Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion om fraktbidrag i vissa fält för transport av sockerbetor annorledes än med järnväg.

1952-02-07 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1952:1, Betänkande i anledning av väckt motion om fraktbidrag i vissa fält för transport av sockerbetor annorledes än med järnväg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr t.

1

Nr 1.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om

fraktbidrag i vissa fält för transport av sockerbetor

annorledes än med järnväg.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion I: 17

av herr Kort Persson har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj: t anhåller att Kungl. Maj :t vid kommande förhandlingar angående sockerbetsodlingen

medverkar till sådana bestämmelser att betodlare, som bor

långt från järnvägsstation, erhåller fraktbidrag för bettransport till fabrik,

även om han ej fraktar betorna med järnväg».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framställda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

Under en följd av år ha statsmakterna genom avtal med såväl sockerindustrien

som betodlarna reglerat sockernäringen i landet. Huvudprincipen för

regleringen har varit, att staten enligt vissa bestämmelser tillförsäkrat Svenska

sockerfabriksaktiebolaget ensamrätt till import av socker mot det att

bolaget åtagit sig att inbjuda till teckning av kontrakt om sockerbetsodling

i enlighet med av staten godkända grunder.

Efter förhandlingar mellan å ena sidan en av statens jordbruksnämnd

tillsatt delegation samt å andra sidan styrelsen för Sveriges betodlares centralförening

fastställdes vissa villkor för 1951 års betodling. Beträffande fraktkostnadernas

fördelning emellan vederbörande sockerbruk och betodlare

gällde enligt överenskommelsen för säsongen 1951 i huvudsak följande grunder.

För sockerbetor, som med järnväg levererades till sockerbruket, betalade

bruket frakten från den järnvägs- eller vågstation, där leveransen skett,

till sockerbrukets järnvägsstation samt påförde leverantören att av honom

gottgöras det belopp, som i nedanstående tabell för fraktkostnadsberäkning

angives som betodlarens andel.

Fraktkostnad per 100 kg Betodlarens

sockerbetor: andel:

intill 39 öre.................................. 8 öre

39 » 41 » ................................. 9 »

41 » och däröver...................... 10 »

Därutöver funnos speciella bestämmelser för vissa särskilda odlingsdistrikt.

1 Iiihang till riksdagens protokoll /952. 7 saml. Nr 1.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr t.

Frågan om fraktbidrag till odlare vid leverans av sockerbetor med andra

transportmedel än järnväg har så sent som vid 1951 års riksdags höstsession

varit föremål för uppmärksamhet. Den 30 oktober sistnämnda år framställdes

i andra kammaren en interpellation, vari detta spörsmål berördes.

I sitt interpellationssvar den 11 december 1951 uttalade chefen för jordbruksdepartementet

bl. a., att han ansage att det skulle vara av stort värde

om man kunde ytterligare öka den inhemska sockerbetsodlingen. Utsikterna

att fa till stand en sadan ökning av odlingen vore i hög grad beroende på om

man kunde skapa ökat intresse för odlingen hos sådana mindre jordbrukare,

som bodde förhållandevis långt från fabrik eller invägningsstation och därför

enligt nu gällande bestämmelser finge bära relativt höga fraktkostnader

för betorna. Den i interpellationen berörda frågan vore därför otvivelaktigt

av stor vikt. I interpellationssvaret anförde chefen för jordbruksdepartementet

vidare följande.

Jag skulle emellertid vilja se problemet något vidare, nämligen så att det

inte bara gäller en jämförelse mellan kostnaderna för järnvägstransport och

för direkttransport till fabriken. Vad det gäller är i stället enligt min mening

att finna en utformning av fraktbestämmelserna, som gör det möjligt

att vidga odlingsområdena. Därigenom skulle man kunna skapa förbättrade

betingelser for de mindre jordbrukarna och samtidigt också få större möjligheter

att fullt utnyttja fabrikernas kapacitet och kunna minska importbehovet.

Det är naturligtvis inte möjligt för mig att nu komma med några

konkreta förslag om hur denna fråga skall kunna lösas. Det är ju här fråga

om ganska komplicerade problem, som måste diskuteras igenom grundligt

och som gälla inte bara förhållandet mellan odlarna och Svenska sockerfabriksaktiebolaget

utan även förhållandet mellan bolaget och staten. Jag

har alltså här endast velat ange min principiella syn på frågan och förutsätter

att frågan kommer att tas upp vid de blivande sockerförhandlingarna.

I den förevarande motionen har anförts bl. a. följande. Sockerbetsodlingen

fyllde för närvarande icke på långt när det svenska behovet av socker. Import

hade måst företagas. Nyligen hade avtal träffats om fortsatt import av danska

sockerbetor. I de gamla sockerbetsdistrikten kunde odlingen knappast

utökas. Däremot vore det möjligt att utöka odlingsområdet i gränstrakterna.

Det nu tillämpade systemet med fraktersättning endast för de betor, som

transporterades på järnväg, gjorde det emellertid nära nog omöjligt att

odla sockerbetor för odlare, som bodde så långt från järnväg och samtidigt

så långt från fabrik, att transporten till järnväg eller fabrik bleve för dyrbar

for den enskilde odlaren att bära ensam. Motionären anförde i detta sammanhang

följande exempel: Från en järnvägsstation två mil från fabriken

kostade frakten ca 40 öre per kg, varav odlaren endast betalade 9 öre och

sockerbruket resten. En jordbrukare, vars odling låge upp emot en halv mil

från järnvägsstation och som sålunda ändå finge använda lastbil eller

traktortåg för transporten till järnväg, hade lättare att köra direkt till fabriken

med betorna, detta under förutsättning att han finge samma fraktersättnmg

som om han hade levererat betorna vid järnväg, i detta fallet ca 30 öre

per 100 kg. Så vore emellertid ej för närvarande fallet med undantag för vissa

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 1.

3

områden i Mellansverige, där fraktersättning i några fall tillämpades från

upplag, detta efter nedläggning av lidköpingsfabriken. En bestämmelse, att en

jordbrukare, vars odling låge minst fyra km från järnvägsstation, finge åtminstone

samma fraktersättning om han levererade sina betor direkt vid

fabrik som om han levererade desamma till sin närmaste järnvägsstation,

skulle säkerligen utbreda odlingsområdet betydligt och därmed öka produktionen

av inhemskt socker till det svenska folkhushållets fromma och —

vilket vore lika viktigt — ge möjlighet till en mera differentierad produktion

för stora delar av svenska jordbruksbygder, ej minst småbrukarbygder

i sockerbetsodlingens ytterområden, där tillräcklig arbetskraft därför funnes.

Dessutom vore det ett rättvisekrav för avlägset boende.

Utskottet. Sockernäringen i Sverige har under en följd av år åtnjutit

statsmakternas stöd genom särskilda åtgärder, vilka bl. a. inneburit att den

inhemska sockerindustrien, representerad av Svenska sockerfabriksaktiebolaget,

tillförsäkrats ensamrätt i fråga om införsel av socker mot skyldighet

att tillämpa vissa angivna priser och bestämmelser vid inköp av sockerbetor

ävensom vid försäljning av socker. I överensstämmelse härmed

har bolaget åtagit sig att inbjuda till teckning av kontrakt om sockerbetsodling

i enlighet med av staten godkända grunder, vilka fastställas efter

förhandlingar mellan å ena sidan staten, numera företrädd av en av jordbruksnämnden

tillsatt delegation, samt å andra sidan Sveriges betodlares

centralförening. Enligt de villkor, som gällde 1951 års betodling, påfördes

odlarna allenast en mindre del av fraktkostnaderna för betleverans med

jämväg.Något bidrag till täckande av kostnader för bettransport med bil

åtnjöto odlarna endast inom vissa begränsade odlingsdistrikt.

I den förevarande motionen har yrkats skrivelse till Kungl. Maj :t med

hemställan att Kungl. Maj :t vid kommande förhandlingar måtte medverka

till sådana bestämmelser att betodlare, som bo långt från järnvägsstation,

erhålla fraktbidrag för bettransport till fabrik, även om betorna ej fraktas

med järnväg.

Som av den ovan lämnade redogörelsen framgår behandlades det i motionen

berörda spörsmålet i en hösten 1951 i andra kammaren framställd

interpellation. I sitt interpellationssvar angav chefen för jordbruksdepartementet

sin principiella syn på frågan och uttalade bl. a., att det inte bara

gällde en jämförelse mellan kostnaderna för järnvägstransport och för

direkttransport till fabrik. Vad det gällde vore i stället enligt hans mening

att finna en utformning av fraktbestämmelserna som gjorde det möjligt

att vidga odlingsområdena. Därigenom skulle man kunna skapa förbättrade

betingelser för de mindre jordbrukarna och samtidigt också få större

möjligheter att fullt utnyttja fabrikernas kapacitet och kunna minska

importbehovet. Chefen för jordbruksdepartementet förutsatte, att frågan

komme att tagas upp vid de blivande sockerförhandlingarna.

Utskottet vill för sin del ansluta sig till de principiella synpunkter, som

av chefen för jordbruksdepartementet anförts på den föreliggande frågan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 1.

Det vore enligt utskottets mening av stort värde om den inhemska sockerbetsodlingen

kunde ökas. Emellertid anser sig utskottet icke kunna taga

ställning till den av motionären anvisade vägen, eftersom spörsmålet om

fraktkostnadernas fördelning mellan fabrikant och leverantör är en ren

förhandlingsfråga. Utskottet finner det sålunda icke lämpligt, att riksdagen

skulle uttala sig rörande denna detalj i villkoren för betodlingen under

innevarande år vid en tidpunkt, då förhandlingar pågå. Med hänsyn härtill

avstyrker utskottet bifall till den föreliggande motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen I: 17 av herr Karl Persson om fraktbidrag i

vissa fall för transport av sockerbetor annorledes än med

järnväg icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 februari 1952.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman*, Franzon, Petrén,

Velander, Falk, Niklasson, Werner*, Nordenson* och Erik Jansson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Björklund, Orgård, Hagberg i Malmö, Sjölin, Ohlsson i Kastlösa, Vigelsbo,

Brandt och Anderson i Sundsvall.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

627128. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.