Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion angående behandlingen i skattehänseende av upplåtelser av avverkningsrätter.

1952-04-18 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1952:30, Betänkande i anledning av väckt motion angående behandlingen i skattehänseende av upplåtelser av avverkningsrätter.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 30.

1

Nr 30.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion

angående behandlingen i skattehänseende av upplåtelser

av avverkningsrätter.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,

I: 294, av herr Magnusson har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville utarbeta bestämmelser,

varav tydligt framgår, hur upplåtelse av avverkningsrätter skall behandlas

i skattehänseende».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framställda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

Enligt 41 § kommunalskattelagen skall inkomst av rörelse beräknas enligt

bokföringsmässiga grunder i den mån dessa icke stå i strid med särskilda

bestämmelser i samma lag. Innebörden av detta stadgande har närmare utvecklats

i punkt 1 av anvisningarna till 41 §. I följd av att inkomst av

rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder skall hänsyn tagas

till in- och utgående lager av varor, råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m.

ävensom till fordringar och skulder. För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av inkomst av rörelse ske på grundval av hans

bokföring, med iakttagande av bland annat följande. Den i räkenskaperna

gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning

i rörelse — såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat, handelslager,

penningförvaltande företags och försäkringsföretags placeringar av förvaltade

medel i aktier, obligationer, lånefordringar in. m. ■— skall endast om

särskilda omständigheter därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.

Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av dylika tillgångar enligt

ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas endast i den mån det visas, att inköpspriset

för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade

priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa

innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige i oförändrat

eller förädlat skick försäljas.

Sistnämnda bestämmelse om värdering av kontraherade varor tillkom år

1945.

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 30.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 30.

Riksdagen antog år 1951 (höstsessionen) med vissa mindre ändringar,

vilka i förevarande sammanhang sakna intresse, i proposition nr 191 framlagda

författningsförslag innebärande rätt för jordbrukare att under vissa

förutsättningar bliva taxerade enligt bokföringsmässiga grunder. De nya

bestämmelserna, som skola träda i kraft den 1 januari 1953, medföra såvitt

angår beräkning av inkomst av skogsbruk att lager av avverkade skogsprodukter

samt fordringar och skulder skola beaktas vid den bokföringsmässiga

inkomstberäkningen i enlighet med de för rörelse gällande reglerna. I

fråga om fordringar i anledning av upplåtelse av rätt till avverkning av

skog antogs emellertid ett tillägg till punkt 1 av anvisningarna till 41 §,

enligt vilket skogsägare har rätt att upptaga likvid för avverkningsrätt såsom

inkomst först i den mån den blivit tillgänglig för lyftning; någon utestående

fordran å sådan likvid behöver således icke upptagas. Regleringen

i sistnämnda hänseende motsvarar vad som gäller vid beräkning av inkomst

av jordbruksfastighet enligt den s. k. kontantprincipen.

Rörande tillkomsten år 1945 av stadgandet i punkt 1 av anvisningarna till

41 § kommunalskattelagen beträffande värdering av kontraherade varor vid

inkomsttaxering må här nämnas följande. Förslaget till bestämmelsen i

fråga, vilket framlades i proposition nr 377, byggde på en i ämnet upprättad

promemoria. Beträffande gränsdragningen mellan varulager i egentlig mening

och kontraherade varor anfördes i promemorian följande:

Om den fria lagervärderingen sålunda inskränkes, synes en gränsdragning

mellan tillgångar som omfattas av den fria lagervärderingen och kontraherade

tillgångar bliva nödvändig. En sådan gränsdragning synes i huvudsak

böra anknyta till vad som var allmänt affärsbruk i vårt land före år 1939.

Bestämmelserna torde kunna utformas så, att varulagret skulle omfatta

varor som vid balansdagen omhändertagits av köparen eller av tredje man

för köparens räkning samt varor som vid balansdagen av säljaren avlämnats

för transport till köparen. Därjämte kan möjligen ifrågasättas att låta

kontanta betalningar till säljaren för icke levererade varor få jämställas

med varulager. Enbart den omständigheten, att köpeskillingen för kontraherade

varor deponerats hos tredje man, vilket förekommer vid s. k. rernboursbetalning,

skulle däremot ej medföra att sådana varuinköp kunde hänföras

till varulager.

I fråga om två tillgångsgrupper av väsentlig ekonomisk betydelse nämligen

kontraherade träkol och inköpta avverkningsrätter var bokföringspraxis

före år 1939 ej enhetlig. Bokföring av inköpta avverkningsrätter

skedde i allmänhet först då köpeskilling erlades, varvid avverkningsrätter i

allmänhet behandlades som fordringar vilka i balansräkningarna upptogos

till värde motsvarande köparens faktiska utlägg. Någon gång upptogos

emellertid inköpta avverkningsrätter som varulager. Något oftare förekom

att kontraherade inköp av träkol bokfördes som varulager redan före leveransen,

men man torde ej kunna göra gällande att sådana bokföringsåtgärder

motsvarade vedertaget affärsbruk. Den eventuellt ifrågasatta bestämmelsen

om kontantbetalningar för icke levererade varor skulle innebära, att

kontraherade inköp av avverkningsrätter samt träkol ibland finge jämställas

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 30.

3

med varulager, vilket särskilt i fråga om avverkningsrätter skulle innebära

en väsentlig utvidgning av basen för den fria varulagervärderingen.

I åtskilliga remissyttranden över promemorian berördes denna gränsdragningsfråga

(prop. nr 377/1945, s. 35—39).

Departementschefen anförde rörande gränsdragningen bland annat följande:
Beträffande

frågan huru gränsen skall dragas mellan varulager i egentlig

bemärkelse och kontraherade varor har i promemorian — med utgångspunkt

från vad som var allmänt affärsbruk före år 1939 — föreslagits, att varulagret

skall anses omfatta dels varor, som vid balansdagen omhändertagits

av köparen eller av tredje man för köparens räkning, dels ock varor,

som vid balansdagen av säljaren avlämnats för transport till köparen. I

olika yttranden har därutöver föreslagits, att kontraherade, kontant betalda

varor skola betraktas som lagervaror, enär köparen även under normala

förhållanden är nödsakad att i och med det betalning skett bokföra

sitt inköp och detta lämpligast bör ske å varukontot. Detsamma bör enligt

vissa yttranden gälla i fråga om varor betalade genom rembours, åtminstone

om remboursen är bekräftad. Vidare har framhållits, att för skogsförädlingsindustriens

del kontrakt angående sågtimmer och massaved, som inköpts

på rot för avverkning genom köparens egen försorg eller i form av

leveransvirke, bör få behandlas som varulager, enär råvaruanskaffningen

inom denna industri regelmässigt till övervägande del vilar på kontrakt, som

ej äro fullgjorda vid årsskiftet, då balansdagen i allmänhet infaller. På

samma sätt borde av liknande anledning järnindustriens kontrakt angående

träkol behandlas. Det har jämväl anförts, att som levererad vara böra anses

stämplade träd samt virke, därå lagen den 9 juni 1944 om köpares rätt till

märkt virke äger tillämpning. Som skäl för sistnämnda undantag har angivits,

att förvärvaren i förra fallet fått en sakrättsligt skyddad rätt att tillgodogöra

sig träden, vilket tillgodogörande sker på hans egen risk, och att

i senare fallet det i vederbörlig ordning märkta virket icke får tagas i anspråk

för betalning av säljarens gäld. Å andra sidan har framhållits, att

gränsdragningen bör ske efter allmänna civilrättsliga regler och god affärssed.

För egen del finner jag gränsdragningen böra ske med utgångspunkt från

det bokföringssätt, som hittills eller i varje fall före kriget brukat tillämpas;

i förevarande hänseende torde det hava varit vanligt, att ett varuinköp icke

bokförts å varukontot, förrän leveransen skett. I enlighet härmed anser jag

gränsdragningen i princip böra ske efter de i promemorian angivna linjerna;

det inneliggande varulagret bör alltså anses omfatta dels varupartier, som

vid balansdagen omhändertagits av köparen eller av tredje man för köparens

räkning, dels ock varupartier, som vid balansdagen av säljaren avlämnats

för transport till köparen. Vad sålunda föreslagits lärer emellertid gälla

redan på grund av regeln, att inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga

grunder, varför särskilda bestämmelser härom i lagtexten

torde vara överflödiga.

Vad angår de i remissyttrandena föreslagna undantagsbestämmelserna

torde det förhållandet, att kontant betalning crlagts för en kontraherad vara

eller att köpeskillingen för densamma säkerställts, icke böra medföra avvikelse

från den förut angivna huvudregeln. Frånsett att en sådan bestämmelse

skulle obehörigen gynna de kapitalstarkare företagen synes det an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 30.

förda motivet för densamma icke vara särskilt starkt. Det är visserligen

riktigt, att förskottsbetalningar bruka bokföras, men bokföringen torde åtminstone

före kriget i de flesta fall ej ha skett på varukontot.

Vad angår de övriga föreslagna undantagsbestämmelserna synas de till

stöd därför åberopade skälen icke vara av avgörande betydelse. Behovet av

nedskrivningsmöjligheter lärer här kunna i huvudsak tillgodoses genom

rätten att företaga nedskrivning å kontrakt för befintliga prisfallsrisker.

Vid angivna förhållanden och med hänsyn till angelägenheten av en enkel

och lätt tillämplig gränsdragning anser jag mig icke böra förorda särbestämmelser

för nu ifrågavarande fall.

Samma års bevillningsutskott anslöt sig i sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 64 till den av departementschefen uttalade meningen, att särskilda

bestämmelser rörande gränsdragningen mellan varulager i egentlig

mening och kontraherade varor icke för det dåvarande borde meddelas.

Rörande praxis på här förevarande område må nämnas följande.

Ett träförädlingsföretag hade i bokslutet för år 1935 vid värdering av sitt

varulager upptagit värdet av inköpta kronostämplingar till 285 726 kronor.

Företaget hade inköpt kronostämplingarna i november månad beskattningsåret

för tillhopa 471 846 kronor. Vid inkomsttaxeringen godkände skattedomstolarna

den i räkenskaperna gjorda värderingen (RÅ 1940 not. Fi 401).

I ärende rörande meddelande av förhandsbesked i viss taxeringsfråga har

riksskattenämnden haft att taga ställning till spörsmålet, huruvida rättigheter

till skogsavverkning finge i taxeringshänseende behandlas som varulager.

Riksskattenämnden har i sitt den 7 januari 1952 meddelade beslut i

ärendet förklarat, att rättigheter till skogsavverkning icke kunna hänföras

till lager av råvaror, halv- och helfabrikat, handelslager m. in., i följd varav

de regler, som enligt anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen gälla för

värdesättningen å sistnämnda slag av tillgångar, icke vid inkomstberäkningen

få tillämpas såvitt angår värdesättningen å rättigheter till skogsavverkning.

Sedan det aktiebolag, på vars ansökan förhandsbeskedet meddelats, anfört

besvär över riksskattenämndens beslut, har regeringsrätten genom utslag

den 6 mars 1952 lämnat besvären utan bifall. I regeringsrättens utslag anföres

följande.

»Med hänsyn till arten av bolagets rörelse måste bolaget med sina förvärv

av rättigheter till skogsavverkning hava åsyftat att bereda sig tillgång till

varor för omsättning eller förbrukning i rörelse.

I andra stycket av punkten 1 anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

har beträffande värdesättningen av rättigheter till leverans av tillgångar,

avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, enligt ej fullgjorda

köpekontrakt stadgats en norm, vilken avviker från den som enligt

samma författningsrum gäller för värdesättningen av bland annat varulager.

Enär anvisningspunktens nämnda stadgande rörande rättigheter till leve
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 30.

5

rans jämlikt grunderna för stadgandet måste anses tillämpligt jämväl å

sådana rättigheter till skogsavverkning, varom ovan nämnts, lämnar Kungl.

Maj :t besvären utan bifall.»

I den förevarande motionen har anförts i huvudsak följande. Inköpta avverkningsrätter

torde i allmänhet ha bokats hos köparen först då köpeskillingen

erlagts, varvid avverkningsrätterna torde behandlats såsom fordringar.

Stundom hade emellertid inköpta avverkningsrätter upptagits såsom

varulager. I propositionen 377/1945 hade departementschefen ansett att

gränsdragningen mellan varulager i egentlig bemärkelse och kontraherade

varor borde ske med utgångspunkt från det bokföringssätt, som tillämpats.

För bedömande av frågan, huruvida inköpta avverkningsrätter i skattelagstiftningens

mening vore att hänföra till varulager eller icke, behövde den

civilrättsliga bedömningen av avverkningsrättens natur i och för sig icke

göras, då skatterättslig bedömning kunde avvika från den civilrättsliga.

Emellertid torde en jämförelse i förevarande fall vara lämplig.

Den civilrättsliga äganderätten till de i avverkningsrätten ingående träden

överginge icke till köparen förrän i och med att de blivit avverkade. Emellertid

hade ett bindande avtal om överlåtelse av vissa, bestämda föremål,

nämligen vissa utstämplade träd, dessförinnan ingåtts. Frågan uppstode då,

hur detta avtal skulle bedömas. Kunde genom själva avtalet ett sådant förhållande

ha inträtt, att de i avverkningsrätten ingående träden kunde sägas

ha avlämnats för transport av köparen? I juridisk litteratur hade hävdats,

att vid specieköp den regeln skulle gälla, att vid försäljning av naturprodukter

i det fria, som skulle avhämtas hos köparen, godset ansåges avlämnat

genom avtalet. Vid sådant förhållande skulle ett avslutat köp komma till

stånd genom avtalet om upplåtande av avverkningsrätt.

Med dessa utgångspunkter skulle sålunda avverkningsrätten för köparen

behandlas såsom varulager med den fria värdering, som varulager i rörelse

tillerkändes. För säljaren åter skulle, vare sig han redovisat enligt kontantprincipen

eller enligt bokföringsmässiga grunder, avverkningsrätten få upptagas

som intäkt för det år, då köpeskilling helt eller delvis influtit. Säljaren

skulle här sålunda tillerkännas valrätt att redovisa intäkten det beskattningsår

han ansåge lämpligt. Denna säljarens valrätt syntes motiverad med

hänsyn till att en redovisning enligt bokföringsmässiga grunder icke tillerkändes

skogsägare beträffande den rotstående skogen. Säljaren hade ju

sålunda ytterst små möjligheter att utjämna vinstresultaten från skogen

med nu gällande och kommande regler beträffande både kontantprincipen

och bokföringsmässiga grunder.

En avverkningsrätt syntes motionären under inga förhållanden böra betraktas

såsom rättighet för leverans, alltså som ett leveranskontrakt. Avverkningskontraktet

saknade ju alla leveranskontraktets kännetecken. Med

leveranskontrakt avsåge man ett sådant avtal, där säljaren åtagit sig att vid

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 30.

viss tidpunkt under avtalade förhållanden leverera viss myckenhet eller viss

enhet, dock icke såsom specieköp av direkt märkt vara. Avverkningskontraktet

måste fullföljas från köparens sida med likvider m. in., även om han

icke utnyttjat detsamma helt eller delvis. I och med att avverkningskontrakt

upprättats vore det köparen som skulle taga initiativ.

Godkändes icke rubriceringen av avverkningskontrakt såsom varulager

för köpare och säljare — ehuru med fördelningsrätt för säljaren på grund

av ovan angivna skäl — så syntes avverkningsrätten böra behandlas såsom

ett tredje slag av rättighet, nämligen en nyttjanderätt. I sådant fall skulle

köpeskillingen jämställas med arrendeavgift. För säljaren skulle skattskyldighet

föreligga i den takt han själv valde, antingen med en jämn fördelning

över den period, under vilken köparen ägde rätt nyttja fastigheten för uttag

av i avverkningskontraktet angiven kubikmassa, eller i den ordning denna

arrendeavgift inflöte eller på en gång vid avtalets ingående. Säljaren skulle

behandla avverkningskontraktet på samma sätt som man nu behandlade ett

grödköp. Köparen skulle med denna tolkning av avverkningskontraktets

karaktär också tillerkännas valrätt att fördela köpeskillingen (lika med

arrendeavgiften) på motsvarande sätt.

Utskottet. I föreliggande motion har hemställts, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville utarbeta bestämmelser,

av vilka tydligt framginge, hur upplåtelse av avverkningsrätter

skulle behandlas i beskattningshänseende. Motionären, som framfört åtskilliga

synpunkter på spörsmålet, har berört detsamma i avseende å såväl upplåtarens

som köparens inkomsttaxering.

Växande skog är att hänföra till fastighet i kommunalskattelagens mening,

och vid inkomsttaxering av ägare till sådan fastighet anses den växande

skogen icke såsom ett ägarens varulager. Någon ändring härutinnan innebära

icke de av 1951 års riksdag antagna bestämmelserna angående beräkning av

inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder. Å andra

sidan hade 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga, vilkas år 1946 avgivna

betänkande i ämnet låg till grund för sistberörda lagstiftning, diskuterat ett

förslag att växande skog skulle anses såsom fastighetsägarens lager. De sakkunniga

hade, särskilt med tanke på de svårigheter för bondeskogsbrukets

utövare, som tillämpningen av ett sådant system kunde erbjuda, icke velat

utsträcka förslaget om jordbrukets beskattning efter bokföringsmässiga

grunder till att avse jämväl växande skog. Frågan om en till alla delar

genomförd bokföringsmässig intäktsberäkning för skogsbruk är emellertid

avsedd att upptagas till övervägande sedan bestämmelserna om taxering av

intäkt av jordbruk enligt dylika grunder varit i tillämpning någon tid.

Vad härefter angår behandlingen i beskattningshänseende av upplåtelse av

avverkningsrätt, då fråga är om köparens taxering för inkomst, har klarhet

nyligen vunnits genom ett utslag av regeringsrätten i anledning av anförda

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 30.

7

besvär över ett av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked, som begärts

. av ett träförädlingsbolag. Enligt utslaget skall upplåten avverkningsrätt vid

denna köpares inkomsttaxering anses såsom rättighet till leverans av vara

och icke såsom vara i lager.

Syftet med motionen kan med hänsyn till det anförda anses tillgodosett.

Emellertid har vid behandlingen inom utskottet den frågan ställts, huruvida

gällande reglering beträffande upplåten avverkningsrätt vid köparens inkomsttaxering

kan anses tillfredsställande. Vid sina överväganden härutinnan

har utskottet avsett de fall, då företag inom skogsförädlingsbranschen

inköpa avverkningsrätter för att tillgodose sitt behov av råvara. Inom utskottet

har uttalats, att dylika företag redan före andra världskriget i stor

utsträckning hänförde inköpta avverkningsrätter till varulager samt att den

praxis, som efter ovannämnda utslag kunde förväntas bliva tillämpad, innebure

en omkastning. Ett visst stöd för en sådan uppfattning har utskottet

funnit i vissa remissyttranden över den promemoria, som låg till grund för

1945 års lagstiftning om värdering i beskattningshänseende av kontraherade

varor. Utskottet har vidare i detta sammanhang fäst särskilt avseende vid ett

uttalande av departementschefen i proposition nr 79 till innevarande års

riksdag med förslag till förordning om konjunkturskatt för år 1952, däri

departementschefen bland annat yttrat, att det först efter den av riksskattenämnden

givna förklaringen torde ha blivit allmänt känt att avtal om köp

av skog på rot skulle behandlas såsom rättighet till leverans av beställda

varor och icke som inneliggande lager. I den mån skogsindustriernas inköp

av avverkningsrätter ingå såsom ett nödvändigt led i deras verksamhet och

betingas av omsorg att upprätthålla eller utveckla företagens normala rörelse,

anser utskottet gränsdragningen mellan vad som i beskattningshänseende

skall hänföras till inneliggande lager respektive kontraherade varor

utgöra en fråga av stor vikt. Vid det förhållandet att någon författningsbestämmelse

rörande denna gränsdragning icke finnes samt att bristen på

arbetskraft medfört, att skogsindustrierna alltmer, enligt vad som framhållits

inom utskottet, för tillgodoseende av sitt råvarubehov äro hänvisade till

inköp av skog på rot anser utskottet att föreliggande spörsmål närmare bör

övervägas. Huruvida frågan bör upptagas till behandling för sig eller i samband

med spörsmålet om beräkning enligt bokföringsmässiga grunder av

intäkt av skogsbruk anser sig utskottet icke kunna uttala sig om. Ett ställningstagande

därtill bör enligt utskottets mening ske vid den översyn av

kommunalskattelagen, som för närvarande verkställes av 1950 års skattelagssakkunniga.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen I: 294 av herr Magnusson angående behand
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 30.

lingen i skattehänseende av upplåtelser av avverkningsrätter

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 april 1952.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Gustaf Elofsson, Velander,

Ramberg, Niklasson, Wehtje, Einar Eriksson, Damström, De Geer och Rune

Johansson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Jonsson i Skedsbygd,

Orgård, Persson i Svensköp, Sundström, Sjölin, Olofsson, Gunnarsson, Kärrlander

och Christenson i Malmö.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952

520598

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.