålla framgår av 44 och 128 §§

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

9

byggnadsstadgan. Varken i dessa föreskrifter eller i ett av byggnadsstyrelsen

år 1948 upprättat normalförslag till utomplansbestämmelser på landet

angives att dylika bestämmelser särskilt böra avse minsta avstånd mellan

byggnad och strandlinje. Även om det icke kan anses föreligga något hinder

för att, såsom på sina håll skett, i utomplansbestämmelser intaga en föreskrift

om ett jämförelsevis mindre avstånd mellan byggnad och strandlinje,

skulle det likväl strida mot grunderna för gällande stadganden angående

detta institut att utforma en föreskrift av nämnda slag så, att den i realiteten

komme att innebära en planläggning, varigenom vissa strandområden

undantoges från bebyggelse (jfr Regeringsrättens årsbok 1941 s. 38 ff.). Med

den utformning utomplansinstitutet för närvarande har, synes det följaktligen

icke möjligt att använda detsamma i sådan omfattning, att de syften

som här avses skulle kunna vinnas. Givetvis vore det i och för sig möjligt

att för detta ändamål utbygga utomplansinstitutet och komplettera detsamma

med ersättningsregler — sådana saknas nu helt — men det synes mig

ur olika synpunkter både riktigare och lämpligare att angripa problemet om

strändernas skydd såsom ett spörsmål för sig och att icke infoga det i ett

mera allmänt planinstitut med delvis helt andra syften.

Om man alltså kommer till det resultatet att en lagstiftning till strändernas

skydd är erforderlig — jag bortser härvid tillsvidare från spörsmålet,

om en dylik lagstiftning bör inarbetas i exempelvis byggnadslagen eller ha

karaktär av speciallagstiftning — uppställer sig härnäst problemet vilka

närmare syften en sådan lagstiftning bör söka fullfölja. Såsom redan torde

ha framgått av vad jag inledningsvis anfört, måste svaret på denna fråga

bli, att lagstiftningen så långt det befinnes nödvändigt och lämpligt bör söka

bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområdena

som allmänheten för närvarande har enligt allemansrättsliga grundsatser. I

likhet med strandutredningen anser jag alltså, att en dylik lagstiftning väsentligen

bör avse att bevara de nu rådande förhållandena i fråga om allmänhetens

tillgång till stränderna men icke att öppna nya möjligheter för

allmänhetens friluftsliv. Att inom rimliga gränser skydda och bevara allemansrätten

utmed stränderna är ett betydelsefullt intresse icke blott för befolkningen

inom tätorterna utan, såsom länsstyrelsen i Södermanlands län

närmare utvecklat, även för landsbygdens folk. Att så sker är vidare av

största betydelse icke endast för alla dem som icke själva äga eller disponera

en sommarvilla eller sportstuga eller annan byggnad på landet i närheten

av hav eller sjö, utan även för de många ägare till sportstugor och andra

byggnader vilkas tomter äro så belägna eller så små att ägarna trots sitt markinnehav

måste lita till allemansrätten för att få tillfällen till bad och annat

friluftsliv. Lyckas man uppnå det nu angivna syftet, vinnes därigenom tilllika

ett skydd av betydelsefulla estetiska värden. Det blir då nämligen möjligt

att hindra utbredningen av en förfulande och olämpligt placerad bebyggelse

inom natursköna strandområden och därmed att bevara utblicken

över vattnet och över huvud taget den lantliga prägeln hos dessa områden.

Att i en strandlagstiftning uttryckligen markera naturskyddsintresset, vil
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

ket begärts i några yttranden, synes mig emellertid icke vara riktigt. I

den mån speciella naturskyddsintressen göra sig gällande, intressen som

alltså gå längre än att de kunna sägas sammanfalla med intresset av att

bevara allmänhetens möjligheter till bad och friluftsliv, torde desamma

böra beaktas genom annan lagstiftning. Jag syftar härvid främst på den

planerade naturskyddslagen samt på bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen.

Jag övergår härefter till frågan efter vilka huvudprinciper en lagstiftning

med det nu angivna syftet bör utformas. Strandutredningen har för sin

del ansett att, eftersom uppförandet av byggnader vore den praktiskt mest

betydelsefulla av de åtgärder från en fastighetsägares sida genom vilka allemansrättens

utövning kunde hindras, lagstiftningen främst borde syfta till

en kontroll av bebyggelsen inom strandområdena. Utredningen har med

andra ord utformat sitt förslag i nära anslutning till den provisoriska

strandlagen, men har därjämte föreslagit vissa komplement till de rent bebyggelsereglerande

bestämmelserna. Viktigast i detta hänseende äro utredningens

förslag om fri genomgång genom vissa hindrande stängsel samt om

kontroll av sådana åtgärder inom strandområdena, som innebära schaktning,

fyllning, trädfällning och dylikt. Dessa allmänna riktlinjer för en

strandlagstiftning ha i allt väsentligt godtagits under remissbehandlingen.

Lagberedningen har emellertid —- utan att likväl hemställa om en omarbetning

av förslaget — närmast ansett, att en mera konsekvent lösning än den

av utredningen valda skulle vara att beträffande vissa områden, där allmänheten

för närvarande äger färdas och uppehålla sig, fastställa att dessa områden

skulle för framtiden bibehållas under allemansrätt. Till stöd för denna

sin uppfattning har lagberedningen åberopat, att uppförandet av bostadsbyggnader

endast vore en av de åtgärder varigenom en jordägare kunde

bringa allemansrätten inom ett område att upphöra och att det i praktiken

kunde befaras att jordägarna, om de i övrigt lämnades fria händer, ofta

skulle söka åstadkomma samma effekt genom att exempelvis anlägga trädgårdar

eller andra planteringar eller genom att anordna lekplatser eller tennisbanor.

I anledning härav vill jag till en början framhålla att, även om

man icke bör helt bortse från de av lagberedningen sålunda uttalade farhågorna

för att en lagstiftning upplagd efter de av strandutredningen föreslagna

riktlinjerna kan komma att uppvisa vissa brister ur effektivitetssynpunkt,

dessa brister likväl praktiskt sett måste betecknas såsom jämförelsevis föga

betydande. Mot den av lagberedningen ifrågasatta lösningen synes mig vidare

kunna anföras att den närmare omfattningen av allemansrätten och särskilt

då innebörden av det i detta hänseende utomordentligt viktiga tomtbegreppet

synes vara alltför oklar för att man i lagtext skulle kunna direkt

bygga på termen allemansrätt och alltså såsom huvudregel endast stadga

att inskränkning i denna rätt ej får ske. En annan sak är däremot att

uppställa allemansrättens bevarande inom strandområdena såsom ett mera

allmänt riktmärke. I likhet med strandutredningen anser jag följaktligen,

att lagstiftningen främst bör syfta till en kontroll av bebyggelsen inom vissa

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

11

strandområden samt till att trygga fri passage för allmänheten till sådana

strandområden, där det framstår såsom uppenbart att gemene man ej är

lag igen förhindrad att fritt uppehålla sig.

Om en strandlagstiftning lägges upp efter dessa riktlinjer synes det icke

erforderligt att, såsom ett par remissinstanser ifrågasatt, låta anstå med

en mera slutgiltig behandling av spörsmålet om strändernas skydd i avbidan

på att allemansrätten göres till föremål för en fullständig laglig reglering.

Allemansrätten spänner ju över betydligt flera problem än dem som

aktualiseras i samband med en strandlagstiftning, och trots att allemansrätten

i åtskilliga hänseenden är tämligen vag till sin närmare innebörd,

torde den likväl få anses så pass klar och stadgad alt den enligt vad jag

nyss anfört kan tjäna som ett riktmärke för den tilltänkta lagstiftningen.

Såsom jag redan nämnt, har strandutredningen endast syftat till att allemansrätten

skall kunna bevaras inom de strandområden, där nämnda rätt för

närvarande kan utövas, varemot utredningen icke avsett att allemansrätten

skall kunn i utsträckas till områden, vilka allmänheten för närvarande

icke äger fritt beträda. Under remissbehandlingen har från några håll gjorts

gällande att utredningen handlat i strid mot dessa sina egna utgångspunkter,

när den föreslagit att bebyggelsekontrollen skulle kunna omfatta även

områden av sistnämnda slag. Jag kan emellertid icke finna nämnda kritik

berättigad. När utredningen föreslagit, att bebyggelsekontrollen skall kunna

avse även redan existerande »tomter» — med vilket uttryck i detta sammanhang

förstås den del av jordägarens mark som ligger inom nära synoch

hörhåll från hans bostadshus och som därför på grund av hans hemfridsintresse

icke får fritt beträdas — har utredningen nämligen icke tänkt

sig att tomtplatsernas nuvarande omfattning skulle kunna begränsas, utan

den har endast syftat till att förhindra en sådan utveckling, att jordägaren

genom en okontrollerad bebyggelse i utkanterna av en befintlig tomtplats

skulle kunna utvidga denna till områden, där allmänheten nu äger fritt

färdas. En sådan kontroll, vars praktiska betydelse synes mig uppenbar,

kan enligt min uppfattning icke anses gå utöver lagstiftningens syfte att

bevara allemansrätten. Man måste hålla i minnet, att ett förordnande om

bebyggelsekontroll icke innebär att allmänheten skall inom det område som

beröres av förordnandet äga taga olovlig väg över tomt eller plantering

eller annan äga som kan skadas därav och att förordnandet icke heller innebär

att allmänheten eljest skall äga vistas inom området eller utnyttja det

i vidare mån än som följer av lag eller av allmänt vedertagna sedvanerättsliga

grundsatser. Under hänvisning till vissa missförstånd, som på denna

punkt yppat sig under presspolemiken kring den provisoriska strandlagen,

ha några remissinstanser yrkat, att en erinran av nu angivna innehåll

måtte intagas i lagen, så att dess verkliga innebörd skulle bättre framträda

för allmänheten. Bortsett från att en sådan allmän erinran i lagtexten

icke kan anses överensstämma med gängse lagstiftningsteknik, synes

det mig tveksamt om de psykologiska verkningarna av eu dylik erinran

skulle bli större därför att den flyttas från motiven till lagtexten. Jag fin
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

ner det emellertid angeläget att allmänheten på annat lämpligt sätt får klart

för sig, att ett förordnande om bebyggelsekontroll icke innebär att allmänheten

erhåller större rätt att utnyttja marken inom det berörda området

än vad som redan följer av sedvanerättsliga grundsatser samt att ett dylikt

förordnande självfallet icke i och för sig kan åberopas som stöd för tagande

av väg över tomt, plantering eller annan äga som kan skadas därav. Att

förebygga och rätta till missförstånd i detta avseende, framstår som en

viktig upplysningsuppgift.

Under förarbetena till den provisoriska strandlagen framhölls att bebyggelsekontrollen

inom strandområdena kunde tänkas utformad efter två

olika huvudlinjer. Det ena alternativet var, att alla strandområden belädes

med byggnadsförbud men att länsstyrelsen bemyndigades dispensera

från förbudet i de fall då bebyggelsen icke kunde anses komma att

skada mera allmänna friluftsintressen. Det andra alternativet innebar återigen,

att byggnadsförbud skulle läggas endast å vissa strandområden,

som länsstyrelsen efter särskild prövning funnit speciellt värda att skyddas.

Då en lösning enligt det förstnämnda alternativet skulle medföra omgång

och kostnader för de byggnadssökande och då det ansågs uppenbart,

att i stora delar av vårt vidsträckta och jämförelsevis glest befolkade land

ett allmänt förbud skulle vara både opraktiskt och onödigt, utformades den

provisoriska lagstiftningen i enlighet med det senare alternativet. Strandutredningens

lagförslag är konstruerat på samma sätt, och i remissyttrandena

har endast någon enstaka röst höjts för att i stället utforma byggnadsförbudet

såsom ett generellt förbud, omfattande alla stränder i landet

till viss lämplig bredd. Till förmån för denna sistnämnda metod skulle med

visst fog kunna åberopas, att det är en mycket grannlaga och svår uppgift

att välja ut särskilda förbudsområden samt att så klart beskriva dem att

någon tveksamhet om deras oinfattning ej behöver uppkomma. Men även

om man väljer metoden med en allmän förbudsläggning, måste likväl den

dispensprövande myndigheten förr eller senare och helst så snart som möjligt

söka åstadkomma en viss översiktlig planering av strandområdena i

syfte att särskilt utvälja sådana där bebyggelsekontrollen bör vara hårdare

än på andra håll. Man kommer alltså under inga omständigheter förbi

svårigheterna att verkställa en viss gradering av strandområdena; man lyckas

endast uppskjuta den mera detaljerade prövningen. Härtill kommer att

ett allmänt byggnadsförbud skulle verka onödigt irriterande för allmänheten

och vara tyngande för myndigheterna samt att övervakningen av ett

dylikt förbud skulle erbjuda betydande svårigheter. Med hänsyn till vad nu

sagts är jag alltjämt av den uppfattningen att bebyggelsekontrollen bör avse

endast vissa utvalda strandområden. Det säger sig emellertid självt, att förhållandena

i detta avseende kunna te sig mycket olika inom olika län alltefter

naturens beskaffenhet och utbredningen av den redan befintliga strandbebyggelsen.

I några enstaka remissyttranden har ånyo framförts det under förarbetena

till den provisoriska strandlagen livligt diskuterade förslaget att från

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

13

bebyggelsekontrollen automatiskt undantaga för bostadsändamål redan bildade

men icke bebyggda fastigheter. Förslaget, som framförts av bl. a.

fastighetsbildningssakkunniga, har av dessa dock begränsats att avse endast

sådana fastigheter, vilkas areal ej överstiger en viss normalstorlek för bostadsfastigheter.

Såsom jag framhöll i propositionen med förslag till provisorisk

strandlag, skulle lagstiftningen uppenbarligen förfela sitt syfte, om

densamma icke komme att gälla i ett sådant fall, då någon förvärvat en

större fastighet och därvid med hänsyn till den principiellt fria rätten till

glesbebyggelse räknat med att framdeles sälja en eller flera strandtomter.

Att undantaga sådana fastigheter från byggnadsförbudet ansåg jag därför

icke kunna komma i fråga, och detta icke ens för den händelse strandtomterna

redan avstyckats i och för exploatering men ännu ej försålts. Denna

uppfattning vidhåller jag alltjämt, och jag gör det oavsett storleken av

varje särskild till försäljning avsedd tomt. I viss mån tveksammare ställer

sig frågan, huruvida lagstiftningen bör gälla i sådana fall då någon, som

inom strandområde äger mark vars areal icke är större än att den kan bebyggas

med en ordinär sommarvilla eller sportstuga och som förvärvat marken

i avsikt att för egen räkning bebygga den, av en eller annan anledning,

t. ex. på grund av gällande allmänna byggnadsrestriktioner, icke fullföljt

denna avsikt före lagens ikraftträdande. Jag medgav vid tillkomsten av den

provisoriska strandlagen och anser fortfarande, att goda skäl onekligen

kunna anses tala för att en sådan fastighet icke skall drabbas av den planerade

lagstiftningen. Likväl kan jag icke heller nu tillstyrka en generell

regel, enligt vilken dylika fastigheter undantagas från lagens tillämplighetsområde.

Som skäl härför vill jag alltjämt åberopa, att även en utpräglad

glesbebyggelse i vissa fall kan komma att spoliera de värden, som man vill

skydda med en strandlagstiftning, samt att ett dylikt allmänt undantag för

nämnda slags fastigheter skulle leda till att man ginge miste om möjligheterna

att åstadkomma en ur allmän synpunkt så lämplig placering av den

blivande bebyggelsen som möjligt. Vidare må med hänvisning till vad som

anförts av en reservant bland fastighetsbildningssakkunniga framhållas, att

det torde bli svårt att i praktiken avgränsa den grupp fastigheter som de

sakkunniga närmast haft i sikte.

Därest lagstiftaren sålunda icke kan medgiva något generellt undantag

beträffande för bostadsändamål redan bildade men ännu ej bebyggda fastigheter

som understiga en viss normalareal, ligger det i sakens natur, att den

myndighet som har att verkställa förbudsläggningen endast i undantagsfall

och med iakttagande av stor försiktighet bör kunna med hänsyn till de speciella

förhållandena inom en viss trakt uppställa ett dylikt allmänt undantag.

Det kan följaktligen icke anses stå i överensstämmelse med lagens mening

att, såsom vid tillämpningen av den provisoriska strandlagcn i ett par

län skett (se s. 51 i betänkandet), undantaga alla redan färdigbildade men

ej bebyggda fastigheter med en så stor areal som 2 har. Ett dylikt undantag

innebär ju att bebyggelsekontrollen sättes helt ur spel inom obebyggda

tomter som t. cx. ha en bredd av 100 meter och ett djup av 200 meter. Det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

synes mig uppenbart, att kontrollmyndigheten icke bör på förhand avsäga sig

möjligheterna att påverka placeringen av bostadsbyggnader inom så stora

fastigheter. En annan sak är att vid dispensprövningen särskild hänsyn bör

tagas till omständigheterna i dessa fall.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att jag i stort sett kan ansluta

mig till strandutredningens uttalanden rörande den avvägning mellan olika

intressen som bör verkställas vid tillämpningen av den planerade lagstiftningen.

Jag instämmer alltså med strandutredningen däri, att det skydd för

allemansrättens utövning som åsyftas med en strandlagstiftning icke bör

göras så omfattande att det som en helhet betraktat inkräktar på all form

av fritidsbebyggelse genom sommarvillor och sportstugor. Tvärtom bör genom

en lämplig reglering av bebyggelsen plats kunna beredas för flera stugor

och villor i strändernas närhet än om bebyggelsen skulle få fortgå helt

okontrollerad. Och på vissa områden bör det vara möjligt att åtminstone

delvis släppa fram bebyggelsen ända till strandlinjen. Liksom vid den provisoriska

lagstiftningens tillkomst är jag emellertid även nu angelägen att

understryka vikten av att man vid avvägningen mellan de olika intressena

icke endast tager hänsyn till de just aktuella behoven utan jämväl beaktar

nödvändigheten av att planera med tanke på framtiden. Tätorternas utvidgning

samt vägnätets och kommunikationernas utveckling torde icke sällan

motivera ett friläggande även av sådana strandområden, som för dagen

måhända icke te sig särskilt begärliga.

I ett par remissyttranden har mot strandutredningens förslag invänts att

detsamma måste anses lämna icke oväsentliga möjligheter öppna att motverka

förslagets allmänna syfte såtillvida, att en markägare skulle vara

oförhindrad att genom servitutsavtal utestänga allmänheten från utövningen

av allemansrätten inom ett begärligt strandområde. I anledning härav

må framhållas att en bebyggelsekontroll av det slag som angivits i den

provisoriska strandlagen och som avses skola bibehållas i den nu planerade

lagstiftningen självfallet kommer att gälla alla förbudsbelagda områden,

oavsett om de innehavas av jordägaren själv eller av denne upplåtits

med nyttjanderätt till annan eller belagts med servitut till förmån

för exempelvis en utanför förbudsområdet belägen fastighet. Och vidare

är att märka att den rätt till fri passage genom vissa för allemansrättens

utövning fria strandområden, som utredningen föreslagit och som jag med

vissa ändringar ämnar förorda, självfallet icke kan utan vidare bringas att

upphöra endast genom att områdena göras till föremål för en upplåtelse genom

servitutsavtal. Det synes mig därför, som om farhågorna för att lagstiftningen

i nu berörda hänseenden skulle komma att uppvisa allvarliga

brister ur effektivitetssynpunkt ej vore välgrundade.»

Departementschefen har vidare vid lagrådsremissen i särskilda avsnitt utförligt

behandlat följande spörsmål, nämligen frågan huruvida bebyggelsekontrollen

bör avse all nybyggnad eller på visst sätt begränsas (s. 53—58),

lagstiftningens lokala tillämpningsområde (s. 58—62), frågan huruvida bygg
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

15

nader för jordbruket och vissa andra ändamål skola undantagas från lagen

(s. 62—65), frågan huruvida kontroll erfordras beträffande schaktning,

fyllning, trädfällning o. d. inom strandområden (s. 65—74), översiktlig

strandplanering (s. 74—79), sambandet mellan fastighetsbildning och bebyggelsereglering

inom förbudsoinråden (s. 79—82), frågan vilken myndighet

som bör handha förbudsläggning och dispensprövning (s. 82—93),

rätt till passage genom vissa inhägnade strandområden (s. 93—103), förbud

mot nedskräpning inom strandområden (s. 104—105), ersättningsfrågan

(s. 106—152) samt frågan huruvida bestämmelser till strändernas

skydd böra upptagas i en särskild lag eller infogas i annan lagstiftning (s.

152—157). Beträffande dessa spörsmål liksom i fråga om specialmotiveringen

till förslaget (s. 157—170) får utskottet hänvisa till propositionen.

Lagrådet har beträffande lagstiftningsfrågans principiella behandling gjort

följande uttalande:

»Att behov föreligger av en lagstiftning till skydd för stränderna vid havet

samt vid insjöar och vattendrag har vitsordats i det stora flertalet av

de över strandutredningens betänkande avgivna yttrandena. De skäl, som i

detta hänseende anförts såväl i betänkandet och nämnda yttranden som av

departementschefen, äro övertygande. Enligt uttalanden av flera hörda länsstyrelser

och överlantmätare äro också erfarenheterna av 1950 års provisoriska

lagstiftning, ehuru av naturliga skäl ganska begränsade, övervägande

av gynnsam natur.

Vad beträffar sättet för genomförandet av lagstiftningen finner lagrådet

det ur olika synpunkter riktigt, att hithörande regler sammanföras i en särskild

lag och icke, såsom väl vore möjligt, infogas i den allmänna byggnadslagen.

Tiden lärer även vara mogen att icke längre bibehålla det nuvarande

provisoriet utan giva lagen definitiv karaktär. Måhända kan en översyn av

lagstiftningen bliva motiverad, när den tillämpats någon tid och närmare

erfarenheter av dess verkningar vunnits.

De grunder, enligt vilka lagförslaget utformats, föranleda i stort sett inga

erinringar från lagrådets sida. Förslaget innebär, såvitt lagrådet kan finna,

en skälig avvägning av de intressen, som här stå emot varandra. Det må

framhållas, att lagstiftningen väsentligen åsyftar att bevara de nu rådande

förhållandena i fråga om allmänhetens tillträde till stränderna, icke att

öppna nya möjligheter för allmänhetens friluftsliv.

Såsom lagberedningen i sitt remissyttrande över strandutredningens

förslag anmärkt, kan tvekan råda angående lagstiftningens effektivitet på

grund av de möjligheter till kringgående av densamma, som förefinnas. I vad

mån de farhågor, som härutinnan yppats, kunna bliva av praktisk betydelse

är emellertid svårt att överblicka. Vid sådant förhållande och då större effektivitet

näppeligen kan vinnas ulan vissa i och för sig mindre önskvärda

ändringar av lagens undantagsbestämmelser synas skäl tala för att detta

lagstiftningsspörsmål får anstå, tills erfarenhet vunnits om lagens verkningar

i olika avseenden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

Lagförslaget innefattar, i olikhet mot 1950 års lag, en reglering av frågan

om ersättning till sakägare för den skada, som tillfogas honom genom ett

byggnadsförbud. Detta spörsmål har varit föremål för en ingående diskussion

såväl under förarbetena till den provisoriska strandlagen som i strandutredningens

betänkande och däröver avgivna yttranden. Departementschefen

har i remissprotokollet utförligt angivit de riktlinjer, som äro avsedda att

läggas till grund för skadeståndsbedömningen. Mot dessa principer har lagrådet

för sin del intet att erinra. Det hade väl varit önskvärt, att lagtexten

varit mera lättfattlig i nu berörda hänseende, men avsevärda svårigheter

möta otvivelaktigt att i en kortfattad regel giva klart och uttömmande uttryck

åt vad som åsyftas. Enär det med hänsyn till den vägledning, som

motiven giva, finnes anledning antaga, att bestämmelsen i rättstillämpningen

icke skall föranleda några större tolkningssvårigheter, finner lagrådet sig

kunna godtaga förslaget även i denna del.»

Lagrådet har vid granskningen av det remitterade förslaget gjort några

erinringar beträffande vissa särskilda stadganden, vilka erinringar beaktats

vid utformningen av det i propositionen framlagda lagförslaget.

Motionerna.

I de likalydande motionerna 1:465 och 11:611 har hemställts, att riksdagen

vid behandlingen av propositionen ville besluta tillägg av ett fjärde

stycke till 1 § av lagförslaget med följande lydelse: »Har efter förbuds utfärdande

fastställelse meddelats å avstyckning för bostadsändamål inom

område, som beröres av förbudet, skall förbudet icke utgöra hinder för

bebyggelse inom sådan del av det avstyckade området, som vid avstyckningen

angivits såsom lämplig byggnadsplats.»

I de likalydande motionerna I: 495 och II: 632 har hemställts, »att riksdagen

vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 187 måtte besluta,

att, då ersättning av allmänna medel jämlikt § 3 i förslaget till strandlag

skall utgå, hänsyn skall tagas till markområdets värde vid den tidpunkt,

då ansökan om dispens från byggnadsförbudet slutgiltigt avslagits.»

I de likalydande motionerna 1:496 och 11:633 har yrkats, att riksdagen

ville vid behandlingen av propositionen nr 187 göra de ändringar i förslaget

till strandlag, om vilka i motionerna hemställts. De i motionerna väckta

frågorna avse ersättningsgrunderna. Dels förordas att en övergångsbestämmelse

införes motsvarande stadgandet i 162 § byggnadslagen om beaktande

av tätbebyggelsevärde och dels hemställes om förtydligande av lagtexten i 3 §

såvitt angår rätt för markägaren att tillgodoräkna sig glesbebyggelsevärde.

I de likalydande motionerna I: 497 och II: 634 har hemställts,

»1. att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 187 med förslag

till strandlag m. in.,

2. om yrkande om avslag på Kungl. Maj :ts proposition nr 187 ovan icke

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

17

skulle vinna riksdagens bifall att denna vid behandlingen av nämnda proposition

måtte besluta följande ändringar i Kungl. Maj :ts förslag,

a) att ordet ''erfordras’ i 1 § tredje stycket utbytes mot orden ''uteslutande

avses’,

b) att markägaren erhåller ersättning enligt det värde som gällde den

dag, då förbudet blir definitivt genom att ansökan om tillstånd helt eller

delvis avslås,

c) att markägaren gives möjlighet erhålla ersättning också för värdeminskning

förorsakad av allmänhetens särskilt intensiva utnyttjande av

området,

d) att bestämmelserna om fängelsestraff utgå samt

e) att åt vederbörande utskott måtte uppdragas att utarbeta lagtext enligt

ovan anförda synpunkter.»

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får

utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet.

I propositionen har framlagts förslag till definitiv strandlag, avsedd att ersätta

lagen den 15 december 1950 om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa

strandområden, då dess giltighetstid utlöper den 31 december 1952. Förslaget

bygger i huvudsak på samma principer som den provisoriska lagen. Länsstyrelserna

skola sålunda få befogenhet att förordna att inom visst strandområde

bebyggelse icke får företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Med denna

kontroll över bebyggelsen åsyftas att i skälig utsträckning bevara möjligheterna

att vid stränderna utnyttja den s. k. allemansrätten, det vill säga

den i svensk rätt enligt sedvänja och vissa lagbud erkända friheten för gemene

man att beträda annans mark, i den mån det ej är fråga om tomt eller

plantering eller om annan mark, som kan taga skada av beträdandet. Ändamålet

med lagstiftningen är sålunda att trygga medborgarnas möjligheter

att bada och eljest njuta vederkvickelse vid våra stränder.

Rörande behovet av ett effektivt skydd mot att stränderna monopoliseras

genom okontrollerad enskild bebyggelse torde numera allmän enighet råda.

Vissa meningsskiljaktigheter finnas dock i frågan huruvida för tillgodoseende

av detta behov nu påkallas särskild lagstiftning. En ledamot av strandutredningen

har hävdat, alt det vore till fyllest att lösa problemet genom

statliga och kommunala förvärv av strandområden och att i övrigt strandbebyggelsen

på ett tillfredsställande sätt skulle kunna regleras med stöd av

1947 års byggnadslag. Denna ståndpunkt har vunnit stöd i motionerna I: 497

och II: 634, i vilka motioner framställes yrkande om avslag å propositionen.

I motionerna anföres att det icke vore skäligt att lösa detta i och för sig

väsentliga problem genom en lag, som skapade förutsättningar för tvångsmässiga,

icke ofrånkomliga ingripanden i enskilda medborgares rätt; hänsynen

till enskild rätt borde enligt motionärernas mening väga tyngre än

skälen för lagen. Utskottet vill erinra om att invändningar av denna natur

framfördes även mot den provisoriska lagen och anser ej påkallat att de nu

2 Diliang till riksdagens protokoll 1992. 9 samt. 3 uvd. Nr 27.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27,

ånyo av utskottet upptagas till ett ingående bemötande. Utskottet hänvisar

sålunda till den argumentering som fördes vid antagandet av den provisoriska

lagen och som nu ytterligare utvecklats av strandutredningen och departementschefen.

Anmärkningsvärd är den starka anslutning lagförslaget

i princip erhållit i remissyttrandena. Utskottet förordar att en definitiv

strandlagstiftning nu genomföres och avstyrker motionerna 1:497 och

II: 6114, såvitt däri yrkats avslag å propositionen.

Vad angår de närmare riktlinjerna för strandlagstiftningen bygger det

framlagda förslaget såsom redan nämnts på samma principer som den provisoriska

lagen. De skäl som i vissa remissyttranden framförts för att man

borde lägga upp lagstiftningen efter andra linjer finner utskottet ej övertygande.

Lagrådet har vid sin granskning av förslaget i ett principuttalande

anslutit sig till de grunder efter vilka detsamma utformats. Även utskottet

biträder de riktlinjer som strandutredningen och departementschefen följt

vid utarbetandet av förslaget.

1 § i lagförslaget upptager den grundläggande bestämmelsen om befogenhet

för länsstyrelse att för tryggande av allmänhetens tillgång till platser

för bad och friluftsliv förordna, att inom visst strandområde bebyggelse icke

får företagas utan länsstyrelsens tillstånd. I likhet med vad som föreskrivits

i den provisoriska lagen skall sådant förordnande avse land- och vattenområde

inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn

till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från

strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Såsom utskottet underströk vid

behandlingen av den provisoriska lagen och som även nu betonats av både

utredningen och departementschefen är det icke avsett att regeln om en

300-metersgräns skall tillämpas schablonmässigt, utan behovet skall i varje

särskilt fall noggrant prövas med den angivna gränsen såsom maximiram.

Beträffande förbudsförordnandets innebörd går det i propositionen framlagda

förslaget något längre än den provisoriska lagen. Enligt denna kunde

förbud meddelas endast såvitt anginge uppförande av byggnad. Förbud enligt

den definitiva lagen avses däremot skola innefatta, förutom uppförande

av helt ny byggnad samt ändring av befintlig byggnad för alt tillgodose ett

väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd,

jämväl grävnings- och andra förberedelsearbeten för dylik bebyggelse. Denna

komplettering ger ej anledning till erinran från utskottets sida.

I huvudsaklig överensstämmelse med den provisoriska lagen stadgas vidare

i 1 § i förslaget, att vad i lagen stadgas icke skall avse område, som ingår

i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller område

som ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse

utfärdats för området. Vidare skall ett enligt lagen meddelat förbud

icke utgöra hinder för »bebyggelse som erfordras för försvaret, jordbruket,

fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln». På denna senare

punkt har reservanten inom utredningen haft avvikande mening och

påkallat utbytande av ordet »erfordras» mot »uteslutande avses». Detta

önskemål har återkommit i en del remissyttranden och även upptagits i

motionerna I: 497 och II: 634. Det har framhållits att det i förslaget valda

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

19

uttrycket skulle ställa onödigt starka krav på bevisning om byggnadens behövlighet

för något av de angivna ändamålen. Såsom departementschefen

anmärkt torde det emellertid vara erforderligt att använda en formulering

som innebär att behov av byggnaden för det avsedda ändamålet objektivt

sett skall föreligga. Utskottet kan således ej ansluta sig till motionerna

f: 497 och II: 634 i detta avseende.

Enligt det i propositionen framlagda förslaget skall såsom framgår av det

föregående såväl förbudsläggningen som dispensprövningen anförtros åt

länsstyrelserna. Även på denna punkt överensstämmer förslaget med den

provisoriska lagen. Såvitt angår förbudsläggningen råda icke heller några

meningsskiljaktigheter om att länsstyrelsen är bäst lämpad såsom prövningsinstans.

Vad däremot angår dispensprövningen har i motionerna I: 465

och II: 611 väckts det spörsmålet, huruvida det icke vore mest rationellt att

i vissa fall låta de fastighetsbildande myndigheterna övertaga denna prövning.

I motionerna yrkas, att till 1 § i lagförslaget skall fogas ett tillägg av

innebörd, att om — efter det förbud enligt lagen utfärdats av länsstyrelsen

— fastställelse meddelats å avstyckning för bostadsändamål inom område,

som förbudet avser, förbudet icke skall utgöra hinder för bebyggelse inom

sådan del av det avstyckade området, som vid avstyckningen angivits såsom

lämplig byggnadsplats. Med denna ordning skulle man enligt motionärernas

uppfattning vinna en betydande förenkling, i det den eljest erforderliga

dubbla prövningen ersattes med en enda, vari alltefter behovet berörda myndigheter

kunde på ett smidigt sätt inkoppias. Tanken har under remissbehandlingen

framförts och utförligt motiverats av överlantmätaren i Göteborgs

och Bohus län och vunnit stöd av flera andra remissinstanser. Utskottet

har funnit vissa skäl tala för motionärernas förslag. Såsom departementschefen

utvecklat behöver emellertid den i propositionen förordade ordningen,

om den tillämpas på ett smidigt sätt, icke medföra nämnvärd tidsutdräkt

eller eljest olägenheter av betydelse. Och det är uppenbarligen till

stor fördel, bl. a. för ernående av en enhetlig tillämpning, att dispensprövningen

i alla ärenden handhaves av samma myndighet. Utskottet vill alltså

biträda propositionen i detta avseende och avstyrker motionerna 1: 465 och

II: 611.

En viktig nyhet i förslaget till definitiv strandlag i jämförelse med den

provisoriska lagen är att bestämmelser upptagits om rätt till passage genom

vissa inhägnade strandområden. Dessa bestämmelser, vilka införts i 2 §, innebära,

att därest å område, beträffande vilket förbudsförordnande meddelats,

eller i dess närhet finnes stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar

tillträdet till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt

färdas, föreläggande kan av länsstyrelsen meddelas den som håller stängslet

att anordna grind eller annan genomgång. Om det är uppenbart att stängslet

endast avser att utestänga allmänheten från området kan föreläggande meddelas

om borttagande av stängslet. De nämnda bestämmelserna skola äga

tillämpning även å dike. Utskottet anser, att bestämmelser med det angivna

syftet äro ett nödvändigt komplement till den särskilda strandlagstiftningen,

och biträder den utformning bestämmelserna erhållit i förslaget. Med ge
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

nomgång bör såsom strandutredningen angivit jämställas anordning för att

möjliggöra passage över stängsel.

Vid behandlingen av förslaget till provisorisk strandlag fördes en ingående

diskussion rörande frågan om ersättning för förlust genom att bebyggelserätten

inskränktes till följd av lagen. Frågan blev emellertid ej reglerad i

den provisoriska lagen. De ersättningsregler, som enligt det nu framlagda

förslaget avses skola ingå i den definitiva lagen och som skola äga tillämpning

även å byggnadsförbud jämlikt den provisoriska lagen, ha i det väsentliga

utformats efter mönster av motsvarande regler i byggnadslagstiftningen.

Såsom förutsättning för rätt till ersättning skall i enlighet härmed gälla,

att ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet inom förbudsområdet

icke bifallits och att till följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande

inom eller utom området för förbudet påverkas av att bebyggelserätten sålunda

inskränkts, kan av ägaren användas allenast på sätt, som står i uppenbart

missförhållande till värdet av nämnda del vid tiden för förbudets

meddelande. Markägaren skall i sådant fall vara berättigad till ersättning

för den skada han lider. Ersättningsfrågan skall bedömas med hänsyn till

den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förbudsförordnandets meddelande.

Det spörsmål beträffande ersättningsgrunderna, som under förarbetena föranlett

de livligaste meningsutbytena, avser principen om det »tidigare värdet».

Reservanten inom utredningen har ansett det vara naturligare, att man såsom

jämförelsevärde räknar med markens värde vid den tidpunkt då ansökan

om tillstånd till bebyggelse blivit slutligen avslagen, det vill säga i det ögonblick

då rätten till ersättning inträder. Samma ståndpunkt har intagits i ett

ganska stort antal remissyttranden ävensom i motionerna 1: 495 och II: 632

samt I: 497 och II: 634. Vid sitt ställningstagande till denna fråga ha strandutredningen

och departementschefen fäst avgörande vikt vid att inom den

allmänna byggnadslagstiftningen tillämpas den grundsatsen, att värdestegring

som uppkommer efter tidpunkten för planläggning icke kommer i betraktande

vid fastställande av gottgörelse till följd av intrång genom planläggningen.

Motivet för nämnda grundsats är att det icke har ansetts rimligt,

att markägaren får räkna sig till godo värdestegring som beror på åtgärder,

till vilka han ej själv har medverkat. Enligt utskottets mening finns

det ej anledning att frångå denna princip för strandlagens vidkommande.

Även om den stegring av markvärdet inom ett enligt strandlagen förbudsbelagt

område, som kan inträda efter förbudsläggningen, ej betingas av

själva förbudsläggningen, är det såsom departementschefen anmärkt regelmässigt

fråga om värdestegring, som markägaren ej själv har åstadkommit

utan som uppkommit med anledning av den allmänna samhällsutvecklingen.

Ett ytterligare skäl för tillämpning av den i propositionen förordade principen

om det tidigare värdet är, att den avskär markägaren från möjligheten

att spekulera i markvärdestegring genom att välja en ur markvärdesynpunkt

gynnsam tidpunkt för sin dispensansökan. Ur sträng rättvisesynpunkt

torde vissa ojämnheter knappast kunna undgås i tillämpningen. Det

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

21

är emellertid uppebarligen icke möjligt att för denna i flera avseenden komplicerade

värderingsfråga finna normer, som till fullo kunna tillgodose såväl

den enskildes rättvisekrav som det allmännas berättigade intressen. Då

det såsom betonats av både utredningen och departementschefen under alla

förhållanden är realvärdet vid tiden för förbudsläggningen som skall läggas

till grund vid skadeberäkningen, synas i varje fall några särskilt stötande

resultat ej behöva befaras. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att

lagrådet icke haft något att erinra mot den i propositionen föreslagna utformningen

av ersättningsreglerna. Med det anförda vill utskottet, under avstyrkande

av de motionsvis framställda yrkandena, biträda propositionens

förslag på denna punkt.

I motionerna I: 496 och II: 633 ha upptagits två andra spörsmål i avseende

å ersättningsgrunderna. Det ena rör frågan om rätt för markägaren

att tillgodoräkna sig tätbebyggelsevärde, som inträtt vid strandlagens ikraftträdande.

Enligt 162 § byggnadslagen får vid prövning av fråga om lösningseller

ersättningsplikt beträffande mark, som enligt lagen ej får tagas i anspråk

för enskilt bebyggande eller för viss bebyggelse, det värde som vid

byggnadslagens ikraftträdande tillmättes marken för tätbebyggelse komma

i betraktande. Motionärerna anse erforderligt att en motsvarande övergångsbestämmlese

meddelas även för strandlagens del. Såsom exempel anföres,

att ägaren av en skärgårdsö, vilken drabbades av strandlagsförbud,

utan en dylik regel kunde ådraga sig kännbar .ekonomisk förlust, om han

icke före strandlagens antagande begärt att ön skulle uppdelas i tomter

genom byggnadsplan och fått detta verkställt; han hade tidigare kunnat

räkna med att marken tagit åt sig ett tätbebyggelsevärde, vilket nu bortfölle

genom strandlagsförbudet. Detta spörsmål har uppmärksammats av

strandutredningen, som i sitt förslag till övergångsbestämmelser upptagit ett

stadgande om att vid beräkning av markvärde skälig hänsyn skall tagas

till det värde marken närmast före den 1 januari 1948 — dagen för byggnadslagens

ikraftträdande — ansåges ha enligt då tillämpade grunder, varvid

jämväl det värde som då tillmättes marken för tätbebyggelse finge komma

i betraktande. Det föreslagna övergångsstadgandet har emellertid vid

remissbehandlingen utsatts för kritik av hovrätten för Nedre Norrland. Med

åberopande av ett uttalande av lagrådet vid behandlingen av förslaget till

byggnadslag har hovrätten gjort gällande, att tätbebyggelsevärde kan ha

uppkommit inom ett strandområde även efter byggnadslagens ikraftträdande.

Enligt hovrättens mening skulle en övergångsbestämmelse med den av

strandutredningen föreslagna innebörden kunna leda till att markägaren

frånhändes en dylik värdestegring, vilket icke vore rimligt. Departementschefen

har, efter att ha refererat hovrättens yttrande, utan närmare motivering

förordat, att den av utredningen föreslagna bestämmelsen finge utgå.

Utskottet förutsätter, att departementschefens ståndpunktstagande icke innebär

ett frångående av den av utredningen fastslagna grundsatsen, att

markägaren skall få tillgodoräkna sig tälbebyggelsevärde, som inträtt före

den 1 januari 1948. I detta hänseende bör uppenbarligen, såsom hävdas i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

motionerna, för strandlagens del gälla samma princip som enligt byggnadslagen.

Även såvitt angår tätbebyggelsevärde, som uppkommit efter den angivna

tidpunkten, få vid avsaknad av särskilda föreskrifter i strandlagen de

grundsatser, som gälla enligt byggnadslagen, bli vägledande. Om den närmare

innebörden av nämnda grundsatser synes med hänsyn till vad som

förekommit under förarbetena till byggnadslagen ej råda full klarhet. Utskottet

anser sig dock ej kunna i förevarande sammanhang upptaga dessa

problem till närmare behandling, utan de böra tills vidare överlämnas till

rättspraxis för bedömande och eventuellt framdeles tagas upp till prövning

lagstiftningsvägen. Utskottet anser sig härmed ha besvarat motionerna I: 496

och II: 633, såvitt de avse rätt för markägaren att tillgodoräkna sig tätbebyggelsevärde.

Vidare har i samma motioner anmärkts, att det ej vore tydligt att den

föreslagna lagtexten gåve markägaren full ersättning i det fall att han genom

strandlagen hindrades från att uppdela området i glesbebyggelsetomter

och därefter sälja dessa för bebyggelse. Med hänsyn till den i förslaget

upptagna bestämmelsen, att frågan huruvida rätt till ersättning skall bestämmas

med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förbudsförordnandets

meddelande, skulle det enligt motionärernas mening kunna

vara tveksamt, i vilken utsträckning gottgörelse utgår i detta fall. Den

angivna bestämmelsen utgör emellertid, såvitt utskottet kan finna, ej något

hinder mot att markvärdet bedömes med beaktande av eventuellt förefintliga

möjligheter att uppdela marken i glesbebyggelsetomter. Ett uttryckligt stadgande

i ämnet torde därför ej vara behövligt.

Enligt propositionen skall, till skillnad från vad strandutredningen föreslagit,

ersättning kunna utgå ej blott då markägaren förvägras att uppföra

byggnad å fastigheten, till den del den faller inom förbudsområdet, utan

jämväl om han visserligen får bygga men måste underkasta sig jämkning

i fråga om placeringen av byggnaden. Denna grundsats, till vilken utskottet

vill ansluta sig, synes ej ha kommit till fullt tydligt uttryck i lagtexten. Med

den vägledning som motiven giva behöver dock någon tvekan i detta avseende

ej uppstå i rättstillämpningen.

I motionerna I: 497 och II: 634 har yrkats, att markägaren skall givas

möjlighet att erhålla ersättning också för värdeminskning förorsakad av

allmänhetens särskilt intensiva utnyttjande av området. Det framhålles i

motionerna, att bebyggelseförbuden enligt strandlagen regelmässigt torde

komma att läggas på redan nu ganska eftersökta stränder och att andra

stränder efter hand bleve svårtillgängligare på grund av att strandbebyggelsen

hänvisades dit. Härigenom komme utövandet av allemansrätten att förskjutas

till de förbudsbelagda områdena, vilka på så sätt bleve utsatta för

en allt starkare förslitning. Åtminstone i extrema fall borde enligt motionärernas

åsikt ersättning utgå för sådan värdeminskning. Samma yrkande

har från några håll framförts under remissbehandlingen men avvisats av

departementschefen under erinran om att syftet med strandlagstiftningen

ej vore att allenast skapa ett eller annat reservat, dit allmänheten skulle

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

23

samlas utan att trygga möjligheten för dem som önskade tillbringa lediga

dagar i den verkligt orörda naturen att sprida sig över större områden av

denna karaktär. Från denna utgångspunkt har departementschefen funnit

farhågorna för ett mera intensivt utnyttjande av förbudsbelagda strandområden

betydligt överdrivna. Utskottet vill erinra om att strandlagens grundläggande

princip är att bibehålla allemansrätten inom vissa områden, å vilka

det är av vikt att den icke försvinner genom att mark på grund av bebyggelse

förvandlas till tomtmark. Däremot avser strandlagcn icke att utsträcka

allemansrätten vare sig till nya områden eller så, att allemansrätten

kommer att omfatta nya arter rättigheter. Allemansrättens utsträckning och

natur framgår motsättningsvis av 24 kap. 4 § resp. 2 § strafflagen. 24 kap.

4 § stadgar straff för den som tager olovlig väg över tomt eller plantering

eller över annan äga som kan skadas därav. Å mark som icke är tomt eller

plantering eller som icke kan skadas genom beträdande (dit anses skog och

hagmark höra) äger alltså var och en taga väg, d. v. s. vistas å marken.

Detta kommer att för framtiden gälla som hittills helt oberoende av om ett

område är belagt med byggnadsförbud enligt strandlagen eller icke. Skulle

å ett område, som ligger under byggnadsförbud enligt strandlagen, faktiskt

finnas t. ex. en plantering, får alltså allmänheten icke genom byggnadsförbudet

rätt till tillträde å marken. 24 kap. 2 § straffbelägger olovligt tillägnande

i skog eller mark av vissa uppräknade naturaprodukter, såsom växande

träd eller gräs, eller ris, gren, löv m. m. å växande träd, eller vindfälle.

Även denna bestämmelse kommer för framtiden att gälla även å områden

som äro belagda med förbud enligt strandlagen. Den som beträder ett område,

å vilket gäller byggnadsförbud enligt strandlagen, kommer att, liksom

å annan skogs- eller hagmark, kunna taga bär och svamp (bär och svamp

uppräknas ej i 24 kap. 2 § strafflagen), men han äger icke t. ex. taga löv

från träden eller vindfällen. I dylikt fall inträder straff och skadestånd.

Vad nu sagts anger att jordägaren icke bör ha ersättning enligt strandlagen

för den skada, som kan träffa honom genom att allmänheten vistas å hans

mark. För dylik skada i den mån den är ersättningsgill har han rätt till ersättning

enligt andra lagbestämmelser, vilka fortfarande komma att gälla.

I ett hänseende komma emellertid förhållandena möjligen att ändras. Hittills

ha de skador, som inträffat för jordägare genom att allmänheten ägt

rätt att vistas i hans skogs- och hagmark, varit så obetydliga, att han endast

i något sällsynt undantagsfall sökt kräva ersättning för dem. Det

har också i många fall varit svårt att föra bevisning om vem som orsakat

skadan. Skulle i framtiden allmänheten i stor omfattning söka sig till viss

del av jordägarens marker t. ex. för att begagna den till bad eller till campingplats,

kan detta medföra att ett helt område, som varit betesmark, trampas

ned, att lövskog, särskilt unga plantor, i stor utsträckning skadas o. s. v.

Jordägaren tillfogas då faktiskt genom allemansrättens utövning skador,

vilka lagstiftningen icke ålägger honom skyldighet att bära men som han

fortfarande icke har möjlighet att få ersatta trots att de kunna vara av betydande

art. Den skada varje enskild person förorsakar är nämligen så

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

ringa, att den icke är ersättningsgill, eller den kan i varje fall icke styrkas.

Nu angivna utveckling kan tänkas både på områden å vilka byggnadsförbud

enligt strandlagen råder och å andra områden. Spörsmålet torde därför

ej böra prövas i detta sammanhang. Ehuru utskottet således ej kan biträda

motionerna I: 497 och II: 634 på denna punkt, har utskottet ansett lämpligt

att i samband med sitt tillstyrkande av förslaget till strandlag fästa Kungl.

Maj :ts uppmärksamhet på frågan.

De i propositionen föreslagna ersättningsreglerna, vilka ha sammanförts

i 3—7 §§ och jämväl innefatta vissa processuella föreskrifter, föranleda i

övrigt inga erinringar från utskottets sida.

Enligt 8 § i förslaget skall den, som företager bebyggelse i strid mot förbud

enligt lagen och som insett eller bort inse att förbudet ägt tillämpning

på åtgärden, straffas med dagsböter; äro omständigheterna synnerligen försvårande,

skall emellertid straffet kunna bestämmas till fängelse i högst sex

månader. Åtskilliga remissinstanser ha i anslutning till reservanten inom

utredningen ansett, att fängelse ej bör ingå i straffskalan, och samma mening

har framförts i motionerna I: 497 och II: 634. Utskottet har övervägt,

huruvida det är erforderligt att möjliggöra ådömande av frihetsstraff för

en lagöverträdelse av detta slag. Då emellertid den allmänna byggnadslagen

upptager en straffbestämmelse av likartat innehåll och särskild anledning

ej torde finnas att i strandlagen tillämpa en mildare straffskala, har utskottet

ansett sig böra tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag. Uppenbart är att

frihetsstraff skall tillgripas endast i rena undantagsfall, då lagöverträdelsen

är av speciellt svårartad karaktär.

Återstående stadganden i lagförslaget, 9—11 §§, innehålla föreskrifter om

vite och handräckning samt fullföljd av talan mot länsstyrelses beslut enligt

lagen ävensom bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda tillämpningsföreskrifter

till lagen. Utskottet har intet att erinra mot dessa stadganden.

Ej heller avfattningen av övergångsbestämmelserna ger anledning till uttalande

från utskottets sida, bortsett från vad ovan i anslutning till ersättningsreglerna

anförts beträffande tillgodoräknande av tätbebyggelsevärde i

vissa fall.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 465

och II: 611, I: 495 och II: 632 samt I: 497 och II: 634, bifalla

förevarande proposition nr 187;

B. att motionerna I: 496 och II: 633 måtte anses besvarade

med vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 13 maj 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

25

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,

Albert Hermansson, Lars Andersson, Eskilsson, Lindahl och Ivar Nilzon;

samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i

Sörsjön, Andersson i Dunker, Åhman, Johansson i Torp, Levin och Nilsson

i Bästekille.

Reservationer:

A. i fråga om lagförslaget i dess helhet:

av herrar Eskilsson och Nilsson i Bästekille, vilka anfört:

Redan vid tillkomsten av den provisoriska lagstiftningen i ämnet hävdades

från flera håll att den naturliga lösningen av detta fritidsproblem borde

vara att stat och kommun utnyttjade egendomar, som redan befunne sig i

allmän ägo, och att det allmänna ytterligare genom köp eller arrende förvärvade

områden, som kunde befinnas särskilt lämpliga för bad och friluftsliv.

Man pekade också på de betydande möjligheter som redan genom gällande

byggnadslag funnes att hindra en olämplig strandbebyggelse. Reservanten

inom strandutredningen har upptagit dessa synpunkter och har förklarat

sig icke ha blivit övertygad om det ofrånkomliga i att tillskapa en särskild

lagstiftning på detta område.

Vi vilja instämma häri. Enligt vår mening är det icke påkallat att lösa

detta fritidsproblem genom att stifta en lag som möjliggör icke ofrånkomliga

tvångsingripanden i enskilda medborgares rätt.

På grund av det anförda få vi hemställa, att riksdagen måtte, med bifall

till det i motionerna 1:497 och II: 634 i första hand framställda yrkandet,

avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 187 med förslag till strandlag.

B. i fråga om särskilda delar av lagförslaget:

1) beträffande frågan om lagstiftningens lokala tillämpningsområde av

herr Åhman, som ansett, att till utskottets motivering efter den mening i

tredje stycket å s. 18, som slutar med orden »angivna gränsen såsom maximiram»,

bort fogas ett tiPägg av följande lydelse:

»Utskottet anser att strandutredningens uttalanden i berörda avseende

böra vara vägledande vid tillämpningen. Utredningen har — efter att ha

hänvisat bl. a. till att vid tillämpningen av den provisoriska lagen medelbredderna

i regel hållit sig långt under tillåtna maximum och att medelbredden

inom flera län ligger långt under 100 meter — förklarat sig utgå från

att tillvaron av en regel om största bredd icke heller i fortsättningen skall

medföra att hela denna bredd tages till utan närmare undersökning. Utredningen

har tillfogat att Törbudsområdena böra över huvud icke göras onödigt

breda’.»

3 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 0 sand. 3 avd. Nr 27.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande rr 27.

2) beträffande undantagsstadgandet i 1 § tredje stycket andra punkten av

herrar Eskilsson och Nilsson i Bästekille, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka

motionerna I: 497 och II: 634 i denna del, samt i enlighet härmed

dels yrkat att den del av utskottets motivering i första stycket ås. 19, som

börjar med orden »Såsom departementschefen anmärkt» och slutar med orden

»motionerna I: 497 och II: 634 i detta avseende» måtte erhålla följande

lydelse:

»Utskottet delar denna uppfattning. Att ålägga t. ex. en jordbrukare att

föra bevisning om att en viss byggnad ''objektivt sett’ är behövlig för bedrivande

av hans näring är icke rimligt då någon objektiv mening härom knappast

är tänkbar. Driftsinriktningen inom ett jordbruk måste nämligen alltid

vara avhängig av ägaren-brukarens personliga förutsättningar och

intressen.»

dels ock hemställt att 1 § tredje stycket måtte erhålla följande lydelse:

»Vad i denna lag stadgas skall icke avse område som ingår i fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, ej heller område som ingår i godkänd

avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för

området. Förbud enligt första stycket skall icke utgöra hinder för bebyggelse

som uteslutande avses för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln

eller den allmänna samfärdseln.»

3) beträffande frågan om dispensprövningen i samband med avstyckning

för bostadsändamål av herrar Ivar Nilzon och Johansson i Torp, vilka ansett,

att utskottet bort tillstyrka motionerna 1:465 och 11:611, samt i enlighet

härmed

dels yrkat att den del av utskottets motivering i andra stycket å s. 19,

som börjar med orden »Utskottet har» och slutar med orden »avstyrker motionerna

I: 465 och II: 611», måtte få följande lydelse:

»Utskottet finner förslaget riktigt. Erfarenheten har visat att uppgifter

som tidigare åvilat länsstyrelserna med fördel kunnat läggas på de fastighetsbildande

myndigheterna, och det i motionerna föreslagna förfaringssättet

utgör endast ett ytterligare steg i denna riktning. Det torde också vara

anledning befara att den ökade arbetsbörda, som en del länsstyrelser under

remissbehandlingen varslat Om, kommer att visa sig även i avsevärd tidsutdräkt

vid behandlingen av dispensärenden, medan ett förfarande i enlighet

med motionärernas förslag är ägnat att avlasta länsstyrelserna åtskilligt

arbete och därmed minska behovet av personalförstärkning. Utskottet vill

alltså biträda motionerna I: 465 och II: 611.»

dels ock hemställt, att till 1 § i lagförslaget måtte fogas ett nytt fjärde

stycke av följande lydelse:

»Har efter förbuds utfärdande fastställelse meddelats å avstyckning för

bostadsändamål inom område, som beröres av förbudet, skall förbudet icke

utgöra hinder för bebyggelse inom sådan del av det avstyckade området, som

vid avstyckningen angivits såsom lämplig byggnadsplats.»

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

27

4) beträffande principen om det tidigare värdet av herrar Eskilsson och

Nilsson i Bästekille, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka motionerna

1: 497 och II: 634 i denna del, samt i enlighet härmed

dels yrkat att den del av utskottets motivering, som i tredje stycket å s. 20

börjar med orden »Enligt utskottets mening» och å s. 21 slutar med orden

»propositionens förslag på denna punkt» måtte få följande lydelse:

»Enligt utskottets mening ligger denna fråga helt annorlunda till när det

gäller strandlagen. De åtgärder som i enlighet med denna lagstiftning genomföras

kunna knappast sägas bidraga till att höja värdet på den mark som

därav beröres.

Någon rätt till ersättning inträder icke förrän i det ögonblick då en framställning

att trots förbud enligt strandlagen få bebygga mark blivit avslagen.

Vid detta förhållande synes det utskottet mest logiskt att man vid beräkningen

av det tidigare värdet tar hänsyn till markens värde i det ögonblick

då rätten till ersättning inträtt. Att däremot välja den tid då förbudet lades.

synes icke tilltalande då det såsom framgår av det av reservanten inom

strandutredningen anförda exemplet kan komma att medföra att en strandägare

förvägras att få del av ett stigande markvärde, som hans granne får

räkna sig till godo. Härtill kommer att markvärdena vid tidpunkten för

strandlagsförbudets utfärdande kunna föväntas vara nedpressade på grund

av byggnadsregleringen. Någon spekulation i markvärdestegring lär man näppeligen

kunna befara då här endast är fråga om mark för glesbebyggelse.»

dels ock hemställt att 3 § måtte erhålla följande avfattning:

»Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis

omfattas av förordnande enligt 1 §, icke bifallits och kan till följd härav

fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området för förordnandet

påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, av ägaren

användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet

av nämnda del vid den tidpunkt, då ansökan om tillstånd till bebyggelse avslogs,

är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom

lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller

annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades.

Frågan huruvida----förordnandets meddelande.»

5) beträffande frågan om ersättning för allmänhetens särskilt intensiva

utnyttjande av område, som lagts under förbud enligt strandlagen, av herrar

Nils A. Larsson och Lindahl, vilka ansett, att den del av utskottets motivering,

som å s. 23 börjar med orden »Utskottet vill erinra om» och å s. 24

slutar med orden »Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på frågan», hort erhålla

följande lydelse:

»Utskottet vill för sin del understryka, att det i motionerna väckta spörsmålet

nära sammanhänger med den omdiskuterade frågan om gränserna för

allemansrättens utövande. Det är emellertid uppenbart att problemet föreligger

alldeles oberoende av strandlagen. Att det skulle få väsentligt ökad

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.

aktualitet genom strandlagen har utskottet ej blivit övertygat om. Det finns

alltså ej någon anledning att upptaga frågan i detta sammanhang. Innan ett

ställningstagande till frågan sker, bör utvecklingen på området avvaktas. Utskottet

avstyrker således motionerna 1: 497 och II: 634 i denna del.»

6) beträffande straffbestäm lelsen i 8 § av herrar Holmbäck, Lars Andersson,

Eskilsson, Ivar Nilzon, Stjärne, Andersson i Dunker, Allmän och Nilsson

i Bästekille, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka det i motionerna

1:497 och 11:634 framställda yrkandet om uteslutande av frihetsstraff ur

straffbestämmelsen, samt i enlighet härmed

dels yrkat att utskottets motivering i tredje stycket å s. 24, som börjar

med orden »Enligt 8 § i förslaget» och slutar med orden »speciellt svårartad

karaktär», måtte erhålla följande lydelse:

»I 8 § stadgas att bebyggelse i strid mot förbud enligt 1 § skall bestraffas

med dagsböter eller vid synnerligen försvårande omständigheter med fängelse

i högst sex månader. Motivet till att upptaga fängelsestraff i straffskalan

har särskilt varit att vinna överensstämmelse med 147 § byggnadslagen.

Ett flertal remissmyndigheter ha ansett att fängelse bör utgå ur straffskalan.

Lantmäteristyrelsen har yttrat att i praktiken fängelsestraff icke skall behöva

tillgripas för att upprätthålla ett förbud enligt strandlagen, och fastighetsbildningssakkunniga

ha angivit att med hänsyn särskilt till möjligheterna

att vinna rättelse då någon i uppenbar strid mot förbud uppfört byggnad

eller vidtagit annan åtgärd — rättelse kan enligt 9 § i förslaget vinnas genom

vitesföreläggande eller handräckning — något praktiskt behov att

kunna döma till frihetsstraff ej synes föreligga. För ett borttagande av fängelsestraffet

tala enligt de nu nämnda båda remissmyndigheterna psykologiska

skäl; fastighetsbildningssakkunniga ha i detta hänseende yttrat att

det kan befaras att frihetsstraff i en lagstiftning av denna art kan te sig

utmanande för landets jordägare. Utskottet vill ansluta sig till uppfattningen

att fängelsestraffet bör borttagas ur straffskalan. Den omständigheten att

man genom ett bibehållande av fängelsestraffet i straffskalan skulle vinna

överensstämmelse med 147 § byggnadslagen är enligt utskottets uppfattning

icke ett tillräckligt skäl för att på förevarande punkt bifalla propositionen;

Bland annat är att märka att vid överträdelse av byggnadsförbud enligt

byggnadslagen stundom är fråga om ekonomiska värden av helt annan storleksordning

än som rimligen kan vara händelsen vid överträdelse av förbud

enligt strandlagen.»

dels ock hemställt, att andra punkten i 8 § måtte utgå.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521386

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:366 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omreglering av vissa prästerliga pensioner. a1 i texten