Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 194-2

1952-02-19 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1952:6, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 194-2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

1

Nr 6.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den

19 juni 194-2 (nr 429) om hyresreglering m. m., dels

ock motioner, som väckts i anledning av propositionen

eller röra i propositionen behandlad lagstiftning.

Genom en den 14 december 1951 dagtecknad proposition, nr 7, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t.

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

förslag till

i) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om

hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering in. m.,

vilken enligt lag den 25 maj 1951 (nr 267) gäller till och med den 30 september

1952, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1953.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1952.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 april 1952

uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1952, må framställning

som i 7 § sägs göras senast den 15 april 1952 eller, om hyresvärden

icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar

låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat

hyresgästen sådant meddelande.

Har hyresvärd före den 1 april 1952 lämnat meddelande som i 8 a § femte

stycket sägs om att hyresförhållande skall upphöra efter den 30 september

1952, må framställning enligt samma paragraf göras senast den 15 anril

1952. 1

2) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om

kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt in. in.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse

och överlåtelse av bostadsrätt in. m., vilken enligt lag den 25 maj 1951

(nr 268) gäller till och med den 30 september 1952, skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 september 1953.

t Dihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avd. Nr 6.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

3) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa

bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad

m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser

om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m., vilken enligt

lag den 25 maj 1951 (nr 269) gäller till och med den 30 september 1952,

skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1953.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren

nr 108 av fröken Andersson m. fl. och nr 355 av herr Eliasson samt inom

andra kammaren nr 147 av herr Birke och nr 466 av herr Pettersson i Dahl.

I motionerna I: 108 och II: 147, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen med anledning av propositionen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

anhålla, att till direktiven för hyresregleringskommittén fogades ett tillägg,

innebärande att kommittén som främsta utredningsuppgift skulle snarasL

möjligt upprätta förslag till plan för en avveckling av hyresregleringen.

I motionerna 1: 355 och II: 466, vilka också äro likalydande, hemställes att

riksdagen för sin del måtte antaga

dels ett tillägg till 1 § hyresregleringslagen av följande innehåll:

»Förordnar Konungen om införlivning med kommun, för vilken bestämmelserna

om hyresreglering helt eller delvis gälla, av område från annan

kommun, för vilken sagda reglering ej gäller, ankommer det på Konungen

att pröva, i vilken utsträckning bestämmelserna i hyresregleringslagen skola

äga tillämpning inom det sålunda införlivade området.»;

dels för sagda tilläggs ikraftträdande avsedda övergångsbestämmelser av

mnebörd att ifrågavarande tillägg även skall äga tillämpning å indelningsförändringar,

vilka trätt i kraft under tiden från och med den 1 januari

1952.

Tillika har utskottet i anslutning till propositionen behandlat ytterligare

två motioner, nämligen inom första kammaren nr 109 av herr Norling och

herr Persson, Ola, om viss ändring i hyresregleringslagen samt inom andra

kammaren nr 295 av herrar Carlsson i Bakeröd och Rubbestad angående

översyn av lagstiftningen om hyresreglering.

I motionen I: 109 föreslås »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer

om förslag till sådan ändring av hyresregleringslagen eller, därest

detta kan vara till fyllest, åtgärder för vidtagande av sådan ändring av hyresrådets

tillämpningsbestämmelser för den ifrågavarande lagen, att sådana

anställda, som bo i tjänstebostäder, icke bliva skyldiga att vid slutad

anställning flytta från bostaden».

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

3

I motionen II: 295 hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa att en översyn vidtages angående lagstiftningen på hyresregleringens

område, som på ett bättre sätt än det nuvarande reglerar förhållandet

mellan fastighetsägare och hyresgäster».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda

lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Läget på bostadsmarknaden.

I detta hänseende har i propositionen inledningsvis anförts följande:

»På grundval av en rundfråga hösten 1950 till 180 kommuner med egen

kvot för bostadsbyggnader ansåg sig bostadsstyrelsen kunna uppskatta det

totala lägenhetsunderskottet — inklusive erforderlig lägenhetsreserv — i

1950 års kvotkommuner till 90 000 å 100 000. Godtagbara uppgifter hade

därvid erhållits från 122 kvotkommuner med en sammanlagd folkmängd av

3,2 miljoner invånare (däribland samtliga kommuner med minst 30 000

invånare). Den del av lägenhetsunderskottet som representerade mera svårartade

yttringar av bostadsbristen (främst bostadssökande familjeförsörjare

utan egen bostad) uppskattade bostadsstyrelsen till bortåt 35 000. Denna

uppskattning innebar bland annat, att någon mera väsentlig förändring av

bostadsmarknadsläget icke kunde konstateras sedan hösten 1949.

Bostadsstyrelsen har nu inhämtat vissa uppgifter om bostadsbristens yttringar

i 1951 års kvotkommuner. Uppgifterna, som avse läget vid kvartalsskiftet

september/oktober 1951, äro enligt styrelsens uppfattning i stort

sett jämförbara med de uppgifter, som erhöllos genom 1950 års rundfråga.

Styrelsen understryker, att båda årens uppgifter måste bedömas med försiktighet,

då man icke helt kan bortse från risken att vissa uppgifter ej äro

aktuella eller att enstaka dubbelräkningar kunna ha förekommit. Å andra

sidan finge hållas i minnet, att det i många fall förelegat betydande svårigheter

för de kommunala förmedlingsorganen att få kännedom om alla bostadssökande

inom kommunen.

Av bostadsstyrelsens undersökning framgår att antalet familjeförsörjare

" '' vai med i detta sammanhang avses såväl gifta utan barn som gifta, ogifta

eller förut gifta med barn — utan egen bostad minskat något från hösten

1950 till hösten 1951 (från 25 300 till 23 850). Denna minskning hänför sig

dock praktiskt taget helt till Göteborg och anses delvis kunna förklaras av

att år 1951 företagits en omsorgsfull utgallring av inaktuella uppgifter ur

stadens bostadsförmedlings register. För övriga sökande utan egen bostad

kan däremot en markerad ökning noteras. Sålunda har kategorien bostadssökande

utan barn, som önska lägenhet för all ingå äktenskap, ökat från

21 050 till 25 600 samt en tredje, ej närmare specificerad kategori bostadssökande

ökat från 13 850 till 17 050. Bostadsstyrelsen anser det snarast mo
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

tiverat att ur det redovisade materialet draga den slutsatsen, att bostadsmarknadsläget

under år 1951 försämrats i kvotkommunerna. Styrelsen finner

ingenting tyda på att efterfrågan på bostäder i kvotkommunerna kommer

att tillväxa långsammare under 1952 än under 1950 och 1951. Styrelsen

påpekar i detta sammanhang, att nettoinflyttningen till 1950 års kvotkommuner,

vilken tidigare varit nedåtgående, sedan slutet av år 1949 tenderat

att öka något och att detsamma gäller äktenskapsbildningen i dessa kommuner.

»

Från bostadsstyrelsen har inhämtats att den i propositionen omnämnda

minskningen av antalet bostadssökande i Göteborg, tillhörande kategorien

familjeförsörjare utan egen bostad, utgjort omkring 1 150 sökande ävensom

att antalet bostadssökande i Göteborg, tillhörande andra kategorier sökande,

ökat med omkring 1 850.

Angående den beräknade utvecklingen å bostadsmarknaden under år 1952

vill utskottet hänvisa till en i investeringsbudgeten 1952 förekommande

uppgift, att bostadsposten i tillståndsbudgeten nedjusterats från 41 000 kvotlägenheter

1951 till 39 500 kvotlägenheter för 1952 men att den faktiska

bostadsproduktionen under 1952 likväl icke torde komma att minskas (s. 5).

Av nationalbudgeten för år 1952 synes framgå att sistnämnda prognos grundats

å beräkningen att byggnadsverksamheten under år 1951 varit lägre än

tillståndsgivningen ävensom å förutsättningen att byggnadstiderna icke ytterligare

förlängas utan snarare något förkortas (s. 55).

Frågan om hyresregleringens förlängning.

Statens hyresråd har i skrivelse den 10 oktober 1951 hemställt, att hyresregleringslagen,

lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse och överlåtelse

av bostadsrätt in. in. samt lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser

om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. in., vilka

lagar gälla till och med den 30 september 1952, måtte erhålla fortsatt giltighet

till och med den 30 september 1953. Över hyresrådets framställning ha

efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen, bostadsstyrelsen, Sveriges

fastighetsägareförbund och Hyresgästernas riksförbund.

1 sin framställning — vilken är enhällig — anför statens hyresråd:

Sedan föregående år har någon förbättring icke inträtt å bostadsmarknaden.

Svår bostadsbrist råder fortfarande, framför allt i de större tättbefolkade

orterna. Den rådande bristen på såväl bostäder som andra lägenheter

torde komma att bestå åtminstone under de närmaste åren, därest icke en

stark depression eller andra oberäkneliga omständigheter av ekonomisk natur

skulle medföra en förändring i rådande förhållanden. Med hänsyn härtill

framstår det som uppenbart för hyresrådet — som vid skilda tillfällen

framhållit, att hyresregleringslagstiftningen borde avskaffas så snart normala

förhållanden inträtt å bostadsmarknaden — att det icke kan ifrågakomma

att låta lagstiftningen upphöra att gälla redan den 30 september

1952.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

ö

Genom beslut den 16 mars 1951 har Kungl. Maj :t tillkallat sakkunniga —

hyresregleringskommittén — för att bland annat verkställa en översyn av

gällande hyresregleringslagstiftning med hänsyn till hittills vunna erfarenheter.

Med hänsyn härtill anser sig hyresrådet icke nu böra föreslå ändring

i lagstiftningen.

Av remissinstanserna framhåller bostadsstyrelsen, under hänvisning till

sin förut omnämnda rundfråga till 1951 års kvotkommuner, att det såvitt

styrelsen kunde bedöma förelåge betydande risker för en ytterligare

försämring av bostadsläget under år 1952. Enligt styrelsens mening borde

en avveckling av hyresregleringslagstiftningen under sådana omständigheter

icke ifrågakomma. Även socialstyrelsen anser det uppenbart, att det

med hänsyn till situationen på bostadsmarknaden icke kan ifrågakomma

att låta hyresregleringslagstiftningen upphöra att gälla redan med utgången

av september 1952, och styrelsen tillstyrker därför förslaget om förlängning

av giltighetstiden med ett år. Jämväl hyresgästernas riksförbund

delar hyresrådets uppfattning. Fastighetsägareförbundet hemställer, att hyresregleringskommittén

måtte få i uppdrag att snarast möjligt framlägga ett

konkret förslag med program till hyresregleringens successiva avveckling.

I avvaktan härpå torde man enligt förbundets mening icke kunna undgå att

hyresregleringslagen i dess nuvarande utformning förlängdes under ytterligare

en kort övergångstid.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har i propositionen

uttalat följande:

»Omfattningen av den rådande bostadsbristen belyses ganska tydligt genom

svaren på en rundfråga till de större kommunerna som bostadsstyrelsen

nyligen anordnat och som refererats i det föregående. Med beklagande måste

konstateras, att läget snarast synes ha förvärrats under det senaste året

samt att bostadsbristens avhjälpande uppenbarligen kommer att kräva rätt

lång tid. Med hänsyn härtill står det utom allt tvivel, att lagstiftningen om

hyresreglering bör förlängas för ytterligare ett år. Hyresrådets förslag härom

har också tillstyrkts i alla remissyttranden.»

Frågan om ändringar i hyresregleringslagen.

1 motionerna I: 355 och II: 466 anföres bl. a. följande:

»Enligt 1 § första stycket i hyresregleringslagen skola såsom bekant lagens

bestämmelser äga tillämpning i varje stad, köping eller municipalsamhälle,

som vid 1942 års ingång hade minst 2 000 invånare, samt, där Konungen så

förordnar, jämväl i annan tätbebyggd ort. Denna regel innebär, att hyresregleringslagen

automatiskt blir tillämplig i de städer, köpingar och municipalsamhällen,

vilka den 1 januari 1942 enligt den officiella folkräkningen hade

ett invånarantal av minst 2 000 personer. Annan tätbebyggd ort kan inbegripas

under lagstiftningen genom beslut av Kungl. Maj :t. Vid sådant beslut

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

har Kungl. Maj :t frihet att bestämma, att lagen endast skall äga tillämpning

inom viss del av samhällsområdet.

Vid tillkomsten av nu refererade bestämmelser om hyresregleringslagens

tillämpningsområde synes man icke fullt ut ha tagit i betraktande de situationer,

som uppstå som följd av indelningsändringar. Såsom lagregeln utformats,

blir hyresregleringen, om en stad eller köping, för vilken regleringen

automatiskt blivit gällande eller beträffande vilken Kungl. Maj :t ej

stadgat undantag, med sig införlivar kringliggande landsbygd, även för denna

landsbygds vidkommande automatiskt tillämplig. Omständigheterna kunna

emellertid vara sådana, att ett införande av hyresreglering här vore lika

litet motiverat, som då Kungl. Maj :t i samband med förordnande om lagens

tillämpning av särskilda skäl finner sig böra undantaga vissa områden av

vederbörande samhälle från lagens tillämpning. Att Kungl. Maj :t saknat

rätt att medge undantag från lagens tillämpning för landsbygsområden,

som med städer eller köpingar förenats till s. k. vidgade kommuner, har

i många fall skapat olägenheter.»

Till stöd för yrkandet i motionen I: 109 anföra motionärerna bl. a.:

»Vid konkurrensen om arbetskraften mellan de olika industriföretagen

har bostadsfrågan ofta blivit en central fråga, som avgjort, om arbetarna

kunnat taga erbjudet arbete eller inte. Detta har gjort att industrierna dels

själva byggt bostäder och dels inköpt tidigare uppförda hyreshus. Därtill ha

av bostadsföreningar på allmän kvot byggda lägenheter inköpts samt ha möblerade

rum hyrts av industriföretag. Dessa bostäder ha sedan erbjudits de

arbetssökande av industriföretag, som sökt arbetskraft, mot ett bostadskontrakt

som sammankopplat lägenhetsinnehavet med anställningen vid företaget.

Bostadskontrakten äro något varierande hos de olika industriföretagen

men utgå i regel från det standardformulär, som Industriens bostadsförening

gjorde upp år 1947. I paragraf 2 i detta formulär hänvisas till att

lägenheten är avsedd till bostad för person, som är anställd hos bolaget, och

uthyres sålunda till hyresgästen ''allenast i dennes egenskap av anställd hos

bolaget’. Hyresgästen är skyldig avflytta om anställningen upphör, och denna

skyldighet inträder inom en månad efter uppsägningsdatum.»

Motionärerna göra gällande att statens hyresråd tillämpade en praxis, enligt

vilken bostadskontrakt med sammanbindning av arbetsanställning och

bostad godkändes. Härigenom hade man enligt motionärerna omöjliggjort

för de anställda att söka sig till annan industri eller på annan ort skaffa sig

ett bättre betalt eller mera intressant arbete.

I motionen 11: 295 framhålles särskilt den olägenhet, som vore förenad

med att fastighetsägare vore betagen möjligheten att själv bebo sin fastighet,

därest denna, när han förvärvade den, vore upplåten till hyresgäster. Vidare

åberopas bl. a. att åtskilliga fastighetsägare, enligt vad motionärerna funnit,

tvekade att upplåta eventuellt lediga utrymmen till uthyrning med anledning

av de obehag, uthyrningen kunde föra med sig till följd av gällande hyresregleringslagstiftning

och det sätt, varpå den tillämpades.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

7

Beträffande spörsmålet om eventuellt erforderliga reformer av hyresregleringslagstiftningen

anför departementschefen i propositionen följande.

»I föregående års förlängningsproposition anmälde jag, att vissa frågor

på hyresregleringslagstiftningens område borde närmare utredas. Jämlikt

Kungl. Maj :ts bemyndigande har en utredning också tillkallats med uppgift

bland annat att verkställa en förutsättningslös översyn av nämnda lagstiftning.

Innan denna utredning framlagt resultaten av sitt arbete, synes det

icke motiverat att företaga några ändringar i hyresregleringslagstiftningen.»

I direktiven för den av departementschefen omförmälda utredningen, benämnd

hyresregleringskommittén, vilken tillkallats enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 16 mars 1951 (se tredje lagutskottets utlåtande nr 13/1951,

s. 8, och den år 1952 avgivna riksdagsberättelsen, s. 39), heter det bl. a.:

Samtidigt med en utredning om behovsprövning på bostadsmarknaden bör

det verkställas en översyn av den redan gällande regleringen på detta område

med huvudsakligen andra uppgifter, nämligen lagen om hyresreglering och

därtill anslutande författningar. Det föreligger nu en omfattande erfarenhet

av regleringsmyndigheternas praxis, vilken bör ligga till grund för en dylik

översyn.

Även denna utredning bör vara helt förutsättningslös och taga till vara

alla erfarenheter från hyresregleringens tillämpning. Av tillgängliga redogörelser

för praxis på detta område framgår, att den erbjuder en mångfald

problem. Här skola endast i korthet beröras några få av dem, som äro av

mera allmänt intresse.

Inom det avsnitt av hyresregleringen, som gäller förlängning av hyresförhållanden,

har praxis haft många specialproblem att lösa. Bland dem har en

ganska betydande uppmärksamhet kommit att ägnas frågan om förlängning

av sådana hyresförhållanden, som ha ett mer eller mindre nära samband

med en arbetsanställning. På detta område synes hyresrådets praxis ha

vunnit ganska stor stabilitet, men frågan har sådan räckvidd och betydelse

såväl för näringslivet som för stora grupper anställda, att den bör noggrant

prövas.

Det bör jämväl uppmärksammas, att en sträng tillämpning av bestämmelserna

om förlängning av hyresförhållanden i vissa fall kan leda till att utrymmen

stå outnyttjade. Det förekommer sålunda, att den som för viss begränsad

tid kan avstå en lägenhet underlåter att hyra ut den för denna tid,

enär han befarar att hyresgästen skall kunna tvinga sig kvar i lägenheten

utöver den avsedda tiden. Detsamma torde gälla beträffande dem som ha

större lägenheter än de behöva och därför skulle vilja hyra ut rum inom

lägenheten.

Frågan om hyresregleringens avveckling.

Till de utredningsuppdrag, som anförtrotts hyresregleringskommittén, hör

enligt direktiven för kommittén också frågan om vilka bestämmelser som i

en framtid kunna bli erforderliga vid övergången från en reglerad marknad

till en fri sådan (se härom tredje lagutskottets utlåtande nr 13/1951, s. 9).

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

I anledning av att i två motioner vid 1951 års riksdag, I: 487 och II: 623,

yrkats att hyresregleringskommitténs primära uppgift borde vara utarbetandet

av en plan för regleringssystemets successiva avveckling, uttalade tredje

lagutskottet vid sagda års riksdag följande (se tredje lagutskottets utlåtande

nr 13/1951, s. 13):

I propositionen till 1950 års riksdag angående förlängning av hyresregleringen

tillkännagav departementschefen sin avsikt att låta företaga en utredning

om vilka bestämmelser som i en framtid kunde bli erforderliga vid

övergången från en reglerad hyresmarknad till en fri sådan. Departementschefen

uttalade därvid, att hyresregleringens upphörande vore en fråga på

tämligen lång sikt men att påbörjandet av en utredning likväl var motiverat,

eftersom utredningen kunde bli tidskrävande. Av sistnämnda uttalande torde

framgå, att regleringsavvecklingen som sådan icke ens föregående år ansågs

stå för dörren. För närvarande synes frågan om regleringens upphörande

vara än mindre aktuell. De uppgifter, utskottet åberopat på tal om hyresregleringens

förlängning, tyda nämligen, som redan anförts, på att bostadsbristen

snarast förvärrats i förhållande till föregående år. Härav bör icke

dragas slutsatsen, att den utredning om erforderliga övergångsbestämmelser

vid regleringens framtida hävande, vilken numera överlämnats till omnämnda

sakkunniga, skulle vara opåkallad. Däremot kan det betvivlas, att ifrågavarande

utredning är av mera angelägen natur än övriga utredningsuppdrag,

som de sakkunniga ha att svara för. Utskottet kan därför ej heller i denna

del tillstyrka motionärernas yrkanden.

Av den vid innevarande års riksdag avlämnade riksdagsberättelsen framgår,

att hyresregleringskoinmittén i första hand till behandling upptagit frågan

om behovsprövning å bostadsmarknaden samt att kommittén beräknar

att kunna avgiva betänkande i detta ämne under första hälften av år 1952

(s. 43).

I de nu föreliggande motionerna I: 108 och 11: IM anföres bl. a.:

»Missförhållandena på bostadsmarknaden äro sådana, att man enligt vår

mening ej kan komma därur med påbyggnader till hyresregleringen i syfte

att göra den mera förfinad och formfulländad. Den enda möjligheten torde

vara att söka avskaffa hyresregleringen och återgå till en fri marknad. Utgångsläget

borde vara särskilt gynnsamt i ett land som Sverige, vilket ej

aktivt deltagit i det sista världskriget utan till skillnad mot de flesta andra

länder haft eu större bostadsproduktion än någonsin tidigare. Vi ha därjämte

haft ett ovanligt gynnsamt handelspolitiskt läge och haft en kraftig

ökning av realinkomsten. Trots denna fördelaktiga allmänekonomiska utveckling

har regeringen icke ansett sig böra förorda att ens en plan nu, tio

år efter denna krisreglerings införande och sju år efter det sista världskrigets

slut, förbereds för regleringens avskaffande.»

Såsom framgått här ovan har Svei-iges fastighetsägareförbund i sitt remissyttrande

i frågan om hyresregleringens förlängning uttalat önskemål,

som överensstämma med yrkandena i sistnämnda motioner.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

9

Utskottet.

Propositionens uppgifter om bostadsbristen torde giva belägg för departementschefens

uttalande, att läget på bostadsmarknaden snarast synes ha

förvärrats under det senaste året. Hyresregleringen bör därför fortbestå

under den tid, som förordas i propositionen. Utskottet tillstyrker därför den

föreslagna förlängningen av hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen

och lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad

in. m.

I motionerna 1:355 och den därmed likalydande 11:466 ävensom i motionerna

I: 409 och II: 295 ha som här ovan nämnts framförts önskemål om

vissa reformer av hyresregleringslagstiftningen.

Enligt motionerna 1: 355 och II: 466 står gällande lydelse av 1 § hyresregleringslagen

icke i god överenstämmelse med det läge, som skapats genom

den vid årsskiftet 1951/52 ikraftträdda kommunindelningsreformen.

Den kategoriska föreskriften i 1 § att hyresregleringslagen skall äga tilllämpning

i varje stad, köping eller municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång

hade minst 2 000 invånare, hade nämligen medfört, att där landsbygdsområden

införlivats med stad eller köping, för vilken hyresregleringen

automatiskt gällde, regleringen utan vidare blivit tillämplig även för den

införlivade landsbygdens vidkommande. För landsbygdsområden utan egentlig

hyresmarknad hade härigenom uppstått ett onödigt och betungande ingrepp

i den enskildes frihet. Den påtalade olägenheten skulle försvinna,

om det i 1 § stadgades, att Ivungl. Maj :t hade att pröva, i vilken utsträckning

hyresregleringslagen skulle utsträckas till område som införlivas med

stad eller köping. Stadgandet borde avse införlivningar, som trätt i kraft

under tiden från och med den 1 januari 1952.

Även utskottet anser att hyresreglering icke behöves å alla områden,

som genom ny kommunal indelning sammanförts med hyresreglerad ort.

Visserligen får man ej hålla före, att område av ren landsbygdskaraktär under

inga förhållanden skulle påkalla tillämpning av hyresregleringslagen. För

landsbygd, som ligger i närheten av tätort och till vilken verkningarna av bostadsbrist

i tätorten kunna väntas sträcka sig, äro sålunda regleringsåtgärder

stundom erforderliga, redan innan tätbebyggelse uppkommit. Men denna

synpunkt leder icke till att hyresregleringslagstiftningen bör äga generell

tillämplighet inom införlivade områden. Alldeles särskilt gäller det sagda

beträffande de vidsträckta landsbygdsområden, vilka genom kommunindelningsreformen

införlivats med städer och köpingar. Även bortsett från dessa

införlivningar finnas dock fall, där betydande glesbebyggelseområden till

följd av gällande kommunal indelning alldeles utan fog äro underkastade

hyresreglering. Som det mest anmärkningsvärda exemplet härvidlag framstå

de väldiga ödemarksområdena, tillhörande Kiruna stad. Motionärernas

hemställan om modifierande föreskrifter i fråga om hyresregleringens tilllämplighet

beträffande orter, som införlivats med stad eller köping, synes

alltså välgrundad. Att utforma sådana föreskrifter är emellertid kompli
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

cerat. Utskottet har under hand inhämtat, att hyresregleringskommittén redan

uppmärksammat förevarande spörsmål och i sinom tid kommer att avgiva

förslag till en lösning av spörsmålet. Detta förslag bör enligt utskottets

mening icke föregripas och utskottet vill därför icke nu föreslå ändrad

lydelse av 1 § hyresregleringslagen. Utskottet vill dock betona frågans betydelse

och framhålla det angelägna i att proposition i ämnet snarast förelägges

riksdagen.

I motionen 1:109 föreslås att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer

om förslag till bestämmelser — eventuellt innebärande ändring i hyresregleringslagen

— varigenom åstadkommes att anställda, som bo i tjänstebostäder,

icke bliva skyldiga att vid slutad anställning flytta från bostaden. Frågan

om förlängning av hyresförhållanden, som ha ett mer eller mindre nära

samband med en arbetsanställning, tillhör de mera invecklade problem,

praxis haft att taga ställning till. Spörsmålet måste skärskådas från två

håll. Dels framträder nödvändigheten av att skydda hyresgästen-arbetstagaren

från uppsägningar, vilka strida mot god sed, dels är det angeläget,

att arbetsgivaren icke betages möjligheten att i första hand upplåta honom

tillhöriga bostäder åt dem, som arbeta i hans företag. I direktiven för hyresregleringskommittén

har departementschefen uttryckligen uppdragit åt kommittén

att befatta sig med detta spörsmål. Dess vikt har i direktiven understrukits

genom uttalandet att »frågan har sådan räckvidd och betydelse såväl

för näringslivet som för stora grupper anställda, att den bör noggrant

prövas». Hyresregleringskommitténs prövning av frågan bör avvaktas, innan

riksdagen överväger åtgärder i saken. Utskottet kan alltså icke tillstyrka motionen.

Till stöd för yrkandet i motionen II: 295 om en översyn av hyresregleringslagstiftningen

åberopas, att åtskilliga fastighetsägare i anledning av

rådande hyresreglering tveka att upplåta eventuellt lediga utrymmen till uthyrning.

Vidare påtalas olägenheten av att fastighetsägare för närvarande

icke äger möjlighet att skaffa sig själv bostad i förvärvad fastighet, därest

denna vid förvärvet var uthyrd. Beträffande det först anförda förhållandet

vill utskottet erinra om att även sagda befarade följdverkningar av hyresregleringen

anvisats hyresregleringskommittén för utredning. Utskottet hänvisar

till kommitténs direktiv, som i förevarande avseende ordagrant återgivits

ovan i detta utlåtande. Påtalade hinder för fastighetsägare att erhålla

bostad i sin egen fastighet synes äga visst samband med det nyssnämnda,

i direktiven berörda spörsmålet. Utskottet förutsätter, att kommittén kommer

att allsidigt granska de problem, som sammanhänga med att hyresregleringen

beskurit fastighetsägares frihet att disponera över sin fastighet.

Motionärernas önskemål om en översyn av lagstiftningen torde följaktligen

bliva tillgodosedda utan initiativ av riksdagen. Motionen kan därför

icke tillstyrkas av utskottet.

Vid sidan av nämnda framställningar om revision av hyresregleringslagstiftningen

i skilda hänseenden ha jämväl innevarande år väckts motionsyrkanden

om att en plan för avveckling av hyresregleringen snarast måtte

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

11

framläggas. I motionerna I: 108 och den därmed likalydande II: 147 hemställes

nämligen, att hyresregleringskommittén måtte få i uppdrag att som

främsta utredningsuppgift upprätta förslag till dylik plan. Utskottet får

erinra om det uttalande, som tredje lagutskottet vid 1951 års riksdag gjorde

i anledning av motsvarande motionsyrkanden vid sagda riksdag. Det

sades däri, att frågan om regleringens upphörande icke syntes aktuell vid

1951 års riksdagsbehandling av hyresregleringen. Fortsättningsvis anfördes:

»Härav bör icke dragas slutsatsen, att den utredning om erforderliga

övergångsbestämmelser vid regleringens framtida hävande, vilken numera

överlämnats till omnämnda sakkunniga (hyresregleringskommittén), skulle

vara opåkallad. Däremot kan det betvivlas, att ifrågavarande utredning är

av mera angelägen natur än övriga utredningsuppdrag som de sakkunniga

ha att svara för.» Utskottet anser, att det återgivna uttalandet äger sin giltighet

också i dagens läge. Motionärernas yrkanden kunna därför icke biträdas

av utskottet. Det må för övrigt anmärkas, att hyresregleringskommittén

enligt vad som uppgives i årets riksdagsberättelse redan är i färd med att

avsluta arbetet å den utredningsuppgift, som kommittén främst tagit sig an,

nämligen frågan om en behovsprövning å bostadsmarknaden.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;

B. att motionerna 1:355 och 11:466 måtte anses besvarade

genom vad utskottet uttalat här ovan i sin motivering;

C. att motionen I: 109 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

D. att motionen II: 295 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd; samt

E. att motionerna I: 108 och II: 147 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 februari 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,

Albert Hermansson*, Lars Andersson*, Eskilsson, Ivar Nilzon och

Boo;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i

Sörsjön, Andersson i Dunker, Åhman, Andersson i Mölndal, Jansson i Hällefors

och Larsson i Karlstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

Reservationer:

1) av herrar Holmbäck, Stjärne och Åhman, vilka ansett att utskottets

motivering bort ha följande lydelse:

»Propositionens uppgifter om bostadsbristen-----(de fem första styckena

lika med utskottet)------alltså icke tillstyrka motionen.

Till stöd för yrkandet----(lika med utskottet)-----i direktiven

berörda spörsmålet. Utskottet förutsätter, att kommittén kommer att allsidigt

granska de problem som sammanhänga med att hyresregleringen beskurit

fastighetsägares frihet att disponera över sin fastighet. Lagstiftningen

synes bl. a. böra ändras så att en avvägning genom hyresnämnden kan ske

mellan fastighetsägarens intresse att själv erhålla bostad i sin egen fastighet

och en hyresgästs intresse att sitta kvar i en lägenhet, som han förhyr i fastigheten.

För den händelse fastighetsägaren kan anvisa hyresgästen annan

bostad, som denne skäligen bör godtaga, eller hyresgästen underlåter att visa

tillbörligt intresse för ett utnyttjande av möjligheterna att erhålla annan

lämplig bostad, synes fastighetsägarens intresse böra äga företräde, i varje

fall om han viss längre tid innehaft fastigheten. Med särskild styrka gör sig

behovet av regler om en avvägning mellan fastighetsägarens och hyresgästens

intressen gällande beträffande andra uthyrda lokaler än bostäder.

På grund av det pågående utredningsarbetet anser utskottet att någon

särskild skrivelse icke är påkallad i nu behandlade spörsmål.

Vid sidan av —--(lika med utskottet)--— till dylik plan.

Enighet synes råda om att hyresregleringen tillhör de krisbetonade inslagen

i vår ekonomiska politik och att den steg för steg bör avvecklas så snart

förutsättningarna därför kunna åvägabringas. Utskottet har med tillfredsställelse

sett att utarbetandet av en plan för hyresregleringens avveckling

upptagits i direktiven för de sakkunniga. Då frågan om hyresregleringens

avveckling icke har den aktualitet som motionerna förutsätta, kan utskottet

icke tillstyrka motionerna men utskottet utgår från att kommittén utan

onödigt dröjsmål skall upptaga även frågan om en plan för hyresregleringens

avveckling.

Någon annan åtgärd än vad utskottet nyss uttalat anser utskottet icke heller

vara nödvändig beträffande förevarande motioner.»

2) av herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

»Läget på bostadsmarknaden synes undergå successiv försämring. Föregående

år framhölls sålunda i propositionen om förlängning av hyresregleringslagen,

att bostadsbristen var ännu större än då fortbeståndet av hyresregleringen

senast prövades av riksdagen. I den nu föreliggande propositionen

anföres att läget på bostadsmarknaden synes ha förvärrats under

det senaste året. Utsikterna för bostadsproduktionen för det kommande året

ha också bedömts såsom ogynnsamma. Enligt utskottets mening ger följ
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

aktligen utvecklingen ett klart belägg för att den förda bostadspolitiken

icke åstadkommit någon lösning av bostadsfrågan.

Bland de statliga åtgärderna i detta syfte torde hyresregleringen ha medverkat

till att snedvrida förhållandena. En övergång till en friare marknad

beträffande bostadsanskaffningen är därför i hög grad påkallad. Hyresregleringen

har emellertid under sin 10-åriga tillvaro skapat ett läge, som man

inte på en gång kan komma ifrån. Ett upphävande av denna lagstiftning

kräver omsorgsfull förberedelse och en plan för avvecklingen. Med hänsyn

härtill vill utskottet ej motsätta sig den föreslagna förlängningen av hyresregleringslagen,

bostadsrättskontrollagen och lagen med vissa bestämmelser

om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m., men utskottet

förutsätter därvid att erforderliga åtgärder omedelbart vidtagas i syfte att

förbereda en avveckling av hela regleringssystemet på detta område.

I motionerna I: 355 ---(lika med utskottet)----hyresreglerings
lagstiftningen.

Enligt motionerna 1:355 — — — (lika med utskottet) — — — den 1

januari 1952.

Utskottet anser i likhet med dessa motionärer att ändringar i den kommunala

indelningen ej automatiskt böra medföra att hyresregleringen införes

t. ex. för vidsträckta landsbygdsområden, som tidigare varit utanför

densamma, endast därför att de införlivas med stad, köping eller municipalsamhälle,

som vid 1942 års ingång hade minst 2 000 innevånare, eller

med annan tätort, där Konungen förordnat om tillämpning av regleringen.

Motionärernas hemställan om modifierande föreskrifter i fråga om hyresregleringens

tillämplighet synes alltså välgrundad. Utskottet vill därför uttala

sig för att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt hyresregleringskommittén,

som enligt vad utskottet under hand inhämtat redan uppmärksammat förevarande

spörsmål, att skyndsamt avgiva förslag till den av motionärerna

åsyftade lagändringen, som lämpligen kan utgöra en första etapp i hyresregleringens

avveckling.

I motionen I: 109--------- (lika med utskottet) ----------motionen.

Till stöd för-----— (lika med utskottet)------var uthyrd. Beträf
fande

det först anförda förhållandet vill utskottet understryka att det är

synnerligen viktigt, att hyresregleringslagstiftningen ej förorsakar att lediga

utrymmen undanhållas hyresmarknaden. Även påtalade hinder för fastighetsägare

att erhålla bostad i egen fastighet förtjänar all uppmärksamhet

från hyresregleringskommitténs sida. Utskottet förutsätter emellertid att

kommittén kommer att allsidigt granska de problem, som sammanhänga

med att hyresregleringen beskurit fastighetsägarnas frihet att förfoga över

sin egendom, och snarast framlägger förslag till deras lösning. En Uppmjukning

av vederbörande bestämmelser är särskilt angelägen som ett steg

vid den avveckling av hyresregleringslagstiftningen, som enligt utskottets

mening omedelbart bör planläggas. Med det sålunda anförda torde motionen

få anses besvarad.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6.

Vid sidan av---(lika med utskottet)---förslag till dylik plan.

Utskottet finner att ifrågavarande planeringsarbete i dagens läge kommit

att framstå som en av de mest angelägna av de utredningsuppgifter, vilka

beröra bostads- och hyresmarknaderna. Svårigheterna på bostadsmarknaden

kunna enligt utskottets uppfattning ej lösas genom ytterligare påbyggnad

av regleringssystemet, exempelvis genom införande av behovsprövning.

Enligt utskottets mening är det därför felaktigt, om hyresregleringskommittén

i första hand koncentrerar sig på denna del av frågan. Då man enligt

vad utskottet erfarit för närvarande är sysselsatt med insamlande av

hittills saknat siffermaterial, synes läget särskilt väl ägnat, att hyresregleringskommittén

i första hand får till uppgift att på denna grundval söka

lägga fram en plan för hyresregleringens avveckling. Utskottet anser sig

därför böra hemställa att i direktiven för dessa sakkunniga göres ett tillägg

av innebörd att kommittén omedelbart bör ägna sig åt utarbetandet av en

dylik plan.»;

dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,

A. att---- (lika med utskottet) ----proposition;

B. att riksdagen i anledning av motionerna I: 355 och II:

466 måtte hemställa, att Kungl. Maj :t uppdrager åt hyresregleringskommittén

att skyndsam avgiva förslag till åtgärder

i motionernas syfte;

C. att ----— (lika med utskottet)---åtgärtl;

D. att motionen II: 295 måtte anses besvarad med vad utskottet

i sin motivering i denna del anfört;

E. att riksdagen i anledning av motionerna I: 108 och

11:147 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att till

direktiven för hyresregleringskommittén fogas ett tillägg, att

de sakkunniga som främsta uppgift skola snarast möjligt

upprätta plan för en avveckling av hyresregleringen.

3) av herr Andersson i Dunker.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

52 0516

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:86 Skrivelse till Konungen i anledning av del s Kwngl Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 a1 i texten