Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt.

1952-03-13 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1952:18, Betänkande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

1

Nr 18.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt.

(l:a avd.)

Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 292 av herr Gustaf Karlsson m. fl. och

II: 377 av herr Larsson i Luttra m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att till 1953 års riksdag framlägges

förslag om sådan ändring i nöjesskatteförordningen att folketshusförening

eller folkparksförening så ock annan liknande organisation med uppgift att

tillhandahålla samlingslokal skall åtnjuta skattebefrielse till den del av

skatten, som för varje tillställning icke överstiger 75 kronor, oavsett vilket

slag av tillställning som anordnas»;

2) motionen I: 155 av herrar Johannesson och Nyström, vari hemställts,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om

utredning i fråga om ändring av 16 § i kungl. förordningen den 21 december

1945 om nöjesskatt med beaktande av vad i motionen anförts; samt

3) motionen II: 138 av herrar Christenson i Malmö och Nordkvist, vari

hemställts, »att riksdagen måtte besluta dels att kungl. förordningen om

nöjesskatt av den 21 december 1945 måtte så ändras, att dess 5 § får följande

lydelse:

''Anordnas danstillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, i lokal

eller å plats, där utskänkning av pilsnerdricka eller alkoholfria drycker

samtidigt må äga rum, dock med undantag av restaurang med rätt till spritoch/eller

vinutskänkning eller i annan lokal, som står i obehindrad inre förbindelse

med lokal som ovan sägs, skall, ändock att särskild avgift för tillträde

till danstillställningen icke uppbäres, nöjesskatt utgå för densamma’,

dels att som en följd av ovanstående förslag till ändring av 5 § sagda förordning

8 § måtte få följande lydelse:

''För danstillställning som avses i 5 § skall, där avgift för tillträde till danstillställningen

icke uppbäres eller uppbäres med lägre belopp än nedan sägs,

skatten beräknas som om avgift för varje person, vilken äger rätt att deltaga

i dansen, erlagts med 1 krona 50 öre, där utskänkning av endast pilsnerdricka

eller alkoholfria drycker må äga rum.

Uttages vid sådan danstillställning avgift för varje dans, skall nöjesskatt

utgå som om avgiften för varje dansande par utgjorde minst 15 öre’».

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 18.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna I: 155, I: 292 och II: 138.

De föreliggande motionerna avse sålunda tre olika spörsmål, nämligen

dels ändring av 15 § nöjesskatteförordningen, dels ändring av 16 § första

stycket samma förordning, dels ock frågan om beskattning av restaurangdans.

Ifrå g a s a 11 ändring av 15 § nöjesskatteförordningen.

I 15 § första stycket förordningen om nöjesskatt stadgas, att där organisation,

som har till huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella

eller eljest allmännyttiga ändamål och som under de senast förflutna fem

åren icke lämnat utdelning åt sina medlemmar, anordnar nöjestillställning,

åtnjutes befrielse från nöjesskatt till den del skatten för varje tillställning

icke överstiger 75 kronor. Vad nu sagts skall dock icke gälla med avseende

å tillställning, i vilken till huvudsaklig del ingår dans eller marknads- och

tivolinöjen eller biografföreställning med undantag för sådan filmförevisning,

som genom sitt ämnesval är ägnad att direkt främja organisationens

syfte.

Enligt 15 § andra stycket skall folketshusförening eller folkparksförening,

så ock annan liknande organisation med uppgift att tillhandahålla samlingslokal

anses såsom organisation varom i första stycket förmäles, ändå att

dess huvudsakliga syfte icke är att främja ändamål som i nämnda stycke

sägs.

Beträffande tillkomsten av nämnda stadganden må här anmärkas följande.

I proposition nr 344 till 1945 års riksdag med förslag till förordning om

nöjesskatt framhöll departementschefen att särskilda omständigheter motiverade

att uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik

erhölle en förmånligare behandling i nöjesskattehänseende än övriga slag

av nöjestillställningar. En bestämmelse härom intogs också i departementsförslagets

15 §. I anledning av propositionen väcktes ett flertal motioner med

yrkanden, att lindring i nöjesbeskattningen skulle beredas vissa ideella organisationer

och sådana sammanslutningar, vilka hade till uppgift att tillhandahålla

allmänna samlingslokaler. Efter förslag av 1945 års bevillningsutskott

erhöll 15 § en utformning, som i väsentlig mån tillgodosåg dessa

motionsyrkanden. Utskottet intog därvid den ståndpunkten att utskottet

icke kunde förorda att befrielsen för sistnämnda sammanslutningar gjordes

mera omfattande än befrielsen för de ideella organisationerna. Lindring i

nöjesbeskattningen skulle vidare icke gälla med avseende å tillställning, i

vilken till huvudsaklig del inginge dans eller biografföreställning med visst

undantag. Detta förbehåll motiverades av 1945 års bevillningsutskott (betänkande

nr 66) med att man därigenom ville stimulera de ideella organisationerna

att anordna nöjestillställningar av mera högklassigt innehåll. Vi
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

3

dare framhölls, att detta villkor vore såvitt anginge danstillställningar särskilt

motiverat även ur den synpunkten att införandet av en enhetstaxa å

15 procent innebure i förhållande till tidigare gällande bestämmelser en betydande

reducering av nöjesskatten för dessa tillställningar.

Sin nu gällande lydelse erhöll 15 § nöjesskatteförordningen vid 1950 års

riksdag, som i proposition nr 227 förelädes förslag om vissa ändringar i förordningen.

Till nöjestillställningar, vilka icke kvalificera till lindring i

beskattningen, hänfördes nu — förutom dans och biografföreställning —- jämväl marknads- och tivolinöjen.

I anledning av förenämnda proposition nr 227 framställdes i de likalydande

motionerna 1:477 och 11:565 yrkande att lindring i nöjesskatten

enligt 15 § nöjesskatteförordningen skulle få åtnjutas oavsett tillställningens

art. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 52 anförde 1950 års bevillningsutskott

i anledning av berörda motionsyrkande bl. a. följande.

Enligt utskottets mening skulle en utvidgning av bestämmelserna i 15 §

på så sätt, att skattelindring skulle få åtnjutas även för danstillställningar,

få till resultat, att — då dylika tillställningar på landsbygden huvudsakligen

anordnas av befrielseberättigade organisationer — någon nöjesskatt över

huvud taget icke skulle komma att utgå för danstillställningar utanför tätorter.

Utskottet vill därjämte erinra om att de år 1945 beslutade ändringarna

i nöjesbeskattningen — vilka inneburo bl. a. att det dittills gällande

3-taxesystemet ersattes med en enhetstaxa om 15 procent — medförde för

danstillställningarnas del en nedsättning av nöjesskatten till nära hälften.

Att på sätt i motionerna föreslagits ytterligare lindra nöjesbeskattningen för

tillställningar av nu ifrågavarande slag anser utskottet icke motiverat, icke

ens om tillställningen anordnas av organisation som i och för sig kan hänföras

under 15 §. Utskottet finner det ej heller böra ifrågakomma att skattelindring

må åtnjutas för biografföreställning (med hittillsvarande undantag)

eller för marknads- och tivolinöjen.

Mot utskottets uttalanden i denna del anförde tre ledamöter reservation av

innebörd, att skattelindring enligt 15 § borde medgivas även om i programmet

skulle till huvudsaklig del ingå dans, varemot sådan skattelindring ej

borde förekomma med avseende å tillställning som till huvudsaklig del

bestode av marknads- och tivolinöjen eller biografföreställning med visst

undantag.

Vidare må i detta sammanhang erinras om att 1949 års riksdag i anledning

av väckta motioner begärde utredning angående statligt stöd åt svensk

filmproduktion, vilken utredning sedermera verkställts. I sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 41, vari avsedda motioner behandlades, upptog

1949 års bevillningsutskott jämväl till behandling motionsvis framställt yrkande

om sänkning av nöjesskatten vid biografföreställningar, som anordnades

av samlingslokalägande föreningar. I denna del anförde utskottet bl. a.

följande.

1 de likalydande motionerna I: 103 och II: 121 har framhållits att det syntes

naturligt att statsmakterna minskade nöjesskatten för sådana biografföreställningar,

som arrangerades av ägare till samlingslokaler. Motionärer
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

na yrkade, att riksdagen måtte besluta att sänka nöjesskatten vid biografföreställningar

till högst 20 procent, där sådana arrangerades av föreningar

som ägde samlingslokaler.

I anledning härav får utskottet erinra om att det vid tillkomsten av 1945

års nöjesskatteförordning ansågs, att lindringar i nöjesskatten icke borde beviljas

ideella organisationer eller organisationer, som hade till uppgift att

tillhandahålla samlingslokaler, i sådana fall då nöjestillställningen till huvudsaklig

del utgjordes av dans eller biograf föreställning. Emellertid har utskottet

funnit, att de i motionerna anförda synpunkterna till stöd för en lindring

i nöjesbeskattningen böra prövas. Utskottet vill dock erinra om de olägenheter

i konkurrenshänseende som vid en dylik nedsättning i nöjesbeskattningen

skulle uppkomma, varför måhända andra vägar till finansiering av

stöd åt föreningar som äga samlingslokaler böra sökas. Med hänsyn härtill

och då utskottet i anslutning till förstnämnda två motioner förordat en utredning,

som nära sammanhänger med nöjesbeskattningen av biograf föreställningar,

anser utskottet sig kunna tillstyrka att jämväl den i motionerna

I: 103 och II: 121 väckta frågan göres till föremål för närmare utredning.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen anhålla om utredning

beträffande de i motionerna berörda spörsmålen. Framställningen har

emellertid icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

I de likalydande motionerna l: 292 och II: 377 har inledningsvis erinrats

om vad som i vissa hänseenden förekommit vid tillkomsten av 15 § nöjesskatteförördningen,

varvid motionärerna åberopat det huvudsakliga innehållet

i de ovannämnda likalydande motionerna I: 477 och II: 565 vid 1950

års riksdag. Efter framhållande av att de lokalägande organisationernas svårigheter

fått ökad aktualitet genom ökade omkostnader utan möjligheter till

motsvarande inkomsthöjningar ha motionärerna anfört i huvudsak följande.

I den ekonomiska misär, vari faktiskt många av dessa små lokalägande

organisationer kommit, hade de anropat kommunerna om hjälp. För att

rädda samlingslokalen åt bygden hade också kommunerna i glädjande hög

grad visat förståelse för den uppkomna situationen och lämnat anslag. Det

syntes motionärerna emellertid vara rimligt att staten i form av lättnader i

nöjesskatteförordningen även lämnade ett ytterst välbehövligt stöd, som

skulle göra det möjligt för organisationerna att utan särskilda nödrop om

hjälp kunna fullgöra sin samhällsgagnande gärning. Det vore motionärernas

övertygelse, därest dylik lättnad skedde, att berörda organisationer därigenom

skulle få ökad kraft att främja just den kulturella verksamhet, som

den nuvarande nöjesskatteförordningens utformning i § 15 avsett att gynna.

Det kunde i sammanhanget framhållas, att vid alla tillställningar som anordnades

av de mindre samlingslokalägande föreningarna — och även i stor

utsträckning av de större — alla arbetade utan minsta ersättning. Vid biografföreställningar

vore det som regel endast maskinisten som hade någon

ersättning. Det vore således ett i bästa mening oegennyttigt arbete som utfördes

endast i syfte att åt ortens föreningsliv kunna hålla samlingslokal till

hyror, som de oftast fattiga föreningarna mäktade betala.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

5

Ifrågasatt ändring av 16 § första stycket n ö j esskatt

e för ord ningen.

I 16 g första stycket förordningen om nöjesskatt stadgas, att om behållning

av nöjestillställning skall användas uteslutande för välgörande eller

allmännyttigt ändamål, länsstyrelsen må, efter hörande av vederbörande

kommun, medgiva befrielse från nöjesskatten, dock att mot kommunens

avstyrkande befrielse icke må medgivas från den kommunen tillkommande

andelen av skatten. Där behållningen endast till viss del skall användas för

välgörande eller allmännyttigt ändamål må, enligt nyss angivna grunder,

befrielse medgivas från motsvarande del av nöjesskatten. Vidare stadgas i

17 § samma förordning, att om sådant medgivande som i 16 § sägs ej lämnas

eller om fråga är om nöjestillställning av annat slag än där avses, kommunen

må, om skäl därtill äro, medgiva befrielse från den kommunen tillkommande

andelen av nöjesskatten. Enligt 18 § nämnda förordning må i

fall, då preliminärt beslut om befrielse från nöjesskatt enligt 16 eller 17 §

meddelats, slutligt beslut, innefattande befrielse från nöjesskatt, icke meddelas

förrän anordnaren av tillställningen inkommit med redovisning över

densamma. Paragraferna 16, 17 och 18 i förordningen om nöjesskatt ha icke

ändrats sedan förordningen utfärdades och äro likalydande med motsvarande

paragrafer i det förslag till förordning, som genom propositionen nr 344

förelädes 1945 års riksdag (höstsessionen).

Rörande tillkomsten av dessa stadganden må anföras följande. Enligt 11 §

förordningen om nöjesskatt den 14 juni 1940 gällde, att om nöjestillställning

ägde rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål, länsstyrelsen

finge, när kommunen det tillstyrkt, medgiva befrielse från nöjesskatten

eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars främjande

tillställningen anordnats. I förordningen fanns icke någon motsvarighet

till de nu gällande bestämmelserna om befrielse för det fall att behållningen

av en nöjestillställning endast till viss del skulle användas för välgörande

eller allmännyttigt ändamål.

Såsom skäl för införandet i nu gällande förordning av bestämmelser om

befrielse i sist angivna fall anförde departementschefen i förenämnda proposition

nr 344 å s. 53 följande.

I sakkunnigförslaget har upptagits ett särskilt stadgande av innehåll, att

om behållningen till viss del skall användas för välgörande eller allmännyttigt

ändamål och till viss del för annat, må befrielse från motsvarande del

av nöjesskatten medgivas. Enligt vad de sakkunniga uttalat innebär detta

stadgande endast ett lagfästande av redan gällande praxis. På grund härav

och då det föreslagna stadgandet icke föranlett någon erinran från remissinstansernas

sida, har samma stadgande upptagits jämväl i departementsförslaget.

Befrielse från nöjesskatt torde böra ifrågakomma endast om en

väsentlig del av behållningen skall användas för sådant ändamål, varom nu

är fråga, och där anledning icke föreligger till antagande, att ett privatekonomiskt

vinstintresse ligger bakom anordnandet av tillställningen.

1 motiveringen till 18 § nöjesskatteförordningen anförde departementschefen

i nämnda proposition nr 334 å s. 54—55 bl. a. följande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

Emellertid bör eu viss kontroll utövas även över sådana nöjestillställningar,

för vilka förhandsbeslut om befrielse från nöjesskatt meddelas.

Skulle nämligen ett sådant fall inträffa, att omkostnaderna för en nöjestillställning,

vars behållning avses exempelvis för välgörande ändamål, genom

anordnarens egna åtgärder — provisioner, dryga »representationskostnader»

o. s. v. — uppgått till så högt belopp, att behållningen blivit förhållandevis

ringa, torde befrielse från nöjesskatt icke böra medgivas. Med hänsyn

härtill föreslås i departementsförslaget, att ett i förväg meddelat beslut

om befrielse från nöjesskatt skall vara endast preliminärt, och att definitivt

beslut, innefattande befrielse från nöjesskatt, icke må meddelas förrän

redovisning avgivits för tillställningen i fråga. Denna redovisning bör innefatta

besked om bl. a. hur stort belopp som tillgodoförts det ändamål, som

åberopats till stöd för ansökningen om befrielse från nöjesskatt. Därest redovisningen

kan anses utvisa, att tillställningen icke anordnats med tillräckligt

beaktande av det syfte, för vilket tillställningen uppgivits äga rum,

bör det definitiva beslutet över ansökningen om befrielse från nöjesskatt

gå ut på avslag på densamma, varefter deklaration i vanlig ordning avfordras

anordnaren av tillställningen.

Fråga om ändring av 16 § nöjesskatteförordningen var föremål för uppmärksamhet

vid 1951 års riksdag i anledning av motionerna 1:213 och

II: 283, vari framställts yrkande i syfte att befrielse från nöjesskatt enligt

nämnda paragraf skulle kunna medgivas, då vid nöjestillställning, vars behållning

skulle användas uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål,

företagare i nöjesbranschen medverkat mot andel i intäkterna. Samma

års bevillningsutskott anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 12 bl. a. följande.

Som skäl för yrkandet om ändring i gällande bestämmelser har i motionerna

framhållits, att det vore otillfredsställande med en olika behandling

i fråga om befrielse från nöjesskatt av, å ena sidan, det fall då en företagare

medverkade mot andel i intäkterna och, å andra sidan, det fall då företagaren

för sin medverkan erhölle till beloppet bestämd ersättning. För anordnaren

av nöjestillställningen vore det nämligen, enligt motionärerna, en fördel

med en uppgörelse av det förra slaget, enär han på så sätt kunde avbörda

sig risken för ekonomiskt bakslag.

Med anledning härav vill utskottet framhålla, att anordnandet av nöjestillställning

i flertalet fall givetvis är förbundet med en viss risk. Det får då

antagas, att om en vid nöjestillställning medverkande tivoliägare eller liknande

rörelseidkare åtar sig denna risk, han också betingar sig ofta nog

betydande favörer vid avtalsuppgörelsen, ett förhållande som uppenbarligen

går ut över de intressen, som nöjestillställningen är avsedd att befrämja. Då

nöjesskatteförordningen medger efterskänkande av nöjesskatten i vissa fall,

är motivet härtill givetvis, att statsmakterna på detta sätt velat stödja ur

samhällets synpunkt behjärtansvärda ändamål, vilkas tillgodoseende på

enskilt initiativ i viss utsträckning måste ske med medel, som hopbragts

genom nöjesanordningar av olika slag. Den förmånsställning, som sålunda

beretts nöjestillställningar av denna kategori, måste, såsom framgår av förarbetena

vid bestämmelsernas tillkomst, motsvaras av ett krav från det

allmännas sida, att vid nöjestillställningarna inflytande medel i tillbörlig omfattning

tillgodoföras ändamål, till vars förmån tillställningarna anordnats.

Någon allmängiltig norm för vad som i detta hänseende skall anses skäligt

lärer icke kunna uppställas. Det torde ej heller böra ifrågakomma att med

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18. 7

anledning av vad i motionerna anförts på ifrågavarande område tillskapa

författningsbestämmelser, som taga sikte på ett visst slags ekonomiska

uppgörelser mellan, å ena sidan, anordnare av nöjestillställningar och, å

andra sidan, medverkande härvid. I stället bör det ankomma på myndigheterna

att i det enskilda fallet träffa avgörande i frågor om befrielse från

nöjesskatt med beaktande av de ekonomiska uppgörelser och övriga omständigheter,

som förekommit i samband med anordnandet av en nöjestillställning.

I praxis synes i intet fall, där vid nöjestillställning tivoli- eller cirkusföretag

medverkat mot andel i intäkterna, hel befrielse enligt 16 § första

stycket nöjesskatteförordningen ha medgivits. Beträffande frågan om delbefrielse

i dylika fall har regeringsrätten i ett år 1948 avgjort mål ej gjort

ändring i länsstyrelses beslut att medgiva sådan delbefrielse (RÅ 1948 Fi

not. 424). I ett flertal fall har däremot delbefrielse icke medgivits (se t. ex.

RÅ 1950 Fi not. 547; 1951 Fi not. 696—97). Avgörande vikt synes i sistnämnda

mål ha fästs vid de villkor, på vilka vederbörande företag åtagit sig

att medverka vid nöjestillställningarna. Vidare må anmärkas att skattebefrielse

enligt 15 §, enligt lagrummets ursprungliga lydelse, ansetts icke kunna

medgivas ideell organisation för nöjestillställningar, däri enskild tivoliägare

medverkat mot procentuell andel i bruttoinkomsten från av honom

drivna tivolianordningar m. m. (RÅ 1950 ref. 4).

I motionen 1: 155 har anförts i huvudsak följande. Bestämmelserna i 16 §

första stycket nöjesskatteförordningen hade ofta tolkats därhän, att befrielse

från nöjesskatt vägrats på den del av inkomsten — i regel procentuellt

beräknad — som influtit på vissa nöjesarrangemang och som enligt överenskommelse

mellan nöjesarrangörer och företagare inom nöjesbranschen

tillfallit de senare såsom ersättning för deras medverkan vid nöjestillställning.

Däremot hade befrielse från nöjesskatt i regel medgivits i de fall där

nöjesarrangörerna före nöjestillställningarna träffat avtal med vederbörande

yrkesutövare om en till sitt belopp fastställd avgift såsom ersättning för

medverkan vid nöjestillställningarna. Motionärerna ansåge att en översyn av

16 § förordningen om nöjesskatt borde aktualiseras, enär en uppenbar orättvisa

här gjorde sig gällande, då bestämmelserna icke tolkades lika av vederbörande

myndigheter och ett medgivande av befrielse från nöjesskatten därför

skedde i vissa fall och icke i andra, trots att arten av nöjestillställning

vore densamma. Fn enhetlig rättstillämpning vid avgörandet av ärenden om

befrielse från nöjesskatt måste vara att föredraga. Fn allmängiltig norm

borde kunna uppställas på så sätt att en ekonomisk uppgörelse mellan anordnare

av nöjestillställning och företagare i nöjesbranschen på basis av viss

andel i bruttointäkten eller ock en viss engångsersättning för utfört arbete

bedömdes lika och att nöjesarrangören hade att påräkna full befrielse från

nöjesskatt i fall tillställningen anordnats till förmån för de i 16 § angivna

syftemålen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

Beskattning av resta u rangd ans.

Enligt 1 § förordningen om nöjesskatt skall dylik skatt erläggas för nöjestillställning,

till vilken allmänheten har tillträde mot avgift. Beträffande

danstillställning gäller emellertid dessutom (§ 5) att om sådan tillställning

anordnas i lokal eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka

eller alkoholfria drycker samtidigt må äga rum, eller i annan lokal,

som står i obehindrad inre förbindelse med lokal som nyss sagts, skall, ändock

att särskild avgift för tillträde till danstillställningen icke uppbäres,

nöjesskatt utgå för densamma.

Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett och utgår, utom beträffande

biografföreställningar för vilka särskilda regler fastställts, med 15

procent å bruttopriset för varje biljett, inberäknat skatten. För danstillställning,

som anordnas i samband med utskänkning av alkoholhaltiga eller

alkoholfria drycker skall, där avgift för tillträde till danstillställningen icke

uppbäres eller uppbäres med lägre belopp än nedan sägs, skatten beräknas

som om avgift för varje person, vilken äger rätt att deltaga i dansen, erlagts

med a) fem kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum; b) tre

kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga rum; samt

c) en krona 50 öre, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria

drycker må äga rum. Uttages vid sådan danstillställning avgift för varje

dans, skall nöjesskatt utgå som om avgiften för varje dansande par utgjorde

minst 50, 30 eller 15 öre för de under a)—c) angivna olika slagen av utskänkningsställen.

Bestämmelsen att nöjesskatt skall utgå vid offentlig danstillställning i

samband med utskänkning av alkoholhaltiga eller alkoholfria drycker, även

om särskild avgift för tillträde till danstillställningen icke uppbäres — den

s. k. restaurangdansen — infördes i 1940 års nöjesskatteförordning genom

beslut vid 1943 års riksdag (prop. nr 350 och bevillningsutskottets betänkande

nr 56). De då antagna bestämmelserna bibehöllos i huvudsak oförändrade

i 1945 års nöjesskatteförordning.

I ovannämnda betänkande nr 56, vilket godkändes av riksdagen, anförde

19i3 års bevillningsutskott bl. a. följande.

En fråga av intresse i detta sammanhang är huruvida den nu föreslagna

skatten å restaurangdans bör drabba jämväl andra restauranggäster än

dem, som deltaga i dansen. Departementschefen har i detta hänseende anfört,

att under remissbehandlingen såsom en särskilt obillig konsekvens

av det föreliggande förslaget framhållits, att nöjesskatt finge erläggas även

av dem, som på grund av sitt yrke vore tvungna att företaga resor och därunder

taga in på hotell, i vars restauranglokaler dans vore anordnad. En

begränsning av nöjesbeskattningen till att avse endast de dansande skulle

emellertid — yttrade departementschefen — medföra avsevärda olägenheter

särskilt i fråga om kontrollen. Departementschefen kunde följaktligen icke

tillstyrka en sådan ändring av förslaget. Av det sålunda av departementschefen

gjorda uttalandet har på olika håll dragits den slutsatsen, att enligt

propositionen nöjesskatten skulle utgå i så vidsträckt omfattning, att under

beskattningen skulle falla t. ex. resande, som vistas å uppackningsrum,

ett slutet sällskap i en festvåning eller sådana restauranggäster, som äro

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

9

abonnenter, ehuru de ej ens besöka danslokalen. Emellertid torde det säkerligen

icke hava varit departementschefens mening, att nöjesskatt skulle

utgå i sådana fall som de nu nämnda. Med ifrågavarande bestämmelse

torde sålunda endast hava avsetts, att nöjesskatt skall uttagas av dem, som

äga deltaga i dansen. Därvid förutsättes jämväl, att vederbörande gäst

skall befinna sig i danslokalen eller i annan därmed i inre förbindelse

stående lokal. Såsom bestämmelsen avfattats synes den emellertid kunna

leda till missförstånd. Utskottet anser fördenskull påkallat att söka närmare

klarlägga förslagets innebörd.

Därvid må framhållas, att frågan huruvida befrielse från nöjesskatt bör

äga rum eller ej givetvis alltid blir beroende av om möjlighet föreligger

att utöva en effektiv kontroll över att inga andra än de, som hava erlagt

nöjesskatt, kunna deltaga i dansen. Kan en sådan kontroll anordnas, innebär

ju detta, att de, för vilka nöjesskatt ej erlägges, icke äga deltaga i

dansen. Såsom jämväl i propositionen förutsatts, torde det därvid vara

nödvändigt, att ett biljettsystem tillämpas. Beträffande restauranggäster,

som intaga sin måltid i en lokal, medan dans pågår i en annan lokal inom

restaurangen, måste sålunda tillses, att möjlighet icke förefinnes för dessa

gäster att beträda danslokalen utan att lösa dansbiljett. Då handhavande av

denna övervakning icke gärna kan läggas å uppbördsmyndigheten, måste

detta ske genom restauranginnehavarens egen försorg. Denne bör sålunda

tillse, att i danslokalen finnes en person, som tillhandahåller dansbiljetter

och därjämte övervakar, att alla i danslokalen inträdande gäster äro försedda

med dylika biljetter. Vad åter angår sådana gäster, som intaga sin

måltid i själva danslokalen, lärer det möta betydligt större svårigheter att

göra någon åtskillnad mellan dansande och icke dansande gäster. Förefinnes

emellertid möjlighet att inom danslokalen avgränsa den plats, där dans

pågår, och att övervaka att inga andra än de, som äro försedda med dansbiljett,

beträda denna plats, synes även i detta fall nöjesskatt böra utgå

endast för dem, som beträda denna avgränsade plats.

Såvitt utskottet kan finna bör det i de flesta fall vara möjligt att efter de

av utskottet nu skisserade riktlinjerna undvika, att nöjesskatt uttages av

sådana gäster, som uppenbarligen besöka en restaurang i annat syfte än

att dansa. Givet är emellertid, att den närmare utformningen av kontrollanordningarna

i skilda fall kan bliva olika, beroende på de lokala förhållandena.

Enligt 5 § nöjesskattekungörelsen ankommer det på vederbörande

uppbördsmyndighet att meddela närmare föreskrifter rörande kontrollanordningarnas

beskaffenhet. Utskottet förutsätter, att vid meddelande av

sådana föreskrifter nödig hänsyn tages till de lokala förhållandena.

Om emellertid av lokala eller andra skäl erforderliga kontrollanordningar

av nu angivet slag ej kunna åvägabringas, skall nöjesskatt erläggas

för alla de gäster, som äga tillträde till danslokalen.

Frågan huruvida nöjesskatt i samband med restaurangdans borde drabba

även andra än dem, som deltaga i dansen, var föremål för ytterligare uppmärksamhet

vid 1949 års riksdag. 1 motionen II: 2(>8 vid nämnda års riksdag

hemställdes sålunda, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

om utredning angående möjligheten att genomföra sådan ändring av

gällande bestämmelser om beskattning av restaurangdans, att dansbiljett icke

behövde lösas av restauranggäst, som endast intog måltid.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 31 i anledning av berörda motion

anförde 1949 års bevillningsutskott —- efter erinran om att Kungl. Maj :t

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

den 28 april 1949 uppdragit åt riksräkenskapsverket att verkställa en viss

översyn av förordningen om nöjesskatt — bl. a. följande.

Vad slutligen angår yrkandet i motionen II: 268 om en utredning i syfte

att möjliggöra viss uppmjukning av bestämmelserna om beskattningen av

restaurangdans vill utskottet erinra om att det vid bestämmelsernas tillkomst

stod fullt klart, att desamma vid tillämpningen kunde komma att

medföra vissa olägenheter. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen

fann 1943 års bevillningsutskott påkallat att söka närmare klarlägga

bestämmelsernas innebörd. I anslutning härtill uttalade utskottet, att

såvitt utskottet kunde finna det i de flesta fall borde vara möjligt att efter

de av utskottet skisserade riktlinjerna undvika, att nöjesskatt uttoges av sådana

gäster, som uppenbarligen besökte en restaurang i annat syfte än för

att dansa.

Att i författningsväg giva en närmare reglering av hithörande spörsmål

torde knappast vara möjligt. Däremot anser utskottet, att det skulle vara

av värde om vid den nu beslutade översynen av nöjesskatteförordningen en

undersökning verkställdes i syfte att utröna, huruvida de föreskrifter rörande

kontrollanordningar för erläggande av skatt å restaurangdans, som på

skilda orter meddelats, stå i överensstämmelse med de uttalanden som från

riksdagens sida gjordes vid bestämmelsernas tillkomst. Skulle det därvid

visa sig att behov föreligger av en mera enhetlig reglering, torde anvisningar

kunna utfärdas av central myndighet. Utskottet utgår ifrån, att den nu förordade

undersökningen kommer till stånd i samband med den ovan angivna

översynen av nöjesskatteförordningen utan särskild begäran från riksdagens

sida. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet det i motionen II: 268

framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning

i ämnet.

Till fullföljande av ovan berörda utredningsuppdrag avgav riksräkenskapsverket

med skrivelse den 31 januari 1950 förslag till vissa ändringar i

förordningen om nöjesskatt. Någon ändring av bestämmelserna rörande beskattning

av restaurangdansen föreslogs icke. Riksräkenskapsverket meddelade

emellertid att ämbetsverket infordrat länsstyrelsernas yttranden beträffande

tillämpningen av restaurangdansbestämmelserna i vissa avseenden

och hade för avsikt att meddela vissa anvisningar på området.

I motionen II: 138 har inledningsvis erinrats om vad som i vissa hänseenden

förekommit, då 1943 och 1949 års riksdagar behandlade frågan om beskattning

av restaurangdansen. Därefter ha motionärerna anfört i huvudsak

följande. Enligt vad motionärerna erfarit hade översynen av nöjesskatteförordningen

i vad avsåge beskattningen av restaurangdansen inte lett till något

resultat, och remissvaren från länsstyrelserna hade varit mycket skiftande.

Bestämmelserna om skatt på restaurangdans hade ytterligare tillkrånglats,

då det tillkomme vederbörande uppbördsmyndighet att meddela närmare

föreskrifter angående kontrollanordningarna. En enhetlig reglering

med författningar utfärdade av en central myndighet skulle otvivelaktigt

komplicera problemet. Enligt vad som beräknats under utredningen om

restaurangdansens skattebeläggande skulle restaurangdansen kunna tillföra

det allmänna — stat och kommun — något över en och en halv miljon kro
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

11

nor per år. Denna beräkning hade inte hållit. Enligt en inom riksräkenskapsverket

gjord undersökning skulle statens intäkter av dansskatten för hela

landet uppgå till ca 374 300 kronor för år 1948, alltså till vida mindre belopp

än de sakkunniga beräknat. Sedan denna utredning verkstäilldes torde

restaurangdansskatten ha ytterligare gått ned. Det syntes vara en orättvisa

att de, som på grund av sitt yrke eller tjänst vore tvingade att frekventera näringsställen,

skulle behöva betungas med ovidkommande skatteutgifter. Särskilt

hårt drabbades handelsresande, som vore hänvisade till att intaga sina

måltider på de hotell, där de toge in. Någon valfrihet mellan olika restauranger

stode dem ofta inte till buds utom i de större städerna. Denna dansskatt

hade dessutom vållat restaurangnäringen, semesterresande, turister och

handelsresande mycken irritation, krångel och besvär. Under sådana omständigheter,

då restaurangdansskatten inte gåve statsverket mera än högst

400 000 kronor per år, borde det starkt ifrågasättas, om denna beskattning

skulle stå kvar i författningarna.

Utskottet. I de nu föreliggande motionerna har ifrågasatts ändring av vissa

bestämmelser i förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt. Sålunda

har i de likalydande motionerna I: 292 (av herr Gustaf Karlsson m. fl.) och

II: 377 (av herr Larsson i Luttra in. fl.) yrkats skrivelse till Kungl. Maj :t

med begäran om förslag till nästa års riksdag av innebörd att folketshusförening

eller folkparksförening så ock annan liknande organisation med

uppgift att tillhandahålla samlingslokal skall åtnjuta skattebefrielse enligt

15 § oavsett vilket slag av tillställning som anordnas. I motionen I: 155 (av

herrar Johannesson och Nyström) har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om utredning i syfte att åvägabringa sådan

ändring av 16 § att full befrielse från nöjesskatt skulle kunna medgivas, då

vid nöjestillställning, vars behållning skall användas uteslutande för välgörande

eller allmännyttigt ändamål, företagare i nöjesbranschen medverkat

mot andel i intäkterna. Slutligen har i motionen II: 138 (av herrar Christenson

i Malmö och Nordkvist) ställts yrkande av innebörd att riksdagen måtte

besluta att avskaffa skatten å restaurangdans såvitt avsåge sprit- och vinrestauranger.

Motionerna beröra var för sig bestämmelser i nöjesskatteförordningen,

vilka varit föremål för mycken diskussion eller visat sig vara förenade med

avsevärda tillämpningssvårigheter. Utskottet anser därför anledning föreligga

att ägna motionerna särskild uppmärksamhet.

Vad angår yrkandet om ändring av bestämmelserna i 15 § nöjesskatteförordningen

vill utskottet till en början erinra om att bestämmelserna i denna

paragraf i väsentlig mån utformats efter initiativ från riksdagens sida. Den

skattelindring, som enligt paragrafen tillkommer vissa organisationer, innebär

ett sådant ekonomiskt stödjande av deras verksamhet som kan jämställas

med beviljande av anslag. Ehuru om denna princip icke i och för sig

rått delade meningar ha dock reglerna i 15 § varit de mest omstridda i hela

nöjesskatteförordningen. Svårigheterna ha hänfört sig såväl till frågan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

att ernå en avfattning av bestämmelserna, som motsvarade uppfattningen

om vilka organisationer skattelindiängen avsetts skola komma till godo, som

till avgränsningen av skattelindringen med hänsyn till nöjestillställningarnas

innehåll. Medan under åren närmast efter förordningens tillkomst den förstnämnda

frågan trädde i förgrunden — den bringades till en lösning vid 1950

års riksdag — har på senare tid uppmärksamheten mer riktats på spörsmålet

om gränsdragningen mellan befrielsekvalificerade och andra tillställningar.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är såsom villkor för åtnjutande

av skattelindring enligt 15 § föreskrivet, att tillställningen skall till

huvudsaklig del bestå av annat än dans eller marknads- och tivolinöjen eller

biografföreställning med visst undantag. Den huvudsakliga motiveringen

för en sådan gränsdragning angavs av 1945 års bevillningsutskott vara,

att man därigenom ville stimulera anordnandet av nöjestillställningar av

mera högklassigt innehåll. Mot den nu nämnda gränsdragningen anfördes

kritik i de likalydande motionerna 1:477 och 11:565 vid 1950 års riksdag,

i vilka yrkades slopande av nämnda begränsning i möjligheterna till skattelindring.

På hemställan av sistnämnda års bevillningsutskott i dess betänkande

nr 52 lämnade emellertid riksdagen motionerna utan åtgärd. I betänkandet

fäste utskottet närmare uppmärksamhet på danstillställningarna

och anförde därom bland annat, att en utvidgning av bestämmelserna i 15 §

på så sätt, att skattelindring skulle få åtnjutas även för nämnda tillställningar,

skulle få till resultat, att — då dylika tillställningar på landsbygden

huvudsakligen anordnades av befrielseberättigade organisationer — någon

nöjesskatt över huvud taget icke skulle komma att utgå för danstillställningar

utanför tätorterna. I betänkandet erinrades därjämte om att de år

1945 beslutade ändringarna i nöjesbeskattningen medförde för danstillställningarnas

del en nedsättning av nöjesskatten till nära hälften.

I de nu förevarande likalydande motionerna 1:292 och 11:377 har ånyo

yrkats, att berörda undantag från skattelindring enligt 15 § måtte upphävas

såvitt avser folketshusförening, folkparksförening och annan liknande organisation

med uppgift att tillhandahålla samlingslokaler. Till stöd för yrkandet

ha motionärerna åberopat bland annat att landsbygdens i de flesta

fall små organisationer icke kunde anordna sådana tillställningar som kvalificerade

för nedsättning i nöjesskatten. Många av de avsedda organisationerna

befunne sig i en svår ekonomisk situation, vilken alltmer förvärrats

genom de ökade omkostnaderna. Det syntes därför motionärerna rimligt att

staten lämnade stöd genom lättnader i nöjesskatten.

I skilda sammanhang har från utskottets sida framhållits, att de organisationer,

som avses i 15 § nöjesskatteförordningen, utöva en ur allmänna

synpunkter gagnande verksamhet. Särskilt är detta fallet med avseende

å deras möjligheter att å skilda orter verka för ungdomens fastare anknytning

till bygden. Att därvid sådana sammanslutningar, vilka ha till

uppgift att tillhandahålla samlingslokaler, intaga en betydelsefull plats

är otvivelaktigt. Utskottet finner det därför vara av betydelse att de avsedda

organisationerna icke på grund av en alltför hög nöjesbeskattning

s. 13 Kontrollera mot PDF

lieinllningsutskottets betänkande nr 18.

13

hindras i sin verksamhet. Särskilt gäller detta de mindre och ekonomiskt

svagare organisationerna. Möjligheterna särskilt utanför tätorterna att anordna

befrielsekvalificerade tillställningar torde, såsom i motionerna anförts,

vara begränsade. De i 15 § stadgade villkoren för åtnjutande av skattelindring

synas därför ha medfört, att det ekonomiska stöd man genom

ifrågavarande skattelindring velat ge verksamhet av samhällsnyttig art i

många fall uteblivit- Även om enligt utskottets mening effekten av den

skattelindring, varom här är fråga, icke bör överskattas, kan det dock icke

förbises att för de smärre organisationerna en sådan skattelindring kan ha

betydelse. Med hänsyn härtill finner utskottet yrkandet om ändring i 15 §

nöjesskatteförordningen förtjäna övervägande.

Den frågan kan alltså ställas huruvida med avseende å skattebefrielse

enligt 15 § nöjesskatteförordningen en olika behandling av skilda slag av

nöjestillställningar med hänsyn till deras innehåll är tillfredsställande.

Utskottet anser sig icke kunna utan tillgång till rikhaltigare utredningsmaterial

taga ställning till denna fråga. Enligt utskottets mening skulle det

vara av värde att genom särskild utredning få hela frågan om skattebefrielsens

anknytning till bestämda slag av tillställningar allsidigt belyst och utskottet

vill för sin del förorda att en sådan utredning verkställes. Utskottet

får fördenskull inskränka sig till att uttala, att utgångspunkten bör vara att

en lika behandling i skattehänseende av samtliga de i 15 § avsedda organisationerna

fortfarande bör upprätthållas.

I detta sammanhang vill utskottet vidare erinra om att, såsom framgår

av den i det föregående lämnade redogörelsen, 1949 års riksdag begärt utredning

av frågan om sänkning av skatten för biografföreställningar, som

anordnades av ägare till samlingslokaler. Därvid erinrades om de olägenheter

i konkurrenshänseende, som vid en dylik nedsättning i nöjesbeskattningen

skulle uppkomma, varför måhända andra vägar till finansiering av

stöd åt föreningar som ägde samlingslokaler borde sökas. Utskottet förutsätter

att jämväl nämnda synpunkter komma att övervägas.

Till stöd för det i motionen I: 155 framställda yrkandet ha motionärerna

åberopat, att befrielse enligt 16 § nöjesskatteförordningen i regel medgåves

då företagare i nöjesbranschen medverkat mot bestämd ersättning men däremot

ej då denna medverkan skett mot andel i intäkterna. Motionärerna

ansåge, att en uppenbar orättvisa här gjorde sig gällande, då bestämmelserna

icke tolkades lika av vederbörande myndigheter och ett medgivande av

befrielse från nöjesskatten därför skedde i vissa fall och icke i andra trots

att arten av nöjestillställningarna vore densamma.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen behandlade föregående

års riksdag motionsvis framställt yrkande med samma syfte som det nu

ifrågavarande. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 12 anförde 1951

års bevillningsutskott bland annat, att det icke torde böra ifrågakomma att

med anledning av vad i motionerna anförts på ifrågavarande område tillskapa

författningsbestämmelser, som togc sikte på ett visst slags ekonomiska

uppgörelser mellan, å ena sidan, anordnad av nöjestillställningar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

och, å andra sidan, medverkande därvid. Motionerna föranledde icke någon

riksdagens åtgärd.

Då det visat sig att de i motionen I: 155 anförda fallen föranlett olika tolkningar,

vilt utskottet icke motsätta sig att de berörda förhållandena övervägas

i samband med den översyn av reglerna om nöjesskatten som utskottet

förordat, varvid hela frågan om företagarsidans förhållande till de befrielseberättigade

anordnarna av nöjestillställningar bör allsidigt belysas.

Vad slutligen angår yrkandet i motionen II: 138 om slopande av bestämmelserna

om beskattningen av restaurangdans såvitt avser sprit- och vinrestauranger

ha motionärerna som stöd härför hänvisat till det orättvisa i

att skatten drabbade även sådana restauranggäster, som icke deltoge i dansen,

ävensom till att avsedda bestämmelser vid den praktiska tillämpningen

medfört svårigheter för myndigheter och enskilda samt att skatten icke givit

det ekonomiska resultat, som man från början räknat med. Även om den

kritik motionärerna framfört rörande beskattningen av restaurangdansen

har visst fog, är utskottet dock icke berett att såsom motionärerna yrkat förorda

denna beskattnings avskaffande för sprit- och vinrestaurangernas del.

Utskottet finner emellertid särskild uppmärksamhet böra ägnas frågan om

uttagande av nöjesskatt av sådana gäster, som uppenbarligen besöka restaurang

i annat syfte än för att dansa. Såsom framgår av den ovan lämnade

redogörelsen fann 1943 års bevillningsutskott det påkallat att söka närmare

klarlägga bestämmelsernas innebörd i detta avseende. I anslutning härtill uttalade

utskottet, att såvitt utskottet kunnat finna det i de flesta fall borde

vara möjligt att efter de av utskottet skisserade riktlinjerna undvika, att

nöjesskatt uttoges av sådana gäster, som uppenbarligen besökte restaurang

i annat syfte än för att dansa. Frågan har därefter varit föremål för uppmärksamhet

vid 1949 års riksdag i anledning av motionsvis framställt yrkande.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 31 uttalade 1949 års bevillningsutskott,

att det knappast torde vara möjligt att i författningsväg giva

en närmare reglering av hithörande spörsmål. Däremot ansåg utskottet, att

det skulle vara av värde om en undersökning verkställdes i syfte att utröna

huruvida de föreskrifter rörande kontrollanordningar för erläggande av skatt

å restaurangdans, som på skilda orter meddelats, stode i överensstämmelse

med de uttalanden, som från riksdagens sida gjordes vid bestämmelsernas

tillkomst. Skulle det därvid visa sig att behov förelåge av en mera enhetlig

reglering, torde anvisningar kunna utfärdas av central myndighet.

Med anledning av vad 1949 års riksdag sålunda anfört ha vissa undersökningar

rörande tillämpningen av restaurangdansbestämmelserna verkställts

av riksräkenskapsverket i samband med översyn av vissa delar av nöjesskatteförordningen.

I skrivelse den 31 januari 1950 med förslag till ändringar

i nämnda förordning har riksräkenskapsverket uttalat, att verket hade

för avsikt att meddela vissa anvisningar på området för restaurangdansbeskattningen.

Enligt vad utskottet inhämtat ha emellertid några anvisningar

i ämnet ännu icke utfärdats, men frågan är fortfarande föremål för prövning

inom riksräkenskapsverket. Därest vid denna prövning hinder skulle

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 18.

15

anses föreligga för de avsedda anvisningarnas meddelande, synes ånyo böra

övervägas vad som kan åtgöras för att undvika att nöjesskatt uttages av sådana

gäster, som uppenbarligen besöka restaurang i annat syfte än för att

dansa. Denna undersökning synes i så fall lämpligen böra ske i samband

med den översyn av nöjesskatteförordningen, som utskottet i det föregående

förordat.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte — i anledning av de likalydande motionerna

1:292 av herr Gustaf Karlsson m. fl. och 11:377

av herr Larsson i Luttra m. fl., motionen I: 155 av herrar

Johannesson och Nyström samt motionen II: 138 av herrar

Christenson i Malmö och Nordkvist — i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa

utredning rörande de i detta betänkande berörda spörsmålen

samt för riksdagen framlägga de förslag, som må av utredningen

föranledas.

Stockholm den 13 mars 1952.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Gustaf

Elofsson, Petrén, Velander, Falk, Niklasson, Wehtje och Rune Johansson;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Björklund, Sundström, Nilsson i Kristinehamn, Sjölin, Gunnarsson, Ohlsson

i Kastlösa, Vigelsbo och Edström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:96 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser angående beskattning av periodiskt understöd samt om rätt att vid taxering till i a1 i texten