Betänkande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt.
1952-03-13 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1952:18, Betänkande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
1
Nr 18.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt.
(l:a avd.)
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 292 av herr Gustaf Karlsson m. fl. och
II: 377 av herr Larsson i Luttra m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att till 1953 års riksdag framlägges
förslag om sådan ändring i nöjesskatteförordningen att folketshusförening
eller folkparksförening så ock annan liknande organisation med uppgift att
tillhandahålla samlingslokal skall åtnjuta skattebefrielse till den del av
skatten, som för varje tillställning icke överstiger 75 kronor, oavsett vilket
slag av tillställning som anordnas»;
2) motionen I: 155 av herrar Johannesson och Nyström, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning i fråga om ändring av 16 § i kungl. förordningen den 21 december
1945 om nöjesskatt med beaktande av vad i motionen anförts; samt
3) motionen II: 138 av herrar Christenson i Malmö och Nordkvist, vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta dels att kungl. förordningen om
nöjesskatt av den 21 december 1945 måtte så ändras, att dess 5 § får följande
lydelse:
''Anordnas danstillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, i lokal
eller å plats, där utskänkning av pilsnerdricka eller alkoholfria drycker
samtidigt må äga rum, dock med undantag av restaurang med rätt till spritoch/eller
vinutskänkning eller i annan lokal, som står i obehindrad inre förbindelse
med lokal som ovan sägs, skall, ändock att särskild avgift för tillträde
till danstillställningen icke uppbäres, nöjesskatt utgå för densamma’,
dels att som en följd av ovanstående förslag till ändring av 5 § sagda förordning
8 § måtte få följande lydelse:
''För danstillställning som avses i 5 § skall, där avgift för tillträde till danstillställningen
icke uppbäres eller uppbäres med lägre belopp än nedan sägs,
skatten beräknas som om avgift för varje person, vilken äger rätt att deltaga
i dansen, erlagts med 1 krona 50 öre, där utskänkning av endast pilsnerdricka
eller alkoholfria drycker må äga rum.
Uttages vid sådan danstillställning avgift för varje dans, skall nöjesskatt
utgå som om avgiften för varje dansande par utgjorde minst 15 öre’».
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 18.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 155, I: 292 och II: 138.
De föreliggande motionerna avse sålunda tre olika spörsmål, nämligen
dels ändring av 15 § nöjesskatteförordningen, dels ändring av 16 § första
stycket samma förordning, dels ock frågan om beskattning av restaurangdans.
Ifrå g a s a 11 ändring av 15 § nöjesskatteförordningen.
I 15 § första stycket förordningen om nöjesskatt stadgas, att där organisation,
som har till huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål och som under de senast förflutna fem
åren icke lämnat utdelning åt sina medlemmar, anordnar nöjestillställning,
åtnjutes befrielse från nöjesskatt till den del skatten för varje tillställning
icke överstiger 75 kronor. Vad nu sagts skall dock icke gälla med avseende
å tillställning, i vilken till huvudsaklig del ingår dans eller marknads- och
tivolinöjen eller biografföreställning med undantag för sådan filmförevisning,
som genom sitt ämnesval är ägnad att direkt främja organisationens
syfte.
Enligt 15 § andra stycket skall folketshusförening eller folkparksförening,
så ock annan liknande organisation med uppgift att tillhandahålla samlingslokal
anses såsom organisation varom i första stycket förmäles, ändå att
dess huvudsakliga syfte icke är att främja ändamål som i nämnda stycke
sägs.
Beträffande tillkomsten av nämnda stadganden må här anmärkas följande.
I proposition nr 344 till 1945 års riksdag med förslag till förordning om
nöjesskatt framhöll departementschefen att särskilda omständigheter motiverade
att uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik
erhölle en förmånligare behandling i nöjesskattehänseende än övriga slag
av nöjestillställningar. En bestämmelse härom intogs också i departementsförslagets
15 §. I anledning av propositionen väcktes ett flertal motioner med
yrkanden, att lindring i nöjesbeskattningen skulle beredas vissa ideella organisationer
och sådana sammanslutningar, vilka hade till uppgift att tillhandahålla
allmänna samlingslokaler. Efter förslag av 1945 års bevillningsutskott
erhöll 15 § en utformning, som i väsentlig mån tillgodosåg dessa
motionsyrkanden. Utskottet intog därvid den ståndpunkten att utskottet
icke kunde förorda att befrielsen för sistnämnda sammanslutningar gjordes
mera omfattande än befrielsen för de ideella organisationerna. Lindring i
nöjesbeskattningen skulle vidare icke gälla med avseende å tillställning, i
vilken till huvudsaklig del inginge dans eller biografföreställning med visst
undantag. Detta förbehåll motiverades av 1945 års bevillningsutskott (betänkande
nr 66) med att man därigenom ville stimulera de ideella organisationerna
att anordna nöjestillställningar av mera högklassigt innehåll. Vi
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
3
dare framhölls, att detta villkor vore såvitt anginge danstillställningar särskilt
motiverat även ur den synpunkten att införandet av en enhetstaxa å
15 procent innebure i förhållande till tidigare gällande bestämmelser en betydande
reducering av nöjesskatten för dessa tillställningar.
Sin nu gällande lydelse erhöll 15 § nöjesskatteförordningen vid 1950 års
riksdag, som i proposition nr 227 förelädes förslag om vissa ändringar i förordningen.
Till nöjestillställningar, vilka icke kvalificera till lindring i
beskattningen, hänfördes nu — förutom dans och biografföreställning —- jämväl marknads- och tivolinöjen.
I anledning av förenämnda proposition nr 227 framställdes i de likalydande
motionerna 1:477 och 11:565 yrkande att lindring i nöjesskatten
enligt 15 § nöjesskatteförordningen skulle få åtnjutas oavsett tillställningens
art. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 52 anförde 1950 års bevillningsutskott
i anledning av berörda motionsyrkande bl. a. följande.
Enligt utskottets mening skulle en utvidgning av bestämmelserna i 15 §
på så sätt, att skattelindring skulle få åtnjutas även för danstillställningar,
få till resultat, att — då dylika tillställningar på landsbygden huvudsakligen
anordnas av befrielseberättigade organisationer — någon nöjesskatt över
huvud taget icke skulle komma att utgå för danstillställningar utanför tätorter.
Utskottet vill därjämte erinra om att de år 1945 beslutade ändringarna
i nöjesbeskattningen — vilka inneburo bl. a. att det dittills gällande
3-taxesystemet ersattes med en enhetstaxa om 15 procent — medförde för
danstillställningarnas del en nedsättning av nöjesskatten till nära hälften.
Att på sätt i motionerna föreslagits ytterligare lindra nöjesbeskattningen för
tillställningar av nu ifrågavarande slag anser utskottet icke motiverat, icke
ens om tillställningen anordnas av organisation som i och för sig kan hänföras
under 15 §. Utskottet finner det ej heller böra ifrågakomma att skattelindring
må åtnjutas för biografföreställning (med hittillsvarande undantag)
eller för marknads- och tivolinöjen.
Mot utskottets uttalanden i denna del anförde tre ledamöter reservation av
innebörd, att skattelindring enligt 15 § borde medgivas även om i programmet
skulle till huvudsaklig del ingå dans, varemot sådan skattelindring ej
borde förekomma med avseende å tillställning som till huvudsaklig del
bestode av marknads- och tivolinöjen eller biografföreställning med visst
undantag.
Vidare må i detta sammanhang erinras om att 1949 års riksdag i anledning
av väckta motioner begärde utredning angående statligt stöd åt svensk
filmproduktion, vilken utredning sedermera verkställts. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 41, vari avsedda motioner behandlades, upptog
1949 års bevillningsutskott jämväl till behandling motionsvis framställt yrkande
om sänkning av nöjesskatten vid biografföreställningar, som anordnades
av samlingslokalägande föreningar. I denna del anförde utskottet bl. a.
följande.
1 de likalydande motionerna I: 103 och II: 121 har framhållits att det syntes
naturligt att statsmakterna minskade nöjesskatten för sådana biografföreställningar,
som arrangerades av ägare till samlingslokaler. Motionärer
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
na yrkade, att riksdagen måtte besluta att sänka nöjesskatten vid biografföreställningar
till högst 20 procent, där sådana arrangerades av föreningar
som ägde samlingslokaler.
I anledning härav får utskottet erinra om att det vid tillkomsten av 1945
års nöjesskatteförordning ansågs, att lindringar i nöjesskatten icke borde beviljas
ideella organisationer eller organisationer, som hade till uppgift att
tillhandahålla samlingslokaler, i sådana fall då nöjestillställningen till huvudsaklig
del utgjordes av dans eller biograf föreställning. Emellertid har utskottet
funnit, att de i motionerna anförda synpunkterna till stöd för en lindring
i nöjesbeskattningen böra prövas. Utskottet vill dock erinra om de olägenheter
i konkurrenshänseende som vid en dylik nedsättning i nöjesbeskattningen
skulle uppkomma, varför måhända andra vägar till finansiering av
stöd åt föreningar som äga samlingslokaler böra sökas. Med hänsyn härtill
och då utskottet i anslutning till förstnämnda två motioner förordat en utredning,
som nära sammanhänger med nöjesbeskattningen av biograf föreställningar,
anser utskottet sig kunna tillstyrka att jämväl den i motionerna
I: 103 och II: 121 väckta frågan göres till föremål för närmare utredning.
I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen anhålla om utredning
beträffande de i motionerna berörda spörsmålen. Framställningen har
emellertid icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
I de likalydande motionerna l: 292 och II: 377 har inledningsvis erinrats
om vad som i vissa hänseenden förekommit vid tillkomsten av 15 § nöjesskatteförördningen,
varvid motionärerna åberopat det huvudsakliga innehållet
i de ovannämnda likalydande motionerna I: 477 och II: 565 vid 1950
års riksdag. Efter framhållande av att de lokalägande organisationernas svårigheter
fått ökad aktualitet genom ökade omkostnader utan möjligheter till
motsvarande inkomsthöjningar ha motionärerna anfört i huvudsak följande.
I den ekonomiska misär, vari faktiskt många av dessa små lokalägande
organisationer kommit, hade de anropat kommunerna om hjälp. För att
rädda samlingslokalen åt bygden hade också kommunerna i glädjande hög
grad visat förståelse för den uppkomna situationen och lämnat anslag. Det
syntes motionärerna emellertid vara rimligt att staten i form av lättnader i
nöjesskatteförordningen även lämnade ett ytterst välbehövligt stöd, som
skulle göra det möjligt för organisationerna att utan särskilda nödrop om
hjälp kunna fullgöra sin samhällsgagnande gärning. Det vore motionärernas
övertygelse, därest dylik lättnad skedde, att berörda organisationer därigenom
skulle få ökad kraft att främja just den kulturella verksamhet, som
den nuvarande nöjesskatteförordningens utformning i § 15 avsett att gynna.
Det kunde i sammanhanget framhållas, att vid alla tillställningar som anordnades
av de mindre samlingslokalägande föreningarna — och även i stor
utsträckning av de större — alla arbetade utan minsta ersättning. Vid biografföreställningar
vore det som regel endast maskinisten som hade någon
ersättning. Det vore således ett i bästa mening oegennyttigt arbete som utfördes
endast i syfte att åt ortens föreningsliv kunna hålla samlingslokal till
hyror, som de oftast fattiga föreningarna mäktade betala.
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
5
Ifrågasatt ändring av 16 § första stycket n ö j esskatt
e för ord ningen.
I 16 g första stycket förordningen om nöjesskatt stadgas, att om behållning
av nöjestillställning skall användas uteslutande för välgörande eller
allmännyttigt ändamål, länsstyrelsen må, efter hörande av vederbörande
kommun, medgiva befrielse från nöjesskatten, dock att mot kommunens
avstyrkande befrielse icke må medgivas från den kommunen tillkommande
andelen av skatten. Där behållningen endast till viss del skall användas för
välgörande eller allmännyttigt ändamål må, enligt nyss angivna grunder,
befrielse medgivas från motsvarande del av nöjesskatten. Vidare stadgas i
17 § samma förordning, att om sådant medgivande som i 16 § sägs ej lämnas
eller om fråga är om nöjestillställning av annat slag än där avses, kommunen
må, om skäl därtill äro, medgiva befrielse från den kommunen tillkommande
andelen av nöjesskatten. Enligt 18 § nämnda förordning må i
fall, då preliminärt beslut om befrielse från nöjesskatt enligt 16 eller 17 §
meddelats, slutligt beslut, innefattande befrielse från nöjesskatt, icke meddelas
förrän anordnaren av tillställningen inkommit med redovisning över
densamma. Paragraferna 16, 17 och 18 i förordningen om nöjesskatt ha icke
ändrats sedan förordningen utfärdades och äro likalydande med motsvarande
paragrafer i det förslag till förordning, som genom propositionen nr 344
förelädes 1945 års riksdag (höstsessionen).
Rörande tillkomsten av dessa stadganden må anföras följande. Enligt 11 §
förordningen om nöjesskatt den 14 juni 1940 gällde, att om nöjestillställning
ägde rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål, länsstyrelsen
finge, när kommunen det tillstyrkt, medgiva befrielse från nöjesskatten
eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars främjande
tillställningen anordnats. I förordningen fanns icke någon motsvarighet
till de nu gällande bestämmelserna om befrielse för det fall att behållningen
av en nöjestillställning endast till viss del skulle användas för välgörande
eller allmännyttigt ändamål.
Såsom skäl för införandet i nu gällande förordning av bestämmelser om
befrielse i sist angivna fall anförde departementschefen i förenämnda proposition
nr 344 å s. 53 följande.
I sakkunnigförslaget har upptagits ett särskilt stadgande av innehåll, att
om behållningen till viss del skall användas för välgörande eller allmännyttigt
ändamål och till viss del för annat, må befrielse från motsvarande del
av nöjesskatten medgivas. Enligt vad de sakkunniga uttalat innebär detta
stadgande endast ett lagfästande av redan gällande praxis. På grund härav
och då det föreslagna stadgandet icke föranlett någon erinran från remissinstansernas
sida, har samma stadgande upptagits jämväl i departementsförslaget.
Befrielse från nöjesskatt torde böra ifrågakomma endast om en
väsentlig del av behållningen skall användas för sådant ändamål, varom nu
är fråga, och där anledning icke föreligger till antagande, att ett privatekonomiskt
vinstintresse ligger bakom anordnandet av tillställningen.
1 motiveringen till 18 § nöjesskatteförordningen anförde departementschefen
i nämnda proposition nr 334 å s. 54—55 bl. a. följande.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
Emellertid bör eu viss kontroll utövas även över sådana nöjestillställningar,
för vilka förhandsbeslut om befrielse från nöjesskatt meddelas.
Skulle nämligen ett sådant fall inträffa, att omkostnaderna för en nöjestillställning,
vars behållning avses exempelvis för välgörande ändamål, genom
anordnarens egna åtgärder — provisioner, dryga »representationskostnader»
o. s. v. — uppgått till så högt belopp, att behållningen blivit förhållandevis
ringa, torde befrielse från nöjesskatt icke böra medgivas. Med hänsyn
härtill föreslås i departementsförslaget, att ett i förväg meddelat beslut
om befrielse från nöjesskatt skall vara endast preliminärt, och att definitivt
beslut, innefattande befrielse från nöjesskatt, icke må meddelas förrän
redovisning avgivits för tillställningen i fråga. Denna redovisning bör innefatta
besked om bl. a. hur stort belopp som tillgodoförts det ändamål, som
åberopats till stöd för ansökningen om befrielse från nöjesskatt. Därest redovisningen
kan anses utvisa, att tillställningen icke anordnats med tillräckligt
beaktande av det syfte, för vilket tillställningen uppgivits äga rum,
bör det definitiva beslutet över ansökningen om befrielse från nöjesskatt
gå ut på avslag på densamma, varefter deklaration i vanlig ordning avfordras
anordnaren av tillställningen.
Fråga om ändring av 16 § nöjesskatteförordningen var föremål för uppmärksamhet
vid 1951 års riksdag i anledning av motionerna 1:213 och
II: 283, vari framställts yrkande i syfte att befrielse från nöjesskatt enligt
nämnda paragraf skulle kunna medgivas, då vid nöjestillställning, vars behållning
skulle användas uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål,
företagare i nöjesbranschen medverkat mot andel i intäkterna. Samma
års bevillningsutskott anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 12 bl. a. följande.
Som skäl för yrkandet om ändring i gällande bestämmelser har i motionerna
framhållits, att det vore otillfredsställande med en olika behandling
i fråga om befrielse från nöjesskatt av, å ena sidan, det fall då en företagare
medverkade mot andel i intäkterna och, å andra sidan, det fall då företagaren
för sin medverkan erhölle till beloppet bestämd ersättning. För anordnaren
av nöjestillställningen vore det nämligen, enligt motionärerna, en fördel
med en uppgörelse av det förra slaget, enär han på så sätt kunde avbörda
sig risken för ekonomiskt bakslag.
Med anledning härav vill utskottet framhålla, att anordnandet av nöjestillställning
i flertalet fall givetvis är förbundet med en viss risk. Det får då
antagas, att om en vid nöjestillställning medverkande tivoliägare eller liknande
rörelseidkare åtar sig denna risk, han också betingar sig ofta nog
betydande favörer vid avtalsuppgörelsen, ett förhållande som uppenbarligen
går ut över de intressen, som nöjestillställningen är avsedd att befrämja. Då
nöjesskatteförordningen medger efterskänkande av nöjesskatten i vissa fall,
är motivet härtill givetvis, att statsmakterna på detta sätt velat stödja ur
samhällets synpunkt behjärtansvärda ändamål, vilkas tillgodoseende på
enskilt initiativ i viss utsträckning måste ske med medel, som hopbragts
genom nöjesanordningar av olika slag. Den förmånsställning, som sålunda
beretts nöjestillställningar av denna kategori, måste, såsom framgår av förarbetena
vid bestämmelsernas tillkomst, motsvaras av ett krav från det
allmännas sida, att vid nöjestillställningarna inflytande medel i tillbörlig omfattning
tillgodoföras ändamål, till vars förmån tillställningarna anordnats.
Någon allmängiltig norm för vad som i detta hänseende skall anses skäligt
lärer icke kunna uppställas. Det torde ej heller böra ifrågakomma att med
Bevillningsutskottets betänkande nr 18. 7
anledning av vad i motionerna anförts på ifrågavarande område tillskapa
författningsbestämmelser, som taga sikte på ett visst slags ekonomiska
uppgörelser mellan, å ena sidan, anordnare av nöjestillställningar och, å
andra sidan, medverkande härvid. I stället bör det ankomma på myndigheterna
att i det enskilda fallet träffa avgörande i frågor om befrielse från
nöjesskatt med beaktande av de ekonomiska uppgörelser och övriga omständigheter,
som förekommit i samband med anordnandet av en nöjestillställning.
I praxis synes i intet fall, där vid nöjestillställning tivoli- eller cirkusföretag
medverkat mot andel i intäkterna, hel befrielse enligt 16 § första
stycket nöjesskatteförordningen ha medgivits. Beträffande frågan om delbefrielse
i dylika fall har regeringsrätten i ett år 1948 avgjort mål ej gjort
ändring i länsstyrelses beslut att medgiva sådan delbefrielse (RÅ 1948 Fi
not. 424). I ett flertal fall har däremot delbefrielse icke medgivits (se t. ex.
RÅ 1950 Fi not. 547; 1951 Fi not. 696—97). Avgörande vikt synes i sistnämnda
mål ha fästs vid de villkor, på vilka vederbörande företag åtagit sig
att medverka vid nöjestillställningarna. Vidare må anmärkas att skattebefrielse
enligt 15 §, enligt lagrummets ursprungliga lydelse, ansetts icke kunna
medgivas ideell organisation för nöjestillställningar, däri enskild tivoliägare
medverkat mot procentuell andel i bruttoinkomsten från av honom
drivna tivolianordningar m. m. (RÅ 1950 ref. 4).
I motionen 1: 155 har anförts i huvudsak följande. Bestämmelserna i 16 §
första stycket nöjesskatteförordningen hade ofta tolkats därhän, att befrielse
från nöjesskatt vägrats på den del av inkomsten — i regel procentuellt
beräknad — som influtit på vissa nöjesarrangemang och som enligt överenskommelse
mellan nöjesarrangörer och företagare inom nöjesbranschen
tillfallit de senare såsom ersättning för deras medverkan vid nöjestillställning.
Däremot hade befrielse från nöjesskatt i regel medgivits i de fall där
nöjesarrangörerna före nöjestillställningarna träffat avtal med vederbörande
yrkesutövare om en till sitt belopp fastställd avgift såsom ersättning för
medverkan vid nöjestillställningarna. Motionärerna ansåge att en översyn av
16 § förordningen om nöjesskatt borde aktualiseras, enär en uppenbar orättvisa
här gjorde sig gällande, då bestämmelserna icke tolkades lika av vederbörande
myndigheter och ett medgivande av befrielse från nöjesskatten därför
skedde i vissa fall och icke i andra, trots att arten av nöjestillställning
vore densamma. Fn enhetlig rättstillämpning vid avgörandet av ärenden om
befrielse från nöjesskatt måste vara att föredraga. Fn allmängiltig norm
borde kunna uppställas på så sätt att en ekonomisk uppgörelse mellan anordnare
av nöjestillställning och företagare i nöjesbranschen på basis av viss
andel i bruttointäkten eller ock en viss engångsersättning för utfört arbete
bedömdes lika och att nöjesarrangören hade att påräkna full befrielse från
nöjesskatt i fall tillställningen anordnats till förmån för de i 16 § angivna
syftemålen.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
Beskattning av resta u rangd ans.
Enligt 1 § förordningen om nöjesskatt skall dylik skatt erläggas för nöjestillställning,
till vilken allmänheten har tillträde mot avgift. Beträffande
danstillställning gäller emellertid dessutom (§ 5) att om sådan tillställning
anordnas i lokal eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka
eller alkoholfria drycker samtidigt må äga rum, eller i annan lokal,
som står i obehindrad inre förbindelse med lokal som nyss sagts, skall, ändock
att särskild avgift för tillträde till danstillställningen icke uppbäres,
nöjesskatt utgå för densamma.
Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett och utgår, utom beträffande
biografföreställningar för vilka särskilda regler fastställts, med 15
procent å bruttopriset för varje biljett, inberäknat skatten. För danstillställning,
som anordnas i samband med utskänkning av alkoholhaltiga eller
alkoholfria drycker skall, där avgift för tillträde till danstillställningen icke
uppbäres eller uppbäres med lägre belopp än nedan sägs, skatten beräknas
som om avgift för varje person, vilken äger rätt att deltaga i dansen, erlagts
med a) fem kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum; b) tre
kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga rum; samt
c) en krona 50 öre, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker må äga rum. Uttages vid sådan danstillställning avgift för varje
dans, skall nöjesskatt utgå som om avgiften för varje dansande par utgjorde
minst 50, 30 eller 15 öre för de under a)—c) angivna olika slagen av utskänkningsställen.
Bestämmelsen att nöjesskatt skall utgå vid offentlig danstillställning i
samband med utskänkning av alkoholhaltiga eller alkoholfria drycker, även
om särskild avgift för tillträde till danstillställningen icke uppbäres — den
s. k. restaurangdansen — infördes i 1940 års nöjesskatteförordning genom
beslut vid 1943 års riksdag (prop. nr 350 och bevillningsutskottets betänkande
nr 56). De då antagna bestämmelserna bibehöllos i huvudsak oförändrade
i 1945 års nöjesskatteförordning.
I ovannämnda betänkande nr 56, vilket godkändes av riksdagen, anförde
19i3 års bevillningsutskott bl. a. följande.
En fråga av intresse i detta sammanhang är huruvida den nu föreslagna
skatten å restaurangdans bör drabba jämväl andra restauranggäster än
dem, som deltaga i dansen. Departementschefen har i detta hänseende anfört,
att under remissbehandlingen såsom en särskilt obillig konsekvens
av det föreliggande förslaget framhållits, att nöjesskatt finge erläggas även
av dem, som på grund av sitt yrke vore tvungna att företaga resor och därunder
taga in på hotell, i vars restauranglokaler dans vore anordnad. En
begränsning av nöjesbeskattningen till att avse endast de dansande skulle
emellertid — yttrade departementschefen — medföra avsevärda olägenheter
särskilt i fråga om kontrollen. Departementschefen kunde följaktligen icke
tillstyrka en sådan ändring av förslaget. Av det sålunda av departementschefen
gjorda uttalandet har på olika håll dragits den slutsatsen, att enligt
propositionen nöjesskatten skulle utgå i så vidsträckt omfattning, att under
beskattningen skulle falla t. ex. resande, som vistas å uppackningsrum,
ett slutet sällskap i en festvåning eller sådana restauranggäster, som äro
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
9
abonnenter, ehuru de ej ens besöka danslokalen. Emellertid torde det säkerligen
icke hava varit departementschefens mening, att nöjesskatt skulle
utgå i sådana fall som de nu nämnda. Med ifrågavarande bestämmelse
torde sålunda endast hava avsetts, att nöjesskatt skall uttagas av dem, som
äga deltaga i dansen. Därvid förutsättes jämväl, att vederbörande gäst
skall befinna sig i danslokalen eller i annan därmed i inre förbindelse
stående lokal. Såsom bestämmelsen avfattats synes den emellertid kunna
leda till missförstånd. Utskottet anser fördenskull påkallat att söka närmare
klarlägga förslagets innebörd.
Därvid må framhållas, att frågan huruvida befrielse från nöjesskatt bör
äga rum eller ej givetvis alltid blir beroende av om möjlighet föreligger
att utöva en effektiv kontroll över att inga andra än de, som hava erlagt
nöjesskatt, kunna deltaga i dansen. Kan en sådan kontroll anordnas, innebär
ju detta, att de, för vilka nöjesskatt ej erlägges, icke äga deltaga i
dansen. Såsom jämväl i propositionen förutsatts, torde det därvid vara
nödvändigt, att ett biljettsystem tillämpas. Beträffande restauranggäster,
som intaga sin måltid i en lokal, medan dans pågår i en annan lokal inom
restaurangen, måste sålunda tillses, att möjlighet icke förefinnes för dessa
gäster att beträda danslokalen utan att lösa dansbiljett. Då handhavande av
denna övervakning icke gärna kan läggas å uppbördsmyndigheten, måste
detta ske genom restauranginnehavarens egen försorg. Denne bör sålunda
tillse, att i danslokalen finnes en person, som tillhandahåller dansbiljetter
och därjämte övervakar, att alla i danslokalen inträdande gäster äro försedda
med dylika biljetter. Vad åter angår sådana gäster, som intaga sin
måltid i själva danslokalen, lärer det möta betydligt större svårigheter att
göra någon åtskillnad mellan dansande och icke dansande gäster. Förefinnes
emellertid möjlighet att inom danslokalen avgränsa den plats, där dans
pågår, och att övervaka att inga andra än de, som äro försedda med dansbiljett,
beträda denna plats, synes även i detta fall nöjesskatt böra utgå
endast för dem, som beträda denna avgränsade plats.
Såvitt utskottet kan finna bör det i de flesta fall vara möjligt att efter de
av utskottet nu skisserade riktlinjerna undvika, att nöjesskatt uttages av
sådana gäster, som uppenbarligen besöka en restaurang i annat syfte än
att dansa. Givet är emellertid, att den närmare utformningen av kontrollanordningarna
i skilda fall kan bliva olika, beroende på de lokala förhållandena.
Enligt 5 § nöjesskattekungörelsen ankommer det på vederbörande
uppbördsmyndighet att meddela närmare föreskrifter rörande kontrollanordningarnas
beskaffenhet. Utskottet förutsätter, att vid meddelande av
sådana föreskrifter nödig hänsyn tages till de lokala förhållandena.
Om emellertid av lokala eller andra skäl erforderliga kontrollanordningar
av nu angivet slag ej kunna åvägabringas, skall nöjesskatt erläggas
för alla de gäster, som äga tillträde till danslokalen.
Frågan huruvida nöjesskatt i samband med restaurangdans borde drabba
även andra än dem, som deltaga i dansen, var föremål för ytterligare uppmärksamhet
vid 1949 års riksdag. 1 motionen II: 2(>8 vid nämnda års riksdag
hemställdes sålunda, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning angående möjligheten att genomföra sådan ändring av
gällande bestämmelser om beskattning av restaurangdans, att dansbiljett icke
behövde lösas av restauranggäst, som endast intog måltid.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 31 i anledning av berörda motion
anförde 1949 års bevillningsutskott —- efter erinran om att Kungl. Maj :t
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
den 28 april 1949 uppdragit åt riksräkenskapsverket att verkställa en viss
översyn av förordningen om nöjesskatt — bl. a. följande.
Vad slutligen angår yrkandet i motionen II: 268 om en utredning i syfte
att möjliggöra viss uppmjukning av bestämmelserna om beskattningen av
restaurangdans vill utskottet erinra om att det vid bestämmelsernas tillkomst
stod fullt klart, att desamma vid tillämpningen kunde komma att
medföra vissa olägenheter. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen
fann 1943 års bevillningsutskott påkallat att söka närmare klarlägga
bestämmelsernas innebörd. I anslutning härtill uttalade utskottet, att
såvitt utskottet kunde finna det i de flesta fall borde vara möjligt att efter
de av utskottet skisserade riktlinjerna undvika, att nöjesskatt uttoges av sådana
gäster, som uppenbarligen besökte en restaurang i annat syfte än för
att dansa.
Att i författningsväg giva en närmare reglering av hithörande spörsmål
torde knappast vara möjligt. Däremot anser utskottet, att det skulle vara
av värde om vid den nu beslutade översynen av nöjesskatteförordningen en
undersökning verkställdes i syfte att utröna, huruvida de föreskrifter rörande
kontrollanordningar för erläggande av skatt å restaurangdans, som på
skilda orter meddelats, stå i överensstämmelse med de uttalanden som från
riksdagens sida gjordes vid bestämmelsernas tillkomst. Skulle det därvid
visa sig att behov föreligger av en mera enhetlig reglering, torde anvisningar
kunna utfärdas av central myndighet. Utskottet utgår ifrån, att den nu förordade
undersökningen kommer till stånd i samband med den ovan angivna
översynen av nöjesskatteförordningen utan särskild begäran från riksdagens
sida. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet det i motionen II: 268
framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning
i ämnet.
Till fullföljande av ovan berörda utredningsuppdrag avgav riksräkenskapsverket
med skrivelse den 31 januari 1950 förslag till vissa ändringar i
förordningen om nöjesskatt. Någon ändring av bestämmelserna rörande beskattning
av restaurangdansen föreslogs icke. Riksräkenskapsverket meddelade
emellertid att ämbetsverket infordrat länsstyrelsernas yttranden beträffande
tillämpningen av restaurangdansbestämmelserna i vissa avseenden
och hade för avsikt att meddela vissa anvisningar på området.
I motionen II: 138 har inledningsvis erinrats om vad som i vissa hänseenden
förekommit, då 1943 och 1949 års riksdagar behandlade frågan om beskattning
av restaurangdansen. Därefter ha motionärerna anfört i huvudsak
följande. Enligt vad motionärerna erfarit hade översynen av nöjesskatteförordningen
i vad avsåge beskattningen av restaurangdansen inte lett till något
resultat, och remissvaren från länsstyrelserna hade varit mycket skiftande.
Bestämmelserna om skatt på restaurangdans hade ytterligare tillkrånglats,
då det tillkomme vederbörande uppbördsmyndighet att meddela närmare
föreskrifter angående kontrollanordningarna. En enhetlig reglering
med författningar utfärdade av en central myndighet skulle otvivelaktigt
komplicera problemet. Enligt vad som beräknats under utredningen om
restaurangdansens skattebeläggande skulle restaurangdansen kunna tillföra
det allmänna — stat och kommun — något över en och en halv miljon kro
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
11
nor per år. Denna beräkning hade inte hållit. Enligt en inom riksräkenskapsverket
gjord undersökning skulle statens intäkter av dansskatten för hela
landet uppgå till ca 374 300 kronor för år 1948, alltså till vida mindre belopp
än de sakkunniga beräknat. Sedan denna utredning verkstäilldes torde
restaurangdansskatten ha ytterligare gått ned. Det syntes vara en orättvisa
att de, som på grund av sitt yrke eller tjänst vore tvingade att frekventera näringsställen,
skulle behöva betungas med ovidkommande skatteutgifter. Särskilt
hårt drabbades handelsresande, som vore hänvisade till att intaga sina
måltider på de hotell, där de toge in. Någon valfrihet mellan olika restauranger
stode dem ofta inte till buds utom i de större städerna. Denna dansskatt
hade dessutom vållat restaurangnäringen, semesterresande, turister och
handelsresande mycken irritation, krångel och besvär. Under sådana omständigheter,
då restaurangdansskatten inte gåve statsverket mera än högst
400 000 kronor per år, borde det starkt ifrågasättas, om denna beskattning
skulle stå kvar i författningarna.
Utskottet. I de nu föreliggande motionerna har ifrågasatts ändring av vissa
bestämmelser i förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt. Sålunda
har i de likalydande motionerna I: 292 (av herr Gustaf Karlsson m. fl.) och
II: 377 (av herr Larsson i Luttra in. fl.) yrkats skrivelse till Kungl. Maj :t
med begäran om förslag till nästa års riksdag av innebörd att folketshusförening
eller folkparksförening så ock annan liknande organisation med
uppgift att tillhandahålla samlingslokal skall åtnjuta skattebefrielse enligt
15 § oavsett vilket slag av tillställning som anordnas. I motionen I: 155 (av
herrar Johannesson och Nyström) har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning i syfte att åvägabringa sådan
ändring av 16 § att full befrielse från nöjesskatt skulle kunna medgivas, då
vid nöjestillställning, vars behållning skall användas uteslutande för välgörande
eller allmännyttigt ändamål, företagare i nöjesbranschen medverkat
mot andel i intäkterna. Slutligen har i motionen II: 138 (av herrar Christenson
i Malmö och Nordkvist) ställts yrkande av innebörd att riksdagen måtte
besluta att avskaffa skatten å restaurangdans såvitt avsåge sprit- och vinrestauranger.
Motionerna beröra var för sig bestämmelser i nöjesskatteförordningen,
vilka varit föremål för mycken diskussion eller visat sig vara förenade med
avsevärda tillämpningssvårigheter. Utskottet anser därför anledning föreligga
att ägna motionerna särskild uppmärksamhet.
Vad angår yrkandet om ändring av bestämmelserna i 15 § nöjesskatteförordningen
vill utskottet till en början erinra om att bestämmelserna i denna
paragraf i väsentlig mån utformats efter initiativ från riksdagens sida. Den
skattelindring, som enligt paragrafen tillkommer vissa organisationer, innebär
ett sådant ekonomiskt stödjande av deras verksamhet som kan jämställas
med beviljande av anslag. Ehuru om denna princip icke i och för sig
rått delade meningar ha dock reglerna i 15 § varit de mest omstridda i hela
nöjesskatteförordningen. Svårigheterna ha hänfört sig såväl till frågan
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
att ernå en avfattning av bestämmelserna, som motsvarade uppfattningen
om vilka organisationer skattelindiängen avsetts skola komma till godo, som
till avgränsningen av skattelindringen med hänsyn till nöjestillställningarnas
innehåll. Medan under åren närmast efter förordningens tillkomst den förstnämnda
frågan trädde i förgrunden — den bringades till en lösning vid 1950
års riksdag — har på senare tid uppmärksamheten mer riktats på spörsmålet
om gränsdragningen mellan befrielsekvalificerade och andra tillställningar.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är såsom villkor för åtnjutande
av skattelindring enligt 15 § föreskrivet, att tillställningen skall till
huvudsaklig del bestå av annat än dans eller marknads- och tivolinöjen eller
biografföreställning med visst undantag. Den huvudsakliga motiveringen
för en sådan gränsdragning angavs av 1945 års bevillningsutskott vara,
att man därigenom ville stimulera anordnandet av nöjestillställningar av
mera högklassigt innehåll. Mot den nu nämnda gränsdragningen anfördes
kritik i de likalydande motionerna 1:477 och 11:565 vid 1950 års riksdag,
i vilka yrkades slopande av nämnda begränsning i möjligheterna till skattelindring.
På hemställan av sistnämnda års bevillningsutskott i dess betänkande
nr 52 lämnade emellertid riksdagen motionerna utan åtgärd. I betänkandet
fäste utskottet närmare uppmärksamhet på danstillställningarna
och anförde därom bland annat, att en utvidgning av bestämmelserna i 15 §
på så sätt, att skattelindring skulle få åtnjutas även för nämnda tillställningar,
skulle få till resultat, att — då dylika tillställningar på landsbygden
huvudsakligen anordnades av befrielseberättigade organisationer — någon
nöjesskatt över huvud taget icke skulle komma att utgå för danstillställningar
utanför tätorterna. I betänkandet erinrades därjämte om att de år
1945 beslutade ändringarna i nöjesbeskattningen medförde för danstillställningarnas
del en nedsättning av nöjesskatten till nära hälften.
I de nu förevarande likalydande motionerna 1:292 och 11:377 har ånyo
yrkats, att berörda undantag från skattelindring enligt 15 § måtte upphävas
såvitt avser folketshusförening, folkparksförening och annan liknande organisation
med uppgift att tillhandahålla samlingslokaler. Till stöd för yrkandet
ha motionärerna åberopat bland annat att landsbygdens i de flesta
fall små organisationer icke kunde anordna sådana tillställningar som kvalificerade
för nedsättning i nöjesskatten. Många av de avsedda organisationerna
befunne sig i en svår ekonomisk situation, vilken alltmer förvärrats
genom de ökade omkostnaderna. Det syntes därför motionärerna rimligt att
staten lämnade stöd genom lättnader i nöjesskatten.
I skilda sammanhang har från utskottets sida framhållits, att de organisationer,
som avses i 15 § nöjesskatteförordningen, utöva en ur allmänna
synpunkter gagnande verksamhet. Särskilt är detta fallet med avseende
å deras möjligheter att å skilda orter verka för ungdomens fastare anknytning
till bygden. Att därvid sådana sammanslutningar, vilka ha till
uppgift att tillhandahålla samlingslokaler, intaga en betydelsefull plats
är otvivelaktigt. Utskottet finner det därför vara av betydelse att de avsedda
organisationerna icke på grund av en alltför hög nöjesbeskattning
lieinllningsutskottets betänkande nr 18.
13
hindras i sin verksamhet. Särskilt gäller detta de mindre och ekonomiskt
svagare organisationerna. Möjligheterna särskilt utanför tätorterna att anordna
befrielsekvalificerade tillställningar torde, såsom i motionerna anförts,
vara begränsade. De i 15 § stadgade villkoren för åtnjutande av skattelindring
synas därför ha medfört, att det ekonomiska stöd man genom
ifrågavarande skattelindring velat ge verksamhet av samhällsnyttig art i
många fall uteblivit- Även om enligt utskottets mening effekten av den
skattelindring, varom här är fråga, icke bör överskattas, kan det dock icke
förbises att för de smärre organisationerna en sådan skattelindring kan ha
betydelse. Med hänsyn härtill finner utskottet yrkandet om ändring i 15 §
nöjesskatteförordningen förtjäna övervägande.
Den frågan kan alltså ställas huruvida med avseende å skattebefrielse
enligt 15 § nöjesskatteförordningen en olika behandling av skilda slag av
nöjestillställningar med hänsyn till deras innehåll är tillfredsställande.
Utskottet anser sig icke kunna utan tillgång till rikhaltigare utredningsmaterial
taga ställning till denna fråga. Enligt utskottets mening skulle det
vara av värde att genom särskild utredning få hela frågan om skattebefrielsens
anknytning till bestämda slag av tillställningar allsidigt belyst och utskottet
vill för sin del förorda att en sådan utredning verkställes. Utskottet
får fördenskull inskränka sig till att uttala, att utgångspunkten bör vara att
en lika behandling i skattehänseende av samtliga de i 15 § avsedda organisationerna
fortfarande bör upprätthållas.
I detta sammanhang vill utskottet vidare erinra om att, såsom framgår
av den i det föregående lämnade redogörelsen, 1949 års riksdag begärt utredning
av frågan om sänkning av skatten för biografföreställningar, som
anordnades av ägare till samlingslokaler. Därvid erinrades om de olägenheter
i konkurrenshänseende, som vid en dylik nedsättning i nöjesbeskattningen
skulle uppkomma, varför måhända andra vägar till finansiering av
stöd åt föreningar som ägde samlingslokaler borde sökas. Utskottet förutsätter
att jämväl nämnda synpunkter komma att övervägas.
Till stöd för det i motionen I: 155 framställda yrkandet ha motionärerna
åberopat, att befrielse enligt 16 § nöjesskatteförordningen i regel medgåves
då företagare i nöjesbranschen medverkat mot bestämd ersättning men däremot
ej då denna medverkan skett mot andel i intäkterna. Motionärerna
ansåge, att en uppenbar orättvisa här gjorde sig gällande, då bestämmelserna
icke tolkades lika av vederbörande myndigheter och ett medgivande av
befrielse från nöjesskatten därför skedde i vissa fall och icke i andra trots
att arten av nöjestillställningarna vore densamma.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen behandlade föregående
års riksdag motionsvis framställt yrkande med samma syfte som det nu
ifrågavarande. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 12 anförde 1951
års bevillningsutskott bland annat, att det icke torde böra ifrågakomma att
med anledning av vad i motionerna anförts på ifrågavarande område tillskapa
författningsbestämmelser, som togc sikte på ett visst slags ekonomiska
uppgörelser mellan, å ena sidan, anordnad av nöjestillställningar
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
och, å andra sidan, medverkande därvid. Motionerna föranledde icke någon
riksdagens åtgärd.
Då det visat sig att de i motionen I: 155 anförda fallen föranlett olika tolkningar,
vilt utskottet icke motsätta sig att de berörda förhållandena övervägas
i samband med den översyn av reglerna om nöjesskatten som utskottet
förordat, varvid hela frågan om företagarsidans förhållande till de befrielseberättigade
anordnarna av nöjestillställningar bör allsidigt belysas.
Vad slutligen angår yrkandet i motionen II: 138 om slopande av bestämmelserna
om beskattningen av restaurangdans såvitt avser sprit- och vinrestauranger
ha motionärerna som stöd härför hänvisat till det orättvisa i
att skatten drabbade även sådana restauranggäster, som icke deltoge i dansen,
ävensom till att avsedda bestämmelser vid den praktiska tillämpningen
medfört svårigheter för myndigheter och enskilda samt att skatten icke givit
det ekonomiska resultat, som man från början räknat med. Även om den
kritik motionärerna framfört rörande beskattningen av restaurangdansen
har visst fog, är utskottet dock icke berett att såsom motionärerna yrkat förorda
denna beskattnings avskaffande för sprit- och vinrestaurangernas del.
Utskottet finner emellertid särskild uppmärksamhet böra ägnas frågan om
uttagande av nöjesskatt av sådana gäster, som uppenbarligen besöka restaurang
i annat syfte än för att dansa. Såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen fann 1943 års bevillningsutskott det påkallat att söka närmare
klarlägga bestämmelsernas innebörd i detta avseende. I anslutning härtill uttalade
utskottet, att såvitt utskottet kunnat finna det i de flesta fall borde
vara möjligt att efter de av utskottet skisserade riktlinjerna undvika, att
nöjesskatt uttoges av sådana gäster, som uppenbarligen besökte restaurang
i annat syfte än för att dansa. Frågan har därefter varit föremål för uppmärksamhet
vid 1949 års riksdag i anledning av motionsvis framställt yrkande.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 31 uttalade 1949 års bevillningsutskott,
att det knappast torde vara möjligt att i författningsväg giva
en närmare reglering av hithörande spörsmål. Däremot ansåg utskottet, att
det skulle vara av värde om en undersökning verkställdes i syfte att utröna
huruvida de föreskrifter rörande kontrollanordningar för erläggande av skatt
å restaurangdans, som på skilda orter meddelats, stode i överensstämmelse
med de uttalanden, som från riksdagens sida gjordes vid bestämmelsernas
tillkomst. Skulle det därvid visa sig att behov förelåge av en mera enhetlig
reglering, torde anvisningar kunna utfärdas av central myndighet.
Med anledning av vad 1949 års riksdag sålunda anfört ha vissa undersökningar
rörande tillämpningen av restaurangdansbestämmelserna verkställts
av riksräkenskapsverket i samband med översyn av vissa delar av nöjesskatteförordningen.
I skrivelse den 31 januari 1950 med förslag till ändringar
i nämnda förordning har riksräkenskapsverket uttalat, att verket hade
för avsikt att meddela vissa anvisningar på området för restaurangdansbeskattningen.
Enligt vad utskottet inhämtat ha emellertid några anvisningar
i ämnet ännu icke utfärdats, men frågan är fortfarande föremål för prövning
inom riksräkenskapsverket. Därest vid denna prövning hinder skulle
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
15
anses föreligga för de avsedda anvisningarnas meddelande, synes ånyo böra
övervägas vad som kan åtgöras för att undvika att nöjesskatt uttages av sådana
gäster, som uppenbarligen besöka restaurang i annat syfte än för att
dansa. Denna undersökning synes i så fall lämpligen böra ske i samband
med den översyn av nöjesskatteförordningen, som utskottet i det föregående
förordat.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte — i anledning av de likalydande motionerna
1:292 av herr Gustaf Karlsson m. fl. och 11:377
av herr Larsson i Luttra m. fl., motionen I: 155 av herrar
Johannesson och Nyström samt motionen II: 138 av herrar
Christenson i Malmö och Nordkvist — i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa
utredning rörande de i detta betänkande berörda spörsmålen
samt för riksdagen framlägga de förslag, som må av utredningen
föranledas.
Stockholm den 13 mars 1952.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Gustaf
Elofsson, Petrén, Velander, Falk, Niklasson, Wehtje och Rune Johansson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Björklund, Sundström, Nilsson i Kristinehamn, Sjölin, Gunnarsson, Ohlsson
i Kastlösa, Vigelsbo och Edström.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:96 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser angående beskattning av periodiskt understöd samt om rätt att vid taxering till i a1 i texten