Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
1952-05-06 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1952:45, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
1
Nr 45.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.
I en den 7 mars 1952 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 114, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt; samt
2) förordning om upphävande av förordningen den 30 november 1945
(nr 736) angående visst undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här nämnas följande.
I avvaktan på resultatet av ett pågående allmän utredning rörande beskattningen
av motorfordonstrafiken och i syfte att dels anpassa beskattningen
efter de inträdda förändringarna i penningvärdet dels ock utjämna
skillnaden i budgeten för budgetåret 1952/53 mellan å ena sidan de i
statsverkspropositionen upptagna anslag, som skola avräknas mot automobilskattemedlen,
sammanlagt 504,7 miljoner kronor, och å andra sidan de
beräknade inkomsterna av automobilskattemedlen, 455 miljoner kronor,
eller alltså omkring 50 miljoner kronor, föreslås i denna proposition, att de
enligt 1922 års förordning om automobilskatt utgående skattesatserna skola
— räknat från och med den 1 januari 1953 — utgå på sätt angives i nedanstående
uppställning (för jämförelsens skull redovisas däri jämväl de sKattesatser,
som gällt under åren 1939—1945 samt från och med år 1946):
Skattesatserna* 1
Fordon Åren 1939—45 År 1946 o. tf. ,..Pr?p'' ,
forslaget
Personbilar ........................ 50 + 14 70 + 20 100 + 28
Lastbilar........................... 50 + 18 70 + 25 100 + 37
Omnibussar........................ 50 + 16 70 + 22 100 + 33
* Den första siffran rörande fordonsskatterna angiver grundavgiften per fordon och den andra
siffran tilläggsavgiften för varje 100 kg av fordonets tjänstevikt minskad med 900 kg.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 45.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Fordon Skattesatserna1
Släpvagnar ^ren 1939 45
År 1946 o. ff.
Prop.
förslaget
Totalvikt:
< 1 000 kg.......................
40
56
80
1000—1 499 kg...................
80
112
160
1 500 1999 »...................
120
168
240
2 000 2 999 »...................
140
196
320
3 000 4 999 »...................]
5 000 7 999 »...................>
160
224
| 400
480
8 000 kg eller högre..............J
Motorcyklar
a) 2-hjulig lätt m.c................
15
21
l 560
30
b) 2-hjulig tung m.c. utan sidvagn
20
28
40
c) 2-hjulig m.c. med sidvagn och 3- hjulig m.c...................
30
42
60
Inkomstökningen genom den föreslagna höjningen i beskattningen av
motorfordon beräknas för budgetåret 1952/53 till omkring 52 miljoner
kronor.
Ovannämnda vid propositionen fogade författningsförslag äro av följande
lydelse.
1) Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt2
skäll erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
5 §.
Gällande lydelse: Föreslagen lydelse:
Skatt utgår---följande be- Skatt utgår---följande belopp:
lopp:
a) för tvåhjulig lätt motorcykel a) för tvåhjulig lätt motorcykel
med tjuguen kronor och för tvåhjulig med trettio kronor och för tvåhjulig
tung motorcykel utan sidvagn med tung motorcykel utan sidvagn med
tjuguåtta kronor; fyrtio kronor;
b) för tvåhjulig motorcykel med b) för tvåhjulig motorcykel med
sidvagn och för trehjulig motorcykel sidvagn och för trehjulig motorcykel
med fyrtiotvå kronor; med sextio kronor;
c) för annan automobil med ring- c) för annan automobil med ringar
av mjuk kautschuk: ar av mjuk kautschuk:
för personautomobil dels grundav- för personautomobil dels grundavgift
med sjuttio kronor dels ock tjugu gift med etthundra kronor dels ock
kronor för varje påbörjat tal av ett- tjuguåtta kronor för varje påbörjat
1 Se not på föregående sida.
8 Senaste lydelse av 5 § se 1951:654.
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
3
Gällande lydelse:
hundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram;
för lastautomobil dels grundavgift
med sjuttio kronor dels ock tjugufem
kronor för varje påbörjat tal av
etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram; samt
för omnibus dels grundavgift med
sjuttio kronor dels ock tjugutvå kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram;
d) för annan automobil, med
ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,
med sjuttio kronor för varje
påbörjat tal av etthundra kilogram
av automobilens tjänstevikt;
e) för släpvagn:
om totalvikten understiger ettusen
kilogram, med femtiosex kronor;
om
totalvikten uppgår till ettusen
men icke ettusenfemhundra kilogram,
med etthundratolv kronor;
om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra
men icke tvåtusen kilogram,
med etthundrasextioåtta kronor;
om
totalvikten uppgår till tvåtusen
men icke tretusen kilogram,
med etthundr anittio sex kronor; samt
om totalvikten uppgår till tretusen
kilogram, med tvåhundratjugufyra
kronor.
Föreslagen lydelse:
tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram;
för lastautomobil dels grundavgift
med etthundra kronor dels ock trettiosju
kronor för varje påbörjat tal
av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram; samt
för omnibus dels grundavgift med
etthundra kronor dels ock trettiotre
kronor för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram;
d) för annan automobil, med ringar
av annat ämne än mjuk kautschuk,
med etthundra kronor för varje påbörjat
tal av etthundra kilogram av
automobilens tjänstevikt;
e) för släpvagn:
om totalvikten understiger ettusen
kilogram, med åttio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusen
men icke ettusenfemhundra kilogram,
med etthundrasextio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra
men icke tvåtusen kilogram,
med tvåhundrafyrtio kronor;
om totalvikten uppgår till tvåtusen
men icke tretusen kilogram, med trehundratjugu
kronor;
om totalvikten uppgår till tretusen
men icke femtusen kilogram, med
fyrahundra kronor;
om totalvikten uppgår till femtusen
men icke åttatusen kilogram, med
fyrahundraåttio kronor; samt
om totalvikten uppgår till åttatusen
kilogram, med femhundrasextio kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.
Att fordon, som enligt vad därom särskilt stadgas vid registrering redovisas
såsom lättviktsmotorcykel, tillsvidare skall vara frikallat från skatt,
framgår av övergångsbestämmelsen till förordningen den 28 september 1951
(nr 654) angående ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
2) Förslag
till
förordning om upphävande av förordningen den 30 november 1945
(nr 736) angäende visst undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.
Härigenom förordrias, att förordningen den 30 november 1945 angående
visst undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt skall upphöra att gälla med utgången
av åt 1952.
Till utskottet ha överlämnats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 444 av herr Ohlon m. fl. och II: 549 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå proposition nr
114 angående höjning av fordonsskatten»;
2) de likalydande motionerna I: 445 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 551 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj :ts proposition nr 114 måtte dels avslå de i densamma föreslagna
ändringarna i 5 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt, dels ock
med upphävande av tidigare fattat beslut besluta att inkomsterna av skatten
vid tillVerkhing och import av personbilar skola komma vägväsendet till
godo»;
3) motionen II: 534 av herr Hagberg i Luleå m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 114»; samt
4) motionen II: 550 av herr Rosén m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
vid behandling av proposition nr 114 måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om
utredning i fråga om: a) en reducering av fordonsskatten efter vissa års
registrering; b) omläggning av uppbörden av fordonsskatten så att denna
erlägges i tvenne terminer nämligen dels för tiden 1 april—30 september
och dels för tiden 1 oktober—31 mars».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 534 samt II: 549—551.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.
Sedan statsrådet och chefen för finansdepartementet den 23 februari 1951
erhållit Kungl. Maj :ts berhyndigande att igångsätta en allmän utredning rörande
beskattningen av motorfordonstrafiken, har han den 6 mars samma
år såsom särskild utredningsman i denna fråga tillkallat häradshövdingen
Henning Nitelius. Denna allmänna utredning, som avser den ordinarie beskattningen
av motorfordonstrafiken på längre sikt, har ännu icke slutförts.
Emellertid hade departementschefen efter utredningens igångsättande —
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
5
under hänvisning till vissa uttalanden som gjorts i propositionen den 19
oktober 1951 (nr 218) med förslag till förordning om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m. — uppdragit åt utredningsmannen att
utarbeta förslag, avsett att föreläggas 1952 års riksdag, om en provisorisk
höjning av den ordinarie automobilskatten, vilken höjning skulle i huvudsak
motsvara vad som kunde vara betingat av penningvärdets fall.
Med skrivelse den 17 januari 1952 har utredningsmannen överlämnat en
av honom utarbetad promemoria med förslag till vissa ändringar i beskattningen
av motorfordon.
över nämnda promemoria ha infordrade yttranden avgivits av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Malmöhus och Älvsborgs län. Vidare ha, efter remiss,
följande organisationer avgivit gemensamt yttrande i ärendet, nämligen
Svenska vägföreningen, Bilverkstädernas riksförbund, Kungl. automobil
klubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund,
Sveriges automobilhandlareförbund, Sveriges automobilimportörförbund,
Sveriges automobilindustriförening och Sveriges trafikbilägares riksorganisation.
Rörande innehållet i övrigt av nämnda statsrådsprotokoll får utskottet
hänvisa till redogörelsen härutinnan under följande rubriker å nedan angivna
sidor i propositionen, nämligen
Gällande författningsbestämmelser in. m., s. 7—9.
Aktuella spörsmål rörande ändring i beskattningen av motorfordonstrafiken,
s. 10—11.
Kostnaderna för vägväsendet under budgetåret 1952/53; storleken av automobilskattemedlen
nämnda budgetår, s. 11—12.
Framställning från Svenska vägföreningen m. fl. om eventuella ändringar
i beskattningen av motorfordonstrafiken, s. 12—13.
Utredningsmannens promemoria, s. 13—17.
Remissyttrandena över promemorian, s. 17—-23.
Till stöd för de i propositionen framlagda förslagen har departementschefen
anfört följande.
»Såsom framgår av den föregående redogörelsen komma enligt nu gällande
författningsbestämmelser följande slag av särskilda skatter att under budgetåret
1952/53 uttagas av motorfordonstrafiken, nämligen
1) fordonsskatt enligt 1922 års förordning om automobilskatt, vilken forr
donsskatt utgår med belopp, som förut omnämnts;
2) drivmedelsskatter, av vilka skatten å bensin utgör 25 öre för liter och
skatten på brännoljor uppgår till 20 öre för liter; samt
3) tillverknings- och importskatt, som avses i förordningen den 24 oktober
1951 (nr 660) och som utgår vid yrkesmässig tillverkning inom riket
för avsalu eller vid införsel till riket av personbilar, motorcyklar och sidvagnar
till motorcyklar med tio procent av fordonets beskattningsvärde.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
På sätt förut berörts pågår för närvarande en allmän utredning rörande
beskattningen av motorfordonstrafiken. Denna utredning hinner emellertid
icke slutföras så snart, att på denna utredning grundade förslag kunna
genomföras före utgången av budgetåret 1952/53.
I den proposition den 19 oktober 1951, nr 218, vari framlades förslag om
uttagandet av den tioprocentiga skatten vid tillverkning och import av personbilar
Och motorcyklar, uttalade jag bl. a. att det övervägdes att vid 1952
års riksdag föreslå en provisorisk höjning av den ordinarie automobilskatten,
och att en sådan höjning — som icke finge innefatta något föregripande
av de slutliga förslag för fordonsbeskattningens ordnande på längre sikt
som komme att framläggas genom den allmänna utredningen —- skulle i
huvudsak motsvara vad som kunde vara betingat av penningvärdets fall.
I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag erinrade jag om att
inkomsterna av automobilskattemedlen under budgetåret 1952/53 av riksräkenskapsverket
beräknats till 455 miljoner kronor och att de anslag för
vägväsendet m. m. som för samma budgetår skulle täckas av automobilskattemedel
uppginge till sammanlagt 504,7 miljoner kronor. I anslutning härtill
omnämndes i statsverkspropositionen, att jag hade för avsikt att senare i
särskild proposition göra hemställan om att — i avvaktan på resultatet av
den allmänna utredningen rörande beskattningen av motorfordonstrafiken
— ett provisoriskt förslag angående fordonsskatten skulle framläggas för
riksdagen. Vidare uttalade jag, att i avvaktan på det förslag angående motorfordonsbeskattningen,
som senare komme att föreläggas 1952 års riksdag,
beräknades inkomsterna av automobilskattemedlen preliminärt till ett med
50 miljoner kronor uppräknat belopp eller alltså till 505 miljoner kronor.
Sedan jag — för att erhålla ett underlag för bedömandet av frågan hur
en provisorisk höjning av fordonsskatten borde genomföras — anmodat den
utredningsman som handhar nyssnämnda allmänna utredning rörande beskattningen
av motorfordonstrafiken att utarbeta ett förslag i ämnet, har
utredningsmannen den 17 januari 1952 till mig överlämnat en promemoria
med förslag till vissa ändringar i beskattningen av motorfordon.
I fråga om innehållet i promemorian torde jag i huvudsak få hänvisa till
den föregående framställningen. Här må endast erinras om följande av
utredningsmannen anförda synpunkter, nämligen att det vid bedömandet
av penningvärdets förändringar syntes lämpligast att utnyttja socialstyrelsens
indextal för konsumtionspriser under åren 1938—1951, att då detta
indextal stigit från 105 (med indextalet 100 för år 1935) år 1938 till 215,3
för tidsperioden september—november 1951, borde vid en justering enbart
efter penningvärdesförändringarna de skattesatser vilka år 1938 fastställts
för olika slag av motorfordon höjas med något mer än 100 procent, att den
nu aktuella höjningen av fordonsbeskattningen borde göras något högre
för lastbilar och släpvagnar än för övriga slag av motorfordon och att vid
utformningen av de nya skattesatserna borde beaktas att inkomstökningen
genom skattehöjningen borde uppgå till omkring 50 miljoner kronor. I enlighet
härmed har i promemorian föreslagits de skattesatser som förut an
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
7
tytts och som återfinnas i en i det följande omnämnd tablå. I promemorian
har antagits att inkomstökningen under budgetåret 1952/53 på grund av
den föreslagna skärpningen i fordonsbeskattningen skulle uppgå till omkring
55 miljoner kronor.
Mot det i promemorian framlagda förslaget ha — såsom framgår av vad
förut anförts — olika invändningar framställts från vissa remissinstansers
sida. Dessa invändningar ha väsentligen gått ut på att om en ändring i beskattningen
nu måste vidtagas, borde ändringen ske genom en likformig
höjning av skattesatserna med utgångspunkt från gällande relation mellan
skattesatserna för olika fordonstyper. Vidare har invänts, att utredningsmannens
förslag innebure att motorfordonen belastades med ett extra skattebelopp
som komme att betydligt överstiga det belopp om 50 miljoner kronor
som erfordrades för att täcka anslagen för vägväsendet.
För egen del anser jag något hinder icke i och för sig böra möta att —
ehuru den allmänna utredningen rörande beskattningen av motorfordonstrafiken
ännu icke är avslutad — i allt fall vidtaga en sådan höjning av skatten
på motorfordon, som är påkallad med hänsyn till rådande aktuella förhållanden.
I sitt remissyttrande har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erinrat om att
det förut berörda beloppet 504,7 miljoner kronor avsåge anslag på riksstaten
för budgetåret 1952/53 och icke kostnaderna under samma budgetår
utan kostnaderna under tiden den 1 juli 1952—den 31 december 1953, och
att då kostnaderna under budgetåret i statsverkspropositionen beräknats till
cirka 440 miljoner kronor — vilket belopp med mer än 50 miljoner kronor
understege nyssnämnda anslag — vore en ökning i beskattningen av motorfordon
icke erforderlig för att täcka vägväsendets utgifter under ifrågavarande
budgetår. Mot vad sålunda anförts kan emellertid göras den invändningen,
att anslagen till vägväsendet för därpå följande budgetåret uppenbarligen
icke komma — liksom ej heller i fortsättningen — att avse endast
ett halvt kalenderår. Med hänsyn härtill kan det icke anses motiverat att i
förevarande fall göra ett avsteg från den eljest gällande regeln för upprättandet
av riksstaten att däri upptagna anslag för löpande utgifter skola täckas
med under budgetåret inflytande inkomster. Anledning saknas därför att i
detta sammanhang utgå från ett lägre belopp än 504,7 miljoner kronor vid
fastställandet av de grunder efter vilka inkomsterna av automobilskattemedlen
skola beräknas.
Med dessa utgångspunkter och i överensstämmelse med mina förut återgivna
uttalanden i propositionen den 19 oktober 1951, nr 218, liksom i statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag förordar jag att skatten på
motorfordon från och med den 1 januari 1953 höjes i syfte att dels anpassa
skatten efter de inträdda förändringarna i penningvärdet dels ock tillföra
statsverket en ökning av automobilskattemedlen med 50 miljoner kronor
för budgetåret 1952/53 eller alltså med skillnaden mellan de i statsverkspropositionen
upptagna anslag, som skola avräknas mot automobilskattemedlen,
och de beräknade inkomsterna av automobilskattemedlen.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Vad angår det sätt, på vilket skatten på motorfordon bör anpassas efter
de inträdda förändringarna i penningvärdet torde den av utredningsmannen
förordade metoden — som innebär en jämförelse mellan socialstyrelsens index
för konsumtionspriser för år 1938 respektive för tiden september—november
1951 — giva ett resultat som i stort sett kan anses riktigt. Vad som
bör eftersträvas i förevarande fall är ju uppenbarligen endast en ungefärlig
anpassning efter penningvärdesförändringen. Med hänsyn härtill saknar det
praktisk betydelse om såsom jämförelsetal — vid sidan av 1938 års indextal
— väljes det av utredningsmannen föreslagna indextalet 215,3 eller de
numera kända indextalen 207,6 för hela kalenderåret 1951, 214,o för senare
halvåret eller 217,3 för december månad samma år. Jag ansluter mig sålunda
i princip till utredningsmannens förslag om en höjning av skatten på motorfordon
med utgångspunkt från de år 1938 fastställda skattesatserna och
att höjningen sker med omkring 100 procent av sagda skattesatser i den utsträckning
detta är erforderligt för att uppnå den förut omnämnda inkomstsumman
om 50 miljoner kronor.
Det av utredningsmannen framlagda förslaget om en något större höjning
av fordonsskatten för lastbilar och släpvagnar än för övriga slag av
motorfordon har föranlett kritik särskilt från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sida samt från de i ärendet hörda enskilda organisationerna på bilismens
område. Dessa remissinstanser ha understrukit att i avvaktan på den
allmänna utredningen rörande beskattningen av motorfordonstrafiken borde
skattehöjningen ske med samma procenttal för alla kategorier av motorfordon.
I förevarande hänseende vill jag för egen del hänvisa till vad jag i direktiven
för nyssnämnda utredning anfört därom, att de principer, efter vilka
den nuvarande fordonsskatten fördelats, fastställts på en tid då sammansättningen
av fordonsbeståndet varit en annan än nu och att — då vid bedömningen
av vägväsendets framtida medelsbehov de tyngre fordonens krav
på vägnätet utgjorde en faktor av större betydelse än vad man tidigare räknat
med — det funnes anledning ifrågasätta att de tyngre fordonen borde
bära en större del av de vägkostnader som skulle gäldas av motorfordonstrafiken
än som för närvarande vore fallet. I enlighet med den mening, som
jag uttalat i berörda direktiv och som jag alltjämt vidhåller, anser jag mig
kunna godtaga utredningsmannens argumentering i den mån denna går
ut på att skatten på framför allt tyngre lastbilar och släpvagnar bör ökas
förhållandevis mera än skatten på personbilar. En motsvarande ökning torde
böra vidtagas även med avseende å omnibussar.
Beträffande den närmare utformningen av skatteökningen torde i frågans
nuvarande läge böra eftersträvas att skatten icke höjes i större omfattning
än som är nödvändigt för att täcka anslagen för vägväsendet under nästkommande
budgetår. Det synes med ett strängt iakttagande av denna synpunkt
vara möjligt att göra höjningarna något mindre än vad utredningsmannen
förordat. Å andra sidan ha verkställda undersökningar visat, att
ett genomförande av det utav organisationerna framlagda förslaget icke
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
9
skulle tillföra statsverket ökade intäkter av automobilskattemedel till högre
belopp än 47 å 48 miljoner kronor.
Med beaktande av det nu anförda tillstyrker jag att skattesatserna för
olika slag av motorfordon — med undantag för släpvagnar — fastställas
att för tiden från och med den 1 januari 1953 utgå efter följande grunder:
För personbilar, lastbilar och omnibussar utgår en grundavgift, som — i
överensstämmelse med vad organisationerna förordat — fastställes till 100
kronor per fordon i stället för det av utredningsmannen föreslagna belöppet
om 90 kronor per fordon. Därutöver utgår en tilläggsavgift för nu nämnda
slag av motorfordon. Denna tilläggsavgift utgår för varje påbörjat tal av
100 kilogram av fordonets tjänstevikt med avdrag för 900 kilogram samt
bestämmes till 28 kronor för personbilar, 37 kronor för lastbilar och 33 kronor
för omnibussar. För automobil med ringar av annat ämne än mjuk
kautschuk bestämmes skatten till 100 kronor för varje påbörjat tal av 100
kilogram av automobilens tjänstevikt. För motorcyklar utgår skatten med
de av utredningsmannen föreslagna beloppen om respektive 30, 40 och 60
kronor.
I fråga om beskattningen av släpvagnar har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhållit bl. a., att vissa svårigheter skulle uppkomma för statens
bilinspektion att fastställa totalvikten på 100 kilogram när för alla kategorier
av släpvagnar. Med hänsyn härtill torde skatteskalan såvitt angår
släpvagnar — åtminstone tills vidare — böra göras mera schematisk än vad
utredningsmannen föreslagit. I enlighet härmed och då det är tydligt, att
släpvagnar hittills blivit förhållandevis lägre beskattade än andra slag av
motorfordon, tillstyrker jag att skatten för släpvagnar fastställes att för tiden
från och med den 1 januari 1953 utgå med följande belopp, nämligen
med 80 kronor om totalvikten understiger 1 000 kilogram, 160 kronor om
totalvikten uppgår till 1 000 men ej 1 500 kilogram, 240 kronor om totalvikten
uppgår till 1 500 men ej 2 000 kilogram, 320 kronor om totalvikten
uppgår till 2 000 men ej 3 000 kilogram, 400 kronor om totalvikten uppgår
till 3 000 men icke 5 000 kilogram, 480 kronor om totalvikten uppgår till
5 000 men icke 8 000 kilogram samt 560 kronor om totalvikten uppgår till
8 000 kilogram.
Enligt inom departementet verkställda beräkningar skulle, vid bifall till
de utav mig föreslagna skattesatserna, ökningen av automobilskattemedlen
under nästkommande budgetår uppgå till omkring 52 miljoner kronor.
I följande tablå äro sammanställda — förutom de skattesatser som gällt
under åren 1939—1945 respektive gälla från och med år 1946 — utredningsmannens
och organisationernas förslag ävensom det av mig förordade departementsförslaget:
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
Skattesatserna1
Fordon
År 194fi Utrednings-
Organisa-
Departe-
1939-45
0. ff.
mannens
förslag
tionernas
förslag
ments-
förslaget
Personbilar........
50 + 14
70 + 20
90 + 30
100 + 28
100 + 28
Lastbilar...........
50+18
70 + 25
90 + 40
100 + 35
100 + 37
Omnibussar.......
Släpvagnar
50+16
70 + 22
90 + 35
100 + 31
100 + 33
Totalvikt:
< 1 000 kg........
40
56
90 kr samt
78
80
1 000-1499 kg....
80
112
därutöver 10
156
160
1 500—1 999 » ....
120
168
kr. för varje
234
240
2 000—2 999 » ....
140
196
100 kg av släp-
273
320
3000—4 999 » ....
160
224
vagnens total-
312
400
5 000—7 999 » ....
160
224
vikt minskad
312
480
8 000 kg eller högre
Motorcyklar
160
224
med 500 kg
312
560
a) 2-hjulig lätt m.c.
b) 2-hjulig tung m.c.
15
21
30
29
30
utan sidovagn ..
c) 2-hjulig m.c. med
20
28
40
39
40
sidovagn och 3- hjulig m.c......
30
42
60
58
60
Såsom förut berörts har vid utredningsmannens promemoria fogats förslag
till — förutom ändringar i 1922 års förordning om automobilskatt —
upphävande av förordningen den 30 november 1945 (nr 736) angående visst
undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt. Jag tillstyrker att 1945 års förordning, som tillkom i
anledning av då rådande knapphet på lastbilsringar och som numera är utan
praktisk betydelse, upphäves.»
Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:444 och 11:549 har inledningsvis
erinrats om de å motorismen nu utgående skatterna samt om motionärernas
avvisande inställning till såväl den tillfälliga automobilskatten
som varuskatten på personbilar. Därefter ha motionärerna anfört i huvudsak
följande. Som motiv för den nu föreslagna höjningen av fordonsskatten
hade departementschefen anfört, att vägväsendet under nästa budgetår
skulle behöva ytterligare 50 milj. kronor. Bristen skulle ha uppstått på
grund av en ändring i redovisningsperioden för vägbudgeten och vore sålunda
av tillfällig karaktär. Under sådana förhållanden och med tanke på att
bilismen redan skattelagts utan att medlen tillförts vägväsendet låge det 1
1 Den första siffran rörande skatten på personbilar, lastbilar och omnibussar angiver grundavgiften
per fordon och den andra siffran tilläggsavgiften för varje 100 kg av fordonets tjänstevikt
minskad med 900 kg.
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
nära till hands att söka täckning av utgiftsökningen hos de redan influtna
medlen. Det förtjänade i detta sammanhang anföras vad statsutskottet i sitt
utlåtande nr 6 uttalat angående automobilskattemedlens specialbudget. Därav
framginge att 255,7 milj. kronor inbetalats genom bilskatter, som icke använts
för vägväsendet. Det syntes motionärerna som statsutskottets uttalande
jämväl ägde tillämpning på det ökade medelsbehov, som skulle föreligga
enligt förevarande proposition. Enligt motionärernas uppfattning borde dessa
medel kunna användas för det i propositionen angivna syftet och propositionen
sålunda avslås.
Vidare borde framhållas att enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beräkningar
inkomsterna för budgetåret 1952/53 av drivmedelsskatten skulle
bli 360 milj. kronor i stället för 325, d. v. s. 35 milj. kronor mer än vad departementschefen
upptagit. Inkomsterna av fordonsskatten hade väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen beräknat till 140 milj. kronor, medan departementschefen
upptagit dem till 130 milj. kronor. Här förelåge en skillnad på
10 milj. kronor. Enligt styrelsen skulle sålunda dessa inkomster bli 45 milj.
kronor högre än departementschefens uppgift. Då tveksamhet sålunda kunde
råda om riktigheten av den påstådda bristen borde även av det skälet
riksdagen ställa sig avvisande mot tanken att nu provisoriskt höja fordonsskatten.
En annan omständighet av betydelse vore, att för ett år sedan en särskild
utredningsman tillsatts för att göra en översyn av bilbeskattningen och framlägga
förslag till mera definitiv ordning. Med hänsyn till det ovan anförda
rörande de för vägväsendet tillgängliga medlen syntes man utan olägenhet
kunna avvakta denna utrednings slutförande.
Till stöd för de i de likalydande motionerna I: 445 och II: 551
framställda yrkandena har anförts bl. a. följande. Enligt tidigare av riksdagen
fattat principbeslut skulle automobilskattemedlen endast användas för
vissa särskilt fastställda ändamål, av vilka anslagen till vägväsendet utgjorde
den avgjort största delen. En höjning av beskattningen av motorfordon
kunde således endast motiveras med att de disponibla medlen icke täckte de
för dessa ändamål föreslagna utgifterna. Att det inträtt en penningvärdeförsämring
kunde däremot icke i och för sig tagas till intäkt för en skattehöjning.
I det för nästa budgetår föreslagna anslaget, 505 milj. kronor, som skulle
avräknas mot automobilskattemedlen, inginge bl. a. anslag å ca 60 milj. kronor,
vilka avsåge andra kalenderhalvåret 1953. De bilskattemedel, som med
oförändrade skattesatser beräknades inflyta under nästkommande budgetår,
uppginge till 455 milj. kronor. Lades härtill de bilskattemedel, som komme
att inflyta under tiden 1 juli—31 december 1953, komme full täckning
att erhållas även utan någon skattehöjning.
I statsverkspropositionen beräknades inkomsterna av den tillfälliga varuskatten
(bilskatten) under budgetåret 1952/53 uppgå till 70 milj. kronor. I
enlighet med det tidigare åberopade principbeslutet borde enligt motionä
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
rernas mening även denna skatt användas för vägändamål. Detta syntes i
förevarande sammanhang desto mer befogat, som den tillkommit för att öka
budgetöverskottet, vilket avsåges skola användas för att delvis täcka den
statliga investeringsverksamheten. Det syntes då rimligt, att denna inkomst
komme väginvesteringarna till godo.
Motionärerna ansåge det ej heller motiverat att nu höja ifrågavarande
skattesatser till en nivå, som motsvarade anslag, vilka delvis omfattade 1 1/2
budgetår. Den tillfälliga merutgift, som härigenom uppkomme, borde icke
tagas till utgångspunkt för en höjning, vars berättigande icke i övrigt påvisats.
Motionärerna ville även erinra om att å budgetutjämningsfonden funnes
tillgängliga per den 30 juni 1951 icke mindre än 255,7 milj. kronor, vilka
medel tillförts fonden såsom överskott på automobilskattemedlens specialbudget
och sålunda avsatts för vägändamål.
Slutligen ville motionärerna erinra om att en omfattande utredning på
detta område inom en snar framtid kunde väntas framlägga sina resultat.
Det förefölle rimligt, att riksdagen avvaktade detta resultat.
I motionen 11:534 har framhållits bl. a. att en höjning av bilskatten
bidroge till en ytterligare försämring av kronvärdet, såsom de flesta
prisstegringar av s. k. konsekvenskaraktär. Den ledde till en ny fördyring av
frakterna, ökade utgifter för dem som måste använda sig av bussar och
droskbilar samt naturligtvis också för ägarna av bilar, bussar och andra motorfordon.
Vad frågan om en balans mellan vägutgifter och skattemedel därför beträffade,
funnes inte hållbara skäl att just nu lansera denna princip. Staten
hade både under och efter kriget tagit in skattemedel för vägväsendet, som
inte alls tagits i anspråk därför. Det handlade härvidlag om mycket stora
belopp jämfört med de omkring femtio milj. kronor som de föreslagna skattehöjningarna
skulle ge. överbalanseringen liksom möjligheten att hårdare
beskatta konjunkturvinsterna representerade många gånger om den summa
som nu äskades.
I motionen 11:550 har anförts i huvudsak följande. Fordonsskattens
nuvarande utformning med en stigande skatteskala allt efter bilens
tjänstevikt medförde att fordonsskatten på de vanligen förekommande personbilarna
av amerikansk tillverkning bleve rätt kännbar. För den som
förvärvade bilen som ny och väl som regel hade en ekonomi därefter kunde
detta kanske ej betyda så mycket. Icke så för den person, som förvärvade
vagnen i andra hand; där spelade vagnens fordonsskatt större roll. Förstahandsköparen
i goda ekonomiska förhållanden behölle dock i regel ej bilen
mer än några år, för att sedan byta ut den emot en ny årsmodell. Personbilarna,
det här gällde, vore i regel kvalitetsmärken och såsom sådana slitstarka,
men på grund av den höga vagnsskatten vore de ej begärliga i andra
hand och ännu mindre i tredje eller fjärde köpares hand. Sådana bilar blevo
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
13
därför alltför tidigt nedskrotade, vilket torde vara en nationalekonomisk förlust,
eller också bleve de ombyggda till s. k. epatraktorer och befriades från
fordonsskatten.
För många sistahandsbilägare — ofta sådana som på grund av isolering
mycket väl skulle behöva en personbil —- bleve det endast fråga om några
100 mils körning per år. Den högre drivmedelsåtgången för en tyngre vagn
spelade därvid ej så stor roll — körmilen kunde anpassas därefter — som
just fordonsskatten. För jordbrukare skulle en tyngre kraftigare personbil
ofta lämpa sig bättre, då man med den kunde utföra mindre transporter
och även vid behov koppla en släpvagn.
I vissa andra länder tillämpades en fallande fordonsskatt beroende på
huru många år bilen varit registrerad. Sålunda tillämpades i Norge en reducering
av den ursprungliga fordonsskatten med 10 % för varje år bilen varit
registrerad ned till 90 %, dock lägst 50 kronor per år och bil. Ett sådant
system medförde givetvis ökat arbete för uppbördsmyndigheterna, men det
förhållandet torde icke avskräcka från en åtgärd som vore både ur social och
nationalekonomisk synpunkt försvarlig. Reduceringen av vagnsskatten skulle
ock kunna bliva föremål för en engångsåtgärd, så att t. ex. när bilen varit
registrerad i 10 år skulle den ursprungliga skatten reduceras med 50 %.
Detta vore dock en avvägningsfråga, beroende på vilken ursprungliga fordonsskatt
som tillämpades.
Den kommande fordonsskattens storlek torde även motivera att densamma
fördelades på tvenne årsuppbörder. Det vore ingalunda lätt för en person
i mindre goda ekonomiska omständigheter att på en gång komma ut med hela
vagnsskatten för året, vilken, då det gällde en lastbilsägare, kunde röra sig
om ett par tusen kronor. Systemet med tvenne årsuppbörder hade ock redan
tillämpats såsom fallet var med den s. k. dubbla fordonsskatten. Om möjligt
skulle en sådan omläggning göras så, att skatten erlades dels för tiden
1 april—30 september och dels för tiden 1 oktober—31 mars. Därigenom
skulle ock tillfälle kunna beredas den, som brukade sin bil för endera halvåret,
att endast behöva erlägga det halvårets skatt. Vederbörande, som ville
begagna sig av en sådan förmån, skulle ha att i god tid meddela detta till
vederbörande uppbördsmyndighet, varigenom arbetet med utsändandet av
postförskott å nästa halvårsskatt undvekes. Det kunde genmälas att möjlighet
redan nu funnes att slippa erlägga fordonsskatt för mer än den tid
bilen brukades genom att begära restitution å arlagda skatt, men detta förfaringssätt
torde dock vara mera arbetskrävande för uppbördsmyndigheten.
Till utskottet ha Bilverkstädernas riksförbund, Kungl. automobil klubben,
KAK.s landsförbund, Motorförarnas belnykterhetsförbund, Motormännens
riksförbund, Sveriges automobilhandlareförbund, Sveriges automobilimportörförbund,
Sveriges automobilindustriförening, Sveriges trafikbilägares riksorganisation
och Svenska vågföreningen ingivit en gemensam, den 21 april
1952 dagtccknad skrift i ärendet, vari organisationerna i huvudsak hänfört
sig till de synpunkter de vid ärendets tidigare behandling anfört. Därvid
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
ha organisationerna särskilt uppehållit sig vid det av dem framförda alternativet
att samtliga fordonsskatter skulle höjas med 39 procent. I avsikt att
kontrollera förslagets bärighet hade organisationerna utfört en detaljerad
beräkning av de under budgetåret 1952/53 inflytande fordonsskattemedlen.
Denna beräkning grundade sig på senaste kända uppgifter rörande fordonsbeståndets
fördelning på tjänsteviktklasser den 30 juni 1951. På denna fördelning
hade applicerats dels de nu gällande skattesatserna, dels de av utredningsmannen,
finansdepartementet resp. organisationerna föreslagna
skattesatserna. För att få en uppfattning om motsvarande belopp per den 1
januari 1953 måste vissa beräkningar rörande fordonsbeståndets ökning under
tiden 30/6 1951—1/1 1953 verkställas. För att komma fram till totalbeloppet
fordonsskattemedel under budgetåret 1952/53 måste hänsyn slutligen
också tagas till den fordonsskatt, som erlades av fordon nyinregistrerade
dels under senare halvåret 1952, dels under förra halvåret 1953.
I anslutning till dessa beräkningar ha organisationerna framhållit, att den
i propositionen redovisade beräkningen av fordonsskattemedlens ökning under
budgetåret 1952/53 vid ett genomförande av organisationernas skatteförslag
d. v. s. 47 å 48 miljoner kronor uppenbarligen vore för låg och borde
rätteligen vara 51,9 miljoner kronor. Skillnaden syntes bero på att departementet
icke räknat med att skattehöjningen även träffade motorfordon inregistrerade
under första hälften av 1953, att de militära fordonen icke
medtagits i beräkningen samt slutligen på att departementets uppskattning
av fordonsbeståndets ökning under tiden 3% 1951—Vi 1953 vore lägre än
vad riksräkenskapsverkets i statsverkspropositionen redovisade beräkningar
gåve underlag för.
Organisationerna hade velat tämligen noggrant redovisa dessa beräkningar
mot bakgrunden av departementschefens på flera ställen i propositionen uttalade
åsikt, att fordonsskatterna icke borde höjas mer än vad som fordrades
för att täcka skillnaderna mellan anslagen till vägväsendet och de beräknade
intäkterna av den nuvarande automobilbeskattningen. Organisationernas
förslag uppfyllde det sålunda uppställda kravet under det att utredningsmannens
och departementets förslag innebure 16 respektive 26 % överskridande
av det angivna behovet.
Sammanfattningsvis ha organisationerna hemställt, att utskottet — i den
mån en höjning av nuvarande skattesatser ansåges erforderlig — måtte taga
under övervägande att organisationernas förslag lades till grund för en
ifrågasatt provisorisk ändring av automobilbeskattningen, att utskottet måtte
föreslå riksdagen att ett eventuellt överskott å automobilskattemedel, stort
eller litet, under budgetåret 1952/53 skulle tillföras budgetutjämningsfonden
och redovisas under rubriken automobilskattemedel för att tagas i anspråk
under kommande budgetår samt att utskottet beträffande principen för uttagandet
av automobilskattemedel måtte föreslå riksdagen, att uteslutande
den principen måtte komma till användning att automobilbeskattningen borde
vara så anpassad, att motorfordonstrafiken svarade för sin rättmätiga andel
av vägkostnaderna.
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
15
Utskottet. I förevarande proposition föreslås att de i 5 § förordningen den
2 juni 1922 om automobilskatt upptagna skattesatserna skola höjas från
och med den 1 januari 1953. Omfattningen av höjningen framgår av ovan
intaget författningsförslag ävensom av den i redogörelsen för propositionens
huvudsakliga innehåll återgivna tabellen, vilken jämväl upptager de skattesatser,
som gällt under åren 1939—1945, samt de nu gällande skattesatserna.
Syftet med den föreslagna höjningen är att dels anpassa beskattningen av
motorfordonstrafiken efter de inträdda förändringarna i penningvärdet och
dels utjämna skillnaden i budgeten för budgetåret 1952/53 mellan å ena
sidan de i statsverkspropositionen upptagna anslag, som skola avräknas
mot automobilskattemedlen, sammanlagt 504,7 miljoner kronor, och å andra
sidan de beräknade inkomsterna av automobilskattemedlen, 455 miljoner
kronor, eller alltså omkring 50 miljoner kronor.
I utlåtande nr 6 har innevarande års statsutskott för budgetåret 1952/53
föreslagit ett totalt anslagsbelopp att avräknas mot automobilskattemedlen
av 505 miljoner kronor, därvid utskottet förordat en mindre höjning av vissa
i statsverkspropositionen föreslagna anslag. Vad utskottet föreslagit har av
riksdagen godkänts med undantag av en i förevarande sammanhang betydelselös
anslagshöjning om 0,i miljon kronor, varom kamrarna stannat i
olika beslut. Det sålunda för budgetåret 1952/53 anvisade anslagsbeloppet
avses delvis skola täcka medelsbehovet icke blott för nämnda budgetår utan
även för andra halvåret 1953, vilket sammanhänger med att man i fråga om
vissa anslag för de statliga väginvesteringarna övergått till beräkning för kalenderår.
Vad angår inkomsterna av automobilskattemedlen under budgetåret 1952/
53 har riksräkenskapsverket beräknat dessa till 455 miljoner kronor, därav
130 miljoner kronor av fordonsskatten och 325 miljoner kronor av bensinskatten.
I anslutning till dessa beräkningar och i avvaktan på det förslag
angående fordonsskatten, som koinme att föreläggas 1952 års riksdag, föreslogs
i statsverkspropositionen att inkomsttiteln för nämnda skatt preliminärt
uppräknades med 50 miljoner kronor till 505 miljoner kronor.
I ett flertal motioner har yrkats avslag å förevarande proposition. Sådant
yrkande har framställts i de likalydande motionerna 1:444 (av herr Ohlon
m. fl.) och II: 549 (av herr Ohlin m. fl.), i de likalydande motionerna I: 445
(av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 551 (av herr Hjalmarson in. fl.) samt i motionen
II: 534 (av herr Hagberg i Luleå m. fl.).
I motionerna I: 445 och II: 551 har anförts att någon höjning av fordonsskatten
icke vore erforderlig om den del av anslagssumman, som beräknats
för utgifter under andra halvåret 1953, täcktes med under motsvarande tid
inflytande automobilskattemedel. Med anledning härav vill utskottet hänvisa
till att departementschefen i förevarande proposition utförligt bemött
denna uppfattning samt ait riksdagen med godkännande i denna del av
statsutskottets förenämnda utlåtande nr G anslutit sig till utskottets däri
gjorda uttalande, att ett förfaringssätt av den i motionerna angivna innebörden
icke är möjligt enligt på förevarande område tillämpade principer.
Såsom skäl för avslag å propositionen har i motionerna I: 444 och II: 549
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
framhållits möjligheten att ianspråktaga medel å budgetutjämningsfonden,
där per den 30 juni 1951 funnes bokförd en behållning av icke mindre än
255,7 miljoner kronor, utgörande medel som tillförts fonden såsom överskott
på automobilskattemedlens specialbudget. Liknande synpunkt har framförts
i motionerna 1:445 och II: 551. En förutsättning för en sådan medelsdisposition
är uppenbarligen, att skillnaden mellan de anslag som skola avräknas
mot automobilskattemedlen och de beräknade inkomsterna av dessa medel
vid oförändrade skattesatser skall utjämnas genom ianspråktagande av budgetöverskottet.
Utskottet finner ett sådant förfaringssätt i nuvarande statsfinansiella
läge icke vara godtagbart. Därav följer också att utskottet — som
i och för sig icke har att taga ställning till frågan hur inflytande skattemedel
skola disponeras — icke kan ansluta sig till det i motionerna I: 445 och II: 551
på samma förutsättning grundade yrkandet att inkomsterna av den vid
1951 års höstriksdag beslutade tioprocentiga skatten på nvtillverkade och
importerade personbilar och motorcyklar skola användas för att täcka kostnaderna
för vägväsendet. I motionen II: 534 har som skäl för avslagsyrkandet
hänvisats bl. a. till överbalanseringen av budgeten samt till möjligheten
att hårdare beskatta konjunkturvinsterna. Utskottet kan icke finna att den
i motionen anvisade vägen innebär en godtagbar lösning för finansiering av
kostnaderna för vägväsendet.
I motionerna 1:444 och 11:549 samt 1:445 och 11:551 har mot förslaget
att nu höja fordonsskatten vidare invänts att man borde avvakta resultatet
av den pågående utredningen rörande beskattningen av motorfordonstrafiken.
Denna utredning, som utarbetat det förslag som med vissa modifikationer
lagts till grund för propositionsförslaget, kan enligt utskottets mening
icke utgöra hinder för genomförandet av en med hänsyn till vägväsendets
aktuella behov erforderlig provisorisk höjning av fordonsskatten i huvudsak
motsvarande förändringen i penningvärdet.
I enlighet med den allmänna uppfattning, varåt utskottet OA*an givit uttryck,
samt i anslutning till de synpunkter departementschefen anfört tillstyrker
utskottet att fordonsskatten provisoriskt höjes. Utskottet avstyrker
alltså de yrkanden om avslag å förevarande proposition, som framförts i de
likalydande motionerna I: 444 och II: 549, de likalydande motionerna I: 445
och II: 551 samt motionen II: 534.
Till grund för förslaget om storleken av fordonsskattens höjning har
lagts en jämförelse mellan socialstyrelsens index för konsumtionspriser för
år 1938 — då grunderna för fordonsskattens utgörande senast fastställdes
— respektive för tiden september—november 1951. Med hänsyn till förändringen
i detta index bygger förslaget i princip på en höjning av 1938 års
skattesatser med omkring 100 procent. På sätt framgår av den ovan lämnade
redogörelsen för propositionens huvudsakliga innehåll har emellertid
skatten på framför allt tyngre lastbilar och släpvagnar samt på omnibussar
ökats förhållandevis mera än skatten på personbilar. Som skäl härför har i
propositionen hänvisats till vad i direktiven för utredningen rörande beskattningen
av motorfordonstrafiken anförts därom, att de principer, efter
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
17
vilka den nuvarande fordonsskatten fördelats, fastställts på en tid då sammansättningen
av fordonsbeståndet varit en annan än nu och att •— då vid
bedömningen av vägväsendets framtida medelsbehov de tyngre fordonens
krav på vägnätet utgjorde en faktor av större betydelse än vad man tidigare
räknat med — det funnes anledning ifrågasätta att de tyngre fordonen borde
bära en större del av de vägkostnader som skulle gäldas av motorfordonstrafiken
än som för närvarande vore fallet.
I den till utskottet ingivna skriften ha organisationerna hemställt, att organisationernas
förslag — innebärande en för alla kategorier fordon lika
procentuell höjning av skatten •— skulle läggas till grund för en provisorisk
ändring i fordonsbeskattningen. Som skäl härför har särskilt åberopats, att
en skattehöjning i enlighet med detta förslag beräknades inbringa icke såsom
i propositionen gjorts gällande 47 ä 48 miljoner kronor utan 51,9 miljoner
kronor, vilket belopp vore fullt tillräckligt i betraktande av det i propositionen
gjorda uttalandet att skatten icke borde höjas i större omfattning än
som vore nödvändigt för att täcka anslagen för vägväsendet. Med anledning
härav vill utskottet framhålla, att skattesatsernas avvägning i propositionsförslaget
betecknar ett mellanläge i förhållande till utredningsmannens
förslag å ena sidan och organisationernas å den andra samt att organisationernas
synpunkter alltså i viss utsträckning beaktats vid förslagets framläggande.
Utskottet kan för sin del icke finna någon berättigad erinran mot att
fordonsskatten i princip anpassas till penningvärdesförändringen, vilket av
utskottet icke uppfattas så att man därigenom på fordonbeskattningens
område kan sägas ha infört någon princip om indexreglering av fordonsskatten.
Ej heller har utskottet funnit anledning till erinran mot att vissa
tyngre fordon på sätt skett i propositionsförslaget fått vidkännas en proportionsvis
något högre skattebelastning än övriga fordon.
Vad angår beräkningarna av den inkomstökning den föreslagna skattehöjningen
kan komma att tillföra statsverket är skillnaden i departementschefens
och organisationernas uppskattning i förhållande till inkomstökningens
totala belopp så relativt obetydlig att den icke kan tillmätas avgörande
betydelse, särskilt som kalkylen i viss utsträckning måste baseras på
en uppskattning av fordonsbeståndets tillväxt. Med utgångspunkt från att
de genom skatteökningen inflytande medlen under alla förhållanden komma
att användas för vägväsendets behov, vilkas tillgodoseende för närvarande
framstår som angeläget, kan utskottet icke finna att fog finnes för
invändning mot propositionsförslaget i den mån detsamma går ut på att intäktsöverskottet
vid genomförande av förslaget kan visa sig komma att något
överstiga de gjorda beräkningarna. Med vad utskottet ovan anfört torde
den av organisationerna till utskottet ingivna skriften få anses besvarad.
I motionen II: 550 (av herr Rosén m. fl.) har hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående frågan om reducering
av automobilskatten i förhållande till det antal år fordonet varit registrerat
samt frågan om uppbördens fördelning på två terminer. Med anledning härav
vill utskottet framhålla, att utredningsmannen i sin promemoria ansett
2 Bihang till riksdagens protokoll 7 siiml. .Yr 7.5.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
att någon uppdelning av fordonsskatten på två uppbördsterminer icke borde
ifrågakomma med hänsyn framför allt till de komplikationer, som kunde
uppstå då ett fordon bytte ägare mellan uppbördsterminerna. Det må även
erinras om att spörsmålet var föremål för uppmärksamhet i samband med
prövningen av fordonsbeskattningens utformning år 1938. Utskottet kan
nu icke taga ställning till hur de i motionen berörda frågorna skola lösas
vid fordonsbeskattningens blivande utformning men utgår ifrån att de
komma att övervägas i samband med den pågående utredningen rörande
beskattningen av motorfordonstrafiken. Vid sådant förhållande föreligger
ej anledning att tillstyrka skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.
I propositionen har vidare framlagts förslag om upphävande av förordningen
den 30 november 1945 angående visst undantag från bestämmelserna
i 5 § automobilskatteförordningen. Förslaget föranleder ej erinran från utskottets
sida.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 114, antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt; samt
2) förordning om upphävande av förordningen den 30
november 1945 (nr 736) angående visst undantag från bestämmelserna
i 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt;
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 444 av herr Ohlon in. fl.
och 11:549 av herr Ohlin in. fl.,
2) de likalydande motionerna 1:445 av herr Ewerlöf m.
fl. och 11:551 av herr Hjalmarson m. fl.,
3) motionen II: 534 av herr Hagberg i Luleå in. fl. samt
4) motionen II: 550 av herr Rosén m. fl.,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 maj 1952.
På bevillningsutskottets vägnar:
FILIP KRISTENSSON.
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
19
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Gustaf Elofsson, Petrén, Velander,
Ramberg, Niklasson, Wehtje*, Damström, Snygg* och Rune Johansson;
samt
från andra kammaren: herrar Ivristensson i Osby, Björklund, Orgård,
Persson i Svensköp, Sundström, Hagberg i Malmö*, Sjölin, Olofsson, Vigelsbo
och Kärrlander.
'' Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar Kristensson i Osby, Petrén, Velander, Wehtje, Persson i Svensköp,
Hagberg i Malmö och Sjölin, vilka ansett att utskottets yttrande och
hemställan bort ha följande lydelse:
»I förevarande---(= utskottet s. 15 rad 1 uppifrån—rad 11 nedifrån)
-—--i Luleå m. fl.).
Såsom ovan refererats, sammanhänger det ökade medelsbehovet till vägväsendet
för budgetåret 1952/53 med omläggningen av redovisningsperioden
för de statliga väginvesteringarna till kalenderår, varigenom även anslag
för andra halvåret 1953 skola täckas med de för nästa budgetår anvisade
medlen. Den »ökning» av medelsbehovet, som härigenom uppstått för
budgetåret 1952/53, är därför att anse som tillfällig och bör enligt utskottets
mening inte tagas till intäkt för en höjning av fordonsbeskattningen.
Utskottet delar således i detta stycke den i motionerna I: 444 och II: 549
samt 1:445 och 11:551 framförda uppfattningen.
Utskottet vill vidare erinra om den av statsutskottet i dess utlåtande
nr 6 omförmälda behållningen per den 30 juni 1951 av 255,7 milj. kr. på
automobilskattemedlens specialbudget. Möjlighet finnes sålunda att ur förut
influtna, men icke för sitt av riksdagen angivna ändamål i anspråktagna
automobilskattemedel täcka den tillfälliga merutgift för vägväsendet,
som uppstått för budgetåret 1952/53 till följd av redovisningsperiodens
omläggning.
Såsom erinrats i de ovan berörda motionerna utgår för närvarande en
tillfällig varuskatt vid tillverkning och import av personbilar in. m., vilken
för nästa budgetår beräknas inbringa 70 milj. kr. Denna skatt skall
enligt riksdagens beslut icke användas för vägväsendet. Enligt utskottets
uppfattning böra dock även intäkterna av denna form av fordonsbeskattning
enligt av riksdagen tidigare fattade principbeslut tillföras automobilskattemedelsfonden
och således användas för vägväsendets behov. Utskottet
tillstyrker därför det i de likalydande motionerna 1:445 och 11:551
framställda yrkandet, att riksdagen måtte med upphävande av sitt vid
höstriksdagen 1951 fattade beslut besluta att inkomsterna av den tillfälliga
20 Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
skatten vid tillverkning och import av personbilar m. m. skola komma
vägväsendet till godo.
Enligt utskottets uppfattning finnes såsom av det föregående framgått
icke behov att för nästa budgetår höja fordonsskatten. Utskottet tillstyrker
sålunda bifall till det i de likalydande motionerna I: 444 och II: 549, I: 445
och II: 451 samt i motionen II: 534 framställda yrkandet att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 114, såvitt angår höjningen av
automobilskatten.
I motionen---(= utskottet s. 17 rad 5 nedifrån—s. 18 råd 14 uppifrån)
—--utskottets sida.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte
1. med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 114 antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
om upphävande av förordningen den 30 november 1945
(nr 736) angående visst undantag från bestämmelserna i
5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt;
2.
med bifall till de likalydande motionerna 1: 444 av
herr Ohlon m. fl. och II: 549 av herr Ohlin m. fl., de likalydande
motionerna I: 445 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 551
av herr Hjalmarson m. fl. samt motionen II: 534 av herr
Hagberg i Luleå m. fl. avslå det vid förevarande proposition
fogade förslaget till förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt;
3. med bifall till de likalydande motionerna 1:445 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 551 av herr Hjalmarson m. fl. —
med upphävande av tidigare fattat beslut — besluta att inkomsterna
av skatten vid tillverkning och import av personbilar
m. m. skola komma vägväsendet till godo; samt
B) att riksdagen måtte lämna motionen 11:550 av herr
Rosén m. fl. utan åtgärd.»
527439
Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:236 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 23 oktober 1908 a1 i texten