Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28

1952-11-04 · 38 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1952:28, Tredje lagutskottets utlåtande nr 28

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

1

Nr 28.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till naturskgddslag m. m., dels ock motioner,

som väckts i anledning av propositionen.

Genoin en den 4 april 1952 dagtecknad proposition nr 188, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) Naturskyddslag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Naturen utgör en nationell tillgång, som skall skyddas och vårdas.

Envar bör i sitt umgänge med naturen visa varsamhet, så att onödig skada

ej uppkommer.

Nationalparker.

2 §.

I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp

i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan tillhörig

mark avsättas till nationalpark.

3 §.

Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar Konungen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger för varje särskild

nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas

över nationalparken eller eljest vistas där ävensom angående ordningen i

övrigt inom området, som finnas erforderliga för att trygga ändamålet med

nationalparken.

4 §•

Enligt 3 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan

uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna

medgivna rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än

björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla

sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning

av renhjordar.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avd. Nr 28.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Naturminnen.

5 §•

Område eller till fastighet hörande naturföremål, som på grund av sin

betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet, egenart eller eljest

märkliga beskaffenhet finnes böra särskilt skyddas, må fridlysas såsom

naturminne.

6 §•

Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen. I beslutet skall grunden

till fridlysningen angivas.

I samband med beslutet har länsstyrelsen att meddela de särskilda föreskrifter,

som beträffande naturminnets vård och förvaltning eller i övrigt

finnas erforderliga för att trygga ändamålet med fridlysningen.

Konungen må förordna, att vården och förvaltningen av naturminne helt

eller delvis skall omhänderhavas av myndighet.

7 §•

Medför fridlysning sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att ägaren

kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde, eller tillskyndas honom eljest avsevärt men, är

han berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.

Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild

rätt till marken som upplåtits innan beslutet om fridlysningen meddelades.

Ersättning må, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas att utgå med

visst årligt belopp med rätt för sakägaren eller kronan att erhålla omprövning

vid ändrade förhållanden.

Föranleder fridlysningen synnerligt men vid fastighetens nyttjande, må

ägaren fordra att fastigheten löses.

8 §•

Då fråga väckts om fridlysning må länsstyrelsen för viss tid, högst tre år,

meddela förbud mot att beträffande det berörda området eller föremålet utan

länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot fridlysningens syfte.

Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid av länsstyrelsen

förlängas med högst tre år.

Skulle vägran av tillstånd enligt första stycket medföra sådan inskränkning

i möjligheten att nyttja med förbudet avsedd mark på sätt som tidigare

skett, att avsevärt men tillskyndas ägaren eller annan rättsinnehavare med

avseende å marken, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada

han härigenom lider. Ersättning skall bestämmas att utgå med visst årligt

belopp.

Ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas å goltgörelse

som sedermera kan komma att utgå jämlikt 7 §.

9 §.

Undantag från fridlysning må av länsstyrelsen medgivas för vetenskaplig

forskning eller därmed jämförligt ändamål.

Fridlysning skall av länsstyrelsen upphävas eller i erforderlig mån jämkas,

1. om det på grund av att naturminnet förstörts eller avsevärt förändrats

till sin beskaffenhet eller av annan särskild anledning framstår såsom meningslöst

eller obehövligt att bibehålla fridlysningen eller vissa därvid meddelade

bestämmelser; samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

3

2. om det begäres av någon som genom expropriation förvärvat rätt till

sådant nyttjande av naturminnet som icke är förenligt med fridlysningens

syfte.

Fridlysning må av länsstyrelsen upphävas eller jämkas,

1. om fridlysningen finnes hindra eller avsevärt försvåra företag av större

allmän eller enskild nytta; samt

2. om fridlysningen på grund av omständigheter som ej tagits i beräkning

när fridlysningsbeslutet meddelades medför avsevärt större intrång än

då förutsatts.

10 §.

Erfordras förberedande undersökning på marken innan fridlysning beslutas

eller beslutad fridlysning upphäves eller jämkas, må sådan verkställas

genom länsstyrelsens försorg. Därvid skall tillses, att skada å egendom såvitt

möjligt undvikes.

11 §.

Beröres naturminne av arbetsföretag och erfordras med anledning därav

särskild undersökning av naturminnet eller särskild åtgärd för att bevara

det, skall kostnaden därför åvila företaget, såvitt det ej på grund av särskilda

förhållanden finnes obilligt.

Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så

skyndsamt som möjligt.

Naturparker.

12 §.

Område, som på grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av

väsentlig betydelse för befolkningens umgänge med naturen, må fridlysas

såsom naturpark.

13 §.

Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen. I beslutet skall grunden

till fridlysningen angivas.

I samband med beslutet har länsstyrelsen att meddela de särskilda föreskrifter,

som finnas erforderliga till tryggande av områdets användning för

därmed avsett ändamål samt beträffande allmänhetens rätt att färdas över

området eller eljest vistas där ävensom angående allmän ordning i övrigt

inom området.

14 §.

Fridlysning må ej ske utan ägarens samtycke, med mindre området blivit

i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det med fridlysningen

avsedda ändamålet.

15 §.

Vad i 7—11 §§ stadgats om naturminne skall i tillämpliga delar gälla

även beträffande naturpark.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter.

16 §.

Finnes växtart med hänsyn till fara för utrotning böra skyddas på annat

sätt än genom att ett eller flera områden fridlysas såsom naturminne, äger

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att

inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den

växer vilt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

17 §.

Föreligger beträffande djurart sådant förhållande som sägs i 16 §, äger

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att

inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den

arten, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller egendom, så

ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo.

Om fridlysning av djur vars dödande eller fångande är att hänföra till

jakt eller fiske gäller vad därom särskilt stadgas.

18 §.

Förbud enligt 16 eller 17 § skall ej utgöra hinder mot avverkning av

skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden.

19 §.

Kan arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse, komma att väsentligt

ändra landskapsbilden, bör innan företaget utföres samråd ske med länsarkitekten

eller den han anvisar.

20 §.

I fali som avses i 19 § äger länsstyrelsen vid vite förelägga företagaren

att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, må anses

erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, därest frågan om företagets tillåtlighet

med hänsyn till dess inverkan på naturen enligt lag skall prövas i särskild

ordning.

21 §.

Finnes anledning antaga, att täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed

jämförliga nyttigheter inom visst område skulle komma att väsentligt ändra

landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna, att sådant arbetsföretag icke

må utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må förordnandet

inkräkta på rätt, som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller

genom beslut av Konungen.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att

företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller

motverkas.

Vägras tillstånd eller meddelas föreskrifter enligt andra stycket och tillskyndas

därigenom markens ägare eller annan rättsinnehavare med avseende

å fastigheten avsevärt men, är han berättigad till ersättning av kronan

för den skada han lider. Ersättning må bestämmas att utgå med visst årligt

belopp, med rätt för sakägaren eller kronan att erhålla omprövning vid ändrade

förhållanden.

22 §.

Vill någon utomhus varaktigt anbringa tavla, skylt, inskrift eller därmed

jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål, bör

han, om anordningen på grund av sin storlek eller av annan orsak kan

komma att störa landskapsbilden, samråda med länsarkitekten innan anordningen

anbringas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

23 §.

Finnes anordning som avses i 22 § vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden,

må länsstyrelsen vid vite förelägga anordningens ägare eller,

om denne ej är känd, ägaren av den mark, där anordningen är uppsatt, att

avlägsna anordningen eller vidtaga de särskilda åtgärder därmed som länsstyrelsen

finner erforderliga.

Har någon enligt första stycket ålagts att avlägsna där omförmäld anordning

må, om särskilda skäl föranleda därtill, ersättning för förlust lämnas

honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande kostnaderna för

anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.

24 §.

Vad i 22 och 23 §§ stadgats skall ej gälla i fråga om anordning, vars tillåtlighet

skall prövas i särskild ordning.

25 §.

För område som genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet är

av särskilt intresse må länsstyrelsen, i den mån så finnes lämpligt för att

skydda landskapsbilden, förbjuda att anordning som avses i 22 g anbringas

utomhus annorledes än å byggnad till upplysning om på stället bedriven

affärsrörelse eller annan verksamhet.

Förbud som nu sagts skall anses innefatta jämväl förbud mot åtgärder för

att vidmakthålla dylik anordning, vilken tillkommit innan förbudet trädde

i kraft.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning.

26 §.

Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper, avfall

eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan.

27 §.

Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och har därav

för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar

fara för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen, i den mån

det kan ske utan oskäligt betungande, vid vite ålägga den som vållat eller

eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa

platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan

om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

Behandlingen av ersättningsfrågor.

28 §.

Har fråga väckls om åtgärd enligt denna lag, äger länsstyrelsen förelägga

den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av fastighet att

inom viss tid, minst två månader, göra anmälan därom hos länsstyrelsen,

vid påföljd att han eljest skall hava förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts

skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den

som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende

å fastigheten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

29 §.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 7, 8 eller 21 § eller

om inlösen av fastighet och har icke den, som vill göra anspråk på ersättning

eller fordra inlösen, jämlikt 28 § första stycket förlorat sin talan, åligger

det honom att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen inom

ett år från det laga kraft åkommit det beslut, varå anspråket grundas, vid

påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga väckts om fridlysning jämlikt 5 eller 12 §, vid

expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de

villkor som vid fridlysning skola gälla beträffande ersättning eller inlösen.

Kommer beslut om fridlysning av det innehåll som förutsatts vid expropriationsdomstolen

icke till stånd inom ett år från det målet avgjorts genom

lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna.

30 §.

Är fastighetsägaren enligt 7, 8 eller 21 § tillkommande ersättning bestämd

att utgå på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett

rätten till ersättning undergått sådan minskning i värde att den kan

antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade

då rätten till ersättning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen;

och skall om fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan

därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen

om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att

nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan

för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller,

där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning blivit

för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan

kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit

prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas vid

expropriationsdomstolen.

31 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdoinstol, skola

bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga

delar gälla. Är fråga om inlösen av fastighet skola jämväl stadgandena i 7,

8, 10, 48, 49 och 55—60 §§ lagen om expropriation äga motsvarande tilllämpning.

Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å

målet, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt

annorlunda förordna.

Ansvarsbestämmelser m. m.

32 §.

Den som bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av

denna lag straffes med dagsböter.

Har någon åsidosatt stadgandet i 26 § och har förseelsen varit ägnad att

för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för skada

till person eller egendom, straffes med böter, högst trehundra kronor.

33 §.

Den som gjort sig skyldig till förseelse varom sägs i 32 § skall vara pliktig

att ersätta all kostnad som föranledes därav.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

34 §.

Har någon vidtagit åtgärd i strid mot förbud eller föreskrift som meddelats

med stöd av 6, 8, 9, 13, 15, 21 eller 25 §, äger länsstyrelsen vid vite förelägga

honom att rätta vad olagligen skett. Överexekutor äger ock meddela

handräckning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning må göras av

allmän åklagare eller länsarkitekt. Begär utmätningsman att kostnad för

förrättning skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälla

enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen

avsedda fallet.

35 §.

över länsstyrelses beslut enligt denna lag må_ talan föras hos Konungen

genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut. Konungen äger bestämma att myndighet

eller organisation som prövas lämplig därtill må föra sådan talan för

tillvaratagande av naturskyddets intressen.

36 §.

Innefattar länsstyrelses beslut förbud enligt 8 eller 25 § eller förordnande

enligt 21 § första stycket skall förbudet lända till efterrättelse utan hinder

av förd klagan. Detsamma gäller beträffande myndighets beslut om förbud

enligt 16 eller 17 §.

37 §.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Genom lagen upphävas lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1) angående naturminnesmärkens

fredande och lagen samma dag (nr 56 s. 7) angående

nationalparker.

Beträffande nationalpark som tillkommit före nya lagens ikraftträdande

skola, till dess Konungen annat förordnar, äldre bestämmelser alltjämt äga

tillämpning.

Fridlysning som skett med stöd av lagen angående naturminnesmärkens

fredande skall fortfarande gälla. I fråga om sådan fridlysning skola nya

lagens bestämmelser tillämpas. Förmenar sakägare sig härigenom lida intrång

i sin rätt och är intrånget icke att anse såsom oväsentligt, äger han

att senast den 30 juni 1953 hos länsstyrelsen påkalla omprövning av fridlysningen.

Förbud som länsstyrelse meddelat jämlikt 11 eller 13 § lagen angående

naturminnesmärkens fredande skall äga fortsatt giltighet till dess annat

förordnas.

Vad. i lag eller annan författning stadgas om naturminnesmärke skall

efter ikraftträdandet av denna lag i stället hava avseende å naturminne.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

2) Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation.

Härigenom förordnas att 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation

samt rubriken till 108 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

Fastighet, som---det nödigt:

1. för befästning --— sandflykt förebygges;

IL för att i kronans ägo överföra 11. för att bevara område såsom

jordområde av synnerligen märklig nationalpark eller naturminne;

naturbeskaffenhet, för dess avsättande

såsom naturminnesmärke;

12. för att--—---för yrkesfisket.

Särskild rätt, som i avseende å Särskild rätt, som i avseende å fasfastighet

tillkommer annan än kro- tighet tillkommer annan än kronan,

nan, må ock exproprieras, om Konungen

prövar det nödigt för ändamål

som nu är sagt; och må expropriation

enligt Konungens förordnande

jämväl äga rum för upphävande

av särskild rätt till område,

som är avsatt till nationalpark.

må ock exproprieras, om Konungen

prövar det nödigt för ändamål, som

nu är sagt.

11. Särskilda bestämmelser om

expropriation av naturminnesmärke,

kulturhistoriskt märklig byggnad eller

fornlämning.

11. Särskilda bestämmelser om

expropriation för naturskyddsändamål

eller för att bevara kulturhistoriskt

märklig byggnad eller fast fornlämning.

108 8.

Fråga om att jordområde skall exproprieras

för att avsättas såsom naturminnesmärke

må väckas endast

av vetenskapsakademien.

Fråga om expropriation

Expropriation för att bevara område

såsom nationalpark eller naturminne

må äga rum endast till förmån

för kronan samt, då fråga är

om naturminne, för kommun eller

sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga

uppgift är ägnad naturskydd

och som kan på ett betryggande

sätt ansvara för egendomen.

— — för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1953.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1950: 603 och av 108 § jämte rubrik se SFS 1942: 356.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fem

i anledning av densamma väckta motioner,

nämligen inom första kammaren

nr 511 av herrar Ohlon och Nerman, samt

nr 512 av herr Osvald m. fl.,

ävensom inom andra kammaren

nr 667 av herr Andersson i Dunker,

nr 668 av herr Netzén in. fl., samt

nr 669 av herr von Seth in. fl.

I motionerna I: 511 och II: 669, vilka äro likalydande, har hemställts »att

riksdagen ville besluta sådan ändring i — — — förslaget till naturskyddslag,

att den allmänna tillsynen över skyddet och vården av naturen anförtros

riksantikvarieämbetet, som härför erhåller den organisation och förstärkning

av arbetskrafter, som härav föranledes».

I motionerna I: 512 och II: 668, vilka också de äro likalydande, har hemställts

»att riksdagen ville---dels uttala sin anslutning till departe
mentschefens

uppfattning rörande den ställning, som vetenskapsakademien

bör erhålla i den framtida organisationen av det svenska naturskyddet, och

dels hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag om omgestaltning av

svenska naturskyddsföreningen till ett organ med sådana personella och

materiella resurser, att det kan bedriva ett verkligt arbete».

1 motionen I: 667 slutligen hemställes »att riksdagen--- -— måtte göra

den ändring i lagtexten, § 19 och följande, som erfordras för att även bebyggelse,

vilken kan väsentligen ändra landskapsbilden, inbegripes i här

åsyftade företag».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda

förslagen ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Den egentliga naturskyddslagstiftningen i vårt land omfattar för närvarande

två lagar, nämligen lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker

och lagen samma dag angående naturminnesmärkens fredande. Genom propositionen

framlägges förslag till en ny naturskyddslag, som upptager delvis

ändrade regler om nationalparker och naturminnesmärken och som dessutom

innehåller åtskilliga helt nya bestämmelser till skydd för naturen.

I fråga om nationalparker medför förslaget till naturskyddslag inga egentliga

sakliga ändringar. Det samtidigt framlagda förslaget om ändring i expropriationslagen

innehåller emellertid den nyheten att mark skall kunna exproprieras

för alt avsättas till nationalpark.

Beträffande naturminnesmärken föreslås bestämmelser som ge bättre

möjligheter till effektivt skydd än de nuvarande reglerna. Enligt proposi
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

tionen skall sålunda fridlysning kunna ske även utan ägares eller andra

rättsinnehavares samtycke. Å andra sidan skall den som genom fridlysning

lider intrång av mera väsentlig betydelse vara berättigad till ersättning för

skadan. Kostnaderna härför skola bestridas av staten, om ej kommuner

eller enskilda ställa medel till förfogande. I övrigt må nämnas att benämningen

naturminnesmärke föreslås skola utbytas mot beteckningen naturminne.

Såsom ett helt nytt institut har i förslaget till naturskyddslag upptagits

fridlysning såsom naturpark. Syftet med sådan fridlysning skall vara att

för fritidsändamål bevara områden som på grund av sin egen eller omgivningens

beskaffenhet äro särskilt ägnade att bereda befolkningen rekreation

och avkoppling genom umgänge med naturen. Om ersättning skall

gälla detsamma som vid fridlysning av naturminne.

En annan grupp nya föreskrifter syfta till skydd mot att landskapsbilden

förfulas genom grustäkt eller andra arbetsföretag eller genom vanprydande

skyltar, anslagstavlor och inskrifter.

Slutligen innehåller förslaget bestämmelser till skydd mot nedskräpning.

De innebära bl. a. att det vid straffansvar förbjudes att skräpa ned i naturen

med tomglas, avfall, papper eller dylikt så att därav kan uppkomma

obehag av någon betydenhet.

I fråga om organisationen av naturskyddsarbetet föreslås att denna skall

förbli i stort sett oförändrad.

Inledning.

Med stöd av Kungi. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen

för jordbruksdepartementet den 27 september 1946 numera presidenten K. E.

Elliot, filosofie doktorn N. Dahlbeck, professorn C. R. Florin, ledamoten av

riksdagens andra kammare, lantbrukaren K. Hj. Gustafson, arkitekten S.

A. Lindström, numera överdirektören G. H. Nilsson samt numera överingenjören

K. J. A. Westman att verkställa utredning om lagstiftning angående

naturskyddet m. m. Åt Elliot uppdrogs att vara ordförande.

Utredningsmännen, vilka antogo benämningen naturskyddsutredningen,

ha i december 1950 avgivit betänkande med förslag till naturskyddslag m. m.

(SOU 1951: 5).

Naturskyddsutredningen framhåller i betänkandet, att naturskyddet för

att fylla de anspråk, som man i våra dagar är berättigad att ställa, icke såsom

nu i stort sett kan inskränkas till att endast avse skydd, huvudsakligen

ur vetenskaplig-kulturell synpunkt, för vissa växt- och djurarter och för

särskilda, avgränsade områden. Utvecklingen inom det svenska samhället

har fortskridit därhän, att det uppkommit ett påtagligt behov av skydd och

vård av naturen över huvud och de värden den skänker av alla slag, kulturella,

sociala och ekonomiska. För att detta behov skall bli tillgodosett fordras

enligt utredningens mening en omdaning såväl av den gällande natur
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

skyddslagstiftningen som av naturskyddets organisation. Vid denna omdaning

bör särskilt tillses, att de sociala synpunkterna komma mera till sin

rätt än enligt hittillsvarande ordning.

På lagstiftningens område har utredningen funnit sig böra begränsa sig

till att i huvudsak syssla med den egentliga naturskyddslagstiftningen, d. v. s.

den lagstiftning som har till ändamål att ge naturen det skydd som behövs

särskilt ur kulturell och social synpunkt. Denna lagstiftning bör enligt utredningens

mening sammanföras till en författning, benämnd naturskyddslag.

Förslag till sådan lag framlägges i betänkandet. Den speciallagstiftning

som betingas av naturskyddets betydelse ur rent ekonomisk synpunkt har

utredningen icke befattat sig med. I den mån ändringar i speciallagstiftningen

skulle visa sig påkallade böra de enligt utredningens mening vidtagas särskilt

inom de berörda områdena — jordbruk, skogsbruk, fiske, jakt o. s. v.

I fråga om naturskyddets organisation har utredningen kommit till den

slutsatsen att det bör inrättas en särskild, central myndighet, statens naturvårdsnämnd,

som har till uppgift att tillgodose naturskyddet och som är

utrustad med nödiga befogenheter och tillräckliga ekonomiska möjligheter.

Över betänkandet ha remissutlåtanden avgivits av kammarkollegiet, statskontoret,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen — som bifogat

yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser — riksantikvarieämbetet,

vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,

Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, statens lönenämnd, svenska naturskyddsföreningen —

som bifogat yttranden från Göteborgs biologiska förening, Hallands naturskyddsförening,

Norrköpings biologiska förening, Skånes naturskyddsförening,

sällskapet Dvalin i Jönköping och Örebro biologiska förening — samfundet

för hembygdsvård, skid- och friluftsfrämjandet, svenska reldamförbundet,

Riksförbundet Landsbygdens folk, svenska jägareförbundet, svenska

annonsörers förening, svenska landskommunernas förbund, Sveriges

riksidrottsförbund — som bifogat yttrande från svenska orienteringsförbundet

—• samt Sveriges skogsägareförbund. Vid vissa länsstyrelsers remissvar

ha fogats yttranden från myndigheter och organisationer inom länet. Sålunda

har länsstyrelsen i Stockholms län bifogat yttrande från länsarkitekten i

länet, länsstyrelsen i Uppsala län yttranden från länsarkitektkontoret, överlantmätaren

och länsjägmästaren i länet, länsstyrelsen i Södermanlands län

yttranden från länsarkitekten och en inom länet verksam naturvårdskommitté,

länsstyrelsen i Kalmar län yttranden från Ölands landskapsmot, styrelsen

för Kalmar läns fornminnesförening och Kalmar naturvetenskapliga

sällskap, länsstyrelsen i Kristianstads län yttrande från länsarkitekten i länet,

länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från poliskamrarna och byggnadsnämnderna

i Malmö och Hälsingborg, länsarkitekten i länet och styrelsen

för Skånes hembygdsförbund, länsstyrelsen i Hallands län yttranden från

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

länsarkitekten i länet och Hallands naturskyddsförening, länsstyrelsen i Skaraborgs

län yttranden från länsarkitekten och landsfogden i länet, Skaraborgs

läns naturskyddsförening och Skaraborgs läns jaktvårdsförening, samt

länsstyrelsen i Jämtlands län yttrande från föreningen Heimbygdas i Östersund

naturskyddsnämnd.

Remissinstanserna ha i allmänhet antingen tillstyrkt att utredningens

förslag till naturskyddslag lägges till grund för lagstiftning eller

lämnat förslaget i huvudsak utan erinran. Icke så få understryka, att de

finna förslaget värdefullt och väl ägnat att fylla de krav som kunna ställas

på en modern naturskyddslagstiftning. Åtskilliga anmärkningar ha emellertid

framförts, huvudsakligen beträffande detaljer men i några fall också

mot vissa grundsatser och grundläggande bestämmelser.

Meningarna om förslaget att inrätta en central statlig natur vårdsmyndighet

äro betydligt mera delade. Remissinstanserna anse visserligen

i regel att en ny naturskyddsorganisation behövs och att denna organisation

bör ha större resurser och befogenheter än den nuvarande. Men blott

ett tjugutal remissinstanser godtaga i princip den organisation som utredningen

föreslagit och av dessa acceptera de flesta förslaget blott med tvekan

eller under förutsättning att jämkningar vidtagas däri. De övriga förorda

anknytning till någon befintlig myndighet eller organisation i den mån de

icke helt avstyrka förslaget.

I några yttranden hemställes att naturskyddsutredningens förslag i sin

helhet måtte omarbetas. Denna ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Skaraborgs

län, länsstyrelsen i Västerbottens län och Riksförbundet Landsbygdens

folk. Förbundet anser, att naturskyddsutredningen gjort såväl naturskyddslagstiftningen

som den planerade naturskyddsorganisationen alltför

omfattande och att båda böra bringas ned till skälig storlek.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup:

»1909 års naturskyddslagstiftning syftar till att bevara särskilda naturföreteelser,

som äro av speciellt intresse huvudsakligen ur vetenskaplig och

estetisk synpunkt. Däremot ger den ej något skydd för naturen och landskapet

i allmänhet. Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning,

att en naturskyddslagstiftning med så begränsade syften och verkningar

icke är tillräcklig i dagens läge.

Den snabba utveckling som ägt rum på skilda områden har nämligen

medfört, att naturen tagits i anspråk på ett helt annat sätt än tidigare. Nätet

av kommunikationsleder har blivit tätare och befolkningen mera rörlig. De

ekonomiska värdena i naturen ha blivit föremål för en allt intensivare exploatering

och naturens estetiska värden ha rönt en ökad uppskattning, som

bl. a. tagit sig det uttrycket, att allmänheten i större utsträckning utnyttjar

naturen för friluftsliv.

Givetvis har den antydda utvecklingen inneburit intrång på naturen. På

sina håll har naturen också utarmats och förfulats. Faran för en fortgående

förstöring minskas visserligen genom det ökade naturskyddsintresse, som

vuxit fram hos allmänheten huvudsakligen under inflytande från de ideella

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

13

organisationer, vilka genom upplysning och propaganda verkat för att stärka

intresset för naturens skydd och vård. Men detta utesluter icke behovet

av eu naturskyddslagstiftning, som bättre än den nuvarande svarar mot

tidens anspråk. Kravet på en sådan lagstiftning understrykes också starkt

av alla dem som syssla med naturskyddsfrågor.

Det förslag till naturskyddslag som utredningen framlagt är resultatet av

omsorgsfulla utredningar och grundliga överväganden. Vid remissbehandlingen

har förslaget fått ett välvilligt mottagande. Även jag finner det väl

ägnat att, med vissa jämkningar, upphöjas till lag. Jag har intet att erinra

mot det av utredningen tillämpade förfaringssättet att i naturskyddslagen

upptaga allenast sådana bestämmelser som ha till huvudsyfte att tillgodose

de sociala och kulturella synpunkterna och att lämna åt speciallagstiftningen

att sörja för naturskydd ur mera utpräglat ekonomisk synpunkt. De nya

bestämmelser som föreslås angående naturparker och skydd för landskapsbilden

in. m. finner jag i stort sett väl avvägda, dock med det undantaget

att förslaget om reglering av utomliusreklamen synes mig alltför omständligt

och tyngande. Jag biträder också förslaget att fridlysning skall kunna

genomföras tvångsvis men att ersättning då skall utgå för uppkommande

förlust. I vissa avseenden böra emellertid enligt min mening de av utredningen

föreslagna ersättningsreglerna jämkas. I övrigt vill jag beträffande

förslaget till naturskyddslag i detta sammanhang endast tillägga, att jag i

och för sig finner visst fog för den av vissa remissinstanser framförda åsikten

att lagen borde kallas naturvårdslag. Med hänsyn till att uttrycket naturskydd

vunnit hävd torde dock övervägande skäl tala för att den av utredningen

föreslagna rubriceringen bibehålies.

Vad härefter angår frågan om naturskyddets organisation, har utredningens

förslag i denna del mött stark kritik i remissvaren. Kritiken har visserligen

ej så mycket riktats mot själva grundtanken, att det bör finnas ett

statligt organ för ledning av naturskyddsverksamheten, utan mera mot det

sätt, varpå utredningen velat realisera denna tanke. Vad som förekommit

vid remissbehandlingen synes emellertid ge vid handen att tiden ännu icke

är mogen för att tillskapa ett centralt naturskyddsorgan som ingår i eller

anknytes till statsförvaltningen. I avvaktan därpå bör enligt min mening

tillämpningen av naturskyddslagsliftningen liksom hittills i huvudsak ankomma

på länsstyrelserna under medverkan av vetenskapsakademien och

befintliga frivilliga sammanslutningar på naturskyddets och landskapsvårdens

områden. Vissa vårdande och förvaltande uppgifter synas dock böra

överlämnas till andra myndigheter. För att de frivilliga sammanslutningarna

skola kunna fullgöra sina uppgifter bör understöd av statsmedel lämnas

i större omfattning än nu.»

Utskottet vill nu i särskilda avsnitt återgiva vissa av departementschefens

närmare uttalanden rörande de delar av propositionen, som förtjäna speciell

uppmärksamhet. I anslutning härtill kommer utskottet att i vederbörligt

sammanhang redovisa såväl visst yttrande av lagrådet som något av den motivering,

vilken åberopats till förmån för ovannämnda motionsyrkanden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Naturskyddets organisation.

Departementschefen:

»Av den redogörelse jag nu lämnat för remissyttrandena i organisationsfrågan

har framgått, att tanken på att tillskapa ett statligt centralorgan

för ledning och övervakning av naturskyddsverksamheten i princip vunnit

så gott som allmän tillslutning. Däremot har enighet icke kunnat ernås

om hur ett sådant organ lämpligen bör vara beskaffat. På denna punkt gå i

stället meningarna starkt isär. Utredningens förslag om en fristående naturvårdsnämnd

har biträtts av endast ett fåtal remissinstanser. I övrigt

har det blivit föremål för allvarlig kritik ur flera synpunkter. På många håll

anses det vara att föredra att anförtro uppgiften som central naturvårdsmyndighet

åt något redan bestående ämbetsverk. Även mot en sådan lösning

ha emellertid riktats anmärkningar, delvis av principiell natur. Därtill

kommer att åsikterna om, vilket ämbetsverk som främst borde komma

i fråga, äro mycket växlande och att de myndigheter, som utpekats såsom

lämpliga, i allmänhet själva ställt sig avvisande. Jag vill också erinra, att

några remissinstanser funnit det olämpligt eller onödigt att inrätta något

centralorgan samt i stället förordat, att huvudvikten skall läggas på lokal

verksamhet och åtgärder inom särskilda grenar av naturvården.

Vad sålunda förekommit ger enligt min uppfattning tydligt vid handen

att tiden icke är mogen för att förverkliga planerna på ett statligt centralt

naturvårdsorgan som skulle svara för ledningen och övervakningen av natursk3''ddsarbetet

i alla dess olika faser. Tills vidare torde därför naturskyddsverksamheten

få organiseras på i huvudsak samma sätt som hittills.

Vissa förändringar och förbättringar torde dock kunna genomföras. Beaktansvärda

uppslag i detta avseende ha framkommit både under utredningsarbetet

och vid remissbehandlingen.

Befogenheten att meddela beslut i ärenden enligt den nya naturskyddslagen

bör, såsom ock utredningen föreslagit, i allmänhet tillkomma

vederbörande länsstyrelse. Härifrån bör dock göras det undantaget att

frågor om visst områdes avsättande till nationalpark skola avgöras av Kungi.

Maj :t och riksdagen. Dessutom böra vissa ärenden angående fridlysning av

växt- och djurarter prövas av Kungl. Maj :t. Jag förutsätter att länsstyrelserna

vid handläggningen av naturskyddsärenden komma att i erforderlig

utsträckning inhämta yttranden från sakkunniga institutioner. Såsom jag

strax skall närmare utveckla böra enligt min uppfattning för detta ändamål

främst anlitas vetenskapsakademien, svenska naturskyddsföreningen och

samfundet för hembygdsvård. Det förefaller mig också i hög grad önskvärt

att hos länsstyrelserna allmänt inrättas sådana naturskyddsråd som redan

finnas i vissa län. Några föreskrifter härom torde emellertid ej lämpligen

böra meddelas, utan det bör få ankomma på varje särskild länsstyrelse att

undersöka huruvida behov av och intresse för en sådan organisation föreligger

inom länet. En nära till hands liggande utväg att få till stånd ett

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

15

naturskyddsråd synes vara att låta det bestå av länsarkitekten och landsantikvarien

samt en representant för naturskyddsföreningen i länet och

en för hembygdsrörelsen. Naturligtvis kunna dock även andra sammansättningar

tänkas, och den lösning bör väljas som länsstyrelsen i det särskilda

fallet finner lämpligast.

Vården och förvaltningen av naturskyddsobjekt ombesörjes

för närvarande beträffande nationalparkerna av vetenskapsakademien, beträffande

naturminnesmärken på annan kronomark av den myndighet som

har marken under sin förvaltning och beträffande naturminnesmärken på

enskild mark av vederbörande ägare. Utredningen har i detta avseende föreslagit

de ändringarna, att vården av nationalparkerna skall överflyttas till

domänstyrelsen samt att naturminnen på enskild mark skola ställas under

förvaltning av vederbörande skogsvårdsstyrelse, såvida ej länsstyrelsen annorlunda

förordnar. Till detta förslag kan jag ansluta mig. Vad först beträffar

nationalparkerna lär det vara önskvärt att skötseln av dem i högre grad

än hittills inriktas på positiva, vårdande åtgärder. För denna uppgift torde

domänverket äga större resurser än vetenskapsakademien. Domänverket

har också sedan länge biträtt vid vården av nationalparkerna och har dessutom,

enligt särskilt bemyndigande, i stor utsträckning ordnat med fredning

av skyddsvärda områden på de marker som stå under verkets förvaltning.

Till följd härav finnes tillgång till personal med praktisk erfarenhet

av naturvårdsarbete både i domänstyrelsen och i dess lokalförvaltningar.

I fråga om naturminnen på enskild mark vill jag framhålla, att säkra

garantier för en god skötsel ej torde kunna vinnas utan att det allmänna

övertager ansvaret för förvaltningen. Vilka organ som därvid skola anlitas

kan vara tveksamt, men de starkaste skälen torde tala för skogsvårdsstyrelserna,

vilkas personal redan nu rätt ofta torde komma i beröring med

naturskyddsfrågor vid sin tillsyn över skötseln av de enskilda skogarna.

Av remissyttrandena framgår också att skogsvårdsstyrelserna själva i allmänhet

icke ha något att erinra mot att påtaga sig nu ifrågavarande förvaltningsuppgift.

Råd och anvisningar för verksamheten kunna vid behov

utfärdas av skogsstyrelsen. I likhet med utredningen anser jag därför att

som huvudregel bör gälla att förvaltningen av naturminnen på enskild mark

skall handhavas av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Länsstyrelsen bör

emellertid också äga möjlighet att anförtro förvaltningen åt markägaren

eller annan enskild person eller sammanslutning som har förutsättningar

för att sköta naturminnet på ett tillfredsställande sätt. Skulle det sedermera

visa sig att skötseln försummas, bör förvaltningen överflyttas till skogsvårdsstyrelsen.

Så bör också ske, om den som erhållit uppdraget begär att

bli befriad därifrån.

Den vetenskapsakademien nu tillkommande uppgiften att föra riksregister

över naturminnen torde böra överflyttas till domänstyrelsen.

Det må anmärkas alt domänstyrelsen redan för register över naturföremål

och områden som styrelsen själv förklarat fredade.

En synnerligen viktig del av naturskyddsarbetet är den som innefattar

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

utrednings- och rådgivningsverksamhet. Denna del av

arbetet torde liksom hittills i huvudsak höra ombesörjas av vetenskapsakademien

och olika frivilliga sammanslutningar. Bland de senare torde framför

allt svenska naturskyddsföreningen med därtill anslutna lokalföreningar

och ortsombud böra regelmäsigt tagas i anspråk som rådgivare åt myndigheterna.

Även med samfundet för hembygdsvård bör samråd äga rum,

främst på landskapsvårdens område. I ärenden angående fridlysning av

visst område såsom naturpark torde yttrande böra inhämtas från statens

fritidsnämnd.

Vad närmare beträffar vetenskapsakademiens framtida ställning inom

naturskyddet vill jag nämna, att utredningen avsett att akademiens befattning

med naturskyddsfrågor skulle upphöra och övertagas av den nya statliga

naturvårdsmyndigheten. Om, såsom jag förutsatt, någon sådan myndighet

icke kommer till stånd, synes vetenskapsakademien böra bibehållas som

sakkunnigt rådgivande naturskyddsorgan. Dess uppgifter i detta avseende

torde emellertid böra begränsas och anpassas efter den vetenskapliga inriktning

som kännetecknar akademien. Behov av vetenskaplig expertis torde

framför allt göra sig gällande, då fråga är om fredning av större områden

t. ex. nationalparker. Jag förutsättter därför att akademien skall medverka

bl. a. vid utformningen av reglementen och ordningsföreskrifter för nationalparkerna.

Som allmän regel bör gälla att akademien skall höras i alla större

naturskyddsfrågor där det kan antagas vara av vikt att vetenskapliga svnpunkter

bli beaktade. I övrigt räknar jag med att akademien liksom hittills

skall bli i stånd att föranstalta om vetenskapliga undersökningar av märkliga

naturföreteelser och ta initiativ till skyddsåtgärder.

Ställningen såsom allmänt sakkunnig naturskyddsinstitution torde böra

övertagas av svenska naturskyddsföreningen, som enligt min uppfattning

bör få tillfälle att i högre grad än nu öva inverkan på naturskyddets gestaltning.

Föreningen torde sålunda regelmässigt böra höras i fridlysningsärenden

och andra aktuella naturskyddsfrågor av någon betydenhet. Såsom

jag redan nämnt synes det mig vidare lämpligt att, i den mån naturskyddsråd

inrättas hos länsstyrelserna, i dessa få ingå representanter för de till

svenska naturskyddsföreningen anslutna lokalföreningarna. Dessa lokalföreningar

ävensom riksföreningens ortsombud torde också på annat sätt

böra anlitas för att biträda länsstyrelserna, t. ex. för att verkställa undersökningar

pa platsen. Slutligen synes det böra ankomma på svenska naturskyddsföreningen

att i främsta rummet svara för propaganda och upplysning

pa naturskyddets område samt att ta initiativ till åtgärder av olika

slag. Enligt vad jag inhämtat är föreningen beredd att, efter måttet av de

resurser som komma att sta till dess förfogande, påtaga sig de uppgifter

jag nu antytt.

Samfundet för hembygdsvård torde böra utnyttjas såsom rådgivande organ

beträffande den gren av naturskyddsverksamheten som brukar betecknas

med ordet landskapsvård. I enlighet härmed bör enligt min mening

samfundet anlitas som remissinstans företrädesvis i ärenden som röra till
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

lämpning av den nya naturskyddslagens bestämmelser till skydd för landskapsbilden.

Det arbete som bedrives inom samfundets vägvårdsbyrå torde

böra fortsättas i samma former som hittills. Enligt vad jag erfarit har

samfundet planer på att utvidga området för byråns verksamhet till att

omfatta, förutom vägväsendet, även vattenföretag av olika slag. Mot en

sådan utveckling har jag intet att erinra. Vad jag nyss anfört om lämpligheten

av, att svenska naturskyddsföreningen genom sina lokalföreningar

blir representerad i de naturskyddsråd, som må komma att inrättas hos

länsstyrelserna, samt att dessa lokalföreningar även eljest anlitas för att

biträda länsstyrelserna, äger motsvarande tillämpning i fråga om samfundet

och dess hembygdsföreningar. Jag anser också önskvärt att samfundet,

i likhet med svenska naturskyddsföreningen, bedriver propaganda och upplysningsarbete

samt tar de initiativ, till vilka samfundet finner anledning.

Därvid förutsätter jag att denna verksamhet väsentligen begränsas till landskapsvårdens

område. Jag har genom överläggningar med representanter

för samfundet övertygat mig om, att samfundet är villigt att i män av tillgängliga

resurser medverka i naturvårdsarbetet i enlighet med nu angivna

riktlinjer.

Jag har för avsikt att föreslå ökade statsbidrag till det frivilliga naturskyddsarbetet.

»

Motionerna:

I motionerna I: 511 och II: 669 anföres bl. a. följande.

»Propositionens förslag innebär en olycklig splittring av naturskyddsärendenas

handläggning. Ingen organisation kommer att äga den samlande

överblicken av naturskyddsarbetet. Härav måste följa en onödigt tyngande

remissapparat och en tungroddhet vid lagstiftningens tillämpning, som

med hänsyn till en väntad ökning av naturskyddsärendena måste få högst

beklagliga följder. Vill man icke acceptera utredningens förslag om en särskild

statsinstitution är det därför icke nödvändigt att skjuta organisationsfrågan

på framtiden. Remissyttrandena ge förslag till andra lösningar som

icke böra lämnas obeaktade. Nära till hands ligger att anförtro naturskyddets

ledning åt någon redan befintlig myndighet, helst ett centralt verk med lokal

organisation. Särskilt värt att taga fasta på är det av Svenska naturskyddsföreningen

och flera länsstyrelser framförda förslaget om en förläggningav

det centrala naturskyddsarbetet till riksantikvarieämbetet.

Vården av fornminnen och byggnadminnen måste gå hand i hand med

naturskyddet. Här råder icke något motsatsförhållande. Den ''natur’ vi

önska skydda och vårda är i stor utsträckning resultatet av tidigare kulturpåverkan.

Naturskyddet måste väsentligen inriktas på att bevara och

skydda kulturlandskapet. Att se det hela som eu enhet är därför enbart

rationellt.--- — Riksantikvarieämbetet förfogar över en landsomfattande

organisation med landsantikvarier, länsföreningar och ett stort antal lokala

ombud. Det måste innebära en utomordentlig fördel att kunna anlita denna

5 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avd. Nr 28.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

organisation även för naturskyddsarbetet. Redan nu förefinnes här ett stort

intresse för dessa frågor, särskilt hos landsantikvarierna. Att utbygga den

med hänsyn till erforderlig naturvetenskaplig sakkunskap bör icke möta

någon svårighet. Däremot kan det bli både svårt och kostsamt att bygga

upp en helt ny organisation. En till riksantikvarieämbetet ansluten avdelning

för naturvårdsärenden — en naturskyddsinspektion — bör i huvudsak organiseras

enligt Svenska naturskyddsföreningens förslag i yttrande till

Kungl. Maj :t den 30 augusti 1952. Personalstat för avdelningen bör upptagas

i proposition till nästa års riksdag, då jämväl de frivilliga organisationernas

behov av anslagsmedel bör bli föremål för prövning.»

I motionerna 1:512 och 11:668 framhålles bl. a.:

»Det är uppenbart, att naturskyddsföreningens nuvarande organisation

icke fyller de krav, som böra ställas på en central naturskyddsinstilution.

Bland annat tarvas, såsom propositionen också vitsordar i anslutning till

vad föreningen föreslagit, en fastare lokal förankring genom lämpliga länsorgan.

Föreningen har också redan gått i författning om utarbetande av nya

stadgar, vilka skulle så långt som möjligt i organisatoriskt hänseende tillgodose

de nya krav, som komma att ställas på föreningen. Ett stadgeförslag,

som vunnit styrelsens principiella gillande, har för yttrande varit utsänt till

de 25 lokalföreningar, som äro anslutna till föreningen. Sedan stadgeförslaget

överarbetats av styrelsen, kommer det att under instundande vinter föreläggas

föreningsstämman. Det föreliggande stadgeutkastet följer den principen,

att föreningens blivande uppgift vid tillämpningen av naturskyddslagstiftningen

är av klart allmän natur, att denna uppgift både organisatoriskt

och ekonomiskt bör hållas skild från den egentliga föreningsverksamheten,

och att den helt bör bekostas av statsmedel. Enligt utkastet avses vidare

att säkerställa erforderligt inflytande på naturskyddets ledning från

alla delar av landet genom lokal förankring, dels medelst lokal representation

i ett förbundsråd, dels genom tillsättande av länsombud, vilka förutsättas i

allmänhet skola ingå i naturskyddsnämnder i länen. Ett tiotal riksorganisationer,

vilkas verksamhet på ett eller annat sätt berör naturskyddet, skulle

också erhålla säte och stämma i förbundsrådet.»

Efter att ha berört naturskyddsföreningens olika verksamhetsuppgifter

uttala motionärerna vidare:

»Den sålunda angivna verksamheten skulle under styrelsens överinseende

ledas av en naturskyddsintendent, vilken vid sin sida skulle ha en naturskyddsnämnd

av på olika områden sakkunniga personer. Ledamöterna av

denna nämnd skulle utses av Kungl. Maj :t.---En dylik organisation

torde emellertid ej kunna konuna till stånd utan utredning från Kungl.

Maj :ts sida. Eftersom tillämpningen av naturskyddslagstiftningen är en allmän

uppgift, har styrelsen under hand hemställt, att från Kungl. Maj :ts sida

måtte föranstaltas om utredning om det personal- och medelsbehov som med

utgångspunkt från propositionens ståndpunkt kommer att föreligga.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

19

Nationalparker.

Departementschefen:

»För min del ansluter jag mig till utredningens uppfattning att i lagen

bör i korthet anges för vad ändamål avsättning till nationalpark må komma

i fråga. Såsom utredningen anfört erhålles därigenom bl. a. bättre vägledning

för avgörandet, huruvida i det särskilda fallet önskat skydd för ett visst

område lämpligen bör åstadkommas genom att området avsättes till nationalpark

eller genom att det fridlyses som naturminne. ----I övrigt inne
fattar

utredningens förslag beträffande nationalparker i huvudsak endast

den nyheten att de föreskrifter, med vilkas hjälp nationalparkernas karaktär

av naturreservat skall tryggas, icke längre skola meddelas i lag utan på administrativ

väg. Häremot har jag för min del ingenting att erinra. Med en

sådan ordning blir det möjligt att smidigare anpassa reglerna för nationalparkernas

skötsel efter förhållandena i varje särskilt fall. En annan fördel

är, att behovet av positiva vårdande åtgärder kan tillgodoses bättre än om man

alltjämt skall vara bunden vid mer eller mindre stela detaljbestämmelser i lagen.

Jag vill framhålla att en ram beträffande skyddsföreskrifternas innehåll

kommer att finnas i det nya stadgandet om vad som skall vara ändamålet

med inrättande av nationalparker. Därest detta stadgande godkännes av riksdagen,

torde därför något ytterligare beslut från riksdagens sida angående

grunderna för nationalparkernas förvaltning icke vara erforderligt. Avfattningen

av stadgandet i fråga utgör också en garanti för att någon olämplig

uppluckring av de nuvarande skyddsreglerna icke skall komma till stånd.»

Naturminnen.

De par temen t schef en :

»Om man vill bereda ett effektivt skydd åt landets naturminnen, torde det

vara ofrånkomligt att öppna möjlighet till fridlysning även i sådana fall,

där rättsägare av en eller annan orsak vägrar att lämna sitt samtycke till

åtgärden. Jag biträder därför förslaget att fridlysning, om så erfordras,

skall kunna genomföras mot vederbörandes bestridande. Att —- såsom kammarkollegiet

ifrågasatt — därvid göra undantag för naturminnen på mark,

som vid planläggning avsatts för bebyggelse eller redan tagits i anspråk till

tomt eller trädgård torde icke vara lämpligt. Det är icke uteslutet att man

också på dylik mark kan vilja fridlysa t. ex. ett märkligt träd eller något

annat enstaka naturföremål. En sådan åtgärd lär i regel ej behöva medföra

något nämnvärt intrång, men det är därför ingalunda säkert att markägaren

kan förmås att lämna sitt samtycke till åtgärden.

Såsom utredningen framhållit måste en fridlysning regelmässigt föranleda

vissa olägenheter för markägaren och andra rättsinnehavare med avseende

å fastigheten. Ersättning bör i princip utgå för detta intrång. Några

remissinstanser ha uttryckt farhågor för att förslaget på grund härav kunde

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

komina alt få menliga och oberäkneliga följder ur statsfinansiell synpunkt.

Dessa farhågor förlora emellertid sitt berättigande om man fasthåller vid

utredningens ståndpunkt att beslut om fridlysning, som kan ge upphov till

ersättningsanspråk, icke får meddelas med mindre länsstyrelsen förvissat

sig om att medel för ersättningens gäldande finnas tillgängliga. Statens utgifter

för ändamålet kunna då ej överstiga vad riksdagen finner skäl att

bevilja i anslag.

Vad beträffar den närmare utformningen av ersättningsbestämmelserna

delar jag utredningens uppfattning, att gottgörelse bör utgå endast för intrång,

som är av någon mera väsentlig betydelse. I övrigt vill jag framhålla,

att det tydligen är önskvärt att överensstämmelse så långt möjligt åvägabringas

mellan naturskyddslagen och den lag om förbud mot bebyggelse

inom vissa strandområden som för närvarande är under förberedelse inom

justitiedepartementet. Enligt vad jag erfarit är avsikten att i sistnämnda lag

stadga ersättningsrätt för sådana fall då byggnadsförbud medför att därav

berörd mark kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde. Detta är samma princip som gäller i flertalet

fall enligt byggnadslagen, och det ligger tydligen nära till hands att tillämpa

den även eljest då begränsningar i rätten att bebygga mark föreskrivas till

främjande av allmänna intressen. Såsom utredningen framhållit kan emellertid

fridlysning av naturminne mången gång lända fastighetsägaren och

andra rättsinnehavare till men jämväl på annat sätt än genom att byggnadsrätten

inskränkes. I själva verket torde i det övervägande antalet fall skada

i form av minskad möjlighet till bebyggelse komma att spela en underordnad

roll i förhållande till annat intrång. I fråga om sådant intrång lämpar

sig en ersättningsregel av nyss angivna innebörd mindre väl. Till belysning

härav torde det vara tillräckligt att framhålla, att om t. ex. en liten skogsdunge

fridlyses, marken kan förlora hela det värde den tidigare haft för

ägaren. Denne skulle då, under åberopande av uppenbart missförhållande,

kunna göra anspråk på ersättning, även om förlusten i och för sig vore praktiskt

taget betydelselös.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag att reglerna om ersättning

vid fridlysning av naturminne utformas så, att man beträffande skada genom

byggnadsförbud tillämpar principen om uppenbart missförhållande

mellan markens värde före och efter förbudet men i övrigt följer utredningens

förslag att rätt till ersättning skall föreligga vid avsevärt men.

I fråga om skada till följd av byggnadsförbud har utredningen förutsatt

att gottgörelse aldrig skulle kunna utgå för tätbebyggelsevärde. Enligt min

mening bör sådan gottgörelse lämnas, om fridlysning med byggnadsförbud

genomföres beträffande mark som vid planläggning enligt byggnadslagen

prövats lämpad för tätbebyggelse. I praktiken lär emellertid detta knappast

komma att inträffa. Ej heller utanför planlagda områden torde man för

övrigt behöva räkna med att fridlysning skall komma att avse mark som

skäligen kan anses ha något tätbebyggelsevärde. Frågan om ersättning för

tätbebyggelsevärde torde följaktligen sakna praktisk betydelse för naturskyddslagens

del.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Vid sidan av ersättningsbestämmelsen upptar utredningens förslag även

ett stadgande att i vissa fall, då fastighet helt eller delvis fridlyses, ägaren

må påfordra att fastigheten inlöses. Som förutsättning härför angives i förslaget

att fastigheten till följd av fridlysningen kan nyttjas allenast på säl t

som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. Även enligt

min mening bör möjlighet att påfordra inlösning förefinnas. Det är emellertid

av flera skäl angeläget att inlösning kan undvikas i största möjliga utsträckning.

Ur denna synpukt är enligt min mening utredningens förslagägnat

att väcka betänkligheter. Enligt förslaget skulle t. ex. inlösning alltid

kunna framtvingas därest fastighetens värde väsentligt nedsattes genom ett

byggnadsförbud på mark som kunnat utnyttjas till sportstugeområde, detta

även om fastigheten fortfarande utan olägenhet kunde användas för jordbruk.

Ett sådant resultat synes mig icke rimligt. Jag förordar därför att såsom

förutsättning för inlösningsrätt uppställes att fridlysningen medför

synnerligt men vid nyttjandet av fastigheten. Ett motsvarande stadgande

finnes i 24 § lagen om allmänna vägar.

Utredningen har ansett, att i lagtexten icke bör utsägas något om vem

som i förekommande fall skall betala ersättning eller lösa fastigheten. Även

jag räknar med, att kommuner och enskilda sammanslutningar i viss utsträckning

skola vara villiga att åtaga sig kostnaderna. Gentemot sakägaren

torde dock kronan böra stå såsom ansvarig för ersättningens gäldande. Detta

bör enligt min mening komma till uttryck i lagtexten.

Såsom jag förut framhållit bör beslut om fridlysning som kan medföra

ersättnings- eller inlösningsskyldighet icke meddelas utan att länsstyrelsen

förvissat sig om att medel till betalning av ersättningen eller lösesumman

finnas tillgängliga. Detta förutsätter tydligen att länsstyrelsen har kännedom

om, huruvida och i så fall i vilken omfattning sakägare gör anspråk

på gottgörelse. Det bör därför åligga sakägare, som vill påfordra ersättning

eller inlösning, att efter föreläggande av länsstyrelsen framställa sitt anspråk

inom tid, som angivits i föreläggandet, vid påföljd att talerätten eljest

går förlorad. Ett stadgande av denna innebörd har upptagits i 28 § i

departementsförslaget.

Om anspråk på gottgörelse framställes och ej finnes böra omedelbart avvisas,

bör länsstyrelsen söka träffa överenskommelse med sakägaren om

skäligt belopp. Kan uppgörelse ej ske, får länsstyrelsen efter skälighetsprövning

fastställa vilken gottgörelse som skall utgå och hur den skall betalas.

Ersättning bör i regel bestämmas att utgå på en gång. Om fridlysningen

kan väntas komma att bestå endast under begränsad tid — t. ex.

därför att naturminnet icke är beständigt — eller andra särskilda skäl föreligga,

bör dock kunna föreskrivas alt ersättning skall gäldas i form av årliga

belopp med rätt för båda parter att erhålla omprövning vid ändrade

förhållanden. En föreskrift härom har intagits i förevarande paragraf. I

paragrafen har dessutom, efter mönster av vissa stadganden i byggnadslagen

och lagen om allmänna vägar, meddelats bestämmelse att vad i fråga

om ersättning eller inlösning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

gälla mellan kronan och sakägare skall gälla även mot den som förvärvat

sakägarens rätt med avseende å fastigheten.

Om sakägare ej åtnöjes med länsstyrelsens beslut i fråga om ersättning

eller inlösning bör han kunna, efter stämning å kronan, få frågan

prövad vid expropriationsdomstol. Bestämmelse härom meddelas i 29 § i

departementsförslaget. Om expropriationsdomstolen helt eller delvis bifaller

hans talan, uppkommer tydligen ett icke förutsatt medelsbehov. Det kunde

därför ifrågasättas alt för dylika fall medge omprövning av fridlysningsbeslutet.

Ett sådant förfarande förefaller dock ej tilltalande. Det kunde

också leda till krav på ersättning från sakägarens sida för den tid fridlysningen

ägt bestånd, med påföljd att en ny ersättningsprocess uppkomme.

Det synes därför lämpligast att sakägarens rätt enligt expropriationsdomstolens

dom icke skall kunna rubbas genom återkallelse av fridlysningsbeslutet.

Utdömt belopp får betalas av staten om annan ej är villig att åtaga

sig betalningsskyldighet. Jag vill emellertid framhålla att sådana fall som

de nu avsedda ej torde bli ofta förekommande. Merendels torde uppgörelse

kunna träffas under hand. Skulle detta ej lyckas står möjlighet öppen för

länsstyrelsen att hänskjuta frågan om gottgörelse till domstol innan fridlysning

beslutas. Enligt 29 § i departementsförslaget skall nämligen frågan

om ersättning eller inlösning kunna underställas expropriationsdomstolen

ej blott av sakägare utan även av kronan. Och enligt 8 § skall länsstyrelsen

ha rätt att då fråga om fridlysning väckts meddela interimistiskt beslut i

avvaktan på ärendets slutliga avgörande. Sådant beslut skall kunna gälla

för upp till sex år, och denna tid bör vara mer än tillräcklig för att ett

domstolsavgörande skall hinna ske innan slutligt beslut i fridlysningsfrågan

meddelas.

Vad beträffar behovet av statsmedel för nu förevarande ändamål vill jag

framhålla, att därest fråga uppkommer att genomföra en fridlysning som föranleder

gottgörelse med mera avsevärda belopp, särskild framställning torde

böra göras till riksdagen om erforderlig medelsanvisning. För mötande av

sådana oförutsedda utgifter som nyss nämnts samt betalning av andra

mindre ersättnings- eller lösenbelopp torde lämpligen böra anvisas ett årligt

anslag.»

Naturparker.

Departementschefen, vid lagrådsremissen:

»Allmänhetens behov av att kunna idka friluftsliv tillgodoses för närvarande

främst genom den frihet som anses föreligga att överallt beträda

och åtminstone tillfälligt uppehålla sig på mark som ej kan skadas därav

och som icke är att hänföra till tomt eller plantering. Denna s. k. allemansrätt

är av utomordentligt stor betydelse, men dess praktiska värde är ytterst

beroende av att områden där den kan utövas stå till förfogande på

rimligt avstånd från tätorterna. Den största faran för att så ej blir fallet

ligger i den ständigt fortskridande bebyggelsen, varigenom förut tillgänglig

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

mark förvandlas till tomter. Det är därför naturligt att strävandena att

bevara möjligheten för alla till fritidsvistelse i naturen hittills i främsta

rummet inriktats på att hindra en planlös exploatering för bebyggelse. Ett

betydelsefullt steg i detta avseende togs genom 1947 års byggnadslagstiftning,

och arbetet har sedermera fullföljts genom den provisoriska lagen om

byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Möjligheten att röra sig fritt på ett visst område är emellertid ur rekreationssynpunkt

av föga värde, om icke förhållandena där äro sådana att trevnad

och vederkvickelse erhålles. Frågan om att bereda befolkningen tillfälle

till friluftsliv kan därför ej lösas tillfredsställande enbart genom åtgärder

till skydd för allemansrätten. Det är dessutom önskvärt att kunna

hindra att lämpliga och eftersökta fritidsområden förlora sitt värde såsom

sådana till följd av kalavverkning, stenbrytning, grustäkt eller dylikt. Beträffande

sådana områden kan det också vara av intresse att kunna tillåta

att de få utnyttjas för friluftsliv i större utsträckning än allemansrätten

medger, t. ex. för s. k. långtidscamping. Samtidigt kan, såsom utredningen

framhållit, även föreligga behov av att kunna inskränka allemansrätten,

exempelvis genom förbud mot tillfällig tältslagning annat än på vissa anvisade

platser.

I några remissyttranden har gjorts gällande att behovet av särskilda fritidsområden

lämpligast kunde tillgodoses genom att erforderlig mark för

ändamålet inköptes av staten eller av kommuner och industriföretag. Emellertid

är det ingalunda säkert att i det särskilda fallet möjlighet står öppen

till dylikt förvärv på rimliga villkor. I icke så få fall torde för övrigt de

ingrepp som behöva göras i markägarens dispositionsrätt vara så pass obetydliga,

att han hellre åtnöjes med ersättning för skadan än avstår från

äganderätten till fastigheten. Därtill kommer att ett äganderättsförvärv ej

medför befogenhet att genomföra sådana begränsningar i allemansrätten

som, på sätt jag nyss antytt, kunna vara önskvärda ur trevnads- och naturskyddssynpunkt.

På grund av vad sålunda anförts ansluter jag mig, i likhet med flertalet

remissinstanser, till utredningens förslag om införande av ett särskilt fridlysningsförfarande

för tillskapande av fritidsrescrvat. Syftet med förfarandet

bör, såsom utredningen anfört, i första hand vara att skydda naturen

inom ett ur fritidssynpunkt värdefullt område mot skadegörande åtgärder

från såväl markägarens som allmänhetens sida. Med hänsyn härtill synes

mig ingen befogad erinran kunna framställas vare sig mot att i detta sammanhang

använda termen fridlysning eller mot att bestämmelserna i ämnet

upptagas i naturskyddslagen. Måhända kommer det nya förfarandet att få

sin största betydelse såsom en utväg att säkerställa naturskyddet inom fritidsområden

som redan i annan ordning avsatts för sitt ändamål.

De skäl, som utredningen framfört för sitt förslag, att fridlysning såsom

naturpark icke skall kunna ske mot ägarens vilja med mindre området vid

planläggning avsatts för fritidsändamål, äro enligt min mening förtjänta

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

att beaktas. Farhågorna för att det nya fridlysninginstitutet genom eu sådan

regel kommer att förlora sin effekt torde vara överdrivna. Såsom jag

redan nämnt torde i icke så få fall fridlysning såsom naturpark endast obetydligt

inverka på möjligheterna att nyttja fastigheten, och det bör då icke

vara omöjligt att utverka ägarens samtycke till åtgärden. Jag anser vidare,

i likhet med utredningen, att något krav på samtycke även från andra rättsinnehavare

än ägaren icke behöver uppställas. I allmänhet torde man nämligen

kunna räkna med att brukningen av en fridlyst fastighet kommer

att kunna fortgå tämligen ostört samt att följaktligen nyttjanderätts- eller

servitutshavare ej komma att lida något mera väsentligt intrång. Däremot

kan jag icke biträda utredningens åsikt att rättsverkan i förevarande avseende

bör tillerkännas även generalplan som icke blivit fastställd utan endast

antagits. Enligt departementsförslaget medgives följaktligen fridlysning såsom

naturpark utan samtycke av ägaren allenast beträffande område som i

fastställd plan enligt byggnadslagen avsatts för det med fridlysningen avsedda

ändamålet.

Vad härefter angår frågan om rätt för sakägare att göra anspråk på ersättning

eller påfordra att fastigheten inlöses torde anledning saknas att

tillämpa andra grundsatser vid fridlysning såsom naturpark än vid fridlysning

av naturminne. Departementsförslaget har avfattats i enlighet härmed.

»

Lagrådet:

»Vad därefter angår det nya institutet fridlysning såsom naturpark kan

anmärkas, att syftet härmed väsentligen skiljer sig från det syfte, som

ligger till grund för lagstiftningen i övrigt. Vid fridlysning såsom naturpark

framträder ej naturskyddet såsom det väsentliga, utan detta institut är

framför allt betingat av sociala hänsyn. Vad som eftersträvas är ej så mycket

att åt kommande släkten bevara områden av säregen naturbeskaffenhet

eller en landskapsbild som fastmera att bereda den växande befolkningen i

tätbebyggda orter tillgång till områden för idkande av friluftsliv, att skapa

fritidsreservat. 1 likhet med flera remissinstanser anser lagrådet, att det

med visst fog kan göras gällande, att fridlysning för detta ändamål icke

rätteligen hör hemma i naturskyddslagstiftningen. Det synes dessutom närmast

vara storkommunernas sak att ordna denna fråga. Redan nu finnas

möjligheter för dessa att skapa fritidsreservat. Med den utformning, som

det nya institutet fått i departementsförslaget, synes för övrigt dess praktiska

betydelse ej heller bliva särskilt stor, utan förfarandet lärer, såsom

departementschefen antytt, huvudsakligen få användning för att säkerställa

naturskyddet inom områden, som redan i annan ordning avsatts för fritidsändamål.

Vill markägaren ej frivilligt ställa ett område till förfogande, blir

nämligen institutets tillämpning beroende av vederbörande kommuns medverkan.

Är denna ej intresserad av att avsätta området som fritidsreservat

i plan enligt byggnadslagen eller, om avsättning skett, söka fastställelse

å planen, lärer fridlysning av området såsom naturpark ej komma till stånd.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28. 25

Lagrådet hyser följaktligen viss tvekan om behovet av den föreslagna lagstiftningen

i denna del. Å andra sidan må framhållas, att något egentligt

lagtekniskt hinder tydligen ej möter mot att institutet införes i naturskyddslagstiftningen.

Detta är ytterst en praktisk lämplighetsfråga. Vissa beröringspunkter

mellan ifrågavarande institut och övriga i naturskyddslagen

reglerade spörsmål förefinnas otvivelaktigt, såsom departementschefen framhållit.

Gränsen mellan vad som utgör naturminne och vad som är att hänföra

till naturpark är också svävande. Ett vägande skäl för att bestämmelser

rörande naturminnen och naturparker sammanföras i en gemensam

lag är framför allt, att de regler, som föreslås angående förfarandet vid meddelande

av fridlysning samt rörande därav föranledda ersättnings- och

inlösningsfrågor vid de båda instituten, äro överensstämmande. Lagrådet vill

därför icke ställa sig principiellt avvisande mot nu berörda del av förslaget.

Ej heller det redan anmärkta förhållandet att gränsdragningen mellan de

använda begreppen naturpark och naturminne ej är fullt klar lärer ur de

synpunkter, som lagrådet företrädesvis har att beakta, utgöra hinder mot

förslagets lagfästande, eftersom reglerna till skydd för markägare och andra

rättsägare äro ensartade i de båda fallen.»

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden.

Departementschefen:

»För min del anser jag i likhet med utredningen att de nya bestämmelserna

om skydd för landskapsbilden utan olägenhet kunna begränsas

till att avse utförandet av större arbetsföretag och uppsättandet av reklamanordningar.

Att meddela generella föreskrifter angående skydd för vårdträd

och alléer bör enligt min mening ej lämpligen komma i fråga. I den

mån sådana objekt ha särskilt värde på grund av ålder eller ovanlig skönhet

kommer möjlighet att finnas att fridlysa dem såsom naturminnen. Ej

heller är jag beredd att föreslå några ändringar i skogsvårdslagen för att

tillgodose estetiska intressen.

Enligt min mening innefattar utredningens förslag beträffande arbetsföretag

en lycklig avvägning mellan de olika intressen som här stå mot varandra.

I och för sig vore det naturligtvis önskvärt att man kunde skapa

garantier för att varje arbetsföretag, som kan öva inverkan på landskapsbilden,

före utförandet bleve underkastat kontroll ur naturskyddssynpunkt.

Detta skulle emellertid knappast kunna åstadkommas på annat sätt än genom

att ett allmänt tillståndstvång infördes, och en sådan åtgärd kan av

praktiska skäl uppenbarligen ej komma i fråga. Ej heller lär det vara möjlig

att genomföra en ordning med obligatorisk förhandskontroll för alla

fall då landskapsbilden påverkas mera avsevärt men icke för företag i övrigt.

Det torde nämligen möta oöverstigliga svårigheter alt i lagtext meddela

så klara regler angående gränsdragningen, som måste fordras för att straff

eller annan påföljd skulle kunna stadgas för företagare, som icke anmälde

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

sitt företag för kontroll. Man får därför nöja sig med att söka få till stånd

en förhandsgranskning på frivillighetens väg.

Därmed kan man emellertid, såsom utredningen framhållit, ej lämpligen

stanna. Därest en företagare åsidosätter råd och anvisningar som meddelats

honom i samband med förhandsgranskning, bör viss möjlighet finnas att

tvångsvis åstadkomma rättelse. Och om samråd i förväg över huvud ej ägt

rum samt företaget på grund därav kommit att medföra skador på naturen,

som rimligen bort kunna undvikas, bör företagaren också kunna tvingas

medverka till att missförhållandena avhjälpas. I likhet med utredningen anser

jag att dessa önskemål lämpligast kunna förverkligas genom att länsstyrelsen

får befogenhet att meddela vitesförelägganden. Sådant föreläggande

kan dock naturligtvis icke få avse vilka åtgärder som helst. En begränsning

måste göras, och det synes mig lämpligt att därvidlag följa utredningens

förslag enligt vilket åtgärderna ej få vara oskäligt betungande. Huruvida så

är fallet får avgöras enligt allmänna ekonomiska principer. I några remissyttranden

ha uttalats betänkligheter mot att göra bestämmelserna om vitesföreläggande

tillämpliga även på företag som tillkommit före den nya lagens

ikraftträdande. Något hinder däremot kan dock enligt min uppfattning icke

anses föreligga.

Såsom jag förut anfört anser jag det uteslutet att införa tillståndsprövning

beträffande varje arbetsföretag som kan ha ur naturskyddssynpunkt

ogynnsamma verkningar. Detta hindrar dock icke att sådan tillståndsprövning

bör kunna föreskrivas i fråga om vissa slags företag, som visat sig

medföra särskild fara för skada på landskapsbilden, nämligen företag som

avse täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed jämförliga nyttigheter.

--— Även bland remissinstanserna råder enighet härom. De mera principiella

anmärkningar som riktats mot utredningsförslaget avse alla att regleringen

ej gjorts tillräckligt effektiv.

För min del är jag icke beredd att förorda längre gående åtgärder än dem

utredningen föreslagit. Dessa torde också i praktiken kunna medföra goda

resultat. Visserligen torde det av ekonomiska hänsyn icke bli möjligt att i

någon större utsträckning vägra tillstånd till företag av nu ifrågavarande

slag, men mycket kan vinnas genom att länsstyrelsen utnyttjar möjligheten

att vid meddelande av tillstånd ge särskilda föreskrifter angående företagets

utförande. Biträde vid utformningen av dylika föreskrifter torde i mån av

behov kunna erhållas från svenska naturskyddsföreningen och den byrå för

väg- och landskapsvård som finnes inrättad hos samfundet för hembygdsvård.

--—

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt remissyttrande erinrat att

frågan om ersättning åt sakägare i detta sammanhang är av stor betydelse

ur statsfinansiell synpunkt eftersom grustag ofta ha högt värde. Med anledning

härav vill jag framhålla att länsstyrelsen lika litet i nu förevarande

fall som då fråga är om fridlysning av naturminne bör kunna vidtaga åtgärd

som ger upphov till ersättningsanspråk utan att ha på förhand för
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2S.

vissat sig om att medel till betalning av ersättningen finnas tillgängliga.

Även i övrigt bör angående ersättning i tillämpliga delar gälla detsamma

som vid fridlysning av naturminnen.

Genom bestämmelserna i byggnadslagstiftningen och ordningsstadgan för

rikets städer stå redan nu tämligen goda möjligheter till buds att hindra

störande utomhusreklam i städer och stadsliknande samhällen. Behovet av

skydd mot sådan reklam gör sig emellertid starkast gällande inom områden

av ren landsbygdskaraktär. I fråga om sådana områden är man för närvarande

i huvudsak hänvisad afl lita till bestämmelserna i 13 § lagen angående

naturminnesmärkens fredande och 39 § lagen om allmänna vägar.

Intetdera av dessa lagrum erbjuder ett fullgott skydd. Stadgandena i 13 §

lagen angående naturminnesmärkens fredande avse endast områden som

genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet äro av särskilt intresse.

Och reglerna i 39 § väglagen, som främst tillkommit av trafiksäkerhetsskäl,

ha i praktiken visat sig icke kunna medföra någon mera avsevärd minskning

av antalet skyltar utmed vägarna. Skyltarna ha visserligen flyttats

längre ut i terrängen, men de ha i stället ofta fått större format och därigenom

blivit ännu mera störande än förut. Enligt min mening är det därför

ofrånkomligt att en mera generell lagstiftning på området kommer till

stånd. Jag delar också utredningens uppfattning att lagstiftningsåtgärderna

framför allt böra taga sikte på anordningar av varaktig natur. Affischer och

liknande tillfälliga anordningar äro, såsom utredningen framhållit, av jämförelsevis

underordnad betydelse ur landskapsvårdens synpunkt. För deras

del ligger faran huvudsakligen däri, att nedskräpning uppkommer, om de

få sitta kvar så länge att de slitas i trasor.

Emellertid kunna enligt min mening vägande invändningar göras mot

utredningens förslag att lösa den föreliggande lagstiftningsfrågan. Ett system

med generellt tillståndstvång synes mig alltför tungrott och omständligt.

Med hänsyn till de undantag från tillståndstvånget som utredningen av praktiska

skäl funnit nödvändigt att föreslå kan det också ifrågasättas, om förbudsregeln

skulle få någon större självständig betydelse. Enligt min uppfattning

är huvudsaken att det allmänna får möjlighet att tillse att uppenbart

vanprydande anordningar avlägsnas. Och beträffande större delen av

vår landsbygd bör detta också vara tillräckligt. För vissa särskilt känsliga

områden bör emellertid, liksom hittills, förbud kunna meddelas mot fristående

reklamanordningar över huvud. Såväl befogenheten att ingripa mot

vanprydande anordningar som rätten att meddela särskilda förbudsförordnanden

för vissa områden synes lämpligen böra anförtros åt länsstyrelserna.

Det sagda får icke uppfattas så, som om jag skulle vilja förneka önskvärdheten

av att naturskyddssynpunkterna få tillfälle att göra sig hörda

redan innan en större anordning för utomhusreklam uppsättes. Jag finner

tvärtom synnerligen angeläget att man söker verka för att en sådan ordning

genomföres på frivillighetens väg. I anslutning till vad jag föreslagit i

fråga om arbetsföretag torde därför böra meddelas föreskrift, att om anord
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

ning varom nu är fråga kan på grund av sin storlek eller av annan orsak

komma att störa landskapsbilden, samråd bör ske med länsarkitekten innan

anordningen anbringas.

Enligt utredningens förslag skulle regeln om tillståndstvång gälla endast

beträffande anordning vars syfte är att hänföra till reklam eller propaganda.

I betänkandet har framhållits att genom denna begränsning uteslutits

bl. a. anslagstavlor för meddelanden angående kommunala angelägenheter

eller för tidtabeller över kommunikationer och dylikt. Emellertid är

det tydligen även beträffande sådana anordningar önskvärt att de fylla rimliga

estetiska krav, och om lagstiftningen utformas i enlighet med vad jag

nyss föreslagit, torde det ej heller möta något avgörande hinder att likställa

dem med reklamskyltar. Jag förordar därför att de nya bestämmelserna få

avse tavlor, skyltar, inskrifter och därmed jämförliga anordningar för reklam,

propaganda eller annat liknande ändamål.

Å andra sidan vill jag framhålla att det icke torde vara nödvändigt att —

såsom förutsatts i utredningens förslag — ett ingripande mot en vanpr3- dande anordning alltid skall ha formen av ett förbud mot anordningens bibehållande.

Det lär stundom kunna vara tillräckligt att ändringar vidtagas

i fråga om anordningens storlek, form, färg eller utstyrsel i övrigt i syfte att

få den att bättre smälta in i landskapsbilden. Den lämpligaste utvägen synes

mig därför vara, att länsstyrelsen får vid vite förelägga anordningens ägare

antingen att avlägsna anordningen eller att vidtaga de särskilda åtgärder

därmed som länsstyrelsen finner påkallade. Kan upplysning ej vinnas om

vem anordningen tillhör, bör föreläggandet i stället kunna riktas mot ägaren

av den mark där den är uppsatt.----

Frågan, huruvida den som ålägges att borttaga eller ändra en vanprydande

anordning skall vara berättigad till ersättning, bör enligt min mening i allmänhet

besvaras nekande. Såvida åläggandet avser allenast ändringsarbeten,

torde sålunda någon rätt till ersättning aldrig böra medgivas. Kostnaderna

för sådana arbeten lära nämligen icke i något fall bli större än att vederbörande

bör vara skyldig att tåla förlusten. Därest anordningen måste helt

borttagas kan saken ställa sig annorlunda. Om anordningen tillkommit efter

den nya lagens ikraftträdande och vederbörande underlåtit att på förhand

söka samråd med länsarkitekten eller åsidosatt vid sådant samråd

meddelade anvisningar, bör han tydligen få skylla sig själv. Men i andra fall

kunna billighetsskäl tala för att gottgörelse lämnas. Framför allt torde så

kunna vara fallet, om anordningen tillkommit redan innan den nya lagen

trätt i kraft. Även då torde det dock stundom kunna vara berättigat att vägra

ersättning, åtminstone om föreläggandet utformas så, att anordningen ej

behöver borttagas förrän efter viss respittid.

I enlighet med vad jag sålunda anfört torde det böra stadgas att ersättning

för förlust genom föreläggande att avlägsna vanprydande anordning må

utgå, om särskilda skäl föranleda därtill. Ersättningens belopp får bestämmas

med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter såsom anordningens

ålder, dess värde i nedmonterat skick o. s. v. Det bör dock ej kunna

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

sättas högre än till vad som motsvarar kostnaderna för anordningens anskaffande,

anbringande och borttagande. Någon gottgörelse för förlust i form

av minskad försäljning eller motsvarande bör ej komma i fråga. Det torde

knappast vara möjligt att konstatera, huruvida sådan förlust verkligen inträder.

Vad slutligen angår frågan om meddelande av särskilda förbudsförordnanden

för vissa speciellt känsliga områden torde reglerna därom böra utformas

i nära anslutning till bestämmelserna i 13 § lagen angående naturminnesmärkens

fredande. Enligt nämnda lagrum må förbud ej gälla anordning

på byggnad där människor bo eller affär är inrymd. Ett motsvarande

undantag torde fortfarande böra göras. Därvid torde emellertid en

viss begränsning böra ske, så att undantaget — i överensstämmelse med vad

som stadgas i 39 § väglagen — kommer att avse allenast sadan anordning

på byggnad som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse

eller annan verksamhet. Att, såsom utredningen föreslagit, eftergiva kravet

på placering å byggnad skulle enligt min mening icke vara lämpligt i nu

åsyftade fall.

Förbud varom nu är fråga bör lika litet som för närvarande medföia

skyldighet att genast borttaga anordning som tillkommit innan förbudet

trädde i kraft. Underhållsåtgärder å sådan anordning böra dock icke få företagas.

Dessutom bör självfallet länsstyrelsen lika väl inom förbudsområde

som eljest kunna ingripa mot anordning som finnes uppenbart vanprydande.

Detta bör gälla vare sig anordningen tillkommit före förbudets ikraftträdande

eller med stöd av den särskilda undantagsregel jag nyss nämnt.»

Motionen II: 667:

I motionen anföres bl. a. följande: »Hur ofta ser man inte att byggnader

och byggnaders placering åstadkomma ett förfulande av landskapet som

gör betraktaren beklämd. Mest förekommer detta vid tätbebyggelse i utkanterna

av städer och småsamhällen eller där annan tätortsbebyggelse skall

tillskapas. Enfamiljsbostäder, inte sällan enplansvillor, slängas ut i ett enda

gytter ute på öppna åkerfälten utan något som helst skydd för sol och alla

vindar. Ibland kanske ej tillgång funnits till annan byggnadsplats, och då

har väl nöden tvingat till att använda det öppna åkerfältet, men mycket

ofta finnes tillgång till byggnadsplatser i närbelägen och lämplig skogsoller

hagmark med alla dess fördelar, med redan från början bevuxen tomt

och med möjlighet att inpassa byggnaderna i en vacker och naturlig inramning.

De som bestämma över bebyggelsen, i regel kommunala myndigheter,

synas dock ofta sakna all förståelse för naturens skönhetsvärden och lägga

uteslutande ekonomiska synpunkter på sin tomtpolitik.»

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning.

Departementschefen:

»Såsom framgått av den redogörelse jag lämnat för remissyttrandena råder

på många håll tvekan om lämpligheten av att straffbelägga sådant

nedskräpande av naturen med glas, papper, avfall och dylikt som tyvärr

alltför ofta förekommer i samband med allmänhetens vistande i naturen.

Jag förstår för min del väl denna tvekan och jag erkänner gärna att den

ej saknar berättigande. Mest tilltalande vore om man kunde göra straffbestämmelser

överflödiga genom att medelst upplysning och propaganda

bibringa allmänheten ökad känsla för ansvar och hänsynstagande vid idkandet

av friluftsliv. Ett beaktansvärt arbete i sådant syfte bedrives redan

nu av olika organisationer och det bör såvitt möjligt intensifieras. I likhet

med utredningen anser jag emellertid icke sannolikt att detta arbete inom

rimlig tid skall leda till målet om det ej vinner stöd av bestämmelser i lag.

På icke så få människor torde påverkan genom upplysning vara praktiskt

taget bortkastad så länge de kunna åberopa att lagen icke stadgar något

straff och att det påtalade förfarandet följaktligen måste anses fullt tillåtligt.

Enligt min mening tala därför så starka skäl för att vid straffansvar förbjuda

nedskräpning i skog och mark att betänkligheterna häremot måste

vika. Jag inser väl att det på grund av bevissvårigheter icke torde bli

möjligt att i någon större utsträckning ingripa med åtal mot de missförhållanden

varom nu är fråga. Men detta torde icke vara nödvändigt och

skulle för övrigt ej heller vara önskvärt. Redan blotta vetskapen om tillvaron

av ett lagstadgande i ämnet torde vara ägnad att fördelaktigt påverka

allmänhetens inställning.

De anmärkningar som vid remissbehandlingen riktats mot avfattningen

av utredningens förslag i denna del kunna emellertid enligt min mening

icke frånkännas berättigande. Förslaget torde därför böra omarbetas. Den

bästa utvägen synes mig vara, att stadgandet helt enkelt formuleras så att

envar skall tillse att han ej skräpar ned naturen med glas, papper, avfall

eller annat så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för andra. Därmed

vinnes bl. a. att skyddet blir gällande även för markägare samt att det

blir fullt klart att under stadgandet inbegripas även sådana förfaranden som

att med lastbil köra ut sopor och annat bråte på landsbygden och där vräka

av det i någon skogsbacke vid vägen.

Överträdelse av nedskräpningsförbudet bör som jag redan framhållit i

princip vara belagd med ansvar. Det bör emellertid enligt min mening ej

lämpligen komma i fråga att låta straff följa på varje än så obetydlig förseelse.

Man bör nöja sig med att inskrida mot sådana förfaranden som

mera allmänt bedömas som förkastliga. I enlighet härmed förordar jag att

för inträde av straff skall krävas att den ifrågavarande åtgärden varit ägnad

att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för

skada till person eller egendom. Någon risk för att verkan av straffbudet

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

31

härigenom skall försvagas kan enligt min åsikt icke anses föreligga. Straffet

bör, såsom utredningen föreslagit, vara penningböter.

Till förslaget, att den som vållar eller eljest är ansvarig för att ett visst

område skräpats ned skall kunna genom vite tillhållas att ställa området i

ordning, kan jag i huvudsak ansluta mig. Även för detta fall torde emellertid

böra krävas att det är fråga om ett mera påtagligt missförhållande. Enligt

min mening bör — i viss anslutning till vad jag föreslagit beträffande straff

för nedskräpning — såsom villkor för ingripande uppställas, att för närboende

eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar fara för

skada till person eller egendom. Tillräcklig anledning att göra undantag för

områden som ingå i stadsplan eller byggnadsplan synes mig ej vara för

handen.»

Utskottet.

Genom propositionen framläggas förslag till naturskyddslag och till viss

mindre ändring i lagen om expropriation. Förslaget till naturskyddslag upptager

i delvis förändrat skick de nu gällande reglerna i 1909 års lagar angående

nationalparker och angående naturminnesmärkens fredande. Förslaget

i fråga innehåller dessutom åtskilliga naturskyddsbestämmelser, som

icke ha någon motsvarighet i 1909 års lagstiftning. Så öppnas möjlighet till

att såsom s. k. naturpark fridlysa område som på grund av sin egen eller

omgivningens beskaffenhet är särskilt ägnat att bereda befolkningen rekreation

och avkoppling genom umgänge med naturen. Vidare möta i lagförslaget

föreskrifter, som vilja skydda landskapsbilden mot att förfulas genom

större arbetsföretag eller genom vanprydande skyltar, anslagstavlor och inskrifter.

Ytterligare en nyhet i förhållande till gällande rätt består i att förslaget

meddelar bestämmelser till skydd mot nedskräpning. Den förordade

ändringen i lagen om expropriation innebär att mark skall kunna exproprieras

för att avsättas till nationalpark.

Som departementschefen uttalat har den snabba utveckling, som ägt rum

på skilda områden, skapat behov av en naturskyddslagstiftning, som bättre

än den nuvarande svarar mot tidens anspråk. Detta behov synes vara väl

tillgodosett genom förslaget till ny naturskyddslag. I de avseenden, där gällande

lagstiftning tett sig otillräcklig, torde sålunda lagförslaget i allmänhet

ställa effektiva instrument till naturskyddets förfogande. I samma riktning

verkar förslaget om ändring i lagen om expropriation.

Vad angår de närmare förslagen i propositionen vill utskottet här nedan

uttala sig om några spörsmål, som beröras av motionsyrkanden eller av annan

anledning ägnats särskild uppmärksamhet av utskottet.

Fördelningen av arbetsuppgifterna inom naturskyddet

är för närvarande den, att avsättande av område till nationalpark

sker genom beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen, medan befogenheten

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

att fridlysa naturminnesmärken tillkommer vederbörande länsstyrelse samt

utrednings- och rådgivningsverksamheten i huvudsak ombesörj es av vetenskapsakademien

och olika frivilliga sammanslutningar, främst svenska naturskyddsföreningen

och samfundet för hembygdsvård.

Naturskyddsutredningen, vars betänkande legat till grund för propositionen,

föreslog i stort sett icke någon avvikelse från gällande ordning beträffande

befogenheten att besluta i naturskyddsärenden. Sålunda skulle frågor

angående områdes avsättande till nationalpark avgöras av Kungl. Maj :t

och riksdagen, under det att fridlysningsbeslut och därmed jämförliga avgöranden

i frågor om landskapsvården och rörande skydd mot nedskräpning

skulle ankomma på länsstyrelserna. Emellertid ansågs att det borde

finnas ett centralt statligt organ, som hade att övervaka natur skyddsarbetet.

I detta syfte förordade naturskyddsutredningen inrättandet av en ny myndighet,

kallad statens naturvårdsnämnd. Denna skulle i fortsättningen vara

den statliga institution, som svarade för utrednings- och rådgivningsverksamheten,

och skulle alltså i detta hänseende närmast övertaga vetenskapsakademiens

befattning med naturskyddsfrågor. Under remissbehandlingen av

naturskyddsutredningens betänkande blev emellertid förslaget om inrättandet

av en fristående naturvårdsnämnd kritiserat av de flesta remissinstanserna.

På många håll ansågs det vara att föredraga, att uppgiften som central

naturvårdsmyndighet anförtroddes åt något redan bestående ämbetsverk.

Denna ståndpunkt intog exempelvis svenska naturskyddsföreningen, som

uttalade sig för att det centrala naturskyddsarbetet skulle förläggas till riksantikvarieämbetet.

Åsikterna om vilket bestående ämbetsverk som borde

komma i fråga såsom dylikt centralorgan voro emellertid ytterst delade bland

remissinstanserna.

Propositionen har frångått naturskyddsutredningens förslag på denna

punkt. Propositionen föreslår nämligen, att naturskyddsverksamheten organiseras

på i huvudsak samma sätt som för närvarande. Utrednings- och rådgivningsarbetet

skall sålunda liksom hittills främst omhänderhavas av vetenskapsakademien

och olika frivilliga sammanslutningar. Vetenskapsakademiens

befattning med denna verksamhet skall dock begränsas och anpassas

efter den vetenskapliga inriktning, som kännetecknar akademien. Härom

har departementschefen närmare anfört, att akademien skall medverka

vid utformningen av reglementen och ordningsföreskrifter för nationalparkerna,

avgiva yttranden i alla större naturskyddsfrågor, där det kan antagas

vara av vikt att vetenskapliga synpunkter beaktas, samt föranstalta om vetenskapliga

undersökningar av märkliga naturföreteelser och taga initiativ

till skvddsåtgärder. Ställningen såsom allmänt sakkunnig naturskvddsinstitution

skall enligt propositionen övertagas av svenska naturskyddsföreningen,

som regelmässigt skall höras i fridlysningsärenden och andra aktuella

naturskyddsfrågor av någon betydenhet. Samfundet för hembygdsvård skall

utnyttjas såsom rådgivande organ företrädesvis i ärenden, som röra tillämpningen

av de föreslagna bestämmelserna till skydd för landskapsbilden. Slutligen

rekommenderar propositionen att hos länsstyrelserna alimänt inrättas

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

33

sådana naturskyddsråd, som redan finnas i vissa län. I dessa råd böra enligt

propositionen ingå bl. a. representanter för svenska naturskyddsföreningens

och samfundets för hembygdsvård lokalföreningar.

Fyra av de fem motioner, som väckts i anledning av propositionen, röra

de förslag angående organiserandet av naturskyddsarbetet, för vilka redogörelse

nyss lämnats. Vad till en början angår motionerna I: 511 och II: 669

hemställes i dessa, att den allmänna tillsynen över skyddet och vården av

naturen anförtros riksantikvarieämbetet. Motionärerna önska följaktligen

lösa organisationsfrågan på det sätt som bl. a. svenska naturskyddsföreningen

förordat. Till stöd för att propositionen velat i stort sett bibehålla den nuvarande

organisationen av naturskyddsverksamheten åberopar departementschefen,

att remissyttrandena över naturskyddsutredningens betänkande

enligt hans uppfattning tydligt gåve vid handen, att tiden icke vore mogen

för att förverkliga planerna på ett statligt centralt naturvårdsorgan. Remissinstansernas

synnerligen skiftande ställningstaganden till förevarande

spörsmål ha övertygat utskottet om att departementschefens uppfattning

är den riktiga. Frågan om ett centralorgan bör alltså även enligt utskottets

bedömande få vila, och förevarande motionsyrkanden kunna följaktligen icke

tillstyrkas. Skulle erfarenheterna vid tillämpningen av den nya naturskyddslagen

styrka det berättigade i tanken på ett centralorgan i en eller annan

form, bör det ankomma på Kungl. Maj :t att åter upptaga denna tanke till

övervägande.

I detta sammanhang vill utskottet i likhet med departementschefen betona

önskvärdheten av att naturskyddsråd i ökad utsträckning knytas till länsstyrelserna.

Länsstyrelserna äga som nämnts för flertalet fall den beslutande

befogenheten i naturskyddsärendena. Finge länsstyrelserna över lag biträde

av naturskyddsråd med den sammansättning, propositionen rekommenderat,

skulle det kunna förväntas, att de flesta naturskyddsfrågor icke löstes utan

att allsidig sakkunskap fått medverka vid frågornas beredande. Härigenom

skulle naturskyddsråden i viss mån kunna åstadkomma den samordning av

naturskyddsarbetet, vilken skulle ha ingått bland uppgifterna för ett centralorgan.

Naturligtvis är det likväl angeläget också med ett diiokt samarbete

mellan de institutioner och sammanslutningar, vilkas verksamhet för naturskyddet

omfattar landet i dess helhet. Enligt vad som under hand kommit

till utskottets kännedom planeras inom jordbruksdepartementet vissa överläggningar,

närmast med svenska naturskyddsföreningen och samfundet för

hembygdsvård, i syfte att främja ett dylikt samarbete. Utskottet vill betona

värdet av att sådana överläggningar komma till stånd.

I motionerna I: 512 och II: 668 framföres först önskemålet, att riksdagen

måtte uttala sin anslutning till departementschefens här ovan återgivna uttalanden

rörande vetenskapsakademiens framtida ställning inom naturskyddet.

Vidare påyrkas att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla om

utredning och förslag angående eu omgestaltning av svenska naturskyddsföreningen

till ett organ med sådana personella och materiella resurser, att

det kunde bedriva ett verkligt effektivt arbete.

'',1 liihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. Havd. Nr 28.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Beträffande vetenskapsakademiens ställning inom naturskyddsarbetet har

utskottet som framgått icke haft något att erinra mot propositionens förslag

till fördelningen av arbetsuppgifterna. Vid sådant förhållande torde icke

erfordras något särskilt uttalande för att klarlägga, att utskottet biträder departementschefens

uppfattning i detta hänseende.

I fråga om behovet av att svenska naturskyddsföreningen omorganiseras

för att rätt kunna fylla sina tilltänkta funktioner inom naturskyddet meddelas

i motionerna, att föreningen själv gått i författning om att utarbeta

nya stadgar, vilka skulle så långt möjligt i organisatoriskt hänseende tillgodose

de nya krav, som komma att ställas på föreningen. I motionerna upplyses

tillika, att arbetet med förslag till nya stadgar redan är slutfört och

att förslaget inom kort kommer att föreläggas föreningsstämman. En i

motionerna intagen redogörelse för innehållet i stadgeförslaget utvisar vidare,

att detta angiver vilka tjänster och vilken personaluppsättning i övrigt

som påfordras av föreningens framtida verksamhet. Mot bakgrunden

härav framstå motionsyrkandena om en statlig utredning rörande föreningens

behov av personella resurser som svårförståeliga. Ett helt annat spörsmål

är det, som avser de materiella resurser, vilka den planerade organisationen

kan komma att kräva. Till denna fråga, som eventuellt skulle kunna

beröra önskemål om förstärkning av statsanslagen till föreningens verksamhet,

har riksdagen emellertid icke att taga ställning i förevarande sammanhang.

Utskottet avstyrker alltså motionerna 1:512 och II: 668 i deras helhet.

M ö j lsigah eter na att i orör t ’s kick be var a vattenfall, som

utmärkas för särskil d naturskönhet, ha icke diskuterats i

propositionen. Åtskilliga1 av: de nu bestående nationalparkerna, särskilt de i

de nordligaste länen, innesluta betydande vattensystem och bereda därigenom

skydd även åt vissa vattenfall. Jämväl propositionens regler om nationalparker

skapa uppenbarligen vissa möjligheter att skydda vattenfallen,

om dessa finnas inom sådana större sammanhängande områden, vilka också

ur andra synpunkter böra avsättas till nationalparker. I förgrunden för intresset

står emellertid spörsmålet, huruvida den föreslagna lagstiftningen

möjliggör ett skydd just för själva vattenfallen. Närmast skulle i så fall bestämmelserna

om naturminnen vara tillämpliga. Utskottet ser icke något

formellt hinder mot att vattenfall inbegripas under de objekt, sistnämnda

bestämmelser kunna skydda. Även om ett vattenfall ligger inom nationalpark

eller fridlysts såsom naturminne, skulle det dock kunna tänkas, att

dess karaktär förändrades genom vattenbyggnadsföretag utanför det skyddade

området. Strävandena att bevara vissa vattenfall bli därför, ytterst beroende

av om vattenlagens regler rörande byggande i vatten tillmäta naturskyddsintressena

något avseende. I viss utsträckning är detta förhållandet.

Så gäller bl. a. förbud —• med viss dispensrätt för Kungl. Maj :t —- mot utförande

av byggnadsföretag, där genom detsamma skulle förorsakas sådan

bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28. 35

trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld

är att befara. Det må i detta sammanhang erinras om vissa av utskottets

egna uttalanden i dess av riksdagen godkända utlåtande nr 12/1952 i

anledning av proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen. Utskottet

föreslog i nämnda utlåtande, på grundval av ett av vattenlagssakkunniga

framlagt förslag, att Kungl. Maj :t skulle bemyndigas utfärda föreskrifter

om ett särskilt förberedande förfarande inför länsstyrelsen i syfte

att giva företrädare för allmänna intressen möjligheter att framföra synpunkter

vid planläggningen av större företag enligt vattenlagen. Till förmån

för sin ståndpunkt i sagda fråga uttalade utskottet bl. a., att »det måste anses

som en brist att företag, som inom vidsträckta områden förändra landskapsbilden

och kanske nödvändiggöra omfattande befolkningsomflyttningar,

planläggas och förberedas utan att de intressen, som på ett kännbart sätt

beröras av företaget, få tillfälle att i betryggande former framföra sina synpunkter».

Utskottet vill här ånyo betona betydelsen av ett dylikt förberedande

förfarande.

Likaväl som de särskilda vattenbyggnadsföretagen behöva tå sin planering

bl. a. med beaktande av naturskyddsintressena torde erfordras en allmän

planering, som med hänsyn till omsorgen om landskapsbilden om

möjligt undantager de mest natursköna strömfallen från den fortsatta utbyggnaden

av landets vattendrag. Frågan om fredandet av vissa större vattenfall

var föremål för två motioner vid 1948 års riksdag. I sitt utlåtande nr

36/1948 i anledning av dessa motioner yttrade jordbruksutskottet bl. a., att

en inventering av vilka vattenfall som borde avsättas såsom nationalparker

lämpligen kunde anstå till dess riktlinjerna för den framtida naturskyddsverksamheten

uppdragits. Under utskottsbehandlingen av förevarande proposition

bär inhämtats att ett antal frivilliga sammanslutningar, däribland

svenska naturskyddsföreningen och samfundet för hembygdsvård, numera

bildat en kommitté med uppgift att utarbeta en preliminär förteckning över

de vattenfall och sjöar, som ur olika synpunkter, bl. a. vetenskapliga och

estetiska, borde förtjäna att fridlysas. Utskottet anser det tacknämligt, att

initiativ tagits till detta inventeringsarbete. Resultatet av arbetet bör givetvis

ställas till förfogande för de myndigheter som ha att besluta i naturskyddsfrågor.

De föreslagna bestämmelserna till skydd för landskapsbilden

vilja som nämnts förhindra, att landskapet förfulas bl. a.

genom större arbetsföretag. Bestämmelserna innebära i första hand att innan

företag kommer till utförande samråd bör ske med länsarkitekten eller

den han anvisar. Företag, som avser bebyggelse, är emellertid uttryckligen

undantaget från bestämmelsernas tillämpningsområde. I motionen II: 667

yrkas, att detta undantag skall utgå. Enligt motionären såge man ofta prov

på att bebyggelsen förfulade landskapet. Mest vanligt vore detta inom områden,

där tätbebyggelse hölle på att uppstå. Motionären nämner som ett

exempel, att enfamiljsbostäder »slängas ut i ett enda gytter ute på öppna

åkerfälten utan något som helst skydd för sol och alla vindar».

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Att byggnadsföretagen undantagits motiverade naturskyddsutredningen

bl. a. med att sådana företag av större betydelse för landskapsbilden redan

äro underkastade kontroll genom byggnadslagstiftningen. Enligt bestämmelser

i byggnadsstadgan skall nämligen fråga om nybyggnad av hotell,

sjukhus, fabrik eller annan industriell anläggning underställas länsstyrelsen,

som har att pröva att byggnaden ej medför skada å mera väsentliga

naturvärden.

Det bör beaktas, att propositionens stadganden rörande arbetsföretag äro

begränsade till företag, som komma att väsentligt förändra landskapsbilden.

Härav följer att, om byggnadsföretagen skulle innefattas under stadgandena,

dessa väl skulle ha sin egentliga tillämpning just på de nyss uppräknade

större byggnader, vilka kontrolleras enligt byggnadsstadgan. Godtager

man, att stadgandena rörande arbetsföretag endast vända sig mot väsentliga

ingrepp i landskapet, synes det alltså icke finnas större anledning till erinringar

mot nu ifrågavarande undantag.

Låter man övervägandena kring byggnadsföretagens inverkan på landskapsbilden

avse även mindre väsentliga förändringar av denna och således

även mindre byggnadsföretag, må först erinras om att byggnadsstadgans bestämmelser

beträffande hotell, sjukhus och industriell anläggning icke äro

de enda, som uppställa villkor för byggnads inpassande i landskapet. För

både städer, vissa stadsliknande samhällen och sådana områden å den egentliga

landsbygden, för vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts,

gäller nämligen över huvud taget, att nybyggnad ej må företagas

utan byggnadslov, och en av förutsättningarna för byggnadslov är att byggnadens

yttre fyller skäliga anspråk på smak och prydlighet såväl i och för

sig som med hänsyn till omgivningen.

Ä de vidsträckta områdena av ren landsbygdskaraktär förekommer emellertid

i fråga om små och medelstora byggnader, exempelvis bostadshus,

icke någon motsvarande prövning av byggnadernas beskaffenhet. Det torde

icke heller kunna förnekas, att byggnadernas inpassande i landskapsbilden

bär och var lämnar åtskilligt övrigt att önska. Samhällsingripanden för att

åstadkomma förbättringar i detta avseende skulle därför i och för sig vara

behövliga. Denna uppfattning torde jämväl omfattas av departementschefen,

som allmänt uttalar, att det naturligtvis i och för sig vore önskvärt, att

man kunde skapa garantier för att varje arbetsföretag, som kan öva inverkan

på landskapsbilden, före utförandet bleve granskat ur naturskyddssynpunkt.

Det är emellertid uppenbart, att största försiktighet är påkallad,

när det gäller åtgärder som här avses. Denna inställning har varit vägledande

vid arbetet med utformandet av propositionens stadganden i detta

ämne. Sålunda har man valt att föreslå i första hand ett frivilligt samråd

mellan vederbörande företagare och företrädare för landskapsvårdens intressen

i stället för regler om ett allmänt tillståndstvång. Byggnadsföretagens

undantagande från stadgandena i fråga torde vara att uppfatta som

ännu ett uttryck för nämnda försiktighet. Byggnadsverksamheten är ju,

delvis på grund av krisförhållandena, redan kringgärdad genom tillstånds
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

37

prövningar av så många skilda slag, att ytterligare ingripanden från det

allmännas sida i denna verksamhet icke utan synnerligen starka skäl böra

ifrågasättas.

Av här anförda skäl kan utskottet icke tillstyrka slopandet av berörda

undantag i propositionens bestämmelser rörande arbetsföretagen. Det kan

emellertid synas tveksamt, huruvida icke motionärens önskemål i själva

verket avser något annat än en sådan ändring i lagförslaget. Bestämmelserna

rörande arbetsföretagen äro riktade mot de särskilda företagen och skulle

alltså, om undantaget för byggnadsarbete utginge, gälla varje byggnad för

sig. Motiveringen i motionen tyder däremot delvis på att motionären vill

beröra frågor, som icke anknyta till de särskilda byggnaderna utan till planeringen

av bebyggelsen i stort. Som framgått, gör nämligen motionären

gällande, att tätbebyggelse ibland vuxit fram på ett planlöst sätt eller förlagts

till olämpliga områden. Redan genom vår lagstiftning om bebyggelseplanering

synes det dock vara ganska väl sörjt för att tätbebyggelse icke

kommer till stånd i okontrollerade former eller utan varje hänsyn till landskapsbilden.

Sålunda gäller enligt byggnadslagen att fråga, huruvida visst

område skall få tagas i anspråk för tätbebyggelse, i första hand skall prövas

genom översiktlig planering, d. v. s. vid upprättande av region- eller generalplan.

Där översiktsplan icke upprättats, skall denna prövning verkställas

i samband med detaljplanläggning. För städer och vissa stadsliknande samhällen

ifrågakommer härvid företrädesvis stadsplan samt för tätbebyggelse

å landsbygden närmast byggnadsplan. Stadsplan eller byggnadsplan får icke

fastställas för område, som från allmän synpunkt icke är lämpat för tätbebyggelse,

och därvid skall bl. a. beaktas att platser, som på grund av belägenhet,

växtlighet eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande,

så långt möjligt skyddas och bevaras. Utöver antydda grundsatser för översiktplaneringen

innehåller byggnadslagen ett system av regler, som syfta

till att förhindra tätbebyggelse inom område, för vilket detaljplanering ej

fastställts. Dessa regler kompletteras av vissa bestämmelser i jorddelningslagen,

enligt vilka, innan detaljplan upprättats, avstyckning icke får verkställas

så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras, olämplig tätbebyggelse

eljest kan föranledas eller lämplig planläggning av området motverkas.

Ej heller om motionen bedömes från sist angivna utgångspunkt, kan utskottet

sålunda finna, att motionen bör föranleda ändring eller utbyggnad av

det framlagda förslaget till naturskyddslag. Motionen avstyrkes alltså.

Utskottet vill slutligen uttala sin särskilda tillfredsställelse över de i propositionen

föreslagna bestämmelserna till skydd mot nedskräpning.

Som departementschefen yttrat torde redan blotta vetskapen

om tillvaron av ett lagstadgande i detta ämne vara ägnad att fördelaktigt

påverka allmänhetens uppträdande i skog och mark.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 511

och II: 669 samt II: 667, bifalla förevarande proposition nr

188;

B. att motionerna 1:512 och 11:668 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 november 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Carl Eriksson, Eskilsson, Ivar Nilzon,

Grym, Näslund*, Boo, Sten och John Johansson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i

Sörsjön, Andersson i Dunker, Åhman, Andersson i Mölndal, von Seth* och

Johansson i Torp*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Andersson i Dunker.

527858,

Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:413 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i grunderna för tillaggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggn s. 3 i texten