Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.

1952-03-04 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1952:7, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

1

Nr 7.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen

med förslag till lag om sammanföring av samfälld

vägmark med angränsande fastighet m. m.

Genom en den 18 januari 1952 dagtecknad proposition, nr 40, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

förslag till

l) Lag

om sammanför ing av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på mark, vilken vid lantmäteri- eller mätningsförrättning

undantagits till väg för gemensamt behov, så ock på annan

vägmark, som är samfälld för två eller flera fastigheter.

Vad i lagen stadgas om vägmark skall äga motsvarande tillämpning på

mark avsedd till avloppsdike ävensom på bäck och annat dylikt mindre vattendrag.

2 §.

I denna lag förstås med fastighet vad som enligt gällande bestämmelser

skall redovisas i fastighetsregister såsom särskild fastighet.

Med ägare av fastighet jämställes den, som innehar fastighet under ständig

besittningsrätt eller såsom fideikommiss.

Om sammanföring.

3 §.

Vägmark må sammanföras med angränsande fastighet, såframt behov av

marken ej föreligger vare sig till väg eller för annat gemensamt ändamål

eller ock sådant behov blir tillgodosett utan att vägmärken bibehålies såsom

samfälld. Gränsar vägmärken till område, vilket utgör gemensam ägolott

1 Iiihang till riksdagens protokoll 7952. 9 samt. 3 avd. Nr 7.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

för två eller flera fastigheter eller avsatts till gemensamhetsskog eller vid

lantmäteri- eller mätningsförrättning lämnats oskiftat utan att hava undanlagits

för gemensamt ändamål, må vägmärken sammanföras med de fastigheter

som äga del i området genom att tilläggas detta.

Sammanföring må ej avse vägmark, varom sägs i 20 §.

Vägmark, som skall redovisas i fastighetsregister fört enligt de för stad

meddelade bestämmelserna, må ej sammanföras med fastighet, som skall

upptagas i annat register, och ej heller med fastighet, som hör till annan

församling än vägmärken. Annan vägmark må sammanföras allenast med

fastighet, som hör till samma socken och samma förvaltningsområde som

vägmärken. Med tomt må ej sammanföras vägmark, som ej ingår i tomtindelning.

4 §•

Sammanföring må ske endast i den mån därigenom lämpligare fastighetsindelning

vinnes eller fastighetsindelningens överensstämmelse med fastställd

generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning främjas. Är

vägmärken så belägen att den kan sammanföras med mer än en fastighet,

skall sammanföring verkställas så att lämpligast möjliga fastighetsindelning

erhålles.

Besväras vägmärken av servitut, må sammanföring ej äga rum, med

mindre innehavaren av servitutet lämnar medgivande därtill eller det är

uppenbart, att sammanföringen icke kan lända till förfång för den fastighet,

till vars förmån servitutet gäller.

5 §.

Fråga om sammanföring prövas vid lantmäteriförrättning. Rätt att påkalla

sådan förrättning tillkommer ägaren av fastighet, till vilken vägmärken

gränsar.

Förrätlningen verkställes, i fråga om vägmark i stad eller i samhälle

eller annan ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras,

av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta

avstyckningar samt eljest av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt,

där vägmärken är belägen.

Ansökning om sammanföringsförrättning göres skriftligen, om förrättningen

skall verkställas av lantmätare, hos denne och eljest hos byggnadsnämnden,

som överlämnar ansökningen till förrättningsmannen. I ansökningen

skola angivas sökandens fastighet och den vägmark, om vars sammanföring

är fråga. Redovisas vägmärken i fastighetsregister fört enligt de

för stad meddelade bestämmelserna, bör samfällighetens beteckning på registerkartan

angivas; eljest bör hänvisas till karta och beskrivning som upprättats

vid jorddelningsförrättning.

Gränsar annan fastighet än sökandens till den vägmark, som avses i ansökningen,

bör uppgift lämnas om fastighetens beteckning samt ägarens

namn och adress. Är fråga om väg, som är eller tidigare varit allmän, eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

3

ingår vägmärken i samfällighet, för vilken finnes känd styrelse eller annan

förvaltare, skall detta angivas i ansökningen. Finnes ej känd styrelse eller

förvaltare för samfälligheten, böra i ansökningen uppgivas de fastigheter

som äga del i samfälligheten samt fastighetsägarnas namn och adresser eller,

om vägmärken är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare,

en av fastigheterna med i orten boende ägare samt dennes namn och adress.

I ansökningen bör ock uppgivas servitutsinnehavare, vilkens rätt må vara

beroende av förrättningen, jämte hans adress.

6 §.

Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen utfärda kungörelse

om tid och ställe för första sammanträdet. Kungörelsen skall minst fjorton

dagar förut uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där den vägmark

och de fastigheter som beröras av förrättningen äro belägna, samt,

där särskilda förhållanden därtill föranleda, införas i en eller flera av ortens

tidningar. Härjämte skall förrättningsmannen minst fjorton dagar före sammanträdet

för befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse

till sammanträdet till envar, vilken enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga

uppgifter är ägare till fastighet som har del i samfälligheten. Finnes

känd styrelse eller annan förvaltare för samfälligheten, erfordras allenast

kallelse till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där

han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för

att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan

ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller

förvaltare, och är vägmärken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda

ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig.

Delgives kallelse på sistnämnda sätt, skall uppgift om vilken delägare

kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen, och skall kungörelsen

anslås i socken- eller rådstugan eller på annan lämplig plats inom

kommunen.

Inom tid som i första stycket sägs skall förrättningsmannen ock avsända

kallelse dels till sökanden, dels till ägaren av annan fastighet än sökandens,

därest fastigheten angränsar den med ansökningen avsedda vägmärken, dels

till ägaren av fastighet som gränsar till annan än i ansökningen avsedd del

av samfälligheten, därest förrättningsmannen avser att väcka fråga om delens

sammanföring med fastigheten, dels ock till de i ansökningen uppgivna

eller för förrättningsmannen eljest kända innehavare av servitut, vilkas rätt

må vara beroende av förrättningen.

I kungörelse och kallelse, som i denna paragraf avses, böra angivas den

vägmark ansökningen avser ävensom sökandens namn och den fastighet,

med vilken vägmärken enligt ansökningen skall sammanföras. Därjämte

skola sakägare anmanas att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomsthandlingar

samt kartor och lantmäterihandlingar, som därvid kunna lända

till upplysning. Vidare skall erinras därom, att vid förrättningen fråga må

väckas om sammanföring av vägmark, som ingår i samfälligheten, med an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

nan fastighet än sökandens. Härutöver skall i kungörelsen och kallelse till

ägare av fastighet som har del i samfälligheten eller till ledamot av styrelse

för eller till förvaltare av samfälligheten angivas vad delägare i densamma

har att iakttaga, därest han önskar framställa ersättningsanspråk, varom i 10

§ sägs, varjämte kallelse till ägare av fastighet, vilken beröres av fråga om

sammanföring som förrättningsmannen avser att väcka, skall innehålla meddelande

härom.

Särskild underrättelse om tid och ställe för första sammanträdet skall

minst fjorton dagar förut av förrättningsmannen avsändas, därest vägmärken

ingår eller tidigare ingått i allmän väg, till väghållaren i orten samt,

därest vägmärken är belägen i stad eller inom ort, där skyldighet att söka

byggnadslov eljest föreligger, till byggnadsnämnden.

Är sakägare, som i andra stycket sägs, å okänd ort eller så fjärran,

att han ej kan bevaka sin rätt vid förrättningen, och är icke någon förordnad

eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara, åligge förrättningsmannen

att för förordnande av god man för sakägaren göra sådan anmälan,

som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken.

7 §•

Uteblir annan än sökanden från lagligen kungjord förrättning, vare det ej

hinder för förrättningens företagande.

Uteblir sökanden utan att hava anmält laga förfall eller visar sig, att sökanden

ej äger påkalla förrättning om sammanföring, och uppkommer ej enligt

9 § första stycket fråga om sammanföring av vägmark med annan fastighet

än sökandens, inställes förrättningen och ersätte sökanden alla i ärendet

uppkomna kostnader.

Därest samtliga sakägare infinna sig, må förrättningen företagas utan

hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som i

6 § sägs.

8 §.

Vid förrättningen skola de för laga skifte i 2 kap. 4 och 9—11 §§ ävensom

3 kap. 4 § första och andra styckena samt 6—9 §§ lagen om delning

av jord å landet meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Avser sammanföringen vägmark i stad eller i samhälle eller annan

ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras, skall tillika

iakttagas vad i 5 kap. 2 § sista stycket lagen om fastighetsbildning i stad

stadgas.

Därest förrättning uppskjutes från ett sammanträde till annat, skall, där

ej vid det förra tillkännagivits tid och ställe för det senare, förrättningsmannen

därom i god tid genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom

överenskommelse träffats vid sammanträde, underrätta dem, som inställt

sig vid förrättningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

9 §•

Gränsar i samfälligheten ingående vägmark förutom till sökandens fastighet

jämväl till annan fastighet och begär senast vid första sammanträdet

denna fastighets ägare sammanföring, må frågan härom omedelbart prövas

vid förrättningen.

Förrättningsmannen må ock vid första sammanträdet väcka fråga om

sammanföring av vägmark ingående i samfälligheten. Sålunda väckt fråga

må omedelbart prövas, om ägaren av den fastighet, med vilken vägmärken

avses att sammanföras, blivit kallad eller ändock är tillstädes, men skall

eljest uppskjutas till nytt sammanträde, till vilket förrättningsmannen har

att i god tid kalla ägaren.

Sammanföring av vägmark med fastighet, vars ägare icke påkallar eller

medgiver sammanföringen, må ske endast såframt densamma ej länder till

olägenhet för ägaren och må icke avse mark, som ingår i tomtindelning.

10 §.

Delägare i samfälligheten vare berättigad till ersättning för sin andel i

vägmärken av ägaren till den fastighet, med vilken marken sammanföres.

Yrkande härom skall dock, vid påföljd att delägaren eljest går förlustig sin

rätt, framställas innan utlåtande, varom i 14 § sägs, blivit meddelat.

Ersättningens storlek bestämmes, där överenskommelse ej träffas, av förrättningsmannen,

som i härför erforderlig omfattning skall utreda och i

protokollet anteckna de fastigheter som äga del i samfälligheten, den andel

som tillkommer envar av dem samt fastigheternas ägare. Vid ersättningens

bestämmande skall ej medräknas värdet av den förbättring vägmärken

må hava vunnit genom arbete eller kostnad, som nedlagts av ägare till den

fastighet, med vilken vägmärken sammanföres.

Ersättningen skall gäldas inom tre månader från det beslut om sammanföringen

vunnit laga kraft.

11 §•

Yppas tvist om äganderätten till vägmärken och har frågan betydelse för

förrättningens behöriga verkställande, skall den underställas ägodelningsrättens

prövning. I underställt mål skola föreskrifterna i 21 kap. lagen om

delning av jord å landet rörande underställning enligt 3 kap. 12 § samma

lag äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Finnes nödigt att gräns för samfälligheten bestämmes, må sammanföringsförrättnmgen

ej avslutas förrän gränsen blivit i laga ordning bestämd. Gränsbestämningen

må i den mån så kan ske företagas till gemensam handläggning

med sammanföringsförrättningen.

Är fråga om sammanföring av vägmark som ingår i tomtindelning och

fordras tomtmätning för bedömande huruvida sammanföringen främjar

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

tomtindelningens genomförande, skall sammanföringsförrättningen vila till

dess tomtmätning skett. Är fråga väckt om ändring i tomtindelning av betydelse

för sammanföringen, skall förrättningen ock vila till dess frågan

slutligen avgjorts.

13 §.

Den vägmark, om vars sammanföring fråga är, skall med den noggrannhet

omständigheterna påkalla och, om så finnes lämpligt, med ledning av

befintligt kartmaterial av förrättningsmannen utmärkas på karta.

14 §.

Förrättningsmannen skall meddela utlåtande med besked, huruvida sammanföring

skall äga rum eller icke. Beslutas sammanföring, skall utlåtandet

tillika, med hänvisning till karta och därå tecknad beskrivning, angiva

huru sammanföringen skall ske ävensom, där ersättning enligt 10 § skall

utgå, innehålla bestämmelse om det belopp, som tillkommer varje ersättningsberättigad,

jämte erinran om den tid, inom vilken ersättningen skall

gäldas. Utlåtandet skall städse innehålla besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.

15 §.

Sedan gränser, som tillkommit genom sammanföringen, blivit, i den mån

så finnes erforderligt, utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen

hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall förrättningen avslutas å sammanträde

med sakägarna eller annorledes å dag, som vid sammanträde angivits

eller om vilken sakägare, som inställt sig vid förrättningen, underrättats

genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom överenskommelse

träffats vid sammanträde. Vid avslutandet skall tillkännagivas vad som

skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar

av förrättningshandlingarna utgivas eller med posten avsändas till

den av sakägarna, som dessa eller, där de ej åsämjas, förrättningsmannen

utser att förvara handlingarna. Hos den utsedde äge envar sakägare rätt att

granska handlingarna och taga avskrift av dem.

16 §.

Talan mot sammanföringsförrättning må föras hos ägodelningsrätten genom

besvär, som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar

från den dag, då förrättningen blivit avslutad. Avser förrättningen vägmark

belägen i stad eller inom ort, där skyldighet att söka byggnadslov eljest föreligger,

må byggnadsnämnden föra talan mot förrättningen.

Förrättningsmannen skall inom tid som nyss sagts insända förrättningsakten

till fastighetsregisterföraren. Hava besvär anförts, skall ägodelnings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

domaren ofördröj ligen och sist inom sex dagar härom underrätta registerföraren

samt infordra förrättningsakten från denne. I fråga om förfarandet

i målet och talan mot däri meddelat beslut gälle i tillämpliga delar vad beträffande

avslutad jorddelningsförrättning är stadgat.

Har jäv mot förrättningsmannen ogillats, skall beträffande fullföljd av

talan vad för sådant fall är stadgat i lagen om delning av jord å landet äga

motsvarande tillämpning.

17 §.

Då beslut om sammanföring vunnit laga kraft, ingår vägmärken i den

eller de fastigheter, varmed den sammanförts, fri från all rätt, som dittills

besvärat den. Sådan rätt skall orubbad gälla i återstoden av den besvärade

egendomen.

Sedan sammanföring skett, må talan om bättre rätt till den sammanförda

vägmärken ej föras.

18 §.

Har sakägare före förrättningens avslutande framställt begäran därom,

vare förrättningsmannen skyldig att inom fyrtiofem dagar från det förrättningen

vunnit laga kraft emot stadgad ersättning till honom utgiva eller

med posten avsända ett exemplar av kartan med därå tecknat bevis om lagakraf

tvinnandet.

19 §.

Kostnaden för förrättningen skall gäldas av sökanden. Har fråga väckts

om sammanföring jämväl med annan fastighet än sökandens, skall kostnaden

gäldas av fastighetsägarna eller någon av dem efter ty prövas skäligt.

Om inlösen.

20 §.

Vägmark, som enligt fastställd generalplan i stad eller i samhälle eller

annan ort på landet, där byggnadslagens bestämmelser för stad skola äga

motsvarande tillämpning, eller enligt stadsplan är avsedd till trafikled eller

annan allmän plats, äger kommunen eller samhället inlösa, såframt sådant

förhållande, som enligt 3 § första stycket utgör förutsättning för sammanföring,

föreligger.

I fråga om inlösen skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag stadgas

om sammanföring. Vid bestämmande av yrkad ersättning för vägmark skall

jämväl föreskriften i 143 § byggnadslagen äga motsvarande tillämpning.

Fråga om sammanföring av vägmark, ingående i den av inlösningsförrättningcn

berörda samfälligheten, må vid förrättningen väckas i den ordning

9 § stadgar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

Då beslut om inlösen av vägmark vunnit laga kraft, skall vägmärken anses

vara avstyckad och vare den fri från all rätt, som dittills besvärat den.

Sådan rätt skall orubbad gälla i återstoden av den besvärade egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

2) Lag

angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen

om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet in. m.

Härigenom förordnas som följer.

Har vid förrättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark

med angränsande fastighet m. m. blivit bestämt, att ägare av fastighet, med

vilken mark sammanförts, skall gälda ersättning för marken, äge den ersättningsberättigade,

där hans fordran ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen,

att ur fastigheten, ändå att den kommit i annans hand, njuta

betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken

tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

3) Lag

om ändrad lydelse av 8 § förordningen den IG juni 1875 (nr 42)

angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 8 § förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

8 §.

Sökes lagfart —---------blivit lagfaret.

Har det fång, varmed lagfaras skall,

skett i enlighet med gällande författningar

om jords eller lägenhets avstående

för allmänt behov eller om

rätt i vissa fall för nyttj anderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt

Har det fång, varmed lagfaras skall,

skett i enlighet med gällande författningar

om jords eller lägenhets avstående

för allmänt behov eller om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt

1 Senaste lydelse, se SFS 1918: 570.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

9

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

upplåtet område eller om ändring eller

utrivning av vattenverk eller enligt

vattenlagen, vare för lagfarts beviljande

ej av nöden att med föregående

fång lagfares, eller att åtkomst

styrkes, på sätt i 7 § är föreskrivet.

upplåtet område eller om ändring eller

utrivning av vattenverk eller enligt

vattenlagen eller lagen om sammanföring

av samfälld vågmark med

angränsande fastighet m. m., vare för

lagfarts beviljande ej av nöden att

med föregående fång lagfares, eller

att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § är

föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1952.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda lagförslagen, får utskottet i den mån redogörelse därför ej lämnas

här nedan hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Huvudsyftet med den genom propositionen framlagda lagstiftningen är att

skapa lämpliga former för att sådan samfälld vägmark, som ej längre erfordras

för något gemensamt behov, skall kunna tillföras fastighets enskilda

ägovälde. Den i lagstiftningen upptagna formen härför är sammanföring.

Detta institut innebär, att vägmärken sammanföres med angränsande fastighet,

i vilken den därefter ingår. Efter sammanföringen skall vägmärken vara

fri från inteckningar och andra gravationer, som dittills besvärat den, och i

stället svara för samma gravationer och inteckningar som den fastighet, med

vilken den sammanförts. Delägare i vägmärken är berättigad till ersättning

för sin andel i densamma, om han framställer anspråk därpå. Fråga om

sammanföring skall prövas vid lantmäteriförrättning. Förfarandet vid denna

är i flera hänseenden enklare än det vid förrättning enligt jorddelningslagen.

För vägmark, som enligt vissa byggnadsreglerande planer är avsedd till

trafikled eller annan allmän plats, föreslås ett särskilt institut, inlösen. Rätt

att inlösa sådan mark tillkommer vederbörande kommun eller samhälle. Den

inlösta vägmärken skall anses avstyckad och vara fri från inteckningar och

andra gravationer, som dittills besvärat den. I övrigt skall i fråga om inlösen

i allt väsentligt gälla bestämmelser av samma innehåll som för sammanföring.

Vad som stadgas om vägmark skall äga motsvarande tillämpning på mark

avsedd till avloppsdike ävensom på häck och annat dylikt mindre vattendrag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

Inledning.

I skrivelse den 21 april 1936, nr 172, har riksdagen anhållit, att Kungl.

Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös utredning rörande frågan om

åtgärder för att möjliggöra att mark, som använts till vägar, vilka blivit

nedlagda, emedan de ej längre varit behövliga som allmänna vägar eller som

enskilda utfartsvägar, måtte kunna på enklare och billigare sätt än för det

dåvarande förvärvas av ägarna till de fastigheter, som gränsade intill vägmärken.

Utredning i ämnet har härefter verkställts inom justitiedepartementet och

redovisats i en i oktober 1938 föreliggande promemoria angående lagstiftning

om sammanföring med fastighet av vägmark (Justitiedepartementets promemorior

1938: 2). Vid promemorian funnos fogade förslag till dels lag om

sammanföring med fastighet av väg m. m. och dels lag om säkerhet för utbekommande

av ersättning enligt lagen om sammanföring med fastighet av

väg m. m.

Över promemorian ha, efter remiss, yttranden år 1938 avgivits av ägodelningsdomarna

i Södertörns, Östersysslets, Västernärkes, Hedemora, Västerbergslags,

Västra Hälsinglands, Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds,

Skövde, Åse, Viste, Barne och Laske, Borås samt Jämtlands västra domsagor,

av ägodelningsdomarna i Stockholm, Trosa, Norrköping, Västervik,

Malmö, Hälsingborg, Trelleborg, Halmstad, Göteborg, Karlstad, Kristinehamn,

Örebro, Västerås, Sala, Sundsvall och Östersund, av lantmäteristyrelsen,

samtliga länsstyrelser samt av föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, Svenska vägstyrelsernas förbund, Svenska

vägföreningen och Svenska stadsförbundet. Lantmäteristyrelsen har vid sitt

utlåtande fogat yttranden från samtliga överlantmätare, av vilka flertalet

överlämnat yttranden från lantmätare i länet. Några länsstyrelser ha inhämtat

yttranden från länsarkitekt, vägingenjör, vägstyrelse m. fl.

År 1942 överlämnades ärendet till fastighetsbildningssakkunniga. Med

skrivelse den 15 november 1950 ha de sakkunniga — under förklaring att

de i ärendet samrått med lantmäteristyrelsen, därvid enighet uppnåtts på

alla punkter — avgivit promemoria med förslag till lag om sammanföring

med fastighet av samfälld vägmark m. in.

Utlåtande över fastighetsbildningssakkunnigas promemoria har efter remiss

avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förklarat sig icke ha

funnit anledning framställa någon erinran mot det framlagda förslaget.

Departementschefen.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anför i propositionen

bl.a. följande:

»Förekomsten av samfälligheter, som ursprungligen avsatts för att tillgodose

behovet av väg men som ej längre erfordras för detta ändamål, för
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

11

anleder ofta nog oregelbundenheter i fastighetsindelningen. På sätt framgår

av de i ärendet företagna utredningarna äro olägenheterna härav påtagliga.

Det är därför i hög grad önskvärt, att dylika samfälligheter återföras i fastighetsindelningen

genom att förenas med angränsande fastigheter.

Då det gäller att bedöma, huruvida i detta syfte krävas särskilda lagstiftningsåtgärder,

är att beakta, att redan gällande fastighetsbildningslagstiftning

erbjuder vissa möjligheter att återföra vägmark i fastighetsindelningen.

I detta hänseende kan pekas på instituten laga skifte och ägoutbyte.

En annan möjlighet är att vägmärken överlåtes och därefter avstyckas och

sammanlägges med angränsande fastighet. I sistnämnda fall möta emellertid,

åtminstone då det är ett stort antal delägare i samfälligheten, ofta svårigheter

att få till stånd en överlåtelse. Och om laga skifte och ägoutbyte

gäller -— frånsett att dessa institut äro så utformade att de i fall som de

förevarande stundom ej kunna leda till en lämplig fastighetsindelning -—

att förfarandet är omständligt och i förhållande till vägmärkens värde i

regel alltför kostsamt. I ärendet har också allmänt vitsordats att behov av

särskild lagstiftning föreligger. Någon ändring häri torde ej ha skett efter

remissbehandlingen av 1938 års promemoria. Visserligen ha under år 1951

på förslag av fastighetsbildningssakkunniga vidtagits ändringar av reglerna

i 8 kap. jorddelningslagen om ägoutbyte. Efter dessa ändringar torde i större

utsträckning än tidigare genom detta institut kunna ernås en lämplig fastighetsindelning

i nu avsedda fall, men den olägenheten kvarstår dock att

ägoutbyte, särskilt då det gäller samfälligheter, innefattar ett tämligen omfattande

och tungrott förfarande. Jag finner det sålunda tydligt, att det

föreligger behov av lagstiftning i ämnet.

Riktpunkten för en sådan lagstiftning bör vara att skapa en form, genom

vilken mark varom här är fråga kan på lämpligt .sätt föras in i fastighetsindelningen

utan att arbetet och kostnaderna bli oproportionerligt stora i

förhållande till markens som regel ringa värde. Självfallet få dock strävandena

efter enkelhet ej leda till att rättssäkerhetskravet icke blir tillbörligen

beaktat.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att lagstiftningens tillämpningsområde

bör begränsas till sådan mark som är samfälld för två eller flera fastigheter.

Svårigheterna att uppnå en lösning på någon av de vägar som nu

stå till buds äga nämligen avseende i stort sett endast på samfälld mark.

Den nyss angivna riktpunkten för lagstiftningen föranleder, att densamma

bör avse allenast sådan mark, vilken i det alldeles övervägande antalet

fall har obetydligt värde. Med hänsyn härtill anser jag liksom de sakkunniga

att endast mark avsedd till väg och dike, varmed bör jämställas även

å- och bäckfåror, bör inbegripas under lagstiftningen. Med de sakkunnigas

lösning, alt från sammanföringsinstitutets tillämpningsområde undantaga

mark, som enligt vissa planer skall ingå i trafikled eller annan allmän

plats, och för sådan mark skapa en särskild form, varigenom kommunen

eller samhället äger inlösa marken, synes hinder icke möta att göra lagstiftningen

utan undantag tillämplig såväl på landet som i stad. Att jag av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

andra skäl dock endast med viss tvekan kan godtaga det föreslagna inlösningsinstitutet

skall jag beröra längre fram.

Självfallet skall cn allmän förutsättning för att de föreslagna instituten

skola vinna tillämpning vara att marken är onyttig för såväl avsett ändamål

som annan gemensam användning.

Såsom förut nämnts innebär sammanföringsinstitutet enligt

förslaget att den sammanförda vägmärken skall anses ingå i den fastighet,

med vilken den sammanföres, samt att den efter sammanföringen skall

vara fri från inteckningar och andra gravationer, som tidigare åvilat den, och

i stället svara för samma inteckningar och gravationer som den fastighet,

med vilken den sammanförts. Mot vad sålunda föreslagits har jag i princip

intet att erinra.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att delägare i samfälligheten alltid

skall äga rätt att erhålla ersättning för sin andel i den mark som frångår

samfälligheten. Likaså delar jag förslagets ståndpunkt att ersättning skall

utgå endast till delägare, som framställt anspråk därpå, samt att utgående

ersättning skall tillfalla delägaren och ej innehavare av inteckning i dennes

fastighet. Däremot finner jag den upptagna preklusionsregeln att ersättningsyrkande

skall framställas vid första sammanträdet vid äventyr att förrättningsmannen

eljest icke är pliktig att upptaga yrkandet till prövning

vara alltför vag. Valet synes då stå mellan att antingen såsom i 1938 års förslag

ha en till första sammanträdet knuten absolut preklusionstid eller ock

medge delägare rätt att begära ersättning under hela tiden medan förrättningen

pågår. Självfallet är det ur synpunkten att få ett enkelt förfarande

önskvärt med den i 1938 års förslag upptagna korta preklusionstiden. Denna

skulle väl för sådana fall varom nu är fråga kunna godtagas om det vid

utfärdande av kungörelse och kallelser till förrättningen vore klart vilken

mark förrättningen skall omfatta. Men nu innebär förslaget —- något som

jag strax skall återkomma till — att vid första sammanträdet fråga skall

kunna väckas om utsträckning av förrättningen till annan mark än den

som avses med den ursprungliga ansökningen. Med hänsyn härtill kan en

regel att ersättningsanspråk skall framställas senast vid första sammanträdet

icke anses bereda delägarna önskvärt rådrum för att avgöra vilken ståndpunkt

de skola intaga i ersättningsfrågan. Jag finner därför, att hänsynen

till delägarna kräver en mindre snäv preldusionsregel. Ersättningsanspråk

bör således kunna framställas intill dess att förrättningsmannen avgiver

sitt utlåtande.

önskvärdheten av att i ett sammanhang få hela den samfällda vägmärken

sammanförd med angränsande fastigheter är uppenbar. Sakkunnigförslaget

innehåller också möjlighet att utsträcka förrättningen på föranledande såväl

av annan fastighetsägare än sökanden som av förrättningsmannen. På förrättningsmannens

initiativ skall sammanföring kunna ske även mot den

berörde fastighetsägarens bestridande, om sammanföringen icke skulle lända

honom till skada. Jag anser övervägande skäl tala för att detta förslag genomföres.

En ur fastighetsindelningssynpunkt önskvärd sammanföring bör näm
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

13

ligen icke kunna hindras av att ägaren till en fastighet, som gränsar till vägmärken,

utan bärande skäl motsätter sig sammanföring med sin fastighet.

För att man så fort som möjligt skall få förrättningens omfattning bestämd,

bör såsom de sakkunniga föreslagit fråga om utsträckning av förrättningen

väckas senast vid första sammanträdet.

Förfarandet har i förslaget utformats i huvudsaklig överensstämmelse med

jorddelningslagens regler. De betydelsefullaste avvikelserna äro att vid sammanföringsförrättning

gode män aldrig skola biträda samt att förrättningen

ej skall undergå fastställelseprövning. Häremot har jag intet att erinra.

I fråga om tidpunkten för rättsverkningarnas inträde ha de sakkunniga

föreslagit den ur principiell synpunkt betydelsefulla nyheten att verkningarna

utom i visst avseende knytas icke till förrättningens lagakraftvinnande

utan till den registrering som vid en senare tidpunkt skall göras i anledning

av lagakraftvinnandet. Den bakom förslaget liggande tanken att fastighetsregistret

alltid skall utvisa den gällande fastighetsindelningen synes i och

för sig värd att allvarligt övervägas. Denna fråga torde emellertid böra prövas

först i ett större sammanhang. Jag anser därför att, i överensstämmelse

med eljest gällande grundsatser, dessa förrättningars rättsverkningar böra

inträda redan i och med lagakraftvinnandet.

Det föreslagna institutet inlösen innebär att den inlösta vägmärken

skall anses avstyckad samt vara fri från inteckningar och andra gravationer

som tidigare åvilat den. I fråga om inlöseninstitutet skall i allt

väsentligt gälla vad som föreslagits beträffande sammanföring. Detta innebär

bl. a. att ersättning ej utgår med mindre delägare i vägmärken framställer

anspråk därpå; ersättningen tillfaller delägaren och ej innehavare av

inteckning som belastar hans fastighet. Som tidigare nämnts skall inlöseninstitutet

vinna tillämpning å mark, som enligt vissa byggnadsreglerande

planer skall ingå i trafikled eller annan allmän plats. Att märka är att i

dessa fall lösningsrätt redan föreligger för kommunen på grund av stadganden

i byggnadslagen. Enligt denna lag skall i fråga om förfarandet

expropriationslagens regler gälla, vilket bl. a. innebär, att innehavare av

inteckning erhåller den del av löseslcillingen som belöper på inteckningen.

Vilken form av inlösen, som kommer att tillämpas, blir helt beroende på

kommunens val. Av det nu anförda framgår att inteckningshavarnas ställning

blir olika beroende på vilken väg för inlösen som väljes. Tydligt är att

mot en sådan ordning invändningar kunna göras. Med hänsyn till vägmärkens

som regel ringa värde torde emellertid den anförda omständigheten i

praktiken vara utan nämnvärd betydelse. Då härtill kommer, att förfarandet

enligt byggnadslagen är omständligt och kostsamt samt att det föreligger

behov av en enklare ordning i de fall varom nu är fråga, anser jag mig

kunna biträda de sakkunnigas förslag på denna punkt.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

Lagrådet.

Beträffande 1 § i förslaget till lag om sammanföring av samfälld vägmark

med angränsande fastighet m. m.:

»Jämlikt 1 § andra stycket skall vad i lagen stadgas om vägmark äga

motsvarande tillämpning på mark avsedd till avloppsdike ävensom på naturligt

vattendrag.----Med ifrågavarande stadgande torde åsyftas alle
nast

mindre vattendrag. Denna begränsning har emellertid icke kommit

till uttryck i lagtexten och följer ej heller av det i 3 § angivna villkoret,

att område för att kunna sammanföras med fastighet skall vara onyttigt

för delägarna. Så som detta villkor närmare utformats innefattar det i

många fall icke hinder mot lagens tillämpning å vattendrag, exempelvis

forsar, med stort ekonomiskt värde. Att i dylika fall sammanföring icke

hör kunna ske synes uppenbart. Med hänsyn härtill torde det vara erforderligt,

att i förevarande stadgande uttrycket ''naturligt vattendrag’ ersättes

av ett uttryck med mera begränsad räckvidd, förslagsvis ''bäck och annat

dylikt mindre vattendrag’.»

Beträffande 4 § förslaget till samma lag:

»Lagförslaget innebär bland annat, att då beslut om sammanföring eller

inlösen vunnit laga kraft, den vägmark, som avses i beslutet, skall vid sammanföring

ingå i den eller de fastigheter, med vilka den sammanförts, och

vid inlösen anses såsom avstyckad fastighet. I båda fallen skall marken därefter

vara fri från all rätt, som dittills besvärat densamma, och sådan rätt

skall orubbad gälla i återstoden av besvärad egendom. Belastas de fastigheter,

till vilka vägmärken förut hörde, av servitut, skulle alltså detta enligt

nämnda regel komma att upphöra beträffande vägmärken, så snart sammanföring

eller inlösen fullbordats. Mot en sådan ordning är intet att invända,

såvitt servitutet redan tidigare var onyttigt eller det eljest är utan

egentlig betydelse för servitutshavaren, att marken undantages från servitutets

utövning, men betänkligheter möta mot att tillåta ett sådant ingrepp i

servitutshavarens rätt, därest förfång därigenom tillskyndas honom och han

ej samtycker till åtgärden. Detta kan framför allt inträffa i sådana fall, då

servit.utets begagnande är lokaliserat just till den ifrågavarande marken såsom

vid servitut, innebärande rätt att använda marken till utfartsväg för

viss fastighet eller att hålla en kraft- eller avloppsledning på området eller att

där hämta vatten. Nämnda förhållande har också beaktats under förarbetena

till förslaget. Fastighetsbildningssakkunniga ha sålunda framhållit, att ett

dylikt förhållande måste betraktas såsom ett uttryck för att behov av gemensam

användning av marken kunde föreligga och medföra att förrättningsmannen

ägnade denna fråga särskild uppmärksamhet. Förslagets mening

får därför antagas vara, att sammanföring icke bör tillåtas, därest servitutshavares

rätt ej kan på annat sätt tillvaratagas, exempelvis genom förflyttning

av servitutet eller därigenom att ägaren till den fastighet, med

vilken marken sammanföres, ikläder sig ansvar för servitutet på sådant

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

15

sätt, att inteckning till säkerhet för servitutets bestånd kan meddelas i hans

fastighet. Detta förutsätter emellertid en så extensiv tolkning av bestämmelsen

i 3 § första stycket, att den näppeligen är försvarlig. Bevarandet av

ett vägmärken belastande servitut, då dess utövning äventyras genom en

sammanföring, kan nämligen icke gärna betraktas såsom en omständighet,

som gör marken erforderlig för ett delägarnas gemensamma behov. Så kan

svårligen anses vara fallet exempelvis i fråga om ett väg- eller dikesservitut,

som tillförsäkrats ett hemman i annat skifteslag, eller ett till förmån för

en främmande fastighet gällande servitut att hålla kraftledning på marken.

Att sammanföring eller inlösen, som skulle lända till förfång för innehavare

av servitut, icke får genomföras utan dennes samtycke synes dessutom vara

en så betydelsefull grundsats, att den bör komma till klart uttryck i lagen.»

Beträffande 9 § i förslaget till samma lag.

»Förrättningsmannen har enligt förslaget fått befogenhet att under vissa

förutsättningar på eget initiativ tvångsvis genomföra sammanföring i större

omfattning än som föranledes av framställda yrkanden. Denna befogenhet

omfattar dels sammanföring med fastighet, vars ägare begärt sådan åtgärd,

av större del av den i samfälligheten ingående vägmärken än som avses i

yrkandet dels ock sammanföring av vägmark från samfälligheten med fastighet,

vars ägare icke alls framställt begäran om sammanföring. Grunden

till dessa stadganden är, att man velat främja en lämplig fastighetsindelning

och förebygga den olägenheten i fråga om fastighetsredovisningen och

därmed sammanhängande förhållanden, som skulle uppkomma om spridda

delar av onyttig vägmark sammanfördes med angränsande fastigheter, medan

däremellan liggande stycken av sådan mark förbleve samfällda.

Vad beträffar den första delen av initiativrätten möta inga egentliga betänkligheter,

såvitt densamma, såsom departementschefen utvecklat, utövas

med tillbörlig aktsamhet, så att förrättningen icke utsträckes att omfatta

stora delar av samfälligheten, som vederbörande ej önskar inlösa.----

I fråga om förrättningsmannens befogenhet att sammanföra mark med

fastighet, vars ägare icke önskar förvärva någon del av samfälligheten, ställer

sig däremot saken mera tveksam. Då emellertid både den ersättning för

marken, som fastighetsägaren kan komma att få erlägga, och beloppet av

den på honom belöpande delen av förrättningskostnaden i regel torde bliva

förhållandevis obetydliga, anser sig lagrådet kunna godtaga förslaget, dock

med de begränsningar som i det följande beröras.---Enligt förslaget

må sådan sammanföring ske endast såframt densamma ej länder till skada

för ägaren. Då åt ordet ''skada’ här torde böra givas en räckvidd, som går

längre än vad man vanligen inlägger däri, vill lagrådet föreslå, att det utbytes

mot ordet ''olägenhet''.

Vad förut sagts därom, att för vägmark utgående ersättning kan väntas

i regel uppgå till ett jämförelsevis obetydligt belopp, äger icke tillämpning

på tomtindelad mark. Det värde, som även ett mindre område sådan mark

representerar, torde ofta belöpa sig till ett icke ringa belopp. Redan av denna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

anledning kan ifrågasättas skäligheten av att tvångsvis verkställa sammanföring.

Härtill kommer emellertid ett annat viktigt skäl, nämligen att förslaget

i denna del icke står i god överensstämmelse med vad som enligt

byggnadslagen gäller för det fall, att enligt tomtindelning särskilda delar av

tomt äro i olika ägares hand. Någon skyldighet föreligger nämligen icke för

någon av delägarna i tomten att lösa den eller de delar därav, som ägas

av annan. Frågan har i stället lösts så, att rätt till inlösen tillerkänts delägare

med företrädesrätt för ägaren av den värdefullaste tomtdelen samt, om

ingen av delägarna inom tid, som utsatts i lagen, begagnat sig av denna rätt,

samhället fått rättighet att inlösa tomten. Från dessa principer skulle enligt

förslaget göras avsteg, när det gäller i tomt ingående vägmark. Genomförande

av förslaget i denna del skulle alltså kunna få till följd, att regler

av helt olika innehåll bleve tillämpliga i fråga om skilda delar av samma

tomt. Detta synes mindre lämpligt.---Med hänsyn härtill och till vad

förut sagts om de sannolikt ganska höga ersättningsbeloppen synas övervägande

skäl tala för att tomtindelad mark icke må kunna sammanföras med

fastighet mot ägarens vilja. Lagrådet får därför förorda ett stadgande av

innehåll att sammanföring av vägmark med fastighet, vars ägare icke påkallar

eller medgiver sammanföring, icke må avse mark, som ingår i tomtindelning.

Denna bestämmelse torde lämpligen böra upptagas i sista stycket

av förevarande paragraf. Härigenom avses naturligtvis ej att göra någon

begränsning i förrättningsmannens befogenhet att i anledning av framställt

yrkande om sammanföring göra de jämkningar av gränserna för det önskade

området, som betingas av en ändamålsenlig fastighetsindelning.»

Beträffande 20 § i förslaget till samma lag:

»Fastighetsbildningssakkunniga ha i sin motivering till bestämmelserna

om inlösen framhållit, att kommun eller samhälle, som fått inlösa visst område,

hade att söka lagfart å den inlösta vägmärken. För att underlätta för

kommunen eller samhället att erhålla lagfart på området synes, i likhet

med vad som skedde exempelvis vid införandet av ensittarlagen, sådant

tillägg böra göras i 8 § andra stycket lagfartsförordningen, att det för lagfarts

beviljande i förevarande fall ej är av nöden att med föregående fång

lagfares, eller att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § sagda förordning är föreskrivet.

»

Utskottet.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de genom propositionen

framlagda lagförslagen och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 4 mars 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

17

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Albert Hermansson,

Lars Andersson, Eskilsson, Ivar Nilzon och Boo;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,

Holm, Åhman, von Seth, Jansson i Aspeboda, Nyberg och Andersson i Ryggestad.

2 llihnng till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avd. Nr 7.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:92 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om samman/öring av samfälld vagmark med angränsande fastighet m. m. a1 i texten