Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939

1952-02-19 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1952:4, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

1

Nr 4.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939 (nr

608) om enskilda vägar.

Genom en den 21 december 1951 dagtecknad proposition, nr 11, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om tillägg till lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.

Härigenom förordnas att till lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar

skall fogas ett nytt kapitel, betecknat 4 kap., av nedan angiven lydelse.

4 KAP.

Skogsvägar.

94 §.

I fråga om väg, som huvudsakligen är avsedd för utforsling av skogsprodukter

från skog (skogsväg), skola, förutom vad i 1 kap. finnes föreskrivet,

de i 2 kap. meddelade bestämmelserna äga tillämpning med de avvikelser i

särskilda fall som nedan stadgas.

95 §.

Då särskilda skäl därtill äro, må vid fördelning av väghållningsskyldigheten

för skogsväg mellan fastigheter, å vilka skog finnes, jämkning i de i 11 §

stadgade grunderna ske med hänsyn till vad som kan finnas skäligt för

främjande av god skogshushållning; dock må ej i något fall å fastighet läggas

större andel än som svarar mot dess nytta av vägen.

96 §.

Beträffande gemensam väghållning å skogsväg må, om det finnes lämpligen

kunna ske, vid förrättning bestämmas, att uttaxering av bidrag för

väghållning i första hand skall, helt eller till viss angiven del, ske i form av

avgifter å skogsprodukter, som transporteras å vägen (vägavgifter). Även

om så sker skola i vanlig ordning fastställas andelstal. Dessa skola dock ligga

1 Uihany lill riksdagens protokoll l!).r>2. 0 samt. 3 and. Nr i.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

till grund för uttaxering endast i den mån det visar sig att den på dem belöpande

kostnaden icke täckes av vägavgifter.

Meddelas beslut enligt första stycket skall vid förrättningen även fastställas,

till vilka högsta och lägsta belopp vägavgifter i olika fall må bestämmas.

Därvid skola de för fördelning av väghållningsskyldigheten gällande

grunderna iakttagas.

97 §.

Vid förrättning må jämväl bestämmas, att sådan ersättning som avses i

9 § tredje stycket skall beträffande transport av skogsprodukter å skogsväg

utgå i form av vägavgifter. Även i detta fall skall vid förrättningen fastställas,

med vilka högsta och lägsta belopp sådana avgifter må uttagas.

98 §.

Det åligger envar som äger begagna skogsväg för utforsling av skogsprodukter

mot erläggande av vägavgift att, i den mån styrelsen det begär och å

tid som styrelsen bestämmer, varje år till denna lämna skriftliga uppgifter

om den mängd skogsprodukter han under det senaste året transporterat

och den mängd han under det kommande året ämnar transportera på olika

delar av vägen.

Försummar någon att fullgöra honom enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighet,

äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra

sådan skyldighet.

99 §.

Har vid förrättning eller genom dom bestämts, att kostnad för väghållning

skall gäldas medelst vägavgifter, må frågan därom eller om avgifternas

högsta och lägsta belopp återupptagas vid ny förrättning, förutom i fall som

i 65 § avses, sedan fem år förflutit från det frågan om avgifterna blivit

genom förrättning eller dom avgjord eller efter den kortare tid som vid förrättning

eller genom dom kan hava bestämts för avgifternas giltighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

Ändå att förrättningsförfarande inletts före nämnda dag, må vad nu stadgats

tillämpas å ärendets prövning och fortsatta handläggning, såframt ej

förrättningen blivit före nämnda tidpunkt förklarad avslutad. Har väghållningsskyldighet

blivit bestämd i enlighet med äldre lag, äger väghållningsskyldig

påkalla ny förrättning för tillämpning av vad som stadgats om vägavgifter.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för lagförslaget får utskottet, i

den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

3

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1. Beträffande grunderna för fördelning av skyldigheten att deltaga i väghållning

stadgas i 11 § lagen om enskilda vägar att fördelningen skall ske

med hänsyn till den omfattning, vari fastigheterna beräknas komfna att

begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som

svarar mot dess nytta av vägen.

I detta hänseende föreslås för skogsvägarnas del ett särskilt stadgande av

innehåll att, då särskilda skäl därtill äro, vid fördelning av väghållningsskyldigheten

mellan skogsfastigheter jämkning i principen om omfattningen

av begagnandet såsom grund för fördelningen må ske med hänsyn till vad

som kan finnas skäligt för främjande av god skogshushållning.

2. Väghållningsskyldigheten skall enligt lagen om enskilda vägar av de

väghållningsskyldiga fullgöras antingen gemensamt efter vid förrättning

fastställda andelstal eller efter vägdelning (väglotter).

Systemet med andelstal vid gemensam väghållning föreslås i fråga om

skogsvägar bliva kompletterat så att möjlighet skapas att vid förrättning

bestämma att uttaxering av bidrag för väghållning i första hand skall, helt

eller till viss angiven del, ske i form av vägavgifter å skogsprodukter, som

transporteras på vägen, och att uttaxering på grund av andelstal i sådant

hänseende skall ske endast om och i den mån vad som influtit genom vägavgifter

icke förslår till gäldande av samfällighetens på dessa andelstal belöpande

utgifter. Vägavgifter må tillämpas endast i fall där det befinnes lämpligen

kunna ske. Även s. k. slitageersättning må kunna bestämmas skola

utgå i form av vägavgifter. Vid förrättning skall fastställas till vilka högsta

och lägsta belopp vägavgifter må bestämmas. För debiteringen av vägavgifter

föreslås deklarationsskyldighet för dem som äga begagna vägen för utforsling

av skogsprodukter mot erläggande av vägavgift.

De föreslagna ändringarna ha upptagits i ett nytt kapitel i lagen, 4 kap.,

med rubriken »Skogsvägar».

Inledning.

I likalydande motioner till 1944 års lagtima riksdag (FK nr 257 och AK

nr 420) begärdes utredning och förslag angående fördelning av kostnad för

byggande och underhåll av skogsvägar. Väglagens principer ansågos ej lämpliga

och rättvisa i ett sådant fall, då en skogsägare hade mycken avverkningsbar

skog, medan en annan hade ännu icke avverkningsbar skog och således

ringa användning för vägen under de närmaste åren. Underhållsfrågan

hade i många fall, där förrättning enligt väglagen ej hållits, ordnats så, att

saluvirket belastats med viss avgift per kubikmeter eller kubikfot att användas

till vägens underhåll och amortering av den del av vägkostnaden, som ej

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

täcktes av statsbidrag, eller alltså samma grunder som för amortering och

underhåll av flottleder.

Jordbruksutskottet tillstyrkte (uti. nr 38) enhälligt motionerna. Utan

att närmare vilja fatta ståndpunkt till motionärernas förslag ansåge sig utskottet

kunna tillstyrka en utredning i syfte att ernå en lämpligare grund

för fördelning av kostnaderna. Vid utredningsarbetet borde beaktas den

principiella skillnaden mellan anläggnings- och underhållskostnaderna. De

senare kunde måhända lämpligen uttagas på det av motionärerna föreslagna

sättet, d. v. s. enligt samma grunder som tillämpades beträffande amorterings-

och underhållskostnader för flottleder. Beträffande anläggningskostnaderna

borde även övervägas huruvida kostnaderna kunde fördelas med

hänsyn i första hand till storleken av den areal och helst även bonitet och

relativa skogstillgång, för vilken envar intressent i företaget kunde beräknas

få nytta av detsamma. I övrigt ansåges ej lämpligt att uppdraga några

riktlinjer för utredningsarbetet.

I skrivelse nr 271 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj :t i enlighet med

vad i utskottsutlåtandet förordats måtte låta verkställa utredning angående

fördelning av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar samt för

riksdagen framlägga de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Den 2 juni 1944 uppdrog Kungl. Maj:t åt skogsstyrelsen att i samråd med

lantmäteristyrelsen och med beaktande av vad i utskottsutlåtandet anförts

verkställa utredning och upprätta förslag. Sedermera medgav Kungl. Maj :t

genom brev den 30 januari 1948 skogsstyrelsen att såsom sakkunnig vid utredningen

anlita revisionssekreteraren Hugo Digman.

Därefter överlämnade skogsstyrelsen den 28 januari 1949 i samråd med

lantmäteristyrelsen som eget förslag en av den sakkunnige i samråd med

styrelserna upprättad, den 3 december 1948 dagtecknad promemoria angående

ändrade grunder för fördelning och uttagande av kostnad för byggande

och underhåll av skogsvägar (SOU 1949: 34).

över promemorian med därvid fogat lagförslag avgåvos efter remiss utlåtanden

av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen (med bifogande

av yttranden från samtliga överlantmätare och Sveriges förrättnmgsmannaförening

för enskilda vägar), väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

samtliga skogsvårdsstyrelser, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Älvsborgs, Västmanlands, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund

(med bifogande av yttrande från Sveriges skogsägareföreningars riksförbund),

Sveriges skogsägareförbund och svenska vägföreningen. Därjämte

må nämnas, att länsstyrelsen i Värmlands län bifogat yttranden från Värmlands

förenade skogsägare, förening u. p. a., och Billeruds aktiebolag, att

länsstyrelsen i Västernorrlands län bifogat yttranden från Medelpads skogsägareförening

u. p. a., Kramfors aktiebolag och Sundsvallsbolagens gemensamma

förvaltningsaktiebolag samt att vid länsstyrelsernas i Jönköpings,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens läns yttranden fogats yttranden

från vägförvaltningarna i länen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

5

Den 3 februari 1950 förordnade Kungl. Maj:t efter hemställan av dåvarande

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson

att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över ett förslag till lag om ändring i

lagen om enskilda vägar. Förslaget hade inom departementet upprättats på

grundval av ovannämnda promemoria.

Yttranden av lagrådet ha föranlett att lagförslaget i väsentliga hänseenden

omarbetats, innan det efter föredragning av statsrådet Hjalmar Nilson genom

förevarande proposition förelagts riksdagen.

Det genom propositionen framlagda lagförslaget, som endast avser skogsvägar,

berör dels de allmänna grunderna för väghållning skostnadernas

fördelning och dels frågan om införande av vägavgifter.

Gällande bestämmelser.

Lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar innehåller nu tre kapitel.

I 1 kap. (1—5 §§) ha inledande bestämmelser upptagits. 2 kap. (6—70 §§)

behandlar enskilda vägar i allmänhet. Bestämmelser om vissa vägar inom

områden med tätare bebyggelse följa därefter i 3 kap. (71—93 §§). De

grundläggande principerna i lagen äro, såvitt nu är i fråga, följande.

Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning

(3 §).

I vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för två eller flera fastigheters

ändamålsenliga brukande, skola dessa samfällt deltaga. Vägunderhåll

och vinterväghållning ombesörjes samfällt av de fastigheter, som ha nytta

av vägen (10 §).

Skyldigheten att deltaga i väghållning fördelas mellan de fastigheter, vilka

skyldigheten åligger, med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas komma

att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel

än som svarar mot dess nytta av vägen (11 §).

Väghållningen skall av de väghållningsskyldiga utföras antingen gemensamt

efter andelstal eller efter fördelning på väglotter (12 §).

Andelstalen ligga till grund för uttaxering för vägsamfällighetens medelsbehov,

för fördelning av ansvarigheten för samfällighetens förbindelser och

för rösträtt vid sammanträde med de väghållningsskyldiga.

Upplåtes rätt för fastighet att begagna väg som farväg utan att fastigheten

älägges att med viss andel deltaga i väghållningen, åligger fastigheten skyldighet

att utgiva ersättning för slitning av vägbanan (»slitageersättning»),

som skall utgå med visst belopp årligen i förskott (9 § tredje och fjärde

styckena).

Fördelning av väghållningsskyldigheten i andelstal eller väglotter och bestämmande

av slitageersättning sker vid förrättning (15 §). Inträda ändrade

förhållanden, som i synnerlig mån inverka på frågan, äger envar sakägare

påkalla frågans återupptagande vid ny förrättning (65 §). Länssty
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

relsen förordnar till förrättningsman lantmätare eller annan lämplig person.

Förrättningsmannen skall, om han finner det nödigt eller någon av sakägarna

begär det, biträdas av två gode män.

Vid gemensam väghållning (efter andelstal) skola fastigheterna utgöra en

samfällighet, där styrelsen ombesörjer den gemensamma väghållningen. De

väghållningsskyldigas rätt att besluta utövas å sammanträde, där rösträtten

bestämmes efter de fastställda andelstalen (med vissa modifikationer). Vägsamfällighetens

medelsbehov skall, där det ej fylles genom andra inkomster,

täckas genom uttaxering. Styrelsen uppgör för varje år förslag till utgiftsoch

inkomststat samt debiteringslängd. Förslå ej influtna medel, skall styrelsen

uttaxera och indriva erforderliga belopp. Vägsamfällighet har för uttaxerat

belopp förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Styrelsen äger

med stöd av beslut å sammanträde med de väghållningsskyldiga upptaga

lån, som, där det ej skall infrias inom ett år, skall återgäldas genom årlig

amortering efter viss plan.

Statsunderstöd kan utgå till byggande av skogsvägar enligt kungörelserna

den 30 juni 1943 (nr 530; ändrad genom SFS nr 775/1945, 286/1947, 585/

1950 och 200/1951) angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader

m. m. samt den 6 juni 1941 (nr 492; ändrad genom SFS nr 531/

1943) angående lån från skogsväglånefonden.

I. De allmänna grunderna för väghållningskostnadernas fördelning.

Promemorian.

I promemorian har gjorts en undersökning av vilka allmänna grunder

som skulle kunna tillämpas för fördelningen av väghållningskostnaden, då

fråga vore om skogsvägar.

Undersökningen har utmynnat i att utgångspunkt och grundläggande faktorer

borde vara den produktiva arealen av varje fastighets andel i nyttoområdet

på ömse sidor om vägen samt den våglängd varje fastighet toge i

anspråk.

Såsom jämkningsfaktörer borde, när särskilda skäl därtill förelåge, hänsyn

tagas dels till bonitet och faktiskt virkesförråd, dels ock till vad som

kunde finnas skäligt för främjande av god skogshushållning. I speciella fall

kunde andra omständigheter spela in, exempelvis beskaffenheten av de trafikmedel,

som skulle användas på vägen, om olikhet i detta hänseende kunde

beräknas föreligga delägarna emellan.

Beträffande de föreslagna grunderna för fördelning av väghållningskostnaderna

för skogsvägar krävdes enligt promemorian allenast i ett avseende

ändring i lagen om enskilda vägar, nämligen beträffande den jämkningsfaktor,

som innebure att hänsyn skulle tagas till vad som kunde finnas

skäligt för främjande av god skogshushållning. Från skogsstyrelsens sida

hade framhållits såsom särskilt angeläget att denna synpunkt vunne beaktande

vid fördelning av väghållningskostnaderna. Det kunde emellertid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

1

ej anses förenligt med den i 11 § uttryckta principen om fördelning av väghållningsskyldigheten

med hänsyn till den omfattning, vari de olika fastigheterna

beräknades komma att begagna vägen, att låta andelstalens storlek

påverkas av skogshushållningssynpunkter. Det förekomme likväl att dylika

hänsyn toges för att stimulera avlägset liggande fastigheters ägare att deltaga

i ett vägföretag.

I promemorian har beträffande innebörden av begreppet främjande av god

skogshushållning hänvisats till 29 § lagen den 19 juni 1919 om flottning i

allmän flottled och motiven till denna. I nämnda paragraf stadgades, att

för de flottandes inbördes delaktighet i olika slag av utgifter länsstyrelsen

skulle fastställa allmänna grunder, varvid skulle iakttagas, bland annat,

att grunderna för delaktighet i flottleds- och underhållsutgifter skulle bestämmas

med hänsyn till vad som funnes skäligt och lämpligt för främjande

av en god skogshushållning.

I motiven till detta stadgande (förslag till ny flottningslagstiftning, avgivet

den 14 december 1916, s. 405) anfördes, att flottledsutgifterna, d. v. s.

de annuiteter de flottande enligt fastställda amorteringsplaner hade att erlägga

till gäldande av kostnaderna för flottledens anläggande, utvidgande

eller förbättrande, ej vore föranledda av det genom flottningsföreningen

ombesörjda flottningsarbetet utan mera vore att anse såsom en varje flottande

pålagd avgift för utnyttjande av de fasta anordningarna i den allmänna

leden. Det kunde under sådana förhållanden ej vara opåkallat att

synpunkten av det allmänna bästa trädde i förgrunden. Med andra ord,

beträffande flottledsutgifterna vore det fullt befogat att låta hänsynen till

skogsvårdens intresse bliva bestämmande för fördelningen. Ett sådant bestämmande

komme att föranleda virkesvärdesprincipens användande beträffande

detta slag av utgifter. Av huvudsakligen samma skäl, som gällde

med avseende på flottledsutgifterna, borde även underhållsutgifterna fördelas

med hänsyn till skogshushållningens bästa.

Härefter har i promemorian anförts.

Med hänsyn till syftet med skogsvägarna synas sakliga skäl med särskild

styrka tala för att hänsyn vid väghållningssltyldighetens fördelning får tagas

till skogshushållningssynpunkter såsom också sker vid fördelning av vissa

flottningskostnader. Det förhåller sig för övrigt också så, att möjligheterna

att utnyttja vägen ökas genom att hänsyn kan tagas till skogshushållningssynpunkter,

eftersom därigenom möjligheterna att taga ut sämre virke bliva

större. Detta medför ökade inkomster av vägavgifter i fall då sådana tillämpas

och sålunda indirekt lättnader för samtliga skogsägare i fråga om kostnaderna

på längre sikt. Ur dessa synpunkter bör såsom ett led i främjande av

god skogshushållning anses att man möjliggör viss lättnad i väghållningsskyldigheten

beträffande virke, som ligger vid vägens mest avlägsna del eller på

större avstånd från vägen. Det kan framhållas, att den regulator, som 11 § i

väglagen nu innehåller därom att ej å någon fastighet må läggas större andel

än som svarar mot dess nytta av vägen, har ringa betydelse för skogsvägarnas

del, på grund av den dominerande betydelse en väg har för möjligheterna

att taga ut virke ur skogen. I fråga om en skogsväg inträffar det sålunda

sällan, att nyttan av vägen för viss fastighet ej motsvarar den på

fastigheten belöpande kostnaden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

På grund härav har i promemorian föreslagits att såsom andra stycke

i 11 § skulle införas ett stadgande av innehåll att i fråga om fördelningen

av väghållningsskyldigheten skogsfastigheter emellan kunde, där särskilda

skäl därtill vore, jämkning ske med hänsyn till vad som kunde finnas skäligt

för främjande av god skogshushållning. Jämkningen borde sålunda

ej ske på bekostnad av fastigheter, som ej använde vägen för skogskörslor.

(Promemorians grundtanke i detta hänseende återfinnes i 95 § av propositionens

förslag.)

Remissyttrandena.

I allmänhet ha i remissyttrandena gjorts positiva uttalanden om förslagets

lämplighet.

Den kritik som riktats mot förslaget i denna del inskränker sig till att

överlantmätarna i Uppsala, Kristianstads och Örebro lån anfört vissa betänkligheter

mot det föreslagna tillägget till 11 § och att någon skogsvårdsstyrelse

ansett tillägget onödigt. Sålunda har bland annat uttalats, att den

föreslagna jämkningsfaktorn skulle innebära ett avsteg från gällande grunder

för andelstalens beräkning och ett främmande element i väglagstiftningen.

Det har även befarats, att principen skulle få till följd en värdeöverföring

från mera välbelägna till mindre välbelägna skogsfastigheter som

följd av att de förra ålades utgifter som rätteligen bort åligga de senare,

överlantmätaren i Uppsala län har särskilt framhållit, att avlägsna och

från vägen svårtillgängliga marker med låg bonitet ofta värderats lågt vid

laga skiften, vilket medfört tilldelning av större areal än välbelägna och

bättre marker. Vid försäljning och fastighetstaxering hade även hänsyn tagits

till markens belägenhet. Vore det önskvärt att taga särskild hänsyn i

detta avseende, borde det icke mot bestridande kunna gå ut över övriga

vägintressenter utan regleras genom statsbidrag eller dylikt. Även överlantmätaren

i Örebro län har ifrågasatt, huruvida ej det allmänna skogsvårdsintresset

lämpligen i stället borde tillgodoses genom speciella statsbidrag

till kostnaderna för iståndsättande av vanskött skog, däri inbegripna vägkostnaderna.

Dessa statsbidrag kunde begränsas att gälla den tid som beräknades

åtgå för att sätta skogen i stånd, medan däremot en jämkning i

fördelningen av väghållningskostnaden skulle komma att gälla för obestämd

tid och ej kunna ändras utan ny förrättning.

Departementschefen, vid lagrådsremissen.

I promemorian ha föreslagits vissa grunder för tillämpningen av bestämmelserna

i 11 §, då fråga är om skogsvägar. I detta förslag ingår, att vid fördelning

av väghållningsskyldigheten mellan fastigheter, å vilka skog finnes,

må, där särskilda skäl därtill äro, jämkning ske med hänsyn till vad som

kan finnas skäligt för främjande av god skogshushållning. Innebörden härav

är, bland annat, att jämkning av väghållningsskyldigheten kan ske till

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

9

förmån för fastighet, som är avlägset belägen, eller för att främja utfodling

av virke av mindre dimensioner eller eljest av lägre värde eller för

att främja skogsvården.

Från det allmännas sida vidtagas omfattande åtgärder för att främja tillkomsten

av skogsvägar. Statsbidrag kunna sålunda utgå till byggande av

skogsvägar med upp till 75 procent av kostnaden och lån kunna för samma

ändamål beviljas ur skogsväglånefonden. Under sådana förhållanden torde

någon berättigad invändning i princip ej kunna göras mot att allmänna synpunkter

i viss mån få göra sig gällande i fråga om fördelning av den del av

kostnaderna, som ej täckes av statsbidrag. Därtill kommer, att möjligheterna

att utnyttja en skogsväg ökas genom att hänsyn kan tagas till skogshushållningssynpunkter,

eftersom även sämre eller mera avlägset beläget virke

måhända därigenom kan komma att uttagas. Detta kan i sin tur medföra

minskning av kostnaderna för övriga intressenter.

Förslaget, som i förevarande hänseende har anknytning till flottningslagen,

torde ej kunna anses stridande mot de grundläggande principerna i lagen

om enskilda vägar, eftersom den allmänna grunden för kostnadernas fördelning,

omfattningen av begagnandet av vägen, bibehållits och hänsyn till främjande

av god skogshushållning endast skall tagas där särskilda skäl därtill

äro och endast för fördelning av bidragsskyldigheten skogsfastigheter

emellan.

Lagrådet.

Regeringsrådet Quensel:---Regeln i 11 § om nyttan som gräns för

väghållningsskyldigheten kan medföra att en fastighet på grund av ringa

bärkraft får mindre andel än om hänsyn blott tages till begagnandet. Fastighet,

för vilken vägen är av tillräcklig vikt men som dock ej förmår bära en

på sistnämnda sätt beräknad andel i kostnaderna, behöver nämligen ingalunda

alltid lämnas utanför samfälligheten. Väghållningskostnaderna växa

ju regelmässigt icke i samma proportion som antalet delägare. Härav måste

ofta följa att — även om endast viss sträcka av vägen begagnas av alla delägarna

och, på grund av regeln om nyttan, någon som har längre väg bör

njuta betydlig nedsättning i vad som vid fördelning efter begagnandet skulle

belöpa på honom — han dock kan medtagas i samfälligheten utan att övriga

fastigheters andelar ökas i sådan grad att, vad dem angår, denna regel trädes

för nära. Sålunda öppnar gällande lag möjlighet att medge avlägsna eller eljest

av naturen mindre gynnade fastigheter lättnad i väghållningsbördan

och därmed även att främja skogshushållningsintresset, ehuru endast om

ett verkligt behov av dylik lättnad föreligger för vederbörande fastighet och

det kan ske utan att det länder någon av de övriga till skada. Avses med

förslaget ej att gå längre än vad nu angivits, torde således icke tarvas någon

ändring av de legala fördelningsnormerna.

Emellertid åsyftas med förslaget måhända att ett mer självständigt inflytande

skall beredas det allmännas intresse av skogshushållningen och att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

man i detta intresse må kunna av ägarna till vissa fastigheter kräva verkliga

uppoffringar för att skogstillgångarna å andra fastigheter må kunna utnyttjas

intensivare än vad som eljest skulle vara lönande.

Man har i motiven åberopat vad som enligt flottningslagstiftningen gäller

om avgifter för begagnande av flottled. Det bör emellertid beaktas att,

medan deltagande i flottning är en frivillig sak, väghållningsskyldighet kan

åläggas tvångsvis. Vidare märkes, att man vid flottningslagstiftningen

synes ha betraktat flottleden som allmän egendom, som av det allmänna

upplåtes till enskildas begagnande mot avgift, och därför ansett sig kunna

vid avgifternas bestämmande låta det allmänna bästa träda i förgrunden.

Om detta betraktelsesätt äger fog för sig, kan något liknande dock ej gälla

enskilda vägar på rena landsbygden. Åtminstone vilar gällande lagstiftning

på uppfattningen, att dessa vägar icke äro några allmänna trafikleder utan

av privat natur.

Visserligen kan det, såsom departementschefen i förevarande sammanhang

framhållit, utgå betydande statsbidrag till byggande av enskilda vägar

och beviljas lån ur skogsväglånefonden. Men vid tillkomsten av lagen om

enskilda vägar ansågs angeläget att icke låta dylika förhållanden inverka

på lagreglerna utan hålla frågan om den statliga subventionen skild från den

civilrättsliga regleringen av vägintressenternas inbördes rättigheter och

skyldigheter, så att statsbidragen kunde göras fakultativa och villkoren för

dessa bidrag samt övriga bestämmelser om dem meddelas i särskild ordning.

Om lämpligheten härav rådde då i den offentliga diskussionen knappast

mer än en mening. I förslaget bibehålies ju ock denna ståndpunkt såtillvida

att någon rätt till statsbidrag icke skulle stadgas. Då synes emellertid

ej heller den rättsliga regleringen av väghållningsbördans fördelning kunna

grundas på antaganden om dylika bidrag. Utan garanti för att någon kompensation

lämnas torde icke rimligtvis, i vidare mån än gällande lag medger,

värdeskillnader, som bero på fastigheternas bättre eller sämre läge

eller bättre eller sämre skogstillgångar, kunna utjämnas genom att en del

av de sämre lottades omkostnader för skogsbruk genom väglagstiftningen

tvångsvis överföres å de bättre belägna eller beskaffade fastigheterna.

Även om man på ett eller annat sätt tillsåge, att den föreslagna jämkningen

av de allmänna normerna ej kunde inträda, med mindre kompensation

verkligen erhölles, skulle dock mot det föreslagna nya stadgandet

tala, att skogshushållningsintresset då följdriktigt borde beaktas också

vid fråga om vägens sträckning och att i olika hänseenden även åtskilliga

andra allmänna intressen med lika stort eller större skäl borde inverka,

när de, såsom ofta kan vara fallet, beröras av den enskilda väghållningen.

En utveckling efter dylika linjer skulle snart leda till att vägarna förlorade

sin karaktär av enskilda samt att finansieringen och därmed också

förvaltningen måste i allt större omfattning övertagas av det allmänna.

Förslaget har tagit sikte blott på en sida av ett mångsidigt problem, som vid

väglagens tillkomst noga övervägdes med det resultat att man till speciell

reglering uttog vissa enskilda vägar, beträffande vilka de allmänna intres
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

11

sena gjorde sig med särskild styrka gällande, men i övrigt bibehöll den

grundläggande principen om väghållningen såsom en rent privat angelägenhet.

Anses allmänna intressen kräva, att väghållningsbördan lättas för vissa

vägintressenter i högre grad än hittills varit möjligt, synes det således

höra ske icke genom rubbning av den civilrättsliga regleringen utan genom

rikligare statsbidrag till dessa intressenter. —---

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra avstyrka den föreslagna

ändringen av 11 §.

Justitierådet Lech har i förevarande fråga framfört erinringar, vilka i huvudsak

ansluta sig till vad regeringsrådet Quensel anfört. Även justitierådet

Lech har avstyrkt den vid lagrådsremissen föreslagna ändringen av 11 §.

Justitieråden Gei jer och Beckman:

I samband med den nu gällande lagens tillkomst diskuterade 1935 års

vägsakkunniga i sitt betänkande möjligheten att såsom en verklig jämkningsfaktor

införa förmågan att bidraga. Ehuru de sakkunniga ansågo att

detta, teoretiskt sett, icke kunde avvisas såsom uteslutet, fick dock tanken

på grund av vissa rent praktiska skäl förfalla.

Det remitterade förslaget torde kunna sägas återupptaga denna tanke i modifierad

form och med syftning på vissa speciella fall, beträffande vilka behovet

av en ändring i särskild grad gjort sig gällande. Visserligen har i förslagets

motivering den synpunkten skjutits i förgrunden, att det allmännas intresse

av en god skogshushållning borde vinna beaktande. Men tydligen innebär

det tillika, att hänsyn tages också till de enskilda fastigheternas nytta

och ekonomiska bärkraft, om skälig jämkning av väghållningsskyldigheten

sker t. ex. för att främja utforsling av virke, som eljest ej skulle kunna

bära utdrivningskostnaderna. Den föreslagna jämkningsregeln kan därför

på sätt och vis betecknas som en utsträckt tillämpning av den princip, som

i lagen redan accepterats, då däri upptagits stadgandet, att huvudregeln om

fördelning efter begagnande ej får drivas därhän att en fastighet belastas

utöver vad som svarar mot dess nytta.

Det torde vara oundvikligt, att den nya jämkningsregeln — så som fallet

ock är med de i paragrafen redan nu upptagna reglerna — formellt lämnar

tämligen fria händer åt dem som skola verkställa fördelningen av väghållningsskyldigheten.

Med hänsyn till förslagets motivering torde dock detsamma

i förevarande del med en omdömesgill tillämpning icke behöva befaras

leda till annat än rimliga resultat.---

Föredragande statsrådet, i propositionen.

I propositionen uttalar föredraganden, statsrådet Hjalmar Nilson, att han

finner de invändningar av huvudsakligen principen natur, som anförts av

två av lagrådets ledamöter, ej vara av den beskaffenhet att de böra hindra

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

tillkomsten av den föreslagna bestämmelsen om viss jämkning av regeln

i 11 §. Föredraganden hänvisar, förutom till vad som anförts i protokollet

över lagrådsremisser till vad lagrådets övriga ledamöter i denna del yttrat.

Jämkningsbestämmelsen har i propositionens lagförslag upptagits i 95 §.

II. Vägavgifter.

Promemorian.

I promemorian har även framlagts förslag om införande av ett system

med vägavgifter för skogsvägarnas del. Huvudbestämmelsen härom samt

en bestämmelse om systemets tillämplighet också beträffande s. k. slitageersättning

borde inflyta i 33 § lagen om enskilda vägar (efter omarbetning

ha bestämmelserna upptagits i 96 resp. 97 § i det genom propositionen framlagda

lagförslaget). I en ny paragraf, 63 a §, föresloges en regel om viss uppgiftsskyldighet

för den som å väg transporterade virke (se numera 98 §)..

I ett tillägg till 65 § hade slutligen upptagits ett tillägg angående omprövning

av vad i fråga om vägavgifter bestämts vid förrättning (se numera

99 §).

I anslutning till de sålunda förordade ändringarna i lagen om enskilda

vägar har i promemorian uttalats, att med ett sådant system, där varje

kubikmeter eller kubikfot virke, som transporterades på vägen, belädes med

viss avgift för täckande av väghållningskostnader, vunnes att kostnaderna

fördelades i direkt proportion till mängden transporterat virke, eventuellt

med differentiering med hänsyn till längden av den vägsträcka som tagits

i anspråk och andra omständigheter. Detta syntes stå i god överensstämmelse

med den grundläggande principen i 11 § att fördelningen skulle ske

efter omfattningen av begagnandet av vägen. I själva verket bleve denna

princip bättre tillgodosedd med avgiftssystemet än med det gällande andelssystemet,

eftersom med avgiftssystemet den som avverkade och transporterade

mera än beräknat finge betala ett mot ökningen svarande större bidrag

och den som transporterade mindre än beräknat finge betala mindre bidrag

än man räknat med vid förrättningen. Vidare vunnes att bidragsskyldigheten

inträdde först när avverkning och uttransport skedde. Det vore otvivelaktigt

av värde för delägarna att få betala för vägen i samband med att de

finge inkomster ur skogen. Om någon delägare först längre tid efter vägens

anläggning hade avverkningsbar skog, innebure det även ränteförlust för

honom att betala bidrag till vägen under tiden till dess avverkning skedde.

I promemorian ha framhållits vissa risker, som vore förbundna med ett

system med vägavgifter. Sålunda har bl. a. uttalats, att vägavgifterna icke

kunde i princip bestämmas på sådant sätt, att för varje år genom avgifter

uttoges vad som erfordrades för täckande av underhållskostnaderna jämte

viss bestämd amorteringsdel utan att avgifterna måste vara konstanta under

längre tid. Inkomsterna för vägsamfälligheten komme därför ej alla år att

stå i proportion till utgifterna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

13

Nämnda risker hade föranlett, att någon allmän rätt att påfordra systemets

tillämpning ej föreslagits. Det borde ankomma på förrättningsmännen

att avgöra, huruvida vägavgifter i visst fall skulle tillämpas.

Ehuru den föreslagna lagtexten gåve möjlighet att uttaga hela väghållningsskyldigheten

i form av vägavgifter, hade den fått en sådan utformning,

att avgifterna kunde begränsas till exempelvis enbart vägunderhållet

eller vinterväghållningen eller del av dessa. I regel borde avgifterna måhända

begränsas till underhållskostnaderna, d. v. s. vägunderhåll och vinterväghållning.

En speciell fråga vore huruvida slitageersättning enligt 9 § tredje och

fjärde styckena i lagen om enskilda vägar skulle kunna bestämmas i form

av vägavgifter. Angående innebörden av bestämmelserna om slitageersättning

hänvisades till motiven till 9 § tredje stycket (SOU 1938: 23 s. 88—89

och 79—81).

I anslutning till uttalandena i motiven till 9 § tredje stycket har i promemorian

anförts, att vad som nu närmast syntes önskvärt vore, att vid förrättning

skulle kunna bestämmas att om en utomstående fastighet ville

begagna vägen för exempelvis virkestransporter, avgiften skulle utgå efter

viss grund, som bestämts vid förrättningen. Om systemet med vägavgifter

tillämpades, skulle då vid förrättningen kunna bestämmas avgiftens storlek

även för fall, då en utomstående begagnade vägen. Det vore tillräckligt,

om sådan avgift bestämdes för en fastighet, ty då skulle den för denna

fastighet bestämda avgiften bli prejudicerande även för andra utomstående

fastigheter. Om en annan fastighetsägare begärde förrättning för samma

ändamål, skulle förrättningsmännen ej ha anledning frångå den tidigare

bestämda avgiften. Det skulle sannolikt också vara tillräckligt, om förrättningsmännen

kunde göra ett allmänt uttalande om hur höga vägavgifterna

för utomstående fastigheter borde vara. Att vid förrättningen på ett

bindande sätt bestämma avgifterna för alla framtida pretendenter på tillfällig

vägrätt vore dock kanske ej lämpligt och riktigt. Möjligheten för en

fastighet, som framdeles finge behov av tillfällig vägrätt, att påkalla prövning

av villkoren därför syntes böra stå öppen.

Beträffande debiteringen av vägavgifter har i promemorian förutsatts,

att avgifterna skulle kunna uttagas förskottsvis. Detta kunde nämligen visa

sig påkallat bland annat med hänsyn till önskvärdheten av att kunna undvika

extra utdebiteringar. Envar soin ägde begagna vägen borde därför vara

skyldig att, i den mån styrelsen det begäi-de och å tid som styrelsen bestämde,

varje år till denna lämna skriftliga uppgifter om den myckenhet

virke han under det kommande året ämnade transportera på olika delar

av vägen. På samma sätt skulle skyldighet föreligga att lämna uppgifter

om den myckenhet som under det senaste året transporterats på vägen.

På grund av sistnämnda uppgifter kunde justering ske av den förskottsbetalning,

som kunde ha verkställts på grund av uppgifterna om beräknade

transporter. Ansåges förskottsbetalning ej erforderlig — och det kunde

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

måhända antagas i regel bliva fallet —- behövde uppgifter endast begäras

i efterhand.

Bestämmelser härom ha föreslagits i en ny paragraf, 63 a § (se numera

98 §), där tillika upptagits en bestämmelse, att om någon försummar att

fullgöra honom ålagd uppgiftsskyldighet, länsstyrelsen äger ålägga honom

vid vite att fullgöra sådan skyldighet. Det har samtidigt uttalats, att då

fordrade uppgifter ej inkomme det torde stå samfällighetsstyrelsen fritt att,

i stället för att utnyttja detta tvångsmedel, grunda debitering på annan bevisning

eller på uppskattning. Det finge då ankomma på den som ansåge

sig ha blivit påförd för högt belopp att styrka detta. Skedde det först inför

domstol, finge det antagas att domstolen vid bestämmande av ersättning

för rättegångskostnader beaktade, att den för höga debiteringen berott på

försummelsen att tillhandahålla uppgifter.

I promemorian har påpekats, att från en del håll uttalats farhågor beträffande

de uppgifter som sålunda skulle läggas till grund för avgiftssystemets

tillämpning och att sådana farhågor väl ej saknade grund. Det har

emellertid framhållits, att här vore fråga om transporter inom relativt begränsade

områden, där intressenterna hade tämligen goda möjligheter att

utöva kontroll på varandra, samt att risken för medvetet felaktiga uppgifter

begränsades av att de kunde medföra bedrägeriansvar.

Vad beträffar rätten att vid ny förrättning få frågan om ändring av vägavgifterna

prövad (se 99 § i det omarbetade lagförslaget) har i promemorian

anförts, att den nuvarande bestämmelsen om att återupptagande av fråga,

som avgjorts genom förrättning eller dom, endast finge ske om ändrade förhållanden

inträtt, som på frågan i synnerlig mån inverkade, ej syntes vara

till fyllest beträffande möjligheterna att få fastställda vägavgifter ändrade.

Man måste räkna med att vid förrättningen viss osäkerhet kunde föreligga

om behovet av inkomster för vägsamfälligheten genom vägavgifter och att

möjligheter då borde föreligga att få dem ändrade även om ändrade förhållanden

ej inträtt. På grund härav föresloges, att i 65 § infördes ett andra

stycke av innehåll att frågan om ändring av vägavgifter finge upptagas vid

ny förrättning, sedan bestämd tid för avgifternas giltighet tilländalupit och

i vart fall sedan fem år förflutit från det frågan om avgifterna blivit genom

förrättning eller dom avgjord. Ansåges vid förrättning att risk förelåge för

att ändring skulle behöva ske tidigare än efter fem år, kunde sålunda giltighetstiden

begränsas. Vid ny förrättning borde såväl frågan om avgiftssystemets

fortsatta tillämpning som avgifternas storlek kunna tagas under

ny prövning.

Remissyttrandena.

Förslaget om införande av vägavgifter har tillstyrkts av samtliga remissinstanser

utom överlantmätaren i Älvsborgs län samt skogsvårdsstyrelserna

i Norra Kalmar län och Västernorrlands län. Överlantmätarna i Uppsala, Södermanlands

och Jönköpings län, länsstyrelserna i Älvsborgs och Värm
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

15

lands län samt Sveriges lantbruksförbund ha tillstyrkt under framhållande

av betänkligheter och reservationer mot förslaget. I vissa fall har förslaget

tillstyrkts med understrykande av reservationer av sådant slag som kommit

till uttryck i promemorian, huvudsakligen beträffande omfattningen

av tillämpligheten av systemet med vägavgifter.

Departementschefen, vid lagrådsremisser

Enligt lagen om enskilda vägar skola — i de fall då väghållningen ej fördelas

genom vägdelning — de väghållningsskyldiga svara för väghållningen

gemensamt och kostnaderna skola fördelas efter fasta andelstal. Den beräknade

omfattningen av varje delägares begagnande av den väg som är i fråga

är grundläggande för bestämmande av dessa andelstal.

Det ligger emellertid nära till hands att, efter mönster från flottningslagstiftningen,

söka komma fram till en fördelning av kostnaderna icke efter

det beräknade begagnandet utan efter det faktiska, isynnerhet som en sådan

ordning automatiskt skulle medföra den för den enskilde väghållaren förmånliga

konsekvensen, att han finge betala kostnaderna när han hade inkomst

tack vare vägen, medan han sluppe utgifter för vägen under år, då

han ej kunde utnyttja densamma. Detta gäller i särskilt hög grad skogsvägarna,

som ofta helt motiveras av den avkastning och inkomst skogen kan

lämna.

Inom vissa områden i landet ha, enligt vad som upplysts, i åtskilliga fall

vid sidan av lagen om enskilda vägar på överenskommelsens väg anordnats

ett system med vägavgifter och erfarenheterna härav ha varit goda. Det kan

i vissa hänseenden vara till olägenhet att dylika överenskommelser ej kunna

få den verkan som en förrättning enligt lagen om enskilda vägar skänker.

Dessutom är det ej tillfredsställande att någon eller några intressenter kunna

hindra tillkomsten av en ordning som för det stora flertalet framstår såsom

den mest ändamålsenliga.

Enligt min mening kunna därför knappast i princip några invändningar

göras mot att ett system med vägavgifter införes i lagen om enskilda vägar,

om det är tekniskt och praktiskt möjligt att genomföra. Det har också under

remissförfarandet visat sig, att man med få undantag förordat det föreliggande

förslaget. De betänkligheter som anförts hänföra sig huvudsakligen

till de svårigheter som systemet i vissa fall skulle kunna medföra.

Förslaget innebär, att vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar kan

bestämmas att kostnaderna för byggande och underhåll av en väg, som avser

att främja utforsling av virke från skog, helt eller delvis skola gäldas med

vägavgifter å virke som transporteras på vägen. Sådana avgifter böra tillämpas

endast där det finnes lämpligen kunna ske. I första hand kommer det

givetvis att bero på om delägarna själva önska att avgiftssystemet skall tilllämpas.

Kunna de ej åstadkomma förening därom, kommer det att bero på

förrättningsmänncn och, om deras beslut överklagas, domstol, om väghållningskostnaderna

skola uttagas på grundval av de fasta andelstalen eller

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

genom avgifter. Avgiftssystemet kan begränsas till visst slag av kostnader,

byggnads- eller underhållskostnader eller vinterväghållning, eller till viss

del av dessa kostnader eller någon av dem.

Vissa svårigheter kunna säkerligen uppkomma vid tillämpningen av ett

system med vägavgifter. Den temporära ojämnheten mellan inkomster och

utgifter kan sålunda bliva besvärande. Det är att märka, att vägsamfälligheterna

ej ha den fasta organisation som flottningsföreningarna äro utrustade

med och att ojämnheterna mellan inkomster och utgifter i vissa fall kunna

bliva mera framträdande för ett vägföretag än för en flottningsförening.

I förslaget ha emellertid dessa omständigheter beaktats och förslaget har utformats

så att däri möjliggjorts alla de inskränkningar i tillämpningen som

kunna befinnas erforderliga. Man har anledning förmoda, att såväl intressenter

som förrättningsmän komma att iakttaga försiktighet vid tillämpningen

till dess större erfarenheter vunnits om systemets användbarhet i

olika fall. Den fortsatta anknytningen till de fasta andelstalen synes också

utgöra en garanti och trygghet för de företag, som tillämpa avgiftss3Tstemet.

Jag är därför beredd att tillstyrka att lagen om enskilda vägar kompletteras

med bestämmelser om vägavgifter i den form som föreslagits och kan i huvudsak

ansluta mig till de synpunkter som i promemorian anförts angående

innebörden av förslaget. —- —• —

Lagrådet.

Regeringsrådet Quensel samt justitieråden Gei jer och Lech ha ansett det

till lagrådet remitterade lagförslaget tarva väsentlig omarbetning i förevarande

del. Nämnda lagrådsledamöter ha vidare uttalat sig mot att, om vägavgiftssystem

infördes, utsträcka anordningen av vägavgifter även till slitageersättningen.

Regeringsrådet Quensel har bl. a. framhållit, att förutsättningen för att

andelstal skola läggas till grund för beslutanderätten i samfällighetens förvaltningsangelägenheter

och för delägarnas andelar i dess tillgångar och

gäld måste anses vara att fördelningen av väghållningsbördan grundas på

andelstalen. Vidare har i hans yttrande anförts att vägavgiftssj^stemet komme

att bli ganska invecklat och i hög grad baserat på förhandsberäkningar.

Ändringar av den eller de avgiftstaxor, som fastställts vid förrättning, eller

övergång från vägavgiftssystem till andelssystem kunde leda till högst orättvisa

resultat. Enligt vad regeringsrådet Quensel utvecklat kunde dessutom

särskilda komplikationer uppstå vid reglering av förhållandet mellan skogsfastigheter

och andra fastigheter. Man kunde däremot måhända införa ett

system med periodvis återkommande avräkningar, som gjorde bidragsskyldigheten

efter andelstal till en realitet och vägavgifterna till ett provisorium.

Härefter har regeringsrådet Quensel anfört:

Även om på nu antytt sätt vägavgifterna blott bleve en form för fullgörande

av bidragsskyldighet enligt andelstalen, skulle dock systemet vara

förenat med vissa olägenheter och vinsten kunna bli skäligen ringa, varför

det med fog kan ifrågasättas om man i något fall borde tvångsvis till
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

17

lämpa systemet. Särskilt må erinras om svårigheten för samfälligheten att

hålla räkning på hur mycket varje delägare begagnar vägen och risken att

inflytande vägavgifter icke förslå för utgifterna och att därför uttaxeringar

efter andelstal dock måste ske till ganska betydande belopp eller lån upptagas

i en omfattning som eljest icke vore skälig. Belysande i dessa hänseenden

äro förslagets bestämmelser om skyldighet för intressenterna att

vid äventyr av vite lämna uppgifter om myckenheten skogsprodukter, som

de transporterat eller ämna transportera på olika delar av vägen, och uttalandena

i motiven om bedrägeriansvar för falska dylika uppgifter, förskottsbetalning

av vägavgifter och möjlighet för samfälligheten att, om

uppgifter ej inkomme, debitera efter uppskattning, därvid bevisbördan

skulle övervältras å vederbörande intressent. Oaktat de delvis svåra påföljder

för försummelse eller svek, med vilka man sålunda hotat, torde

dock ett på självdeklaration grundat system knappast kunna väntas fungera

väl, helst som det ingalunda alltid är delägarna själva som ombesörja

avverkningen och transporten. Vägavgiftssystemet synes, då det ej byggts

på allmän överenskommelse, ägnat att framkalla tvister mellan delägarna,

misstänksamhet och irritation samt undergräva deras uppfattning att vägen

representerar ett gemensamt intresse för dem.

Lagrådets samtliga ledamöter ha beträffande omprövning av redan avgjord

fråga om vägavgifter (99 §) ifrågasatt lämpligheten av att efterge kravet

å väsentlig ändring i förhållandena. En dylik eftergift föreslogs från ett

håll vid väglagens tillkomst, men förslaget avvisades av dåvarande departementschefen

med hänvisning till att därigenom skulle motverkas vad man

velat vinna genom att stadga viss begränsning av tiden, inom vilken förrättning

eller dom må överklagas. Detta skäl syntes enligt lagrådets mening

alltjämt äga sin giltighet.

Föredragande statsrådet, i propositionen.

Förslaget om komplettering av systemet med andelstal vid gemensam

väghållning genom införande av möjlighet att vid förrättning bestämma

att vägavgifter skola uttagas å skogsprodukter, som transporteras på skogsväg,

avstyrkes av lagrådets flesta ledamöter. Förslaget skulle enligt dessas

mening kunna leda till resultat, som icke fyllde rättvisans krav. Innebörden

av vad härutinnan anmärkts har närmare utvecklats i regeringsrådet

Quensels yttrande. Däri framhålles särskilt att risk för orättvisa

förelåge om avgifterna ändrades eller om man vid ett vägföretag nödgades

övergå från avgiftssystem till systemet med endast andelstal samt

att komplikationer av olika slag skulle uppstå och avvägningen bliva vansklig,

om bidragsskyldigheten för vissa körslor skulle utgå enbart efter andelstal

och för andra i första hand på grund av vägavgifter.

Att svårigheter av berörda slag kunna uppkomma vid tillämpningen av

ett system med vägavgifter har framhållits i remissprotokollet. Såväl i lag•J

Ilihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 and. Nr 4.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

texten som i motiven har därför kommit till uttryck, att systemet måste

begränsas till fall, där förutsättningarna äro gynnsamma för systemets

tillämpning. De avstyrkande ledamöterna i lagrådet förringa —- i alltför hög

grad synes det, särskilt med hänsyn till att ansvaret för bestämmelsernas

tillämpning ligger hos förrättningsmännen och ytterst hos domstol — värdet

av vad sålunda anbefallts. Kritiken mot förslaget får ses i belysning härav.

Såsom utgångspunkt för förslagets bedömande bör sålunda tagas ett fall, då

en utpräglad skogsväg är föremål för förrättning och avverkningar under de

första åren kunna förväntas i sådan utsträckning, att finansieringssvårigheler

ej uppkomma. Vanskligheterna hänföra sig då till speciella förhållanden

av mera begränsad räckvidd. Så snart detta ej är fallet, bör man undvika

alt tillämpa avgiftssystemet, såvida ej på grund av andra omständigheter,

t. ex. genom att någon större delägare uppträder som förlagsgivare,

förutsättningarna för företagets finansiering utan särskild utdebitering på

grund av andelstal likväl äro gynnsamma. En kritik, som tar sikte på fall,

där förhållandena äro ogynnsamma för systemets tillämpning, blir därför

knappast rättvisande. Därest man önskar skapa möjligheter att enligt lagen

om enskilda vägar tillämpa vägavgifter, torde ett bättre system än det

föreslagna knappast stå till buds. Lagrådets avstyrkande ledamöter anvisa

väl ett alternativ innebärande att vägavgifter provisoriskt skulle u! tagas och

avräkning sedermera ske periodvis på grundval av andelstalen. Med detta

system skulle sålunda den som utnyttjat vägen i större utsträckning än man

vid förrättningen beräknat tillgodoräknas större eller mindre belopp vid periodens

slut, medan den som utnyttjat vägen mindre än beräknat skulle påföras

visst engångsbelopp. Med en sådan anordning skulle man emellertid

ej alls uppnå det ena huvudsyftet med vägavgifterna, nämligen att få till

stånd en rättvisare fördelning av kostnaderna än enligt andelstalen. Det

kan för övrigt anmärkas, att man, såsom i lagrådsprotokollet även medgives,

ej heller med detta system torde kunna undvara att lita till en omdömesfull

tillämpning.

Vid bedömningen av det föreslagna avgiftssystemet bör även beaktas, att

andelssystemet ingalunda innebär någon absolut rättvisa; förslaget om vägavgifter

bygger på uppfattningen, att det i stort sett måste leda till resultat

som äro rättvisare och för delägarna mera tilltalande än andelssystemet,

eftersom bidragsskyldigheten med avgiftssystemet så långt som möjligt bestämmes

av den faktiska i stället för den beräknade användningen av vägen.

Vad särskilt beträffar frågan om ändring av vägavgifternas belopp synes

det nödvändigt att medgiva möjlighet till viss variation. Förrättningsmännen

komma givetvis att sträva efter att fastställa belopp som äro rätt avvägda

med hänsyn till samfällighetens ekonomi på längre sikt, men delägarna få

räkna med att framdeles variationer uppåt eller nedåt kunna ifrågakomma,

beroende på ändringar i penningvärdet och andra faktorer, som ej kunna

i förväg med säkerhet bedömas. Delägarna löpa här en viss risk liksom

med avseende på andra utgifter, såsom biltaxor, arbetslöner och materialkostnader.

Variationerna i vägavgifterna äro emellertid i förslaget omgär
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

19

dade med garantier. Skall ändring ske utöver vissa snäva gränser, måste

förrättningsmän (eventuellt domstol) medverka. En viss kontrollerad rörlighet

i fråga om avgifternas storlek kan enligt min mening icke anses

oförenlig med rättvisans krav.

Att övergång från avgiftssystem till andelssystem innebär vanskligheter

är uppenbart och en sådan övergång måste betraktas som en ren nödfallsutväg.

Om i ett sådant fall, trots förrättningsmäns eller domstols prövning,

resultatet för en delägare skulle framstå såsom mindre rättvist, må beaktas

att även med tillämpning av andelssystemet ulan vägavgifter fall kunna

uppkomma, där resultatet ur rättvisesynpunkt icke är invändningsfritt.

Genom att systemet med vägavgifter endast är avsett att tillämpas i fråga

om mera utpräglade skogsvägar torde dualismen mellan bidragsskyldigheten

direkt på grund av andelstal och i första hand i form av vägavgifter

icke bliva framträdande.

I praktiken tänkes systemet normalt fungera så att finansieringen huvudsakligen

sker med inflytande vägavgifter, varjämte vissa mindre belopp uttagas

på grund av andelstal för en eller annan mindre fastighet, t. ex. bostadsfastighet,

vid vägen. Uttagandet av vägavgifterna torde i stor utsträckning

komma att ske i anslutning till att exempelvis ett bolag förvärvar det

virke som avverkas och transporteras på vägen. På grundval av de fakturor,

som då upprättas med specifikation å virket, kunna vägavgifternas belopp

med lätthet bestämmas. Om det varit en allmän önskan bland delägarna att

vägen skulle finansieras med vägavgifter, vilket är tänkt som en förutsättning

för systemets tillämpning, föreligger sålunda ej anledning antaga att

systemet skall, särskilt med hänsyn till deklarationsbestämmelserna, vara

»ägnat att framkalla tvister mellan delägarna, misstänksamhet och irritation

samt undergräva deras uppfattning att vägen representerar ett gemensamt

intresse för dem».

Jag kan sålunda ej dela den av lagrådets flesta ledamöter omfattade meningen,

att avgiftssystemet ej bör genomföras. Det må i detta sammanhang

slutligen framhållas, att avgiftssystemet på frivillig väg tillämpats i åtskilliga

fall och att man därvid haft de bästa erfarenheter av systemet. De sakkunniga

remissinstanserna ha också med få undantag förordat systemets genomförande.

Bestämmelserna om vägavgifter upptagas i 96—99 §§. I 96 § första stycket

finnes det grundläggande stadgandet, att beträffande gemensam väghållning

å skogsväg må, om det finnes lämpligen kunna ske, vid förrättning bestämmas,

att uttaxering av bidrag för väghållning i första hand skall, helt

eller till viss angiven del, ske i form av avgifter å skogsprodukter som transporteras

på vägen (vägavgifter). På grund av att bestämmelserna om vägavgifter

upptagits mera fristående än i det remitterade förslaget har vidare

förhållandet mellan vägavgifter och andelstal kunnat komma till tydligare

uttryck i lagtexten. Sålunda utsäges i fortsättningen i 96 § första stycket att,

om vid förrättning bestämts att vägavgifter skola tillämpas, i vanlig ordning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

skola fastställas andelstal i de hänseenden som avses med vägavgifterna.

Beträffande verkningarna av dessa andelstal stadgas vidare den inskränkningen,

att uttaxering på grund av dem skall äga rum endast i den mån det

visar sig att den på dessa andelstal belöpande kostnaden icke täckes av vägavgifter.

I 96 § andra stycket föreskrives, att vid förrättningen även skall fastställas

till vilka högsta och lägsta belopp vägavgifter i olika fall må bestämmas

och att förrättningsmännen därvid skola iakttaga de för fördelning av

vägliållningsskyldigheten gällande grunderna. Här kommer sålunda tid uttryck,

att vid samma vägföretag förrättningsmännen kunna fastställa olika

avgifter (maximi- och minimiavgifter) för olika fall och att de i 11 och 95 §§

stadgade grunderna därvid skola tillämpas. Sålunda kunna olika maximioch

minimiavgifter fastställas för olika långa vägsträckor. Vidare kunna

olika avgifter fastställas för värdefullare och mindre värdefulla virkeskvaliteter

enligt jämkningsregeln i 95 §. Differentieringen av avgifterna behöver

sålunda ej nödvändigtvis komma till uttryck i särskild taxa för viss delägare.

Väglagen är ytterst knapphändig då det gäller vägledning för bestämmande

av andelstal. Även då fråga är om vägavgifter torde man få avstå

från att i lagen giva mera detaljerade regler om avgifternas fastställande.

Lagrådets flesta ledamöter ha ej ansett det behövligt eller lämpligt att utsträcka

användningen av avgiftssystemet till slitagcersättning. Enligt 9 § fjärde

stycket skall sådan ersättning bestämmas till visst penningbelopp att utgå

årligen i förskott under den tid rätten att begagna vägen äger bestånd och

av den berättigade tages i anspråk. Avgiftssystemet synes väl ägnat att befordra

rättvisa även i fall då fråga är om transporter av skogsprodukter

som utföras av andra än delägare. Att formellt utesluta möjligheten att

tillämpa vägavgifter på slitageersättning i fall då vägavgifter ej tillämpas

på delägarna synes ej nödvändigt, ehuru det givetvis då ligger mindre nära

till hands att använda systemet. Bestämmelsen om avgiftssystemets tilllämpning

på slitageersättning har därför bibehållits i det omarbetade förslaget

och upptagits i 97 §. Även i detta fall skall vid förrättning bestämmas

maximum och minimum för de avgifter som få uttagas.

Bestämmelserna om deklarationsskyldighet ha upptagits i 98 §.

Lagrådet har ifrågasatt lämpligheten av att eftergiva kravet på väsentlig

ändring i förhållandena såsom förutsättning för omprövning av redan avgjord

fråga om vägavgifter. Med hänsyn till att en viss kontrollerad rörlighet

i fråga om avgifterna enligt min mening bör möjliggöras, har jag til!

99 § i sak oförändrade överfört de i detta hänseende föreslagna bestämmelserna.

Utskottet.

I propositionen föreslås, att ett nytt kapitel, omfattande 94—99 §§, skall

fogas till lagen om enskilda vägar.

En inledande bestämmelse i 94 § begränsar det nya kapitlet till att avse

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

21

endast skogsväg. Såsom sådan betecknas väg, som huvudsakligen är avsedd

för utforsling av skogsprodukter från skog.

Av förslagets två huvudtankar har den ena — om skogshushållningssynpunkters

inflytande vid fördelning av väghållningsskyldighet — utformats i

95 §. Den andra väsentliga nyheten — om vägavgifter — återfinnes i de

följande paragraferna av förslaget.

Enligt 11 § lagen om enskilda vägar skall väghållningsskyldighet fördelas

mellan de fastigheter, vilka skyldigheten åligger, med hänsyn till den omfattning,

vari fastigheterna berähnas komma att begagna vägen. År 1944

hemställde riksdagen om utredning angående fördelningen av väghållningskostnaderna,

såvitt rörde skogsvägar. I den promemoria, varpå propositionen

bygger, har med anledning härav undersökts huru fördelningen skulle

kunna ske, då fråga vore om skogsvägar. Vissa grunder för fördelningen i

nämnda fall ha framlagts i promemorian. Endast en av dessa grunder erfordrade

emellertid lagändring och i propositionen har endast diskuterats

huruvida denna grund är riktig och lämplig. Den har tillkommit på skogsstyrelsens

tillskyndan och utgöres av den grund för jämkning av kostnadsfördelningen

som nu föreslås i 95 §. Enligt denna paragraf skall, då särskilda

skäl därtill äro, vid fördelning av väghållningsskyldigheten mellan fastigheter,

å vilka skog finnes, jämkning i ovannämnda i 11 § stadgade princip

kunna ske med hänsyn till vad som kan finnas skäligt för främjande av

god skogshushållning. Förefintlig regel i 11 § att cj å någon fastighet må

läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen skall däremot

icke kunna rubbas genom jämkningsbestämmelsen.

Innebörden av jämkningsregeln är enligt vad departementschefen anfört,

bland annat, att jämkning av väghållningsskyldigheten kan ske till förmån

för fastighet, som är avlägset belägen, eller för att främja utforsling av

virke av mindre dimensioner eller eljest av Jägre värde eller för att främja

skogsvården.

Departementschefen har framhållit att möjlighet finnes till statsbidrag

för byggande av skogsvägar och med tanke härpå ansett någon berättigad

invändning i pripcip ej kunna göras mot att allmänna synpunkter i viss mån

finge göra sig gällande i fråga om kostnadernas fördelning.

Två ledamöter av lagrådet ha avstyrkt att jämkningsbestämmelsen antages.

Någon säkerhet för att vägintressent, för vilken jämkningen inneburit

ökning av väghållningsbördan, alltid erhöllc kompensation genom statsbidrag,

skulle ej komma att finnas. Att låta det allmänna på grund av dess

genom den statliga subventioneringen av vägarna visade intresse av skogshushållningen

erhålla större inflytande än vad redan nu är möjligt synes

enligt dessa ledamöters mening ej väl förenligt med den princip om väghållningen

såsom en privat angelägenhet, som uppbär gällande lag, i vad den

rör enskilda vägar på rena landsbygden.

Enligt utskottets uppfattning behöver man icke befara afl fastighet på

grund av den föreslagna jämkningsbestämmelsen skall bli mer belastad av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

väghållningsskyldighet än vad som är rimligt. »Särskilda skäl» för användande

av regeln mot delägares bestridande torde nämligen endast kunna

anses föreligga, då enligt förrättningsmannens förhandsbedömande nyssnämnda

delägare skulle komma att genom statsbidrag till företaget kompenseras

för den ökning av väghållningsbördan, som jämkningen må åsamka

honom. För skogshushållningen lär regeln om jämkning vara av icke oväsentlig

betydelse. Bl. a. torde den utan omgång kunna leda till en nödvändig

förbättring av skogsvården i åtskilliga fall där eljest särskilda tvångsåtgärder

enligt skogsvårdslagen måhända kunde bli erforderliga. Utskottet vill

därför tillstyrka att den föreslagna bestämmelsen i 95 § antages.

Införande av ett system med vägavgifter förordades redan vid 1944 års

riksdag i de motioner, vilka ledde till riksdagens ovan berörda hemställan

om utredning. Bestämmelser om vägavgifter ha, såsom nämnts i propositionens

redogörelse härför (se ovan s. 19), upptagits i 96—99 §§. För

tillämpningen av systemet har förutsatts att det finnes en allmän önskan

bland delägarna att vägen skall finansieras med vägavgifter. Såsom föredragande

statsrådet uttalat torde ett bättre system än det genom propositionen

föreslagna knappast stå till buds, därest man önskar skapa möjligheter

att enligt lagen om enskilda vägar tillämpa vägavgifter. Utskottet tillstyrker

förslaget även i förevarande del.

I formellt hänseende må anmärkas, att ordet »styrelsen» i 98 § första

stycket avser styrelsen för vägsamfälligheten. För tydlighetens skull torde

därför efter orden »i den mån styrelsen» böra inskjutas orden »för vägsamfälligheten».

Mot rubrik och övergångsbestämmelser i förslaget har utskottet intet att

erinra.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit viss

ändring böra företagas i det genom förevarande proposition

framlagda lagförslaget — måtte för sin del antaga förslaget

med den ändringen, att i 98 § första stycket efter orden »i

den män styrelsen» inskjutas orden »för vägsamfälligheten».

Stockholm den 19 februari 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.

23

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,

Albert Hermansson*, Lars Andersson*, Eskilsson, Ivar Nilzon och Boo,

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson

i Sörsjön, Åhman, Jansson i Aspeboda, Jansson i Hällefors, Larsson i

Karlstad och Andersson i Ryggestad.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:68 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939 a1 i texten