Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt att vid taxering till skatt för inkomst åtnjuta avdrag för viss kostnad för stenröjning.

1952-02-28 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1952:10, Betänkande i anledning av väckta motioner om rätt att vid taxering till skatt för inkomst åtnjuta avdrag för viss kostnad för stenröjning.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nr 10—11.

Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

I

Nr 10.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om rätt att vid taxering till skatt för inkomst åtnjuta

avdrag för viss kostnad för stenröjning.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1:41 av herr Fridolf Jansson in. fl. samt 11:61 av herrar

Svensson i Va och Pettersson i Norregård har hemställts, »att riksdagen

beslutar en sådan ändring i taxeringsförordningen alt kostnaden för stenröjning

får avdragas i deklaration och taxering till stat och kommun i den

mån den inte ersättes av statliga bidrag, dock högst till ett belopp av 1 000

kronor årligen».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen I: 41.

Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen

avdrag göras för, bland annat, kostnader för reparation och

underhåll av stängsel och diken ävensom kostnader för skogs vård och underhåll,

såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Till avdragsgill

underhållskostnad räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till 22 §,

bland annat, även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut

anlagd täckdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.

Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av

dyrbarare material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till

grundförbättring, får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda

material som det gamla skulle kostat. Enligt 22 § 2 mom. får vid beräkning

av inkomst av jordbruksfastighet avdrag icke göras för, bland annat,

kostnad för grundförbättring å fastigheten, såsom nyodling, vattenavledning,

sjösänkning med mera dylikt.

Ett ur principiella synpunkter sett likartat yrkande som det i de nu förevarande

motionerna framfördes i två vid 1931 ars riksdag väckta likalydande

motioner, i vilka hemställdes om sådan ändring av 22 § 1 inom. kommunalskattelagen

jämte anvisningar, att avdrag finge åtnjutas för kostnader för

skogsdikning, även i den mån skogsmarken därigenom förbättrades.

I motionerna erinrades om att riksdagen från och med budgetåret 1927/

28 anvisat särskilda skogsutdikningsanslag samt att anslaget i statsverks
1

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 10—It.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

propositionen för budgetåret 1931/32 upptagits till 800 000 kronor. Anslaget

användes till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskvldighet

inom område, varå skogsvårdslagen ägde tillämpning, av torrläggningsföretag

för höjande av skogsmarks alstringsförmåga, ävensom till

förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna för handhavandet av ifrågavarande

understödsverksamhet. De närmare villkoren för statsbidrag reglerades

genom kungörelse den 27 juni 1927.

I sitt i anledning av motionerna avgivna betänkande nr 5 anförde 1931 års

bevillningsutskott följande.

Vid utmätandet av det direkta understödet till skogsutdikningsföretag

skola såsom ovan nämnts främst sådana företag tillgodoses, som befinnas

mest förtjänta därav, ävensom hänsyn i viss män tagas till markägarens

behov av understöd. En dylik avvägning kan givetvis icke äga rum vid lämnande

av subvention i form av skattelindring. De skattskyldiga, som i regel

skulle komma i åtnjutande av de största fördelarna genom ett dylikt understöd,

vore de mera välsituerade skogsägarna, som "hava att erlägga skatt

efter jämförelsevis hög progression. Därjämte skulle aktiebolagen," som för

närvarande icke äro berättigade till understöd från anslaget, beredas förhållandevis

stora fördelar. Den föreslagna skattelindringen skulle vidare

medföra, att kommunerna komme att jämte staten lämna bidrag till skogsdikningsföretag.

Ett understödjande av dessa företag på sätt i motionerna

föreslagits skulle därför bryta mot flera av de principer, som ligga till

grund för den direkta understödsverksamheten.

Det torde kunna ifrågasättas, om en skattelindring skulle, förutom i vissa

undantagsfall, medföra de av motionärerna åsyftade verkningarna. Det är

uppenbarligen icke möjligt att med större grad av tillförlitlighet förutsäga

vilka minskningar i skatt motionärernas förslag skulle medföra för staten

och kommunerna, men inom utskottet verkställda överslagsberäkningar tyda

i allt fall på att dessa belopp i jämförelse med det direkta understödet komme

att bliva tämligen blygsamma. Därest ett motsvarande belopp komme att

användas för direkt understöd, skulle otvivelaktigt skogsutdikningen komma

att uppmuntras mera effektivt och rationellt. Enligt utskottets mening torde

således ett tillgodoseende av motionärernas syfte, i den mån detta efter prövning

i vederbörlig ordning befinnes böra beaktas, lämpligare kunna ske genom

direkt understöd.

I enlighet med utskottets hemställan lämnades motionerna av 1931 års

riksdag utan åtgärd.

Spörsmålet om avdragsrätt för grundförbättringskostnader behandlades i

två vid 1950 års riksdag väckta motioner, I: 91 och II: 110, vari hemställdes

om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om framläggande av förslag

angående rätt för jordbrukare till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnad

för utförda rationaliseringsarbeten såsom nyodling, betesanläggning, stenröjning

och annan jordförbättring.

1950 års bevillningsutskott, som avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 28, anförde bl. a. följande.

Utskottet får i anledning av vad i motionerna anförts framhålla, att enligt

årets statsverksproposition medelsåtgången å anslaget för jordbrukets

rationalisering beräknats till 19 miljoner kronor. Hur stor del därav som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr JO.

3

avser bidrag till nyodling, betesanläggning och stenröjning in. fl. jordförbättringsåtgärder

har ej exakt angivits i propositionen. Med hänsyn till av

lantbruksstyrelsen i dess förslag till anslagsäskanden anförda beräkningsgrunder

synes det dock kunna antagas, att bidragen till de nu nämnda ändamålen

motsvara omkring en tredjedel av ovanberörda belopp. Därest med

motionerna skulle avses, att statsbidragen av detta slag skulle helt upphöra

och ersättas med en avdragsrätt för utgivna kostnader för därmed åsyftade

rationaliseringsarbeten, torde en sådan omläggning näppeligen bliva till

fördel för därav berörda jordbrukare. Att såväl statsbidrag som eu avdragsrätt

skulle kunna ifrågakomma beträffande omförmälda rationaliseringsarbeten

finner utskottet uteslutet.

Den av motionärerna ifrågasatta avdragsrätten möter betänkligheter även

ur andra synpunkter. Vid åtskilliga tillfällen har av bevillningsutskottet

under de senare åren framhållits angelägenheten av att, i den mån stöd

från statens sida för något ändamål befunnes påkallat, detta stöd lämnades

i form av anslag till det ifrågavarande ändamålet och icke genom lättnader

vid beskattningen. Dessa uttalanden ha godkänts av riksdagen. Det torde

icke finnas anledning att här närmare ingå på de skäl, som kunna anföras

för denna uppfattning. Utskottet inskränker sig i detta sammanhang till

ett konstaterande av att den i motionerna framförda tanken strider mot

dessa tidigare uttalanden från riksdagens sida. Härjämte må erinras om de

ovan återgivna uttalandena av 1931 års bevillningsutskott rörande ifrågasatt

avdragsrätt för kostnader för skogsdikning.

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser rörande avdragsrätten för

driftkostnader i jordbruket uttalade utskottet vidare följande.

Ur principiell synpunkt synes någon erinran icke kunna göras mot denna

reglering av avdragsrätten för driftkostnader. Givetvis kan emellertid den

frågan ställas, huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill driftkostnad och

icke avdragsgill grundförbättring enligt nuvarande bestämmelser skett på

ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. Utskottet kan för egen del icke

uttala någon mening i detta hänseende. Utskottet förutsätter dock, att denna

fråga kommer att tagas under närmare övervägande i samband med den

blivande översynen av skattelagstiftningen.

Av innehållet i de nu ifrågavarande motionerna må här återgivas följande.

Enligt 1947 års jordbruksreform skulle åtgärder vidtagas för jordbrukets

inre rationalisering. Den betydelsefullaste formen därav vore i de steniga

jordbruksbygderna att åkerjorden gjordes stenfri. Ett intensivt arbete bedreves

också i dessa bygder för att få åkerjorden befriad från ovan jordssten.

Jordbrukare som brukade under 20 ha åkerjord kunde också genom lantbruksnämnderna

erhålla bidrag av statsmedel som hjälp för stenbrytning.

Detta verkade givetvis i stimulerande riktning. Värdet av åkerjordens förbättring

genom stenröjning tillfälle emellertid inte bara jordbrukarna utan

ytterst sett hela samhället. En återhållsam faktor för stenröjning vore, att

kostnaden inte finge avdragas vid deklaration och beskattning. Det kunde

knappast anses konsekvent att samhället inte inedgåve skatteavdrag för

kostnader som nedlades på stenbrytning samtidigt som det — och detta

med all rätt — uppmuntrade denna rationalisering. Stenröjning kunde för

övrigt inte alltid anses som en grundförbättring. Det vore mycket vanligt alt

ett fält som befriats från ovanjordssten efter några år åter visade upp sten,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr it).

vilket berodde på att jordytan sjunkit genom att med olika grödor jord mer

eller mindre bortförts. Stenbrytning vore den form av jordbrukets inre rationalisering

som vore mest arbets- och kostnadskrävande. Det kunde därför

anses välmotiverat att samhället visade sin erkänsla för detta för hela samhället

värdeskapande arbete genom att kostnaden för stenbrytning finge

avdragas vid deklaration. För att inte åstadkomma en alltför stor investering

av kapital i stenbrytning borde avdraget maximeras till 1 000 kronor

årligen.

Utskottet. I de förevarande motionerna har hemställts, att riksdagen måtte

besluta sådan ändring i gällande skattelagstiftning att avdrag vid inkomsttaxering

medgåves för kostnad för stenröjning, i den mån kostnaden icke

täcktes av statsbidrag. Avdraget skulle icke få överstiga 1 000 kronor för år

räknat.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har frågan om rätt till

avdrag för vissa grundförbättringskostnader tidigare varit föremål för riksdagens

uppmärksamhet. Sålunda yrkades i motioner vid 1950 års riksdag

skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om framläggande av förslag angående

rätt för jordbrukare till avdrag för kostnad för utförda rationaliseringsarbeten.

Samma års bevillningsutskott erinrade om de av statsmakterna

vidtagna åtgärderna till stöd för jordbrukets inre i''ationalisering, såsom

nyodling, betesanläggning och stenröjning in. fl. jordförbättringsåtgärder.

Att såväl statsbidrag som en avdragsrätt skulle kunna ifrågakomma beträffande

omförmälda rationaliseringsarbeten fann utskottet uteslutet. Utskottet

framhöll vidare, att den i motionerna framförda tanken icke vore förenlig

med av riksdagen vid åtskilliga tillfällen godkända uttalanden från bevillningsutskottets

sida att, i den mån stöd från statens sida för något ändamål

befunnits påkallat, detta stöd borde lämnas i form av anslag till det

ifrågavarande ändamålet och icke genom lättnader i beskattningen. Riksdagen

godkände bevillningsutskottets betänkande och lämnade i enlighet

med utskottets hemställan motionerna utan åtgärd.

I anledning av det i nu föreliggande motioner framställda yrkandet om

införande av en begränsad avdragsrätt i fråga om kostnader för stenröjning

får utskottet framhålla, att de under senare år av statsmakterna lämnade

bidragen till stenröjningsföretag uppgått till betydande belopp. Av en av

Jantbruksstyrelsen gjord sammanställning rörande lantbruksnämndernas

verksamhet framgår, att statsbidrag, däri inräknat s. k. avskrivningslån, beviljades

för ifrågavarande företag med 5,2 miljoner kronor under åren 1949

och 1950. Antalet med sådana bidrag understödda stenröjningsföretag uppgick

till 11 722 och berörde en sammanlagd areal av 18 182 hektar. Därutöver

har i ett fåtal fall stöd lämnats i andra former. Jämväl i årets statsverksproposition

har anslag upptagits för jordbrukets rationalisering. Med

hänsyn till omfattningen av7 detta statliga stöd vill utskottet — med understrykande

av vad 1950 års bevillningsutskott uttalat — som sin mening

anföra, att eu avdragsrätt av den art, som i förevarande motioner förordats,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

5

icke torde, under förutsättning att statsbidragen bortfölle, kunna förväntas

medföra en väsentligt ökad stimulans till rationalisering.

Enligt nu gällande skattelagstiftning är vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

— liksom även vid beräkning av inkomst av andra förvärvskällor

— avdrag medgivet för alla omkostnader under beskattningsåret för

intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag är däremot icke medgivet

för s. k. grundförbättring. Dessa bestämmelser innebära, att avdrag får ske

för alla kostnader för fastighetens bibehållande i sitt ursprungliga skick

men icke för kostnader för förbättring eller utvidgning av fastigheten.

I motionerna har framhållits bland annat, att enligt motionärernas mening

stenröjning icke alltid vore att anse såsom grundförbättring. Motionärerna

åsyftade det fall, att ett fält, som befriats från ovan jordssten, efter

några år åter visade upp sten, vilket berodde på sänkning av jordytan genom

att jord bortförts med grödan. Såvitt utskottet kunnat finna har den av

motionärerna berörda frågan icke dragits under prövning i högsta instans.

Spörsmålet är en tolkningsfråga, till vilken det icke ankommer på utskottet

att taga ställning. Utskottet vill emellertid i anslutning härtill erinra om

att 1950 års bevillningsutskott i sitt ovannämnda betänkande förutsatt, att

frågan, huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill driftkostnad och icke

avdragsgill grundförbättring enligt nuvarande bestämmelser skett på ett i

alla avseenden tillfredsställande sätt, komme att tagas under närmare övervägande

i samband med översynen av skattelagstiftningen. Med hänsyn till

att 1950 års skattelagssakkunniga, som ha att verkställa denna översyn,

sålunda komma att pröva denna gränsdragning emellan avdragsgill och

icke avdragsgill kostnad, finner utskottet ej skäl att i förevarande sammanhang

göra något uttalande i detta avseende.

Med hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet de föreliggande

motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 41 av herr Fridolf Jansson

m. fl. samt II: 61 av herrar Svensson i Vä och Pettersson

i Norregård om rätt att vid taxering till skatt för inkomst

åtnjuta avdrag för viss kostnad för stenröjning icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 februari 1952.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Gustaf

Elofsson, Velander, Falk, Ramberg, Wehtje, Fritiof Karlsson och Spetz;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Jonsson i

Skedsbygd, Orgård, Persson i Svensköp, Sjölin, Olofsson, Strandh, Kärrlander

och Nilsson i Svalöv.

Reservationer:

I) av herrar Gustaf Elofsson, Fritiof Karlsson, Jonsson i Skedsbygd och

Strandh, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava följande

lydelse:

»I de förevarande---(= utskottet s. 4 rad 9 uppifrån — s. 5 rad 9

uppifrån)---utvidgning av fastigheten.

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att stenröjning i de flesta fall

utgör en förutsättning för jordbrukets bedrivande i samma omfattning som

förut varit möjligt, och att synnerliga skäl därför kunna anses föreligga att

betrakta bortskaffande av för den fortsatta brukningen hinderlig sten å åkerjorden

såsom underhållsarbete.

Utskottet förutsätter därför att 1950 års skattelagssakkunniga pröva denna

fråga även ur dessa synpunkter.

Utskottet är övertygat om att ett medgivande av avdragsrätt för dessa arbeten

skulle i mycket hög grad verka stimulerande på denna verksamhet.

Med hänvisning till---- (= utskottet s. 5 råd 27 — rad 34 uppifrån)

---någon riksdagens åtgärd»; samt

II) av herrar Velander, Wehtje och Nilsson i Svalöv.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.