Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion angående skattskyldigheten för ersättning som utgår vid avträde av kolonat, skogstorp, odling slägenheter och kronotorp.

1952-03-18 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1952:21, Betänkande i anledning av väckt motion angående skattskyldigheten för ersättning som utgår vid avträde av kolonat, skogstorp, odling slägenheter och kronotorp.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

1

Nr 21.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion

angående skattskyldigheten för ersättning som utgår

vid avträde av kolonat, skogstorp, odling slägenheter

och kronotorp.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,

II: 389, av herr Jacobson i Vilhelmina har hemställts, att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att det i motionen anmärkta

förhållandet rörande inkomstbeskattningen av arrendatorer måtte bli föremål

för närmare utredning vid den översyn av skattelagarna, som för närvarande

pågår av 1950 års skattelagssakkunniga.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres enligt 21 § kommunalskattelagen

allt vad av fastigheten kommit ägaren eller brukaren till godo. — I det

följande beröres allenast taxering av inkomst av jordbruksfastighet enligt

den s. k. kontantprincipen, då inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga

grunder i nu förevarande sammanhang torde sakna intresse. — Från bruttointäkten

av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. avdrag göras för

omkostnader, såsom bl. a. kostnader för reparation och underhåll av byggnader

ävensom värdeminskning å byggnader. Enligt 22 § 2 mom. får däremot

avdrag icke göras för ny-, till- eller ombyggnad av fastigheten eller för

grundförbättring därå. Ägare av jordbruksfastighet får alltså göra avdrag

för underhålls- och reparationsarbeten å fastigheten men icke för förbättringsarbeten.

Därjämte medgives honom värdeminskningsavdrag å byggnader.

Arrendators rätt till avdrag för kostnader av ifrågavarande slag är

emellertid i vissa hänseenden annorlunda. Därest arrendator å den arrenderade

fastigheten åt sig själv uppför en byggnad, som enligt arrendekontrakt

icke skall lösas av jordägaren, erhåller arrendatorn avdrag för värdeminskning,

kostnader för reparation etc. av byggnaden under samma förutsättningar

som om han varit ägare av fastigheten. Men om arrendatorn utför

reparation eller grundförbättring å den arrenderade marken eller å fastighetsägaren

tillhörig byggnad eller uppför byggnad, som blir fastighetsägarens

egendom, är kostnaden för det utförda arbetet avdragsgill för arrendatorn

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sand. Nr 21.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

(RÅ 1944 Fi not. 352). I detta sammanhang må framhållas, att värdet av

eget arbete givetvis icke må avdragas som kostnad.

Vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats

genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, upptages enligt 35 §

kommunalskattelagen till beskattning på visst sätt, om egendomen varit i

den skattskyldiges ägo, om det är fastighet, under mindre än tio år och

eljest under mindre än fem år (realisationsvinst).

Ersättning vid frånträdande eller överlåtelse av arrenderätt till jordbruksfastighet

eller för avstående av sådan rätt har i praxis icke bedömts enligt

35 § kommunalskattelagen utan ansetts såsom inkomst av jordbruksfastighet,

och vid inkomstens beräkning har därvid överlåtare medgivits avdrag

för vad han erlagt i avträdesersättning till tidigare arrendeinnehavare (RÅ

1950 ref. 40). Den ersättning, som tillerkännes en avträdande arrendator, är

emellertid i allmänhet sammansatt av ett flertal poster, som var för sig i

skilda avseenden skola kompensera arrendatorn. En avträdessumma kan

således innefatta gottgörelse till en i förtid avträdande arrendator för mistade

inkomster under återstående arrendeår. Till denna del utgör ersättningen

skattepliktig inkomst av jordbruksfastighet (RÅ 1943 Fi not. 647). Detsamma

är fallet beträffande ersättning för å arrendet nedlagda underhållsoch

brukningskostnader (RÅ 1943 Fi not. 647). För det fall åter, att ersättningen

utgör vederlag för utförda grundförbättringar torde densamma

utgöra skattepliktig intäkt av jordbruksfastighet endast i den mån den

överstiger nedlagda, tidigare ej avdragna kostnader (RÅ 1929 Fi not. 350).

Därest ersättning avser gottgörelse för överlåtna, arrendatorn tillhöriga inventarier

eller byggnader beskattas densamma emellertid såsom realisationsvinst

i den mån förutsättningarna härför enligt 35 § kommunalskattelagen

äro för handen (jfr RÅ 1942 Fi not. 1011).

Å de norrländska kronoparkerna funnos före år 1944 två huvudformer för

nybildning å kronans mark av jordbrukslägenheter, nämligen dels kronotorp

och därmed jämförliga tidigare lägenhetsupplåtelser (skogstorp och

odlingslägenheter) samt dels kolonat. De mest framträdande skälen

för kolonisationsverksamheten å kronoskogarna hade varit å ena sidan

statens strävan att tillskapa möjligheter för obesuttna att erhålla egna jordbruk

och å andra sidan önskvärdheten att tillgodose domänverkets växande

behov av arbetskraft till skogsbruket. Sedan emellertid efter 1939 års reform

på egnahemsverksamhetens område egnahemsmyndigheterna fullfölja den

verksamhet, som tager direkt sikte på kolonisation, beslötos år 1943 vissa

ändringar, innebärande att numera endast kronotorp upplåtas enligt nya

bestämmelser (KK angående upplåtelse av kronotorp den 17 juni 1943, nr

532) och detta i huvudsak endast för tryggande av domänverkets behov av

arbetskraft. Innehavare av lägenhet enligt äldre bestämmelser kan som

regel få densamma upplåten åt sig enligt 1943 års kungörelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

3

Enligt 1943 års kungörelse upplåtes kronotorp för en tid av högst 30

år med optionsrätt till ny upplåtelse. Gäller upplåtelsen för längre tid än fem

år, äger kronotorparen uppsäga avtalet till upphörande med utgången av

femte året. Samma rätt tillkommer kronotorparen vid utgången av vart

femte år därefter. Den normala årsavgiften uppgår till omkring 150 kronor,

under förutsättning att lägenheten omfattar fullgott boningshus om 2 rum

och kök med värmeledning samt ladugård för 4 kor m. m. Kronan är skyldig

att förse torpet med boningshus, ekonomibyggnader etc. samt att å för jordbruket

erforderliga byggnader ombesörja nödiga reparationer, som ej äro

av allenast mindre omfattning. Finner domänstyrelsen kronotorp böra nedläggas

och avträdes torpet, må styrelsen tillerkänna kronotorparen flyttningsbidrag

med skäligt belopp. Därest kronotorparen enligt lagen om nyttjanderätt

till fast egendom är berättigad till avträdesersättning med 2 000

kronor eller mera, må flyttningsbidrag utgå med högst 2 000 kronor. 1 annat

fall skall iakttagas, att summan av flyttningsbidrag och sådan ersättning

som nyss sagts ej må överstiga 4 000 kronor. Därest kronotorpare, innan

1943 års författning blivit tillämplig på honom, själv utfört eller bekostat

förbättringar å torpet kan han erhålla nedsättning av arrendet eller, därest

torpet avträdes, ersättning för desamma. Vid bestämmandet av ersättnings

storlek avräknas bl. a. värdet av material, som kronan fritt tillhandahållit.

Den 2 juni 1950 har utfärdats en kungörelse med vissa bestämmelser

rörande äldre kronolägenheter (nr 339). Härmed avses äldre lägenheter

såsom kolonat, skogstorp, odlingslägenheter eller kronotorp, vilka ej inordnats

under 1943 års kungörelse. Innehavare av sådan äldre lägenhet må

med domänstyrelsen överenskomma att upplåtelseavtalet angående lägenheten

skall upphöra att gälla och att lägenheten i stället skall upplåtas till

honom i enlighet med vissa bestämmelser i 1950 års kungörelse. Den

väsentligaste skillnaden i förhållande till upplåtelser enligt 1943 års kungörelse

är att lägenhetshavaren själv är skyldig att svara för underhåll

och reparationer av byggnader. Byggnadshjälp kan dock beviljas med

belopp, motsvarande i regel högst 80 procent av kostnaderna. För upplåten

lägenhet skall utgå årlig avgift.

För äldre bestående upplåtelser gäller numera enligt 1950 års kungörelse

bl. a. följande. Avträdes äldre kronolägenhet till kronan, skall lägenhetshavaren

vara berättigad till ersättning för förbättringsåtgärder som efter

senaste tillträdessyn vidtagits med avseende å lägenhetens jord eller sådana

byggnader, till vilka lägenhetshavaren ägt erhålla fritt virke. Sådan

avträdesersättning beräknas särskilt för jord och särskilt för byggnader. För

ersättningens bestämmande skall från sammanlagda arbets- och materialkostnaden

för förbättringsåtgärderna i fråga dragas dels värdet å material,

som tillhandahållits av kronan, dels ock beloppet av statsbidrag och därmed

jämförliga lån som lämnats i syfte att underlätta odlings- eller jordför
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

bättrings- respektive byggnadsföretag å lägenheten. Därest det ökade värde,

som jorden respektive byggnaderna kunna — frånsett brist, varom nedan

talas — anses till följd av förbättringsåtgärderna äga vid avträdet, icke uppgår

till fulla beloppet av den sammanlagda kostnaden för åtgärderna,

skall det på nyss angivet sätt beräknade ersättningsbeloppet nedsättas i

proportionellt motsvarande omfattning. Föreligger vid avträdet brist, som

är att tillskriva försumlighet i fråga om hävd eller underhåll eller som eljest

vållats av lägenhetshavaren, skall avträdesersättningen minskas med beloppet

av den kostnad, vartill bristens botande uppskattas vid avträdessyn.

Finner domänstyrelsen äldre kronolägenhet böra nedläggas och avträdes

lägenheten till kronan, ma styrelsen tillerkänna lägenhetshavaren flyttningsbidrag

med skäligt belopp. Är lägenhetshavaren berättigad till avträdesersättning

med 2 000 kronor eller mera, må flyttningsbidrag utgå med högst

2 000 kronor. I annat fall skall iakttagas att summan av flyttningsbidrag

och avträdesersättning ej må överstiga 4 000 kronor.

Samtliga kronolägenheter kunna inlösas med äganderätt.

I den föreliggande motionen har anförts i huvudsak följande. Tidigare

hade överlåtelser av arrenderätten till odlingslägenheter, kolonat, skogs- och

kronotorp i regel skett till någon anhörig, varvid den nye arrendatorn —

vanligen någon av sönerna eller mågarna — utöver bostad till avträdaren

och hans hustru icke behövt erlägga någon kontant ersättning. Under de

senaste åren skedde överlåtelserna i många fall till personer, som icke

stode i något släktskapsförhållande till avträdaren, oftast en följd av de pågående

utflyttningarna från skogsbygderna, varvid avträdaren avflyttade

från lägenheten och uppbure en överenskommen ersättning för utförda

arbeten och förbättringar, som utförts å lägenheten. Denna inkomst — likaså

den ersättning, vilken uppbures när kronan inlöste lägenheter, som domänverket

ansåge böra nedläggas -— påfördes de förutvarande arrendatorerna

såsom skattepliktig inkomst. Här ställdes alltså en arrendator i ett sämre

läge än en självägande jordbrukare. Om en sådan förvärvade en jordbrukslägenhet

och genom eget arbete och lejd arbetskraft — likartat med arrendatorn

-— uppodlade och förbättrade fastighetens odlingar samt bostads- och

ekonomibyggnader och efter tio års innehav sålde fastigheten skulle han icke

påföras realisationsvinst för den skillnad mellan inköpsvärdet och försäljningsvärdet,

som uppstode. Men om en arrendator, som innehaft sin lägenhet

tio år flera gånger om, överläte densamma på annan person, dä skulle

han påföras skatt för realisationsvinst.

För att belysa taxeringsmyndigheternas syn på denna fråga tilläte sig

motionären upptaga ett av de fall, därvid taxeringsnämnds åtgärd att påföra

vederbörande inkomst i form av realisationsvinst för uppburen ersättning

överklagades. En kolonist hade vid frånträdande av sitt kolonat uppburit

6 296 kronor, vilket belopp taxeringsnämnden påfört honom som in
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 21. 5

komst. Taxeringsnämndsordförandens och biträdande taxeringsintendenlens

yttranden gåve klart belägg för att de ansåge den påförda taxeringen

orättvis. Taxeringsnämndsordföranden anförde följande: »Jag anser personligen

den påförda taxeringen för hård, men har på grund av ännu gällande

författningar icke kunnat mildra densamma i större mån än att biträda

taxeringsnämndens åtgärd att i full utsträckning medgiva särskilt avdrag då

klagandens arbetsförmåga numera är väsentligt nedsatt.» Biträdande taxeringsintendenten

förklarade sig »icke kunna vidhålla taxeringsnämndens

beslut utan hemställer om bifall till besvären».1

Det vore uppenbart att här förelåge ett missförhållande, som med det

snaraste borde rättas till. Det borde icke föreligga någon skillnad mellan

den självägande jordbrukaren, som avyttrade sin egendom, och den arrendator,

som avyttrade sin besittningsrätt.

Motionären har för belysande av det i motionen behandlade spörsmålet

till utskottet ingivit vissa handlingar, däribland två utdrag ur Västerbottens

läns prövningsnämnds protokoll i mål angående dels ersättning om

6 296 kronor vid avträde av ett kolonat och dels ersättning om 3 600 kronor

vid frånträdande av ett kronotorp.

Utskottet. I föreliggande motion har yrkats skrivelse till Kungl. Maj :t

med anhållan att frågan om den skatterättsliga behandlingen av ersättning,

som arrendator kan uppbära vid avträde av arrende, måtte göras till föremål

för närmare utredning av 1950 års skattelagssakkunniga. Motionären

har därvid — med hänvisning till de i landets nordliga delar av staten på

arrende upplåtna s. k. skogstorp, odlingslägenheter, kolonat och kronotorp

—- uttalat som sin mening, att någon skillnad i beskattningshänseende icke

borde förefinnas emellan en självägande jordbrukare, som avyttrade sin

fastighet, och en arrendator, som frånträdde sitt arrende.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen beskattas en arrendator

för inkomst av arrenderad fastighet såsom för inkomst av jordbruksfastighet.

Den ersättning han kan erhålla vid arrendets avträde anses

enligt rådande praxis — med vissa undantag i fråga om arrendatorn tillhöriga

inventarier och byggnader — icke såsom inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet

(realisationsvinst) utan beskattas såsom inkomst av jordbruksfastighet.

I den mån sådan ersättning avser att täcka tidigare ej avdragna

omkostnader såsom för lejd arbetskraft, inköpt material eller dylikt

tillgodoföres arrendatorn enligt gällande praxis avdrag i sådant hänseende

vid beräknandet av inkomsten av jordbruksfastigheten vid frånträdet.

I anledning av vad motionären anfört vill utskottet framhålla, att en fastighetsägare

vid beräkning av inkomst av fastighet icke erhåller avdrag för

1 Prövningsnämnden beslöt i enlighet med biträdande taxeringsintendentens hemställan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

kostnader för grundförbättring, nybyggnad m. in. dylikt, under det att en

arrendator däremot är berättigad till sådant avdrag, såvida fråga icke är

om arrendatorns egen byggnad, vilken icke skall bliva föremål för inlösen

vid arrendets frånträdande. Såsom ovan närmare visats kan en ersättning

till arrendator ofta bestå av ett flertal olika poster. Det i motionen berörda

spörsmålet huruvida en arrendator, som avträder eller överlåter kronolägenhet,

är skattskyldig för därför erhållen ersättning måste bedömas enligt

de i det enskilda fallet föreliggande omständigheterna. Utskottet kan sålunda

icke göra något uttalande i detta hänseende. Utskottet vill emellertid

för sin del framhålla, att någon skillnad mellan olika grupper av arrendatorer

icke bör göras i beskattningshänseende. Å andra sidan anser sig utskottet

kunna uttala, att vid bedömandet i det enskilda fallet då fråga är om avträde

av ett arrende, som innehafts under mycket lång tid — något som

ofta torde vara förhållandet i fråga om förevarande kronolägenheter —

skälig hänsyn bör tagas till de bevisningssvårigheter, som kunna förekomma

rörande havda omkostnader under innehavet. Att ett sådant hänsynstagande

gjorts, då anledning därtill ansetts föreligga, framgår av vissa

av motionären till utskottet ingivna utdrag av Västerbottens läns prövningsnämnds

protokoll i mål rörande dylika ersättningar. I detta sammanhang får

utskottet erinra om att ersättning vid frånträdande av arrende i regel icke

torde kunna hänföras under något av de intäktsslag, å vilka den år 1951

antagna förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad

inkomst är tillämplig. I de fall motionären närmare berört torde

ersättningen i allmänhet icke uppgå till något större belopp, varför en tilllämpning

av sistnämnda förordning icke skulle kunna medföra annat än

en obetydlig skattelindring. Vid den utredning rörande viss utsträckning

av tillämplighetsområdet för sistnämnda lagstiftning, som kommer att vidtagas

i anledning av riksdagens hemställan år 1951, synes det dock utskottet

lämpligt, att även förevarande spörsmål beaktas.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet den föreliggande

motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 389 av herr Jacobson i Vilhelmina angående

skattskyldigheten för ersättning som utgår vid avträde

av kolonat, skogstorp, odlingslägenheter och kronotorp

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 mars 1952.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 21. 7

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Falk, Niklasson,

VVehtje, Damström, Rune Johansson, Spetz och Magnusson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Björklund, Jonsson i Skedsbygd, Orgård, Persson i Svensköp, Sundström,

Hagberg i Malmö, Ohlsson i Kastlösa och Anderson i Sundsvall.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.