Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 194-2
1952-02-19 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1952:6, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 194-2
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
1
Nr 6.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 194-2 (nr 429) om hyresreglering m. m., dels
ock motioner, som väckts i anledning av propositionen
eller röra i propositionen behandlad lagstiftning.
Genom en den 14 december 1951 dagtecknad proposition, nr 7, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t.
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till
i) Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering in. m.,
vilken enligt lag den 25 maj 1951 (nr 267) gäller till och med den 30 september
1952, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1953.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1952.
Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 april 1952
uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1952, må framställning
som i 7 § sägs göras senast den 15 april 1952 eller, om hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar
låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat
hyresgästen sådant meddelande.
Har hyresvärd före den 1 april 1952 lämnat meddelande som i 8 a § femte
stycket sägs om att hyresförhållande skall upphöra efter den 30 september
1952, må framställning enligt samma paragraf göras senast den 15 anril
1952. 1
2) Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt in. in.
Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt in. m., vilken enligt lag den 25 maj 1951
(nr 268) gäller till och med den 30 september 1952, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 september 1953.
t Dihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avd. Nr 6.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
3) Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa
bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m., vilken enligt
lag den 25 maj 1951 (nr 269) gäller till och med den 30 september 1952,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1953.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 108 av fröken Andersson m. fl. och nr 355 av herr Eliasson samt inom
andra kammaren nr 147 av herr Birke och nr 466 av herr Pettersson i Dahl.
I motionerna I: 108 och II: 147, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen med anledning av propositionen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla, att till direktiven för hyresregleringskommittén fogades ett tillägg,
innebärande att kommittén som främsta utredningsuppgift skulle snarasL
möjligt upprätta förslag till plan för en avveckling av hyresregleringen.
I motionerna 1: 355 och II: 466, vilka också äro likalydande, hemställes att
riksdagen för sin del måtte antaga
dels ett tillägg till 1 § hyresregleringslagen av följande innehåll:
»Förordnar Konungen om införlivning med kommun, för vilken bestämmelserna
om hyresreglering helt eller delvis gälla, av område från annan
kommun, för vilken sagda reglering ej gäller, ankommer det på Konungen
att pröva, i vilken utsträckning bestämmelserna i hyresregleringslagen skola
äga tillämpning inom det sålunda införlivade området.»;
dels för sagda tilläggs ikraftträdande avsedda övergångsbestämmelser av
mnebörd att ifrågavarande tillägg även skall äga tillämpning å indelningsförändringar,
vilka trätt i kraft under tiden från och med den 1 januari
1952.
Tillika har utskottet i anslutning till propositionen behandlat ytterligare
två motioner, nämligen inom första kammaren nr 109 av herr Norling och
herr Persson, Ola, om viss ändring i hyresregleringslagen samt inom andra
kammaren nr 295 av herrar Carlsson i Bakeröd och Rubbestad angående
översyn av lagstiftningen om hyresreglering.
I motionen I: 109 föreslås »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om förslag till sådan ändring av hyresregleringslagen eller, därest
detta kan vara till fyllest, åtgärder för vidtagande av sådan ändring av hyresrådets
tillämpningsbestämmelser för den ifrågavarande lagen, att sådana
anställda, som bo i tjänstebostäder, icke bliva skyldiga att vid slutad
anställning flytta från bostaden».
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
3
I motionen II: 295 hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att en översyn vidtages angående lagstiftningen på hyresregleringens
område, som på ett bättre sätt än det nuvarande reglerar förhållandet
mellan fastighetsägare och hyresgäster».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda
lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Läget på bostadsmarknaden.
I detta hänseende har i propositionen inledningsvis anförts följande:
»På grundval av en rundfråga hösten 1950 till 180 kommuner med egen
kvot för bostadsbyggnader ansåg sig bostadsstyrelsen kunna uppskatta det
totala lägenhetsunderskottet — inklusive erforderlig lägenhetsreserv — i
1950 års kvotkommuner till 90 000 å 100 000. Godtagbara uppgifter hade
därvid erhållits från 122 kvotkommuner med en sammanlagd folkmängd av
3,2 miljoner invånare (däribland samtliga kommuner med minst 30 000
invånare). Den del av lägenhetsunderskottet som representerade mera svårartade
yttringar av bostadsbristen (främst bostadssökande familjeförsörjare
utan egen bostad) uppskattade bostadsstyrelsen till bortåt 35 000. Denna
uppskattning innebar bland annat, att någon mera väsentlig förändring av
bostadsmarknadsläget icke kunde konstateras sedan hösten 1949.
Bostadsstyrelsen har nu inhämtat vissa uppgifter om bostadsbristens yttringar
i 1951 års kvotkommuner. Uppgifterna, som avse läget vid kvartalsskiftet
september/oktober 1951, äro enligt styrelsens uppfattning i stort
sett jämförbara med de uppgifter, som erhöllos genom 1950 års rundfråga.
Styrelsen understryker, att båda årens uppgifter måste bedömas med försiktighet,
då man icke helt kan bortse från risken att vissa uppgifter ej äro
aktuella eller att enstaka dubbelräkningar kunna ha förekommit. Å andra
sidan finge hållas i minnet, att det i många fall förelegat betydande svårigheter
för de kommunala förmedlingsorganen att få kännedom om alla bostadssökande
inom kommunen.
Av bostadsstyrelsens undersökning framgår att antalet familjeförsörjare
" '' vai med i detta sammanhang avses såväl gifta utan barn som gifta, ogifta
eller förut gifta med barn — utan egen bostad minskat något från hösten
1950 till hösten 1951 (från 25 300 till 23 850). Denna minskning hänför sig
dock praktiskt taget helt till Göteborg och anses delvis kunna förklaras av
att år 1951 företagits en omsorgsfull utgallring av inaktuella uppgifter ur
stadens bostadsförmedlings register. För övriga sökande utan egen bostad
kan däremot en markerad ökning noteras. Sålunda har kategorien bostadssökande
utan barn, som önska lägenhet för all ingå äktenskap, ökat från
21 050 till 25 600 samt en tredje, ej närmare specificerad kategori bostadssökande
ökat från 13 850 till 17 050. Bostadsstyrelsen anser det snarast mo
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
tiverat att ur det redovisade materialet draga den slutsatsen, att bostadsmarknadsläget
under år 1951 försämrats i kvotkommunerna. Styrelsen finner
ingenting tyda på att efterfrågan på bostäder i kvotkommunerna kommer
att tillväxa långsammare under 1952 än under 1950 och 1951. Styrelsen
påpekar i detta sammanhang, att nettoinflyttningen till 1950 års kvotkommuner,
vilken tidigare varit nedåtgående, sedan slutet av år 1949 tenderat
att öka något och att detsamma gäller äktenskapsbildningen i dessa kommuner.
»
Från bostadsstyrelsen har inhämtats att den i propositionen omnämnda
minskningen av antalet bostadssökande i Göteborg, tillhörande kategorien
familjeförsörjare utan egen bostad, utgjort omkring 1 150 sökande ävensom
att antalet bostadssökande i Göteborg, tillhörande andra kategorier sökande,
ökat med omkring 1 850.
Angående den beräknade utvecklingen å bostadsmarknaden under år 1952
vill utskottet hänvisa till en i investeringsbudgeten 1952 förekommande
uppgift, att bostadsposten i tillståndsbudgeten nedjusterats från 41 000 kvotlägenheter
1951 till 39 500 kvotlägenheter för 1952 men att den faktiska
bostadsproduktionen under 1952 likväl icke torde komma att minskas (s. 5).
Av nationalbudgeten för år 1952 synes framgå att sistnämnda prognos grundats
å beräkningen att byggnadsverksamheten under år 1951 varit lägre än
tillståndsgivningen ävensom å förutsättningen att byggnadstiderna icke ytterligare
förlängas utan snarare något förkortas (s. 55).
Frågan om hyresregleringens förlängning.
Statens hyresråd har i skrivelse den 10 oktober 1951 hemställt, att hyresregleringslagen,
lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt in. in. samt lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. in., vilka
lagar gälla till och med den 30 september 1952, måtte erhålla fortsatt giltighet
till och med den 30 september 1953. Över hyresrådets framställning ha
efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen, bostadsstyrelsen, Sveriges
fastighetsägareförbund och Hyresgästernas riksförbund.
1 sin framställning — vilken är enhällig — anför statens hyresråd:
Sedan föregående år har någon förbättring icke inträtt å bostadsmarknaden.
Svår bostadsbrist råder fortfarande, framför allt i de större tättbefolkade
orterna. Den rådande bristen på såväl bostäder som andra lägenheter
torde komma att bestå åtminstone under de närmaste åren, därest icke en
stark depression eller andra oberäkneliga omständigheter av ekonomisk natur
skulle medföra en förändring i rådande förhållanden. Med hänsyn härtill
framstår det som uppenbart för hyresrådet — som vid skilda tillfällen
framhållit, att hyresregleringslagstiftningen borde avskaffas så snart normala
förhållanden inträtt å bostadsmarknaden — att det icke kan ifrågakomma
att låta lagstiftningen upphöra att gälla redan den 30 september
1952.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
ö
Genom beslut den 16 mars 1951 har Kungl. Maj :t tillkallat sakkunniga —
hyresregleringskommittén — för att bland annat verkställa en översyn av
gällande hyresregleringslagstiftning med hänsyn till hittills vunna erfarenheter.
Med hänsyn härtill anser sig hyresrådet icke nu böra föreslå ändring
i lagstiftningen.
Av remissinstanserna framhåller bostadsstyrelsen, under hänvisning till
sin förut omnämnda rundfråga till 1951 års kvotkommuner, att det såvitt
styrelsen kunde bedöma förelåge betydande risker för en ytterligare
försämring av bostadsläget under år 1952. Enligt styrelsens mening borde
en avveckling av hyresregleringslagstiftningen under sådana omständigheter
icke ifrågakomma. Även socialstyrelsen anser det uppenbart, att det
med hänsyn till situationen på bostadsmarknaden icke kan ifrågakomma
att låta hyresregleringslagstiftningen upphöra att gälla redan med utgången
av september 1952, och styrelsen tillstyrker därför förslaget om förlängning
av giltighetstiden med ett år. Jämväl hyresgästernas riksförbund
delar hyresrådets uppfattning. Fastighetsägareförbundet hemställer, att hyresregleringskommittén
måtte få i uppdrag att snarast möjligt framlägga ett
konkret förslag med program till hyresregleringens successiva avveckling.
I avvaktan härpå torde man enligt förbundets mening icke kunna undgå att
hyresregleringslagen i dess nuvarande utformning förlängdes under ytterligare
en kort övergångstid.
Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har i propositionen
uttalat följande:
»Omfattningen av den rådande bostadsbristen belyses ganska tydligt genom
svaren på en rundfråga till de större kommunerna som bostadsstyrelsen
nyligen anordnat och som refererats i det föregående. Med beklagande måste
konstateras, att läget snarast synes ha förvärrats under det senaste året
samt att bostadsbristens avhjälpande uppenbarligen kommer att kräva rätt
lång tid. Med hänsyn härtill står det utom allt tvivel, att lagstiftningen om
hyresreglering bör förlängas för ytterligare ett år. Hyresrådets förslag härom
har också tillstyrkts i alla remissyttranden.»
Frågan om ändringar i hyresregleringslagen.
1 motionerna I: 355 och II: 466 anföres bl. a. följande:
»Enligt 1 § första stycket i hyresregleringslagen skola såsom bekant lagens
bestämmelser äga tillämpning i varje stad, köping eller municipalsamhälle,
som vid 1942 års ingång hade minst 2 000 invånare, samt, där Konungen så
förordnar, jämväl i annan tätbebyggd ort. Denna regel innebär, att hyresregleringslagen
automatiskt blir tillämplig i de städer, köpingar och municipalsamhällen,
vilka den 1 januari 1942 enligt den officiella folkräkningen hade
ett invånarantal av minst 2 000 personer. Annan tätbebyggd ort kan inbegripas
under lagstiftningen genom beslut av Kungl. Maj :t. Vid sådant beslut
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
har Kungl. Maj :t frihet att bestämma, att lagen endast skall äga tillämpning
inom viss del av samhällsområdet.
Vid tillkomsten av nu refererade bestämmelser om hyresregleringslagens
tillämpningsområde synes man icke fullt ut ha tagit i betraktande de situationer,
som uppstå som följd av indelningsändringar. Såsom lagregeln utformats,
blir hyresregleringen, om en stad eller köping, för vilken regleringen
automatiskt blivit gällande eller beträffande vilken Kungl. Maj :t ej
stadgat undantag, med sig införlivar kringliggande landsbygd, även för denna
landsbygds vidkommande automatiskt tillämplig. Omständigheterna kunna
emellertid vara sådana, att ett införande av hyresreglering här vore lika
litet motiverat, som då Kungl. Maj :t i samband med förordnande om lagens
tillämpning av särskilda skäl finner sig böra undantaga vissa områden av
vederbörande samhälle från lagens tillämpning. Att Kungl. Maj :t saknat
rätt att medge undantag från lagens tillämpning för landsbygsområden,
som med städer eller köpingar förenats till s. k. vidgade kommuner, har
i många fall skapat olägenheter.»
Till stöd för yrkandet i motionen I: 109 anföra motionärerna bl. a.:
»Vid konkurrensen om arbetskraften mellan de olika industriföretagen
har bostadsfrågan ofta blivit en central fråga, som avgjort, om arbetarna
kunnat taga erbjudet arbete eller inte. Detta har gjort att industrierna dels
själva byggt bostäder och dels inköpt tidigare uppförda hyreshus. Därtill ha
av bostadsföreningar på allmän kvot byggda lägenheter inköpts samt ha möblerade
rum hyrts av industriföretag. Dessa bostäder ha sedan erbjudits de
arbetssökande av industriföretag, som sökt arbetskraft, mot ett bostadskontrakt
som sammankopplat lägenhetsinnehavet med anställningen vid företaget.
Bostadskontrakten äro något varierande hos de olika industriföretagen
men utgå i regel från det standardformulär, som Industriens bostadsförening
gjorde upp år 1947. I paragraf 2 i detta formulär hänvisas till att
lägenheten är avsedd till bostad för person, som är anställd hos bolaget, och
uthyres sålunda till hyresgästen ''allenast i dennes egenskap av anställd hos
bolaget’. Hyresgästen är skyldig avflytta om anställningen upphör, och denna
skyldighet inträder inom en månad efter uppsägningsdatum.»
Motionärerna göra gällande att statens hyresråd tillämpade en praxis, enligt
vilken bostadskontrakt med sammanbindning av arbetsanställning och
bostad godkändes. Härigenom hade man enligt motionärerna omöjliggjort
för de anställda att söka sig till annan industri eller på annan ort skaffa sig
ett bättre betalt eller mera intressant arbete.
I motionen 11: 295 framhålles särskilt den olägenhet, som vore förenad
med att fastighetsägare vore betagen möjligheten att själv bebo sin fastighet,
därest denna, när han förvärvade den, vore upplåten till hyresgäster. Vidare
åberopas bl. a. att åtskilliga fastighetsägare, enligt vad motionärerna funnit,
tvekade att upplåta eventuellt lediga utrymmen till uthyrning med anledning
av de obehag, uthyrningen kunde föra med sig till följd av gällande hyresregleringslagstiftning
och det sätt, varpå den tillämpades.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
7
Beträffande spörsmålet om eventuellt erforderliga reformer av hyresregleringslagstiftningen
anför departementschefen i propositionen följande.
»I föregående års förlängningsproposition anmälde jag, att vissa frågor
på hyresregleringslagstiftningens område borde närmare utredas. Jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande har en utredning också tillkallats med uppgift
bland annat att verkställa en förutsättningslös översyn av nämnda lagstiftning.
Innan denna utredning framlagt resultaten av sitt arbete, synes det
icke motiverat att företaga några ändringar i hyresregleringslagstiftningen.»
I direktiven för den av departementschefen omförmälda utredningen, benämnd
hyresregleringskommittén, vilken tillkallats enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 16 mars 1951 (se tredje lagutskottets utlåtande nr 13/1951,
s. 8, och den år 1952 avgivna riksdagsberättelsen, s. 39), heter det bl. a.:
Samtidigt med en utredning om behovsprövning på bostadsmarknaden bör
det verkställas en översyn av den redan gällande regleringen på detta område
med huvudsakligen andra uppgifter, nämligen lagen om hyresreglering och
därtill anslutande författningar. Det föreligger nu en omfattande erfarenhet
av regleringsmyndigheternas praxis, vilken bör ligga till grund för en dylik
översyn.
Även denna utredning bör vara helt förutsättningslös och taga till vara
alla erfarenheter från hyresregleringens tillämpning. Av tillgängliga redogörelser
för praxis på detta område framgår, att den erbjuder en mångfald
problem. Här skola endast i korthet beröras några få av dem, som äro av
mera allmänt intresse.
Inom det avsnitt av hyresregleringen, som gäller förlängning av hyresförhållanden,
har praxis haft många specialproblem att lösa. Bland dem har en
ganska betydande uppmärksamhet kommit att ägnas frågan om förlängning
av sådana hyresförhållanden, som ha ett mer eller mindre nära samband
med en arbetsanställning. På detta område synes hyresrådets praxis ha
vunnit ganska stor stabilitet, men frågan har sådan räckvidd och betydelse
såväl för näringslivet som för stora grupper anställda, att den bör noggrant
prövas.
Det bör jämväl uppmärksammas, att en sträng tillämpning av bestämmelserna
om förlängning av hyresförhållanden i vissa fall kan leda till att utrymmen
stå outnyttjade. Det förekommer sålunda, att den som för viss begränsad
tid kan avstå en lägenhet underlåter att hyra ut den för denna tid,
enär han befarar att hyresgästen skall kunna tvinga sig kvar i lägenheten
utöver den avsedda tiden. Detsamma torde gälla beträffande dem som ha
större lägenheter än de behöva och därför skulle vilja hyra ut rum inom
lägenheten.
Frågan om hyresregleringens avveckling.
Till de utredningsuppdrag, som anförtrotts hyresregleringskommittén, hör
enligt direktiven för kommittén också frågan om vilka bestämmelser som i
en framtid kunna bli erforderliga vid övergången från en reglerad marknad
till en fri sådan (se härom tredje lagutskottets utlåtande nr 13/1951, s. 9).
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
I anledning av att i två motioner vid 1951 års riksdag, I: 487 och II: 623,
yrkats att hyresregleringskommitténs primära uppgift borde vara utarbetandet
av en plan för regleringssystemets successiva avveckling, uttalade tredje
lagutskottet vid sagda års riksdag följande (se tredje lagutskottets utlåtande
nr 13/1951, s. 13):
I propositionen till 1950 års riksdag angående förlängning av hyresregleringen
tillkännagav departementschefen sin avsikt att låta företaga en utredning
om vilka bestämmelser som i en framtid kunde bli erforderliga vid
övergången från en reglerad hyresmarknad till en fri sådan. Departementschefen
uttalade därvid, att hyresregleringens upphörande vore en fråga på
tämligen lång sikt men att påbörjandet av en utredning likväl var motiverat,
eftersom utredningen kunde bli tidskrävande. Av sistnämnda uttalande torde
framgå, att regleringsavvecklingen som sådan icke ens föregående år ansågs
stå för dörren. För närvarande synes frågan om regleringens upphörande
vara än mindre aktuell. De uppgifter, utskottet åberopat på tal om hyresregleringens
förlängning, tyda nämligen, som redan anförts, på att bostadsbristen
snarast förvärrats i förhållande till föregående år. Härav bör icke
dragas slutsatsen, att den utredning om erforderliga övergångsbestämmelser
vid regleringens framtida hävande, vilken numera överlämnats till omnämnda
sakkunniga, skulle vara opåkallad. Däremot kan det betvivlas, att ifrågavarande
utredning är av mera angelägen natur än övriga utredningsuppdrag,
som de sakkunniga ha att svara för. Utskottet kan därför ej heller i denna
del tillstyrka motionärernas yrkanden.
Av den vid innevarande års riksdag avlämnade riksdagsberättelsen framgår,
att hyresregleringskoinmittén i första hand till behandling upptagit frågan
om behovsprövning å bostadsmarknaden samt att kommittén beräknar
att kunna avgiva betänkande i detta ämne under första hälften av år 1952
(s. 43).
I de nu föreliggande motionerna I: 108 och 11: IM anföres bl. a.:
»Missförhållandena på bostadsmarknaden äro sådana, att man enligt vår
mening ej kan komma därur med påbyggnader till hyresregleringen i syfte
att göra den mera förfinad och formfulländad. Den enda möjligheten torde
vara att söka avskaffa hyresregleringen och återgå till en fri marknad. Utgångsläget
borde vara särskilt gynnsamt i ett land som Sverige, vilket ej
aktivt deltagit i det sista världskriget utan till skillnad mot de flesta andra
länder haft eu större bostadsproduktion än någonsin tidigare. Vi ha därjämte
haft ett ovanligt gynnsamt handelspolitiskt läge och haft en kraftig
ökning av realinkomsten. Trots denna fördelaktiga allmänekonomiska utveckling
har regeringen icke ansett sig böra förorda att ens en plan nu, tio
år efter denna krisreglerings införande och sju år efter det sista världskrigets
slut, förbereds för regleringens avskaffande.»
Såsom framgått här ovan har Svei-iges fastighetsägareförbund i sitt remissyttrande
i frågan om hyresregleringens förlängning uttalat önskemål,
som överensstämma med yrkandena i sistnämnda motioner.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
9
Utskottet.
Propositionens uppgifter om bostadsbristen torde giva belägg för departementschefens
uttalande, att läget på bostadsmarknaden snarast synes ha
förvärrats under det senaste året. Hyresregleringen bör därför fortbestå
under den tid, som förordas i propositionen. Utskottet tillstyrker därför den
föreslagna förlängningen av hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen
och lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
in. m.
I motionerna 1:355 och den därmed likalydande 11:466 ävensom i motionerna
I: 409 och II: 295 ha som här ovan nämnts framförts önskemål om
vissa reformer av hyresregleringslagstiftningen.
Enligt motionerna 1: 355 och II: 466 står gällande lydelse av 1 § hyresregleringslagen
icke i god överenstämmelse med det läge, som skapats genom
den vid årsskiftet 1951/52 ikraftträdda kommunindelningsreformen.
Den kategoriska föreskriften i 1 § att hyresregleringslagen skall äga tilllämpning
i varje stad, köping eller municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång
hade minst 2 000 invånare, hade nämligen medfört, att där landsbygdsområden
införlivats med stad eller köping, för vilken hyresregleringen
automatiskt gällde, regleringen utan vidare blivit tillämplig även för den
införlivade landsbygdens vidkommande. För landsbygdsområden utan egentlig
hyresmarknad hade härigenom uppstått ett onödigt och betungande ingrepp
i den enskildes frihet. Den påtalade olägenheten skulle försvinna,
om det i 1 § stadgades, att Ivungl. Maj :t hade att pröva, i vilken utsträckning
hyresregleringslagen skulle utsträckas till område som införlivas med
stad eller köping. Stadgandet borde avse införlivningar, som trätt i kraft
under tiden från och med den 1 januari 1952.
Även utskottet anser att hyresreglering icke behöves å alla områden,
som genom ny kommunal indelning sammanförts med hyresreglerad ort.
Visserligen får man ej hålla före, att område av ren landsbygdskaraktär under
inga förhållanden skulle påkalla tillämpning av hyresregleringslagen. För
landsbygd, som ligger i närheten av tätort och till vilken verkningarna av bostadsbrist
i tätorten kunna väntas sträcka sig, äro sålunda regleringsåtgärder
stundom erforderliga, redan innan tätbebyggelse uppkommit. Men denna
synpunkt leder icke till att hyresregleringslagstiftningen bör äga generell
tillämplighet inom införlivade områden. Alldeles särskilt gäller det sagda
beträffande de vidsträckta landsbygdsområden, vilka genom kommunindelningsreformen
införlivats med städer och köpingar. Även bortsett från dessa
införlivningar finnas dock fall, där betydande glesbebyggelseområden till
följd av gällande kommunal indelning alldeles utan fog äro underkastade
hyresreglering. Som det mest anmärkningsvärda exemplet härvidlag framstå
de väldiga ödemarksområdena, tillhörande Kiruna stad. Motionärernas
hemställan om modifierande föreskrifter i fråga om hyresregleringens tilllämplighet
beträffande orter, som införlivats med stad eller köping, synes
alltså välgrundad. Att utforma sådana föreskrifter är emellertid kompli
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
cerat. Utskottet har under hand inhämtat, att hyresregleringskommittén redan
uppmärksammat förevarande spörsmål och i sinom tid kommer att avgiva
förslag till en lösning av spörsmålet. Detta förslag bör enligt utskottets
mening icke föregripas och utskottet vill därför icke nu föreslå ändrad
lydelse av 1 § hyresregleringslagen. Utskottet vill dock betona frågans betydelse
och framhålla det angelägna i att proposition i ämnet snarast förelägges
riksdagen.
I motionen 1:109 föreslås att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer
om förslag till bestämmelser — eventuellt innebärande ändring i hyresregleringslagen
— varigenom åstadkommes att anställda, som bo i tjänstebostäder,
icke bliva skyldiga att vid slutad anställning flytta från bostaden. Frågan
om förlängning av hyresförhållanden, som ha ett mer eller mindre nära
samband med en arbetsanställning, tillhör de mera invecklade problem,
praxis haft att taga ställning till. Spörsmålet måste skärskådas från två
håll. Dels framträder nödvändigheten av att skydda hyresgästen-arbetstagaren
från uppsägningar, vilka strida mot god sed, dels är det angeläget,
att arbetsgivaren icke betages möjligheten att i första hand upplåta honom
tillhöriga bostäder åt dem, som arbeta i hans företag. I direktiven för hyresregleringskommittén
har departementschefen uttryckligen uppdragit åt kommittén
att befatta sig med detta spörsmål. Dess vikt har i direktiven understrukits
genom uttalandet att »frågan har sådan räckvidd och betydelse såväl
för näringslivet som för stora grupper anställda, att den bör noggrant
prövas». Hyresregleringskommitténs prövning av frågan bör avvaktas, innan
riksdagen överväger åtgärder i saken. Utskottet kan alltså icke tillstyrka motionen.
Till stöd för yrkandet i motionen II: 295 om en översyn av hyresregleringslagstiftningen
åberopas, att åtskilliga fastighetsägare i anledning av
rådande hyresreglering tveka att upplåta eventuellt lediga utrymmen till uthyrning.
Vidare påtalas olägenheten av att fastighetsägare för närvarande
icke äger möjlighet att skaffa sig själv bostad i förvärvad fastighet, därest
denna vid förvärvet var uthyrd. Beträffande det först anförda förhållandet
vill utskottet erinra om att även sagda befarade följdverkningar av hyresregleringen
anvisats hyresregleringskommittén för utredning. Utskottet hänvisar
till kommitténs direktiv, som i förevarande avseende ordagrant återgivits
ovan i detta utlåtande. Påtalade hinder för fastighetsägare att erhålla
bostad i sin egen fastighet synes äga visst samband med det nyssnämnda,
i direktiven berörda spörsmålet. Utskottet förutsätter, att kommittén kommer
att allsidigt granska de problem, som sammanhänga med att hyresregleringen
beskurit fastighetsägares frihet att disponera över sin fastighet.
Motionärernas önskemål om en översyn av lagstiftningen torde följaktligen
bliva tillgodosedda utan initiativ av riksdagen. Motionen kan därför
icke tillstyrkas av utskottet.
Vid sidan av nämnda framställningar om revision av hyresregleringslagstiftningen
i skilda hänseenden ha jämväl innevarande år väckts motionsyrkanden
om att en plan för avveckling av hyresregleringen snarast måtte
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
11
framläggas. I motionerna I: 108 och den därmed likalydande II: 147 hemställes
nämligen, att hyresregleringskommittén måtte få i uppdrag att som
främsta utredningsuppgift upprätta förslag till dylik plan. Utskottet får
erinra om det uttalande, som tredje lagutskottet vid 1951 års riksdag gjorde
i anledning av motsvarande motionsyrkanden vid sagda riksdag. Det
sades däri, att frågan om regleringens upphörande icke syntes aktuell vid
1951 års riksdagsbehandling av hyresregleringen. Fortsättningsvis anfördes:
»Härav bör icke dragas slutsatsen, att den utredning om erforderliga
övergångsbestämmelser vid regleringens framtida hävande, vilken numera
överlämnats till omnämnda sakkunniga (hyresregleringskommittén), skulle
vara opåkallad. Däremot kan det betvivlas, att ifrågavarande utredning är
av mera angelägen natur än övriga utredningsuppdrag som de sakkunniga
ha att svara för.» Utskottet anser, att det återgivna uttalandet äger sin giltighet
också i dagens läge. Motionärernas yrkanden kunna därför icke biträdas
av utskottet. Det må för övrigt anmärkas, att hyresregleringskommittén
enligt vad som uppgives i årets riksdagsberättelse redan är i färd med att
avsluta arbetet å den utredningsuppgift, som kommittén främst tagit sig an,
nämligen frågan om en behovsprövning å bostadsmarknaden.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,
A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;
B. att motionerna 1:355 och 11:466 måtte anses besvarade
genom vad utskottet uttalat här ovan i sin motivering;
C. att motionen I: 109 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
D. att motionen II: 295 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
E. att motionerna I: 108 och II: 147 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 februari 1952.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,
Albert Hermansson*, Lars Andersson*, Eskilsson, Ivar Nilzon och
Boo;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i
Sörsjön, Andersson i Dunker, Åhman, Andersson i Mölndal, Jansson i Hällefors
och Larsson i Karlstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
Reservationer:
1) av herrar Holmbäck, Stjärne och Åhman, vilka ansett att utskottets
motivering bort ha följande lydelse:
»Propositionens uppgifter om bostadsbristen-----(de fem första styckena
lika med utskottet)------alltså icke tillstyrka motionen.
Till stöd för yrkandet----(lika med utskottet)-----i direktiven
berörda spörsmålet. Utskottet förutsätter, att kommittén kommer att allsidigt
granska de problem som sammanhänga med att hyresregleringen beskurit
fastighetsägares frihet att disponera över sin fastighet. Lagstiftningen
synes bl. a. böra ändras så att en avvägning genom hyresnämnden kan ske
mellan fastighetsägarens intresse att själv erhålla bostad i sin egen fastighet
och en hyresgästs intresse att sitta kvar i en lägenhet, som han förhyr i fastigheten.
För den händelse fastighetsägaren kan anvisa hyresgästen annan
bostad, som denne skäligen bör godtaga, eller hyresgästen underlåter att visa
tillbörligt intresse för ett utnyttjande av möjligheterna att erhålla annan
lämplig bostad, synes fastighetsägarens intresse böra äga företräde, i varje
fall om han viss längre tid innehaft fastigheten. Med särskild styrka gör sig
behovet av regler om en avvägning mellan fastighetsägarens och hyresgästens
intressen gällande beträffande andra uthyrda lokaler än bostäder.
På grund av det pågående utredningsarbetet anser utskottet att någon
särskild skrivelse icke är påkallad i nu behandlade spörsmål.
Vid sidan av —--(lika med utskottet)--— till dylik plan.
Enighet synes råda om att hyresregleringen tillhör de krisbetonade inslagen
i vår ekonomiska politik och att den steg för steg bör avvecklas så snart
förutsättningarna därför kunna åvägabringas. Utskottet har med tillfredsställelse
sett att utarbetandet av en plan för hyresregleringens avveckling
upptagits i direktiven för de sakkunniga. Då frågan om hyresregleringens
avveckling icke har den aktualitet som motionerna förutsätta, kan utskottet
icke tillstyrka motionerna men utskottet utgår från att kommittén utan
onödigt dröjsmål skall upptaga även frågan om en plan för hyresregleringens
avveckling.
Någon annan åtgärd än vad utskottet nyss uttalat anser utskottet icke heller
vara nödvändig beträffande förevarande motioner.»
2) av herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad, vilka ansett
dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
»Läget på bostadsmarknaden synes undergå successiv försämring. Föregående
år framhölls sålunda i propositionen om förlängning av hyresregleringslagen,
att bostadsbristen var ännu större än då fortbeståndet av hyresregleringen
senast prövades av riksdagen. I den nu föreliggande propositionen
anföres att läget på bostadsmarknaden synes ha förvärrats under
det senaste året. Utsikterna för bostadsproduktionen för det kommande året
ha också bedömts såsom ogynnsamma. Enligt utskottets mening ger följ
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
aktligen utvecklingen ett klart belägg för att den förda bostadspolitiken
icke åstadkommit någon lösning av bostadsfrågan.
Bland de statliga åtgärderna i detta syfte torde hyresregleringen ha medverkat
till att snedvrida förhållandena. En övergång till en friare marknad
beträffande bostadsanskaffningen är därför i hög grad påkallad. Hyresregleringen
har emellertid under sin 10-åriga tillvaro skapat ett läge, som man
inte på en gång kan komma ifrån. Ett upphävande av denna lagstiftning
kräver omsorgsfull förberedelse och en plan för avvecklingen. Med hänsyn
härtill vill utskottet ej motsätta sig den föreslagna förlängningen av hyresregleringslagen,
bostadsrättskontrollagen och lagen med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m., men utskottet
förutsätter därvid att erforderliga åtgärder omedelbart vidtagas i syfte att
förbereda en avveckling av hela regleringssystemet på detta område.
I motionerna I: 355 ---(lika med utskottet)----hyresreglerings
lagstiftningen.
Enligt motionerna 1:355 — — — (lika med utskottet) — — — den 1
januari 1952.
Utskottet anser i likhet med dessa motionärer att ändringar i den kommunala
indelningen ej automatiskt böra medföra att hyresregleringen införes
t. ex. för vidsträckta landsbygdsområden, som tidigare varit utanför
densamma, endast därför att de införlivas med stad, köping eller municipalsamhälle,
som vid 1942 års ingång hade minst 2 000 innevånare, eller
med annan tätort, där Konungen förordnat om tillämpning av regleringen.
Motionärernas hemställan om modifierande föreskrifter i fråga om hyresregleringens
tillämplighet synes alltså välgrundad. Utskottet vill därför uttala
sig för att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt hyresregleringskommittén,
som enligt vad utskottet under hand inhämtat redan uppmärksammat förevarande
spörsmål, att skyndsamt avgiva förslag till den av motionärerna
åsyftade lagändringen, som lämpligen kan utgöra en första etapp i hyresregleringens
avveckling.
I motionen I: 109--------- (lika med utskottet) ----------motionen.
Till stöd för-----— (lika med utskottet)------var uthyrd. Beträf
fande
det först anförda förhållandet vill utskottet understryka att det är
synnerligen viktigt, att hyresregleringslagstiftningen ej förorsakar att lediga
utrymmen undanhållas hyresmarknaden. Även påtalade hinder för fastighetsägare
att erhålla bostad i egen fastighet förtjänar all uppmärksamhet
från hyresregleringskommitténs sida. Utskottet förutsätter emellertid att
kommittén kommer att allsidigt granska de problem, som sammanhänga
med att hyresregleringen beskurit fastighetsägarnas frihet att förfoga över
sin egendom, och snarast framlägger förslag till deras lösning. En Uppmjukning
av vederbörande bestämmelser är särskilt angelägen som ett steg
vid den avveckling av hyresregleringslagstiftningen, som enligt utskottets
mening omedelbart bör planläggas. Med det sålunda anförda torde motionen
få anses besvarad.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.
Vid sidan av---(lika med utskottet)---förslag till dylik plan.
Utskottet finner att ifrågavarande planeringsarbete i dagens läge kommit
att framstå som en av de mest angelägna av de utredningsuppgifter, vilka
beröra bostads- och hyresmarknaderna. Svårigheterna på bostadsmarknaden
kunna enligt utskottets uppfattning ej lösas genom ytterligare påbyggnad
av regleringssystemet, exempelvis genom införande av behovsprövning.
Enligt utskottets mening är det därför felaktigt, om hyresregleringskommittén
i första hand koncentrerar sig på denna del av frågan. Då man enligt
vad utskottet erfarit för närvarande är sysselsatt med insamlande av
hittills saknat siffermaterial, synes läget särskilt väl ägnat, att hyresregleringskommittén
i första hand får till uppgift att på denna grundval söka
lägga fram en plan för hyresregleringens avveckling. Utskottet anser sig
därför böra hemställa att i direktiven för dessa sakkunniga göres ett tillägg
av innebörd att kommittén omedelbart bör ägna sig åt utarbetandet av en
dylik plan.»;
dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,
A. att---- (lika med utskottet) ----proposition;
B. att riksdagen i anledning av motionerna I: 355 och II:
466 måtte hemställa, att Kungl. Maj :t uppdrager åt hyresregleringskommittén
att skyndsam avgiva förslag till åtgärder
i motionernas syfte;
C. att ----— (lika med utskottet)---åtgärtl;
D. att motionen II: 295 måtte anses besvarad med vad utskottet
i sin motivering i denna del anfört;
E. att riksdagen i anledning av motionerna I: 108 och
11:147 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att till
direktiven för hyresregleringskommittén fogas ett tillägg, att
de sakkunniga som främsta uppgift skola snarast möjligt
upprätta plan för en avveckling av hyresregleringen.
3) av herr Andersson i Dunker.
Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
52 0516
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:86 Skrivelse till Konungen i anledning av del s Kwngl Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 a1 i texten