Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser angående beskattning av periodiskt understöd samt om rätt att vid taxering till inkomstskatt åtnjuta avdrag för vissa studiekostnader.
1952-03-11 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1952:16, Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser angående beskattning av periodiskt understöd samt om rätt att vid taxering till inkomstskatt åtnjuta avdrag för vissa studiekostnader.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
1
Nr 16.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående beskattning
av periodiskt understöd samt om rätt att vid taxering
till inkomstskatt åtnjuta avdrag för vissa studiekostnader.
(2:aavd.)
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:214 av herr Weiland m. fl. och 11:285
av herr Swedberg in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte med tillämpning
från den 1 januari 1953 fatta beslut om ändrad lydelse i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928, förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt och förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt
enligt en vid motionerna fogad bilaga;
2) de likalydande motionerna I: 216 av herr Söderquist och II: 287 av
herr Wedén in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte anhålla hos Kungl.
Maj:l om förslag till 1953 års riksdag beträffande lösning av frågan om
rätt att avdraga studiekostnader vid beskattningen för såväl akademiska och
därmed jämförliga studier som för utbildning inom jordbruk, handel, hantverk,
sjuk- och hälsovård, socialt arbete och andra likartade grupper»;
ävensom
3) de likalydande motionerna I: 291 av herr Magnusson och fröken Andersson
samt II: 382 av herr Kyling m. fl., vari hemställts, »dels att riksdagen
måtte för sin del besluta sådana ändringar i kommunalskattelagen att
avdragsrätt medgives för studiekostnader, oavsett sättet för dessas finansierande,
dels att, i övrigt, det av 1944 års allmänna skattekommitté i förevarande
avseende framlagda förslaget i tillämpliga delar vinner riksdagens
bifall, dels ock att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför
erforderliga författningsändringar».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna 1:214, II: 287 och 11:382. I fråga om
innehållet i den vid motionerna I: 214 och II: 285 fogade bilagan tillåter sig
utskottet hänvisa till densamma.
Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skola enligt 20 §
kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkost1
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr IG.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
nader för intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag må därvid icke
ske för den skatlskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter.
I praxis har avdrag för studiekostnader icke ansetts kunna medgivas (se
t. ex. RÄ 1936 Fi not. 211).
Enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen äger skattskyldig, som varit här
i riket bosatt under hela beskattningsåret, i hemortskommunen njuta avdrag
för bland annat periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning,
som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla,
dock att avdrag icke må ske för vad som utgått till person, tillhörande givarens
hushåll, och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd, för
vad som utgått till annans undervisning eller uppfostran. I 31 § och 32 §
1 mom. stadgas, att till intäkt av tjänst hänföres periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk intäkt, därest givaren enligt bland annat 46 §
är berättigad till avdrag därför. Samma bestämmelser med avseende å avdragsrätt
och skattskyldighet för periodiskt understöd gälla jämväl enligt
2 § och 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt vid den statliga beskattningen.
7.944 års allmänna skattekommitté har i sitt år 1950 avgivna betänkande
nr IV (SOU 1950: 21) framlagt förslag angående bl. a. ändrade bestämmelser
för beskattning av periodiskt understöd. Vidare har kommittén år 1951
avgivit betänkande nr V (SOU 1951:3) angående studiekostnaders behandling
i beskattningshänseende.
I förstnämnda betänkande har kommittén i fråga om periodiskt understöd
och därmed jämförlig periodisk utbetalning såsom huvudregel föreslagit,
att utbetalningar, vilka innebära överflyttning av förmögenhet eller
vilka skett i syfte att mildra progressionen vid beskattningen, icke skola anses
utgöra periodiskt understöd. Om det utgivna beloppet är större än som
kan anses skäligt med hänsyn till mottagarens ekonomiska förhållanden och
omständigheter i övrigt, skall utbetalningen enligt kommitténs förslag helt
eller delvis betraktas såsom gåva. Den föreslagna begränsningen av avdragsrätten
skall dock icke gälla, då utbetalningen utgör omkostnad i viss förvärvskälla
eller utgår på grund av skilsmässodom, utgör skadestånd, utgår
från familjestiftelse, på grund av testamente o. d.
Kommittén har i fråga om periodiskt understöd till annans undervisning
eller uppfostran föreslagit den ändringen, att avdrag skall medgivas för
dylikt understöd till barn, vilket under beskattningsåret fyllt minst 17 år
och icke tillhör givarens hushåll. Understödet skall utgöra skattepliktig
intäkt för mottagaren.
Har skattskyldig under större delen av beskattningsåret underhållit
hemmavarande barn, som under samma år fyllt minst 17 år och åtnjutit
heltidsundervisning vid läroanstalt, skall den skattskyldige enligt kommitténs
förslag vid taxering till inkomstskatt erhålla ett särskilt avdrag å
700 kronor. Detta dock under förutsättning att barnet icke åtnjutit inkomst
överstigande 700 kronor.
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
3
Kommittén har slutligen föreslagit en ändring av 39 § b) förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt. Den nuvarande bestämmelsen om skattefrihet
för gåva till undervisning och uppfostran kan tolkas på ett sätt som medgiver
obehörig skattelindring. Syftet med den föreslagna författningsändringen
är att hindra dylika missbruk. Detta syfte har kommittén ansett sig
kunna vinna genom att i författningsrummet angiva att skattefrihet för sådan
gåva endast skall åtnjutas om omständigheterna äro sådana, att gåvotagaren
genom gåvan kan anses ha tillförsäkrats en förmån, som han eljest
icke skulle ha åtnjutit.
I ett särskilt yttrande till betänkandet ha herrar Sjödahl och Werner förklarat
sig icke kunna ansluta sig till förslaget om avdrag för och beskattning
av periodiska understöd till annans undervisning och uppfostran samt
om särskilt avdrag för studerande barn över 17 års ålder, som vistas i
hemmet.
I avseende å studiekostnadernas skatterättsliga behandling har kommittén
i betänkandet nr V föreslagit i huvudsak följande. Under förutsättning att
skattskyldig utövar sådan förvärvsverksamhet, att det är sannolikt, att
hans genom akademisk eller därmed jämförlig examen vunna utbildning är
till väsentligt gagn i förvärvsverksamheten, skall avdrag medgivas för under
beskattningsåret verkställd avbetalning å studieskuld, dock att avdrag
för sådan avbetalning icke får medgivas med högre belopp än som svarar
mot vad som återstår av intäkten i förvärvskällan, sedan övriga utgifter
fråndragits. Avdrag för amortering får endast medgivas, därest den skattskyldiges
förmögenhet vid beskattningsårets ingång är negativ. Sammanlagt
får skattskyldig för skuldavbetalningar icke erhålla avdrag med högre
belopp än som godkänts såsom vid taxering avdragsgill studieskuld. Såsom
sådan skuld må godkännas ett belopp icke överstigande en beräknad kostnad
av 2 500 kronor för studieår, dock högst under det antal år, som kan
anses utgöra genomsnittlig studietid för avläggande av den examen, varom
är fråga. Befinnes det uppenbart, att studieskuld, som skattskyldig ådragit
sig för bestridande av kostnader för akademisk eller därmed jämförlig
examen, belöper allenast å del av studietiden, må den avdragsgilla studieskuldens
belopp jämkas med hänsyn till vad som kan anses skäligt på
grund av omständigheterna. Icke i något fall må såsom avdragsgill studieskuld
godkännas högre belopp än skillnaden mellan den skattskyldiges samtliga
skulder och hans till statlig förmögenhetsskatt skattepliktiga tillgångar
vid utgången av det år, under vilket den skattskyldige avslutat sina studier.
I avdragsgill studieskuld får endast inräknas sådan skuld, som skattskyldig
ådragit sig för bestridande av utgifter för studier efter avlagd studentexamen
eller därmed jämförlig examen.
Har efter utgången av det beskattningsår, under vilket examen avlagts,
arvs- eller testamentslott eller gåva, för vilken skatt skall utgå enligt förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt, tillfallit skattskyldig, skall värdet av
vad sålunda tillfallit honom avräknas från vad som enligt vad ovan sagts
kan godkännas såsom avdragsgill studieskuld.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
Mot av kommittén föreslagna bestämmelser om avdragsrätt för avbetalning
å studieskuld bär ledamoten herr Strandh anmält reservation dock
utan att avgiva särskilt yttrande.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:214 och II: 285 har anförts
bl. a. följande. Kommitténs förslag i dess betänkande nr IV syntes väl motiverade
och vore ägnade att undanröja inadvertenser i gällande skattelagstiftning,
samtidigt som en reform i föreslagen riktning skulle stimulera
föräldrar att lämna sina barn bidrag för fortsatt utbildning. Vid ett genomförande
arv kommitténs förslag, vilket icke syntes böra anstå, torde emellertid
förslaget i två avseenden böra modifieras. Mot kommitténs förslag
att maximera det avdragsgilla beloppet för bidrag till studerande, som tillhörde
givarens hushåll, till 700 kronor måste invändas, att en sådan maximering
framstode som mindre lämplig med hänsyn till de varierande kostnaderna
på skilda studiebanor och studieorter samt för studerande i olika
åldrar; i varje fall syntes maximibeloppet, 700 kronor för år, alltför lågt.
Det torde därför vara både lämpligt och möjligt att avdrag för periodiskt
understöd till barn, som studerade på hemorten, prövades på samma sätt
som övriga avdrag för periodiskt understöd, varvid någon i författningarna
angiven maximering icke bleve erforderlig. Vidare syntes det olyckligt om,
såsom kommittén föreslagit, avdragsrätten för studiebidrag till hemmavarande
barn förfölle, då barnet självt förvärvat 700 kronor eller större belopp;
en sådan bestämmelse skulle kunna avhålla de studerande från att
genom arbete vid sidan av studierna själva bidraga till bestridande av de
med studierna förenade kostnaderna. Det torde vara till fyllest att gängse
hänsyn till den studerandes övriga inkomstförhållanden skedde vid prövning
av skäligheten av det av givaren begärda avdraget för periodiskt understöd.
Det av kommittén i dess betänkande nr V framlagda förslaget, som skulle
förbättra de skuldsatta akademikernas situation så, att klyftan mellan
skuldsattas och icke skuldsattas levnadsstandard minskades, syntes snarast
böra förverkligas med några mindre justeringar. Med hänsyn till de dryga
studiekostnaderna torde sålunda den maximalt avdragsgilla studieskulden
beräknas till 3 000 kronor för studieår; ett lägre maximibelopp skulle nämligen
medföra en ytterligare börda för dem, som nödgats bestrida studiekostnader
genom lån och som alltså befunne sig i särskilt ömmande ekonomiska
omständigheter. Vidare torde avdragsrätt ävfen böra medgivas för
icke-förvärvsarbetande makes i och för sig avdragsgilla studieskuld, detta
särskilt mot bakgrunden av att kommittén föreslagit, att vid bedömandet
av den skattskyldiges förmögenhetsställning hänsyn skulle tagas till båda
makarnas förmögenhet och skulder. Såsom en övergångsbestämmelse borde
slutligen stadgas, att även de, som avlagt examen tidigare än fem år innan
förslaget trädde i kraft, borde kunna erhålla avdrag för återstående amorteringar,
åtminstone i de fall då vederbörande erhållit statens garantilån.
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
5
I de likalydande motionerna 1:216 och 11:287 har erinrats om
att frågan om möjligheter för personer, som avlagt vissa examina att vid
taxering till inkomstskatt få avdraga vissa belopp — helt eller delvis motsvarande
de kostnader vederbörande nedlagt på sina studier — varit föremål
för livlig debatt och utredningar under en följd av år. Det vore framför
allt två utvägar, som därvid diskuterats. Den ena innebure visst avdrag för
studieskulder och den andra avdrag för studiekostnader. 1944 års allmänna
skattekommitté hade i två betänkanden tagit upp spörsmålet. Enligt motionärernas
mening talade bl. a. följande skäl för att principen om att studiekostnaderna
borde vara beräkningsgrund vid ställningstagandet om avdragsrätt.
Enligt svensk skattelagstiftning finge den som investerade kapital i
en rörelse rätt att avskriva viss del av kostnaden för fastigheter, maskiner
m. fl. Skälet till avskrivningsrätten vore att värdeminskningen vore en kostnad.
Avdrag för sådan förslitning av hjälpmedel i produktionen medgåves
oberoende av om de finansierats genom upplåning eller med hjälp av eget
kapital. Huvudprincipen vore att så stor del av den uppkomna kostnaden
finge avdragas varje år, att man kunde beräkna, att när samtliga avdrag
verkställts, den ifrågavarande investeringen då också skulle vara förbrukad.
Av samma skäl borde rätt föreligga att avdraga de kostnader, som
erfordrades för utbildning. Den möjlighet till ökad inkomst en erlagd examen
gåve, vore en tillgång, som efter ett visst antal år upphörde — om ej
förr, så när pensionsåldern inträdde. En avdragsrätt så utformad, att de i
studierna nedlagda kostnaderna helt hade avskrivits, när den ifrågavarande*
utbildningen icke längre kunde väntas ge upphov till ökade inkomster, syntes
därför vara ur principiell synpunkt motiverad. Det vore obestridligt att en
arbetande år efter år förbrukade det kapital, som nedlagts i hans utbildning.
Däremot vore det irrelevant, om han erhölle en del av ersättningen
för arbetet i form av pension — uppskjuten lön — eller hela ersättningen i
lön eller annan inkomst. I samtliga fall vore arbetsersättningen en bruttoinkomst,
som borde minskas med ett kostnadsavdrag. — En väsentlig nackdel
med de förslag som hittills framkommit vore, att de sysslat enbart med
akademisk eller därmed jämförlig utbildning. Enligt motionärernas uppfattning
vore det angeläget att söka komma fram till bestämmelser, som gåve
möjligheter att få avdrag för studiekostnader för de flesta slag av något - så när kvalificerad utbildning. Självfallet måste vissa gränser sättas, men
man torde ha anledning att här ej sätta dessa snävt. De grupper, som det
utöver den akademiska utbildningen framför allt i nuvarande läge funnes
anledning att ägna uppmärksamhet åt, vore s. k. yrkesutbildning av olika
slag. Motionärerna tänkte på vissa slag av utbildning till jordbruk, handel,
hantverk, sjuk- och hälsovård, socialt arbete och därmed jämförliga grupper.
I skattekommittén hade man tänkt sig en viss schablonisering, när det
gällde att beräkna de kostnader de akademiska och därmed jämförliga studiebanorna
kunde ge upphov till. Liknande schablonberäkningar för studiekostnader
inom övriga utbildningsområden borde fastställas. Motionärerna
ville understryka, att även med den bär ifrågasatta metoden, vore det icke
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
obehövligt att söka hjälpa mindre bemedlade studerande med riklig tillgång
på stipendier och kreditgarantier.
Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:291 och I 1:382
framförda yrkandet har anförts, att ingen tvekan torde råda om att studiekostnader
i allmänhet vore omkostnader för intäktens förvärvande. För ett
stort antal tjänster vore det ett absolut villkor alt tjänsteinnehavaren hade
avlagt viss examen eller förvärvat motsvarande kunskapsförråd. Det förelåge
således i sådant fall ett direkt kausalsammanhang mellan tjänsteinkomsten
och omkostnaderna för studierna. Skattekommittén hade icke
knutit avdragsrätten till studiekostnaderna Utan till studieskulderna. Enligt
kommitténs mening borde alla studiekostnader i princip vara avdragsgilla,
därvid kommittén jämförde den som studerat med till exempel rörelseidkare.
Dessa synpunkter, i vilka motionärerna ville instämma, ledde utan
tvekan fram till att avdragsrätt — i form av avskrivning av »anläggningskostnaderna»
— borde medgivas. Kommitténs fortsatta argumentering lämnade
emellertid den principiella grunden, då det anfördes följande: »Mot
den sålunda gjorda jämförelsen mellan, å ena sidan, rörelseidkaren och, å
andra sidan, den som verkställt investering i högre utbildning, kan emellertid
invändas, att medan den förre för åtnjutande och bibehållande av inkomsten
från sin förvärvskälla regelmässigt nödgas vidkännas vissa utgifter,
ägnade att vidmakthålla värdet å hans investering, den senare allenast
under förutsättning att studiekostnaderna bestritts av lånade medel kan
anses befinna sig i en sådan situation, att hans skatteförmåga genom likaledes
nödvändiga utgifter, om ock av annan karaktär, blir i samma utsträckning
som rörelseidkarens reducerad.» Omskrivet med andra ord syntes detta
uttalande innebära, att man icke skulle medgiva en skattskyldig visst i och
för sig sakligt motiverat avdrag av den anledningen att andra personer hade
ytterligare omkostnader. Bortsett från att många personer, som studerat,
varje år hade kostnader för sin forlutbildning och att jämförelsen sålunda
redan av denna anledning vore haltande, vore det ett egendomligt betraktelsesätt
att låta den faktiska lönsamheten av en investering vara avgörande
för bedömandet av avdragsrätten. Man måste strängt hålla isär det vertikala
och det horisontala ledet i skatteavvägningen. Det förra ledet avsåge
skatteavvägningen mellan högre och lägre inkomster över huvud taget. Den
horisontala avvägningen, som skulle ha sin grund i principen om likformighet
i beskattningen, syftade till att personer med samma skatteförmåga
skulle belastas med samma skatt. Man kunde också uttrycka saken på det
sättet att varje person endast skulle betala skatt för sin nettoinkomst på
lång sikt. Den vertikala avvägningen kunde över huvud taget icke ske förrän
bedömningen i sidled ägt rum. I nu förevarande sammanhang vore det utan
tvekan enbart fråga om den horisontala avvägningen. Kommittén gjorde
emellertid ytterligare den invändningen, att den som nedlagt eget kapital i utbildning
i allmänhet ordnade sin ålderdomsför sörj ning genom pensionering
och att det därför icke förelåge något tvingande behov för honom att — då
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
7
arbetsförmågan upphört — ha sparat ett mot studieskulden svarande belopp.
Om frågan betraktades ur synpunkten »skatt efter förmåga» komme
man, sade kommittén, således till det resultatet, att det icke förelåge samma
skäl att medge avdrag för amortering för studiekostnader för den som nedlagt
ärvt kapital i utbildning som att medge rörelseidkaren avdrag för värdeminskning.
Genom detta resonemang fördes avvägningsfrågan på nytt över
från det horisontala till det vertikala ledet, i vilket den som nämnts icke
hörde hemma i detta sammanhang. De ovan anförda synpunkterna ledde
motionärerna till den bestämda uppfattningen att en fullständig avdragsrätt
för studiekostnader vore principiellt motiverad. En begränsad avdragsrätt
på sätt kommittén föreslagit skulle visserligen leda till en förbättring för en
del studerande. Den skulle emellertid icke innebära, att den nuvarande klyftan
i beskattningshänseende gentemot skattskyldig med andra förvärvskällor
utjämnades.
Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har 1944 års
allmänna skattekonnnitté i avgivna betänkanden framlagt förslag angående
ändrade bestämmelser för beskattning av periodiskt understöd m. m. samt
rörande studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. De framlagda
förslagen äro föremål för överväganden inom finansdepartementet och, enligt
vad utskottet inhämtat, kommer proposition på grundval av kommitténs
förslag i vart fall icke att föreläggas innevarande års riksdag.
I flera av de föreliggande motionerna har hemställts om lagstiftningsåtgärder
i anledning av ovannämnda kommittéförslag, under det att i andra
motioner en översyn förordats av förslagen. Sålunda yrkas i de likalydande
motionerna 1:214 och 11:285, att riksdagen måtte besluta författningsändringar
av i huvudsak den innebörd kommittén föreslagit samt att ändringarna
måtte träda i kraft den 1 januari 1953. Motionärerna ha i sistberörda
motioner förordat väsentligen följande ändringar i kommitténs förslag,
nämligen viss uppmjukning rörande avdragsrätten för bidrag till
studerade tillhörande givarens hushåll, viss ändring av underlaget för
beräknande av avdragsgill studieskuld, avdragsrätt för avbetalning av
icke förvärvsarbetande makes studieskuid samt sådana övergångsbestämmelser,
att även den som avlagt examen tidigare än fem år före författningsändringarnas
ikraftträdande kan erhålla avdrag för återstående
amortering. Vidare yrkas i de likalydande motionerna 1:291 och
11:382, att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i kominunalskattelagen,
att avdrag medgives för studiekostnader oavsett hur studierna finansierats
samt att riksdagen i övrigt måtte antaga det av kommittén framlagda
förslaget i fråga om studiekostnadernas skatterättsliga behandling. Slutligen
yrkas i de likalydande motionerna 1:216 och 11:287 skrivelse till Kungl.
Maj :l med hemställan om förslag till 1953 års riksdag beträffande avdragsrätt
för studiekostnader avseende såväl akademiska och därmed jämförliga
studier som yrkesutbildning inom jordbruk, handel, hantverk, sjuk- och
hälsovård, socialt arbete m. in.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
Utskottet är givetvis icke berett att nu taga ställning till skattekonnnitténs
förslag i förevarande delar och de ändringar däri, varom yrkande framställts
i de föreliggande motionerna. Den nuvarande regleringen av avdragsrätten
för periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk utbetalning
har emellertid under senare år blivit föremål för åtskillig kritik, och utskottet
anser därför angeläget, att riksdagen beredes tillfälle att pröva ett förslag
till ändrade bestämmelser i fråga om avdragsrättens utformning. Utskottet
anser även frågan om den skatterättsliga behandlingen av studiekostnader
vara av den vikt, att en lösning av densamma icke bör uppskjutas. Utskottet
får i detta sammanhang erinra om vissa av skattekommittén gjorda uttalanden.
Kommittén har ansett, att förutsättningen för ett hänsynstagande till
studiekostnaderna vid beskattningen borde vara att den skattskyldige skaffat
sig viss kvalificerad utbildning. Enligt kommitténs mening syntes, åtminstone
under den första tid ett avdragssystem skulle tillämpas, den enda
praktiskt taget möjliga gränsdragningen vara, att endast kostnad efter avlagd
studentexamen eller därmed jämförlig examen finge tagas i beräkning.
Såsom exempel på läroanstalter, där av kommittén åsyftad utbildning lämnas,
har kommittén utöver universiteten anfört bland annat tekniska högskolan
i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, handelshögskolorna, lantbrukshögskolan,
skogshögskolan, socialinstituten och högre mejeritekniska
avdelningen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.
Kommittén, som framhållit att den i betänkandet gjorda uppräkningen icke
vore uttömmande, har ansett, att en kartläggning av området borde ske genom
riksskattenämnden i samråd med sakkunniga, och kommittén har därjämte
förutsatt, att den ifrågavarande gränsdragningen i samband därmed
och sedan erfarenheter rörande systemets praktiska tillämpning vunnits
bleve föremål för förnyat övervägande. I anslutning härtill vill utskottet
framhålla, att möjligheterna böra prövas att vid beskattningen taga hänsyn
till studiekostnader för även annan kvalificerad utbildning än den kommittén
i första hand tagit sikte på. Skulle emellertid vid fortsatta överväganden
från Kungl. Maj :ts sida möjligheterna till en mera generell lösning av frågan
om den skatterättsliga behandlingen av studiekostnader för närvarande
icke anses vara för handen, vill utskottet förorda det av kommittén anvisade
tillvägagångssättet att successivt söka utvidga tillämpningsområdet. Under
hänvisning till det anförda vill utskottet föreslå riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om proposition, om möjligt till nästkommande
års riksdag, med förslag till ändrade regler angående den skatterättsliga
behandlingen av periodiskt understöd in. m. och studiekostnader. På grund
av berörda omständigheter kan utskottet icke tillstyrka omedelbara författningsändringar
i förevarande hänseenden.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte — i anledning av de likalydande motionerna
I: 214 av herr Weiland in. fl. och II: 285 av herr
Swedberg m. fl., de likalydande motionerna 1:216 av herr
Söderquist och II: 287 av herr Wedén in. fl. ävensom de lika
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 16.
9
lydande motionerna I: 291 av herr Magnusson och fröken
Andersson samt II: 382 av herr Kyling m. fl. — i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville, med beaktande
av vad utskottet i detta betänkande anfört, om möjligt
för nästkommande års riksdag framlägga förslag till ändrade
bestämmelser angående beskattning av periodiskt understöd
in. in. samt rörande studiekostnaders behandling i beskattningshänseende.
Stockholm den 11 mars 1952.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiknan, Franzon, Gustaf
Elofsson, Petrén, Falk, Ramberg, Niklasson, Wehtje och Magnusson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Björklund, Jonsson i Skedsbygd, Orgård, Persson i Svensköp, Sundström,
Nilsson i Kristinehamn, Sjölin och Edström.
2 Hihang till riksdagens protokoll 19:>2. 7 samt. Nr 16.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:95 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser angående beskattning av periodiskt understöd samt om rätt att vid taxering till i a1 i texten