Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna angående skyldighet att erlägga fastighetsskatt.

1952-03-06 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1952:13, Betänkande i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna angående skyldighet att erlägga fastighetsskatt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 13.

1

Nr 13.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om viss ändring av bestämmelserna angående

skyldighet att erlägga fastighetsskatt.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1: 290 av herrar Eskilsson och Magnusson samt II: 383 av

fröken Wetterström in. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådana

ändringar i kommunalskattelagen att den som i förmögenhetshänseende

likställes med ägare skall vara skyldig att erlägga fastighetsskatt,

samtidigt som värdeminsknings- resp. procentavdrag beviljas honom samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga författningsändringar».

Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får

utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa

till motionen I: 290.

Rörande skattskyldigheten till fastighetsskatt finnas föreskrifter i 13 §

kommunalskattelagen. Enligt 1 mom. av nämnda paragraf åligger skyldighet

att erlägga fastighetsskatt, där icke i 2 mom. annorlunda stadgas, fastighetens

ägare. Vidare sägs i andra stycket av samma moment, att såsom ägare

anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest

utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande.

I 2 mom. av samma paragraf stadgas, att i ägares ställe skattskyldig är: a)

den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt,

innehavare av s. k. ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fastighet

med ständig eller ärftlig besittningsrätt; b) innehavare av skogsområde,

som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, till kanalbolag

eller till stad eller annan menighet; samt c) innehavare av publikt

boställe, prästgård eller på lön anslagen jord.

I fråga om skyldigheten att erlägga statlig förmögenhetsskatt stadgas i 7 §

av förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt, att

med ägare likställas: a) den som innehar fast eller lös egendom med fideikommissrätt;

b) innehavare av fastighet med stadgad åborätt; innehavare

av s. k. ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet med ständig eller

ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet

till bergshanteringens understöd; c) efterlevande make, som under sin

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 13.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 13.

livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, tillhörande den först avlidne

makens kvarlåtenskap; d) annan, som under sin livstid äger åtnjuta

avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling,

adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling; e) den som i enlighet

med stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs eller vissa familjers ekonomiska

intressen under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,

vartill äganderätten tillkommer stiftelsen; f) så ock eljest den som äger

åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan,

därest sådant förhållande föreligger, att han finnes i fråga om skattskyldigheten

för förmögenhet skäligen böra betraktas såsom förmögenhetens

ägare.

Syftet med de givna reglerna om skyldighet för den, som åtnjuter avkastningen

av viss förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan, att

erlägga förmögenhetsskatt i likhet med ägare har varit att förhindra transaktioner

för erhållande av skattelindring.

Rörande praxis på här förevarande område må nämnas följande. Regeringsrätten

har i ett genom utslag den 8 maj 1951 avgjort mål på besvär av

en skattskyldig, som jämte sin hustru genom gåvobrev den 1 juli 1947 skänkt

sina barn två fastigheter men förbehållit sig och hustrun nyttjanderätten

under deras livstid, förvägrat denne s. k. procentavdrag för tiden efter den

1 juli 1947. Genom utslag samma dag fastställde regeringsrätten, att barnen

voro skattskyldiga till fastighetsskatt för berörda fastigheter.

Vid 1935 års riksdag väcktes ett flertal motioner avseende ändringar i

kommunalskattelagen. I en av dessa motioner (II: 209) yrkades sådan ändring

av 13 § kommunalskattelagen, att till 2 mom. av samma paragraf

(som avser de fall där skattskyldighet föreligger i ägares ställe) skulle fogas

två nya punkter — d) och e) — av följande lydelse: d) efterlevande

make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastning av fastighet tillhörande

den först avlidne makens kvarlåtenskap; samt e) annan, som under

sin livstid äger åtnjuta avkastningen av fastighet, vartill äganderätten tilllagts

någon hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling. De

föreslagna tilläggen motsvarade således punkterna c) och d) i 13 § av den

då gällande förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, vilka

punkter i sin tur motsvara punkterna c) och d) i 7 § av den nu gällande

förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Syftet med motionen var att

bereda möjlighet för den som i de angivna fallen åtnjuter avkastningen av

en fastighet att erhålla procentavdrag för fastigheten.

Kammarrätten ställde sig i avgivet remissyttrande helt avvisande till

motionen.

1935 års bevillningsutskott föreslog i sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 54 i anledning av den ovannämnda motionen II: 209 och ett flertal

andra motioner skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan att Kungl.

Maj :t ville föranstalta att utredningen på kommunalbeskattningens område

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 13.

3

måtte återupptagas samt att Kungl. Maj :t vid denna utredning ville beakta

de synpunkter, som utskottet i betänkandet framhållit. Vad angår motionen

11:209 yttrade utskottet, att i nämnda motion vissa fall hade omförmälts,

där fastighets avkastning tillfölle annan än den, som enligt kommunalskattelagen

hade att erlägga fastighetsskatten samt tillgodonjuta procentavdraget.

I anslutning härtill framhöll utskottet, att det icke torde kunna

förnekas att genom nämnda förhållande beskattningen av fastighet kunde

leda till ojämnheter. Såsom i motionen framhållits verkade fastighetsskatten

i sådana fall såsom en ren objektskatt. Även med bibehållande av

gällande beskattningssystem syntes det likväl i dylika fall icke omöjligt att

förekomma den ojämnhet, som sålunda påtalats, eller åtminstone att lindra

verkningarna därav.

1935 års riksdagsskrivelse föranledde tillsättandet av kommunalskatteberedningen.

De i motionen 11:209 berörda spörsmålen synas dock ej ha

upptagits till behandling av beredningen i dess år 1942 avgivna betänkande

med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen in. m. (SOU

1942: 34). Ej heller 1944 års skattesakkunniga ha i sitt år 1945 avgivna betänkande

med förslag angående vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens

område (SOU 1945: 35) behandlat detta ämne.

I motioner (I: 153 och II: 185) till 19i9 års riksdag framställdes enahanda

yrkande som i de nu förevarande motionerna. 1949 års bevillningsutskott

hemställde i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 19, att motionerna

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I betänkandet, vari lämnades

en redogörelse för tillkomsten av kommunalskattelagens bestämmelser

i berörda hänseende, yttrade utskottet bl. a. följande.

Vid sitt övervägande av de nu väckta motionerna har utskottet fäst sig vid

att, då frågan behandlades år 1935, någon uppmärksamhet icke synes ha ägnats

åt stadgandet i 13 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen. Enligt

detta stadgande anses såsom ägare — förutom den, vilken innehar fastighet

med fideikommissrätt — den som eljest utan vederlag besitter fastighet på

grund av testamentariskt förordnande. Bestämmelser av denna art synas

första gången ha förekommit i de av Eiserman och von Wolcker samt av

Landén år 1917 avgivna betänkandena rörande kommunalbeskattningen.

Eiserman och von Wolcker yttrade såsom motivering härför, att tvekan

kunde råda hur i skattskyldighetshänseende skulle förfaras beträffande sådan

fast egendom, som någon annorledes än såsom fideikoinmissarie eller eljest

med förmögenhetsskatteplikt såsom ägare besutte omedelbart på grund av

testamentarisk föreskrift, samt att det ur kommunal bcskattningssynpunkt

syntes mest praktiskt att även i sådana fall låta skattskyldigheten såsom

ägare stanna på den, som vid den tid till vilken skattskyldigheten hänförde

sig besutte egendomen. Landens förslag innebar, att med ägare skulle likställas

innehavare av fast egendom, som på grund av testamentariskt förordnande

besittes med fri förfoganderätt under besittarens livstid. I övrigt

liar, såvitt utskottet kunnat finna, det ifrågavarande stadgandet i 13 § 1

mom. andra stycket kommunalskattelagen icke närmare berörts i den nu

gällande lagstiftningens förarbeten. Av vad i detta hänseende förekommit

förefaller det emellertid utskottet antagligt, att skattskyldighet för fastig
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 13.

het redan enligt nuvarande bestämmelser föreligger i sådana i punkterna

c) och d) av 7 § i förordningen om statlig förmögenhetsskatt omförmälda

fall, vilka grunda sig på testamentariskt förordnande. Denna uppfattning

synes även vinna stöd i den skatterättsliga litteraturen.1

Av vad nu anförts torde framgå att utskottet finner den i de förevarande

motionerna berörda frågan vara av den art, att densamma bör närmare

övervägas. Det måste sålunda i främsta rummet anses önskvärt, att ett fullständigt

klarläggande sker rörande innebörden av de nu gällande bestämmelserna

i ämnet.. Sedan ett sådant klarläggande ägt rum, uppkommer frågan,

huruvida den i lagstiftningen nu givna regleringen på detta område

kan anses tillfredsställande. I sakens nuvarande läge kan utskottet icke uttala

någon mening i detta hänseende. Utskottet förutsätter emellertid, att —

därest vid den blivande utredningen rörande kommunalskattelagstiftningens

utformning fastighetsskatten skulle anses böra bibehållas — den förevarande

frågan tages under omprövning.

Till stöd för det i de nu förevarande motionerna framförda yrkandet har

anförts bl. a., att den skatterättsliga behandlingen av ifrågavarande spörsmål

numera torde få anses vara klarlagd genom regeringsrättens utslag

den 8 maj 1951. Enligt nuvarande bestämmelser rådde sålunda en bristande

överensstämmelse mellan skattskyldigheten till fastighetsskatt och i förmögenhetshänseendc.

Motionärerna delade den uppfattning, som kommit till

uttryck i ovan omförmälda motioner vid 1949 års riksdag, att donator, som

vore skyldig att erlägga förmögenhetsskatt för egendom, även skuile gälda

den å egendomen belöpande fastighetsskatten, samtidigt som han borde komma

i åtnjutande av värdeminskningsavdrag och procentavdrag. Motionärerna

ansåge därför, att till 13 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen

borde göras det tillägget, att den som betraktades som fastighetens ägare

skulle vara skyldig att erlägga fastighetsskatt.

Utskottet. I de föreliggande motionerna har hemställts, att riksdagen måtte

besluta sådan ändring i kommunalskattelagen, att den, som i fråga om

skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet likställes med ägare av en fastighet,

jämväl skall vara skyldig erlägga fastighetsskatt för fastigheten och

följaktligen komma i åtnjutande av såväl avdrag för värdeminskning som

s. k. procentavdrag.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har förevarande spörsmål

tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. I en vid 1935

års riksdag väckt motion yrkades ändring av kommunalskattelagen i så

måtto, att i ägares ställe skulle vara skattskyldig för fastighet dels efterlevande

make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av fastighet

tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap, dels ock annan, som

under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av fastighet, vartill äganderätten

tillagts någon hans avkomling. Den sålunda föreslagna ändringen motsvarar

punkterna c) och d) i 7 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

1935 års bevillningsutskott framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkan
-

1 G. Eberstein: Om skatt till stat och kommun enligt svensk rätt s. 762—763.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 13.

5

de nr 54, att beskattningen av fastighet i sådana fall, där fastighets avkastning

tillfölle annan än den som hade att erlägga fastighetsskatten och tillgodonjuta

procentavdraget, kunde leda till ojämnheter. Även med ett bibehållande

av gällande beskattningssystem syntes det likväl utskottet icke

omöjligt att förekomma denna ojämnhet eller åtminstone att lindra verkningarna

därav. I enlighet med utskottets förslag beslöt 1935 års riksdag i

anledning av den nämnda motionen jämte ett stort antal andra motioner att

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om ett återupptagande av utredningen

på kommunalbeskattningens område. Vid de sedermera av kommunalskatleberedningen

och 1944 års skattesakkunniga verkställda utredningarna synes

frågan icke särskilt ha berörts.

I motioner till 1949 års riksdag framställdes enahanda yrkande som i nu

förevarande motioner. Efter en redogörelse för förarbetena till nu gällande

bestämmelser angående skattskyldighet till fastighetsskatt uttalade 1949

års bevillningsutskott, att det förefölle antagligt, att skattskyldighet för fastighet

redan förelåge i sådana under punkterna c) och d) av 7 § i förordningen

om statlig förmögenhetsskatt omförmälda fall, vilka grunda sig på

testamentariskt förordnande. Utskottet, som fann den berörda frågan vara

av den art, att densamma borde närmare övervägas, ansåg önskvärt, att ett

fullständigt klarläggande skedde rörande innebörden av gällande bestämmelser

i ämnet. Sedan ett sådant klarläggande ägt rum, uppkomme frågan,

huruvida den i lagstiftningen givna regleringen på detta område kunde

anses tillfredsställande. Utskottet föriftsatte emellertid att — därest vid

den av 1948 års riksdag begärda utredningen rörande kommunalskattelagstiftningen

fastighetsskatten skulle anses böra bibehållas — den i motionerna

berörda frågan skulle tagas under omprövning. Riksdagen godkände

bevillningsutskottets betänkande och lämnade i enlighet med utskottets

hemställan motionerna utan åtgärd.

I anledning av det i de nu föreliggande motionerna ånyo framställda yrkandet,

att den, som i fråga om skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt

likställes med ägare av en fastighet, jämväl skall vara skyldig att erlägga

fastighetsskatt, vill utskottet framhålla, att spörsmålet icke allenast berör

det i motionerna omnämnda fallet, att en givare förbehållit sig nyttjanderätt

under sin livstid till av honom bortgiven fastighet. De bestämmelser

i förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vilka i förevarande sammanhang

äro av intresse, återfinnas under punkterna c)—f) i 7 §. Dessa stadganden

täcka, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för deras

innehåll, utöver det av motionärerna åsyftade fallet även andra situationer.

Vad angår de i punkterna c) och d) av 7 § omförmälda fallen synes — såsom

1949 års bevillningsutskott uttalat — antagligt, att skattskyldighet

till fastighetsskatt redan enligt nu gällande bestämmelser föreligger för den,

som på grund av testamentariskt förordnande äger rätt till avkastningen av

fastigheten. Av det ovan återgivna utslaget av högsta instans framgår, att

skyldighet att erlägga fastighetsskatt åvilar den som genom gåva blivit

ägare till fastighet, oaktat nyttjanderätten till fastigheten tillkommer giva
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 13.

ren under dennes livstid och givaren jämlikt 7 § d) har att utgöra förmögenhetsskatt

för fastigheten. Hade i sistnämnda fall nyttjanderätten grundats

på ett testamentariskt förordnande synes i överensstämmelse med vad

nyss sagts nyttjanderättshavaren skolat erlägga fastighetsskatt.

Den frågan låter sig givetvis ställas huruvida regleringen på förevarande

område kan anses ändamålsenlig. Vid ett ställningstagande till spörsmålet

bör beaktas, att helt skilda synpunkter varit vägledande för bestämmandet

av skattskyldigheten till fastighetsskatt och till förmögenhetsskatt. Fastighetsskattens

natur av garantiskatt har medfört att densamma nära anknutits

till själva fastigheten, ett förhållande som vunnit uttryck bl. a. i handelsbalkens

förmånsrättsregler i fråga om kommuns rätt att ur fastighet tillgodogöra

sig ogulden fastighetsskatt. Utifrån uppfattningen att skatten häftar

vid fastigheten ter det sig konsekvent, att ägaren skall vara skattskyldig till

fastighetsskatt. Vissa undantag från denna princip ha emellertid uppställts,

såsom beträffande den som utan vederlag besitter fastighet på grund av

testamentariskt förordnande. Rättsutvecklingen i fråga om skattskyldigheten

till förmögenhetsskatt bygger på överväganden av helt annan natur. Stadgandena

i 7 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt ha väsentligen

tillkommit i syfte att förhindra transaktioner för erhållande av skattelindring.

Belysande för utvecklingen är tillkomsten år 1934 av bestämmelser

motsvarande de under punkterna e) och f) i sistnämnda författningsrum

angivna stadgandena.

Med det nu anförda har utskottet velat antyda bakgrunden till gällande

ordning på förevarande område. Av det sagda framgår att en ändring förutsätter

en delvis annan avvägning emellan de intressen, vilka man velat tillgodose

med nuvarande bestämmelser. Då kommunalskattelagstiftningens

utformning för närvarande är föremål för utredning av 1950 års skattelagssakkunniga

finner utskottet ej anledning att i förevarande sammanhang

taga ställning till frågan om lämpligheten av en samordning av bestämmelserna

om skattskyldighet till fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Utskottet

anser emellertid, att — därest de sakkunniga skulle finna sig böra förorda

ett bibehållande av fastighetsskatten — frågan om skattskyldigheten

bör omprövas. Med hänsyn till anförda omständigheter avstyrker utskottet

bifall till de förevarande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1: 290 av herrar Eskilsson

och Magnusson samt 11:383 av fröken Wetterström in. fl.

om viss ändring av bestämmelserna angående skyldighet att

erlägga fastighetsskatt icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 6 mars 1952.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 13. 7

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Franzon, Gustaf

Elofsson, Falk, Ramberg, Niklasson, Spetz och Magnusson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, .Tonsson i

Skedsbygd, Orgård, Persson i Svensköp, Sundström, Sjölin, Olofsson, Gunnarsson

och Nilsson i Svalöv.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.