Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring i 3 § lagen om rätt till fiske m. m. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft sex inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 50 av herr Hällgren, nr 162 och nr 220 av herr Persson, Karl, samt nr 361 av herr Lundqvist ävensom inom andra kammaren nr 49 av herr Ngberg m. fl. och nr 409 av herr Boman i Stafsund.

1952-11-04 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1952:31, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring i 3 § lagen om rätt till fiske m. m. Tredje lagutskottet har till behandling förehaft sex inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 50 av herr Hällgren, nr 162 och nr 220 av herr Persson, Karl, samt nr 361 av herr Lundqvist ävensom inom andra kammaren nr 49 av herr Ngberg m. fl. och nr 409 av herr Boman i Stafsund.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

Nr 31.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring i 3 § lagen

om rätt till fiske m. m.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft sex inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 50

av herr Hällgren, nr 162 och nr 220 av herr Persson, Karl, samt nr 361 av

herr Lundqvist ävensom inom andra kammaren nr 49 av herr Ngberg m. fl.

och nr 409 av herr Boman i Stafsund.

I motionen I: 162 föreslås, »att riksdagen vidtager sådan ändring i 1950

års lag om gräns mot allmänt vattenområde att allt vatten inom 300 m från

ö av minst 50 in längd ävensom på de ställen, där den stranden följande kurvan

för högst 3 in djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva blir

enskilt vattenområde».

I motionerna I: 220 och II: 409, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen

måtte besluta sådan ändring i 1950 års lag om rätt till fiske, att vid

Blekinge läns södra kust innehavare av enskild fiskerätt må även utan

myndighets tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare

ut i allmänt vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den

stranden följande kurvan för högst tre meters djup.

I motionen I: 361 hemställes, att riksdagen för sin del måtte antaga i motionen

angivet förslag till lag om ändring i 3 § lagen om rätt till fiske. Lagförslaget

innebär samma ändring som den i motionerna 1:220 och II: 409

åsyftade.

I motionerna 1:50 och 11:49, som äro likalydande, hemställes, att riksdagen

måtte fatta sådant beslut, att ägare av tre skattlagda ålfisken i Mjällby

kommun, vilka fisken kallas Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör, finge

bibehållas vid sina gamla rättigheter, eller att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådana åtgärder, att ägarna av nämnda

fisken tillförsäkrades rätt att i fortsättningen som hittills, under betryggande

former, bruka ifrågavarande ålfisken.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för vad motionärerna hemställt,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna 1:50, 220 och 361 samt 11:49 och 409 har utskottet i

den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden från

länsstyrelsen i Blekinge län och fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök.

Länsstyrelsen har tillika överlämnat yttranden av fiskeriintendenten i Västerhavets

distrikt och, beträffande motionerna 1:220 och 361 samt 11:409,

av fiskeriassistenten hos Blekinge läns hushållningssällskap. I ärendet ha

vidare till utskottet inkommit skrifter från Olander Olsson in. fl. innehavare

av ålfisken i trakten av Hörviken.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

7

Gällande rätt m. m.

Lagen den l december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde innebär,

att bl. a. allt vatten inom trehundra meter från ö av minst etthundra meters

längd utgör enskilt vatten (2 § 1.). Även vid bestämmandet av enskilt vatten

med ledning av de s. k. enklav- och kilometerreglerna (2 § 2. och 3 §) gäller,

att ö skall vara av minst etthundra meters längd för att kunna komma i

betraktande.

Ur lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske må här återgivas följande

paragrafer.

2 §. Den som äger sådan fiskerätt i enskilt vatten som sägs i 5 § (innehavare

av enskild fiskerätt) må ej förvägras tillstånd att från det enskilda

vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas

kunna ske utan men för annan fiskande.

3 §. Vid kusten av Norrbottens län, vid kusterna av Kalmar län söder

om Kråkelund, vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) samt

vid Skånes östra och södra kuster må innehavare av enskild fiskerätt även

utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet

vidare ut i allmänt vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter

från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet

eller vid ö av minst etthundra meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin

fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild

grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är

bestämt angående fiskerättens omfattning.

5 §. I enskilt vatten må, såvitt ej nedan annat stadgas, fiske bedrivas

endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller

skattläggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill.

Fråga om tillstånd för viss person att utsätta fast fiskeredskap i allmänt

vatten skall prövas av vederbörande länsstyrelse (KK den 8 december 1950

med bemyndigande för fiskeristyrelsen och länsstyrelserna att lämna tillstånd

till utsättande av fast fiskeredskap i allmänt vatten).

Den s. k. fiskerättskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1947:47)

som en allmän regel, att innehavare av enskild fiskerätt utan särskilt tillstånd

skulle äga rätt att sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare

ut i allmänt vatten intill tvåhundra meter från den stranden följande kurvan

för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid ö av minst etthundra meters

längd (6 § andra stycket i fiskcrättskommitténs förslag till fiskelag).

I propositionen nr 60 till 1950 års riksdag uttalade föredragande departementschefen,

statsrådet Sträng, att den av fiskerättskommittén föreslagna

fria utsträckningsrätten borde medgivas endast vid sådana långgrunda kuststräckor

där yttergränsen för det enskilda fiskevattnet enligt äldre rätt ansåges

gå tämligen långt från stranden och där strandägarna bedreve ett särskilt

inkomstbringande fiske med fasta redskap, medan det fria yrkesfisket

vore av sådan art att från frifiskarhåll nämnvärt intresse i allmänhet saknades

för en inskränkning i strandägarnas rätt att fiska med fasta redskap

(s. 57). I enlighet härmed förordade departementschefen, att utsträcknings
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

rätt av den omfattning fiskerättskoinmittén föreslagit skulle tillkomma fiskerättshavare

i Norrbottens län, i Kalmar län söder om Kråkelund samt vid

östra kusten av Blekinge län.

I utlåtande över förenämnda proposition tillstyrkte tredje lagutskottet

(uti. nr 23/1950) bl. a. den föreslagna regeln om den tillståndsbetingade utsträckningsrätten

(s. 42). Beträffande den fria utsträckningsrätten förordade

utskottet däremot, med tillstyrkande av motionen 11:441 och till viss del av

motionen I: 362, att sådan utsträckningsrätt skulle gälla, förutom vid i propositionen

föreslagna kuster, vid Skånes östra och södra kuster. Samtidigt

avstyrkte utskottet motionen I: 362 i vad däri yrkats, att den fria utsträckningsrätten

skulle gälla jämväl vid Blekinge läns södra kust, ävensom två

likalydande motioner, 1:365 och II: 442, om att sagda utsträckningsrätt icke

skulle avse Blekinge läns östra kust (s. 11 och 12 samt 42). Till stöd för sitt

ställningstagande beträffande den fria utsträckningsrätten anförde utskottet

bl. a. följande:

Liknande förhållanden som vid de i lagförslaget uppräknade kusterna

torde råda även vid Skånes östra och södra kuster, och utskottet vill därför

förorda att samma bestämmelse om utsträckningsrätt skall gälla vid dem.

I allmänhet torde visserligen därstädes utsträckningsrätt kunna erhållas

efter ansökan hos myndighet, men om utsträckningsrätten blir oberoende av

myndighets beslut, vinnes större trygghet för de fiskande, och ersättningskostnader

för statsverket undvikas. Vid dessa långgrunda kuster torde det

vattenområde, som den tillståndsfria utsträckningsrätten skulle avse, i regel

ingå i det i 1896 års lag bestämda enskilda fiskevattnet, men det blir genom

gränslagens regler allmänt vatten. Den ersättningsskyldighet för staten mot

de enskilda, som följer härav, blir mindre eller bortfaller, om strandägarna

få tillståndsfri utsträckningsrätt. Av vad nyss sagts om huru långt enskilt

vatten sträcker sig enligt gällande lag följer också att ett genomförande för

Skånes östra och södra kuster av den tillståndsfria utsträckningsrätten i stort

sett knappast medför någon utvidgning av den enskilda rätten i förhållande

till gällande lag. Något annat fiske, vare sig frifiske eller angränsande fast

fiske, torde icke kunna lida intrång genom en utvidgning av den tillståndsfria

utsträckningsrätten till att gälla även Skånes östra och södra kuster.

Vid Blekinge läns södra kust däremot, ej minst vid Listerlandet, torde en

tillståndsfri utsträckningsrätt mångenstädes skada annat fiske och medföra

en opåkallad utflyttning av den enskilda fiskerätten.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

I motioner vid 1951 års riksdag (I: 282 av herr Mannerskantz och II: 378

av herr Haeggblom) framfördes lagförslag, enligt vilket den i 3 § angivna

utsträckningsrätten skulle gälla även vid Blekinge läns södra kust. Tredje

lagutskottet yttrade i anledning av motionerna (uti. nr 8/1951).

Motionärernas yrkanden, att den fria utsträckningsrätten måtte gälla också

vid Blekinge läns södra kust, grundas i huvudsak å påståendet, att sådan

utsträckningsrätt skulle vara nödvändig för att vidmakthålla det vid sagda

kust av ålder bedrivna ålfisket med fasta redskap. Möjligheten att efter tillståndsprövning

erhålla utsträckningsrätt anse motionärerna tydligen icke stå

till buds i önskvärd omfattning. Anledningen härtill skulle, såvitt kan utläsas

av motionerna, vara att kraven på utredning och bevisning till stöd för tillståndsansökan

i det enskilda fallet vore svåra att uppfylla.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

Utskottet kan icke dela motionärernas uppfattning, att fordringarna för

att myndighet efter ansökan skulle bevilja avsedda tillstånd vore stränga.

Tvärtom framgår såväl av själva ordalydelsen av 2 § lagen om rätt till fiske

som av departementschefens uttalande i propositionen angående sagda lag,

att begäran från strandägares sida att 1''å utsträcka fast redskap ut över yttergränsen

till det enskilda vattnet alltid skall bifallas, om det kan ske utan

men för annan fiskande. Den utrednings- och bevisningsbörda, som lägges

på sökanden, torde alltså i själva verket få anses tämligen lindrig.

Tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag ansåg sig icke kunna förorda en

tillståndsfri utsträckningsrätt vid ifrågavarande kust. Skälen härför utvecklades

i utskottets utlåtande över förenämnda proposition. Något förhållande,

vilket skulle giva anledning att frångå berörda, av riksdagen utan erinran

lämnade uttalanden, har nu icke förebragts.

De år 1951 väckta motionerna föranledde — i enlighet med hemställan av

tredje lagutskottet — icke någon riksdagens åtgärd.

Yttrandena över motionerna I: 50, 220 och 361 samt II: 49 och 409.

Fiskeriassistenten tillstyrker medan däremot fiskeriintendenten, länsstyrelsen

och fiskeristyrelsen avstyrka bifall till motionerna I: 220 och 361 samt

11:409 om utsträckningsrätt enligt 3 § fiskerättslagen för samtliga innehavare

av enskild fiskerätt. I anledning av nämnda motioner samt motionerna

1:50 och 11:49 förordas emellertid en utsträckningsrätt för innehavare av

skattlagt ålfiske.

Beträffande förekomsten av ålfiske med fast redskap

vid Blekinge läns södra kust uppger fiskeriintendenten, att sådant huvudsakligen

bedrives vid Listerlandet, i avsevärt mindre omfattning även i

Torhamns och Listerby socknar samt på något annat ställe. (Fiskeriintendenten

har med sitt yttrande överlämnat en karta, som utvisar huru ålbottengarnen

enligt uppgift av fiskare stodo utsatta vid Listerlandet år 1946.) Ålfisken,

som skattlagts, funnes så gott som endast i Listers härad (i Mjällby

och Ysane socknar, se SOU 1925: 19, del I s. 214 ff, jfr även s. 228). Dessa

fisken vore i de flesta fall skattlagda till en begränsad längd. De nådde ofta

icke ens ut till gränsen mellan allmänt och enskilt vatten. I vissa fall brukade

emellertid före den 1 januari 1951 redskap sträckas ut i vatten som genom

1950 års lagstiftning blivit allmänt. En av fiskeriintendenten uppgjord

sammanställning upptoge ett femtontal sådana fall. Det syntes uppenbart,

att den år 1950 genomförda avkortningen, såvitt rörde skattlagda fisken,

särskilt hårt drabbade innehavarna av de i motionerna I: 50 och II: 49 angivna

tre fiskena, beroende på att dessa fisken såsom belägna ute på uddar ansågos

vara förhållandevis rikt givande.

Förslaget om utsträckningsrätt för samtliga innehavare

av enskild fiskerätt även vid Blekinge läns södra kust har

vunnit stöd hos fiskeriassistenten. Det vore nämligen enligt hans mening

lämpligast, att bestämmelserna inom länet bleve enhetliga. Fn dylik rätt vore

dock förkastlig, om den komme att leda till utsträckning av t. ex. ålbottengarn

i Toseboviken. De flesta fiskena i denna vik vore emellertid skattlagda,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

varför bestämmelsen i 3 § andra stycket om begränsning i utsträckningen

bleve tillämplig.

Att samtliga innehavare av enskild fiskerätt medgåves utsträckningsrätt

skulle enligt fiskeriintendenten innebära avsevärda olägenheter. Det skulle

bl. a. medföra, att fiskena å flera ställen i hög grad komme att spärra, vägen

för varandra i fråga om ålens framkomstmöjlighet.

Fiskeristyrelsen anför i detta hänseende.

Vid tiden för den nya fiskerättslagens ikraftträdande den 1 januari 1951

hade såsom framhålles i motionen I: 361 ett visst jämviktsläge inträtt mellan

de kontroversiella intressena inom detta område, ett jämviktsläge, som

kan sägas i viss mån ha rubbats genom nämnda lag.

Ett bifall i full utsträckning till yrkandena i motionerna I: 220, II: 409 och

I: 361 skulle emellertid i än högre grad verka rubbning i bestående förhållanden

och kan med stor sannolikhet förväntas leda till nya konflikter. På

grund av kustkonfigurationen och det mångenstädes ringa avståndet mellan

bottengarnen skulle nämligen ett generellt medgivande att sträcka redskapen

ut i allmänt vatten tvåhundra meter från tremeterskurvan i denna trakt

komma att inom vissa områden medföra svår trängsel med därav följande

olägenheter.

En utsträckningsrätt enbart för innehavare av

skattlagt fiske föreslås av fiskeriintendenten.

Om i de fall, då skattlagda fisken vid Blekinge läns sydkust blivit avkortade

genom 1950 års lag om rätt till fiske, nu sådan ändring vidtages, att

dessa fisken beviljas rätt att sätta så långt som skattläggning eller dom anger,

även om de därigenom komma utanför nu gällande gräns för enskilt

vatten (d. v. s. till den längd de haft rätt sätta år 1950) måste givetvis i åtminstone

en del fall läget bli sämre för bakomliggande fisken än det var år

1951. Jämfört med situationen år 1950 (eller tidigare) synas mig emellertid

ifrågavarande bakomliggande fisken knappast rimligen kunna åberopa så

stor skada, att detta bör föranleda avslag på motionerna I: 50 och II: 49. Om

emellertid sådant bibehållande vid gamla rättigheter skall ges åt Ytterören,

Innerören och Yttre Pjäddör synes det mig rimligt att samma rätt gives även

åt övriga skattlagda fisken på Blekinge sydkust. Jag vill därför på så sätt

tillstyrka motionerna 1:50 och 11:49 att på Blekinge läns sydkust i skattlagda

fisken utan myndighets tillstånd fast redskap må sträckas utanför yttre

gränsen för enskilt vatten intill den längd (från land räknat) som före

1951 tillkom dem med stöd av dom eller skattläggning. Detta innebär att

ifrågavarande skattlagda fisken skola bibehållas vid sådana gamla rättigheter,

som finnas fastlagda i dom eller skattläggning.

Fiskeristyrelsen yttrar i fråga om de skattlagda fiskena.

Nu gällande bestämmelser ha uppenbarligen icke medfört någon förändring

av utsträckningsrätten i fråga om sådana skattlagda fisken där redskapen

högst få sträckas ut till yttre gränsen för det enskilda vattnet eller till en

punkt innanför denna gräns. Såsom ovan anförts ha nuvarande bestämmelser

däremot medfört, att redskapen i ett antal skattlagda fisken nu icke kunna

utsträckas till samma längd som förut och att alltså ägarna av dessa fisken

icke kunna helt utnyttja sina såsom fast egendom enligt 5 § lagen 24

maj 1895 ansedda rättigheter. Såsom i motionerna framhållits torde i allmänhet

ej heller tillstånd enligt 2 § fiskerättslagen att utsträcka redskapen

utanför det enskilda vattnet kunna medgivas i dessa fall, enär sådana till
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

11

stånd föranleda protester från ägarna till angränsande fisken. Då dessa

skattlagda fisken i vissa fall synas utgöra den förnämsta inkomstkällan för

sina ägare, är det enligt fiskeristyrelsens mening skäligt att åtgärder vidtoges

i syfte att bibehålla dessa ägare vid sina hittillsvarande rättigheter. Detta

torde icke kunna åvägabringas annorledes än genom en lagändring. En dylik

bör dock i enlighet med vad i det föregående antytts knappast göras så genomgripande

som förordats i motionerna I: 220, II: 409 och I: 361, utan torde

böra inskränkas till att i görligaste mån tillgodose de sist berörda skattlagda

fiskenas intresse.

Enligt fiskeristyrelsens mening skulle detta syftemål lämpligen kunna

uppnås genom ett tillägg till 3 § fiskerättslagen, förslagsvis såsom ett nytt

tredje stycke med innebörd att samma rätt, som enligt första stycket samma

paragraf tillkommer innehavare av enskild fiskerätt vid vissa kuststräckor

att utan tillstånd utsträcka fast fiskeredskap ut i allmänt vatten, även skall

tillkomma innehavare av skattlagt fiske vid Blekinge läns södra kust, dock

endast i den omfattning som genom dom eller skattläggning bestämts rörande

dylik redskaps utsträckning i sådant fiske.

Länsstyrelsen förordar liknande ändring av 3 §. Till stöd härför yttrar

länsstyrelsen.

De nya lagbestämmelserna ha medfört att en del skattlagda fisken — och

då icke endast de i motionerna I: 50 och II: 49 omförmälda — icke kunnat

helt bibehållas vid de rättigheter, som bestämts genom dom eller skattläggning.

För fiskenas fulla utnyttjande erforderligt tillstånd att sträcka redskapen

ut i allmänt vatten kan på grund av stadgandet i 2 § fiskerättslagen icke

meddelas, enär det skulle medföra men för annan fiskande. Vid avvägande

av de olika intressen som här framträda synas rättvise- och skälighetssynpunkter

tala för att de skattlagda fiskena bibehållas i sin gamla omfattning.

Detta gäller emellertid icke endast de i motionerna 1: 50 och II: 49 omnämnda

utan samtliga skattlagda fisken. Länsstyrelsen anser därför, att åtgärder

böra vidtagas för att bibehålla innehavarna av dessa fisken vid deras gamla

rättigheter.

Utskottet.

Gemensamt för de motioner som här beröras är att de söka tillgodose

dem, vilka genom ikraftträdandet av 1950 års lagar om gräns mot allmänt

vattenområde och om rätt till fiske i större eller mindre mån frånhändes en

fiskerätt, som dittills tillkommit dem. Främst har i motionerna uppmärksamheten

riktats på dem som på grund av skattläggning eller urminnes

hävd ägt särskild rätt till fiske med fast redskap.

I 1896 års fiskelag föreskrevs, sedan bestämmelser meddelats angående

strandägares enskilda fiskerätt in. in., att vad som genom urminnes hävd

eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat

lagligt sätt blivit bestämt om någons rätt till fiske skulle vara gällande

(12 §). De rättigheter varom här är fråga avsågo i regel ej vattenområde

utanför det enskilda fiskevattnet. Där så vid tiden för giltigheten av 1896

års lag undantagsvis kunde vara fallet medförde detta emellertid, att det

fria fisket å allmänt fiskevatten ej fick bedrivas så att den särskilda rättigheten

kränktes.

Fiskerättskommittén förordade, att nämnda särskilda rättigheter icke

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

längre skulle äga giltighet i vatten, där strandägarrätten ej gällde. Så blev

även lagens innebörd. Denna minskning av rättigheternas giltighet skulle

dock — om kommitténs förslag även i övrigt godtagits — endast ha drabbat

ett fåtal fall. Kommittén föreslog nämligen bl. a. såsom en generell regel,

att fast redskap finge från enskilt vatten sträckas vidare ut i allmänt vatten

intill 200 meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup.

Denna förmån innebure enligt kommitténs mening i de allra flesta fall tillräcklig

kompensation för de ogynnsamma verkningar, som den nya gränsdragningen

skulle kunna få för det fiske som av strandägare eller andra

innehavare av enskild fiskerätt bedreves med tillståndskrävande redskap,

och komme därigenom att i väsentlig grad reducera den ersättningsskyldighet

som den nya fiskerättslagens gränsdragning kunde medföra för statsverket.

Kungl. Maj:t och riksdagen följde av särskild anledning icke helt fiskerättskommitténs

förslag beträffande utsträckningsrätten. Den slutliga utformningen

av lagtexten medförde, att utsträckning av fast redskap vid

bl. a. Blekinge läns södra kust är beroende av länsstyrelsens tillstånd enligt

2 § fiskerättslagen. Tillstånd må visserligen ej vägras, såvitt utsträckningen

prövas kunna ske utan men för annan fiskande. Det framgår emellertid av

länsstyrelsens nu avgivna yttrande, att sådant men i många fall anses föreligga.

Frågan huruvida men förorsakas synes av länsstyrelsen bedömas med

utgångspunkt från det rättsläge, som skapats genom tillkomsten av 1950

års lagstiftning, och ej med tanke på de förhållanden som dessförinnan,

kanske i långliga tider, rått på platsen. Lagstiftningens utformning och

tillämpning synas, i jämförelse med vad kommittén torde ha tänkt sig, ha

ökat antalet fall, där innehavare av särskild rättighet till fiske med fast redskap

drabbats av 1950 års inskränkning av rättigheterna. Fiskeriintendenten

i Västerhavets distrikt uppskattar antalet sådana fall, såvitt avser ålfisken

vid Blekinge läns södra kust, till ett femtontal.

Efter att ha lämnat ovanstående mera allmänna bakgrund till motionerna

vill utskottet närmare gå in på dessa.

I motionen I: 162 begäres ändring i lagen om gräns mot allmänt

vattenområde. Lagens bestämmelse, att ö skall vara minst

hundra meter lång för att kunna påverka gränsdragningen mellan allmänt

och enskilt vatten, hade i praktiken visat sig innebära olägenheter av skilda

slag. Motionären framhäver, att ovannämnda bestämmelse om urgammal

hävd i 12 § 1896 års lag genom den nya lagen i många fall satts ur spel. Det

funnes öar av mindre längd än hundra meter invid vilka till och med funnes

skattlagd fiskerätt. De största olägenheterna av lagen skulle enligt motionen

bli avhjälpta genom att ifrågavarande minimilängd bestämdes till

femtio meter.

Utskottet vill icke bestrida, att ett genomförande av förslaget i motionen

I: 162 skulle i viss omfattning bevara de rättigheter till fiske motionären vill

skydda. Emellertid skulle en dylik lagändring samtidigt rubba en av huvudgrunderna

för 1950 års lagstiftning och inverka på den enskilda äganderät
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

tens omfattning icke blott i fråga om utövande av fiske. Fiskerättskommittén

föreslog i sitt betänkande en minimilängd av hundra meter. Tredje lagutskottet

vid 1950 års riksdag tog avstånd från den motionsvis framförda

tanken att slopa bestämmelsen om minimilängd och låta varje landbildning

av fastighets natur påverka gränsen mellan enskilt och allmänt vatten. Mot

bakgrunden av vad som därvid anfördes, bl. a. angående minimilängdens

betydelse vid tillämpningen av de s. k. enklav- och kilometerreglerna, synes

icke nu finnas tillräcklig anledning att ens på så sätt ändra lagen, att minimilängden

nedsättes till femtio meter. Utskottet avstyrker därför bifall till

motionen I: 162.

I motionerna I: 220 och II: 409 samt I: 361 hemställes, att 3 § fiskerättslagen

måtte ändras så, att där beträffande vissa kuststräckor stadgad rätt

för samtliga innehavare av enskild fiskerätt att sträcka

fast redskap ut i allmänt vatten komme att gälla även vid

Blekinge läns södra kust. Förslag härom framfördes redan i motioner vid

behandlingen år 1950 av propositionen angående fiskerättslagen. Även vid

1951 års riksdag yrkades motionsvis, att bestämmelserna i 3 § skulle ändras

på sätt nu åter förordats. De skäl som anfördes av tredje lagutskottet vid

1950 års riksdag och som åberopades av utskottet år 1951 synas alltjämt bärande.

Utskottet finner därför — i likhet med fiskeriintendenten, länsstyrelsen

och fiskeristyrelsen — icke lämpligt att vidtaga den lagändring, varom

hemställes i motionerna I: 220 och II: 409 samt I: 361.

I motionerna I: 50 och II: 49 hemställes, att innehavarna av tre i Mjällby

kommun belägna skatllagda ålfisken, kallade Ytterören, Innerören och Yttre

Pjäddör, måtte få bibehållas vid sina gamla rättigheter. Fiskeriintendenten,

länsstyrelsen och fiskeristyrelsen ha i sina yttranden över dessa motioner

samt de i föregående stycke nämnda motionerna beträffande Blekinge läns

södra kust föreslagit en ändring av 3 § fiskerättslagen innebärande en u tsträckningsrätt

allenast för innehavare av skattlagt

fiske. Nämnda rätt skulle dock få gälla endast i den omfattning som genom

dom eller skattläggning bestämts rörande dylikt redskaps utsträckning.

Sistnämnda förslag, som icke motsvaras av något yrkande under förarbetena

till 1950 års lagstiftning, finner utskottet värt beaktande. Visserligen

torde det kunna ifrågasättas, om lagändring kräves för genomförandet av

en sådan ordning som nyssnämnda myndigheter förordat. Det torde nämligen

icke vara uteslutet att efter tillståndsprövning enligt 2 § fiskerättslagen

utsträckning skulle kunna beviljas i flertalet av de femton fall, fiskeriintendenten

angivit. Som nämnts må tillstånd enligt sist omförmälda lagrum icke

lämnas, om utsträckningen skulle medföra men för annan fiskande. Utskottets

uppfattning att utsträckning efter särskild tillståndsprövning möjligen

skulle innebära en lösning av här ifrågavarande spörsmål förutsätter därför,

att begreppet men finge tolkas mot bakgrunden av förhållandena före den 1

januari 1951. I denna fråga torde för övrigt beaktas att man — såsom tredje

lagutskottet vid 1950 års riksdag betonat — vid bestämmandet av ersättning

för förlorad fiskerätt bör taga viss hänsyn till fiskeinnehavarnas möjlighe
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

ter att efter tillstånd ändock fortsätta med sitt fiske. Med hänsyn till bl. a.

önskvärdheten av klara normer vid fastställande av ersättning för mistad

fiskerätt är utskottet emellertid närmast av den uppfattningen, att förslaget

om en tillståndsfri utsträckningsrätt för innehavare av skattlagt fiske bör

övervägas. Uppenbart är att detta kräver en undersökning av de lokala förhållandena.

En sådan torde också kunna lämna svar på frågan, huruvida

utsträckningsrätt bör tillerkännas även innehavare av vissa andra av ålder

bestående fisken med fast redskap vid Blekinge läns södra kust.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att motionen I: 162 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

B. att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1: 50,

220 och 361 samt II: 49 och 409 i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning

rörande införandet av tillståndsfri utsträckningsrätt för innehavare

av skattlagt fiske vid Blekinge läns södra kust.

Stockholm den 4 november 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 30.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

522937

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:415 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring i 3 § lagen om rätt till fiske m. m. a1 i texten