Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående prisutjämningsavgift m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
1952-03-27 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1952:23, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående prisutjämningsavgift m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
1
JVr 23.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående prisutjämningsavgift m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 8 februari 1952 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 78, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att lämna Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande för tiden till
och med den 30 juni 1953 att, med iakttagande av vad i propositionen anförts,
meddela föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift, samt att
godkänna vad departementschefen föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter.
Till utskottets behandling ha hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:385 av herrar Ohlon och Petrén samt
11:512 av herrar Ohlin och Kristensson i Osby, vari hemställts, »att riksdagen
för sin del måtte uttala att Kungl. Maj :t vid tillämpningen av i propositionen
nr 78 berörda fullmakt att uttaga prisutjämningsavgift å varor
måtte visa stor återhållsamhet och icke pålägga sådana avgifter annat än i
alldeles speciella lägen samt att nu utgående prisutjämningsavgifter å skogsprodukter
bör upphöra den 31 mars 1952 och att i den mån det är erforderligt
överenskommelser bör träffas som tryggar hemmamarknadens försörjning
med tillräckliga kvantiteter av dessa varor till priser, som vid beaktande
av samma hänsyn som hittills anses skäliga»; ävensom
2) motionen 11:511 av herrar Håstad och Hjalmarson, vari hemställts,
»att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 78 måtte
a) uttala att systemet med prisutjämningsavgifter så fort sig göra låter,
dock senast den 30 juni 1953, bör avvecklas,
b) uttala att det av Kungl. Maj :t begärda bemyndigandet att uttaga sådana
avgifter intill den under a) angivna tidpunkten för systemets avveckling
må användas endast under förutsättning att syftet med avgifterna enbart
är utjämnande, att avgift pålägges endast vid uppenbar differens mellan
inhemsk och utländsk prisnivå, att överläggningar med berörda parter
föregå beslut om införande av avgift samt att avgifter med retroaktiv verkan
ej ifrågakomma,
c) uttala att Kungl. Maj:t vid behandling av frågor om dispens från avgift
enligt SFS 800/1951 måtte förfara så, att retroaktiv verkan på vid ikraftträdandet
redan ingångna försäljningsavtal undanröjes».
1 Dihang till riksdagens protokoll 1932. 7 samt. Nr 23.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
3''rkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 511 och II: 512.
Vad angår motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen, hänvisar
utskottet, såvitt densamma ej framgår av här nedan intagna yttranden
av departementschefen, till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen
härutinnan återfinnes å nedan angivna sidor i propositionen, nämligen
Prisutjämningsavgifter m. in. å vissa skogsprodukter åren 1945—1951,
s. 2—6.
Fortsatt bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift, s. 6—13.
Användningen av influtna prisutjämningsavgifter in. in., s. 13—24.
Beträffande frågan om fortsatt bemyndigande att uttaga
prisutjämningsavgift har departementschefen anfört följande:
Sedan den 1 juli 1945 har Kungl. Maj :t haft riksdagens bemyndigande
att för stabilisering av den inhemska prisnivån uttaga prisutjämningsavgift
vid export av varor. Prisutjämningsavgiftens syfte har angivits vara att
förhindra att höga utlandspriser på vissa varor skola utöva ett stegrande inflytande
på de inhemska varupriserna. Det har vidare förutsatts, att man,
när fråga om uttagande av prisutjämningsavgift uppkommer, bör söka nå
överenskommelse därom med vederbörande exportörer. Härutöver har uttalats
att, vid övervägande av spörsmål rörande prisutjämningsavgift, i varje
särskilt fall jämväl andra synpunkter än de rent prispolitiska, bl. a. handelspolitiska
synpunkter, böra vinna beaktande. Bemyndigande att uttaga
prisutjämningsavgift gäller för närvarande endast till innevarande budgetårs
utgång.
Hittills har prisutjämningsavgift uttagits endast på skogsindustriprodukter.
Under den tid bemyndigandet gällt har det i regel visat sig möjligt
att efter förhandlingar med berörda organisationer eller företag träffa avtal
om utgående avgifter. I huvudsak som komplettering härtill ha avgifter uttagits
genom formellt åläggande för de till avtalen icke anslutna exportörerna
att erlägga prisutjämningsavgift.
Den under år 1950 inträdda stegringen av exportpriserna för skogsindustriprodukter
har år 1951 följts av en markant ytterligare prisökning. I
överensstämmelse med de i slutet av 1950 ingångna avtalen med branschorganisationerna
ha sålunda under år 1951 konjunkturutjämningsavgifterna
å massa och papper successivt höjts. Efter förhandlingar ha nya överenskommelser
träffats med cellulosa-, trämasse- och pappersbruksföreningarna
rörande konjunkturutjämningsavgifter för år 1952. Uppgörelserna innebära
bl. a., såsom framgår av de tidigare lämnade redogörelserna, att företagens
slutliga andel i avgifterna reducerats i förhållande till de för 1951
gällande överenskommelserna. Betydelsefullt är även att den statliga beskattningen
av företagens andel sker omedelbart. Härom har f. ö. särskild
överenskommelse träffats med avseende å 4. kvartalet 1951. Vidare ha
bestämmelserna om fondering av avgifterna för särskilda ändamål utfor
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
3
mats så att samhälleliga intressen i ökad omfattning blivit tillgodosedda.
Vad angår avgifternas storlek har man i överenskommelserna eftersträvat
en smidigare anpassning till den faktiska prisutvecklingen; i nuvarande
prisläge ligga avgifterna för massan något högre än under sista kvartalet
1951, medan avgifterna på papper hållits oförändrade eller något sänkts.
Parallellt härmed har förordnats om uttagande av prisutjämningsavgift å
motsvarande varuslag från företag som ej anslutit sig till avtalen. Vidare
skall prisutjämningsavgift uttagas å papper savfall samt å rundvirke och
trävaror, varvid jämväl viss utvidgning av varuområdet ägt rum. Trävaruexportföreningen
har — bortsett från att avtalet för år 1951 förlängts att
gälla även för januari 1952 — avböjt att träffa avtal om konjunkturutjämningsavgifter
för år 1952. I avvaktan på att marknadsläget för trävaror
bättre skall kunna överblickas, har det ansetts motiverat att tills vidare bibehålla
samma prisutjämningsavgifter som under år 1951.
Gemensamt för systemen med konjunkturutjämningsavgifter och prisutjämningsavgifter
är, att de inflytande medlen — frånsett skatt -— inbetalas
till riksgäldskontoret, som icke äger disponera ifrågavarande medel i sin
normala verksamhet. Medlen konnna härigenom att steriliseras. Uttagandet
av här ifrågavarande avgifter utgör sålunda, såsom närmare utvecklats i
propositionen nr 220/1951, ett led i den allmänna ekonomiska politiken och
får ses som ett uttryck för strävandena att begränsa de inflationistiska
verkningarna av den högt uppdrivna vinstkonjunkturen inom skogsindustrien.
Detta innebär samtidigt att motiveringen för avgifterna på vissa exportvaror
vidgats därhän att allmänna konjunkturaspekter fått göra sig
gällande vid sidan av de rent prispolitiska synpunkterna.
Under föregående år kunde de inhemska priserna på papper och pappersmassa
ej hållas i sådan relation till exportpriserna som i och för sig varit
önskvärt. Hemmamarknadspriserna tenderade nämligen att uppnå eller i
vissa fall till och med att överstiga exportprisnivån. I de med branschorganisationerna
för år 1952 träffade överenskommelserna ingår som ett betydelsefullt
led att organisationerna förbundit sig att vid försäljning på hemmamarknaden
tillämpa priser som enligt vissa grunder understiga exportpriserna;
samtidigt har hemmamarknaden tillförsäkrats oförändrade leveranskvantiteter.
Härigenom hoppas man tillgodose det syfte med avgifterna,
som går ut på att exportpriserna böra förhindras att med full styrka slå
igenom på den inhemska prisnivån.
Här må vidare framhållas, att den senaste utvecklingen kan aktualisera
frågan om en mera vidsträckt tillämpning av prisutjämningsavgifter på
exporten än som hittills varit fallet. Det har som bekant inträffat en avsevärd
stegring av exportpriserna även utanför skogsindustriens område, men
denna stegring är mycket oenhetlig såväl i fråga om olika produkter som
med avseende å skilda marknader. I sistnämnda hänseende är alt märka,
att det svenska betalningsöverskott i förhållande till utlandet, som uppstått
under 1951, väsentligen hänför sig till länder, ingående i den europeiska betalningsunionen,
samt vissa sydamerikanska länder. Den inriktning av vår
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
export mot hithörande länder, som i förening med prisstegringen på skogsprodukter
och andra produkter orsakat det stigande betalningsöverskottet,
är ägnad att inge betänkligheter. Det är önskvärt att väsentligt kunna öka
exporten till och därigenom möjliggöra stegrad import från vissa andra länder,
där man f. n. av valutaskäl måste starkt begränsa sina inköp. Även om
den enskilde exportörens vinst blir större vid försäljning till länder, anslutna
till den europeiska betalningsunionen, och andra länder, beträffande
vilka valutaöverskott nu föreligger, är den starka exportinriktningen på
dessa marknader uppenbarligen ur landets synpunkt förenad med nackdelar.
Det är därför angeläget att främja en ändrad inriktning av exporten.
Skulle prisstegringen på skogsprodukter numera ha nått kulmen och till
äventyrs efterföljas av en tillbakagång av priserna — härpå tyda åtskilliga
tecken — kunna dessa omständigheter tänkas bidraga till en önskvärd ändring
i exportens inriktning. Överläggningar med industrien ha i olika former
ägt rum för att undersöka de praktiska möjligheterna för en dylik ändring
i exportens inriktning. Härutöver kunna emellertid åtgärder från det
allmännas sida bli erforderliga, och i det hänseendet är det icke uteslutet
att prisutjämningsavgifter kunna ifrågakomma. Det ligger i sakens natur
att tillämpning av prisutjämningsavgifter för detta ändamål bör ske med
stor försiktighet och tillgripas först efter ett allsidigt bedömande av avgifternas
verkan. Jag förutsätter även att förhandlingar med vederbörande
exportindustrier skola föregå eventuella åtgärder av nu antydd art.
Giltighetstiden för de träffade överenskommelserna med svenska cellulosa-,
trämasse- och pappersbruksföreningarna omfattar hela år 1952. Frågan
om en förlängning av berörda avtal kan vid innevarande års utgång
bli aktuell. Förutsättning för överenskommelse härom kan sägas vara, att
fortsatt bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift erhålles. Även av
andra skäl kunna, i enlighet med vad i det föregående angivits, prisutjämningsavgifter
befinnas påkallade.
Av det anförda framgår, att behov föreligger av fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att uttaga prisutjämningsavgift. Bemyndigandet torde därför
böra förlängas, förslagsvis med ett år till och med den 30 juni 1953,
och torde liksom hittills böra göras generellt.
I fråga om användningen av influtna prisutj amning savgifter
har departementschefen anfört följande:
Som framgår av den lämnade redogörelsen återstå av de under åren 1945
—49 influtna prisutjämningsavgifter, vilka icke bokförts särskilt, endast
457 000 kronor. Härav ha 425 000 kronor reserverats för eu sågverksskola.
Återstående belopp torde alltjämt av Kungl. Maj :t få disponeras för att tillgodose
skogliga eller sociala ändamål av mindre kostnadskrävande natur.
Nämnden för De mindre sågverkens konjunkturutjämningsfond har framlagt
förslag om disposition av det belopp som kvarstår i fonden, sedan återbäring
skett med 80 procent av inbetalda avgifter. Förslaget innebär i stort
sett att resterande 20 procent användas för inrättande av företagsstiftelser
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
5
eller för därmed jämförligt syfte. Vidare föreslås att följande bidrag skola
utgå till forskningsändamål, nämligen 150 000 kronor till Samarbetsnämnden
för skoglig växtförädling och genetik, 300 000 kronor till Svenska träforskningsinstitutet
och 500 000 kronor till fonden för skoglig forskning.
Ifrågavarande bidrag äro avsedda att utgå av fondens räntemedel. Härefter
kvarstående medel skola enligt nämndens förslag disponeras i första hand
för utbetalning på grund av ansökningar om delägarskap, som anses böra
godkännas ehuru de icke kunna tillgodoses inom ramen för de å fonden bokförda
prisutjämningsavgifterna, och i andra hand för återbetalning till delägarna
att användas till sociala ändamål. Den disposition nämnden sålunda
töreslagit ansluter sig i princip tämligen nära till de fördelningsgrunder
som under senare år tillämpats för de avtalsenligt fonderade konjunkturutjämningsavgifterna
och tillgodoser på ett rimligt sätt intresset av att såväl
den skogliga forskningen som de anställda inom sågverksindustrien på olika
vägar komma i åtnjutande av de influtna medlen. Jag är därför beredd att
tillstyrka att fondmedlen användas i enlighet med förslaget. Det torde böra
ankomma på Ivungl. Maj :t att meddela de närmare föreskrifter i samband
med medlens utanordnande, som må befinnas påkallade.
Detta ställningstagande till nämndens förslag innebär samtidigt att jag
icke anser mig kunna biträda Södra Sveriges skogsindustriutrednings hemställan
om medel av De mindre sågverkens konjunkturutjämningsfond för
upptagande av rationaliseringsverksamhet inom sågverksindustrien. I och
för sig synes, i enlighet med vad utredningen anfört, behov av rationaliseringsåtgärder
föreligga, varför det måste betraktas som angeläget att lämpliga
mått och steg vidtagas i sådan riktning. Önskemålen härutinnan torde
emellertid böra ytterligare övervägas, och jag förutsätter att utredningen efter
undersökning bl. a. av andra tänkbara finansieringsmöjligheter återkommer
med förslag i ämnet.
Vissa huvudlinjer för dispositionen av de under 1951 inflytande avgifterna
antyddes i proposition nr 167/1951 och lämnades av riksdagen utan erinran.
Sålunda föreslogs att viss återbäring skulle kunna ske såvitt anginge avgifter
å trävaror, massa samt papp och papper. Däremot ansågs återbetalning icke
böra ifrågakomma beträffande avgifter å pappersved och pappersavfall. Det
skulle nämligen möta svårigheter att utreda storleken av varje leverantörs
andel i exporten, varjämte en eventuell återbäring i många fall kunde tänkas
bli tämligen liten. Att medge återbäring till det mellanled, som ombesörjde
exporten, syntes icke ligga i linje med den tanke på återbäring vid sysselsättnings-
och avsättningssvårigheter för producenterna, som kommit till uttryck
i avtalen med branschorganisationerna. Ifrågavarande avgifter borde
därför disponeras för sådana skogliga ändamål, som riksdagen framdeles
kunde komma att godkänna. — Då de före 1951 influtna prisutjämningsavgifterna
numera äro praktiskt taget slutgiltigt disponerade, synes det rimligt
all de under 1951 influtna avgifterna för pappersavfall och pappersved
nu successivt tagas i anspråk för skogliga ändamål i vidsträckt mening,
som icke i annan ordning kunna tillgodoses. Jag utgår härvid från att med
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
len skola kunna användas för sådana åtgärder, som i olika avseenden —
direkt eller indirekt — kunna förbättra skogsnäringarnas produktionsförutsättningar.
Vad gäller utdelning av bidrag synas frågor av större räckvidd
lämpligen böra underställas riksdagen, medan det i övrigt torde böra ankomma
på Kungl. Maj:t att pröva förekommande bidragsärenden. De i det föregående
redovisade framställningarna om bidrag av prisutjäinningsmedel äro
för närvarande föremål för remissbehandling eller vidare beredning, varför
det ännu är för tidigt att ta definitiv ställning till de framställda yrkandena.
Vad angår den från styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut
inkomna framställningen om bidrag synes dock lämpligt att
redan nu reservera det belopp, som erfordras för att skogsforskningsinstitutet
skall kunna fortsätta sin verksamhet i ungefär hittillsvarande omfattning
intill utgången av budgetåret 1952/53. I anledning härav torde ett belopp
av högst 175 000 kronor avsättas för att enligt Kungl. Maj :ts prövning
i mån av behov disponeras till ifrågavarande ändamål.
Vad angår användningen av de prisutjämningsavgifter, som inflyta under
år 1952, torde det ej vara erforderligt eller ens lämpligt att redan nu i detalj
binda medlens disposition för olika ändamål. Jag vill sålunda inskränka
mig till att beröra vissa spörsmål av större räckvidd.
I likhet med vad tidigare skett synes den möjligheten böra hållas öppen
att viss återbäring av avgiften skall kunna äga rum, såvitt gäller trävaror,
papper och pappersmassa, i den mån samtidigt avtal träffats om konjunkturutjämningsavgift
för motsvarande varuslag. Beträffande gruppen trävaror
innebär detta att återbäring med 70 procent kan ifrågakomma av
avgifter, som uppbäras vid export av trävaror under januari 1952, under
det att återstående 30 procent böra reserveras för skogliga och sociala ändamål.
Samma principer som gällt för 1951 böra sålunda tillämpas. För återstoden
av år 1952 blir läget annorlunda och det kan ifrågasättas om någon
återbetalning bör äga rum. Ett närmare ställningstagande till denna fråga
torde emellertid icke böra ske för närvarande.
I fråga om prisutjämningsavgifter, som erläggas vid export av pappersmassa
samt papp och papper, bör efter prövning av Kungl. Maj :t i varje
särskilt fall eventuell återbäring kunna ske. Härvid bör beaktas att avtalen
med massaindustrien inrymma bl. a. bestämmelser om erläggande av förskottsskatt
samt leveransåtaganden beträffande den inhemska marknaden.
Då de utanför avtalen stående exportörerna icke skola erhålla en gynnsammare
ställning än företag, som biträtt avtalen, måste prövningen av frågan
om återbetalning av prisutjämningsavgift bli förhållandevis restriktiv.
I fråga om rundvirket har prisutjämningsavgiften i år utvidgats att avse
förutom massaved även gruvstolpar, sågtimmer samt telegraf- och telefonstolpar.
Frågan om disposition av avgifter å dessa produkter ävensom å
pappersavfall torde böra underställas riksdagen, sedan avgifterna slutligt
inbetalts, sålunda år 1953. Redan nu bör dock framhållas att på samma
grunder som tidigare åberopats beträffande 1951 års avgifter någon återbäring
av avgifter å dessa varuslag ej bör äga rum.
*
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
7
Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.
1 de likalydande motionerna 1:385 och II: 512 har erinrats
om att Kungl. Maj :t sedan den 1 juli 1945 haft riksdagens bemyndigande
att uttaga prisutjämningsavgift vid export av varor samt att det i detta sammanhang
betonats, att handelspolitiska synpunkter måste tillmätas stor
vikt i alla de fall, där uttagande av sådana avgifter övervägdes. Utvecklingen
under innevarande år hade därför stärkt den skepsis, som motionärerna
hyste mot användandet av sådana avgifter, när inte alldeles exceptionella
förhållanden förelåge. I proposition nr 78 uttalade departementschefen, att
>den senaste utvecklingen kan aktualisera frågan om en mera vidsträckt
tillämpning av prisutjämningsavgifter på exporten än som hittills varit fallet».
Departementschefen tilläde, att det vore angeläget att främja en ändrad
inriktning av exporten, varigenom den i mindre grad komme att ske till
den europeiska betalningsunionens medlemsländer och i högre grad till
hårdvalutaländer. För att främja detta ansåge han »det icke uteslutet, att
prisutjämningsavgifter kunde ifrågakomma», även om de borde användas
med stor försiktighet. Bakom dessa allmänna uttalanden syntes ligga tanken
att påföra ett vidare fält av den svenska exporten — kanske hela exporten
— särskilda exportavgifter vid försäljning till vissa länder. En politik
av denna art skulle allvarligt skada svenska exportnäringar. Den önskvärda
ökningen av exporten på hårdvalutaländer borde därför befrämjas
med andra medel än dylika hinder för en naturlig svensk export till betalningsunionens
område. En öppen diskriminering av denna art stode knappast
i god överensstämmelse med Sveriges positiva inställning till en ekonomisk
samverkan i Västeuropa. Att man i vissa andra europeiska länder under
intrycket av en akut brist i betalningsbalansen vidtagit extraordinära
import begränsande åtgärder utgjorde inte tillräckligt skäl för svenska motåtgärder
av exportavgifternas typ utan borde mötas med mera positiva ansträngningar
till förmån för ett tillräckligt varuutbyte.
Vad konjunktur- och prisutjämningsavgifterna på skogsprodukter beträffade
hade motionärerna i de i anledning av proposition nr 79 väckta motionerna
I: 383 och II: 508 redan anfört skäl för deras avveckling vid instundande
kvartalsskifte den 31 mars. Det syntes råda en fullständigt enig uppfattning
bland de med marknadsförhållandena väl förtrogna näringsutövarna
om att ett fortsatt uttagande av sådana avgifter skulle tjäna som ett motiv
för fortsatta utländska försök på politisk eller kommersiell has att ytterligare
reducera de svenska exportpriserna på skogsprodukter. Att om möjligt
undvika detta vore viktigt för vårt folkhushåll, då betalningsbalansen
eljest skulle på ett allvarligt sätt försvagas. Risker av detta slag borde inte
tagas genom dessa avgifters bibehållande.
De för hemmamarknaden gällande priserna på skogsprodukter, varom
särskilda överenskommelser träffats mellan regeringen och de berörda näringsgrenarna,
torde med all säkerhet kunna bibehållas genom överenskommelser
utan alt för detta ändamål några speciella avgifter erfordrades.
Marknadslägets förändring gjorde att det säkerligen ej komme att möta
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
svårigheter att skapa trygghet för att hemmamarknaden tillförsäkrades lilifälliga
kvantiteter av detta varuslag.
Motionärerna förordade en ytterligt restriktiv tillämpning av Kungl. Maj :ts
f ullmakt att uttaga prisutjämningsavgifter vid export av varor och såge helst
att den ej alls komme till användning. När motionärerna inte ville direkt
motsätta sig en sådan fullmakt, berodde det på att världsläget vore mycket
labilt och kunde förete oväntade förändringar och skapa nu oförutsebara
förhandlingssituationer, där det kunde tänkas vara önskvärt, att landets
regering hade den handlingsfrihet, som ifrågavarande fullmakt medgåve.
Till stöd för det i motionen 11:511 framförda yrkandet har anförts,
att bevillningsutskottets betänkande nr 41 till 1945 års riksdag hade
givit grundritningarna till systemet med bemyndigande för Kungl. Maj :t att
meddela föreskrifter om prisutjämningsavgift. I anledning av väckta motioner
(I: 373 och I: 374) hade utskottet konstaterat, att det på grund av
svårigheter att i förväg överblicka förhållandena — man hade befunnit sig i
maj 1945 — icke vore lämpligt att genom alltför kategoriska direktiv begränsa
bemyndigandet, samt att därför innebörden av detsamma icke borde
närmare fixeras i form av författning. Utskottet hade i stället funnit sig
böra angiva sin ståndpunkt i vissa avseenden, nämligen följande: Avgifterna
vore av tillfällig karaktär och avsedda som övergångsanordning. De
skulle icke få uttagas med retroaktiv verkan med avseende å redan träffade
handelskontrakt. Utskottet ansåge sig böra understryka vikten av att avgifter
endast bragtes till stånd efter överenskommelse samt att tvång icke
bleve tillgripet annat än där så befunnes nödvändigt. I sistsagda hänseende
hade propositionen nr 225 år 1945 innehållit klara uttalanden om regeringens
identiska uppfattning med tillägg, att befogenhet på detta område
icke skulle komma att utnyttjas annat än efter förhandlingar med berörda
parter genom priskontrollnämnden. Utskottet, som givit vissa ytterligare
direktiv hade slutligen uttalat, att systemet borde tillämpas endast där
så befunnes oundgängligen nödvändigt för vinnande av de avsedda syftemålen.
Dessa hade i propositionen angivits på följande sätt: Avgifter skulle
utgå endast där exportpriserna kunde befaras utöva ett stegrande inflytande
på den inhemska prisnivån och uttagas endast med belopp, som vore nödvändiga
för att undgå en sådan effekt. Avgifterna skulle enligt propositionen
icke tillåtas öva något stegrande inflytande på exportpriserna.
I årets proposition hade i väsentlig mån avgifternas möjlighet att hanteras
som handelspolitiskt vapen skjutits i förgrunden. Vad anginge bemyndigandets
användning i praktiken under de gångna åren, syntes regeringen
ända till på sista tiden ha sökt iakttaga den gränsdragning, som riksdagen
föredragit att markera genom godkännande av utskottsbetänkanden i stället
för att »fixera i författning». Emellertid hade vid utfärdandet av en Kungl.
kungörelse nr 800/1951 ett betänkligt avsteg gjorts i det man — utan att
tvingande eller ens rimliga skäl förelegat — underlåtit att överlägga med
berörda parter och dessutom givit avgifter på förut fria varor retroaktivitet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 23. 9
Ett slutgiltigt avståndstagande från tidigare egna propositioner och riksdagens
uttalanden syntes regeringen ha bestämt sig för vid behandling av
frågor om dispens från sistnämnda författning, då man som skäl för dispensvägran
syntes ha velat fastslå den omständigheten, att exportkontrakten
beträffande rundvirke vuxit utöver det normala. Bortsett från att orsaken
härtill låge dels i överväganden inom de europeiska samarbetsorganen, dels
i faktiskt skedda överavverkningar som följd av hög inhemsk prisnivå,
förefölle det som om man här kommit långt bort från de principer, som
av regeringen angivits och av riksdagen med precisering fastslagits för uttagande
av prisutjämningsavgift vid export. Prisutjämningsavgifterna hade
sålunda använts för högst olikartade uppgifter inom den ekonomiska politikens
ram. I sin senaste form förefölle avgifterna vara ett slags exportavgifter.
Om sådana avgifters verkan — åtminstone på något längre sikt
på våra möjligheter att nå bästa möjliga bytesrelationer med utlandet och
om deras förenlighet med den verkliga innebörden i försöken att ordna den
internationella handeln på ett förnuftigt sätt kunde endast råda en mening.
De vore skadliga och handelspolitiskt diskutabla. På kort sikt vore de ägnade
att framkalla motåtgärder av föga önskvärt slag och att försvåra försöken
att bygga ut landets export.
Den skönjbara konjunkturutvecklingen borde göra det möjligt att under
det närmaste året avveckla systemet med prisutjämningsavgifter.
Så länge systemet bestode syntes det också vara angeläget, att bemyndigandet
ej handhades så, att avgiften i verkligheten komme att fungera som
en utförselpålaga eller utförseltull. Att den ej bleve betraktad på så sätt av
utlandet förefölle ävenledes vara av synnerlig vikt. Bäst vunnes dessa önskemål,
om riksdagen i sitt beslut klarare än hittills bestämde prisutjämningsavgifternas
innebörd och tillåtna användningsområde.
De frågor, som väckts i de ovannämnda motionerna till 1945 års riksdag,
borde därför nu upptagas till allsidig behandling. Dels måste riksdagens kontroll
över landets fiskaliska politik värnas, dels handelsorganisationernas
och enskilda köpmäns berättigade tilltro till denna kontroll med därav följande
trygghet mot överraskande eller retroaktiva förändringar i förutsättningarna
för försäljningsavtal få hållbar grund.
Till utskottet ha i anledning av den föreliggande propositionen inkommit
skrifter från Stockholms läns, Södermanlands och Uppsala läns skogsägare
föreningar u. p. a. samt Sydöstra Sveriges skogsägareföreningars förbund,
förening u. p. a. I framställningarna har viss kritik riktats emot uttagande
av prisutjämningsavgift vid export av sparrar, bjälkar, sliprar,
stolpar och pitprops.
Utskottet. I den föreliggande propositionen har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen dels att lämna Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande för tiden till
och med den 30 juni 1953 att, med iakttagande av vad i propositionen anförts,
meddela föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift, dels ock
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
att godkänna vad departementschefen föreslagit beträffande dispositionen
av influtna prisutjämningsavgifter.
Beträffande frågan om ett fortsatt uttagande av prisutjämningsavgifter å
skogsindustriprodukter har departementschefen anfört bland annat följande.
Den under år 1950 inträdda stegringen av exportpriserna för skogsindustriprodukter
hade år 1951 följts av en markant ytterligare prisökning.
I överensstämmelse med de i slutet av 1950 ingångna avtalen med branschorganisationerna
hade sålunda under år 1951 konjunkturutjämningsavgifterna
å massa och papper successivt höjts. Efter förhandlingar hade nya överenskommelser
träffats med cellulosa-, trämasse- och pappersbruksföreningarna
rörande konjunkturutjämningsavgif ter för år 1952. Organisationerna
hade förbundit sig att vid försäljning på hemmamarknaden tillämpa priser
som enligt vissa grunder understege exportpriserna; samtidigt hade hemmamarknaden
tillförsäkrats oförändrade leveranskvantiteter. Härigenom hoppades
man tillgodose det syfte med avgifterna, som ginge ut på att exportpriserna
borde förhindras att med full styrka slå igenom på den inhemska
prisnivån. I anslutning till avtalen hade förordnats om uttagande av prisutjämningsavgift
å motsvarande varuslag från företag som ej anslutit sig till
avtalen. Vidare skulle prisutjämningsavgift uttagas å pappersavfall samt å
rundvirke och trävaror, varvid jämväl viss utvidgning av varuområdet ägt
rum. Trävaruexportföreningen hade — bortsett från att avtalet för är 1951
förlängts att gälla även för januari 1952 — avböjt att träffa avtal om konjunkturutjämningsavgifter
för år 1952. I avvaktan på att marknadsläget för
trävaror bättre skulle kunna överblickas hade det ansetts motiverat att tills
vidare bibehålla samma prisutjämningsavgifter som under år 1951.
I de likalydande motionerna I: 385 och II: 512 har hemställts bland annat,
att riksdagen måtte uttala sig för att nu utgående avgifter å skogsprodukter
borde upphöra den 31 mars 1952. I motionen II: 511 har yrkats, att
systemet med prisutjämningsavgifter måtte avvecklas så fort som möjligt,
dock senast den 30 juni 1953.
Utskottet vill för sin del framhålla, att systemet med prisutjämnings- och
konjunkturutjämningsavgif ter är avsett att anpassas efter marknadsförhållandena.
I de med branschorganisationerna ingångna avtalen har i fråga om
avgifternas storlek också eftersträvats en smidig anpassning till den faktiska
prisutvecklingen. Med hänsyn härtill finner utskottet anledning ej
föreligga att förorda ett uttalande från riksdagens sida av den i motionerna
1.385 och 11:512 angivna innebörden. Vad härefter angår det i motionen
II: 511 framställda yrkandet om en avveckling av systemet anser utskottet
icke möjligt att för närvarande göra några bestämda uttalanden om konjunkturutvecklingen.
Emellertid ha priserna på vissa skogsprodukter gått
tillbaka, och utskottet anser för den skull angeläget, att Kungl. Maj:t med
uppmärksamhet följer förändringarna i prisnivån.
I detta sammanhang vill utskottet beröra ett i motionen II: 511 framfört
yrkande, att Kungl. Maj :t vid behandlingen av frågan om dispens från prisutjämningsavgift
enligt kungörelsen den 21 december 1951 (nr 800) angå
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 23. 11
ende ändring i den vid kungörelsen den 3 november 1950 (nr 586) om prisutjämningsavgift
å vissa trävaror, pappersmassa av trä samt vissa slag av
papp och papper fogade förteckningen måtte förfara så, att retroaktiv verkan
i avseende å vid ikraftträdandet redan ingångna avtal undanröjdes. Genom
kungörelsen av år 1951, som i nu berörda hänseende utfärdats allenast
såsom ett komplement till tidigare bestämmelser och som trätt i kraft
den 1 januari 1952, har prisutjämningsavgift införts å vissa slag av trävaror,
huvudsakligen rundvirke (bl. a. gruvstolpar, sågtimmer, telefon- och
telegrafstolpar) ävensom bjälkar, sparrar och syllar, vilka tidigare icke varit
belagda med avgift. Jämlikt 4 § i 1950 års kungörelse kan — där det med
hänsyn till särskilda förhållanden finnes påkallat — handels- och industrikommissionen
medgiva befrielse, helt eller delvis, från prisutjämningsavgift
eller återbäring av sådan avgift. Handels- och industrikommissionen
har i sitt meddelande nr 115 lämnat underrättelse om möjlighet till dispens
i fråga om prisutjämningsavgift å tidigare ej avgiftsbelagda trävaror. Flertalet
av de i anledning därav till kommissionen inkomna ansökningarna
ha, enligt vad utskottet inhämtat, redan behandlats, och kommissionen har
i enlighet med av Kungl. Maj :t fastställda normer medgivit befrielse eller
återbäring, helt eller delvis. Med hänvisning till det anförda anser utskottet
motionen II: 511 besvarad i nu förevarande del.
Departementschefen har i propositionen vidare berört spörsmålet om en
mera vidsträckt tillämpning av prisutjämningsavgifter på exporten än som
hittills vant fallet och därvid anfört, att det svenska betalningsöver skotte t
i förhållande till utlandet, som uppstått under 1951, väsentligen hänförde sig
till länder, ingående i den europeiska betalningsunionen, samt vissa sydamerikanska
länder. Den inriktning av vår export mot hithörande länder,
som i förening med prisstegringen på skogsprodukter och andra produkter orsakat
det stigande betalningsöverskottet, vore ägnad att inge betänkligheter.
Det vore önskvärt att väsentligt kunna öka exporten till och därigenom
möjliggöra stegrad import från vissa andra länder, där man f. n. av valutaskäl
måste starkt begränsa sina inköp. Överläggningar med industrien hade
i olika former ägt rum för att undersöka de praktiska möjligheterna för en
dylik ändring i exportens inriktning. Därutöver kunde emellertid åtgärder
från det allmännas sida bli erforderliga, och i det hänseendet vore det icke
uteslutet alt prisutjämningsavgifter kunde ifrågakomma. Det låge i sakens
natur att tillämpning av prisutjämningsavgifter för detta ändamål borde
ske med stor försiktighet och tillgripas först efter ett allsidigt bedömande
av avgifternas verkan. Departementschefen har förutsatt att förhandlingar
med vederbörande exportindustrier skulle föregå eventuella åtgärder av nu
antydd art.
Mot eu dylik utvidgning av tillämplighetsområdet ha i de föreliggande
motionerna framförts åtskilliga erinringar. I motionerna I: 385 och II: 512 har
uttalats, att en politik av den av departementschefen angivna arten enligt motionärernas
mening måste väcka ännu större betänkligheter än de hittillsva
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
rande konjunktur- och prisutjämningsavgifterna. Motionärerna ha i sistnämnda
motioner hemställt, att riksdagen måtte göra ett uttalande av innebörd,
att Kungl. Maj:t vid tillämpningen av fullmakten att uttaga prisutjämningsavgift
måtte visa stor återhållsamhet och icke pålägga sådan avgift
annat än i alldeles speciella lägen.
I motionen II: 511 har uttalats, att förevarande avgifter i den nu berörda
formen förefölle att vara ett slags exportavgifter. Enligt motionärernas
mening vore de skadliga och handelspolitiskt diskutabla. Med hänvisning
därtill ha motionärerna yrkat, att riksdagen måtte uttala att Kungl. Maj:t
intill den 30 juni 1953, då systemet senast borde vara avvecklat, måtte använda
bemyndigandet endast under förutsättning att syftet med avgifterna
enbart vore utjämnande. Avgift borde påläggas endast vid uppenbar differens
mellan inhemsk och utländsk prisnivå samt efter överläggningar med
berörda parter. I motionen har vidare yrkats uttalande från riksdagens sida
att avgifter med retroaktiv verkan ej finge ifrågakomma.
Några delade meningar torde icke råda om att exporten till vissa länder
utanför den europeiska betalningsunionen bör främjas. Spörsmålet om uttormningen
av de åtgärder, som från statsmakternas sida kunna anses
påkallade för att giva den svenska exporten en sådan önskvärd inriktning,
är av invecklad natur, och utskottet anser i likhet med departementschefen
icke uteslutet, att prisutjämningsavgifter för sådant ändamål kunna ifrågakomma.
Det är emellertid enligt utskottets mening av vikt att i första
hand söka nå frivilliga överenskommelser rörande inriktningen av exporten.
I detta sammanhang vill utskottet starkt understryka vad departementschefen
anfört därom att den ifrågasatta tillämpningen av prisutjämningsavgifter
bör ske med stor försiktighet. En dylik tillämpning av avgifterna
bör föregås av ingående prövning ävensom av förhandlingar med
vederbörande organisationer. Utskottet vill också framhålla, att uttagandet
av prisutjämningsavgifter och därmed sammanhängande åtgärder böra betraktas
såsom speciella anordningar, betingade av exceptionella förhållanden.
Vad härefter angår frågan om dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter
kan utskottet ansluta sig till vad departementschefen därutinnan anfört.
I frågan om användningen av de prisutjämningsavgifter, som inflyta
under år 1952, har departementschefen inskränkt sig till att beröra vissa allmänna
spörsmål. Vid behandlingen inom utskottet av frågan om användningen
av de under 1952 inflytande avgifterna beträffande rundvirke har
framhållits, att medel därav borde ställas till förfogande för direkt skogsvårdande
åtgärder. Utskottet finner detta önskemål berättigat och förutsätter,
att Kungl. Maj :t ägnar frågan uppmärksamhet och därvid samråder
med skogsägareföreningarna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 78,
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
13
1) lämna Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande för tiden
till och med den 30 juni 1953 att, med iakttagande av vad
i propositionen anförts, meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift; samt
2) godkänna vad departementschefen föreslagit beträffande
dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter;
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 385 av herrar Ohlon och
Petrén samt II: 512 av herrar Ohlin och Kristensson i Osby,
ävensom
2) motionen II: 511 av herrar Håstad och Hjalmar son
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 27 mars 1952.
På bevillningsutskottets vägnar:
AiDOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Petrén, Velander,
Ramberg, Niklasson, Wehtje, Damström, Rune Johansson och Fritiof Karlsson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Jonsson i Skedsbygd, Persson i Svensköp*, Sundström*, Hagberg i Malmö,
Nilsson i Kristinehamn, Sjölin, Kärrlander och Henriksson.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer:
I) av herrar Velander, Wehtje och Hagberg i Malmö, vilka anfört följande:
»I
föreliggande proposition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen dels att
lämna Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande för tiden till och med den 30
juni 1953 att, med iakttagande av vad i propositionen anförts, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift, dels ock att godkänna vad
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
departementschefen föreslagit beträffande dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter.
Alltsedan år 1945 har riksdagen för varje år bemyndigat Kungl. Maj :t
att meddela föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift för varor,
som utföras ur riket. Härvid har gällt bl. a., att avgifterna skulle vara av
tillfällig karaktär samt att de finge uttagas allenast, när exportpriserna kunde
befaras utöva ett stegrande inflytande på den inhemska prisnivån och då
endast med belopp, som erfordrades för att undgå sådan effekt. Avgifterna
finge vidare icke uttagas retroaktivt, avseende redan ingångna försälj ningsavtal,
och, såvitt möjligt, endast i anslutning till överenskommelser mellan
staten och därav berörda exportörer.
Beträffande syftet med prisutjämningsavgifterna och förutsättningarna
därför har på sina håll under senare tid en tendens till viss förskjutning i
uppfattningen framträtt. I propositionen i ämnet till fjolårets riksdag uttalades
sålunda, att syftet med systemet vore att åstadkomma en åtstramning av
penningmarknaden, och i den nu föreliggande propositionen skjutes på visst
sätt i förgrunden möjligheten av att avgifterna kunna bli ett handelspolitiskt
vapen. Genom kungörelsen nr 800/1951 infördes även avgifter med retroaktiv
verkan på en del förut fria varor, och detta skedde utan att åtgärden
föregåtts av överläggningar med därav berörda exportörer. Dessa nya avgifter
drabbade såsom känt rundvirkesexporten, där prisnivån var starkt
fallande. Åtgärden medförde därför risk för stora förluster för exportörerna,
samtidigt som betydande exporttillskott till landets handelsbalans äventyrades.
Prisutjämningsavgifterna ha disponerats för olikartade ändamål inom den
ekonomiska politikens ram. I sin senaste form kunna avgifterna betraktas
såsom ett slags exportavgifter. Sådana avgifter medföra ju bl. a. en ogynnsam
inverkan på våra handelsförbindelser med utländska marknader och
försvåra försöken att bygga ut exporten, ägnade som de äro att framkalla
motåtgärder från importländernas sida. Exportnäringens bemödanden att nå
bästa möjliga bytesrelationer med utlandet få emellertid icke försvåras. Och
sedan prisutvecklingen åtminstone för vissa skogsprodukter numera gått
tillbaka, är det synnerligen angeläget att med största uppmärksamhet följa
förändringarna i exportprisnivån. Prisutjämningsavgifter böra icke få ifrågakomma
annorledes än efter ingående prövning samt efter överenskommelser
med därav berörda branschorganisationer och exportörer i varje särskilt
fall. Systemet med prisutjämningsavgifter synes över huvud taget'' icke längre
böra upprätthållas. En fullständig avveckling därav torde icke kunna
medföra några som helst olägenheter.
Vad särskilt angår avgiftsbelagda trävaror av olika slag bör ett avskaffande
av avgifterna genomföras utan dröjsmål.
På grund av vad sålunda anförts hemställes,
att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 78 måtte i anledning av motionen II: 511 av herrar
Håstad och Hjalmarson uttala,
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
15
a) att systemet med prisutjämningsavgifter bör avvecklas
snarast möjligt och senast den 30 juni 1953,
b) att det av Kungl. Maj :t begärda bemyndigandet att
förordna om uttagande av prisutjämningsavgifter må, intill
dess systemets avveckling helt genomförts, användas allenast
under förutsättning att överläggningar med därav berörda
parter föregått beslutet därom samt att avgifter med retroaktiv
verkan icke få ifrågakomma samt
c) att vid behandling av frågor om dispens från avgift enligt
kungörelsen nr 800/1951 bör så förfaras, att avgift icke
drabbar vid tiden för kungörelsens ikraftträdande redan ingångna
försälj ningsavtal.»
II) av herrar Petrén, Kristensson i Osby, Persson i Svensköp och Sjölin,
vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»I anslutning till det bemyndigande, som Kungl. Maj :t under en följd av
år tidigare erhållit att uttaga prisutjämningsavgifter vid export av varor,
har det betonats, att handelspolitiska synpunkter måste tillmätas stor vikt,
då uttagande av sådana avgifter överväges. Såsom bl. a. framhålles i de
likalydande motionerna I: 385 och II: 512 ha under innevarande år konjunktur-
och prisutjämningsavgifterna på skogsprodukter åstadkommit oförmånliga
återverkningar i handelspolitiskt avseende och på marknadsförhållandena.
I nu förevarande proposition har departementschefen uttalat, att ’den
senaste utvecklingen kan aktualisera frågan om en mera vidsträckt tillämpning
av prisutjämningsavgifter på exporten än som hittills varit fallet’. Departementschefen
tillägger, att det är angeläget att främja en ändrad inriktning
av exporten, varigenom den i mindre grad kommer att ske till den
europeiska betalningsunionens medlemsländer och i högre grad till hårdvalutaländer.
För att främja detta anser han det icke uteslutet, att prisutjämningsavgifter
kunna ifrågakomma, även om de böra användas med stor
försiktighet.
Bakom dessa uttalanden synes ligga tanken att påföra ett vidare fält av
den svenska exporten särskilda exportavgifter vid försäljning till vissa länder.
Mot en dylik utvidgning av prisutjämningsavgifternas tillämplighetsområde
har i de föreliggande motionerna framförts åtskilliga erinringar. I
motionerna I: 385 och II: 512 har uttalats, att en politik av den av departementschefen
angivna arten måste väcka ännu större betänkligheter än de
hittillsvarande konjunktur- och prisutjämningsavgifterna.
Utskottet delar den i de nyssnämnda motionerna uttalade uppfattningen
och anser, alt en sådan politik som den av departementschefen skisserade
skulle allvarligt skada svenska exportnäringar, som med stora uppoffringar
upparbetat marknader i utlandet och som skulle riskera att bli utdrivna
därifrån genom den extra pålaga som en exportavgift skulle innebära. Den
önskvärda ökningen av exporten till hårdvalutaländer bör befrämjas med
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 2-3.
andra medel än dylika hinder för en naturlig svensk export till betalningsunionens
område. Av ovan angivna skäl vill utskottet därför bestämt varna
för tanken på en politik av den art departementschefen i det ovan citerade
uttalandet berört.
De prisutjämnings- och konjunkturutjämningsavgifter, som för närvarande
utgå vid export av skogsprodukter, ha i utlandet uppfattats som exportavgifter
och bidragit till en reaktion mot de svenska exportpriserna,
bl. a. i form av officiella ingripanden däremot av extraordinärt slag. Den
väsentliga sänkning, som dessa priser undergått vid sistlidna kvartalsskifte,
motiverar enligt utskottets mening, att konjunkturutjämningsavgifterna
samtidigt avvecklas. Den kvarstående delen av dessa avgifter kan eljest befaras
bli ett argument för politiska eller andra åtgärder från köparländernas
sida i syfte att ytterligare pressa de svenska exportpriserna på skogsprodukter.
För avgifternas bibehållande kan möjligen anföras, att deras
steriliseringseffekt måste beaktas. Med de för andra kvartalet gällande priserna
blir emellertid steriliseringseffekten jämförelsevis obetydlig. De företag,
varom här är fråga, besitta i flertalet fall en sådan likviditet, att del
inte kan väntas att deras investeringar i nämnvärd grad skulle tillbakahållas
av avgifternas bibehållande. Inte heller torde en ytterligare höjning av
de speciella fonder vartill ifrågavarande avgifter delvis går, vara en tillräcklig
motivering för deras bibehållande. Däremot är det ett vägande skäl
för deras avskaffande, att de skulle öka riskerna för ett skärpt prisfall på
ifrågavarande exportprodukter med allvarliga konsekvenser för den svenska
betalningsbalansen och folkhushållet i dess helhet. Utskottet tillstyrker
sålunda det i nyssnämnda motioner framförda yrkandet att riksdagen måtte
uttala att nu utgående prisutjämnings- och konjunkturutjämningsavgifter
på skogsprodukter böra upphöra från och med andra kvartalet 1952.
En politik som för hemmamarknaden bevarar ett tillfredsställande prisläge
på skogsprodukter och en tillräcklig försörjning därmed, även under
tider då exportpriserna ligga på en något högre nivå, torde vara möjlig att
åstadkomma genom överenskommelser av liknande art som de, vilka träffats
mellan regeringen och de berörda näringsgrenarna, utan att för detta
ändamål några speciella avgifter erfordras.
Även om utskottet således icke motsätter sig att Kungl. Maj :t erhåller
fortsatt fullmakt att uttaga prisutjämningsavgifter vid export av varor, så
vill utskottet dock förorda en ytterligt restriktiv tillämpning av fullmakten.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 78 och de likalydande motionerna
1:385 av herrar Ohlon och Petrén samt 11:512 av herrar
Ohlin och Kristensson i Osby
1) lämna Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande för tiden
till och med den 30 juni 1953 att meddela föreskrifter om
uttagande av prisutjämningsavgifter,
2) godkänna vad departementschefen föreslagit beträffande
dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter samt
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 23.
3) uttala dels att Kungl. Maj:t måtte visa stor återhållsamhet
vid fullmaktens tillämpning och icke pålägga sådana
avgifter annat än i alldeles speciella lägen, dels att nu utgående
pris- och konjunkturutjämningsavgifter å skogsprodukter
måtte upphöra från och med den 1 april 1952 och
dels att i den mån det är erforderligt överenskommelser träffas,
som trygga hemmamarknadens försörjning med tillräckliga
kvantiteter av här berörda varor till priser, som vid
beaktande av samma hänsyn som hittills ansetts skäliga;
B) att motionen II: 511 av herrar Håstad och Hjalmarson
måtte, i den mån den icke kan anses besvarad genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.»
III) av h«rrar Niklasson, Fritiof Karlsson och Jonsson i Skedsbygd, vilka
ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»I den----(= utskottet s. 9 rad 4 nedifrån—s. 10 rad 16 nedifrån)
—---juni 1953.
Utskottet vill för sin del framhålla, att systemet med prisutjämnings- och
konjunkturutjämningsavgifter är avsett att anpassas efter marknadsförhållandena.
I de med branschorganisationerna för massa, papper och papp ingångna
avtalen om konjunkturutjämningsavgifter har i fråga om dessas storlek
erhållits en smidig anpassning till den faktiska prisutvecklingen. De ha
också minskats på grund av redan inträffat prisfall. De prisutjämningsavgifter,
som sedan år 1951 varit gällande för sågade trävaror och massaved
och fr. o. m. årets ingång fastställts att avse jämväl bjälkar, sparrar, props
och annat rundvirke, äro emellertid fasta, utgörande 14 kr. per kubikmeter
fast mått. För sågade trävaror kännetecknas exportmarknaden av stor begränsning
och kraftigt köpmotstånd med vikande priser som följd; för rundvirke
visa priserna starkt fallande tendens. I det sålunda uppkomna läget synas
prisutjämningsavgifterna för sågat virke och rundvirke icke fylla sin avsedda
uppgift utan verka försvårande på exporten av nämnda varor och
rent nv medföra rena förluster för exportörerna i en hastigt förändrad marknad.
Avgifterna kunna befaras utöva ett hämmande inflytande på denna del
av vår export med till följd därav minskade exportinkomster. Med hänsyn
härtill borde icke längre skäl föreligga för prisutjämningsavgifternas bibehållande
i fråga om sågade trävaror och rundvirke.
Utskottet hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande,
huruvida icke avgifterna på berörda varugrupper snarast möjligt kunna helt
avskaffas och i vad mån därvid återbäring av redan erlagda avgifter bör ske.
I detta---• (== utskottet s. 10 råd 3 nedifrån—s. 12 rad 14 nedifrån)
----- — exceptionella förhållanden.
Beträffande dispositionen av influtna och inflytande prisutjämningsavgifter
för sågat virke resp. rundvirke vill utskottet betona rättmätigheten av
2 Bihang till riksdiigens protokoll 1952. 7 samt. Xr 23.
18
Bevillningsutskottet# betänkande nr 23.
att medlen återföras till sågverks- resp. skogsnäringen i konjunktur ut jämnande
syfte. Avgifterna för rundvirke synas böra återgå för sådana åtgärder
inom skogsbruket, som äro av särskild betydelse ur avsättnings- och sysselsättningssynpunkt
samt för skogsvården i allmänhet. Utan tvivel skulle en
intensifierad skogsvård för framtiden kunna tillföra vårt land betydande
ökning i skogsavkastningen, vilket skulle möjliggöra, att exportinkomsterna
från denna näringsgren icke bara kunna bibehållas utan avsevärt utökas.
Enligt utskottets mening borde särskilda skäl föreligga att beträffande sådana
avgifter, erlagda av skogsägareföreningar, medgiva återbäring på vissa
villkor, då dessa föreningar icke kunna betraktas som mellanhänder i vanlig
mening utan äro skogsägarnas egna organ, genom vilka återbäringen
sålunda sker till producenterna själva. Utskottet förutsätter, att vid kommande
förslag om disposition av nämnda medel Kungl. Maj :t ägnar frågan
uppmärksamhet och därvid bereder Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
tillfälle till yttrande i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 78,
1) lämna Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande för tiden
till och med den 30 juni 1953 att, med iakttagande av vad
i propositionen anförts, meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift samt uttala, att Kungl. Maj :t måtte
taga under övervägande att snarast möjligt upphäva prisutjämningsavgifterna
å bjälkar, sparrar, props och annat rundvirke
samt sågade trävaror; ävensom
2) godkänna vad departementschefen föreslagit beträffande
dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter samt föreslå
Kungl. Maj :t att, med beaktande av vad utskottet ovan
anfört, taga under övervägande i vad mån återbäring bör ske
av redan erlagda prisutjämningsavgifter å bjälkar, sparrar,
props och annat rundvirke samt sågade trävaror;
B) att följande---(= utskottet s. 13 rad 7—rad 14
uppifrån)---utan åtgärd.»
527349
Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:139 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslug till förordning om konjunkturskatt för år 1952 m. m. a1 i texten