Betänkande i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna angående skyldighet att erlägga fastighetsskatt.
1952-03-06 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1952:13, Betänkande i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna angående skyldighet att erlägga fastighetsskatt.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 13.
1
Nr 13.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna angående
skyldighet att erlägga fastighetsskatt.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1: 290 av herrar Eskilsson och Magnusson samt II: 383 av
fröken Wetterström in. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådana
ändringar i kommunalskattelagen att den som i förmögenhetshänseende
likställes med ägare skall vara skyldig att erlägga fastighetsskatt,
samtidigt som värdeminsknings- resp. procentavdrag beviljas honom samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga författningsändringar».
Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 290.
Rörande skattskyldigheten till fastighetsskatt finnas föreskrifter i 13 §
kommunalskattelagen. Enligt 1 mom. av nämnda paragraf åligger skyldighet
att erlägga fastighetsskatt, där icke i 2 mom. annorlunda stadgas, fastighetens
ägare. Vidare sägs i andra stycket av samma moment, att såsom ägare
anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest
utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande.
I 2 mom. av samma paragraf stadgas, att i ägares ställe skattskyldig är: a)
den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt,
innehavare av s. k. ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fastighet
med ständig eller ärftlig besittningsrätt; b) innehavare av skogsområde,
som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, till kanalbolag
eller till stad eller annan menighet; samt c) innehavare av publikt
boställe, prästgård eller på lön anslagen jord.
I fråga om skyldigheten att erlägga statlig förmögenhetsskatt stadgas i 7 §
av förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt, att
med ägare likställas: a) den som innehar fast eller lös egendom med fideikommissrätt;
b) innehavare av fastighet med stadgad åborätt; innehavare
av s. k. ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet med ständig eller
ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet
till bergshanteringens understöd; c) efterlevande make, som under sin
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 13.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 13.
livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, tillhörande den först avlidne
makens kvarlåtenskap; d) annan, som under sin livstid äger åtnjuta
avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling,
adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling; e) den som i enlighet
med stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs eller vissa familjers ekonomiska
intressen under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
vartill äganderätten tillkommer stiftelsen; f) så ock eljest den som äger
åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan,
därest sådant förhållande föreligger, att han finnes i fråga om skattskyldigheten
för förmögenhet skäligen böra betraktas såsom förmögenhetens
ägare.
Syftet med de givna reglerna om skyldighet för den, som åtnjuter avkastningen
av viss förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan, att
erlägga förmögenhetsskatt i likhet med ägare har varit att förhindra transaktioner
för erhållande av skattelindring.
Rörande praxis på här förevarande område må nämnas följande. Regeringsrätten
har i ett genom utslag den 8 maj 1951 avgjort mål på besvär av
en skattskyldig, som jämte sin hustru genom gåvobrev den 1 juli 1947 skänkt
sina barn två fastigheter men förbehållit sig och hustrun nyttjanderätten
under deras livstid, förvägrat denne s. k. procentavdrag för tiden efter den
1 juli 1947. Genom utslag samma dag fastställde regeringsrätten, att barnen
voro skattskyldiga till fastighetsskatt för berörda fastigheter.
Vid 1935 års riksdag väcktes ett flertal motioner avseende ändringar i
kommunalskattelagen. I en av dessa motioner (II: 209) yrkades sådan ändring
av 13 § kommunalskattelagen, att till 2 mom. av samma paragraf
(som avser de fall där skattskyldighet föreligger i ägares ställe) skulle fogas
två nya punkter — d) och e) — av följande lydelse: d) efterlevande
make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastning av fastighet tillhörande
den först avlidne makens kvarlåtenskap; samt e) annan, som under
sin livstid äger åtnjuta avkastningen av fastighet, vartill äganderätten tilllagts
någon hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling. De
föreslagna tilläggen motsvarade således punkterna c) och d) i 13 § av den
då gällande förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, vilka
punkter i sin tur motsvara punkterna c) och d) i 7 § av den nu gällande
förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Syftet med motionen var att
bereda möjlighet för den som i de angivna fallen åtnjuter avkastningen av
en fastighet att erhålla procentavdrag för fastigheten.
Kammarrätten ställde sig i avgivet remissyttrande helt avvisande till
motionen.
1935 års bevillningsutskott föreslog i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 54 i anledning av den ovannämnda motionen II: 209 och ett flertal
andra motioner skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan att Kungl.
Maj :t ville föranstalta att utredningen på kommunalbeskattningens område
Bevillningsutskottets betänkande nr 13.
3
måtte återupptagas samt att Kungl. Maj :t vid denna utredning ville beakta
de synpunkter, som utskottet i betänkandet framhållit. Vad angår motionen
11:209 yttrade utskottet, att i nämnda motion vissa fall hade omförmälts,
där fastighets avkastning tillfölle annan än den, som enligt kommunalskattelagen
hade att erlägga fastighetsskatten samt tillgodonjuta procentavdraget.
I anslutning härtill framhöll utskottet, att det icke torde kunna
förnekas att genom nämnda förhållande beskattningen av fastighet kunde
leda till ojämnheter. Såsom i motionen framhållits verkade fastighetsskatten
i sådana fall såsom en ren objektskatt. Även med bibehållande av
gällande beskattningssystem syntes det likväl i dylika fall icke omöjligt att
förekomma den ojämnhet, som sålunda påtalats, eller åtminstone att lindra
verkningarna därav.
1935 års riksdagsskrivelse föranledde tillsättandet av kommunalskatteberedningen.
De i motionen 11:209 berörda spörsmålen synas dock ej ha
upptagits till behandling av beredningen i dess år 1942 avgivna betänkande
med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen in. m. (SOU
1942: 34). Ej heller 1944 års skattesakkunniga ha i sitt år 1945 avgivna betänkande
med förslag angående vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens
område (SOU 1945: 35) behandlat detta ämne.
I motioner (I: 153 och II: 185) till 19i9 års riksdag framställdes enahanda
yrkande som i de nu förevarande motionerna. 1949 års bevillningsutskott
hemställde i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 19, att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I betänkandet, vari lämnades
en redogörelse för tillkomsten av kommunalskattelagens bestämmelser
i berörda hänseende, yttrade utskottet bl. a. följande.
Vid sitt övervägande av de nu väckta motionerna har utskottet fäst sig vid
att, då frågan behandlades år 1935, någon uppmärksamhet icke synes ha ägnats
åt stadgandet i 13 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen. Enligt
detta stadgande anses såsom ägare — förutom den, vilken innehar fastighet
med fideikommissrätt — den som eljest utan vederlag besitter fastighet på
grund av testamentariskt förordnande. Bestämmelser av denna art synas
första gången ha förekommit i de av Eiserman och von Wolcker samt av
Landén år 1917 avgivna betänkandena rörande kommunalbeskattningen.
Eiserman och von Wolcker yttrade såsom motivering härför, att tvekan
kunde råda hur i skattskyldighetshänseende skulle förfaras beträffande sådan
fast egendom, som någon annorledes än såsom fideikoinmissarie eller eljest
med förmögenhetsskatteplikt såsom ägare besutte omedelbart på grund av
testamentarisk föreskrift, samt att det ur kommunal bcskattningssynpunkt
syntes mest praktiskt att även i sådana fall låta skattskyldigheten såsom
ägare stanna på den, som vid den tid till vilken skattskyldigheten hänförde
sig besutte egendomen. Landens förslag innebar, att med ägare skulle likställas
innehavare av fast egendom, som på grund av testamentariskt förordnande
besittes med fri förfoganderätt under besittarens livstid. I övrigt
liar, såvitt utskottet kunnat finna, det ifrågavarande stadgandet i 13 § 1
mom. andra stycket kommunalskattelagen icke närmare berörts i den nu
gällande lagstiftningens förarbeten. Av vad i detta hänseende förekommit
förefaller det emellertid utskottet antagligt, att skattskyldighet för fastig
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 13.
het redan enligt nuvarande bestämmelser föreligger i sådana i punkterna
c) och d) av 7 § i förordningen om statlig förmögenhetsskatt omförmälda
fall, vilka grunda sig på testamentariskt förordnande. Denna uppfattning
synes även vinna stöd i den skatterättsliga litteraturen.1
Av vad nu anförts torde framgå att utskottet finner den i de förevarande
motionerna berörda frågan vara av den art, att densamma bör närmare
övervägas. Det måste sålunda i främsta rummet anses önskvärt, att ett fullständigt
klarläggande sker rörande innebörden av de nu gällande bestämmelserna
i ämnet.. Sedan ett sådant klarläggande ägt rum, uppkommer frågan,
huruvida den i lagstiftningen nu givna regleringen på detta område
kan anses tillfredsställande. I sakens nuvarande läge kan utskottet icke uttala
någon mening i detta hänseende. Utskottet förutsätter emellertid, att —
därest vid den blivande utredningen rörande kommunalskattelagstiftningens
utformning fastighetsskatten skulle anses böra bibehållas — den förevarande
frågan tages under omprövning.
Till stöd för det i de nu förevarande motionerna framförda yrkandet har
anförts bl. a., att den skatterättsliga behandlingen av ifrågavarande spörsmål
numera torde få anses vara klarlagd genom regeringsrättens utslag
den 8 maj 1951. Enligt nuvarande bestämmelser rådde sålunda en bristande
överensstämmelse mellan skattskyldigheten till fastighetsskatt och i förmögenhetshänseendc.
Motionärerna delade den uppfattning, som kommit till
uttryck i ovan omförmälda motioner vid 1949 års riksdag, att donator, som
vore skyldig att erlägga förmögenhetsskatt för egendom, även skuile gälda
den å egendomen belöpande fastighetsskatten, samtidigt som han borde komma
i åtnjutande av värdeminskningsavdrag och procentavdrag. Motionärerna
ansåge därför, att till 13 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen
borde göras det tillägget, att den som betraktades som fastighetens ägare
skulle vara skyldig att erlägga fastighetsskatt.
Utskottet. I de föreliggande motionerna har hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i kommunalskattelagen, att den, som i fråga om
skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet likställes med ägare av en fastighet,
jämväl skall vara skyldig erlägga fastighetsskatt för fastigheten och
följaktligen komma i åtnjutande av såväl avdrag för värdeminskning som
s. k. procentavdrag.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har förevarande spörsmål
tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. I en vid 1935
års riksdag väckt motion yrkades ändring av kommunalskattelagen i så
måtto, att i ägares ställe skulle vara skattskyldig för fastighet dels efterlevande
make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av fastighet
tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap, dels ock annan, som
under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av fastighet, vartill äganderätten
tillagts någon hans avkomling. Den sålunda föreslagna ändringen motsvarar
punkterna c) och d) i 7 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt.
1935 års bevillningsutskott framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkan
-
1 G. Eberstein: Om skatt till stat och kommun enligt svensk rätt s. 762—763.
Bevillningsutskottets betänkande nr 13.
5
de nr 54, att beskattningen av fastighet i sådana fall, där fastighets avkastning
tillfölle annan än den som hade att erlägga fastighetsskatten och tillgodonjuta
procentavdraget, kunde leda till ojämnheter. Även med ett bibehållande
av gällande beskattningssystem syntes det likväl utskottet icke
omöjligt att förekomma denna ojämnhet eller åtminstone att lindra verkningarna
därav. I enlighet med utskottets förslag beslöt 1935 års riksdag i
anledning av den nämnda motionen jämte ett stort antal andra motioner att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om ett återupptagande av utredningen
på kommunalbeskattningens område. Vid de sedermera av kommunalskatleberedningen
och 1944 års skattesakkunniga verkställda utredningarna synes
frågan icke särskilt ha berörts.
I motioner till 1949 års riksdag framställdes enahanda yrkande som i nu
förevarande motioner. Efter en redogörelse för förarbetena till nu gällande
bestämmelser angående skattskyldighet till fastighetsskatt uttalade 1949
års bevillningsutskott, att det förefölle antagligt, att skattskyldighet för fastighet
redan förelåge i sådana under punkterna c) och d) av 7 § i förordningen
om statlig förmögenhetsskatt omförmälda fall, vilka grunda sig på
testamentariskt förordnande. Utskottet, som fann den berörda frågan vara
av den art, att densamma borde närmare övervägas, ansåg önskvärt, att ett
fullständigt klarläggande skedde rörande innebörden av gällande bestämmelser
i ämnet. Sedan ett sådant klarläggande ägt rum, uppkomme frågan,
huruvida den i lagstiftningen givna regleringen på detta område kunde
anses tillfredsställande. Utskottet föriftsatte emellertid att — därest vid
den av 1948 års riksdag begärda utredningen rörande kommunalskattelagstiftningen
fastighetsskatten skulle anses böra bibehållas — den i motionerna
berörda frågan skulle tagas under omprövning. Riksdagen godkände
bevillningsutskottets betänkande och lämnade i enlighet med utskottets
hemställan motionerna utan åtgärd.
I anledning av det i de nu föreliggande motionerna ånyo framställda yrkandet,
att den, som i fråga om skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt
likställes med ägare av en fastighet, jämväl skall vara skyldig att erlägga
fastighetsskatt, vill utskottet framhålla, att spörsmålet icke allenast berör
det i motionerna omnämnda fallet, att en givare förbehållit sig nyttjanderätt
under sin livstid till av honom bortgiven fastighet. De bestämmelser
i förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vilka i förevarande sammanhang
äro av intresse, återfinnas under punkterna c)—f) i 7 §. Dessa stadganden
täcka, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för deras
innehåll, utöver det av motionärerna åsyftade fallet även andra situationer.
Vad angår de i punkterna c) och d) av 7 § omförmälda fallen synes — såsom
1949 års bevillningsutskott uttalat — antagligt, att skattskyldighet
till fastighetsskatt redan enligt nu gällande bestämmelser föreligger för den,
som på grund av testamentariskt förordnande äger rätt till avkastningen av
fastigheten. Av det ovan återgivna utslaget av högsta instans framgår, att
skyldighet att erlägga fastighetsskatt åvilar den som genom gåva blivit
ägare till fastighet, oaktat nyttjanderätten till fastigheten tillkommer giva
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 13.
ren under dennes livstid och givaren jämlikt 7 § d) har att utgöra förmögenhetsskatt
för fastigheten. Hade i sistnämnda fall nyttjanderätten grundats
på ett testamentariskt förordnande synes i överensstämmelse med vad
nyss sagts nyttjanderättshavaren skolat erlägga fastighetsskatt.
Den frågan låter sig givetvis ställas huruvida regleringen på förevarande
område kan anses ändamålsenlig. Vid ett ställningstagande till spörsmålet
bör beaktas, att helt skilda synpunkter varit vägledande för bestämmandet
av skattskyldigheten till fastighetsskatt och till förmögenhetsskatt. Fastighetsskattens
natur av garantiskatt har medfört att densamma nära anknutits
till själva fastigheten, ett förhållande som vunnit uttryck bl. a. i handelsbalkens
förmånsrättsregler i fråga om kommuns rätt att ur fastighet tillgodogöra
sig ogulden fastighetsskatt. Utifrån uppfattningen att skatten häftar
vid fastigheten ter det sig konsekvent, att ägaren skall vara skattskyldig till
fastighetsskatt. Vissa undantag från denna princip ha emellertid uppställts,
såsom beträffande den som utan vederlag besitter fastighet på grund av
testamentariskt förordnande. Rättsutvecklingen i fråga om skattskyldigheten
till förmögenhetsskatt bygger på överväganden av helt annan natur. Stadgandena
i 7 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt ha väsentligen
tillkommit i syfte att förhindra transaktioner för erhållande av skattelindring.
Belysande för utvecklingen är tillkomsten år 1934 av bestämmelser
motsvarande de under punkterna e) och f) i sistnämnda författningsrum
angivna stadgandena.
Med det nu anförda har utskottet velat antyda bakgrunden till gällande
ordning på förevarande område. Av det sagda framgår att en ändring förutsätter
en delvis annan avvägning emellan de intressen, vilka man velat tillgodose
med nuvarande bestämmelser. Då kommunalskattelagstiftningens
utformning för närvarande är föremål för utredning av 1950 års skattelagssakkunniga
finner utskottet ej anledning att i förevarande sammanhang
taga ställning till frågan om lämpligheten av en samordning av bestämmelserna
om skattskyldighet till fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Utskottet
anser emellertid, att — därest de sakkunniga skulle finna sig böra förorda
ett bibehållande av fastighetsskatten — frågan om skattskyldigheten
bör omprövas. Med hänsyn till anförda omständigheter avstyrker utskottet
bifall till de förevarande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1: 290 av herrar Eskilsson
och Magnusson samt 11:383 av fröken Wetterström in. fl.
om viss ändring av bestämmelserna angående skyldighet att
erlägga fastighetsskatt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 6 mars 1952.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Bevillningsutskottets betänkande nr 13. 7
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Franzon, Gustaf
Elofsson, Falk, Ramberg, Niklasson, Spetz och Magnusson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, .Tonsson i
Skedsbygd, Orgård, Persson i Svensköp, Sundström, Sjölin, Olofsson, Gunnarsson
och Nilsson i Svalöv.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.