Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående förvaltningen av pastoratens boställsskogar.

1952-11-19 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1952:32, Utlåtande i anledning av väckt motion angående förvaltningen av pastoratens boställsskogar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

1

Nr 32.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående förvaltningen

av pastoratens boställsskogar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 145,

vilken behandlats av tredje lagutskottet, ha herrar Pettersson i Ersbacken

och Staxäng föreslagit, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa

om vidtagande av åtgärder för en närmare utredning av frågan, huruvida

den nu tillämpade ordningen beträffande förvaltningen av pastoratens

boställsskogar kan sägas vara i överensstämmelse med de principer, som

lågo till grund för 1932 års boställsordning».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas förslag, får

utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från kammarkollegium, stiftsnämnderna i Uppsala,

Linköping och Västerås samt Svenska pastoratens riksförbund. Därjämte

ha representanter för riksförbundet fått företräde inför utskottet.

Gällande bestämmelser m. m.

Ecklesiastika boställsordningen av år 1932 upptar i 44 § bestämmelser rörande

pastorats skogsbiträde, vilka särskilt beröras i motionen. Efter lagändring

år 1942 stadgar paragrafen bl. a. följande.

För skötseln av löneboställes skog skall hos pastoratet finnas anställt ett

särskilt biträde (pastoratets skogsbiträde). Stiftsnämnden må föreskriva,

att skogsbiträde skall anställas av två eller flera pastorat gemensamt.

Skogsbiträde utses av stiftsnämnden efter av vederbörande pastorat företaget

val, som, där två eller flera pastorat skola gemensamt anställa skogsbiträde,

förrättas av pastoraten vart för sig. Innan valet företages, skall stiftsjägmästaren

beredas tillfälle avgiva yttrande rörande de sökandes lämplighet

för uppdraget. Där skogsbiträde skall anställas hos allenast ett pastorat

eller där två eller flera pastorat skola gemensamt anställa sådant biträde

och pastoraten äro om valet ense, skall den valde av stiftsnämnden utses,

försåvitt nämnden finner honom för uppdraget lämplig. Hava för sistnämnt

fall pastoraten icke enats om valet skall en av de valde, vilken stiftsnämnden

finner för uppdraget lämplig, av nämnden utses till skogsbiträde.

Kan sökande, varå vederbörande pastorats val fallit, icke av stiftsnämnden

såsom skogsbiträde godkännas, äger nämnden utse annan som nämnden

prövar därtill skickad.

Skogsbiträde skall för uppdraget äga att av vederbörande pastorat uppbära

skäligt arvode, som stiftsnämnden bestämmer.

I proposition nr IM/1942 uttalades, att förfarandet vid stiftsnämnds utseende

av skogsbiträde borde bli ungefär följande.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 and. Nr 32.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

Stiftsnämnden bestämmer till en början, i vilken omfattning och på vad

sätt pastoraten inom stiftet, med hänsyn till boställsskogarnas belägenhet,

deras storlek och beskaffenhet i övrigt samt andra å frågan inverkande omständigheter

skola i skogsförvaltningshänseende sammanföras till distrikt

med gemensamt skogsbiträde. Sedan klarhet sålunda vunnits om biträdenas

blivande tjänstgöringsområden, infordrar stiftsnämnden yttrande från

vederbörande pastorats kyrkoråd (boställsstyrelse) dels beträffande omfattningen

av de göromål i pastoratets tjänst, som — utöver bestyret med virkesutsyningen

å förekommande boställsskog — må befinnas böra uppdragas åt

biträdet, dels ock beträffande beloppet av det arvode, som anses skäligen

böra för uppdraget utgå. Efter det stiftsnämnden i dessa frågor träffat avgörande,

har vederbörande kyrkoråd (boställsstyrelse) att rörande den eller

de personer, som hos pastoratet må hava anmält sig såsom sökande till befattningen,

inhämta stifts jägmästarens yttrande över deras lämplighet för

uppdraget. Härefter förrättas av vederbörande pastorat val av skogsbiträde.

Sedan pastoratet om valresultatet gjort anmälan till stiftsnämnden, utser

nämnden, med den fria prövningsrätt här förut sagts, den person, som skall

av pastoratet såsom skogsbiträde anställas.

I anslutning till vad i propositionen anförts utfärdades år 1942, utöver

lag om ändring av ecklesiastika boställsordningen, även kungörelse om ändrad

lydelse av 3 kap. 1 § kungörelsen den 15 februari 1935 (nr 19) med bestämmelser

angående tillämpningen av ecklesiastik boställsordning (SFS nr

853/1942).

Sedan statens sakrevision uppdragit åt ledamoten av riksdagens andra

kammare G. Hellbacken, jägmästaren G. Tamm, skogschefen G. Wesslén samt

sekreteraren hos sakrevisionen S. Granström att verkställa granskning av det

praktiska utförandet av stiftsnämndernas verksamhet i avseende å ecklesiastik

boställsjord, framlade granskningsmännen i november 1947 promemoria

angående granskning av stiftsnämndernas fastighetsförvaltning. Beträffande

skogsbiträdesorganisationen lämnades i promemorian en redogörelse stiftsvis

för förhållandena den 1 juli 1947 samt anfördes dessutom bl. a. följande.

Frågan om erforderligt antal skogliga biträden samt deras anställningsformer

och löneförmåner har lösts olika i de skilda stiften. Inom vissa stift

sökte man redan tidigt förmå pastoraten att gemensamt anlita personer med

skoglig utbildning och gemensamt bestrida kostnaderna härför. Där detta

lyckats, har antalet skogsbiträden successivt kraftigt minskats. I anslutning

härtill har heltidsanställning i ökad utsträckning erbjudits biträdena för

att uppnå större kontinuitet hos personalen och för att kunna uppställa

skärpta kompetenskrav. Löneförmånerna ha därvid i allt större utsträckning

utgått i anslutning till civila avlöningsreglementets bestämmelser,

d. v. s. i allmänhet anpassats efter de löneförmåner, som tillkomma kronojägarna.

Detta har framför allt varit fallet i Karlstads, Skara, Uppsala och

Växjö stift.

I andra stift har denna utveckling emellertid ej tagit någon större omfattning.

Stundom har man helt bibehållit anställningsformer, som vid boställsordningens

införande 1932 ansågos till fyllest, d. v. s. ett mycket stort

antal biträden med ersättning i form av arvode. Man har därvid sökt att

som skogsbiträden mot relativt låga ersättningar utnyttja företrädesvis pensionerad

personal, tidigare anställd i statstjänst eller i bolags- eller godsför
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

valtningar, men även i inånga fall i motsvarande förvaltningar anställd personal

i och för deltidstjänst. Denna lokalt betonade rekrytering av skogliga

biträden har stundom även kommit att omfatta inom pastoraten boende

personer utan egentlig skoglig utbildning men med större eller mindre

praktisk erfarenhet av skogsskötsel. Denna skogsbiträdesorganisation finnes

i stort sett i Göteborgs, Linköpings, Strängnäs och Luleå stift med mellan

40—50 biträden i varje stift. Inom Visby stift, där antalet biträden uppgår

till icke mindre än 60, råda särskilda förhållanden med hänsyn till de många

och små, relativt virkesfattiga boställsskogarna.

Ur skogsskötselns synpunkt måste det givetvis vara riktigt att sträva

efter en personalorganisation, som i största möjliga utsträckning tillgodoser

kravet på att skogarna bliva omhänderhavda av fullt sakkunnig personal.

Naturligt är också, att stiftsjägmästarna såsom huvudansvariga för

skötseln av kyrkoskogarna i större eller mindre utsträckning söka skapa en

sådan organisation och därvid hysa stort intresse av att erhålla få men väl

utbildade skogliga biträden. Detta synes med hänsyn till förhållandena å

arbetsmarknaden i alltmer ökad omfattning förutsätta fasta och väl avlönade

tjänster, ofta med heltidsanställning.

Från en del pastorats sida ha, framför allt tidigare, vissa betänkligheter

rests mot denna utveckling fram mot ett mindre antal fast anställda skogsbiträden.

Mest synes man ha reagerat mot det intrång i pastoratens självbestämmanderätt,

som ligger däri, att biträdena i praktiken ofta utses av

stiftsjägmästaren. Dessutom har man befarat, att administrationskostnaderna

skulle bliva onödigt höga, icke minst på grund av den ökade reseverksamhet,

som onekligen till en viss grad medföljer ett dylikt system.

Motståndet mot reformen inom de områden, där den genomförts, synes

dock numera ha i hög grad avtagit. Visserligen ha kostnaderna stigit allteftersom

en fastare skogsbiträdesorganisation genomförts men utgifterna

måste vägas mot de fördelar, varmed man här har anledning att räkna genom

en mera rationellt och effektivt bedriven skogsförvaltning.

Uppenbart är emellertid, att man icke bör forcera utvecklingen fram till

en sådan fastare skogsbiträdesorganisation. Man bör naturligtvis i största

möjliga utsträckning söka laga efter läglighet. Härvid böra stiftsjägmästarna

i sina initiativ under alla förhållanden finna det särskilt angeläget att

söka lösningar av förekommande personalfrågor i gott samförstånd med

pastoraten och alltså i frivillighetens tecken.

En icke oviktig psykologisk roll synes en namnfråga spela i detta sammanhang.

Överordnade myndigheter pläga felaktigt benämna de skogliga

biträdena »stiftsskogvaktare», oaktat lagen endast känner begreppet pastoratets

skogsbiträde». De skogliga biträdena äro valda och avlönade av pastoraten

och i främsta rummet att betrakta som deras tjänstemän. I de fall

biträdet äger skoglig utbildning, vore därför namnet »pastoratsskogvaktare >

att föredraga framför det nu brukade »stiftsskogvaktare».

Såväl vid 1948 som vid 1951 års allmänna kyrkomöten väcktes motioner

om sådan ändring av 44 § boställsordningen, att lagrummet återfinge sin ursprungliga

lydelse (motionerna nr 56 år 1948 och nr 86 år 1951). Vederbörande

kyrkomötesutskott hemställde emellertid, att motionerna icke måtte

föranleda någon kyrkomötets åtgärd (kyrkolagsutskottets betänkande nr 18

år 1948 och särskilda utskottets betänkande nr 12 år 1951). Kyrkomötena

biföl lo vad utskotten hemställt (kyrkomötesprotokollen nr 5 år 1948 och

nr 6 år 1951 ).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

Ur betänkandet av kijrkolagsutskottet år 1048 må återgivas följande.

Till belysande av de problem, som äro förknippade med de ecklesiastika

skogarnas skötsel, vill utskottet omnämna, att skogsmarken till löneboställena

omfattar en sammanlagd areal av av ungefär 272 000 hektar produktiv

skogsmark fördelad på cirka 3 000 löneboställen. Virkesförrådet uppgår till

27.8 miljoner kubikmeter, oftast av synnerligen god kvalitet. Per hektar räknat

ha de ecklesiastika skogarna större virkesförråd än de enskilda skogarna.

De ecklesiastika skogarna utgöra sålunda en för landet i allmänhet

och för pastoraten i synnerhet värdefull tillgång.

Då flertalet pastorat erhålla bidrag från kyrkofonden till gäldandet av

prästlönekostnaderna och dessa bidrag till sin storlek äro beroende bl. a. av

inkomsten från boställena på så sätt att ökad inkomst från boställena i regel

medför minskat bidrag från kyrkofonden, har kyrkofonden ett betydande

intresse av att inkomsten uthålligt bibehålies eller förbättras. Förvaltningen

av boställsskogarna är därför lika mycket ett intresse för det allmänna som

för det enskilda pastoratet.

Befogenheten för stiftsnämnderna att föreskriva, att skogsbiträde skall

anställas av två eller flera pastorat gemensamt, har av flertalet stiftsnämnder

tillämpats så, att pastoraten i görligaste mån sammanförts till distrikt

av sådan storlek, att biträde kan anställas med heltidstjänstgöring. Genom

denna åtgärd ha stiftsnämnderna velat nedbringa skogsbiträdenas antal i

avsikt att i enlighet med utskottets uttalande vid 1941 års kyrkomöte erhålla

kvalificerade biträden. -—----

Med de år 1942 vidtagna ändringarna i boställsordningen avsågs icke att

göra någon principiell omfördelning av förvaltningsbefogenheterna beträffande

boställsskogarna. Stiftsnämnden och stiftsjägmästaren fingo väl ökat

inflytande på förvaltningen, men denna tillkommer alltjämt i princip

pastoraten. Utskottet har sig också bekant, att reformen i flera stift kunnat

genomföras utan friktioner, och anser sig i närvarande läge icke i stånd att

angiva, huruvida de olägenheter, som förekommit, varit av den omfattning att

en revision kan anses påkallad av stadgandena om löneboställes skog i 3 kap.

kung''1. kungörelsen den 15 februari 1935 med bestämmelser angående tilllämpningen

av ecklesiastik boställsordning. Man synes emellertid kunna förmoda,

att där reformen medfört motsättningar, stiftsnämnderna skola finna

det angeläget att verka för en utjämning. I sådant hänseende är av vikt, att

därest skogsbiträdestjänster trots sin avsedda karaktär av arvodesbefattningar

tillsättas i fastare former, pastoraten få utöva ett tillbörligt inflytande.

Med särskild styrka gäller detta om befattningshavarna tillförsäkras

pensionsrätt. Vidare är det angeläget att av den för dem gällande instruktionen

klart framgår, att de hava att betrakta pastoraten såsom sina arbetsgivare.

Med hänsyn till den korta tid som nuvarande bestämmelser gällt och till

att de, såvitt utskottet nu kunnat bedöma, riktigt tillämpade äro ändamålsenliga,

finner utskottet sig icke kunna tillstyrka, att de nu göras till föremål

för omprövning.

I betänkandet av särskilda utskottet år 1951 anfördes.

Avsikten med den år 1942 genomförda förändringen var att möjliggöra

en rationalisering av boställsskogarnas vård till bästa även för pastoraten.

Reformen skulle alltså genomföras i pastoratens eget intresse och det förutsattes,

att den skulle företagas i samförstånd med dem. Skulle den på sina

håll ha genomförts utan hänsynstagande till de enskilda pastoratens berättigade

intressen och önskemål, har detta icke skett i överensstämmelse med

lagens syfte.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

Enligt utskottets mening äga de skäl, som av kyrkolagsutskottet vid 1948

års kyrkomöte anfördes för ett avstyrkande av samma motion, alltjämt

giltighet. Utskottet anser sig därför ej kunna tillstyrka något förslag till

ändring av gällande bestämmelser.

Vid 1951 års riksdags höstsession framställde herr Pettersson i Ersbacken

en interpellation till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, i

vilken interpellanten frågade,

1) om statsrådet vore villig att medverka till en närmare utredning av

frågan, huruvida den nuvarande ordningen beträffande förvaltningen av pastoratens

boställsskogar kunde sägas vara i överensstämmelse med de principer,

som lågo till grund för 1932 års ecklesiastika boställsordning, samt

huruvida de av stiftsnämnderna vidtagna åtgärderna att tvångsvis sammanföra

flera pastorat i gemensamma skogsbiträdesdistrikt hade skett med vederbörligt

hänsynstagande till de enskilda pastoratens intressen och önskemål,

samt

2) huruvida statsrådet, om det vid en dylik utredning skulle visa sig att

stiftsnämndernas åtgärder i fråga om skogsförvaltningen icke stode i överensstämmelse

med lagens syfte, vore villig att vidta erforderliga åtgärder

för att pastoraten skulle återfå sin självbestämningsrätt i fråga om sina

skogar.

I sitt svar på interpellationen fann departementschefen, att interpellantens

första fråga måste besvaras nekande, vid vilket förhållande även svaret

på den andra frågan vore givet (andra kammarens protokoll den 13 december

1951, § 7).

Yttrandena.

Kammarkollegium samt stiftsnämnderna i Linköping och Västerås anse

den av motionärerna begärda utredningen opåkällad. Majoriteten inom

stiftsnämnden i Uppsala samt styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund

ifrågasätta utredning. De uppställa emellertid i någon mån andra utredningsmål

än vad motionärerna gjort. En ledamot av stiftsnämnden i Uppsala

tillstyrker utredning rörande de av motionärerna avsedda förhållandena.

Rörande 1932 års evcklesiastika boställsordning anför stystyrelsen

för Svenska pastoratens riksförbund.

Den reform av förvaltningsordningen för prästboställena, som genomfördes

år 1932, var uttryck för följande grundsatser:

1) Prästboställena äro till största delen anskaffade av vederbörande församling

själv eller donerade av enskilda personer till församlingen eller dess

kyrka för att utgöra löneförmån för församlingens prästerskap. Till mindre

del äro boställen upplåtna av staten, även i detta fall till avlöningsförmån

för viss församlings prästerskap.

2) Följaktligen skulle avkastningen av ettvart boställe användas till avlönande

av prästerskapet i den församling, som anskaffat bostället eller fått

det donerat eller upplåtet till sig.

3) Församlingen eller — om två eller flera församlingar sammanförts till

ett pastorat — detta skall självt förvalta de boställen, vilkas avkastning det

får använda till avlönande av sina präster.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

4) Då boställena äro bundna till visst ändamål, äger det allmänna kontrollera,

dels att boställena icke användas för annat ändamål, dels ock att

förvaltningen är så god, att en skälig avkastning utvinns till betalande av

lönekostnaderna. För denna kontroll har det allmänna inrättat särskilda

organ, boställs- och stiftsnämnder, i vilka såväl kyrkliga som statliga intressen

äro företrädda.

Beträffande särskilt förvaltningen av boställsskogarna, om vilka motionen

handlar, har kontrollen att tillse, alt skogsvården icke eftersätts. I

princip är denna uppgift av alldeles samma art som den uppsikt, skogsvårdsstyrelserna

utöva över enskilda skogar. Under förarbetena till boställsordningen

övervägdes att låta skogsvårdsstyrelserna överta kontrollen över

boställsskogarna. Att frågan icke löstes på detta sätt, berodde på att skogsvårdsstyrelsernas

dåvarande centralorgan, skogsvårdsstyrelsernas förbunds

centralråd, avböjde uppgiften av den grund, att skogsvårdsstyrelserna och

deras personal vid denna tid voro alltför arbetstyngda för att lämpligen

kunna åta sig ytterligare skogar.

År 1932 föreskrevs, att ettvart pastorat, som förvaltade boställsskog, skulle

anställa ett skogligt biträde. Detta biträde fick pastoratet självt utse, men

valet skulle underställas stiftsnämndens prövning och fastställelse. Grunden

till underställningsskyldigheten var, att man ville skapa en garanti för

att icke några direkt olämpliga biträden anställdes. Stiftsnämnden kunde

endast undanröja verkställt val, icke utse annan i den valdes ställe.

Det skogliga biträdet var sålunda en rent kommunal funktionär, som hade

pastoratsorganen till huvud- och förmän och icke alls var underställt stiftsnämndens

eller dess tjänstemäns befäl. Det var också pastoratets sak att

bestämma om ersättning till biträdet.

Lagändringen år 1 94 2 avsåg alt slärka stiftsnämndens inflytande

på skogsförvaltningen, uttalar kammarkollegium, som rörande anledningen

härtill anför följande.

Det sätt, varpå boställena förvaltas, är av intresse ej endast för vederbörande

pastorat utan ock för kyrkofonden. Därest avkastningen av boställena

samt andra präst- och kyrkomusikerlönetillgångar inom ett pastorat jämte

en utdebitering inom pastoratet intill visst av Kung], Maj:t för varje år bestämt

öretal per skattekrona icke förslå till gäldande av pastoratets prästoch

kyrkomusikerlönekostnader, skall nämligen ur fonden utgå tillskott för

täckande av bristen. Å andra sidan skall, därest förstnämnda lönetillgångar

lämna så stor behållen avkastning, att därå uppkommer överskott, sedan

berörda lönekostnader blivit täckta, till fonden inlevereras hälften av överskottet.

Fonden finansieras till större delen genom den allmänna kyrkoavgiften,

som utdebiteras på skattekronorna inom rikets alla pastorat. Det är

i följd härav uppenbarligen ett betydande allmänt intresse, att boställena

förvaltas på sådant sätt, att en god och jämn avkastning utvinnes. Med hänsyn

härtill måste pastoratens boställsförvaltning underkastas erforderlig

kontroll. Att sådan kontroll är i särskild grad påkallad såvitt angår ,skogsförvaltningen,

uttalades redan i förarbetena till boställsordningen. Det

framhölls i desamma, att beträffande boställsskogarna möjligheten att för

ernående av tillfälliga ekonomiska lättnader lösgöra och konsumera kapitalvärden

vore avsevärt större än beträffande jordbruken och att en dylik

kapitalkonsumtion i fråga om skogen medförde större och mera svårbotade

skador än i fråga om jordbruken.

Initiativet till lagändringen 1942 togs av stiftsnämnden i Uppsala, som

närmare påvisade olägenheterna ur skogsvårdssvnpunkt av de tidigare gäl
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

7

lande bestämmelserna. Dessa bestämmelser hade sålunda bl. a. medfört, att

stiftsnämnden ofta nog nödgats såsom skogsbiträde godtaga en person, som

varit mindre lämplig för uppdraget, ävensom att skogsbiträdesbefattningarna

i betydande utsträckning blivit utpräglade bisysslor, som fått stå tillbaka

för biträdenas andra arbetsuppgifter. Den av stiftsnämnden i Uppsala

uttalade uppfattningen delades av flertalet övriga stiftsnämnder och myndigheter.

Genom reformen vanns i huvudsak, att stiftsnämnden fick möjlighet tillse

att uppdraget i fråga om skogsskötseln blev anförtrott åt en härför väl

skickad person, som erhöll ett skäligt arvode, samt att ett skogsbiträde

kunde anställas för flera pastorat, varigenom biträdet kunde bliva heltidsanställt.

Pastoraten fingo emellertid alltfort genom val utöva inflytande vid

tillsättningen. Vidare bereddes — enligt tillämpningsföreskrifterna till boställsordningen,

3 kap., A, 1 § — pastoraten tillfälle att yttra sig beträffande

tillsättning av skogsbiträde gemensamt för flera pastorat (bildande av s. k.

skogsbiträdesdistrikt), beträffande biträdes avlöning och tjänstgöringsförhållanden

m. m. Slutligen må erinras om pastoratens rätt att i de särskilda

fallen genom besvär få stiftsnämndens beslut i ämnet underställda Kungl.

Maj :ts prövning.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund yttrar i fråga om 1942 års

reform.

Reformen avsåg — om man tar hänsyn endast till den del, vari riksdagen

medverkade och som innefattade ändring i 44 § ecklesiastik boställsordning

— icke mer än att pastoraten skulle kunna sammanföras till distrikt

med gemensamt skogligt biträde. Detta sammanförande fick till följd, att

föreskrifter måste meddelas för det fall, att pastoraten inom ett distrikt

icke blevo eniga om valet av skogsbiträde eller om avlöningen till biträdet.

Föreskriften innebar, att avgörandet i sådana fall lades i stiftsnämndens

hand.

I förarbetena till reformen betonades, att det icke var fråga om att förringa

skogsbiträdesbefattningens kommunala karaktär. Även efter reformen

äro biträdena enligt lagen att anse som arvodestagare och ej som löntagare.

Även om införandet av gemensamma skogsbiträden i viss mån inskränkte

pastoratens rörelsefrihet vid skogsförvaltningen, så är det dock de efterföljande

administrativa bestämmelserna och — i några stift sättet för reformens

genomförande — som väckt det missnöje, varom i motionen talas.

Dessa bestämmelser förvandlade nämligen i realiteten skogsbiträdena från

pastoratens till stiftsnämndens tjänstemän. Det må blott erinras om att

enligt dessa bestämmelser stiftsnämnden har att »bestämma de arbetsuppgifter,

som av skogsbiträdet skola för pastoratens räkning fullgöras». Stiftsnämnden

bemyndigades också att utfärda arbetsordningar för skogsbiträdena.

Rörande verkningarna av 1 9 4 2 års författningsändringar

samt behovet av utredning härom anför kammarkollegiet.

Den av statsmakterna år 1942 beslutade lagändringen åsyftade en bättre

kontroll av skogsbiträdespersonalens kompetens samt duglighet och intresse

för uppgiften. Skogsbiträdet är emellertid fortfarande anställt hos pastoratet

och verkställer utstämplingar för dess räkning enligt planen samt

övervakar utförandet av beslutade skogsvårdsåtgärder. Pastoratet får självt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

besluta försäljning, skogsavverkning och skogsvårdsåtgärder samt tillgodogöra

sig den resterande skogsavkastningen. EU pastorat med intresse för

att på bästa sätt förvalta skogarna kan svårligen ha blivit lidande på 1942

års reform.

Stiftsnämndens ökade inflytande på utseendet av slcogsbiträdena innebar

en modifikation av 1932 års lagstiftning men kan enligt kollegiets mening

icke betecknas såsom stridande mot dess princip om pastoratsförvaltning

av skogen. Den effektivisering av skogsvården, som 1942 års lagändring

avsåg att medföra, var av intresse för såväl det allmänna som pastoraten.

Det torde icke kunna med fog göras gällande, att de åsyftade fördelaktiga

verkningarna för skogsvården skulle ha uteblivit. Att under sådana omständigheter

nu företaga en utredning rörande den principiella betydelsen av

1942 års lagändring förefaller knappast vara av praktiskt värde.

Stiftsnämnderna i Linköping och Västerås redogöra i sina avstyrkande

yttranden för nämndernas erfarenheter av gällande ordning.

Majoriteten inom stiftsnämnden i Uppsala anser den begärda utredningen

i sak otillräckligt motiverad. Emellertid anför nämnden vidare följande.

Vid ett ställningstagande för eller emot en utredning synes man emellertid

ej böra förbigå den opposition som, främst inom vissa pastoratsförbund,

kommit till synes i denna angelägenhet. En förutsättning för att en utredning

i dessa frågor skulle få någon mening måste emellertid vara, att den

lades upp på ett sätt som medgåve en allsidig belysning av möjligheterna

att inom ramen av 1932 års lagstiftning åstadkomma en tillfredsställande

hushållning med de ecklesiastika skogstillgångarna. Direktiven borde sålunda

jämväl omfatta uppdrag att undersöka, vilka anledningarna varit till

det initiativ till ändring av boställsordningen som togs 1941 samt till det

sätt, varpå de nya lagbestämmelserna i vissa stift tillämpats. Den nya ordningens

inverkan på boställsskogarnas skötsel och tillstånd borde härvid

även belysas i den mån så utredningsmässigt vore möjligt.

Enär det ofta gjorts gällande att pastoratens självbestämmanderätt blivit

obehörigen inskränkt genom det sätt, varpå 1942 års lagändringar tillämpats,

borde även sådana frågor vid en eventuell utredning uppmärksammas.

Stiftsnämnden har för sin del intet att erinra emot att en utredning kommer

till stånd, dock endast under förutsättning, att ramen för densamma

vidgas på sätt här angivits.

Eu ledamot av stiftsnämnden i Uppsala yttrar bl. a.

Olust och missnöje hava i olika sammanhang kommit till uttryck i fråga

om tillämpningen i vissa fall av 1942 års lagstiftning. Vilken grund denna

missnöjesyttring än må hava, måste det ur alla synpunkter anses önskvärt

för att icke säga nödvändigt, att varje åtgärd tillvaratages, som är ägnad att

befordra ett gott och förtroendefullt samarbete mellan de olika myndigheter,

som hava att — var och en med sitt uppdrag — handhava den ecklesiastika

boställsförvaltningen.

Den av motionärerna begärda utredningen förefaller vara en sådan åtgärd.

Man kan förmoda, att genom en sådan utredning klargörande principer

och riktlinjer skulle framkomma, ägnade att undanröja de olika uppfattningar

i fråga om lagstiftningens mål och medel, som hittills kommit

till uttryck.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund anför slutligen.

Då pastoratets tidigare förvaltning av boställsskogarna självfallet huvudsakligen

utövades genom skogsbiträdet, har följden av att detta ställts un
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

9

der stiftsnämndens befäl blivit, att i realiteten själva boställsförvaltningen

helt eller delvis övergått från pastoraten till stiftsjägmästaren. I ett ytterlighetsfall

— som visserligen icke sanktionerats av vederbörande stiftsnämnd

— har det t. o. in. gått så långt, att pastoratets befattning med boställsskogarna

inskränkts till att då och då ta emot postanvisningar från

skogsbiträdet å skogsavkastning, som detta utvunnit ur pastoratets boställsskogar

utan att pastoratet ens haft möjlighet att kontrollera beloppens

riktighet, långt mindre inverka på hur förvaltningen skedde.

I praktiken ha de nya föreskrifterna fallit mycket olika ut. I ett antal

stift, där stiftsnämnd och stiftsjägmästare haft förståelse för värdet av

kommunal självstyrelse, har reformen genomförts med mjukt handlag och

i samförstånd med pastoraten. I dessa stift har missnöjet med reformen

icke framträtt så starkt. I andra stift, där vederbörande myndigheter icke

beaktat värdet av den kommunala självstyrelsen, har reformen genomförts

med mindre hänsynstagande till pastoratens önskemål. I dessa stift har

missnöjet med reformen varit och är ännu mycket utbrett bland pastoratens

medlemmar och självstyrelseorgan. Det var sålunda detta missnöje,

som gav den första stöten till bildande av pastoratsförbunden. Vidare har

ett stort antal överklaganden av stiftsnämndernas beslut i hithörande frågor

förekommit. Samarbetet mellan stiftsjägmästaren och pastoratsorganen,

vilket i de flesta stiften är gott, har i de stift, som nu äro i fråga, lidit

och är i något fall praktiskt taget obefintligt. Detta är så mycket mera beklagligt,

som ju villkoret för att ett gott skogligt resultat skall nås, är att sådant

samarbete kan ske i en anda av samförstånd och endräkt.

En annan följd av 1942 års reform har blivit, att boställsförvaltningen i

hög grad fördyrats. Detta kan kanske anses vara en naturlig följd av utvecklingen,

i den mån kostnadsökningen nämligen beror på ökade utgifter

för skogsbiträdenas avlöning och pensionering. Men till stor del beror ökningen

på att skogsbiträdena ha stora distrikt, inom vilka de måste resa.

Detta drar med sig kostnader för resor och traktamenten — i stor utsträckning

för tjänstebilar. Resorna ta f. ö. i anspråk en mycket betydande del av

skogsbiträdenas tid, varigenom den effektiva arbetstiden i åtskilliga fall

blir liten.

Allt som allt ha kostnaderna för skogsförvaltningen mångdubblats genom

1942 års reform.

Styrelsen är för sin del av den meningen, att det nuvarande tillståndet är

otillfredsställande och att i varje fall tillämpningsföreskrifterna höra ändras.

Därvid bör eftersträvas att — utan eftersättande av kraven på god

skogsvård och på kontroll över förvaltningen — den kommunala självstyrelsens

grundsatser på detta område komma till sin rätt. Hur i övrigt detaljerna

böra utformas svnes höra bli föremål för utredning och överväganden.

Utskottet.

År 1942 ändrades 44 § 19152 års ecklesiastika hoställsordning samt tillämpningsföreskrifterna

till boställsordningen. Verkningarna av dessa ändringar

ha enligt motionärernas uppfattning blivit av den art, att de knappast kunna

sägas stå i överensstämmelse med principerna i boställsordningen. Närmare

utredning i ämnet påkallas i motionen.

Enligt boställsordningen skall ecklesiastikt löneboställe förvaltas av pastoratet.

Vid sin förvaltning har pastoratet emellertid alt iaktaga de särskilda

förvaltningsbestämmclser som finnas intagna i boställsordningen. Dessa in
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

ledas, såvitt rör löneboställes skog, med den av motionärerna berörda 44 §.

I sin ursprungliga lydelse innehöll paragrafen huvudsakligen endast att

för skötseln av skogen skulle hos pastoratet vara anställd en person med

skoglig utbildning samt att valet av detta skogsbiträde skulle för prövning

och godkännande underställas stiftsnämnden. Enligt de år 1935 utfärdade

lillämpningsbestämmelserna till boställsordningen skulle val av skogsbiträde

i regel avse en tid av högst två år i sänder.

Författningsändringarna år 1942 åsyftade att till gagn för skogsvården

stärka stiftsnämndens inflytande på förvaltningen av boställsskog. 1 detta

syfte upptogos i 44 § boställsordningen stadganden om behörighet för nämnden

att sammanföra två eller flera pastorat till ett distrikt med gemensamt

skogsbiträde, att i vidare mån än tidigare pröva vem som skall anställas såsom

skogsbiträde samt att bestämma arvode till biträdet. Ändringarna i

tillämpningsbestämmelserna följde i stort sett riktlinjer som angåvos i propositionen

om ändring i boställsordningen och som av riksdagen lämnades

utan erinran. Genom de ändrade tillämpningsbestämmelserna gavs åt stiftsnämnd

vidsträckt bestämmanderätt även i avseende å skogsbiträdes anställningstid,

arbetsuppgifter, boningsort, entledigande m. m. Innan beslut fattas

i nu berörda frågor skall dock pastoratet i allmänhet lämnas tillfälle

yttra sig.

I motioner vid 1948 och 1951 års kyrkomöten hemställdes om åtgärder för

att pastoraten skulle återfå den befogenhet i fråga om boställsskogarna som

varit dem given i 1932 års boställsordning. Motionerna föranledde icke någon

kyrkomötets åtgärd.

Nu föreliggande motion synes vara av mera begränsad räckvidd än nyssnämnda

motioner. Huruvida de år 1942 införda författningsbestämmelserna

i och för sig äro stridande mot boställsordningens huvudprinciper och alltså

till äventyrs böra slopas, torde nämligen icke i första hand vara vad motionärerna

önska få utrett. En utredning härom skulle f. ö. — såsom antytts

av stiftsnämnden i Uppsala — med nödvändighet behöva klarlägga också

möjligheterna att inom ramen av 1932 års lagstiftning i dess ursprungliga

gestaltning åstadkomma en sådan hushållning med de ecklesiastika skogstillgångarna

att behovet av de år 1942 genomförda författningsändringarna

bortfölle. Utskottet vill icke föreslå en skrivelse till Kungl Maj :t med hemställan

om en så vittfamnande utredning.

Vad motionärerna med styrka hävda är däremot att tillämpningen av 1942

års bestämmelser icke varit tillfredsställande. Principen att pastoratet innehar

förvaltningsbefogenhelen beträffande boställsskog anses ha inom stora

delar av stiftsnämndernas förvaltningsområden mer och mer negligerats.

Vidare uppgives i motionen, att ett antal stiftsnämnders handhavande av

sina befogenheter att sammanföra flera pastorat till ett skogsbiträdesdistrikt

knappast skett med vederbörligt hänsynstagande till de enskilda pastoratens

berättigade intressen och önskemål.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

I vad mån de av motionärerna angivna bristerna vid tillämpningen av

boställsordningen äro av allvarligare art synes vanskligt att avgöra. Utskottet

vill erinra om några tidigare bedömanden av spörsmålet. Kyrkolagsutskottet

vid 1948 års kyrkomöte ansåg sig icke i stånd att angiva, huruvida de olägenheter

av 1942 års reform som förekommit varit av den omfattning, att en

revision av tillämpningsbestämmelserna kunde anses påkallad. Särskilda utskottet

vid 1951 års kyrkomöte uttalade att, om 1942 års reform på sina

håll skulle ha genomförts utan hänsynstagande till de enskilda pastoratens

berättigade intressen och önskemål, detta icke hade skett i överensstämmelse

med lagens syfte. Chefen för ecklesiastikdepartementet anförde vid

1951 års riksdags höstsession i interpellationssvar till herr Pettersson i

Ersbacken, att han icke funnit någon anledning misstänka, att den nuvarande

ordningen beträffande förvaltningen av boställsskogarna icke skulle

— i de hänseenden, som interpellanten närmast syntes åsyfta — stå i överensstämmelse

med de principer, som låge till grund för den gällande boställsordningen.

Ej heller, uttalade departementschefen, kände han till något

fall, då de av stiftsnämnderna vidtagna åtgärderna att tvångsvis sammanföra

flera pastorat i gemensamma distrikt skulle ha skett utan vederbörligt

hänsynstagande till de enskilda pastoratens intressen och önskemål. Om

så likväl förekommit, hade givetvis rättelse i första hand bort sökas genom

fullföljd av talan i vederbörlig ordning mot ett dylikt beslut. Departementschefen

förklarade sig följaktligen icke vilja medverka till en av interpellanten

begärd utredning, motsvarande den varom hemställts i förevarande

motion. Självklart vore emellertid, att departementschefen även i fortsättningen

skulle med uppmärksamhet följa detta spörsmål.

Enligt utskottets uppfattning berör motionen frågor av stor betydelse för

en god skötsel av pastoratens boställsskogar. Den i motionen återgivna uppfattningen,

att sammanförande av pastorat till ett skogsbiträdesdistrikt

mångenstädes skulle ha varit till skada ur ekonomisk synpunkt, torde visserligen

knappast uppbäras av en allmän opinion bland pastoraten. Att

i vissa fall motsättningar mellan stiftsnämnd och pastorat beträffande skogsförvaltningen

förekommit är dock ovedersägligt. Detta förhållande synes utskottet

beklagligt, bl. a. emedan det kan medföra risk för att pastoratens

intresse för förvaltningen kan försvagas. Här antydda olägenheter torde likväl

vara begränsade till ett fåtal stift. De synas icke vara av sådan storlek,

att en särskild utredning om tillämpningen av boställsordningen kan anses

nödvändig. Utskottet vill emellertid understryka betydelsen av att stiftsnämnderna

— såsom 1948 års kyrkolagsutskott ansåg sig kunna förmoda —

skola finna det angeläget att verka för en utjämning av möjligen förekommande

motsättningar. Utskottet anser det också vara av synnerligt värde, att

chefen för ecklesiastikdepartementet såsom framgår av hans ovannämnda

interpellationssvar har sin uppmärksamhet riktad på frågan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 145, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 november 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Carl Eriksson, Albert Hermansson,

Eskilsson, Ivar Nilzon, Boo, Sten, John Johansson och Spetz;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, St j är ne, Ericsson

i Sörsjön, Åhman, Jansson i Aspeboda, Andersson i Ryggestad och Nilsson i

Bästekille*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

»

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

523133

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.