Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till strandlag, dels ock i ämnet väckta motioner.
1952-05-13 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1952:27, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till strandlag, dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
1
Nr 27.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till strandlag, dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 28 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 187, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Strandlag.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att
inom visst strandområde bebyggelse icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande av helt ny
byggnad samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen
annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, ävensom
grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts.
Förordnande enligt första stycket skall avse land- och vattenområde inom
det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje
vid normalt medelvattenstånd.
Vad i denna lag stadgas skall icke avse område som ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, ej heller område som ingår i godkänd
avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för
området. Förbud enligt första stycket skall icke utgöra hinder för bebyggelse
som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den
allmänna samfärdseln.
2 §•
Finnes å område, beträffande vilket förordnande meddelats enligt 1 §,
eller i dess närhet stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet
till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må
länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller
annan genomgång. Är det uppenbart, att stängslet endast avser att utestänga
allmänheten från området, må föreläggande meddelas om borttagande av
1 ISilxang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avel. Nr 27.
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande
dike.
Vid meddelande av föreläggande som i första stycket sägs må vite utsättas.
3 §•
Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §, icke bifallits och kan till följd härav
fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området för förordnandet
påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, av ägaren
användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet
av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägaren berättigad
till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma
gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till
fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades.
Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn
till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets meddelande.
4 §•
Ersättning varom sägs i 3 § skall bestämmas att utgå på en gång; dock
må ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begäran antingen av
kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå
med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den ersättningsberättigade
att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.
Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det
rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.
5 §.
Är fastighetsägare jämlikt 3 § tillkommande ersättning bestämd att utgå
på en gång och har fastigheten genom inskränkningen i behyggelserätten
undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet
för fordran, för vilken fastigheten svarade då rätten till ersättning uppkom,
skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om fördelning
och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar
gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt
eller servitutsrätt upplåtes.
Har förlust å fordran som i första stycket avses uppstått till följd av att
nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan
för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller,
där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning
blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan
kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit
prövad av domstol.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
3
6 §.
Har ej överenskommelse träffats om ersättning varom sägs i 3 § eller 5 §
andra stycket, skall den som vill framställa ersättningsanspråk väcka talan
därom vid expropriationsdomstolen. Jämväl kronan äger påkalla prövning
av ersättningsfrågan enligt vad nu sagts. Beträffande målet skola bestämmelserna
om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga
delar gälla. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet,
såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt
annorlunda förordna.
7 §•
Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på
grund av föreläggande enligt 2 §, är han berättigad att av kronan erhålla
ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersättning skall
dock icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga
allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av föreläggande
enligt 2 § övergång anordnats över dike.
8 §.
Den som företager bebyggelse i strid mot förbud enligt 1 § straffes, där
han insett eller bort inse att förbudet ägt tillämpning på åtgärden, med dagsböter.
Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i
högst sex månader dömas.
9 §•
Länsstyrelsen äger vid vite förelägga den som företagit bebyggelse i strid
mot förbud enligt 1 § att undanröja eller ändra det utförda, överexekutor
äger ock meddela handräckning till rättelse i vad olagligen skett. Ansökan
om handräckning må göras av allmän åklagare, byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör.
Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.
Efterkonnnes ej föreläggande, som meddelats med stöd av 2 §, skall på
anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden
vidtages.
Kostnad för handräckning enligt första stycket, varom ansökan gjorts av
allmän åklagare, så ock kostnad för handräckning enligt andra stycket må
på utmätningsmannens begäran förskjutas av allmänna medel.
10 §.
Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom
besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.
Förordnande enligt 1 SS skall lända till efterrättelse utan hinder av förd
klagan.
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
11 §•
De bestämmelser som erfordras för tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock äger länsstyrelse redan
dessförinnan med verkan från och med nämnda dag meddela förordnande
enligt vad i 1 § sägs.
Har ansökan icke bifallits om tillstånd att uppföra byggnad utan hinder
av byggnadsförbud, som meddelats enligt lagen den 15 december 1950 (nr
639) om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden, skola föreskrifterna
i 3—6 §§ denna lag äga motsvarande tillämpning. Anspråk på ersättning
för skada som fastighetsägare eller annan i 3 § avsedd sakägare
lidit skall, vid påföljd att sakägaren eljest går förlustig sin rätt, framställas
hos länsstyrelsen före den 1 januari 1954. På ersättningsbeloppet skall beräknas
sex procent ränta från den dag då ansökningen i byggnadsärendet
avgjordes.
Vad i 7 § första stycket andra punkten stadgas skall icke gälla med avseende
å stängsel eller dike, som uppförts eller anordnats innan denna lag
trädde i kraft. Har den som håller sådant stängsel eller dike borttagit detsamma
på grund av föreläggande enligt 2 §, är han berättigad att av kronan
erhålla ersättning för kostnaderna.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 465 av herr Hermansson, Herbert,
nr 495 av herr Lodenius,
nr 496 av herr Osvald,
nr 497 av herr Ewerlöf m. fl.
inom andra kammaren:
nr 611 av herr Johansson i Torp m. fl. (likalydande med I: 465),
nr 632 av herr Boman i Stafsund och Johansson i Mysinge (likalydande
med 1: 495),
nr 633 av herr Stjärne in. fl. (likalydande med I: 496),
nr 634 av herr Hjalmarson m. fl. (likalydande med I: 497).
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen lämnas följande sammanfattning av innehållet i det framlagda
lagförslaget:
I propositionen upptages förslag till definitiv strandlag, avsedd att ersätta
den provisoriska lag om byggnadsförbud inom vissa strandområden,
som utlöper vid slutet av innevarande år.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
5
Förslaget, som i väsentliga delar bygger på samma principer som den
provisoriska lagen, innebär att länsstyrelse — för att åt allmänheten trygga
tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet, insjöar och vattendrag
— skall äga förordna, att inom visst strandområde bebyggelse icke
må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande skall avse
land- och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst
300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd. Med bebyggelse
avses icke blott uppförande av helt ny byggnad utan även ändring av
befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det,
vartill byggnaden tidigare varit använd, samt grävnings- och andra förberedelsearbeten
för bebyggelse. Även om byggnadsförbud meddelats för ett
strandområde skall viss slags bebyggelse dock få fritt företagas inom området,
nämligen sådan bebyggelse som erfordras för försvaret, jordbruket,
fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln.
Den som lider inskränkning i bebyggelserätten föreslås skola erhålla ersättning
därför av allmänna medel under förutsättning att det uppstår ett
uppenbart missförhållande mellan värdet av marken med denna inskränkning
samt värdet, om någon sådan inskränkning icke skett. Mål om ersättning
skola enligt förslaget handläggas av expropriationsdomstol.
bör att säkerställa lagens syfte föreslås även vissa regler om anordnande
av grind eller annan genomgång genom hindrande stängsel m. in. Kostnader
för sådan genomgång skola i princip utgå av allmänna medel.
1950 års provisoriska strandlag.
Genom lagen den 15 december 1950 om tillfälligt bgggnadsförbud inom
vissa strandområden har länsstyrelse tillerkänts rätt att, för att åt allmänheten
trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid
insjö eller vattendrag, förordna att inom vissa strandområden byggnad icke
må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd. Förordnande skall avse mark
och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300
meter från nämnda linje vid normalt medel vattenstånd. Lagen gäller icke
område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, ej heller område,
som ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse
utfärdats för området. Byggnadsförbud, som meddelats enligt
lagen, utgör icke hinder för uppförande av byggnad som erfordras för försvarets,
jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns
behov. Lagen innehåller vidare bl. a. bestämmelse om straff för den som
uppför byggnad i strid mot förbud samt föreskrift om handräckning genom
överexekutor till rättelse av olagligt byggande. Någon regel om gottgörelse
till markägare eller annan för intrång genom byggnadsförbud innehåller
lagen icke.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
Lagen den 15 december 1950 är av provisorisk karaktär. Den gäller
endast t. o. in. den 31 december 1952, då enligt lagen meddelade beslut om
byggnadsförbud även förlora sin giltighet.
Strandutredningen.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 22 juni 1950 tillkallade
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, den 14 juli samma
år generaldirektören, numera statsrådet B. A. Nordenstam, ordförande, samt
riksdagsledamöterna cementgjutaren K. E. Ahlkvist, bankofullmäktigen
J. A. Andersson, lantbruktaren L. D. Cassel, lantbrukaren N. G. Hansson,
läderarbetaren R. V. Persson och lantbrukaren F. Hj. Åhman att verkställa
utredning av frågan om en reglering av strandbebyggelsen i syfte att
såvitt möjligt bevara ur friluftssynpunkt värdefulla strandområden såsom
rekreationsplatser för allmänheten ävensom av därmed sammanhängande
spörsmål. Kommittén, som antagit namnet strandutredningen, har den 9
oktober 1951 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning om förbud mot
bebyggelse in. m. inom vissa strandområden (SOU 1951: 40). Vid betänkandet
har fogats ett särskilt yttrande av ledamoten av utredningen herr Cassel.
Yttranden över betänkandet ha efter remiss avgivits av samtliga hovrätter,
byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statskontoret, lagberedningen,
fastighetsbildningssakkunniga, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,
statens fritidsnämnd, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, landsorganisationen i Sverige, riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
skogsägareförbund, Sveriges lantmätareförening, svenska turistföreningen,
svenska naturskyddsföreningen, samfundet för hembygdsvård och Sveriges
riksidrottsförbund. Vidare har, efter remiss, straffrättskommittén yttrat sig
beträffande straffbestämmelser i lagförslaget. Länsstyrelserna ha bifogat
yttranden från överlantmätarna och länsarkitekterna. Vidare ha länsstyrelserna
i Östergötlands och Norrbottens län vid sina yttranden fogat, den
förra utlåtanden av byggnadsnämnderna i Norrköpings stad, Finspångs köping
och Gryts socken och den senare utlåtande av Luleå stad. Vid riksidrottsförbundets
yttrande ha fogats yttranden av svenska kanotförbundet,
svenska orienteringsförbundet, svenska roddförbundet och riksidrottsförbundets
idrottsplatskommitté.
Propositionen.
Vid lagrådsremissen har föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,
i fråga om behovet av en lagstiftning om strån ds kydd
och riktlinjerna för eu dylik lagstiftning, redogjort för
uttalanden i dessa hänseenden av strandutredningen och i remissyttrandena
samt för egen del anfört följande:
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
7
»Såsom jag framhöll vid tillkomsten av den provisoriska strandlagen utgöra
Sveriges stränder och skärgårdar en naturtillgång av oskattbart värde för
hela vårt folk. Att en ständigt ökad skara människor där under sin fritid
kan hämta nya krafter och vederkvickelse genom bad och friluftsliv är
både för dem själva och ur det allmännas synpunkt av största vikt, detta i
i all synnerhet sedan stora befolkningsgrupper erhållit en tidigare icke lagstadgad
rätt till sammanhängande semester.
En förutsättning för att alla de som icke själva äga någon strandfastighet
skola kunna utnyttja stränderna för bad och friluftsliv är självfallet, att
det föreligger tillräckliga möjligheter för dem att beträda marken inom
strandområdena. Otvivelaktigt är detta också i viss utsträckning fallet. Av
ålder anses nämligen allmänheten äga en viss frihet att taga väg över och
vistas å annans mark samt att även i några andra hänseenden utnyttja annans
fasta egendom. Denna frihet för gemene man att oberoende av ägarens vilja
och alltså utan risk för straff, skadestånd eller annan rättslig påföljd beträda
annans mark, bada vid annans strand samt plocka vilt växande bär, svamp
o. d. är dock icke till sin omfattning närmare reglerad av lagstiftaren. Den
vilar i stället huvudsakligen på sedvana. Men denna sedvana är åtminstone
på vissa punkter så stadgad och allmänt erkänd att man alltsedan slutet av
förra århundradet plägat beteckna den faktiska möjligheten för allmänheten
att i nu angivna hänseenden utnyttja annans fasta egendom med termen
allemansrätt, därmed antydande att nämnda möjlighet —- trots att den
icke är lagligen närmare reglerad — har ett visst rättsligt skydd. Ett indirekt
stöd i lagstiftningen anses denna s. k. allemansrätt emellertid ha i
bland annat 24 kapitlet strafflagen. Av 4 § i nämnda kapitel framgår nämligen
att det icke är straffbart att taga väg över annans mark som ej kan
skadas därav, såvitt icke marken utgöres av tomt eller plantering, i vilka
fall olovligt beträdande i princip är straffbart oavsett om skada kan ske.
Detta lagrum plägar tolkas motsatsvis så, att ett icke straffbart tagande av
väg anses tillåtet. På motsvarande sätt brukar stadgandet i 2 § andra stycket
samma kapitel, vilket straffbelägger tillgrepp av vissa uppräknade naturaprodukter,
åberopas som ett indirekt stöd för att sådana naturalster som ej
ingå i uppräkningen, t. ex. vilda bär och svamp, få plockas av vem som
helst.
Vad som aktualiserat frågan om en lagstiftning till strändernas skydd
är, att allemansrätten icke utgör något hinder för en sådan planlös exploatering
av strandområdena att stora, vackra och i förhållande till tätorterna
välbelägna dylika områden bli avstängda för andra än ett mindre antal
tomtägare. Det råder nämligen ingen tvekan om att jordägaren genom att
uppföra en bostadsbyggnad på mark, där allmänheten äger färdas, kan
bringa allemansrätten att upphöra inom det område omkring byggnaden
som är att beteckna såsom »tomt». Jordägaren torde vidare äga möjlighet
alt också genom andra åtgärder lägga hinder i vägen för den faktiska utövningen
av allemansrätten. Av särskild betydelse är härvid att han genom
uppsättande av stängsel faktiskt kan hindra tillträde för allmänheten
till mark, där vem som helst eljest kunnat fritt färdas.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
Det torde knappast vara erforderligt att här i detalj upprepa den argumentering
som vid tillkomsten av den provisoriska strandlagen fördes rörande
behovet av en lagstiftning till skydd mot planlös exploatering och därmed
monopolisering av stränderna. En sådan upprepning synes desto mindre
nödvändig som det — enligt vad som kan utläsas ur det alldeles övervägande
flertalet av remissyttrandena — numera synes råda en glädjande
stor förståelse för behovet av ett legalt skydd för stränderna. Jag inskränker
mig därför till att mera kortfattat bemöta vissa erinringar mot en strandlagstiftning,
erinringar som i huvudsak framfördes redan under förarbetena
till den provisoriska lagen men som nu från några håll ånyo kommit
till uttryck under remissbehandlingen av strandutredningens förslag.
Till en början vill jag då med vidhållande av min tidigare uppfattning,
vars riktighet vitsordats av både strandutredningen och så gott som alla
remissinstanser, framhålla att behovet av fritidsområden utmed stränderna
är större än att det kan täckas enbart genom statliga eller kommunala förvärv
av sådana områden. Jag är i detta sammanhang dock angelägen framhålla,
att tillkomsten av en lagstiftning till strändernas skydd givetvis ej
befriar kommunerna från den i hälsovårdsstadgan dem ålagda skyldigheten
att söka främja innevånarnas friluftsliv. På kommunalt initiativ skapade
friluftsreservat och allmänna friluftsbad komma allt framgent att ha en
viktig uppgift att fylla.
Vid tillkomsten av den provisoriska strandlagen hävdade jag, att byggnadslagstiftningen
i sin dåvarande utformning icke kunde anses erbjuda
möjligheter att effektivt hindra ett ur friluftslivets synpunkt olämpligt utnyttjande
av stränderna. Både strandutredningen och, på några få undantag
när, även remissinstanserna ha delat denna min uppfattning. I några
yttranden har emellertid hävdats att man genom att använda institutet
fastställd generalplan skulle kunna vinna de syften, som den provisoriska
strandlagen avser att fullfölja. Och i ett par andra yttranden har gjorts
gällande att ett utvidgat utomplansinstitut, möjligen kompletterat med särskilda
regler till skydd för vissa speciellt utvalda mindre strandområden,
skulle kunna medföra en tillräckligt effektiv kontroll av strandbebyggelsen
över huvud taget.
I anledning härav vill jag till en början framhålla, att det säkerligen skulle
visa sig mycket omständligt och tidsödande att använda institutet fastställd
generalplan för att söka hindra en ur friluftslivets synpunkt skadlig exploatering
av strandområden. Härtill kommer, att de kommunala myndigheterna
hittills icke varit benägna att använda sig av detta planinstitut. Ännu
har således någon generalplan icke blivit fastställd, ehuru lagstiftningen
härom varit i kraft sedan den 1 januari 1948. Det synes mig därför uppenbarligen
innebära en alldeles för osäker utväg att för här ifrågavarande
ändamål lita till detta planinstitut. Lika litet synes det mig kunna ifrågakomma
att använda utomplansinstitutet i dess nuvarande form som ett medel
att trygga allmänhetens möjligheter till bad och friluftsliv utmed stränderna.
Vad utomplansbestämmelser må innehålla framgår av 44 och 128 §§
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
9
byggnadsstadgan. Varken i dessa föreskrifter eller i ett av byggnadsstyrelsen
år 1948 upprättat normalförslag till utomplansbestämmelser på landet
angives att dylika bestämmelser särskilt böra avse minsta avstånd mellan
byggnad och strandlinje. Även om det icke kan anses föreligga något hinder
för att, såsom på sina håll skett, i utomplansbestämmelser intaga en föreskrift
om ett jämförelsevis mindre avstånd mellan byggnad och strandlinje,
skulle det likväl strida mot grunderna för gällande stadganden angående
detta institut att utforma en föreskrift av nämnda slag så, att den i realiteten
komme att innebära en planläggning, varigenom vissa strandområden
undantoges från bebyggelse (jfr Regeringsrättens årsbok 1941 s. 38 ff.). Med
den utformning utomplansinstitutet för närvarande har, synes det följaktligen
icke möjligt att använda detsamma i sådan omfattning, att de syften
som här avses skulle kunna vinnas. Givetvis vore det i och för sig möjligt
att för detta ändamål utbygga utomplansinstitutet och komplettera detsamma
med ersättningsregler — sådana saknas nu helt — men det synes mig
ur olika synpunkter både riktigare och lämpligare att angripa problemet om
strändernas skydd såsom ett spörsmål för sig och att icke infoga det i ett
mera allmänt planinstitut med delvis helt andra syften.
Om man alltså kommer till det resultatet att en lagstiftning till strändernas
skydd är erforderlig — jag bortser härvid tillsvidare från spörsmålet,
om en dylik lagstiftning bör inarbetas i exempelvis byggnadslagen eller ha
karaktär av speciallagstiftning — uppställer sig härnäst problemet vilka
närmare syften en sådan lagstiftning bör söka fullfölja. Såsom redan torde
ha framgått av vad jag inledningsvis anfört, måste svaret på denna fråga
bli, att lagstiftningen så långt det befinnes nödvändigt och lämpligt bör söka
bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområdena
som allmänheten för närvarande har enligt allemansrättsliga grundsatser. I
likhet med strandutredningen anser jag alltså, att en dylik lagstiftning väsentligen
bör avse att bevara de nu rådande förhållandena i fråga om allmänhetens
tillgång till stränderna men icke att öppna nya möjligheter för
allmänhetens friluftsliv. Att inom rimliga gränser skydda och bevara allemansrätten
utmed stränderna är ett betydelsefullt intresse icke blott för befolkningen
inom tätorterna utan, såsom länsstyrelsen i Södermanlands län
närmare utvecklat, även för landsbygdens folk. Att så sker är vidare av
största betydelse icke endast för alla dem som icke själva äga eller disponera
en sommarvilla eller sportstuga eller annan byggnad på landet i närheten
av hav eller sjö, utan även för de många ägare till sportstugor och andra
byggnader vilkas tomter äro så belägna eller så små att ägarna trots sitt markinnehav
måste lita till allemansrätten för att få tillfällen till bad och annat
friluftsliv. Lyckas man uppnå det nu angivna syftet, vinnes därigenom tilllika
ett skydd av betydelsefulla estetiska värden. Det blir då nämligen möjligt
att hindra utbredningen av en förfulande och olämpligt placerad bebyggelse
inom natursköna strandområden och därmed att bevara utblicken
över vattnet och över huvud taget den lantliga prägeln hos dessa områden.
Att i en strandlagstiftning uttryckligen markera naturskyddsintresset, vil
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
ket begärts i några yttranden, synes mig emellertid icke vara riktigt. I
den mån speciella naturskyddsintressen göra sig gällande, intressen som
alltså gå längre än att de kunna sägas sammanfalla med intresset av att
bevara allmänhetens möjligheter till bad och friluftsliv, torde desamma
böra beaktas genom annan lagstiftning. Jag syftar härvid främst på den
planerade naturskyddslagen samt på bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen.
Jag övergår härefter till frågan efter vilka huvudprinciper en lagstiftning
med det nu angivna syftet bör utformas. Strandutredningen har för sin
del ansett att, eftersom uppförandet av byggnader vore den praktiskt mest
betydelsefulla av de åtgärder från en fastighetsägares sida genom vilka allemansrättens
utövning kunde hindras, lagstiftningen främst borde syfta till
en kontroll av bebyggelsen inom strandområdena. Utredningen har med
andra ord utformat sitt förslag i nära anslutning till den provisoriska
strandlagen, men har därjämte föreslagit vissa komplement till de rent bebyggelsereglerande
bestämmelserna. Viktigast i detta hänseende äro utredningens
förslag om fri genomgång genom vissa hindrande stängsel samt om
kontroll av sådana åtgärder inom strandområdena, som innebära schaktning,
fyllning, trädfällning och dylikt. Dessa allmänna riktlinjer för en
strandlagstiftning ha i allt väsentligt godtagits under remissbehandlingen.
Lagberedningen har emellertid —- utan att likväl hemställa om en omarbetning
av förslaget — närmast ansett, att en mera konsekvent lösning än den
av utredningen valda skulle vara att beträffande vissa områden, där allmänheten
för närvarande äger färdas och uppehålla sig, fastställa att dessa områden
skulle för framtiden bibehållas under allemansrätt. Till stöd för denna
sin uppfattning har lagberedningen åberopat, att uppförandet av bostadsbyggnader
endast vore en av de åtgärder varigenom en jordägare kunde
bringa allemansrätten inom ett område att upphöra och att det i praktiken
kunde befaras att jordägarna, om de i övrigt lämnades fria händer, ofta
skulle söka åstadkomma samma effekt genom att exempelvis anlägga trädgårdar
eller andra planteringar eller genom att anordna lekplatser eller tennisbanor.
I anledning härav vill jag till en början framhålla att, även om
man icke bör helt bortse från de av lagberedningen sålunda uttalade farhågorna
för att en lagstiftning upplagd efter de av strandutredningen föreslagna
riktlinjerna kan komma att uppvisa vissa brister ur effektivitetssynpunkt,
dessa brister likväl praktiskt sett måste betecknas såsom jämförelsevis föga
betydande. Mot den av lagberedningen ifrågasatta lösningen synes mig vidare
kunna anföras att den närmare omfattningen av allemansrätten och särskilt
då innebörden av det i detta hänseende utomordentligt viktiga tomtbegreppet
synes vara alltför oklar för att man i lagtext skulle kunna direkt
bygga på termen allemansrätt och alltså såsom huvudregel endast stadga
att inskränkning i denna rätt ej får ske. En annan sak är däremot att
uppställa allemansrättens bevarande inom strandområdena såsom ett mera
allmänt riktmärke. I likhet med strandutredningen anser jag följaktligen,
att lagstiftningen främst bör syfta till en kontroll av bebyggelsen inom vissa
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
11
strandområden samt till att trygga fri passage för allmänheten till sådana
strandområden, där det framstår såsom uppenbart att gemene man ej är
lag igen förhindrad att fritt uppehålla sig.
Om en strandlagstiftning lägges upp efter dessa riktlinjer synes det icke
erforderligt att, såsom ett par remissinstanser ifrågasatt, låta anstå med
en mera slutgiltig behandling av spörsmålet om strändernas skydd i avbidan
på att allemansrätten göres till föremål för en fullständig laglig reglering.
Allemansrätten spänner ju över betydligt flera problem än dem som
aktualiseras i samband med en strandlagstiftning, och trots att allemansrätten
i åtskilliga hänseenden är tämligen vag till sin närmare innebörd,
torde den likväl få anses så pass klar och stadgad alt den enligt vad jag
nyss anfört kan tjäna som ett riktmärke för den tilltänkta lagstiftningen.
Såsom jag redan nämnt, har strandutredningen endast syftat till att allemansrätten
skall kunna bevaras inom de strandområden, där nämnda rätt för
närvarande kan utövas, varemot utredningen icke avsett att allemansrätten
skall kunn i utsträckas till områden, vilka allmänheten för närvarande
icke äger fritt beträda. Under remissbehandlingen har från några håll gjorts
gällande att utredningen handlat i strid mot dessa sina egna utgångspunkter,
när den föreslagit att bebyggelsekontrollen skulle kunna omfatta även
områden av sistnämnda slag. Jag kan emellertid icke finna nämnda kritik
berättigad. När utredningen föreslagit, att bebyggelsekontrollen skall kunna
avse även redan existerande »tomter» — med vilket uttryck i detta sammanhang
förstås den del av jordägarens mark som ligger inom nära synoch
hörhåll från hans bostadshus och som därför på grund av hans hemfridsintresse
icke får fritt beträdas — har utredningen nämligen icke tänkt
sig att tomtplatsernas nuvarande omfattning skulle kunna begränsas, utan
den har endast syftat till att förhindra en sådan utveckling, att jordägaren
genom en okontrollerad bebyggelse i utkanterna av en befintlig tomtplats
skulle kunna utvidga denna till områden, där allmänheten nu äger fritt
färdas. En sådan kontroll, vars praktiska betydelse synes mig uppenbar,
kan enligt min uppfattning icke anses gå utöver lagstiftningens syfte att
bevara allemansrätten. Man måste hålla i minnet, att ett förordnande om
bebyggelsekontroll icke innebär att allmänheten skall inom det område som
beröres av förordnandet äga taga olovlig väg över tomt eller plantering
eller annan äga som kan skadas därav och att förordnandet icke heller innebär
att allmänheten eljest skall äga vistas inom området eller utnyttja det
i vidare mån än som följer av lag eller av allmänt vedertagna sedvanerättsliga
grundsatser. Under hänvisning till vissa missförstånd, som på denna
punkt yppat sig under presspolemiken kring den provisoriska strandlagen,
ha några remissinstanser yrkat, att en erinran av nu angivna innehåll
måtte intagas i lagen, så att dess verkliga innebörd skulle bättre framträda
för allmänheten. Bortsett från att en sådan allmän erinran i lagtexten
icke kan anses överensstämma med gängse lagstiftningsteknik, synes
det mig tveksamt om de psykologiska verkningarna av eu dylik erinran
skulle bli större därför att den flyttas från motiven till lagtexten. Jag fin
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
ner det emellertid angeläget att allmänheten på annat lämpligt sätt får klart
för sig, att ett förordnande om bebyggelsekontroll icke innebär att allmänheten
erhåller större rätt att utnyttja marken inom det berörda området
än vad som redan följer av sedvanerättsliga grundsatser samt att ett dylikt
förordnande självfallet icke i och för sig kan åberopas som stöd för tagande
av väg över tomt, plantering eller annan äga som kan skadas därav. Att
förebygga och rätta till missförstånd i detta avseende, framstår som en
viktig upplysningsuppgift.
Under förarbetena till den provisoriska strandlagen framhölls att bebyggelsekontrollen
inom strandområdena kunde tänkas utformad efter två
olika huvudlinjer. Det ena alternativet var, att alla strandområden belädes
med byggnadsförbud men att länsstyrelsen bemyndigades dispensera
från förbudet i de fall då bebyggelsen icke kunde anses komma att
skada mera allmänna friluftsintressen. Det andra alternativet innebar återigen,
att byggnadsförbud skulle läggas endast å vissa strandområden,
som länsstyrelsen efter särskild prövning funnit speciellt värda att skyddas.
Då en lösning enligt det förstnämnda alternativet skulle medföra omgång
och kostnader för de byggnadssökande och då det ansågs uppenbart,
att i stora delar av vårt vidsträckta och jämförelsevis glest befolkade land
ett allmänt förbud skulle vara både opraktiskt och onödigt, utformades den
provisoriska lagstiftningen i enlighet med det senare alternativet. Strandutredningens
lagförslag är konstruerat på samma sätt, och i remissyttrandena
har endast någon enstaka röst höjts för att i stället utforma byggnadsförbudet
såsom ett generellt förbud, omfattande alla stränder i landet
till viss lämplig bredd. Till förmån för denna sistnämnda metod skulle med
visst fog kunna åberopas, att det är en mycket grannlaga och svår uppgift
att välja ut särskilda förbudsområden samt att så klart beskriva dem att
någon tveksamhet om deras oinfattning ej behöver uppkomma. Men även
om man väljer metoden med en allmän förbudsläggning, måste likväl den
dispensprövande myndigheten förr eller senare och helst så snart som möjligt
söka åstadkomma en viss översiktlig planering av strandområdena i
syfte att särskilt utvälja sådana där bebyggelsekontrollen bör vara hårdare
än på andra håll. Man kommer alltså under inga omständigheter förbi
svårigheterna att verkställa en viss gradering av strandområdena; man lyckas
endast uppskjuta den mera detaljerade prövningen. Härtill kommer att
ett allmänt byggnadsförbud skulle verka onödigt irriterande för allmänheten
och vara tyngande för myndigheterna samt att övervakningen av ett
dylikt förbud skulle erbjuda betydande svårigheter. Med hänsyn till vad nu
sagts är jag alltjämt av den uppfattningen att bebyggelsekontrollen bör avse
endast vissa utvalda strandområden. Det säger sig emellertid självt, att förhållandena
i detta avseende kunna te sig mycket olika inom olika län alltefter
naturens beskaffenhet och utbredningen av den redan befintliga strandbebyggelsen.
I några enstaka remissyttranden har ånyo framförts det under förarbetena
till den provisoriska strandlagen livligt diskuterade förslaget att från
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
13
bebyggelsekontrollen automatiskt undantaga för bostadsändamål redan bildade
men icke bebyggda fastigheter. Förslaget, som framförts av bl. a.
fastighetsbildningssakkunniga, har av dessa dock begränsats att avse endast
sådana fastigheter, vilkas areal ej överstiger en viss normalstorlek för bostadsfastigheter.
Såsom jag framhöll i propositionen med förslag till provisorisk
strandlag, skulle lagstiftningen uppenbarligen förfela sitt syfte, om
densamma icke komme att gälla i ett sådant fall, då någon förvärvat en
större fastighet och därvid med hänsyn till den principiellt fria rätten till
glesbebyggelse räknat med att framdeles sälja en eller flera strandtomter.
Att undantaga sådana fastigheter från byggnadsförbudet ansåg jag därför
icke kunna komma i fråga, och detta icke ens för den händelse strandtomterna
redan avstyckats i och för exploatering men ännu ej försålts. Denna
uppfattning vidhåller jag alltjämt, och jag gör det oavsett storleken av
varje särskild till försäljning avsedd tomt. I viss mån tveksammare ställer
sig frågan, huruvida lagstiftningen bör gälla i sådana fall då någon, som
inom strandområde äger mark vars areal icke är större än att den kan bebyggas
med en ordinär sommarvilla eller sportstuga och som förvärvat marken
i avsikt att för egen räkning bebygga den, av en eller annan anledning,
t. ex. på grund av gällande allmänna byggnadsrestriktioner, icke fullföljt
denna avsikt före lagens ikraftträdande. Jag medgav vid tillkomsten av den
provisoriska strandlagen och anser fortfarande, att goda skäl onekligen
kunna anses tala för att en sådan fastighet icke skall drabbas av den planerade
lagstiftningen. Likväl kan jag icke heller nu tillstyrka en generell
regel, enligt vilken dylika fastigheter undantagas från lagens tillämplighetsområde.
Som skäl härför vill jag alltjämt åberopa, att även en utpräglad
glesbebyggelse i vissa fall kan komma att spoliera de värden, som man vill
skydda med en strandlagstiftning, samt att ett dylikt allmänt undantag för
nämnda slags fastigheter skulle leda till att man ginge miste om möjligheterna
att åstadkomma en ur allmän synpunkt så lämplig placering av den
blivande bebyggelsen som möjligt. Vidare må med hänvisning till vad som
anförts av en reservant bland fastighetsbildningssakkunniga framhållas, att
det torde bli svårt att i praktiken avgränsa den grupp fastigheter som de
sakkunniga närmast haft i sikte.
Därest lagstiftaren sålunda icke kan medgiva något generellt undantag
beträffande för bostadsändamål redan bildade men ännu ej bebyggda fastigheter
som understiga en viss normalareal, ligger det i sakens natur, att den
myndighet som har att verkställa förbudsläggningen endast i undantagsfall
och med iakttagande av stor försiktighet bör kunna med hänsyn till de speciella
förhållandena inom en viss trakt uppställa ett dylikt allmänt undantag.
Det kan följaktligen icke anses stå i överensstämmelse med lagens mening
att, såsom vid tillämpningen av den provisoriska strandlagcn i ett par
län skett (se s. 51 i betänkandet), undantaga alla redan färdigbildade men
ej bebyggda fastigheter med en så stor areal som 2 har. Ett dylikt undantag
innebär ju att bebyggelsekontrollen sättes helt ur spel inom obebyggda
tomter som t. cx. ha en bredd av 100 meter och ett djup av 200 meter. Det
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
synes mig uppenbart, att kontrollmyndigheten icke bör på förhand avsäga sig
möjligheterna att påverka placeringen av bostadsbyggnader inom så stora
fastigheter. En annan sak är att vid dispensprövningen särskild hänsyn bör
tagas till omständigheterna i dessa fall.
I detta sammanhang vill jag framhålla, att jag i stort sett kan ansluta
mig till strandutredningens uttalanden rörande den avvägning mellan olika
intressen som bör verkställas vid tillämpningen av den planerade lagstiftningen.
Jag instämmer alltså med strandutredningen däri, att det skydd för
allemansrättens utövning som åsyftas med en strandlagstiftning icke bör
göras så omfattande att det som en helhet betraktat inkräktar på all form
av fritidsbebyggelse genom sommarvillor och sportstugor. Tvärtom bör genom
en lämplig reglering av bebyggelsen plats kunna beredas för flera stugor
och villor i strändernas närhet än om bebyggelsen skulle få fortgå helt
okontrollerad. Och på vissa områden bör det vara möjligt att åtminstone
delvis släppa fram bebyggelsen ända till strandlinjen. Liksom vid den provisoriska
lagstiftningens tillkomst är jag emellertid även nu angelägen att
understryka vikten av att man vid avvägningen mellan de olika intressena
icke endast tager hänsyn till de just aktuella behoven utan jämväl beaktar
nödvändigheten av att planera med tanke på framtiden. Tätorternas utvidgning
samt vägnätets och kommunikationernas utveckling torde icke sällan
motivera ett friläggande även av sådana strandområden, som för dagen
måhända icke te sig särskilt begärliga.
I ett par remissyttranden har mot strandutredningens förslag invänts att
detsamma måste anses lämna icke oväsentliga möjligheter öppna att motverka
förslagets allmänna syfte såtillvida, att en markägare skulle vara
oförhindrad att genom servitutsavtal utestänga allmänheten från utövningen
av allemansrätten inom ett begärligt strandområde. I anledning härav
må framhållas att en bebyggelsekontroll av det slag som angivits i den
provisoriska strandlagen och som avses skola bibehållas i den nu planerade
lagstiftningen självfallet kommer att gälla alla förbudsbelagda områden,
oavsett om de innehavas av jordägaren själv eller av denne upplåtits
med nyttjanderätt till annan eller belagts med servitut till förmån
för exempelvis en utanför förbudsområdet belägen fastighet. Och vidare
är att märka att den rätt till fri passage genom vissa för allemansrättens
utövning fria strandområden, som utredningen föreslagit och som jag med
vissa ändringar ämnar förorda, självfallet icke kan utan vidare bringas att
upphöra endast genom att områdena göras till föremål för en upplåtelse genom
servitutsavtal. Det synes mig därför, som om farhågorna för att lagstiftningen
i nu berörda hänseenden skulle komma att uppvisa allvarliga
brister ur effektivitetssynpunkt ej vore välgrundade.»
Departementschefen har vidare vid lagrådsremissen i särskilda avsnitt utförligt
behandlat följande spörsmål, nämligen frågan huruvida bebyggelsekontrollen
bör avse all nybyggnad eller på visst sätt begränsas (s. 53—58),
lagstiftningens lokala tillämpningsområde (s. 58—62), frågan huruvida bygg
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
15
nader för jordbruket och vissa andra ändamål skola undantagas från lagen
(s. 62—65), frågan huruvida kontroll erfordras beträffande schaktning,
fyllning, trädfällning o. d. inom strandområden (s. 65—74), översiktlig
strandplanering (s. 74—79), sambandet mellan fastighetsbildning och bebyggelsereglering
inom förbudsoinråden (s. 79—82), frågan vilken myndighet
som bör handha förbudsläggning och dispensprövning (s. 82—93),
rätt till passage genom vissa inhägnade strandområden (s. 93—103), förbud
mot nedskräpning inom strandområden (s. 104—105), ersättningsfrågan
(s. 106—152) samt frågan huruvida bestämmelser till strändernas
skydd böra upptagas i en särskild lag eller infogas i annan lagstiftning (s.
152—157). Beträffande dessa spörsmål liksom i fråga om specialmotiveringen
till förslaget (s. 157—170) får utskottet hänvisa till propositionen.
Lagrådet har beträffande lagstiftningsfrågans principiella behandling gjort
följande uttalande:
»Att behov föreligger av en lagstiftning till skydd för stränderna vid havet
samt vid insjöar och vattendrag har vitsordats i det stora flertalet av
de över strandutredningens betänkande avgivna yttrandena. De skäl, som i
detta hänseende anförts såväl i betänkandet och nämnda yttranden som av
departementschefen, äro övertygande. Enligt uttalanden av flera hörda länsstyrelser
och överlantmätare äro också erfarenheterna av 1950 års provisoriska
lagstiftning, ehuru av naturliga skäl ganska begränsade, övervägande
av gynnsam natur.
Vad beträffar sättet för genomförandet av lagstiftningen finner lagrådet
det ur olika synpunkter riktigt, att hithörande regler sammanföras i en särskild
lag och icke, såsom väl vore möjligt, infogas i den allmänna byggnadslagen.
Tiden lärer även vara mogen att icke längre bibehålla det nuvarande
provisoriet utan giva lagen definitiv karaktär. Måhända kan en översyn av
lagstiftningen bliva motiverad, när den tillämpats någon tid och närmare
erfarenheter av dess verkningar vunnits.
De grunder, enligt vilka lagförslaget utformats, föranleda i stort sett inga
erinringar från lagrådets sida. Förslaget innebär, såvitt lagrådet kan finna,
en skälig avvägning av de intressen, som här stå emot varandra. Det må
framhållas, att lagstiftningen väsentligen åsyftar att bevara de nu rådande
förhållandena i fråga om allmänhetens tillträde till stränderna, icke att
öppna nya möjligheter för allmänhetens friluftsliv.
Såsom lagberedningen i sitt remissyttrande över strandutredningens
förslag anmärkt, kan tvekan råda angående lagstiftningens effektivitet på
grund av de möjligheter till kringgående av densamma, som förefinnas. I vad
mån de farhågor, som härutinnan yppats, kunna bliva av praktisk betydelse
är emellertid svårt att överblicka. Vid sådant förhållande och då större effektivitet
näppeligen kan vinnas ulan vissa i och för sig mindre önskvärda
ändringar av lagens undantagsbestämmelser synas skäl tala för att detta
lagstiftningsspörsmål får anstå, tills erfarenhet vunnits om lagens verkningar
i olika avseenden.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
Lagförslaget innefattar, i olikhet mot 1950 års lag, en reglering av frågan
om ersättning till sakägare för den skada, som tillfogas honom genom ett
byggnadsförbud. Detta spörsmål har varit föremål för en ingående diskussion
såväl under förarbetena till den provisoriska strandlagen som i strandutredningens
betänkande och däröver avgivna yttranden. Departementschefen
har i remissprotokollet utförligt angivit de riktlinjer, som äro avsedda att
läggas till grund för skadeståndsbedömningen. Mot dessa principer har lagrådet
för sin del intet att erinra. Det hade väl varit önskvärt, att lagtexten
varit mera lättfattlig i nu berörda hänseende, men avsevärda svårigheter
möta otvivelaktigt att i en kortfattad regel giva klart och uttömmande uttryck
åt vad som åsyftas. Enär det med hänsyn till den vägledning, som
motiven giva, finnes anledning antaga, att bestämmelsen i rättstillämpningen
icke skall föranleda några större tolkningssvårigheter, finner lagrådet sig
kunna godtaga förslaget även i denna del.»
Lagrådet har vid granskningen av det remitterade förslaget gjort några
erinringar beträffande vissa särskilda stadganden, vilka erinringar beaktats
vid utformningen av det i propositionen framlagda lagförslaget.
Motionerna.
I de likalydande motionerna 1:465 och 11:611 har hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen ville besluta tillägg av ett fjärde
stycke till 1 § av lagförslaget med följande lydelse: »Har efter förbuds utfärdande
fastställelse meddelats å avstyckning för bostadsändamål inom
område, som beröres av förbudet, skall förbudet icke utgöra hinder för
bebyggelse inom sådan del av det avstyckade området, som vid avstyckningen
angivits såsom lämplig byggnadsplats.»
I de likalydande motionerna I: 495 och II: 632 har hemställts, »att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 187 måtte besluta,
att, då ersättning av allmänna medel jämlikt § 3 i förslaget till strandlag
skall utgå, hänsyn skall tagas till markområdets värde vid den tidpunkt,
då ansökan om dispens från byggnadsförbudet slutgiltigt avslagits.»
I de likalydande motionerna 1:496 och 11:633 har yrkats, att riksdagen
ville vid behandlingen av propositionen nr 187 göra de ändringar i förslaget
till strandlag, om vilka i motionerna hemställts. De i motionerna väckta
frågorna avse ersättningsgrunderna. Dels förordas att en övergångsbestämmelse
införes motsvarande stadgandet i 162 § byggnadslagen om beaktande
av tätbebyggelsevärde och dels hemställes om förtydligande av lagtexten i 3 §
såvitt angår rätt för markägaren att tillgodoräkna sig glesbebyggelsevärde.
I de likalydande motionerna I: 497 och II: 634 har hemställts,
»1. att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 187 med förslag
till strandlag m. in.,
2. om yrkande om avslag på Kungl. Maj :ts proposition nr 187 ovan icke
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
17
skulle vinna riksdagens bifall att denna vid behandlingen av nämnda proposition
måtte besluta följande ändringar i Kungl. Maj :ts förslag,
a) att ordet ''erfordras’ i 1 § tredje stycket utbytes mot orden ''uteslutande
avses’,
b) att markägaren erhåller ersättning enligt det värde som gällde den
dag, då förbudet blir definitivt genom att ansökan om tillstånd helt eller
delvis avslås,
c) att markägaren gives möjlighet erhålla ersättning också för värdeminskning
förorsakad av allmänhetens särskilt intensiva utnyttjande av
området,
d) att bestämmelserna om fängelsestraff utgå samt
e) att åt vederbörande utskott måtte uppdragas att utarbeta lagtext enligt
ovan anförda synpunkter.»
Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får
utskottet hänvisa till motionerna.
Utskottet.
I propositionen har framlagts förslag till definitiv strandlag, avsedd att ersätta
lagen den 15 december 1950 om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa
strandområden, då dess giltighetstid utlöper den 31 december 1952. Förslaget
bygger i huvudsak på samma principer som den provisoriska lagen. Länsstyrelserna
skola sålunda få befogenhet att förordna att inom visst strandområde
bebyggelse icke får företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Med denna
kontroll över bebyggelsen åsyftas att i skälig utsträckning bevara möjligheterna
att vid stränderna utnyttja den s. k. allemansrätten, det vill säga
den i svensk rätt enligt sedvänja och vissa lagbud erkända friheten för gemene
man att beträda annans mark, i den mån det ej är fråga om tomt eller
plantering eller om annan mark, som kan taga skada av beträdandet. Ändamålet
med lagstiftningen är sålunda att trygga medborgarnas möjligheter
att bada och eljest njuta vederkvickelse vid våra stränder.
Rörande behovet av ett effektivt skydd mot att stränderna monopoliseras
genom okontrollerad enskild bebyggelse torde numera allmän enighet råda.
Vissa meningsskiljaktigheter finnas dock i frågan huruvida för tillgodoseende
av detta behov nu påkallas särskild lagstiftning. En ledamot av strandutredningen
har hävdat, alt det vore till fyllest att lösa problemet genom
statliga och kommunala förvärv av strandområden och att i övrigt strandbebyggelsen
på ett tillfredsställande sätt skulle kunna regleras med stöd av
1947 års byggnadslag. Denna ståndpunkt har vunnit stöd i motionerna I: 497
och II: 634, i vilka motioner framställes yrkande om avslag å propositionen.
I motionerna anföres att det icke vore skäligt att lösa detta i och för sig
väsentliga problem genom en lag, som skapade förutsättningar för tvångsmässiga,
icke ofrånkomliga ingripanden i enskilda medborgares rätt; hänsynen
till enskild rätt borde enligt motionärernas mening väga tyngre än
skälen för lagen. Utskottet vill erinra om att invändningar av denna natur
framfördes även mot den provisoriska lagen och anser ej påkallat att de nu
2 Diliang till riksdagens protokoll 1992. 9 samt. 3 uvd. Nr 27.
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27,
ånyo av utskottet upptagas till ett ingående bemötande. Utskottet hänvisar
sålunda till den argumentering som fördes vid antagandet av den provisoriska
lagen och som nu ytterligare utvecklats av strandutredningen och departementschefen.
Anmärkningsvärd är den starka anslutning lagförslaget
i princip erhållit i remissyttrandena. Utskottet förordar att en definitiv
strandlagstiftning nu genomföres och avstyrker motionerna 1:497 och
II: 6114, såvitt däri yrkats avslag å propositionen.
Vad angår de närmare riktlinjerna för strandlagstiftningen bygger det
framlagda förslaget såsom redan nämnts på samma principer som den provisoriska
lagen. De skäl som i vissa remissyttranden framförts för att man
borde lägga upp lagstiftningen efter andra linjer finner utskottet ej övertygande.
Lagrådet har vid sin granskning av förslaget i ett principuttalande
anslutit sig till de grunder efter vilka detsamma utformats. Även utskottet
biträder de riktlinjer som strandutredningen och departementschefen följt
vid utarbetandet av förslaget.
1 § i lagförslaget upptager den grundläggande bestämmelsen om befogenhet
för länsstyrelse att för tryggande av allmänhetens tillgång till platser
för bad och friluftsliv förordna, att inom visst strandområde bebyggelse icke
får företagas utan länsstyrelsens tillstånd. I likhet med vad som föreskrivits
i den provisoriska lagen skall sådant förordnande avse land- och vattenområde
inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från
strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Såsom utskottet underströk vid
behandlingen av den provisoriska lagen och som även nu betonats av både
utredningen och departementschefen är det icke avsett att regeln om en
300-metersgräns skall tillämpas schablonmässigt, utan behovet skall i varje
särskilt fall noggrant prövas med den angivna gränsen såsom maximiram.
Beträffande förbudsförordnandets innebörd går det i propositionen framlagda
förslaget något längre än den provisoriska lagen. Enligt denna kunde
förbud meddelas endast såvitt anginge uppförande av byggnad. Förbud enligt
den definitiva lagen avses däremot skola innefatta, förutom uppförande
av helt ny byggnad samt ändring av befintlig byggnad för alt tillgodose ett
väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd,
jämväl grävnings- och andra förberedelsearbeten för dylik bebyggelse. Denna
komplettering ger ej anledning till erinran från utskottets sida.
I huvudsaklig överensstämmelse med den provisoriska lagen stadgas vidare
i 1 § i förslaget, att vad i lagen stadgas icke skall avse område, som ingår
i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller område
som ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse
utfärdats för området. Vidare skall ett enligt lagen meddelat förbud
icke utgöra hinder för »bebyggelse som erfordras för försvaret, jordbruket,
fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln». På denna senare
punkt har reservanten inom utredningen haft avvikande mening och
påkallat utbytande av ordet »erfordras» mot »uteslutande avses». Detta
önskemål har återkommit i en del remissyttranden och även upptagits i
motionerna I: 497 och II: 634. Det har framhållits att det i förslaget valda
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
19
uttrycket skulle ställa onödigt starka krav på bevisning om byggnadens behövlighet
för något av de angivna ändamålen. Såsom departementschefen
anmärkt torde det emellertid vara erforderligt att använda en formulering
som innebär att behov av byggnaden för det avsedda ändamålet objektivt
sett skall föreligga. Utskottet kan således ej ansluta sig till motionerna
f: 497 och II: 634 i detta avseende.
Enligt det i propositionen framlagda förslaget skall såsom framgår av det
föregående såväl förbudsläggningen som dispensprövningen anförtros åt
länsstyrelserna. Även på denna punkt överensstämmer förslaget med den
provisoriska lagen. Såvitt angår förbudsläggningen råda icke heller några
meningsskiljaktigheter om att länsstyrelsen är bäst lämpad såsom prövningsinstans.
Vad däremot angår dispensprövningen har i motionerna I: 465
och II: 611 väckts det spörsmålet, huruvida det icke vore mest rationellt att
i vissa fall låta de fastighetsbildande myndigheterna övertaga denna prövning.
I motionerna yrkas, att till 1 § i lagförslaget skall fogas ett tillägg av
innebörd, att om — efter det förbud enligt lagen utfärdats av länsstyrelsen
— fastställelse meddelats å avstyckning för bostadsändamål inom område,
som förbudet avser, förbudet icke skall utgöra hinder för bebyggelse inom
sådan del av det avstyckade området, som vid avstyckningen angivits såsom
lämplig byggnadsplats. Med denna ordning skulle man enligt motionärernas
uppfattning vinna en betydande förenkling, i det den eljest erforderliga
dubbla prövningen ersattes med en enda, vari alltefter behovet berörda myndigheter
kunde på ett smidigt sätt inkoppias. Tanken har under remissbehandlingen
framförts och utförligt motiverats av överlantmätaren i Göteborgs
och Bohus län och vunnit stöd av flera andra remissinstanser. Utskottet
har funnit vissa skäl tala för motionärernas förslag. Såsom departementschefen
utvecklat behöver emellertid den i propositionen förordade ordningen,
om den tillämpas på ett smidigt sätt, icke medföra nämnvärd tidsutdräkt
eller eljest olägenheter av betydelse. Och det är uppenbarligen till
stor fördel, bl. a. för ernående av en enhetlig tillämpning, att dispensprövningen
i alla ärenden handhaves av samma myndighet. Utskottet vill alltså
biträda propositionen i detta avseende och avstyrker motionerna 1: 465 och
II: 611.
En viktig nyhet i förslaget till definitiv strandlag i jämförelse med den
provisoriska lagen är att bestämmelser upptagits om rätt till passage genom
vissa inhägnade strandområden. Dessa bestämmelser, vilka införts i 2 §, innebära,
att därest å område, beträffande vilket förbudsförordnande meddelats,
eller i dess närhet finnes stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar
tillträdet till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt
färdas, föreläggande kan av länsstyrelsen meddelas den som håller stängslet
att anordna grind eller annan genomgång. Om det är uppenbart att stängslet
endast avser att utestänga allmänheten från området kan föreläggande meddelas
om borttagande av stängslet. De nämnda bestämmelserna skola äga
tillämpning även å dike. Utskottet anser, att bestämmelser med det angivna
syftet äro ett nödvändigt komplement till den särskilda strandlagstiftningen,
och biträder den utformning bestämmelserna erhållit i förslaget. Med ge
-
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
nomgång bör såsom strandutredningen angivit jämställas anordning för att
möjliggöra passage över stängsel.
Vid behandlingen av förslaget till provisorisk strandlag fördes en ingående
diskussion rörande frågan om ersättning för förlust genom att bebyggelserätten
inskränktes till följd av lagen. Frågan blev emellertid ej reglerad i
den provisoriska lagen. De ersättningsregler, som enligt det nu framlagda
förslaget avses skola ingå i den definitiva lagen och som skola äga tillämpning
även å byggnadsförbud jämlikt den provisoriska lagen, ha i det väsentliga
utformats efter mönster av motsvarande regler i byggnadslagstiftningen.
Såsom förutsättning för rätt till ersättning skall i enlighet härmed gälla,
att ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet inom förbudsområdet
icke bifallits och att till följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande
inom eller utom området för förbudet påverkas av att bebyggelserätten sålunda
inskränkts, kan av ägaren användas allenast på sätt, som står i uppenbart
missförhållande till värdet av nämnda del vid tiden för förbudets
meddelande. Markägaren skall i sådant fall vara berättigad till ersättning
för den skada han lider. Ersättningsfrågan skall bedömas med hänsyn till
den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förbudsförordnandets meddelande.
Det spörsmål beträffande ersättningsgrunderna, som under förarbetena föranlett
de livligaste meningsutbytena, avser principen om det »tidigare värdet».
Reservanten inom utredningen har ansett det vara naturligare, att man såsom
jämförelsevärde räknar med markens värde vid den tidpunkt då ansökan
om tillstånd till bebyggelse blivit slutligen avslagen, det vill säga i det ögonblick
då rätten till ersättning inträder. Samma ståndpunkt har intagits i ett
ganska stort antal remissyttranden ävensom i motionerna 1: 495 och II: 632
samt I: 497 och II: 634. Vid sitt ställningstagande till denna fråga ha strandutredningen
och departementschefen fäst avgörande vikt vid att inom den
allmänna byggnadslagstiftningen tillämpas den grundsatsen, att värdestegring
som uppkommer efter tidpunkten för planläggning icke kommer i betraktande
vid fastställande av gottgörelse till följd av intrång genom planläggningen.
Motivet för nämnda grundsats är att det icke har ansetts rimligt,
att markägaren får räkna sig till godo värdestegring som beror på åtgärder,
till vilka han ej själv har medverkat. Enligt utskottets mening finns
det ej anledning att frångå denna princip för strandlagens vidkommande.
Även om den stegring av markvärdet inom ett enligt strandlagen förbudsbelagt
område, som kan inträda efter förbudsläggningen, ej betingas av
själva förbudsläggningen, är det såsom departementschefen anmärkt regelmässigt
fråga om värdestegring, som markägaren ej själv har åstadkommit
utan som uppkommit med anledning av den allmänna samhällsutvecklingen.
Ett ytterligare skäl för tillämpning av den i propositionen förordade principen
om det tidigare värdet är, att den avskär markägaren från möjligheten
att spekulera i markvärdestegring genom att välja en ur markvärdesynpunkt
gynnsam tidpunkt för sin dispensansökan. Ur sträng rättvisesynpunkt
torde vissa ojämnheter knappast kunna undgås i tillämpningen. Det
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
21
är emellertid uppebarligen icke möjligt att för denna i flera avseenden komplicerade
värderingsfråga finna normer, som till fullo kunna tillgodose såväl
den enskildes rättvisekrav som det allmännas berättigade intressen. Då
det såsom betonats av både utredningen och departementschefen under alla
förhållanden är realvärdet vid tiden för förbudsläggningen som skall läggas
till grund vid skadeberäkningen, synas i varje fall några särskilt stötande
resultat ej behöva befaras. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att
lagrådet icke haft något att erinra mot den i propositionen föreslagna utformningen
av ersättningsreglerna. Med det anförda vill utskottet, under avstyrkande
av de motionsvis framställda yrkandena, biträda propositionens
förslag på denna punkt.
I motionerna I: 496 och II: 633 ha upptagits två andra spörsmål i avseende
å ersättningsgrunderna. Det ena rör frågan om rätt för markägaren
att tillgodoräkna sig tätbebyggelsevärde, som inträtt vid strandlagens ikraftträdande.
Enligt 162 § byggnadslagen får vid prövning av fråga om lösningseller
ersättningsplikt beträffande mark, som enligt lagen ej får tagas i anspråk
för enskilt bebyggande eller för viss bebyggelse, det värde som vid
byggnadslagens ikraftträdande tillmättes marken för tätbebyggelse komma
i betraktande. Motionärerna anse erforderligt att en motsvarande övergångsbestämmlese
meddelas även för strandlagens del. Såsom exempel anföres,
att ägaren av en skärgårdsö, vilken drabbades av strandlagsförbud,
utan en dylik regel kunde ådraga sig kännbar .ekonomisk förlust, om han
icke före strandlagens antagande begärt att ön skulle uppdelas i tomter
genom byggnadsplan och fått detta verkställt; han hade tidigare kunnat
räkna med att marken tagit åt sig ett tätbebyggelsevärde, vilket nu bortfölle
genom strandlagsförbudet. Detta spörsmål har uppmärksammats av
strandutredningen, som i sitt förslag till övergångsbestämmelser upptagit ett
stadgande om att vid beräkning av markvärde skälig hänsyn skall tagas
till det värde marken närmast före den 1 januari 1948 — dagen för byggnadslagens
ikraftträdande — ansåges ha enligt då tillämpade grunder, varvid
jämväl det värde som då tillmättes marken för tätbebyggelse finge komma
i betraktande. Det föreslagna övergångsstadgandet har emellertid vid
remissbehandlingen utsatts för kritik av hovrätten för Nedre Norrland. Med
åberopande av ett uttalande av lagrådet vid behandlingen av förslaget till
byggnadslag har hovrätten gjort gällande, att tätbebyggelsevärde kan ha
uppkommit inom ett strandområde även efter byggnadslagens ikraftträdande.
Enligt hovrättens mening skulle en övergångsbestämmelse med den av
strandutredningen föreslagna innebörden kunna leda till att markägaren
frånhändes en dylik värdestegring, vilket icke vore rimligt. Departementschefen
har, efter att ha refererat hovrättens yttrande, utan närmare motivering
förordat, att den av utredningen föreslagna bestämmelsen finge utgå.
Utskottet förutsätter, att departementschefens ståndpunktstagande icke innebär
ett frångående av den av utredningen fastslagna grundsatsen, att
markägaren skall få tillgodoräkna sig tälbebyggelsevärde, som inträtt före
den 1 januari 1948. I detta hänseende bör uppenbarligen, såsom hävdas i
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
motionerna, för strandlagens del gälla samma princip som enligt byggnadslagen.
Även såvitt angår tätbebyggelsevärde, som uppkommit efter den angivna
tidpunkten, få vid avsaknad av särskilda föreskrifter i strandlagen de
grundsatser, som gälla enligt byggnadslagen, bli vägledande. Om den närmare
innebörden av nämnda grundsatser synes med hänsyn till vad som
förekommit under förarbetena till byggnadslagen ej råda full klarhet. Utskottet
anser sig dock ej kunna i förevarande sammanhang upptaga dessa
problem till närmare behandling, utan de böra tills vidare överlämnas till
rättspraxis för bedömande och eventuellt framdeles tagas upp till prövning
lagstiftningsvägen. Utskottet anser sig härmed ha besvarat motionerna I: 496
och II: 633, såvitt de avse rätt för markägaren att tillgodoräkna sig tätbebyggelsevärde.
Vidare har i samma motioner anmärkts, att det ej vore tydligt att den
föreslagna lagtexten gåve markägaren full ersättning i det fall att han genom
strandlagen hindrades från att uppdela området i glesbebyggelsetomter
och därefter sälja dessa för bebyggelse. Med hänsyn till den i förslaget
upptagna bestämmelsen, att frågan huruvida rätt till ersättning skall bestämmas
med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förbudsförordnandets
meddelande, skulle det enligt motionärernas mening kunna
vara tveksamt, i vilken utsträckning gottgörelse utgår i detta fall. Den
angivna bestämmelsen utgör emellertid, såvitt utskottet kan finna, ej något
hinder mot att markvärdet bedömes med beaktande av eventuellt förefintliga
möjligheter att uppdela marken i glesbebyggelsetomter. Ett uttryckligt stadgande
i ämnet torde därför ej vara behövligt.
Enligt propositionen skall, till skillnad från vad strandutredningen föreslagit,
ersättning kunna utgå ej blott då markägaren förvägras att uppföra
byggnad å fastigheten, till den del den faller inom förbudsområdet, utan
jämväl om han visserligen får bygga men måste underkasta sig jämkning
i fråga om placeringen av byggnaden. Denna grundsats, till vilken utskottet
vill ansluta sig, synes ej ha kommit till fullt tydligt uttryck i lagtexten. Med
den vägledning som motiven giva behöver dock någon tvekan i detta avseende
ej uppstå i rättstillämpningen.
I motionerna I: 497 och II: 634 har yrkats, att markägaren skall givas
möjlighet att erhålla ersättning också för värdeminskning förorsakad av
allmänhetens särskilt intensiva utnyttjande av området. Det framhålles i
motionerna, att bebyggelseförbuden enligt strandlagen regelmässigt torde
komma att läggas på redan nu ganska eftersökta stränder och att andra
stränder efter hand bleve svårtillgängligare på grund av att strandbebyggelsen
hänvisades dit. Härigenom komme utövandet av allemansrätten att förskjutas
till de förbudsbelagda områdena, vilka på så sätt bleve utsatta för
en allt starkare förslitning. Åtminstone i extrema fall borde enligt motionärernas
åsikt ersättning utgå för sådan värdeminskning. Samma yrkande
har från några håll framförts under remissbehandlingen men avvisats av
departementschefen under erinran om att syftet med strandlagstiftningen
ej vore att allenast skapa ett eller annat reservat, dit allmänheten skulle
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
23
samlas utan att trygga möjligheten för dem som önskade tillbringa lediga
dagar i den verkligt orörda naturen att sprida sig över större områden av
denna karaktär. Från denna utgångspunkt har departementschefen funnit
farhågorna för ett mera intensivt utnyttjande av förbudsbelagda strandområden
betydligt överdrivna. Utskottet vill erinra om att strandlagens grundläggande
princip är att bibehålla allemansrätten inom vissa områden, å vilka
det är av vikt att den icke försvinner genom att mark på grund av bebyggelse
förvandlas till tomtmark. Däremot avser strandlagcn icke att utsträcka
allemansrätten vare sig till nya områden eller så, att allemansrätten
kommer att omfatta nya arter rättigheter. Allemansrättens utsträckning och
natur framgår motsättningsvis av 24 kap. 4 § resp. 2 § strafflagen. 24 kap.
4 § stadgar straff för den som tager olovlig väg över tomt eller plantering
eller över annan äga som kan skadas därav. Å mark som icke är tomt eller
plantering eller som icke kan skadas genom beträdande (dit anses skog och
hagmark höra) äger alltså var och en taga väg, d. v. s. vistas å marken.
Detta kommer att för framtiden gälla som hittills helt oberoende av om ett
område är belagt med byggnadsförbud enligt strandlagen eller icke. Skulle
å ett område, som ligger under byggnadsförbud enligt strandlagen, faktiskt
finnas t. ex. en plantering, får alltså allmänheten icke genom byggnadsförbudet
rätt till tillträde å marken. 24 kap. 2 § straffbelägger olovligt tillägnande
i skog eller mark av vissa uppräknade naturaprodukter, såsom växande
träd eller gräs, eller ris, gren, löv m. m. å växande träd, eller vindfälle.
Även denna bestämmelse kommer för framtiden att gälla även å områden
som äro belagda med förbud enligt strandlagen. Den som beträder ett område,
å vilket gäller byggnadsförbud enligt strandlagen, kommer att, liksom
å annan skogs- eller hagmark, kunna taga bär och svamp (bär och svamp
uppräknas ej i 24 kap. 2 § strafflagen), men han äger icke t. ex. taga löv
från träden eller vindfällen. I dylikt fall inträder straff och skadestånd.
Vad nu sagts anger att jordägaren icke bör ha ersättning enligt strandlagen
för den skada, som kan träffa honom genom att allmänheten vistas å hans
mark. För dylik skada i den mån den är ersättningsgill har han rätt till ersättning
enligt andra lagbestämmelser, vilka fortfarande komma att gälla.
I ett hänseende komma emellertid förhållandena möjligen att ändras. Hittills
ha de skador, som inträffat för jordägare genom att allmänheten ägt
rätt att vistas i hans skogs- och hagmark, varit så obetydliga, att han endast
i något sällsynt undantagsfall sökt kräva ersättning för dem. Det
har också i många fall varit svårt att föra bevisning om vem som orsakat
skadan. Skulle i framtiden allmänheten i stor omfattning söka sig till viss
del av jordägarens marker t. ex. för att begagna den till bad eller till campingplats,
kan detta medföra att ett helt område, som varit betesmark, trampas
ned, att lövskog, särskilt unga plantor, i stor utsträckning skadas o. s. v.
Jordägaren tillfogas då faktiskt genom allemansrättens utövning skador,
vilka lagstiftningen icke ålägger honom skyldighet att bära men som han
fortfarande icke har möjlighet att få ersatta trots att de kunna vara av betydande
art. Den skada varje enskild person förorsakar är nämligen så
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
ringa, att den icke är ersättningsgill, eller den kan i varje fall icke styrkas.
Nu angivna utveckling kan tänkas både på områden å vilka byggnadsförbud
enligt strandlagen råder och å andra områden. Spörsmålet torde därför
ej böra prövas i detta sammanhang. Ehuru utskottet således ej kan biträda
motionerna I: 497 och II: 634 på denna punkt, har utskottet ansett lämpligt
att i samband med sitt tillstyrkande av förslaget till strandlag fästa Kungl.
Maj :ts uppmärksamhet på frågan.
De i propositionen föreslagna ersättningsreglerna, vilka ha sammanförts
i 3—7 §§ och jämväl innefatta vissa processuella föreskrifter, föranleda i
övrigt inga erinringar från utskottets sida.
Enligt 8 § i förslaget skall den, som företager bebyggelse i strid mot förbud
enligt lagen och som insett eller bort inse att förbudet ägt tillämpning
på åtgärden, straffas med dagsböter; äro omständigheterna synnerligen försvårande,
skall emellertid straffet kunna bestämmas till fängelse i högst sex
månader. Åtskilliga remissinstanser ha i anslutning till reservanten inom
utredningen ansett, att fängelse ej bör ingå i straffskalan, och samma mening
har framförts i motionerna I: 497 och II: 634. Utskottet har övervägt,
huruvida det är erforderligt att möjliggöra ådömande av frihetsstraff för
en lagöverträdelse av detta slag. Då emellertid den allmänna byggnadslagen
upptager en straffbestämmelse av likartat innehåll och särskild anledning
ej torde finnas att i strandlagen tillämpa en mildare straffskala, har utskottet
ansett sig böra tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag. Uppenbart är att
frihetsstraff skall tillgripas endast i rena undantagsfall, då lagöverträdelsen
är av speciellt svårartad karaktär.
Återstående stadganden i lagförslaget, 9—11 §§, innehålla föreskrifter om
vite och handräckning samt fullföljd av talan mot länsstyrelses beslut enligt
lagen ävensom bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda tillämpningsföreskrifter
till lagen. Utskottet har intet att erinra mot dessa stadganden.
Ej heller avfattningen av övergångsbestämmelserna ger anledning till uttalande
från utskottets sida, bortsett från vad ovan i anslutning till ersättningsreglerna
anförts beträffande tillgodoräknande av tätbebyggelsevärde i
vissa fall.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 465
och II: 611, I: 495 och II: 632 samt I: 497 och II: 634, bifalla
förevarande proposition nr 187;
B. att motionerna I: 496 och II: 633 måtte anses besvarade
med vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 13 maj 1952.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
25
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,
Albert Hermansson, Lars Andersson, Eskilsson, Lindahl och Ivar Nilzon;
samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i
Sörsjön, Andersson i Dunker, Åhman, Johansson i Torp, Levin och Nilsson
i Bästekille.
Reservationer:
A. i fråga om lagförslaget i dess helhet:
av herrar Eskilsson och Nilsson i Bästekille, vilka anfört:
Redan vid tillkomsten av den provisoriska lagstiftningen i ämnet hävdades
från flera håll att den naturliga lösningen av detta fritidsproblem borde
vara att stat och kommun utnyttjade egendomar, som redan befunne sig i
allmän ägo, och att det allmänna ytterligare genom köp eller arrende förvärvade
områden, som kunde befinnas särskilt lämpliga för bad och friluftsliv.
Man pekade också på de betydande möjligheter som redan genom gällande
byggnadslag funnes att hindra en olämplig strandbebyggelse. Reservanten
inom strandutredningen har upptagit dessa synpunkter och har förklarat
sig icke ha blivit övertygad om det ofrånkomliga i att tillskapa en särskild
lagstiftning på detta område.
Vi vilja instämma häri. Enligt vår mening är det icke påkallat att lösa
detta fritidsproblem genom att stifta en lag som möjliggör icke ofrånkomliga
tvångsingripanden i enskilda medborgares rätt.
På grund av det anförda få vi hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till det i motionerna 1:497 och II: 634 i första hand framställda yrkandet,
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 187 med förslag till strandlag.
B. i fråga om särskilda delar av lagförslaget:
1) beträffande frågan om lagstiftningens lokala tillämpningsområde av
herr Åhman, som ansett, att till utskottets motivering efter den mening i
tredje stycket å s. 18, som slutar med orden »angivna gränsen såsom maximiram»,
bort fogas ett tiPägg av följande lydelse:
»Utskottet anser att strandutredningens uttalanden i berörda avseende
böra vara vägledande vid tillämpningen. Utredningen har — efter att ha
hänvisat bl. a. till att vid tillämpningen av den provisoriska lagen medelbredderna
i regel hållit sig långt under tillåtna maximum och att medelbredden
inom flera län ligger långt under 100 meter — förklarat sig utgå från
att tillvaron av en regel om största bredd icke heller i fortsättningen skall
medföra att hela denna bredd tages till utan närmare undersökning. Utredningen
har tillfogat att Törbudsområdena böra över huvud icke göras onödigt
breda’.»
3 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 0 sand. 3 avd. Nr 27.
26
Tredje lagutskottets utlåtande rr 27.
2) beträffande undantagsstadgandet i 1 § tredje stycket andra punkten av
herrar Eskilsson och Nilsson i Bästekille, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
motionerna I: 497 och II: 634 i denna del, samt i enlighet härmed
dels yrkat att den del av utskottets motivering i första stycket ås. 19, som
börjar med orden »Såsom departementschefen anmärkt» och slutar med orden
»motionerna I: 497 och II: 634 i detta avseende» måtte erhålla följande
lydelse:
»Utskottet delar denna uppfattning. Att ålägga t. ex. en jordbrukare att
föra bevisning om att en viss byggnad ''objektivt sett’ är behövlig för bedrivande
av hans näring är icke rimligt då någon objektiv mening härom knappast
är tänkbar. Driftsinriktningen inom ett jordbruk måste nämligen alltid
vara avhängig av ägaren-brukarens personliga förutsättningar och
intressen.»
dels ock hemställt att 1 § tredje stycket måtte erhålla följande lydelse:
»Vad i denna lag stadgas skall icke avse område som ingår i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, ej heller område som ingår i godkänd
avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för
området. Förbud enligt första stycket skall icke utgöra hinder för bebyggelse
som uteslutande avses för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln
eller den allmänna samfärdseln.»
3) beträffande frågan om dispensprövningen i samband med avstyckning
för bostadsändamål av herrar Ivar Nilzon och Johansson i Torp, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka motionerna 1:465 och 11:611, samt i enlighet
härmed
dels yrkat att den del av utskottets motivering i andra stycket å s. 19,
som börjar med orden »Utskottet har» och slutar med orden »avstyrker motionerna
I: 465 och II: 611», måtte få följande lydelse:
»Utskottet finner förslaget riktigt. Erfarenheten har visat att uppgifter
som tidigare åvilat länsstyrelserna med fördel kunnat läggas på de fastighetsbildande
myndigheterna, och det i motionerna föreslagna förfaringssättet
utgör endast ett ytterligare steg i denna riktning. Det torde också vara
anledning befara att den ökade arbetsbörda, som en del länsstyrelser under
remissbehandlingen varslat Om, kommer att visa sig även i avsevärd tidsutdräkt
vid behandlingen av dispensärenden, medan ett förfarande i enlighet
med motionärernas förslag är ägnat att avlasta länsstyrelserna åtskilligt
arbete och därmed minska behovet av personalförstärkning. Utskottet vill
alltså biträda motionerna I: 465 och II: 611.»
dels ock hemställt, att till 1 § i lagförslaget måtte fogas ett nytt fjärde
stycke av följande lydelse:
»Har efter förbuds utfärdande fastställelse meddelats å avstyckning för
bostadsändamål inom område, som beröres av förbudet, skall förbudet icke
utgöra hinder för bebyggelse inom sådan del av det avstyckade området, som
vid avstyckningen angivits såsom lämplig byggnadsplats.»
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
27
4) beträffande principen om det tidigare värdet av herrar Eskilsson och
Nilsson i Bästekille, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka motionerna
1: 497 och II: 634 i denna del, samt i enlighet härmed
dels yrkat att den del av utskottets motivering, som i tredje stycket å s. 20
börjar med orden »Enligt utskottets mening» och å s. 21 slutar med orden
»propositionens förslag på denna punkt» måtte få följande lydelse:
»Enligt utskottets mening ligger denna fråga helt annorlunda till när det
gäller strandlagen. De åtgärder som i enlighet med denna lagstiftning genomföras
kunna knappast sägas bidraga till att höja värdet på den mark som
därav beröres.
Någon rätt till ersättning inträder icke förrän i det ögonblick då en framställning
att trots förbud enligt strandlagen få bebygga mark blivit avslagen.
Vid detta förhållande synes det utskottet mest logiskt att man vid beräkningen
av det tidigare värdet tar hänsyn till markens värde i det ögonblick
då rätten till ersättning inträtt. Att däremot välja den tid då förbudet lades.
synes icke tilltalande då det såsom framgår av det av reservanten inom
strandutredningen anförda exemplet kan komma att medföra att en strandägare
förvägras att få del av ett stigande markvärde, som hans granne får
räkna sig till godo. Härtill kommer att markvärdena vid tidpunkten för
strandlagsförbudets utfärdande kunna föväntas vara nedpressade på grund
av byggnadsregleringen. Någon spekulation i markvärdestegring lär man näppeligen
kunna befara då här endast är fråga om mark för glesbebyggelse.»
dels ock hemställt att 3 § måtte erhålla följande avfattning:
»Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §, icke bifallits och kan till följd härav
fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området för förordnandet
påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, av ägaren
användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet
av nämnda del vid den tidpunkt, då ansökan om tillstånd till bebyggelse avslogs,
är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom
lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller
annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades.
Frågan huruvida----förordnandets meddelande.»
5) beträffande frågan om ersättning för allmänhetens särskilt intensiva
utnyttjande av område, som lagts under förbud enligt strandlagen, av herrar
Nils A. Larsson och Lindahl, vilka ansett, att den del av utskottets motivering,
som å s. 23 börjar med orden »Utskottet vill erinra om» och å s. 24
slutar med orden »Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på frågan», hort erhålla
följande lydelse:
»Utskottet vill för sin del understryka, att det i motionerna väckta spörsmålet
nära sammanhänger med den omdiskuterade frågan om gränserna för
allemansrättens utövande. Det är emellertid uppenbart att problemet föreligger
alldeles oberoende av strandlagen. Att det skulle få väsentligt ökad
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27.
aktualitet genom strandlagen har utskottet ej blivit övertygat om. Det finns
alltså ej någon anledning att upptaga frågan i detta sammanhang. Innan ett
ställningstagande till frågan sker, bör utvecklingen på området avvaktas. Utskottet
avstyrker således motionerna 1: 497 och II: 634 i denna del.»
6) beträffande straffbestäm lelsen i 8 § av herrar Holmbäck, Lars Andersson,
Eskilsson, Ivar Nilzon, Stjärne, Andersson i Dunker, Allmän och Nilsson
i Bästekille, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka det i motionerna
1:497 och 11:634 framställda yrkandet om uteslutande av frihetsstraff ur
straffbestämmelsen, samt i enlighet härmed
dels yrkat att utskottets motivering i tredje stycket å s. 24, som börjar
med orden »Enligt 8 § i förslaget» och slutar med orden »speciellt svårartad
karaktär», måtte erhålla följande lydelse:
»I 8 § stadgas att bebyggelse i strid mot förbud enligt 1 § skall bestraffas
med dagsböter eller vid synnerligen försvårande omständigheter med fängelse
i högst sex månader. Motivet till att upptaga fängelsestraff i straffskalan
har särskilt varit att vinna överensstämmelse med 147 § byggnadslagen.
Ett flertal remissmyndigheter ha ansett att fängelse bör utgå ur straffskalan.
Lantmäteristyrelsen har yttrat att i praktiken fängelsestraff icke skall behöva
tillgripas för att upprätthålla ett förbud enligt strandlagen, och fastighetsbildningssakkunniga
ha angivit att med hänsyn särskilt till möjligheterna
att vinna rättelse då någon i uppenbar strid mot förbud uppfört byggnad
eller vidtagit annan åtgärd — rättelse kan enligt 9 § i förslaget vinnas genom
vitesföreläggande eller handräckning — något praktiskt behov att
kunna döma till frihetsstraff ej synes föreligga. För ett borttagande av fängelsestraffet
tala enligt de nu nämnda båda remissmyndigheterna psykologiska
skäl; fastighetsbildningssakkunniga ha i detta hänseende yttrat att
det kan befaras att frihetsstraff i en lagstiftning av denna art kan te sig
utmanande för landets jordägare. Utskottet vill ansluta sig till uppfattningen
att fängelsestraffet bör borttagas ur straffskalan. Den omständigheten att
man genom ett bibehållande av fängelsestraffet i straffskalan skulle vinna
överensstämmelse med 147 § byggnadslagen är enligt utskottets uppfattning
icke ett tillräckligt skäl för att på förevarande punkt bifalla propositionen;
Bland annat är att märka att vid överträdelse av byggnadsförbud enligt
byggnadslagen stundom är fråga om ekonomiska värden av helt annan storleksordning
än som rimligen kan vara händelsen vid överträdelse av förbud
enligt strandlagen.»
dels ock hemställt, att andra punkten i 8 § måtte utgå.
Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
521386
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:366 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omreglering av vissa prästerliga pensioner. a1 i texten