Betänkande i anledning av väckt motion angående skattskyldigheten för ersättning som utgår vid avträde av kolonat, skogstorp, odling slägenheter och kronotorp.
1952-03-18 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1952:21, Betänkande i anledning av väckt motion angående skattskyldigheten för ersättning som utgår vid avträde av kolonat, skogstorp, odling slägenheter och kronotorp.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
1
Nr 21.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
angående skattskyldigheten för ersättning som utgår
vid avträde av kolonat, skogstorp, odling slägenheter
och kronotorp.
(2:a avd.)
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
II: 389, av herr Jacobson i Vilhelmina har hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att det i motionen anmärkta
förhållandet rörande inkomstbeskattningen av arrendatorer måtte bli föremål
för närmare utredning vid den översyn av skattelagarna, som för närvarande
pågår av 1950 års skattelagssakkunniga.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres enligt 21 § kommunalskattelagen
allt vad av fastigheten kommit ägaren eller brukaren till godo. — I det
följande beröres allenast taxering av inkomst av jordbruksfastighet enligt
den s. k. kontantprincipen, då inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga
grunder i nu förevarande sammanhang torde sakna intresse. — Från bruttointäkten
av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. avdrag göras för
omkostnader, såsom bl. a. kostnader för reparation och underhåll av byggnader
ävensom värdeminskning å byggnader. Enligt 22 § 2 mom. får däremot
avdrag icke göras för ny-, till- eller ombyggnad av fastigheten eller för
grundförbättring därå. Ägare av jordbruksfastighet får alltså göra avdrag
för underhålls- och reparationsarbeten å fastigheten men icke för förbättringsarbeten.
Därjämte medgives honom värdeminskningsavdrag å byggnader.
Arrendators rätt till avdrag för kostnader av ifrågavarande slag är
emellertid i vissa hänseenden annorlunda. Därest arrendator å den arrenderade
fastigheten åt sig själv uppför en byggnad, som enligt arrendekontrakt
icke skall lösas av jordägaren, erhåller arrendatorn avdrag för värdeminskning,
kostnader för reparation etc. av byggnaden under samma förutsättningar
som om han varit ägare av fastigheten. Men om arrendatorn utför
reparation eller grundförbättring å den arrenderade marken eller å fastighetsägaren
tillhörig byggnad eller uppför byggnad, som blir fastighetsägarens
egendom, är kostnaden för det utförda arbetet avdragsgill för arrendatorn
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sand. Nr 21.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
(RÅ 1944 Fi not. 352). I detta sammanhang må framhållas, att värdet av
eget arbete givetvis icke må avdragas som kostnad.
Vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats
genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, upptages enligt 35 §
kommunalskattelagen till beskattning på visst sätt, om egendomen varit i
den skattskyldiges ägo, om det är fastighet, under mindre än tio år och
eljest under mindre än fem år (realisationsvinst).
Ersättning vid frånträdande eller överlåtelse av arrenderätt till jordbruksfastighet
eller för avstående av sådan rätt har i praxis icke bedömts enligt
35 § kommunalskattelagen utan ansetts såsom inkomst av jordbruksfastighet,
och vid inkomstens beräkning har därvid överlåtare medgivits avdrag
för vad han erlagt i avträdesersättning till tidigare arrendeinnehavare (RÅ
1950 ref. 40). Den ersättning, som tillerkännes en avträdande arrendator, är
emellertid i allmänhet sammansatt av ett flertal poster, som var för sig i
skilda avseenden skola kompensera arrendatorn. En avträdessumma kan
således innefatta gottgörelse till en i förtid avträdande arrendator för mistade
inkomster under återstående arrendeår. Till denna del utgör ersättningen
skattepliktig inkomst av jordbruksfastighet (RÅ 1943 Fi not. 647). Detsamma
är fallet beträffande ersättning för å arrendet nedlagda underhållsoch
brukningskostnader (RÅ 1943 Fi not. 647). För det fall åter, att ersättningen
utgör vederlag för utförda grundförbättringar torde densamma
utgöra skattepliktig intäkt av jordbruksfastighet endast i den mån den
överstiger nedlagda, tidigare ej avdragna kostnader (RÅ 1929 Fi not. 350).
Därest ersättning avser gottgörelse för överlåtna, arrendatorn tillhöriga inventarier
eller byggnader beskattas densamma emellertid såsom realisationsvinst
i den mån förutsättningarna härför enligt 35 § kommunalskattelagen
äro för handen (jfr RÅ 1942 Fi not. 1011).
Å de norrländska kronoparkerna funnos före år 1944 två huvudformer för
nybildning å kronans mark av jordbrukslägenheter, nämligen dels kronotorp
och därmed jämförliga tidigare lägenhetsupplåtelser (skogstorp och
odlingslägenheter) samt dels kolonat. De mest framträdande skälen
för kolonisationsverksamheten å kronoskogarna hade varit å ena sidan
statens strävan att tillskapa möjligheter för obesuttna att erhålla egna jordbruk
och å andra sidan önskvärdheten att tillgodose domänverkets växande
behov av arbetskraft till skogsbruket. Sedan emellertid efter 1939 års reform
på egnahemsverksamhetens område egnahemsmyndigheterna fullfölja den
verksamhet, som tager direkt sikte på kolonisation, beslötos år 1943 vissa
ändringar, innebärande att numera endast kronotorp upplåtas enligt nya
bestämmelser (KK angående upplåtelse av kronotorp den 17 juni 1943, nr
532) och detta i huvudsak endast för tryggande av domänverkets behov av
arbetskraft. Innehavare av lägenhet enligt äldre bestämmelser kan som
regel få densamma upplåten åt sig enligt 1943 års kungörelse.
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
3
Enligt 1943 års kungörelse upplåtes kronotorp för en tid av högst 30
år med optionsrätt till ny upplåtelse. Gäller upplåtelsen för längre tid än fem
år, äger kronotorparen uppsäga avtalet till upphörande med utgången av
femte året. Samma rätt tillkommer kronotorparen vid utgången av vart
femte år därefter. Den normala årsavgiften uppgår till omkring 150 kronor,
under förutsättning att lägenheten omfattar fullgott boningshus om 2 rum
och kök med värmeledning samt ladugård för 4 kor m. m. Kronan är skyldig
att förse torpet med boningshus, ekonomibyggnader etc. samt att å för jordbruket
erforderliga byggnader ombesörja nödiga reparationer, som ej äro
av allenast mindre omfattning. Finner domänstyrelsen kronotorp böra nedläggas
och avträdes torpet, må styrelsen tillerkänna kronotorparen flyttningsbidrag
med skäligt belopp. Därest kronotorparen enligt lagen om nyttjanderätt
till fast egendom är berättigad till avträdesersättning med 2 000
kronor eller mera, må flyttningsbidrag utgå med högst 2 000 kronor. 1 annat
fall skall iakttagas, att summan av flyttningsbidrag och sådan ersättning
som nyss sagts ej må överstiga 4 000 kronor. Därest kronotorpare, innan
1943 års författning blivit tillämplig på honom, själv utfört eller bekostat
förbättringar å torpet kan han erhålla nedsättning av arrendet eller, därest
torpet avträdes, ersättning för desamma. Vid bestämmandet av ersättnings
storlek avräknas bl. a. värdet av material, som kronan fritt tillhandahållit.
Den 2 juni 1950 har utfärdats en kungörelse med vissa bestämmelser
rörande äldre kronolägenheter (nr 339). Härmed avses äldre lägenheter
såsom kolonat, skogstorp, odlingslägenheter eller kronotorp, vilka ej inordnats
under 1943 års kungörelse. Innehavare av sådan äldre lägenhet må
med domänstyrelsen överenskomma att upplåtelseavtalet angående lägenheten
skall upphöra att gälla och att lägenheten i stället skall upplåtas till
honom i enlighet med vissa bestämmelser i 1950 års kungörelse. Den
väsentligaste skillnaden i förhållande till upplåtelser enligt 1943 års kungörelse
är att lägenhetshavaren själv är skyldig att svara för underhåll
och reparationer av byggnader. Byggnadshjälp kan dock beviljas med
belopp, motsvarande i regel högst 80 procent av kostnaderna. För upplåten
lägenhet skall utgå årlig avgift.
För äldre bestående upplåtelser gäller numera enligt 1950 års kungörelse
bl. a. följande. Avträdes äldre kronolägenhet till kronan, skall lägenhetshavaren
vara berättigad till ersättning för förbättringsåtgärder som efter
senaste tillträdessyn vidtagits med avseende å lägenhetens jord eller sådana
byggnader, till vilka lägenhetshavaren ägt erhålla fritt virke. Sådan
avträdesersättning beräknas särskilt för jord och särskilt för byggnader. För
ersättningens bestämmande skall från sammanlagda arbets- och materialkostnaden
för förbättringsåtgärderna i fråga dragas dels värdet å material,
som tillhandahållits av kronan, dels ock beloppet av statsbidrag och därmed
jämförliga lån som lämnats i syfte att underlätta odlings- eller jordför
-
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
bättrings- respektive byggnadsföretag å lägenheten. Därest det ökade värde,
som jorden respektive byggnaderna kunna — frånsett brist, varom nedan
talas — anses till följd av förbättringsåtgärderna äga vid avträdet, icke uppgår
till fulla beloppet av den sammanlagda kostnaden för åtgärderna,
skall det på nyss angivet sätt beräknade ersättningsbeloppet nedsättas i
proportionellt motsvarande omfattning. Föreligger vid avträdet brist, som
är att tillskriva försumlighet i fråga om hävd eller underhåll eller som eljest
vållats av lägenhetshavaren, skall avträdesersättningen minskas med beloppet
av den kostnad, vartill bristens botande uppskattas vid avträdessyn.
Finner domänstyrelsen äldre kronolägenhet böra nedläggas och avträdes
lägenheten till kronan, ma styrelsen tillerkänna lägenhetshavaren flyttningsbidrag
med skäligt belopp. Är lägenhetshavaren berättigad till avträdesersättning
med 2 000 kronor eller mera, må flyttningsbidrag utgå med högst
2 000 kronor. I annat fall skall iakttagas att summan av flyttningsbidrag
och avträdesersättning ej må överstiga 4 000 kronor.
Samtliga kronolägenheter kunna inlösas med äganderätt.
I den föreliggande motionen har anförts i huvudsak följande. Tidigare
hade överlåtelser av arrenderätten till odlingslägenheter, kolonat, skogs- och
kronotorp i regel skett till någon anhörig, varvid den nye arrendatorn —
vanligen någon av sönerna eller mågarna — utöver bostad till avträdaren
och hans hustru icke behövt erlägga någon kontant ersättning. Under de
senaste åren skedde överlåtelserna i många fall till personer, som icke
stode i något släktskapsförhållande till avträdaren, oftast en följd av de pågående
utflyttningarna från skogsbygderna, varvid avträdaren avflyttade
från lägenheten och uppbure en överenskommen ersättning för utförda
arbeten och förbättringar, som utförts å lägenheten. Denna inkomst — likaså
den ersättning, vilken uppbures när kronan inlöste lägenheter, som domänverket
ansåge böra nedläggas -— påfördes de förutvarande arrendatorerna
såsom skattepliktig inkomst. Här ställdes alltså en arrendator i ett sämre
läge än en självägande jordbrukare. Om en sådan förvärvade en jordbrukslägenhet
och genom eget arbete och lejd arbetskraft — likartat med arrendatorn
-— uppodlade och förbättrade fastighetens odlingar samt bostads- och
ekonomibyggnader och efter tio års innehav sålde fastigheten skulle han icke
påföras realisationsvinst för den skillnad mellan inköpsvärdet och försäljningsvärdet,
som uppstode. Men om en arrendator, som innehaft sin lägenhet
tio år flera gånger om, överläte densamma på annan person, dä skulle
han påföras skatt för realisationsvinst.
För att belysa taxeringsmyndigheternas syn på denna fråga tilläte sig
motionären upptaga ett av de fall, därvid taxeringsnämnds åtgärd att påföra
vederbörande inkomst i form av realisationsvinst för uppburen ersättning
överklagades. En kolonist hade vid frånträdande av sitt kolonat uppburit
6 296 kronor, vilket belopp taxeringsnämnden påfört honom som in
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 21. 5
komst. Taxeringsnämndsordförandens och biträdande taxeringsintendenlens
yttranden gåve klart belägg för att de ansåge den påförda taxeringen
orättvis. Taxeringsnämndsordföranden anförde följande: »Jag anser personligen
den påförda taxeringen för hård, men har på grund av ännu gällande
författningar icke kunnat mildra densamma i större mån än att biträda
taxeringsnämndens åtgärd att i full utsträckning medgiva särskilt avdrag då
klagandens arbetsförmåga numera är väsentligt nedsatt.» Biträdande taxeringsintendenten
förklarade sig »icke kunna vidhålla taxeringsnämndens
beslut utan hemställer om bifall till besvären».1
Det vore uppenbart att här förelåge ett missförhållande, som med det
snaraste borde rättas till. Det borde icke föreligga någon skillnad mellan
den självägande jordbrukaren, som avyttrade sin egendom, och den arrendator,
som avyttrade sin besittningsrätt.
Motionären har för belysande av det i motionen behandlade spörsmålet
till utskottet ingivit vissa handlingar, däribland två utdrag ur Västerbottens
läns prövningsnämnds protokoll i mål angående dels ersättning om
6 296 kronor vid avträde av ett kolonat och dels ersättning om 3 600 kronor
vid frånträdande av ett kronotorp.
Utskottet. I föreliggande motion har yrkats skrivelse till Kungl. Maj :t
med anhållan att frågan om den skatterättsliga behandlingen av ersättning,
som arrendator kan uppbära vid avträde av arrende, måtte göras till föremål
för närmare utredning av 1950 års skattelagssakkunniga. Motionären
har därvid — med hänvisning till de i landets nordliga delar av staten på
arrende upplåtna s. k. skogstorp, odlingslägenheter, kolonat och kronotorp
—- uttalat som sin mening, att någon skillnad i beskattningshänseende icke
borde förefinnas emellan en självägande jordbrukare, som avyttrade sin
fastighet, och en arrendator, som frånträdde sitt arrende.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen beskattas en arrendator
för inkomst av arrenderad fastighet såsom för inkomst av jordbruksfastighet.
Den ersättning han kan erhålla vid arrendets avträde anses
enligt rådande praxis — med vissa undantag i fråga om arrendatorn tillhöriga
inventarier och byggnader — icke såsom inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
(realisationsvinst) utan beskattas såsom inkomst av jordbruksfastighet.
I den mån sådan ersättning avser att täcka tidigare ej avdragna
omkostnader såsom för lejd arbetskraft, inköpt material eller dylikt
tillgodoföres arrendatorn enligt gällande praxis avdrag i sådant hänseende
vid beräknandet av inkomsten av jordbruksfastigheten vid frånträdet.
I anledning av vad motionären anfört vill utskottet framhålla, att en fastighetsägare
vid beräkning av inkomst av fastighet icke erhåller avdrag för
1 Prövningsnämnden beslöt i enlighet med biträdande taxeringsintendentens hemställan.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
kostnader för grundförbättring, nybyggnad m. in. dylikt, under det att en
arrendator däremot är berättigad till sådant avdrag, såvida fråga icke är
om arrendatorns egen byggnad, vilken icke skall bliva föremål för inlösen
vid arrendets frånträdande. Såsom ovan närmare visats kan en ersättning
till arrendator ofta bestå av ett flertal olika poster. Det i motionen berörda
spörsmålet huruvida en arrendator, som avträder eller överlåter kronolägenhet,
är skattskyldig för därför erhållen ersättning måste bedömas enligt
de i det enskilda fallet föreliggande omständigheterna. Utskottet kan sålunda
icke göra något uttalande i detta hänseende. Utskottet vill emellertid
för sin del framhålla, att någon skillnad mellan olika grupper av arrendatorer
icke bör göras i beskattningshänseende. Å andra sidan anser sig utskottet
kunna uttala, att vid bedömandet i det enskilda fallet då fråga är om avträde
av ett arrende, som innehafts under mycket lång tid — något som
ofta torde vara förhållandet i fråga om förevarande kronolägenheter —
skälig hänsyn bör tagas till de bevisningssvårigheter, som kunna förekomma
rörande havda omkostnader under innehavet. Att ett sådant hänsynstagande
gjorts, då anledning därtill ansetts föreligga, framgår av vissa
av motionären till utskottet ingivna utdrag av Västerbottens läns prövningsnämnds
protokoll i mål rörande dylika ersättningar. I detta sammanhang får
utskottet erinra om att ersättning vid frånträdande av arrende i regel icke
torde kunna hänföras under något av de intäktsslag, å vilka den år 1951
antagna förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst är tillämplig. I de fall motionären närmare berört torde
ersättningen i allmänhet icke uppgå till något större belopp, varför en tilllämpning
av sistnämnda förordning icke skulle kunna medföra annat än
en obetydlig skattelindring. Vid den utredning rörande viss utsträckning
av tillämplighetsområdet för sistnämnda lagstiftning, som kommer att vidtagas
i anledning av riksdagens hemställan år 1951, synes det dock utskottet
lämpligt, att även förevarande spörsmål beaktas.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet den föreliggande
motionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen II: 389 av herr Jacobson i Vilhelmina angående
skattskyldigheten för ersättning som utgår vid avträde
av kolonat, skogstorp, odlingslägenheter och kronotorp
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 mars 1952.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Bevillningsutskottets betänkande nr 21. 7
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Falk, Niklasson,
VVehtje, Damström, Rune Johansson, Spetz och Magnusson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Björklund, Jonsson i Skedsbygd, Orgård, Persson i Svensköp, Sundström,
Hagberg i Malmö, Ohlsson i Kastlösa och Anderson i Sundsvall.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.