Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 11 § lagen om rätt till fiske.

1952-11-04 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1952:30, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 11 § lagen om rätt till fiske.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 30—31.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30.

1

Nr 30.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 11 § lagen

om rätt till fiske.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 415,

vilken behandlats av tredje lagutskottet, har herr Johnsson i Skoglösa hemställt,

»att riksdagen måtte för sin del besluta om sådan ändring av fiskelagen,

att varje svensk medborgare äger att fiska med rörligt redskap i enskilt

vatten vid Blekinge läns södra kust å sträckan mellan Mörrumsåns

mynning och gränsen mot Skåne».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från länsstyrelsen i Blekinge län och fiskeristyrelsen

med statens fiskeriförsök. Länsstyrelsen har tillika överlämnat

yttrande av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt.

Gällande rätt m. m.

Lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske upplager i 5 § en huvudregel

om fiske i enskilt vatten. 6—15 §§ innehålla undantag heträflande

havskust från huvudregeln. Av särskilt intresse äro här följande stadganden.

5 §. I enskilt vatten må, såvitt ej nedan annat stadgas, fiske bedrivas

endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller

skattläggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill.

II §. Vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) må varje

svensk medborgare med rörligt redskap fiska i enskilt vatten på ett avstånd

ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö av minst

etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst

tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. Med nät, som är

att hänföra till rörligt redskap, samt med långrev och tobisnot är fisket

fritt ända intill stranden.

12 §. Vid Skånes östra och södra kuster må varje svensk medborgare fiska

i enskilt vatten med rörligt redskap.

15 §. Hava å viss ort de fiskande oklandrat och efter gammal sed bedrivit

fiske i enskilt vatten vid havskust utöver vad enligt 6—14 §§ är medgivet,

skall vad sålunda tillämpats gälla.

Vad nu sagts avser dock icke fiske efter strömming (sill) eller skarpsill.

Bestämmelserna i 11 § rörande Blekinge läns södra kust överensstämma

med vad Kungl. Maj :t föreslog i proposition till lag om rätt till fiske (prop.

nr 60/1950 s. 70); dock saknades i den föreslagna paragrafens andra punkt

stadgandet om fiske med långrev inom strandvattensområdet. Propositionen

var i fråga om nämnda bestämmelser av samma innehåll som den s. k. fiskerättskommitténs

förslag (SOU 1947:47 s. 123 ff). Alt fisket med långrev

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avd. Nr 30—-31.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30.

skulle vara fritt ända intill stranden förordades, med bifall till motionsyrkanden

härom, av tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag (uti. nr 23

s. 23). I enlighet härmed erhöll paragrafen sin nuvarande utformning.

I sin motivering för frifiske med alla slag av rörlig redskap utanför strandvattensområdet

samt med nät och tobisnot inom detta område anförde

fiskeråttskommittén bl. a.

De fria sedvanorna synas alltjämt leva kvar på många håll, såsom i vissa

yttre delar av den östra skärgården samt framför allt i länets västra del

från trakten av Karlshamn till skånegränsen, på vilken sträcka fritt fiske

med rörlig redskap (nät, rev) förekommer i betydande omfattning. Att dessa

sedvanors fortbestånd flerstädes är hotat, ej minst från sportfiskarenas sida,

måste likväl befaras. Både för fiskerinäringen såsom sådan och ur sociala

synpunkter är det därför enligt fiskerättskommitténs mening angeläget att

snarast få till stånd en reglering av de fiskerätlsliga förhållandena, som

råder bot på det nuvarande labila tillståndet och varigenom de olika intressegruppernas

rättigheter en gång för alla klart fastställas. För en stor del

av den icke-strandägande blekingska fiskarbefolkningen är det tvivelsutan

ett livsvillkor, att det fria fiskets ställning ej ytterligare försvagas.

Uppenbart är emellertid, att en sådan reglering erbjuder betydande vanskligheter.

Rådande sedvana ger som nämnts ej tillräcklig ledning. Allenast

en hänvisning i lagen till denna sedvana skulle därför ej bereda de fiskande

åsyftad trygghet. Å andra sidan skulle ett allmänt frigivande av fisket med

rörlig redskap, på sätt som skett i Hallands samt Göteborgs och Bohus län,

här otvivelaktigt på många håll innebära ett alltför stort avsteg från gängse

rättsvanor och ett kraftigt ingrepp i den jordägande befolkningens välförvärvade

rättigheter. I detta läge synes knappast någon annan utväg stå till

buds än att — med beaktande i möjligaste mån av sedvanemässiga förhållanden

och i övrigt efter skälighet •— företa en avvägning av de olika intressena

och på så sätt söka komma fram till en av praktiska hänsyn betingad

ordning.

Med avseende på krokredskap ansåg fiskeråttskommittén det icke vara

tillrådligt att göra ett motsvarande medgivande som i fråga om nätfisket.

Ett allmänt frigivande av krokfisket skulle alltför lätt kunna leda till

missbruk i form av rovfiske ej minst från nöjesfiskares sida och omintetgöra

strävandena att genom fiskevårdande åtgärder öka tillgången av värdefullare

fiskarter. Vad beträffade fisket med not, framför allt efter sill,

hade detta fiske, från att ursprungligen till synes huvudsakligen ha utövats

av frifiskare, numera kommit att i mycket stor omfattning bedrivas av

strandägarna själva. Huruvida den starka utvecklingen av sillnotfisket —

som måhända endast vore att anse som en kristidsföreteelse — vore ur

fiskerinäringens synpunkt lycklig, kunde dragas i tvivelsmål. Notfisket hade

också på sina håll i länet kringgärdats med ganska stränga restriktioner.

I nuvarande läge kunde det emellertid enligt kommitténs mening ej gärna

ifrågakomma att frige detsamma; en dylik åtgärd skulle innebära ett

mycket kraftigt ingrepp i strandägarnas rätt, vilket otvivelaktigt komme att

medföra vittgående ersättningskrav från dessas sida.

Vid 1950 års riksdag framfördes i motionerna 1: 362 och 365 samt II: M2

yrkanden att friheten att vid Blekinge läns kuster bedriva fiske i enskilt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30.

3

vatten skulle bli mera vidsträckt än vad lagen om rätt till fiske sedermera

kom att medgiva. I sitt utlåtande underströk tredje lagutskottet (uti. nr 23

s. 19) till en början att ett frigivande av fisket med sillnotar skulle innebära

ett betydande ingrepp i strandägarnas rätt. Om de lokala sedvanor, som

åberopats till stöd för motionsyrkandena, anförde utskottet (s. 23).

I den mån obestridliga sedvanor finnas, åtnjuta de skydd enligt 15 § i förslaget

till lag om rätt till fiske, en bestämmelse, som —- till skillnad från

dess motsvarighet i gällande lag — är avsedd att gälla även inom skären befintliga

vattenområden. De lokala sedvanor, som äro obestridliga, ha emellertid

icke den territoriella omfattning att på dem allmänna regler om frihet

för var och en att i enskilt vatten bedriva fiske med rörliga redskap över

huvud eller med vissa slag av sådana redskap lämpligen böra byggas. Redan

genom Kungl. Maj :ts förslag och den jämkning beträffande långrevsfisket

som utskottet förordat ha frifiskarena, särskilt vid Blekinge läns södra kust,

erhållit större frihet än enligt 1896 års lag. En ytterligare inskränkning av

den jordägande befolkningens rättigheter vid Kalmar och Blekinge läns

kuster utöver vad sålunda föreslagits synes utskottet icke tillrådlig.

Yttrandena.

I yttrandena avstyrkes bifall till motionen.

Såvitt fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har sig bekant förekommer

det icke eller endast i mycket ringa mån på kuststräckan mellan gränsen

mot Skåne och Mörrumsån något yrkesmässigt, med rörligt redskap

utövat fiske av sådan art, att detsamma saknar erforderligt stöd i nuvarande

lagstiftning. Vad yrkesfiskare på denna kuststräcka använde av rörlig

redskap vore främst garn och långrev och dessa redskap finge de jämlikt

11 § använda överallt. I någon utsträckning, exempelvis i Valjeviken och

Sölvesborgsviken, förekomme visserligen annat av yrkesfiskare utan stöd

av enskild fiskerätt utövat fiske på enskilt vatten, men detta fiske torde ha

erhållit skydd genom bestämmelserna i 15 § lagen om rätt till fiske. Det

syntes icke finnas anledning att — utöver vad som kunde följa av nämnda

paragraf — på kuststräckan i fråga frigiva sådana ofta nöjes- eller sportbetonade

former av fiske som spinn- och kastfiske eller fiske med ljuster.

Länsstyrelsen avstyrker under åberopande av vad fiskeriintendenten anfört.

Vid en jämförelse mellan 11 och 12 §§ lagen om lätt till fiske framgår,

att fisket med rörligt redskap är något mindre fritt vid Blekinge läns södra

kust än vid den angränsande delen av skånekusten. Fiskeristyrelsen anser

att denna författningsmässiga olikhet dock icke, åtminstone vad beträffar

den del av blekingekusten, som avses i motionen, spelar någon större roll

för fiskerinäringen. De enda rörliga redskap, som vid denna kuststräcka

vore av större betydelse för det yrkesmässiga fisket i strändernas närhet,

vore nämligen nät av olika typer samt långrev.

Utskottet.

1950 års lag om rätt till fiske innefattar åtskilliga undantag från regeln,

att fiske i enskilt vatten må bedrivas endast av innehavaren av den enskilda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30,

fiskerätten. Sålunda må vid Skånes östra och södra kuster varje svensk

medborgare fiska i enskilt vatten med rörligt redskap. Detsamma gäller enligt

It § vid Blekinge läns södra kust utanför det s. k. strand vattensområdet,

d. v. s. mer än trehundra meter från fastlandet eller ö av minst etthundra

meters längd eller, om kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför

denna djupkurva. Inom strandvattensområdet är fisket vid denna kust

fritt endast med vissa slag av rörliga redskap. Fisket med övriga rörliga redskap,

exempelvis andra krokredskap än långrev, tillkommer här principiellt

innehavaren av den enskilda fiskerätten.

Motionären önskar fritt fiske med alla slag av rörliga redskap även inom

strandvattensområdet, såvitt gäller kuststräckan mellan Mörrumsåns mynning

och gränsen mot Skåne. En sådan lösning skulle enligt motionen bättre

motsvara tidigare sedvaneförhållanden i denna trakt och bli till utomordentligt

gagn för fiskarbefolkningen där.

I vad mån sedvanemässigt fiske bedrivits i enskilt vatten har under förarbetena

till fiskerättslagen ägnats åtskillig uppmärksamhet. Fiskerättskommittén

uppfattade gängse rättsvanor beträffande Blekinge läns södra

kust så, att ett allmänt frigivande av fisket med rörlig redskap på många

håll skulle innebära ett alltför stort avsteg från dessa vanor. Att denna uppfattning

skulle vara oriktig har icke visats. Vad särskilt angår den i motionen

avsedda kuststräckan torde visserligen kunna spåras en mera enhetlig

sedvana beträffande frifisket. I anseende till att här är fråga om en kust av

tämligen ringa längd, måste dock denna sedvana betecknas som utpräglat

lokal. Den eventuella förhandenvaron av sedvanan bör därför icke få medföra

en ytterligare splittring av lagtextens bestämmelser beträffande Blekinge

län. En lokal sedvana torde nämligen i ett fall som detta knappast

äventyras genom fiskerättslagen. Härutinnan må erinras om det skydd för

lokala sedvanor som, utom beträffande fiske efter strömming (sill) eller

skarpsill, stadgas i 15 § nämnda lag. Framför allt bör emellertid betonas att

— såvitt yttrandena över motionen utvisa — fiskerättslagens avfattning i

här berörda hänseende icke varit till någon egentlig olägenhet för det yrkesmässiga

fisket. Utskottet finner alltså att vägande skäl för bifall till motionen

icke åberopats.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:415, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 november 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30.

5

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från förstäa kammaren: herrar Carl Eriksson, Eskilsson, Grym, Pålsson*,

Näslund*, Boo, Sten och John Johansson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,

von Seth*, Johansson i Torp*, Utbult, Levin, Jansson i Aspeboda och Nyberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.