Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939
1952-02-19 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1952:4, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
1
Nr 4.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939 (nr
608) om enskilda vägar.
Genom en den 21 december 1951 dagtecknad proposition, nr 11, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om tillägg till lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.
Härigenom förordnas att till lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar
skall fogas ett nytt kapitel, betecknat 4 kap., av nedan angiven lydelse.
4 KAP.
Skogsvägar.
94 §.
I fråga om väg, som huvudsakligen är avsedd för utforsling av skogsprodukter
från skog (skogsväg), skola, förutom vad i 1 kap. finnes föreskrivet,
de i 2 kap. meddelade bestämmelserna äga tillämpning med de avvikelser i
särskilda fall som nedan stadgas.
95 §.
Då särskilda skäl därtill äro, må vid fördelning av väghållningsskyldigheten
för skogsväg mellan fastigheter, å vilka skog finnes, jämkning i de i 11 §
stadgade grunderna ske med hänsyn till vad som kan finnas skäligt för
främjande av god skogshushållning; dock må ej i något fall å fastighet läggas
större andel än som svarar mot dess nytta av vägen.
96 §.
Beträffande gemensam väghållning å skogsväg må, om det finnes lämpligen
kunna ske, vid förrättning bestämmas, att uttaxering av bidrag för
väghållning i första hand skall, helt eller till viss angiven del, ske i form av
avgifter å skogsprodukter, som transporteras å vägen (vägavgifter). Även
om så sker skola i vanlig ordning fastställas andelstal. Dessa skola dock ligga
1 Uihany lill riksdagens protokoll l!).r>2. 0 samt. 3 and. Nr i.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
till grund för uttaxering endast i den mån det visar sig att den på dem belöpande
kostnaden icke täckes av vägavgifter.
Meddelas beslut enligt första stycket skall vid förrättningen även fastställas,
till vilka högsta och lägsta belopp vägavgifter i olika fall må bestämmas.
Därvid skola de för fördelning av väghållningsskyldigheten gällande
grunderna iakttagas.
97 §.
Vid förrättning må jämväl bestämmas, att sådan ersättning som avses i
9 § tredje stycket skall beträffande transport av skogsprodukter å skogsväg
utgå i form av vägavgifter. Även i detta fall skall vid förrättningen fastställas,
med vilka högsta och lägsta belopp sådana avgifter må uttagas.
98 §.
Det åligger envar som äger begagna skogsväg för utforsling av skogsprodukter
mot erläggande av vägavgift att, i den mån styrelsen det begär och å
tid som styrelsen bestämmer, varje år till denna lämna skriftliga uppgifter
om den mängd skogsprodukter han under det senaste året transporterat
och den mängd han under det kommande året ämnar transportera på olika
delar av vägen.
Försummar någon att fullgöra honom enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighet,
äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra
sådan skyldighet.
99 §.
Har vid förrättning eller genom dom bestämts, att kostnad för väghållning
skall gäldas medelst vägavgifter, må frågan därom eller om avgifternas
högsta och lägsta belopp återupptagas vid ny förrättning, förutom i fall som
i 65 § avses, sedan fem år förflutit från det frågan om avgifterna blivit
genom förrättning eller dom avgjord eller efter den kortare tid som vid förrättning
eller genom dom kan hava bestämts för avgifternas giltighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.
Ändå att förrättningsförfarande inletts före nämnda dag, må vad nu stadgats
tillämpas å ärendets prövning och fortsatta handläggning, såframt ej
förrättningen blivit före nämnda tidpunkt förklarad avslutad. Har väghållningsskyldighet
blivit bestämd i enlighet med äldre lag, äger väghållningsskyldig
påkalla ny förrättning för tillämpning av vad som stadgats om vägavgifter.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för lagförslaget får utskottet, i
den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
3
Propositionens huvudsakliga innehåll.
1. Beträffande grunderna för fördelning av skyldigheten att deltaga i väghållning
stadgas i 11 § lagen om enskilda vägar att fördelningen skall ske
med hänsyn till den omfattning, vari fastigheterna beräknas komfna att
begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som
svarar mot dess nytta av vägen.
I detta hänseende föreslås för skogsvägarnas del ett särskilt stadgande av
innehåll att, då särskilda skäl därtill äro, vid fördelning av väghållningsskyldigheten
mellan skogsfastigheter jämkning i principen om omfattningen
av begagnandet såsom grund för fördelningen må ske med hänsyn till vad
som kan finnas skäligt för främjande av god skogshushållning.
2. Väghållningsskyldigheten skall enligt lagen om enskilda vägar av de
väghållningsskyldiga fullgöras antingen gemensamt efter vid förrättning
fastställda andelstal eller efter vägdelning (väglotter).
Systemet med andelstal vid gemensam väghållning föreslås i fråga om
skogsvägar bliva kompletterat så att möjlighet skapas att vid förrättning
bestämma att uttaxering av bidrag för väghållning i första hand skall, helt
eller till viss angiven del, ske i form av vägavgifter å skogsprodukter, som
transporteras på vägen, och att uttaxering på grund av andelstal i sådant
hänseende skall ske endast om och i den mån vad som influtit genom vägavgifter
icke förslår till gäldande av samfällighetens på dessa andelstal belöpande
utgifter. Vägavgifter må tillämpas endast i fall där det befinnes lämpligen
kunna ske. Även s. k. slitageersättning må kunna bestämmas skola
utgå i form av vägavgifter. Vid förrättning skall fastställas till vilka högsta
och lägsta belopp vägavgifter må bestämmas. För debiteringen av vägavgifter
föreslås deklarationsskyldighet för dem som äga begagna vägen för utforsling
av skogsprodukter mot erläggande av vägavgift.
De föreslagna ändringarna ha upptagits i ett nytt kapitel i lagen, 4 kap.,
med rubriken »Skogsvägar».
Inledning.
I likalydande motioner till 1944 års lagtima riksdag (FK nr 257 och AK
nr 420) begärdes utredning och förslag angående fördelning av kostnad för
byggande och underhåll av skogsvägar. Väglagens principer ansågos ej lämpliga
och rättvisa i ett sådant fall, då en skogsägare hade mycken avverkningsbar
skog, medan en annan hade ännu icke avverkningsbar skog och således
ringa användning för vägen under de närmaste åren. Underhållsfrågan
hade i många fall, där förrättning enligt väglagen ej hållits, ordnats så, att
saluvirket belastats med viss avgift per kubikmeter eller kubikfot att användas
till vägens underhåll och amortering av den del av vägkostnaden, som ej
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
täcktes av statsbidrag, eller alltså samma grunder som för amortering och
underhåll av flottleder.
Jordbruksutskottet tillstyrkte (uti. nr 38) enhälligt motionerna. Utan
att närmare vilja fatta ståndpunkt till motionärernas förslag ansåge sig utskottet
kunna tillstyrka en utredning i syfte att ernå en lämpligare grund
för fördelning av kostnaderna. Vid utredningsarbetet borde beaktas den
principiella skillnaden mellan anläggnings- och underhållskostnaderna. De
senare kunde måhända lämpligen uttagas på det av motionärerna föreslagna
sättet, d. v. s. enligt samma grunder som tillämpades beträffande amorterings-
och underhållskostnader för flottleder. Beträffande anläggningskostnaderna
borde även övervägas huruvida kostnaderna kunde fördelas med
hänsyn i första hand till storleken av den areal och helst även bonitet och
relativa skogstillgång, för vilken envar intressent i företaget kunde beräknas
få nytta av detsamma. I övrigt ansåges ej lämpligt att uppdraga några
riktlinjer för utredningsarbetet.
I skrivelse nr 271 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj :t i enlighet med
vad i utskottsutlåtandet förordats måtte låta verkställa utredning angående
fördelning av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar samt för
riksdagen framlägga de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.
Den 2 juni 1944 uppdrog Kungl. Maj:t åt skogsstyrelsen att i samråd med
lantmäteristyrelsen och med beaktande av vad i utskottsutlåtandet anförts
verkställa utredning och upprätta förslag. Sedermera medgav Kungl. Maj :t
genom brev den 30 januari 1948 skogsstyrelsen att såsom sakkunnig vid utredningen
anlita revisionssekreteraren Hugo Digman.
Därefter överlämnade skogsstyrelsen den 28 januari 1949 i samråd med
lantmäteristyrelsen som eget förslag en av den sakkunnige i samråd med
styrelserna upprättad, den 3 december 1948 dagtecknad promemoria angående
ändrade grunder för fördelning och uttagande av kostnad för byggande
och underhåll av skogsvägar (SOU 1949: 34).
över promemorian med därvid fogat lagförslag avgåvos efter remiss utlåtanden
av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen (med bifogande
av yttranden från samtliga överlantmätare och Sveriges förrättnmgsmannaförening
för enskilda vägar), väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
samtliga skogsvårdsstyrelser, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Älvsborgs, Västmanlands, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund
(med bifogande av yttrande från Sveriges skogsägareföreningars riksförbund),
Sveriges skogsägareförbund och svenska vägföreningen. Därjämte
må nämnas, att länsstyrelsen i Värmlands län bifogat yttranden från Värmlands
förenade skogsägare, förening u. p. a., och Billeruds aktiebolag, att
länsstyrelsen i Västernorrlands län bifogat yttranden från Medelpads skogsägareförening
u. p. a., Kramfors aktiebolag och Sundsvallsbolagens gemensamma
förvaltningsaktiebolag samt att vid länsstyrelsernas i Jönköpings,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens läns yttranden fogats yttranden
från vägförvaltningarna i länen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
5
Den 3 februari 1950 förordnade Kungl. Maj:t efter hemställan av dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson
att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över ett förslag till lag om ändring i
lagen om enskilda vägar. Förslaget hade inom departementet upprättats på
grundval av ovannämnda promemoria.
Yttranden av lagrådet ha föranlett att lagförslaget i väsentliga hänseenden
omarbetats, innan det efter föredragning av statsrådet Hjalmar Nilson genom
förevarande proposition förelagts riksdagen.
Det genom propositionen framlagda lagförslaget, som endast avser skogsvägar,
berör dels de allmänna grunderna för väghållning skostnadernas
fördelning och dels frågan om införande av vägavgifter.
Gällande bestämmelser.
Lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar innehåller nu tre kapitel.
I 1 kap. (1—5 §§) ha inledande bestämmelser upptagits. 2 kap. (6—70 §§)
behandlar enskilda vägar i allmänhet. Bestämmelser om vissa vägar inom
områden med tätare bebyggelse följa därefter i 3 kap. (71—93 §§). De
grundläggande principerna i lagen äro, såvitt nu är i fråga, följande.
Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning
(3 §).
I vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för två eller flera fastigheters
ändamålsenliga brukande, skola dessa samfällt deltaga. Vägunderhåll
och vinterväghållning ombesörjes samfällt av de fastigheter, som ha nytta
av vägen (10 §).
Skyldigheten att deltaga i väghållning fördelas mellan de fastigheter, vilka
skyldigheten åligger, med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas komma
att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel
än som svarar mot dess nytta av vägen (11 §).
Väghållningen skall av de väghållningsskyldiga utföras antingen gemensamt
efter andelstal eller efter fördelning på väglotter (12 §).
Andelstalen ligga till grund för uttaxering för vägsamfällighetens medelsbehov,
för fördelning av ansvarigheten för samfällighetens förbindelser och
för rösträtt vid sammanträde med de väghållningsskyldiga.
Upplåtes rätt för fastighet att begagna väg som farväg utan att fastigheten
älägges att med viss andel deltaga i väghållningen, åligger fastigheten skyldighet
att utgiva ersättning för slitning av vägbanan (»slitageersättning»),
som skall utgå med visst belopp årligen i förskott (9 § tredje och fjärde
styckena).
Fördelning av väghållningsskyldigheten i andelstal eller väglotter och bestämmande
av slitageersättning sker vid förrättning (15 §). Inträda ändrade
förhållanden, som i synnerlig mån inverka på frågan, äger envar sakägare
påkalla frågans återupptagande vid ny förrättning (65 §). Länssty
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
relsen förordnar till förrättningsman lantmätare eller annan lämplig person.
Förrättningsmannen skall, om han finner det nödigt eller någon av sakägarna
begär det, biträdas av två gode män.
Vid gemensam väghållning (efter andelstal) skola fastigheterna utgöra en
samfällighet, där styrelsen ombesörjer den gemensamma väghållningen. De
väghållningsskyldigas rätt att besluta utövas å sammanträde, där rösträtten
bestämmes efter de fastställda andelstalen (med vissa modifikationer). Vägsamfällighetens
medelsbehov skall, där det ej fylles genom andra inkomster,
täckas genom uttaxering. Styrelsen uppgör för varje år förslag till utgiftsoch
inkomststat samt debiteringslängd. Förslå ej influtna medel, skall styrelsen
uttaxera och indriva erforderliga belopp. Vägsamfällighet har för uttaxerat
belopp förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Styrelsen äger
med stöd av beslut å sammanträde med de väghållningsskyldiga upptaga
lån, som, där det ej skall infrias inom ett år, skall återgäldas genom årlig
amortering efter viss plan.
Statsunderstöd kan utgå till byggande av skogsvägar enligt kungörelserna
den 30 juni 1943 (nr 530; ändrad genom SFS nr 775/1945, 286/1947, 585/
1950 och 200/1951) angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader
m. m. samt den 6 juni 1941 (nr 492; ändrad genom SFS nr 531/
1943) angående lån från skogsväglånefonden.
I. De allmänna grunderna för väghållningskostnadernas fördelning.
Promemorian.
I promemorian har gjorts en undersökning av vilka allmänna grunder
som skulle kunna tillämpas för fördelningen av väghållningskostnaden, då
fråga vore om skogsvägar.
Undersökningen har utmynnat i att utgångspunkt och grundläggande faktorer
borde vara den produktiva arealen av varje fastighets andel i nyttoområdet
på ömse sidor om vägen samt den våglängd varje fastighet toge i
anspråk.
Såsom jämkningsfaktörer borde, när särskilda skäl därtill förelåge, hänsyn
tagas dels till bonitet och faktiskt virkesförråd, dels ock till vad som
kunde finnas skäligt för främjande av god skogshushållning. I speciella fall
kunde andra omständigheter spela in, exempelvis beskaffenheten av de trafikmedel,
som skulle användas på vägen, om olikhet i detta hänseende kunde
beräknas föreligga delägarna emellan.
Beträffande de föreslagna grunderna för fördelning av väghållningskostnaderna
för skogsvägar krävdes enligt promemorian allenast i ett avseende
ändring i lagen om enskilda vägar, nämligen beträffande den jämkningsfaktor,
som innebure att hänsyn skulle tagas till vad som kunde finnas
skäligt för främjande av god skogshushållning. Från skogsstyrelsens sida
hade framhållits såsom särskilt angeläget att denna synpunkt vunne beaktande
vid fördelning av väghållningskostnaderna. Det kunde emellertid
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
1
ej anses förenligt med den i 11 § uttryckta principen om fördelning av väghållningsskyldigheten
med hänsyn till den omfattning, vari de olika fastigheterna
beräknades komma att begagna vägen, att låta andelstalens storlek
påverkas av skogshushållningssynpunkter. Det förekomme likväl att dylika
hänsyn toges för att stimulera avlägset liggande fastigheters ägare att deltaga
i ett vägföretag.
I promemorian har beträffande innebörden av begreppet främjande av god
skogshushållning hänvisats till 29 § lagen den 19 juni 1919 om flottning i
allmän flottled och motiven till denna. I nämnda paragraf stadgades, att
för de flottandes inbördes delaktighet i olika slag av utgifter länsstyrelsen
skulle fastställa allmänna grunder, varvid skulle iakttagas, bland annat,
att grunderna för delaktighet i flottleds- och underhållsutgifter skulle bestämmas
med hänsyn till vad som funnes skäligt och lämpligt för främjande
av en god skogshushållning.
I motiven till detta stadgande (förslag till ny flottningslagstiftning, avgivet
den 14 december 1916, s. 405) anfördes, att flottledsutgifterna, d. v. s.
de annuiteter de flottande enligt fastställda amorteringsplaner hade att erlägga
till gäldande av kostnaderna för flottledens anläggande, utvidgande
eller förbättrande, ej vore föranledda av det genom flottningsföreningen
ombesörjda flottningsarbetet utan mera vore att anse såsom en varje flottande
pålagd avgift för utnyttjande av de fasta anordningarna i den allmänna
leden. Det kunde under sådana förhållanden ej vara opåkallat att
synpunkten av det allmänna bästa trädde i förgrunden. Med andra ord,
beträffande flottledsutgifterna vore det fullt befogat att låta hänsynen till
skogsvårdens intresse bliva bestämmande för fördelningen. Ett sådant bestämmande
komme att föranleda virkesvärdesprincipens användande beträffande
detta slag av utgifter. Av huvudsakligen samma skäl, som gällde
med avseende på flottledsutgifterna, borde även underhållsutgifterna fördelas
med hänsyn till skogshushållningens bästa.
Härefter har i promemorian anförts.
Med hänsyn till syftet med skogsvägarna synas sakliga skäl med särskild
styrka tala för att hänsyn vid väghållningssltyldighetens fördelning får tagas
till skogshushållningssynpunkter såsom också sker vid fördelning av vissa
flottningskostnader. Det förhåller sig för övrigt också så, att möjligheterna
att utnyttja vägen ökas genom att hänsyn kan tagas till skogshushållningssynpunkter,
eftersom därigenom möjligheterna att taga ut sämre virke bliva
större. Detta medför ökade inkomster av vägavgifter i fall då sådana tillämpas
och sålunda indirekt lättnader för samtliga skogsägare i fråga om kostnaderna
på längre sikt. Ur dessa synpunkter bör såsom ett led i främjande av
god skogshushållning anses att man möjliggör viss lättnad i väghållningsskyldigheten
beträffande virke, som ligger vid vägens mest avlägsna del eller på
större avstånd från vägen. Det kan framhållas, att den regulator, som 11 § i
väglagen nu innehåller därom att ej å någon fastighet må läggas större andel
än som svarar mot dess nytta av vägen, har ringa betydelse för skogsvägarnas
del, på grund av den dominerande betydelse en väg har för möjligheterna
att taga ut virke ur skogen. I fråga om en skogsväg inträffar det sålunda
sällan, att nyttan av vägen för viss fastighet ej motsvarar den på
fastigheten belöpande kostnaden.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
På grund härav har i promemorian föreslagits att såsom andra stycke
i 11 § skulle införas ett stadgande av innehåll att i fråga om fördelningen
av väghållningsskyldigheten skogsfastigheter emellan kunde, där särskilda
skäl därtill vore, jämkning ske med hänsyn till vad som kunde finnas skäligt
för främjande av god skogshushållning. Jämkningen borde sålunda
ej ske på bekostnad av fastigheter, som ej använde vägen för skogskörslor.
(Promemorians grundtanke i detta hänseende återfinnes i 95 § av propositionens
förslag.)
Remissyttrandena.
I allmänhet ha i remissyttrandena gjorts positiva uttalanden om förslagets
lämplighet.
Den kritik som riktats mot förslaget i denna del inskränker sig till att
överlantmätarna i Uppsala, Kristianstads och Örebro lån anfört vissa betänkligheter
mot det föreslagna tillägget till 11 § och att någon skogsvårdsstyrelse
ansett tillägget onödigt. Sålunda har bland annat uttalats, att den
föreslagna jämkningsfaktorn skulle innebära ett avsteg från gällande grunder
för andelstalens beräkning och ett främmande element i väglagstiftningen.
Det har även befarats, att principen skulle få till följd en värdeöverföring
från mera välbelägna till mindre välbelägna skogsfastigheter som
följd av att de förra ålades utgifter som rätteligen bort åligga de senare,
överlantmätaren i Uppsala län har särskilt framhållit, att avlägsna och
från vägen svårtillgängliga marker med låg bonitet ofta värderats lågt vid
laga skiften, vilket medfört tilldelning av större areal än välbelägna och
bättre marker. Vid försäljning och fastighetstaxering hade även hänsyn tagits
till markens belägenhet. Vore det önskvärt att taga särskild hänsyn i
detta avseende, borde det icke mot bestridande kunna gå ut över övriga
vägintressenter utan regleras genom statsbidrag eller dylikt. Även överlantmätaren
i Örebro län har ifrågasatt, huruvida ej det allmänna skogsvårdsintresset
lämpligen i stället borde tillgodoses genom speciella statsbidrag
till kostnaderna för iståndsättande av vanskött skog, däri inbegripna vägkostnaderna.
Dessa statsbidrag kunde begränsas att gälla den tid som beräknades
åtgå för att sätta skogen i stånd, medan däremot en jämkning i
fördelningen av väghållningskostnaden skulle komma att gälla för obestämd
tid och ej kunna ändras utan ny förrättning.
Departementschefen, vid lagrådsremissen.
I promemorian ha föreslagits vissa grunder för tillämpningen av bestämmelserna
i 11 §, då fråga är om skogsvägar. I detta förslag ingår, att vid fördelning
av väghållningsskyldigheten mellan fastigheter, å vilka skog finnes,
må, där särskilda skäl därtill äro, jämkning ske med hänsyn till vad som
kan finnas skäligt för främjande av god skogshushållning. Innebörden härav
är, bland annat, att jämkning av väghållningsskyldigheten kan ske till
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
9
förmån för fastighet, som är avlägset belägen, eller för att främja utfodling
av virke av mindre dimensioner eller eljest av lägre värde eller för
att främja skogsvården.
Från det allmännas sida vidtagas omfattande åtgärder för att främja tillkomsten
av skogsvägar. Statsbidrag kunna sålunda utgå till byggande av
skogsvägar med upp till 75 procent av kostnaden och lån kunna för samma
ändamål beviljas ur skogsväglånefonden. Under sådana förhållanden torde
någon berättigad invändning i princip ej kunna göras mot att allmänna synpunkter
i viss mån få göra sig gällande i fråga om fördelning av den del av
kostnaderna, som ej täckes av statsbidrag. Därtill kommer, att möjligheterna
att utnyttja en skogsväg ökas genom att hänsyn kan tagas till skogshushållningssynpunkter,
eftersom även sämre eller mera avlägset beläget virke
måhända därigenom kan komma att uttagas. Detta kan i sin tur medföra
minskning av kostnaderna för övriga intressenter.
Förslaget, som i förevarande hänseende har anknytning till flottningslagen,
torde ej kunna anses stridande mot de grundläggande principerna i lagen
om enskilda vägar, eftersom den allmänna grunden för kostnadernas fördelning,
omfattningen av begagnandet av vägen, bibehållits och hänsyn till främjande
av god skogshushållning endast skall tagas där särskilda skäl därtill
äro och endast för fördelning av bidragsskyldigheten skogsfastigheter
emellan.
Lagrådet.
Regeringsrådet Quensel:---Regeln i 11 § om nyttan som gräns för
väghållningsskyldigheten kan medföra att en fastighet på grund av ringa
bärkraft får mindre andel än om hänsyn blott tages till begagnandet. Fastighet,
för vilken vägen är av tillräcklig vikt men som dock ej förmår bära en
på sistnämnda sätt beräknad andel i kostnaderna, behöver nämligen ingalunda
alltid lämnas utanför samfälligheten. Väghållningskostnaderna växa
ju regelmässigt icke i samma proportion som antalet delägare. Härav måste
ofta följa att — även om endast viss sträcka av vägen begagnas av alla delägarna
och, på grund av regeln om nyttan, någon som har längre väg bör
njuta betydlig nedsättning i vad som vid fördelning efter begagnandet skulle
belöpa på honom — han dock kan medtagas i samfälligheten utan att övriga
fastigheters andelar ökas i sådan grad att, vad dem angår, denna regel trädes
för nära. Sålunda öppnar gällande lag möjlighet att medge avlägsna eller eljest
av naturen mindre gynnade fastigheter lättnad i väghållningsbördan
och därmed även att främja skogshushållningsintresset, ehuru endast om
ett verkligt behov av dylik lättnad föreligger för vederbörande fastighet och
det kan ske utan att det länder någon av de övriga till skada. Avses med
förslaget ej att gå längre än vad nu angivits, torde således icke tarvas någon
ändring av de legala fördelningsnormerna.
Emellertid åsyftas med förslaget måhända att ett mer självständigt inflytande
skall beredas det allmännas intresse av skogshushållningen och att
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
man i detta intresse må kunna av ägarna till vissa fastigheter kräva verkliga
uppoffringar för att skogstillgångarna å andra fastigheter må kunna utnyttjas
intensivare än vad som eljest skulle vara lönande.
Man har i motiven åberopat vad som enligt flottningslagstiftningen gäller
om avgifter för begagnande av flottled. Det bör emellertid beaktas att,
medan deltagande i flottning är en frivillig sak, väghållningsskyldighet kan
åläggas tvångsvis. Vidare märkes, att man vid flottningslagstiftningen
synes ha betraktat flottleden som allmän egendom, som av det allmänna
upplåtes till enskildas begagnande mot avgift, och därför ansett sig kunna
vid avgifternas bestämmande låta det allmänna bästa träda i förgrunden.
Om detta betraktelsesätt äger fog för sig, kan något liknande dock ej gälla
enskilda vägar på rena landsbygden. Åtminstone vilar gällande lagstiftning
på uppfattningen, att dessa vägar icke äro några allmänna trafikleder utan
av privat natur.
Visserligen kan det, såsom departementschefen i förevarande sammanhang
framhållit, utgå betydande statsbidrag till byggande av enskilda vägar
och beviljas lån ur skogsväglånefonden. Men vid tillkomsten av lagen om
enskilda vägar ansågs angeläget att icke låta dylika förhållanden inverka
på lagreglerna utan hålla frågan om den statliga subventionen skild från den
civilrättsliga regleringen av vägintressenternas inbördes rättigheter och
skyldigheter, så att statsbidragen kunde göras fakultativa och villkoren för
dessa bidrag samt övriga bestämmelser om dem meddelas i särskild ordning.
Om lämpligheten härav rådde då i den offentliga diskussionen knappast
mer än en mening. I förslaget bibehålies ju ock denna ståndpunkt såtillvida
att någon rätt till statsbidrag icke skulle stadgas. Då synes emellertid
ej heller den rättsliga regleringen av väghållningsbördans fördelning kunna
grundas på antaganden om dylika bidrag. Utan garanti för att någon kompensation
lämnas torde icke rimligtvis, i vidare mån än gällande lag medger,
värdeskillnader, som bero på fastigheternas bättre eller sämre läge
eller bättre eller sämre skogstillgångar, kunna utjämnas genom att en del
av de sämre lottades omkostnader för skogsbruk genom väglagstiftningen
tvångsvis överföres å de bättre belägna eller beskaffade fastigheterna.
Även om man på ett eller annat sätt tillsåge, att den föreslagna jämkningen
av de allmänna normerna ej kunde inträda, med mindre kompensation
verkligen erhölles, skulle dock mot det föreslagna nya stadgandet
tala, att skogshushållningsintresset då följdriktigt borde beaktas också
vid fråga om vägens sträckning och att i olika hänseenden även åtskilliga
andra allmänna intressen med lika stort eller större skäl borde inverka,
när de, såsom ofta kan vara fallet, beröras av den enskilda väghållningen.
En utveckling efter dylika linjer skulle snart leda till att vägarna förlorade
sin karaktär av enskilda samt att finansieringen och därmed också
förvaltningen måste i allt större omfattning övertagas av det allmänna.
Förslaget har tagit sikte blott på en sida av ett mångsidigt problem, som vid
väglagens tillkomst noga övervägdes med det resultat att man till speciell
reglering uttog vissa enskilda vägar, beträffande vilka de allmänna intres
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
11
sena gjorde sig med särskild styrka gällande, men i övrigt bibehöll den
grundläggande principen om väghållningen såsom en rent privat angelägenhet.
Anses allmänna intressen kräva, att väghållningsbördan lättas för vissa
vägintressenter i högre grad än hittills varit möjligt, synes det således
höra ske icke genom rubbning av den civilrättsliga regleringen utan genom
rikligare statsbidrag till dessa intressenter. —---
På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra avstyrka den föreslagna
ändringen av 11 §.
Justitierådet Lech har i förevarande fråga framfört erinringar, vilka i huvudsak
ansluta sig till vad regeringsrådet Quensel anfört. Även justitierådet
Lech har avstyrkt den vid lagrådsremissen föreslagna ändringen av 11 §.
Justitieråden Gei jer och Beckman:
I samband med den nu gällande lagens tillkomst diskuterade 1935 års
vägsakkunniga i sitt betänkande möjligheten att såsom en verklig jämkningsfaktor
införa förmågan att bidraga. Ehuru de sakkunniga ansågo att
detta, teoretiskt sett, icke kunde avvisas såsom uteslutet, fick dock tanken
på grund av vissa rent praktiska skäl förfalla.
Det remitterade förslaget torde kunna sägas återupptaga denna tanke i modifierad
form och med syftning på vissa speciella fall, beträffande vilka behovet
av en ändring i särskild grad gjort sig gällande. Visserligen har i förslagets
motivering den synpunkten skjutits i förgrunden, att det allmännas intresse
av en god skogshushållning borde vinna beaktande. Men tydligen innebär
det tillika, att hänsyn tages också till de enskilda fastigheternas nytta
och ekonomiska bärkraft, om skälig jämkning av väghållningsskyldigheten
sker t. ex. för att främja utforsling av virke, som eljest ej skulle kunna
bära utdrivningskostnaderna. Den föreslagna jämkningsregeln kan därför
på sätt och vis betecknas som en utsträckt tillämpning av den princip, som
i lagen redan accepterats, då däri upptagits stadgandet, att huvudregeln om
fördelning efter begagnande ej får drivas därhän att en fastighet belastas
utöver vad som svarar mot dess nytta.
Det torde vara oundvikligt, att den nya jämkningsregeln — så som fallet
ock är med de i paragrafen redan nu upptagna reglerna — formellt lämnar
tämligen fria händer åt dem som skola verkställa fördelningen av väghållningsskyldigheten.
Med hänsyn till förslagets motivering torde dock detsamma
i förevarande del med en omdömesgill tillämpning icke behöva befaras
leda till annat än rimliga resultat.---
Föredragande statsrådet, i propositionen.
I propositionen uttalar föredraganden, statsrådet Hjalmar Nilson, att han
finner de invändningar av huvudsakligen principen natur, som anförts av
två av lagrådets ledamöter, ej vara av den beskaffenhet att de böra hindra
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
tillkomsten av den föreslagna bestämmelsen om viss jämkning av regeln
i 11 §. Föredraganden hänvisar, förutom till vad som anförts i protokollet
över lagrådsremisser till vad lagrådets övriga ledamöter i denna del yttrat.
Jämkningsbestämmelsen har i propositionens lagförslag upptagits i 95 §.
II. Vägavgifter.
Promemorian.
I promemorian har även framlagts förslag om införande av ett system
med vägavgifter för skogsvägarnas del. Huvudbestämmelsen härom samt
en bestämmelse om systemets tillämplighet också beträffande s. k. slitageersättning
borde inflyta i 33 § lagen om enskilda vägar (efter omarbetning
ha bestämmelserna upptagits i 96 resp. 97 § i det genom propositionen framlagda
lagförslaget). I en ny paragraf, 63 a §, föresloges en regel om viss uppgiftsskyldighet
för den som å väg transporterade virke (se numera 98 §)..
I ett tillägg till 65 § hade slutligen upptagits ett tillägg angående omprövning
av vad i fråga om vägavgifter bestämts vid förrättning (se numera
99 §).
I anslutning till de sålunda förordade ändringarna i lagen om enskilda
vägar har i promemorian uttalats, att med ett sådant system, där varje
kubikmeter eller kubikfot virke, som transporterades på vägen, belädes med
viss avgift för täckande av väghållningskostnader, vunnes att kostnaderna
fördelades i direkt proportion till mängden transporterat virke, eventuellt
med differentiering med hänsyn till längden av den vägsträcka som tagits
i anspråk och andra omständigheter. Detta syntes stå i god överensstämmelse
med den grundläggande principen i 11 § att fördelningen skulle ske
efter omfattningen av begagnandet av vägen. I själva verket bleve denna
princip bättre tillgodosedd med avgiftssystemet än med det gällande andelssystemet,
eftersom med avgiftssystemet den som avverkade och transporterade
mera än beräknat finge betala ett mot ökningen svarande större bidrag
och den som transporterade mindre än beräknat finge betala mindre bidrag
än man räknat med vid förrättningen. Vidare vunnes att bidragsskyldigheten
inträdde först när avverkning och uttransport skedde. Det vore otvivelaktigt
av värde för delägarna att få betala för vägen i samband med att de
finge inkomster ur skogen. Om någon delägare först längre tid efter vägens
anläggning hade avverkningsbar skog, innebure det även ränteförlust för
honom att betala bidrag till vägen under tiden till dess avverkning skedde.
I promemorian ha framhållits vissa risker, som vore förbundna med ett
system med vägavgifter. Sålunda har bl. a. uttalats, att vägavgifterna icke
kunde i princip bestämmas på sådant sätt, att för varje år genom avgifter
uttoges vad som erfordrades för täckande av underhållskostnaderna jämte
viss bestämd amorteringsdel utan att avgifterna måste vara konstanta under
längre tid. Inkomsterna för vägsamfälligheten komme därför ej alla år att
stå i proportion till utgifterna.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
13
Nämnda risker hade föranlett, att någon allmän rätt att påfordra systemets
tillämpning ej föreslagits. Det borde ankomma på förrättningsmännen
att avgöra, huruvida vägavgifter i visst fall skulle tillämpas.
Ehuru den föreslagna lagtexten gåve möjlighet att uttaga hela väghållningsskyldigheten
i form av vägavgifter, hade den fått en sådan utformning,
att avgifterna kunde begränsas till exempelvis enbart vägunderhållet
eller vinterväghållningen eller del av dessa. I regel borde avgifterna måhända
begränsas till underhållskostnaderna, d. v. s. vägunderhåll och vinterväghållning.
En speciell fråga vore huruvida slitageersättning enligt 9 § tredje och
fjärde styckena i lagen om enskilda vägar skulle kunna bestämmas i form
av vägavgifter. Angående innebörden av bestämmelserna om slitageersättning
hänvisades till motiven till 9 § tredje stycket (SOU 1938: 23 s. 88—89
och 79—81).
I anslutning till uttalandena i motiven till 9 § tredje stycket har i promemorian
anförts, att vad som nu närmast syntes önskvärt vore, att vid förrättning
skulle kunna bestämmas att om en utomstående fastighet ville
begagna vägen för exempelvis virkestransporter, avgiften skulle utgå efter
viss grund, som bestämts vid förrättningen. Om systemet med vägavgifter
tillämpades, skulle då vid förrättningen kunna bestämmas avgiftens storlek
även för fall, då en utomstående begagnade vägen. Det vore tillräckligt,
om sådan avgift bestämdes för en fastighet, ty då skulle den för denna
fastighet bestämda avgiften bli prejudicerande även för andra utomstående
fastigheter. Om en annan fastighetsägare begärde förrättning för samma
ändamål, skulle förrättningsmännen ej ha anledning frångå den tidigare
bestämda avgiften. Det skulle sannolikt också vara tillräckligt, om förrättningsmännen
kunde göra ett allmänt uttalande om hur höga vägavgifterna
för utomstående fastigheter borde vara. Att vid förrättningen på ett
bindande sätt bestämma avgifterna för alla framtida pretendenter på tillfällig
vägrätt vore dock kanske ej lämpligt och riktigt. Möjligheten för en
fastighet, som framdeles finge behov av tillfällig vägrätt, att påkalla prövning
av villkoren därför syntes böra stå öppen.
Beträffande debiteringen av vägavgifter har i promemorian förutsatts,
att avgifterna skulle kunna uttagas förskottsvis. Detta kunde nämligen visa
sig påkallat bland annat med hänsyn till önskvärdheten av att kunna undvika
extra utdebiteringar. Envar soin ägde begagna vägen borde därför vara
skyldig att, i den mån styrelsen det begäi-de och å tid som styrelsen bestämde,
varje år till denna lämna skriftliga uppgifter om den myckenhet
virke han under det kommande året ämnade transportera på olika delar
av vägen. På samma sätt skulle skyldighet föreligga att lämna uppgifter
om den myckenhet som under det senaste året transporterats på vägen.
På grund av sistnämnda uppgifter kunde justering ske av den förskottsbetalning,
som kunde ha verkställts på grund av uppgifterna om beräknade
transporter. Ansåges förskottsbetalning ej erforderlig — och det kunde
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
måhända antagas i regel bliva fallet —- behövde uppgifter endast begäras
i efterhand.
Bestämmelser härom ha föreslagits i en ny paragraf, 63 a § (se numera
98 §), där tillika upptagits en bestämmelse, att om någon försummar att
fullgöra honom ålagd uppgiftsskyldighet, länsstyrelsen äger ålägga honom
vid vite att fullgöra sådan skyldighet. Det har samtidigt uttalats, att då
fordrade uppgifter ej inkomme det torde stå samfällighetsstyrelsen fritt att,
i stället för att utnyttja detta tvångsmedel, grunda debitering på annan bevisning
eller på uppskattning. Det finge då ankomma på den som ansåge
sig ha blivit påförd för högt belopp att styrka detta. Skedde det först inför
domstol, finge det antagas att domstolen vid bestämmande av ersättning
för rättegångskostnader beaktade, att den för höga debiteringen berott på
försummelsen att tillhandahålla uppgifter.
I promemorian har påpekats, att från en del håll uttalats farhågor beträffande
de uppgifter som sålunda skulle läggas till grund för avgiftssystemets
tillämpning och att sådana farhågor väl ej saknade grund. Det har
emellertid framhållits, att här vore fråga om transporter inom relativt begränsade
områden, där intressenterna hade tämligen goda möjligheter att
utöva kontroll på varandra, samt att risken för medvetet felaktiga uppgifter
begränsades av att de kunde medföra bedrägeriansvar.
Vad beträffar rätten att vid ny förrättning få frågan om ändring av vägavgifterna
prövad (se 99 § i det omarbetade lagförslaget) har i promemorian
anförts, att den nuvarande bestämmelsen om att återupptagande av fråga,
som avgjorts genom förrättning eller dom, endast finge ske om ändrade förhållanden
inträtt, som på frågan i synnerlig mån inverkade, ej syntes vara
till fyllest beträffande möjligheterna att få fastställda vägavgifter ändrade.
Man måste räkna med att vid förrättningen viss osäkerhet kunde föreligga
om behovet av inkomster för vägsamfälligheten genom vägavgifter och att
möjligheter då borde föreligga att få dem ändrade även om ändrade förhållanden
ej inträtt. På grund härav föresloges, att i 65 § infördes ett andra
stycke av innehåll att frågan om ändring av vägavgifter finge upptagas vid
ny förrättning, sedan bestämd tid för avgifternas giltighet tilländalupit och
i vart fall sedan fem år förflutit från det frågan om avgifterna blivit genom
förrättning eller dom avgjord. Ansåges vid förrättning att risk förelåge för
att ändring skulle behöva ske tidigare än efter fem år, kunde sålunda giltighetstiden
begränsas. Vid ny förrättning borde såväl frågan om avgiftssystemets
fortsatta tillämpning som avgifternas storlek kunna tagas under
ny prövning.
Remissyttrandena.
Förslaget om införande av vägavgifter har tillstyrkts av samtliga remissinstanser
utom överlantmätaren i Älvsborgs län samt skogsvårdsstyrelserna
i Norra Kalmar län och Västernorrlands län. Överlantmätarna i Uppsala, Södermanlands
och Jönköpings län, länsstyrelserna i Älvsborgs och Värm
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
15
lands län samt Sveriges lantbruksförbund ha tillstyrkt under framhållande
av betänkligheter och reservationer mot förslaget. I vissa fall har förslaget
tillstyrkts med understrykande av reservationer av sådant slag som kommit
till uttryck i promemorian, huvudsakligen beträffande omfattningen
av tillämpligheten av systemet med vägavgifter.
Departementschefen, vid lagrådsremisser
Enligt lagen om enskilda vägar skola — i de fall då väghållningen ej fördelas
genom vägdelning — de väghållningsskyldiga svara för väghållningen
gemensamt och kostnaderna skola fördelas efter fasta andelstal. Den beräknade
omfattningen av varje delägares begagnande av den väg som är i fråga
är grundläggande för bestämmande av dessa andelstal.
Det ligger emellertid nära till hands att, efter mönster från flottningslagstiftningen,
söka komma fram till en fördelning av kostnaderna icke efter
det beräknade begagnandet utan efter det faktiska, isynnerhet som en sådan
ordning automatiskt skulle medföra den för den enskilde väghållaren förmånliga
konsekvensen, att han finge betala kostnaderna när han hade inkomst
tack vare vägen, medan han sluppe utgifter för vägen under år, då
han ej kunde utnyttja densamma. Detta gäller i särskilt hög grad skogsvägarna,
som ofta helt motiveras av den avkastning och inkomst skogen kan
lämna.
Inom vissa områden i landet ha, enligt vad som upplysts, i åtskilliga fall
vid sidan av lagen om enskilda vägar på överenskommelsens väg anordnats
ett system med vägavgifter och erfarenheterna härav ha varit goda. Det kan
i vissa hänseenden vara till olägenhet att dylika överenskommelser ej kunna
få den verkan som en förrättning enligt lagen om enskilda vägar skänker.
Dessutom är det ej tillfredsställande att någon eller några intressenter kunna
hindra tillkomsten av en ordning som för det stora flertalet framstår såsom
den mest ändamålsenliga.
Enligt min mening kunna därför knappast i princip några invändningar
göras mot att ett system med vägavgifter införes i lagen om enskilda vägar,
om det är tekniskt och praktiskt möjligt att genomföra. Det har också under
remissförfarandet visat sig, att man med få undantag förordat det föreliggande
förslaget. De betänkligheter som anförts hänföra sig huvudsakligen
till de svårigheter som systemet i vissa fall skulle kunna medföra.
Förslaget innebär, att vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar kan
bestämmas att kostnaderna för byggande och underhåll av en väg, som avser
att främja utforsling av virke från skog, helt eller delvis skola gäldas med
vägavgifter å virke som transporteras på vägen. Sådana avgifter böra tillämpas
endast där det finnes lämpligen kunna ske. I första hand kommer det
givetvis att bero på om delägarna själva önska att avgiftssystemet skall tilllämpas.
Kunna de ej åstadkomma förening därom, kommer det att bero på
förrättningsmänncn och, om deras beslut överklagas, domstol, om väghållningskostnaderna
skola uttagas på grundval av de fasta andelstalen eller
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
genom avgifter. Avgiftssystemet kan begränsas till visst slag av kostnader,
byggnads- eller underhållskostnader eller vinterväghållning, eller till viss
del av dessa kostnader eller någon av dem.
Vissa svårigheter kunna säkerligen uppkomma vid tillämpningen av ett
system med vägavgifter. Den temporära ojämnheten mellan inkomster och
utgifter kan sålunda bliva besvärande. Det är att märka, att vägsamfälligheterna
ej ha den fasta organisation som flottningsföreningarna äro utrustade
med och att ojämnheterna mellan inkomster och utgifter i vissa fall kunna
bliva mera framträdande för ett vägföretag än för en flottningsförening.
I förslaget ha emellertid dessa omständigheter beaktats och förslaget har utformats
så att däri möjliggjorts alla de inskränkningar i tillämpningen som
kunna befinnas erforderliga. Man har anledning förmoda, att såväl intressenter
som förrättningsmän komma att iakttaga försiktighet vid tillämpningen
till dess större erfarenheter vunnits om systemets användbarhet i
olika fall. Den fortsatta anknytningen till de fasta andelstalen synes också
utgöra en garanti och trygghet för de företag, som tillämpa avgiftss3Tstemet.
Jag är därför beredd att tillstyrka att lagen om enskilda vägar kompletteras
med bestämmelser om vägavgifter i den form som föreslagits och kan i huvudsak
ansluta mig till de synpunkter som i promemorian anförts angående
innebörden av förslaget. —- —• —
Lagrådet.
Regeringsrådet Quensel samt justitieråden Gei jer och Lech ha ansett det
till lagrådet remitterade lagförslaget tarva väsentlig omarbetning i förevarande
del. Nämnda lagrådsledamöter ha vidare uttalat sig mot att, om vägavgiftssystem
infördes, utsträcka anordningen av vägavgifter även till slitageersättningen.
Regeringsrådet Quensel har bl. a. framhållit, att förutsättningen för att
andelstal skola läggas till grund för beslutanderätten i samfällighetens förvaltningsangelägenheter
och för delägarnas andelar i dess tillgångar och
gäld måste anses vara att fördelningen av väghållningsbördan grundas på
andelstalen. Vidare har i hans yttrande anförts att vägavgiftssj^stemet komme
att bli ganska invecklat och i hög grad baserat på förhandsberäkningar.
Ändringar av den eller de avgiftstaxor, som fastställts vid förrättning, eller
övergång från vägavgiftssystem till andelssystem kunde leda till högst orättvisa
resultat. Enligt vad regeringsrådet Quensel utvecklat kunde dessutom
särskilda komplikationer uppstå vid reglering av förhållandet mellan skogsfastigheter
och andra fastigheter. Man kunde däremot måhända införa ett
system med periodvis återkommande avräkningar, som gjorde bidragsskyldigheten
efter andelstal till en realitet och vägavgifterna till ett provisorium.
Härefter har regeringsrådet Quensel anfört:
Även om på nu antytt sätt vägavgifterna blott bleve en form för fullgörande
av bidragsskyldighet enligt andelstalen, skulle dock systemet vara
förenat med vissa olägenheter och vinsten kunna bli skäligen ringa, varför
det med fog kan ifrågasättas om man i något fall borde tvångsvis till
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
17
lämpa systemet. Särskilt må erinras om svårigheten för samfälligheten att
hålla räkning på hur mycket varje delägare begagnar vägen och risken att
inflytande vägavgifter icke förslå för utgifterna och att därför uttaxeringar
efter andelstal dock måste ske till ganska betydande belopp eller lån upptagas
i en omfattning som eljest icke vore skälig. Belysande i dessa hänseenden
äro förslagets bestämmelser om skyldighet för intressenterna att
vid äventyr av vite lämna uppgifter om myckenheten skogsprodukter, som
de transporterat eller ämna transportera på olika delar av vägen, och uttalandena
i motiven om bedrägeriansvar för falska dylika uppgifter, förskottsbetalning
av vägavgifter och möjlighet för samfälligheten att, om
uppgifter ej inkomme, debitera efter uppskattning, därvid bevisbördan
skulle övervältras å vederbörande intressent. Oaktat de delvis svåra påföljder
för försummelse eller svek, med vilka man sålunda hotat, torde
dock ett på självdeklaration grundat system knappast kunna väntas fungera
väl, helst som det ingalunda alltid är delägarna själva som ombesörja
avverkningen och transporten. Vägavgiftssystemet synes, då det ej byggts
på allmän överenskommelse, ägnat att framkalla tvister mellan delägarna,
misstänksamhet och irritation samt undergräva deras uppfattning att vägen
representerar ett gemensamt intresse för dem.
Lagrådets samtliga ledamöter ha beträffande omprövning av redan avgjord
fråga om vägavgifter (99 §) ifrågasatt lämpligheten av att efterge kravet
å väsentlig ändring i förhållandena. En dylik eftergift föreslogs från ett
håll vid väglagens tillkomst, men förslaget avvisades av dåvarande departementschefen
med hänvisning till att därigenom skulle motverkas vad man
velat vinna genom att stadga viss begränsning av tiden, inom vilken förrättning
eller dom må överklagas. Detta skäl syntes enligt lagrådets mening
alltjämt äga sin giltighet.
Föredragande statsrådet, i propositionen.
Förslaget om komplettering av systemet med andelstal vid gemensam
väghållning genom införande av möjlighet att vid förrättning bestämma
att vägavgifter skola uttagas å skogsprodukter, som transporteras på skogsväg,
avstyrkes av lagrådets flesta ledamöter. Förslaget skulle enligt dessas
mening kunna leda till resultat, som icke fyllde rättvisans krav. Innebörden
av vad härutinnan anmärkts har närmare utvecklats i regeringsrådet
Quensels yttrande. Däri framhålles särskilt att risk för orättvisa
förelåge om avgifterna ändrades eller om man vid ett vägföretag nödgades
övergå från avgiftssystem till systemet med endast andelstal samt
att komplikationer av olika slag skulle uppstå och avvägningen bliva vansklig,
om bidragsskyldigheten för vissa körslor skulle utgå enbart efter andelstal
och för andra i första hand på grund av vägavgifter.
Att svårigheter av berörda slag kunna uppkomma vid tillämpningen av
ett system med vägavgifter har framhållits i remissprotokollet. Såväl i lag•J
Ilihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 and. Nr 4.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
texten som i motiven har därför kommit till uttryck, att systemet måste
begränsas till fall, där förutsättningarna äro gynnsamma för systemets
tillämpning. De avstyrkande ledamöterna i lagrådet förringa —- i alltför hög
grad synes det, särskilt med hänsyn till att ansvaret för bestämmelsernas
tillämpning ligger hos förrättningsmännen och ytterst hos domstol — värdet
av vad sålunda anbefallts. Kritiken mot förslaget får ses i belysning härav.
Såsom utgångspunkt för förslagets bedömande bör sålunda tagas ett fall, då
en utpräglad skogsväg är föremål för förrättning och avverkningar under de
första åren kunna förväntas i sådan utsträckning, att finansieringssvårigheler
ej uppkomma. Vanskligheterna hänföra sig då till speciella förhållanden
av mera begränsad räckvidd. Så snart detta ej är fallet, bör man undvika
alt tillämpa avgiftssystemet, såvida ej på grund av andra omständigheter,
t. ex. genom att någon större delägare uppträder som förlagsgivare,
förutsättningarna för företagets finansiering utan särskild utdebitering på
grund av andelstal likväl äro gynnsamma. En kritik, som tar sikte på fall,
där förhållandena äro ogynnsamma för systemets tillämpning, blir därför
knappast rättvisande. Därest man önskar skapa möjligheter att enligt lagen
om enskilda vägar tillämpa vägavgifter, torde ett bättre system än det
föreslagna knappast stå till buds. Lagrådets avstyrkande ledamöter anvisa
väl ett alternativ innebärande att vägavgifter provisoriskt skulle u! tagas och
avräkning sedermera ske periodvis på grundval av andelstalen. Med detta
system skulle sålunda den som utnyttjat vägen i större utsträckning än man
vid förrättningen beräknat tillgodoräknas större eller mindre belopp vid periodens
slut, medan den som utnyttjat vägen mindre än beräknat skulle påföras
visst engångsbelopp. Med en sådan anordning skulle man emellertid
ej alls uppnå det ena huvudsyftet med vägavgifterna, nämligen att få till
stånd en rättvisare fördelning av kostnaderna än enligt andelstalen. Det
kan för övrigt anmärkas, att man, såsom i lagrådsprotokollet även medgives,
ej heller med detta system torde kunna undvara att lita till en omdömesfull
tillämpning.
Vid bedömningen av det föreslagna avgiftssystemet bör även beaktas, att
andelssystemet ingalunda innebär någon absolut rättvisa; förslaget om vägavgifter
bygger på uppfattningen, att det i stort sett måste leda till resultat
som äro rättvisare och för delägarna mera tilltalande än andelssystemet,
eftersom bidragsskyldigheten med avgiftssystemet så långt som möjligt bestämmes
av den faktiska i stället för den beräknade användningen av vägen.
Vad särskilt beträffar frågan om ändring av vägavgifternas belopp synes
det nödvändigt att medgiva möjlighet till viss variation. Förrättningsmännen
komma givetvis att sträva efter att fastställa belopp som äro rätt avvägda
med hänsyn till samfällighetens ekonomi på längre sikt, men delägarna få
räkna med att framdeles variationer uppåt eller nedåt kunna ifrågakomma,
beroende på ändringar i penningvärdet och andra faktorer, som ej kunna
i förväg med säkerhet bedömas. Delägarna löpa här en viss risk liksom
med avseende på andra utgifter, såsom biltaxor, arbetslöner och materialkostnader.
Variationerna i vägavgifterna äro emellertid i förslaget omgär
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
19
dade med garantier. Skall ändring ske utöver vissa snäva gränser, måste
förrättningsmän (eventuellt domstol) medverka. En viss kontrollerad rörlighet
i fråga om avgifternas storlek kan enligt min mening icke anses
oförenlig med rättvisans krav.
Att övergång från avgiftssystem till andelssystem innebär vanskligheter
är uppenbart och en sådan övergång måste betraktas som en ren nödfallsutväg.
Om i ett sådant fall, trots förrättningsmäns eller domstols prövning,
resultatet för en delägare skulle framstå såsom mindre rättvist, må beaktas
att även med tillämpning av andelssystemet ulan vägavgifter fall kunna
uppkomma, där resultatet ur rättvisesynpunkt icke är invändningsfritt.
Genom att systemet med vägavgifter endast är avsett att tillämpas i fråga
om mera utpräglade skogsvägar torde dualismen mellan bidragsskyldigheten
direkt på grund av andelstal och i första hand i form av vägavgifter
icke bliva framträdande.
I praktiken tänkes systemet normalt fungera så att finansieringen huvudsakligen
sker med inflytande vägavgifter, varjämte vissa mindre belopp uttagas
på grund av andelstal för en eller annan mindre fastighet, t. ex. bostadsfastighet,
vid vägen. Uttagandet av vägavgifterna torde i stor utsträckning
komma att ske i anslutning till att exempelvis ett bolag förvärvar det
virke som avverkas och transporteras på vägen. På grundval av de fakturor,
som då upprättas med specifikation å virket, kunna vägavgifternas belopp
med lätthet bestämmas. Om det varit en allmän önskan bland delägarna att
vägen skulle finansieras med vägavgifter, vilket är tänkt som en förutsättning
för systemets tillämpning, föreligger sålunda ej anledning antaga att
systemet skall, särskilt med hänsyn till deklarationsbestämmelserna, vara
»ägnat att framkalla tvister mellan delägarna, misstänksamhet och irritation
samt undergräva deras uppfattning att vägen representerar ett gemensamt
intresse för dem».
Jag kan sålunda ej dela den av lagrådets flesta ledamöter omfattade meningen,
att avgiftssystemet ej bör genomföras. Det må i detta sammanhang
slutligen framhållas, att avgiftssystemet på frivillig väg tillämpats i åtskilliga
fall och att man därvid haft de bästa erfarenheter av systemet. De sakkunniga
remissinstanserna ha också med få undantag förordat systemets genomförande.
Bestämmelserna om vägavgifter upptagas i 96—99 §§. I 96 § första stycket
finnes det grundläggande stadgandet, att beträffande gemensam väghållning
å skogsväg må, om det finnes lämpligen kunna ske, vid förrättning bestämmas,
att uttaxering av bidrag för väghållning i första hand skall, helt
eller till viss angiven del, ske i form av avgifter å skogsprodukter som transporteras
på vägen (vägavgifter). På grund av att bestämmelserna om vägavgifter
upptagits mera fristående än i det remitterade förslaget har vidare
förhållandet mellan vägavgifter och andelstal kunnat komma till tydligare
uttryck i lagtexten. Sålunda utsäges i fortsättningen i 96 § första stycket att,
om vid förrättning bestämts att vägavgifter skola tillämpas, i vanlig ordning
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
skola fastställas andelstal i de hänseenden som avses med vägavgifterna.
Beträffande verkningarna av dessa andelstal stadgas vidare den inskränkningen,
att uttaxering på grund av dem skall äga rum endast i den mån det
visar sig att den på dessa andelstal belöpande kostnaden icke täckes av vägavgifter.
I 96 § andra stycket föreskrives, att vid förrättningen även skall fastställas
till vilka högsta och lägsta belopp vägavgifter i olika fall må bestämmas
och att förrättningsmännen därvid skola iakttaga de för fördelning av
vägliållningsskyldigheten gällande grunderna. Här kommer sålunda tid uttryck,
att vid samma vägföretag förrättningsmännen kunna fastställa olika
avgifter (maximi- och minimiavgifter) för olika fall och att de i 11 och 95 §§
stadgade grunderna därvid skola tillämpas. Sålunda kunna olika maximioch
minimiavgifter fastställas för olika långa vägsträckor. Vidare kunna
olika avgifter fastställas för värdefullare och mindre värdefulla virkeskvaliteter
enligt jämkningsregeln i 95 §. Differentieringen av avgifterna behöver
sålunda ej nödvändigtvis komma till uttryck i särskild taxa för viss delägare.
Väglagen är ytterst knapphändig då det gäller vägledning för bestämmande
av andelstal. Även då fråga är om vägavgifter torde man få avstå
från att i lagen giva mera detaljerade regler om avgifternas fastställande.
Lagrådets flesta ledamöter ha ej ansett det behövligt eller lämpligt att utsträcka
användningen av avgiftssystemet till slitagcersättning. Enligt 9 § fjärde
stycket skall sådan ersättning bestämmas till visst penningbelopp att utgå
årligen i förskott under den tid rätten att begagna vägen äger bestånd och
av den berättigade tages i anspråk. Avgiftssystemet synes väl ägnat att befordra
rättvisa även i fall då fråga är om transporter av skogsprodukter
som utföras av andra än delägare. Att formellt utesluta möjligheten att
tillämpa vägavgifter på slitageersättning i fall då vägavgifter ej tillämpas
på delägarna synes ej nödvändigt, ehuru det givetvis då ligger mindre nära
till hands att använda systemet. Bestämmelsen om avgiftssystemets tilllämpning
på slitageersättning har därför bibehållits i det omarbetade förslaget
och upptagits i 97 §. Även i detta fall skall vid förrättning bestämmas
maximum och minimum för de avgifter som få uttagas.
Bestämmelserna om deklarationsskyldighet ha upptagits i 98 §.
Lagrådet har ifrågasatt lämpligheten av att eftergiva kravet på väsentlig
ändring i förhållandena såsom förutsättning för omprövning av redan avgjord
fråga om vägavgifter. Med hänsyn till att en viss kontrollerad rörlighet
i fråga om avgifterna enligt min mening bör möjliggöras, har jag til!
99 § i sak oförändrade överfört de i detta hänseende föreslagna bestämmelserna.
Utskottet.
I propositionen föreslås, att ett nytt kapitel, omfattande 94—99 §§, skall
fogas till lagen om enskilda vägar.
En inledande bestämmelse i 94 § begränsar det nya kapitlet till att avse
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
21
endast skogsväg. Såsom sådan betecknas väg, som huvudsakligen är avsedd
för utforsling av skogsprodukter från skog.
Av förslagets två huvudtankar har den ena — om skogshushållningssynpunkters
inflytande vid fördelning av väghållningsskyldighet — utformats i
95 §. Den andra väsentliga nyheten — om vägavgifter — återfinnes i de
följande paragraferna av förslaget.
Enligt 11 § lagen om enskilda vägar skall väghållningsskyldighet fördelas
mellan de fastigheter, vilka skyldigheten åligger, med hänsyn till den omfattning,
vari fastigheterna berähnas komma att begagna vägen. År 1944
hemställde riksdagen om utredning angående fördelningen av väghållningskostnaderna,
såvitt rörde skogsvägar. I den promemoria, varpå propositionen
bygger, har med anledning härav undersökts huru fördelningen skulle
kunna ske, då fråga vore om skogsvägar. Vissa grunder för fördelningen i
nämnda fall ha framlagts i promemorian. Endast en av dessa grunder erfordrade
emellertid lagändring och i propositionen har endast diskuterats
huruvida denna grund är riktig och lämplig. Den har tillkommit på skogsstyrelsens
tillskyndan och utgöres av den grund för jämkning av kostnadsfördelningen
som nu föreslås i 95 §. Enligt denna paragraf skall, då särskilda
skäl därtill äro, vid fördelning av väghållningsskyldigheten mellan fastigheter,
å vilka skog finnes, jämkning i ovannämnda i 11 § stadgade princip
kunna ske med hänsyn till vad som kan finnas skäligt för främjande av
god skogshushållning. Förefintlig regel i 11 § att cj å någon fastighet må
läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen skall däremot
icke kunna rubbas genom jämkningsbestämmelsen.
Innebörden av jämkningsregeln är enligt vad departementschefen anfört,
bland annat, att jämkning av väghållningsskyldigheten kan ske till förmån
för fastighet, som är avlägset belägen, eller för att främja utforsling av
virke av mindre dimensioner eller eljest av Jägre värde eller för att främja
skogsvården.
Departementschefen har framhållit att möjlighet finnes till statsbidrag
för byggande av skogsvägar och med tanke härpå ansett någon berättigad
invändning i pripcip ej kunna göras mot att allmänna synpunkter i viss mån
finge göra sig gällande i fråga om kostnadernas fördelning.
Två ledamöter av lagrådet ha avstyrkt att jämkningsbestämmelsen antages.
Någon säkerhet för att vägintressent, för vilken jämkningen inneburit
ökning av väghållningsbördan, alltid erhöllc kompensation genom statsbidrag,
skulle ej komma att finnas. Att låta det allmänna på grund av dess
genom den statliga subventioneringen av vägarna visade intresse av skogshushållningen
erhålla större inflytande än vad redan nu är möjligt synes
enligt dessa ledamöters mening ej väl förenligt med den princip om väghållningen
såsom en privat angelägenhet, som uppbär gällande lag, i vad den
rör enskilda vägar på rena landsbygden.
Enligt utskottets uppfattning behöver man icke befara afl fastighet på
grund av den föreslagna jämkningsbestämmelsen skall bli mer belastad av
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
väghållningsskyldighet än vad som är rimligt. »Särskilda skäl» för användande
av regeln mot delägares bestridande torde nämligen endast kunna
anses föreligga, då enligt förrättningsmannens förhandsbedömande nyssnämnda
delägare skulle komma att genom statsbidrag till företaget kompenseras
för den ökning av väghållningsbördan, som jämkningen må åsamka
honom. För skogshushållningen lär regeln om jämkning vara av icke oväsentlig
betydelse. Bl. a. torde den utan omgång kunna leda till en nödvändig
förbättring av skogsvården i åtskilliga fall där eljest särskilda tvångsåtgärder
enligt skogsvårdslagen måhända kunde bli erforderliga. Utskottet vill
därför tillstyrka att den föreslagna bestämmelsen i 95 § antages.
Införande av ett system med vägavgifter förordades redan vid 1944 års
riksdag i de motioner, vilka ledde till riksdagens ovan berörda hemställan
om utredning. Bestämmelser om vägavgifter ha, såsom nämnts i propositionens
redogörelse härför (se ovan s. 19), upptagits i 96—99 §§. För
tillämpningen av systemet har förutsatts att det finnes en allmän önskan
bland delägarna att vägen skall finansieras med vägavgifter. Såsom föredragande
statsrådet uttalat torde ett bättre system än det genom propositionen
föreslagna knappast stå till buds, därest man önskar skapa möjligheter
att enligt lagen om enskilda vägar tillämpa vägavgifter. Utskottet tillstyrker
förslaget även i förevarande del.
I formellt hänseende må anmärkas, att ordet »styrelsen» i 98 § första
stycket avser styrelsen för vägsamfälligheten. För tydlighetens skull torde
därför efter orden »i den mån styrelsen» böra inskjutas orden »för vägsamfälligheten».
Mot rubrik och övergångsbestämmelser i förslaget har utskottet intet att
erinra.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit viss
ändring böra företagas i det genom förevarande proposition
framlagda lagförslaget — måtte för sin del antaga förslaget
med den ändringen, att i 98 § första stycket efter orden »i
den män styrelsen» inskjutas orden »för vägsamfälligheten».
Stockholm den 19 februari 1952.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.
23
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,
Albert Hermansson*, Lars Andersson*, Eskilsson, Ivar Nilzon och Boo,
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson
i Sörsjön, Åhman, Jansson i Aspeboda, Jansson i Hällefors, Larsson i
Karlstad och Andersson i Ryggestad.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:68 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939 a1 i texten