Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 juni 1951
1952-05-06 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1952:46, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 juni 1951
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
1
Nr 46.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 1 juni 1951 (nr 374) om
skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen), jämte
i ämnet väckta motioner.
I en den 14 mars 1952 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 162, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1 juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordningen).
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anmärkas följande.
I propositionen föreslås ändringar i elskatteförordningen, varigenom
skatteplikten begränsas till kraft, som förbrukas i industriell rörelse med en
årsförbrukning av mer än 40 000 kilowattimmar.
Ovannämnda författningsförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 1 juni 1951 (nr 374)
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen).
Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ elskatteförordningen den 1 juni
1951 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Den som inom riket för användning i industriell rörelse förbrukar mer än
40 000 kilowattimmar elektrisk kraft för driftställe under helt beskattningsår
skall för förbrukningen till staten erlägga särskild skatt (elskatt) i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning. Härvid skall kraft, som
icke yrkesmässigt distribueras av skattskyldig förbrukare, anses vara förbrukad
i dennes rörelse.
Med beskattningsår förstås i denna förordning tiden 1 juli—30 juni.
Där under löpande beskattningsår icke kan avgöras, huruvida förbrukning,
som i första stycket avses, kommer att överskjuta 40 000 kilowattimmar,
skall förbrukaren erlägga preliminär elskatt med belopp motsvarande
elskatt enligt denna förordning, därest förbrukningen under den närmast
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 46.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
före beskattningsåret tilländalupna tolvmånader sperioden överskjutit 40 000
kilowattimmar. Vad i denna förordning stadgas om elskatt skall i tillämpliga
delar gälla preliminär elskatt.
Visar sig vid utgången av beskattningsåret att förbrukningen icke överskjutit
40 000 kilowattimmar men har elskatt eller preliminär elskatt blivit
erlagd, skall snarast efter beskattningsårets utgång skatten restitueras.
Elskatt skall icke utgå för elektrisk kraft som
a) framställes och förbrukas inom Gotlands län, eller
b) nyttiggöres inom rörelse för produktion eller distribution av elektrisk
kraft.
"Vid tillämpningen — — •—-av kraften.
3 §•
Elskatt utgår med tio procent av kraftens beskattningsvärde.
Beskattningsvärde som---eller distributören.
Kungl. Maj :t eller---finnas påkallade.
4 §•
Skattskyldigheten inträder, då den elektriska kraften yrkesmässigt distribueras
till förbrukare, som icke samtidigt är producent eller yrkesmässig
distributör, (skattepliktig distribution) eller då den av producent eller yrkesmässig
distributör nyttjas i egen rörelse (skattepliktig egenförbrukning).
Vid skattepliktig distribution---yrkesmässig distributör.
Yrkesmässig distributör---It § stadgas.
Vid skattepliktig egenförbrukning---till statsverket.
Visar sig vid utgången av beskattningsåret att i industriell rörelse förbrukning
av elkraft, som i 1 § första stycket avses, överskjutit 40 000 kilowattimmar
och har icke elskatt eller preliminär elskatt blivit erlagd, skall å
förbrukningen belöpande elskatt inlevereras till statsverket i efterhand.
Denna förordning träder i kraft den 20 juni 1952.
Härvid skall iakttagas följande.
1. Äldre bestämmelser skola alltjämt tillämpas
i fråga om kraft, för vilken kraftavgift helt eller delvis utgår efter uppmätt
energiförbrukning: för tiden intill första avläsningen av energiförbrukning
efter denna förordnings ikraftträdande, samt
i fråga om annan kraft: för redovisningsperiod, som till någon del hänför
sig till tiden före denna förordnings ikraftträdande.
Första avläsningen efter denna förordnings ikraftträdande skall, där kontrollstyrelsen
ej annat medgiver, ske vid den tidpunkt, då avläsning enligt
de vid elskatteförordningens ikraftträdande tillämpade principerna skolat
ske.
2. För den, beträffande vilken skyldighet att erlägga elskatt upphör genom
bestämmelserna i denna förordning, skola i beskattningsvärdena för år
1952 inräknas fasta avgifter ävensom effektavgifter till den del de äro att
hänföra till tid för vilken skyldighet att erlägga elskatt förelegat.
För den, beträffande vilken elskatt jämlikt äldre bestämmelser utgår såsom
styckeskatt men på grund av bestämmelserna i denna förordning skall
utgå såsom värdeskatt, skola i beskattningsvärdena för den tid av år 1952,
då elskatten skall utgå som värdeskatt, inräknas fasta avgifter ävensom effektavgifter
till den del de äro att hänföra till nämnda tid.
Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
3
Till utskottets behandling ha hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 442 av herrar Wistrand och Petrén samt
11:582 av herrar Sjölin och Fagerholm, vari hemställts, »att riksdagen vid
sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 162 måtte — för den händelse
ej beslut fattas om elskatteförordningens upphävande -—- besluta att
s. k. processkraft, i huvudsak använd inom den elektrokemiska och elektrotermiska
industrien icke skall drabbas av skatt å elektrisk kraft enligt samma
förordning samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför nödvändig
författningstext»;
2) de likalydande motionerna I: 446 av herrar Weiland och Axel Andersson
samt II: 599 av herrar Rosén och Gustafson i Göteborg, vari hemställts,
»att riksdagen med avslag på proposition nr 162 angående ändringar i
elskatteförordningen måtte besluta att elskatt icke i något fall uttages efter
1 juli 1952»;
3) motionen 1:400 av herr Hesselbom, vari hemställts, »att riksdagen i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 162 måtte besluta att elskatt icke
skall utgå för elektrisk kraft, som nyttiggöres inom rörelse för produktion
och allmän distribution av gas (gasverk) eller inom rörelse för allmän
distribution av vatten (vattenledningsverk)»; ävensom
4) motionen II: 598 av herr Anderson i Sundsvall m. fl., vari — under
förutsättning att elskatteförordningen i sin helhet icke upphäves — hemställts
»att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 162 måtte besluta
den ändringen i Kungl. Maj :ts förslag, att den som inom riket för användning
i industriell rörelse förbrukar elektrisk kraft, skall vara skyldig
att erlägga elskatt för den del av förbrukningen, som överstiger 40 000 kWh
elektrisk kraft för driftställe under helt förbrukningsår».
Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen
a) de likalydande motionerna I: 295 av herr Eskilsson m. fl. samt II: 378
av herrar Birke och Edström, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
att kungl. förordningen den 1 juni 1951 om särskild skatt å elektrisk kraft
(elskatteförordningen) skall upphöra att gälla från och med den 1 juli 1952»;
ävensom
b) de likalydande motionerna I: 296 av herrar Bengtson och Bror Nilsson
samt II: 459 av herr Larsson i Luttra m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att elektrisk kraft, som förbrukas för uppvärmning, belysning
m. m. av kyrkor och andra gudstjänstlokaler, skall undantagas från
skatteplikt till elskatt».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:295, 1:296, 1:400, 11:582, 11:598 och
11:599.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.
I syfte att genom en ökning av statsinkomsterna finansiera vissa ofrånkomliga
statliga utgiftsbehov beslöt 1951 års riksdag vid sin vårsession, att
en särskild skatt å elektrisk kraft (elskatt) skulle uttagas av förbrukare av
sådan kraft. Elskatten utgår i enlighet med riksdagsbeslutet i princip å
all elektrisk kraft, med undantag av sådan, som framställts å Gotland. För
lågspänd kraft som uppmätes utgör skatten 1 öre för kilowattimme och för
annan lågspänd kraft ävensom för högspänd kraft 10 procent av kraftens
beskattningsvärde. I sin i årets statsverksproposition redovisade inkomstberäkning
uppskattade riksräkenskapsverket inkomsterna av skatten för
budgetåret 1951/52 till 50 miljoner kronor och föreslog att skatten i riksstaten
för nästa budgetår skulle uppföras med 85 miljoner kronor.
Sedan fråga väckts att undantaga hushållsförbrukning av elektrisk kraft
från skatteplikt, föreslog departementschefen vid framläggandet av förslaget
till riksstat för budgetåret 1952/53 att hänsyn skulle tagas till den intäktsminskning,
som skulle föranledas av en dylik begränsning av skatteplikten.
I enlighet härmed har i statsverkspropositionen (Bil. 1: Inkomsterna,
s. 50) elskatten nedräknats till 45 miljoner kronor. Efter anmodan har
överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen i en den 7 mars 1952 dagtecknad
promemoria framlagt vissa förslag angående den tekniska omläggning
av elbeskattningen, som erfordras för genomförandet av den ifrågasatta
skattebegränsningen. Kontrollstyrelsen har beträffande omläggningen
låtit inhämta yttrande av den vid styrelsens sida stående elskattenämnden,
i vilken ingå bl. a. representanter för kontrollstyrelsen och kommerskollegium
ävensom för elproduktion och eldistribution samt industri och detaljförbrukning
i allmänhet. I promemorian framläggas alternativa förslag till
omläggning. Dessa förslag ha det gemensamt att hushållsförbrukningen undantages
från beskattning men att denna bibehålies i fråga om industrien.
De i förenämnda promemoria framlagda alternativa förslagen ha närmare
övervägts inom finansdepartementet.
Beträffande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget tilllåter
sig utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Redogörelse härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna
sidor i propositionen, nämligen
Nuvarande beskattning av elektrisk kraft, s. 5—6.
Kontrollstyrelsens alternativa förslag till skatteomläggning m. m., s. 6
—11.
Departementschefen, s. 11—15.
Rörande innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas
följande.
I de likalydande motionerna 1:295 och 11:378 har anförts bl. a.
följande. Under det halvår elskatten varit i kraft hade de tidigare framförda
erinringarna mot skatten huvudsakligen blivit bestyrkta, och det syntes
därför motiverat att taga skattens fortbestånd under övervägande. Den
Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
5
av finansministern vid genomförandet av elskatten framförda uppfattningen
att denna skulle framtvinga en reducering av köpkraften och varuefterfrågan,
varigenom inflationen skulle dämpas, hade icke bekräftats av utvecklingen.
Inflationen hade icke kunnat hejdas med tillhjälp av de olika extraordinära
skattepålagorna.
Möjligheterna för de av skatten drabbade företagen att övervältra denna
på de slutliga konsumenterna hade varit mycket varierande. Hur ojämnt
skatten drabbat olika konsumenter belystes även genom de kostnadsstegringar
elskatten medfört inom den elektrotermiska och elektrokemiska industrien.
Kostnaderna för elkraften, vilken här närmast kunde betraktas
såsom en livsviktig råvara, vars pris vore av stor betydelse för driftens
räntabilitet, utgjorde för denna industri 10 å 20 procent av produktionsvärdet.
Elskatten hade härigenom drabbat dessa industrier avsevärt hårdare
än andra och medfört större prisförhöjningar än å andra av skatten berörda
varor. Avgörande för frågan, vilka företag som träffats av elskatten och hur
hårt de träffats, hade varit den utsträckning, i vilken de drivit sin rationalisering,
och i vilken grad de övergått från importerat bränsle till det inhemska
produktionsmedlet elektrisk energi. Dessa rationaliseringssträvanden,
vilka varit en av förutsättningarna för de senare årens produktionsökning
och standardhöjning, hade genom elskatten bestraffats. Den apparat
och det arbete, som krävdes för uppbörd av skatten, kontroll, behandling av
jämkningsärenden etc., kunde visserligen förväntas bli avsevärt mindre,
om hushållsabonnenterna befriades från skatt. I förhållande till de reducerade
skatteintäkterna komme emellertid denna apparat fortfarande att vara
oproportionerligt stor. Industriabonnenterna vore nämligen till övervägande
del skyldiga att erlägga skatt beräknad efter tio procent av debiterade kraftavgifter,
och denna s. k. värdeskatt medförde uppenbarligen betydligt mer
arbete och större kostnader beträffande uppbörd och debitering än den
styckeskatt, som gällde för hushållsabonnenter. Lättnaderna på detta område
kunde således icke förväntas bli synnerligen stora.
Sammanfattningsvis ville motionärerna framhålla, med hänsynstagande
till att hushållsabonnenterna komme att befrias från skatt, att elskatten ur
samhällsekonomisk synpunkt icke haft den åsyftade verkan att dämpa inflationen,
och att de olägenheter skatten haft för kraftkonsumenterna med
hänsyn till elkraftens mångskiftande användningsområden och den därmed
förknippade omöjligheten att 1''å fram eu jämn fördelning av skattebördan
icke uppvägdes av den ringa intäkt, skatten kunde komma att ge staten, samt
att de administrativa kostnader och olägenheter skatten medfört icke stode
i rimlig proportion till skatteintäkten.
I de likalydande motionerna 1:296 och 11:459 ha motionärerna
anfört bl. a., att det syntes vara en allmän princip att kyrkor och andra
gudstjänstlokaler fritoges från allmänna pålagor av sådan karaktär som elskatten.
Numera förekomme det i allt större utsträckning, att elektrisk kraft
användes för uppvärmning, belysning, drivning av orgelverk etc. i kyrkor
och andra gudstjänstlokaler.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
I de likalydande motionerna 1:442 och 11:582 har erinrats
om att det för den elektrokemiska och elektrotermiska industrien vore karakteristiskt
att den förbrukade mycket stora kraftbelopp men att härav
endast en obetydlig del eller upp till 10 procent användes såsom drivkraft,
under det att de återstående ca 90 procenten, den s. k. processkraften, inginge
såsom en integrerande del i själva tillverkningsförfarandet. Processkraften
hade därför karaktären av en råvara, på vilken industrien i fråga
baserade sin verksamhet.
Samtliga större företag inom branschen hade på grund av här nämnda
förhållanden hemställt, att Kungl. Maj :t med stöd av den dispensmöjlighet,
som funnes inskriven i elskatteförordningen, måtte medgiva dem befrielse
från skyldighet att erlägga elskatt. Vissa av sökandebolagen hade i andra
hand anhållit, att skatten måtte begränsas till att utgå med 10 procent på
ett beskattningsvärde av högst 0,75 öre per kilowattimme — detta för att
de i varje fall icke skulle bli hårdare belastade än motsvarande industrier
i Norge.
Särskilt utförligt hade de olika argumenten för skattebefrielse redovisats
i två till Kungl. Maj :t ställda skrivelser av den 28 maj 1951 respektive
26 januari 1952 från Stockholms superfosfat fabriksaktiebolag. Vad sagda
bolag anfört torde få anses representativt för samtliga berörda företags
situation.
Sveriges kemiska industri förfogade icke över andra grundläggande råvaror
såsom olja, kol och naturgas. Därför utgjorde elkraften för dem den
utan tvekan viktigaste råvaran. En beskattning av den elektriska energien
innebure av denna anledning synnerligen allvarliga olägenheter för denna
industri och — till följd av denna industris nyckelposition — för hela vårt
näringsliv.
Den elektrokemiska och elektrotermiska industrien intoge en absolut undantagsställning
i dessa skattesammanhang. Landsorganisationen hade
framhållit i sitt yttrande över förslaget om elskatt med en utgångspunkt
av en skatt av 1 öre per kilowattimme, att denna beskattning skulle motsvara
»i genomsnitt 0,i procent på salutillverkningsvärdet i livsmedels-,
textil- och läderindustrierna men 1 å 2 procent i cellulosa-, cement- och
järn- och stålindustrierna, allt enligt 1948 års industristatistik». Med samma
utgångspunkt skulle procenttalet för här berörda industrier bli 12,5.
Möjligheten att övervältra någon del av elskatten på konsumtionen torde
på grund av konkurrensen och särskilt då de ytterst ogynnsamma tullförhållandena
vara högst begränsad i en mera normal marknadssituation. Där
en svensk kemisk produkt kunde räkna med ett tullskydd av i bästa fall
10 procent, låge motsvarande utländska skydd ofta tre å fyra gånger högre.
Det vore emellertid ingalunda konkurrensen som sådan som i skrivelsen påtalades
utan olikställdheten i produktionens villkor.
I propositionen framhölles, att det huvudsakliga syftet med elskatten varit
att genom en ökning av statsinkomsterna åstadkomma ett i dåvarande
ekonomiska läge tillräckligt stort budgetöverskott. Det uttalades vidare,
Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
7
att behovet av tillfälliga inkomster givetvis kvarstode, men att andra tillfälliga
inkomster sedermera tillkommit och att behovet av att bibehålla en
oförändrad elskatt därför ej framstode som lika stort.
Med hänsyn till sistnämnda deklaration samt till de synnerligen starka
rättvise- och sakskäl, som talade mot att man accepterade en sådan effekt
av elskatten, att den tillätes träffa en industriell råvara, föresloge motionärerna,
att elskatteförordningen jämkades på sådant sätt, att den nuvarande
diskrimineringen av den elektrokemiska och elektrotermiska industrien eliminerades.
För en dylik åtgärd talade även att denna industris möjligheter
att inom egna marginaler bära skatten eller att företaga en skatteövervältring
enligt vad motionärerna erfarit ytterligare försämrats under de
senaste månaderna. Den utländska konkurrensen hade sålunda blivit alltmer
kännbar, samtidigt som företagen i samband med årets löneuppgörelser
fått taga på sig högst betydande merutgifter.
För den händelse framställda yrkanden om elskatteförordningens upphävande
ej skulle av riksdagen bifallas, borde ej heller total skattebefrielse
ifrågakomma för här berörda industrier, utan skatten borde — på sätt
departementschefen i sitt inledningsvis återgivna uttalande förutsatt och i
likhet med vad som gällde för industrien i övrigt —- begränsas till att träffa
den egentliga drivkraften. Denna skulle kunna schablonmässigt fastställas
till en för hela branschen likformig del av den totala kraftförbrukningen.
I de likalydande motionerna 1:446 och 11:599 har erinrats
om att det huvudsakliga syftet med införandet av elbeskattningen angivits
vara att genom ökning av statsinkomsterna åstadkomma ett i dåvarande
ekonomiska läge tillräckligt stort budgetöverskott. Den begränsning, som
i förevarande proposition föreslagits, vore tacknämlig, men enligt motionärernas
förmenande borde skatten i sin helhet borttagas. Motionärernas skäl
härför vore följande.
Elektrisk energi vore en av de viktigaste kraftkällorna inom näringslivet.
Vid en bestående elskatt för industrien kunde detta innebära en lockelse att
övergå till bränsle såsom ersättning, och en sådan utveckling torde vara att
beklaga, då detta även kunde medföra snedvridningar inom produktionslivet.
Den alltmer hårdnande konkurrensen på världsmarknaden, där landet
på grund av andra högre produktionskostnader redan nu började få svårt att
hävda sig, torde vara ett starkt bärande skäl för att icke med denna skatt
försvåra avsättningen av våra exportartiklar.
I motionen 1:400 har anförts, att i propositionen föresloges ändringar
i elskatteförordningen, varigenom skatteplikten begränsades till kraft,
som förbrukades i industriell rörelse med en årsförbrukning av mer än
40 000 kWh. Någon definition av vad som avsåges med »industriell rörelse»
hade ej givits i propositionen. Man hade därför anledning antaga att
sådana företag, som redovisades i industristatistiken, i skattehänseende
komme att hänföras till industriell rörelse. I sagda statistik vore bl. a.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
upptagna elverk, gasverk och vattenledningsverk. Av denna industrigrupp
vore elverken redan enligt nu gällande elskatteförordning undantagna från
elskatt. Det övervägande flertalet av landets gas- och vattenledningsverk
ägdes och dreves av kommuner, varför den elskatt, som uttoges av dessa
företag, komme att belasta vederbörande kommuner och sålunda i sista
hand finge uttagas genom kommunalskatten. Då kommunerna genom de
föreslagna ändringarna av elskatteförordningen komme att befrias från elskatt
för allmänna ändamål, såsom gatubelysning, kyrkor, sjukhus eller
skolor, samt även för spårvägar och trådbussar, syntes det rimligt att kommunerna
även befriades från elskatt för gas- och vattenledningsverk. I den
mån det funnes av andra än kommuner drivna gas- eller vattenledningsverk,
som ombesörjde allmän distribution, borde dessa jämställas med kommunala
verk, då sådana företag måste betecknas som särskilt samhällsnyttiga.
I motionen 11:598 har anförts, att därest riksdagen icke komme
att fatta beslut om elskatteförordningens upphävande, varom motion förelåge,
ville motionärerna föreslå en ändring i de bestämmelser, som föresloges
i den nu framlagda propositionen. Enligt propositionen skulle skyldighet
att erlägga elskatt inträffa först, när förbrukningen uppginge till 40 000
kWh per år eller mera, varvid dock elskatt skulle erläggas för hela årsförbrukningen.
Såsom framhölles i propositionen skulle denna bestämmelse
innebära, att två helt likartade företag kunde komma att i skattehänseende
behandlas olika endast av den anledningen, att det ena företaget hade något
tusental kWh högre konsumtion än det andra, något som skulle rubba konkurrensvillkoren.
Uppenbarligen behövde skillnaden i förbrukning ingalunda
uppgå till något tusental kWh för att denna olägenhet skulle uppstå.
Denna kunde uppkomma vid betydligt mindre differens. Enligt motionärernas
mening komme en sådan anordning att till sina verkningar bli mycket
orättvis. Ur rättvisesynpunkt måste det därför vara mera tilltalande, att
en viss förbrukning, t. ex. 40 000 kWh per år, helt fritoges från beskattningen
och att denna alltså endast drabbade den del av förbrukningen, som
låge ovanför denna gräns. En åtgärd i den riktningen skulle säkerligen
bli av stor betydelse för åtskilliga hantverkare och idkare av småindustri,
vilkas elkraftsförbrukning låge i närheten av den föreslagna tröskeln.
Till utskottet har i anledning av propositionen inkommit en skrift
från Svenska tullkvarnars riksförbund, vari anförts i huvudsak följande.
Propositionens förslag innebure, att två helt likartade företag kunde komma
att i skattehänseende behandlas olika, endast av den anledningen att det
ena hade något högre konsumtion än det andra. Förbundet tilläte sig därför
påpeka vilka konsekvenser detta skulle medföra för kvarnidkarna.
De eltaxor som allmänt tillämpats gentemot kvarnarna vore de av elkraftutredningen
föreslagna standardtarifferna. I dessa inginge bl. a. en specialtariff
för bygdekvarnar, vilka utgjorde ett komplement till traktens jordbruk.
Denna tariff vore sammansatt av vissa avgifter. Genomsnittspriset
Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
9
för elkraften till kvarnarna enligt standardtarifferna utgjorde 101/2 öre
per kWh. Den kvarn som hade en förbrukning omedelbart över 40 000 kWh/
år komme således att drabbas av elskatt på cirka 425 kronor, medan konkurrentkvarnen,
som icke passerat förbrukningsgränsen, helt skulle slippa
denna skatt. Detta kunde icke vara rättvist, i synnerhet som 425 kronor
vore ett stort belopp för de företag det här gällde, som arbetade med ytterst
små marginaler. En förbrukningsgräns på föreslaget sätt komme att utgöra
ett allvarligt irritationsmoment inom näringsgruppen, i synnerhet därför
att bygdekvarnarnas kraftförbrukning i många fall nära sammanfölle
med den i propositionen valda förbrukningsgränsen.
Med hänvisning till vad sålunda anförts, hemställde förbundet att bevillningsutskottet
måtte söka finna en form för rättvisare och mjukare övergång
från skattefri till skattepliktig konsumtion än vad förslaget innebure.
En regel av innebörd att en viss bottenkonsumtion alltid bleve skattefri syntes
vara en lösning som tillfredsställde alla rättvisekrav. Det merarbete som
en sådan regel skulle förorsaka kraftdistributörerna torde vara av underordnad
betydelse, då dessa under alla förhållanden måste kontrollera storleken
av alla industrikonsumenters förbrukning, vare sig denna vore stor
eller liten. Att konstruera en matematisk formel, som underlättade uträkningen
av kostnaden för bottenkonsumtionen och en därmed förenad
skattefrihet, borde icke vara omöjligt.
Utskottet. I den föreliggande propositionen har framlagts förslag till sådana
ändringar i elskatteförordningen, alt skatteplikten begränsas till elektrisk
kraft, som förbrukas i industriell rörelse med en årsförbrukning av
mer än 40 000 kilowattimmar. Författningsändringarna föreslås i huvudsak
skola träda i kraft den 20 juni innevarande år.
Syftet med den av föregående års riksdag beslutade elskatteförordningen
var att åstadkomma en sådan överbalansering av budgeten för budgetåret
1951/52, som i dåvarande läge ansågs erforderlig. Med erinran därom har
i den nu förevarande propositionen framhållits att vid elskattens införande
förutsatts, att den skulle vara av allenast tillfällig natur. För budgetåret
1952/53 ha tillkommit andra tillfälliga inkomster, och departementschefen
har på grund därav ansett, att behovet av att bibehålla en oförändrad elskatt
för närvarande ej framstode som lika stort. I detta läge har departementschefen
med hänsyn till bl. a. svårigheterna vid elskattens tillämpning
i fråga om förbrukningen av elektrisk kraft för hushållsändamål funnit sig
böra förorda ett avskaffande av elskatten på hushållsförbrukningen. Som
ett ytterligare skäl för propositionsförslaget har anförts den omständigheten
att icke oväsentliga höjningar av levnadskostnaderna förestode.
I de i anledning av propositionen väckta likalydande motionerna 1:446
och il: 599 har hemställts, att elskatten måtte upphävas från och med den
! juli 1952. Samma yrkande har framförts i de vid riksdagens början väckta,
likalydande motionerna I: 295 och II: 378. Jämväl i de likalydande motionerna
I: 442 och II: 582 samt i motionen II: 598 har uttalats, att elskatten
i sin helhet borde avskaffas.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
Ett bedömande av propositionsförslaget och de framförda motionsyrkandena
måste enligt utskottets mening i första hand ske med hänsynstagande
till vad som ur statsfinansiella synpunkter kan anses tillrådligt. Anledning
saknas att här närmare beröra frågan om målsättningen för budgetpolitiken,
men utskottet vill dock framhålla att en betydande överbalansering av driftbudgeten
alltjämt bör eftersträvas. Enligt i statsverkspropositionen gjorda
beräkningar skulle ett undantagande av hushållsförbrukningen från beskattning
medföra ett inkomstbortfall för budgetåret 1952/53 av omkring 40
miljoner kronor. Ett fullständigt upphävande av elskatten skulle innebära
en ytterligare inkomstminskning för statsverket av ca 30 miljoner kronor. I
likhet med departementschefen finner utskottet, att tillkomsten av andra inkomster
av tillfällig karaktär skapat ett visst utrymme för en minskning av
skatten å elektrisk kraft. Detta utrymme är dock enligt utskottets mening begränsat,
varför ett fullständigt upphävande av elskatten icke kan av utskottet
tillstyrkas. Fråga uppkommer då vilken förbrukning av elkraft, som
därvid bör undantagas från skatteplikt. Såvitt utskottet funnit råda inga
delade meningar därom, att beskattningen av hushållsförbrukningen föranlett
ett betydande arbete ävensom åtskilliga svårigheter vid tillämpningen.
Ett genomförande av propositionsförslaget skulle därför innebära en avsevärd
förenkling. För ett bibehållande av skatt å industriell förbrukning av
elektrisk kraft talar den jämväl i propositionen berörda synpunkten, att
de nuvarande bränslepriserna giva anledning till vissa farhågor att strävandena
till övergång till elkraft inom industrien skola bliva så omfattande,
att det kan uppstå stora svårigheter att tillgodose de ökade anspråken. På
anförda skäl tillstyrker utskottet den i propositionen föreslagna begränsningen
av beskattningsområdet. Utskottet avstyrker sålunda bifall till förenämnda
motionsyrkanden om ett fullständigt upphävande av elskatten. I
I fråga om gränsdragningen mellan skattefri och skattepliktig förbrukning
har såsom ovan anförts i propositionen föreslagits, att skatteplikten
skall begränsas till sådan elektrisk kraft, som förbrukas i industriell rörelse
med en årsförbrukning av mer än 40 000 kilowattimmar. Elskattenämnden
har i sitt i propositionen återgivna yttrande framhållit, att det icke vore
lämpligt eller ens praktiskt möjligt att draga gränsen mellan skattepliktig
och skattefri konsumtion så, att endast konsumtion för hushållsändamål
bleve skattefri.
Det i propositionen förordade sättet för angivande av det skattepliktiga
området föranleder i och för sig icke någon erinran från utskottets sida.
Med det nu anförda har utskottet jämväl tagit ställning till de vid riksdagens
början väckta, likalydande motionerna 1:296 och 11:459, vari hemställts,
att skatt icke skall uttagas å kraft, som förbrukas för uppvärmning
in. in. av kyrkor och gudstjänstlokaler.
I motionen II: 598 har yrkats den ändringen i propositionsförslaget, att
skatteplikten skall omfatta allenast förbrukning i vad densamma överstiger
40 000 kilowattimmar för år. Den i motionen förordade anordningen
Bevillningsutskottets betänkande nr 46. 11
skulle enligt motionärernas mening bliva mera tilltalande ur rättvisesynpunkt.
Samma uppfattning har framförts i den till utskottet inkomna skriften
från Svenska tullkvarnars riksförbund.
Beträffande det i sistnämnda motion berörda spörsmålet har i propositionen
anförts, att på grund av taxesystemets komplicerade uppbyggnad ett
betydande merarbete skulle erfordras från distributörernas sida för att
dessa skulle kunna fastställa huru stor del av de årliga kraftavgifterna, som
skulle anses hänförliga till en viss grundförbrukning. Även om vissa skäl
tala för en anordning med en skattefri bottenförbrukning, måste de praktiska
olägenheterna med ett sådant system beaktas. Såväl elskattenämnden som
kontrollstyrelsen ha ansett sig icke böra förorda en dylik skattefri minimiförbrukning.
Utskottet finner sig fördenskull icke kunna tillstyrka bifall
till motionen 11:598.
Ett spörsmål av mera begränsad räckvidd har upptagits i motionen 1: 400,
vari hemställts, att skatt icke skall uttagas för elkraft som nyttiggöres inom
rörelse för produktion och allmän distribution av gas eller inom rörelse för
allmän distribution av vatten. Utskottet, som anser liushållsförbrukning
böra undantagas från beskattning, finner följdriktigt, att icke heller den i
motionen berörda elkraftsförbrukningen skattebelägges. Utskottet föreslår
i enlighet härmed ett tillägg till 1 § elskatteförordningen av innebörd, att
från skatteplikt undantages elkraft, som nyttiggöres för produktion och
allmän distribution genom ledningsnät av gas eller för allmän distribution
av vatten.
Vid tillkomsten av förordningen om elskatt berördes frågan om beskattningen
av den s. k. processkraften inom den elektrotermiska och elektrokemiska
industrien. I de i anledning av förevarande proposition väckta,
likalydande motionerna 1:442 och 11:582 har hemställts, att dylik kraft
skall undantagas från beskattning. Motionärerna ha till stöd för yrkandet
åberopat innehållet i vissa underdåniga skrivelser från företag inom nämnda
branscher. I skrivelserna har framställning gjorts om skattelindring för
förbrukad processkraft. Utskottet får erinra om att Ivungl. Maj :t — eller
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollstyrelsen — enligt 3 och 5 §§
elskatteförordningen äger medgiva de avvikelser från bestämmelserna angående
skattens bestämmande, som med hänsyn till särskilda omständigheter
må finnas påkallade, ävensom, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva
befrielse från eller återbäring av skatt. Elskattenämnden och kontrollstyrelsen
ha avgivit yttranden över de berörda framställningarna, vilka
för närvarande äro föremål för Ivungl. Maj :ts prövning. Med hänsyn till att
vid elskattens införande föregående år frågan om undantag från skatteplikt
för processkraften prövades och undantag icke ansågs böra stadgas samt då
möjlighet redan enligt förordningens nu gällande avfattning finnes för
Kungl. Maj :t att vid skattens bestämmande beakta särskilda omständigheter
samt att befria från skatt, då synnerliga skäl äro för handen, anser
sig utskottet icke nu böra tillstyrka någon ändring i det hänseende varom
i motionerna är fråga. Utskottet avstyrker sålunda motionerna 1:442 och
II: 582.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr A6.
Övriga i propositionen nr 162 behandlade frågor ha icke givit anledning
till erinran eller eljest till särskilt yttrande från utskottets sida.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte — med förklarande att Kungl.
Majrts förevarande proposition nr 162 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning av motionen
1: 400 av herr Hesselbom ■—- antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående ändring i förordningen
den 1 juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk kraft
(elskatteförordningen) med den ändringen, att 1 § erhåller
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
Kungl. Maj.ts förslag:
Utskottets förslag:
1 §•
Den som inom riket för användning i industriell rörelse förbrukar mer än
40 000 kilowattimmar elektrisk kraft för driftställe under helt beskattningsår
skall för förbrukningen till staten erlägga särskild skatt (e 1 s k a 11) i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning. Härvid skall kraft, som
icke yrkesmässigt distribueras av skattskyldig förbrukare, anses vara förbrukad
i dennes rörelse.
Med beskattningsår förstås i denna förordning tiden 1 juli—30 juni.
Där under löpande beskattningsår icke kan avgöras, huruvida förbrukning,
som i första stycket avses, kommer att överskjuta 40 000 kilowattimmar,
skall förbrukaren erlägga preliminär elskatt med belopp motsvarande
elskatt enligt denna förordning, därest förbrukningen under den närmast
före beskattningsåret tilländalupna tolvmånadersperioden överskjutit 40 000
kilowattimmar. Vad i denna förordning stadgas om elskatt skall i tillämpliga
delar gälla preliminär elskatt.
Visar sig vid utgången av beskattningsåret att förbrukningen icke överskjutit
40 000 kilowattimmar men har elskatt eller preliminär elskatt blivit
erlagd, skall snarast efter beskattningsårets utgång skatten restitueras.
Elskatt skall icke utgå för elektrisk Elskatt skall icke utgå för elektrisk
kraft som kraft som
a) framställes och förbrukas inom
Gotlands län, eller
b) nyttiggöres inom rörelse för
produktion eller distribution av elektrisk
kraft.
a) framställes och förbrukas inom
Gotlands län,
b) nyttiggöres inom rörelse för
produktion eller distribution av elektrisk
kraft, eller
c) nyttiggöres för produktion och
allmän distribution genom ledningsnät
av gas eller för allmän distribution
av vatten.
Vid tillämpningen-------av kraften.
Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
13
B) att följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1: 295 av herr Eskilsson m. fl.
samt II: 378 av herrar Birke och Edström,
de likalydande motionerna I: 296 av herrar Bengtson
och Bror Nilsson samt II: 459 av herr Larsson i Luttra m. fl.,
de likalydande motionerna I: 442 av herrar Wistrand och
Petrén samt II: 582 av herrar Sjölin och Fagerholm,
de likalydande motionerna 1:446 av herrar Weiland och
Axel Andersson samt II: 599 av herrar Rosén och Gustafson
i Göteborg ävensom
motionen II: 598 av herr Anderson i Sundsvall in. fl.,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 6 maj 1952.
På bevillningsutskottets vägnar:
FILIP KRISTENSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Gustaf Elof sson, Petrén, Velander,
Ramberg, Niklasson, Wehtje*, Damström, Snygg* och Rune Johansson;
samt
från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Björklund, Orgård,
Sundström, Hagberg i Malmö*, Sjölin, Olofsson, Gunnarsson, Vigelsbo och
Kärrlander.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer:
I) av herrar Kristensson i Osby, Petrén, Velander, Wehtje, Hagberg i
Malmö, Sjölin och Gunnarsson, vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava följande lydelse:
»Vid elskattens införande vid nästlidet års riksdag motiverades densamma
med en hänvisning till att det samhällsekonomiska läget gjorde en ökad
överbalansering av driftbudgeten och en minskning av det statliga lånebehovet
önskvärda. Därigenom skulle enligt departementschefens mening
en tendens till minskning av köpkraften och varuefterfrågan framkallas och
inflationstrycket försvagas.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
I sitt över propositionen avgivna betänkande nr 40 anförde bevillningsutskottet
bl. a., att det inte kunde finna, att departementschefen förebragt
tillräckligt bärande skäl för sin angivna uppfattning. Skatten vore till en
början, konstaterade utskottet, icke erforderlig för att balansera driftbudgeten
för det löpande budgetåret. Det kunde vidare betonas, att, när nyttovaror
beläggas med skatt och nödvändig ekonomisk verksamhet fördyras,
detta åstadkomme en höjning av företagens omkostnader, vilket i regel
snabbt toge sig uttryck i prishöjningar och därmed bidroge till en stegring
av levnadskostnaderna. Enligt utskottets mening kunde inte heller metoden
att genom skattehöjningar av sådan art som el skatten åstadkomma en indragning
av köpkraften till statskassan med framgång användas under då
rådande ekonomiska förhållanden och hårda skattetryck. Såsom sammanfattning
av sina erinringar mot elskatten framhöll utskottet slutligen, att
den icke komme att verka inflationsdämpande, att den komme att motverka
rationaliserings- och effektiviseringssträvanden och därmed även produktionsökning
samt att den skulle verka godtyckligt och orättvist. Den komme
ock att för handhavandet kräva oproportionerligt stora uppoffringar i form
av improduktivt arbete, besvärligheter och kostnader.
Enligt den nu föreliggande propositionen har framlagts förslag till sådana
ändringar i elskatteförordningen, att skatteplikten begränsas till elektrisk
kraft, som förbrukas i industriell rörelse med en årsförbrukning av mer än
40 000 kilowattimmar. Även om med genomförande av förslaget härom vissa
med elskatten förenade olägenheter skulle komma att minskas eller bortfalla,
kvarstå dock enligt utskottets uppfattning i stort sett samma erinringar mot
skattens bibehållande som, på sätt i det föregående anförts, riktats mot densamma
i samband med dess införande. Då vidare redan vid elskattens införande
uttryckligen förutsatts, att skatten skulle vara av allenast tillfällig
natur, finner utskottet att densamma bör i nu förevarande sammanhang i
sin helhet avskaffas.
I de i anledning av propositionen väckta likalydande motionerna I: 446
och II: 599 har ock hemställts, att elskatten måtte upphävas från och med
den 1 juli 1952. Samma yrkande har framförts i de vid riksdagens början
väckta, likalydande motionerna I: 295 och II: 378. Jämväl i de likalydande
motionerna 1:442 och 11:582 samt i motionen 11:598 har uttalats, att elskatten
i sin helhet borde avskaffas.
Utskottet hänvisar i tillämpliga delar till innehållet av dessa motioner.
Med åberopande av vad ovan anförts hemställer alltså utskottet,
att riksdagen måtte — med bifall till de likalydande motionerna
I: 295 av herr Eskilsson in. fl. samt II: 378 av herrar
Birke och Edström samt de likalydande motionerna 1: 446
av herrar Weiland och Axel Andersson samt II: 599 av herrar
Rosén och Gustafson i Göteborg ävensom i anledning av
de likalydande motionerna 1: 442 av herrar Wistrand och
Petrén samt II: 582 av herrar Sjölin och Fagerholm, de lika
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
15
lydande motionerna I: 296 av herrar Bengtson och Bror
Nilsson samt II: 459 av herr Larsson i Luttra m. fl., motionen
1: 400 av herr Hesselbom samt motionen II: 598 av herr
Anderson i Sundsvall m. fl. — dels avslå Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 162, och dels antaga följande
Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 1 juni 1951
(nr 374) om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen).
Härigenom förordnas, att förordningen den 1 juni 1951 (nr 374) om skatt
å elektrisk kraft (elskatteförordningen) skall upphöra att gälla med utgången
av juni månad 1952.
Härvid skall iakttagas följande.
1. Äldre bestämmelser skola alltjämt tillämpas
i fråga om kraft, för vilken kraftavgift helt eller delvis utgår efter uppmätt
energiförbrukning: för tiden intill första avläsningen av energiförbrukning
efter denna förordnings ikraftträdande, samt
i fråga om annan kraft: för redovisningsperiod, som till någon del hänför
sig till tiden före denna förordnings ikraftträdande.
Avläsning efter denna förordnings ikraftträdande skall äga rum under
första hälften av juli månad.
2. I beskattningsvärdena för år 1952 skola inräknas fasta avgifter ävensom
effektavgifter till den del de äro att hänföra till tid för vilken skyldighet
att erlägga elskatt förelegat.»
II) av herrar Kristensson i Osby, Petrén, Veländer, Wehtje, Hagberg i
Malmö, Sjölin och Gunnarsson, vilka — för den händelse förslaget om elskatteförordningens
upphävande icke skulle av riksdagen bifallas — anfört
följande:
»Vid tillkomsten av förordningen om elskatt berördes frågan om beskattningen
av den s. k. processkraften inom den elektrotermiska och elektrokemiska
industrien. I de i anledning av förevarande proposition väckta, likalydande
motionerna 1:442 och 11:582 har hemställts, att dylik kraft skall
undantagas från beskattning. Motionärerna ha till stöd för yrkandet åberopat
innehållet i vissa underdåniga skrivelser från företag inom nämnda
branscher. I skrivelserna har framställning gjorts om skattelindring för
förbrukad processkraft. Enligt 3 och 5 § § elskatteförordningen äger nämligen
Kungl. Maj :t — eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande kontrollstyrelsen
— medgiva de avvikelser från bestämmelserna angående skattens
bestämmande, som med hänsyn till särskilda omständigheter må finnas på
-
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
kallade, ävensom, då synnerliga skäl därtill äro‘, medgiva befrielse från eller
återbäring av skatt. Den av motionärerna anförda motiveringen för att processkraft
bör undantagas från beskattning enligt elskatteförordningen framstår
emellertid enligt vår uppfattning såsom bärande. Att under sådana
förhållanden göra skattebefrielsen beroende av något dispensförfarande synes
därför icke påkallat. Uttryckligt stadgande därom bör intagas i elskatteförordningen.
Den allmänna gränsdragningen mellan processkraft och drivkraft
torde dock få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda närmare bestämmelser
om.
I motionen II: 598 har yrkats den ändringen i propositionsförslaget att
skatteplikten skall omfatta allenast förbrukning i vad densamma överstiger
40 000 kilowattimmar för år. Den i motionen förordade anordningen
skulle enligt motionärernas mening bliva mera tilltalande ur rättvisesynpunkt.
Samma uppfattning har framförts i den till utskottet inkomna skriften
från Svenska tullkvarnars riksförbund.
Beträffande det i motionen berörda spörsmålet har i propositionen anförts,
att på grund av taxesystemets komplicerade uppbyggnad ett betydande
merarbete skulle erfordras från distributörernas sida för att dessa skulle
kunna fastställa huru stor del av de årliga kraftavgifterna som skulle anses
hänförlig till en viss grundförbrukning. Enligt vår uppfattning är denna
invändning knappast av någon mera vägande innebörd. De principiella skälen
för en anordning med en skattefri bottenförbrukning måste ock anses
vara så starka att de antydda olägenheterna helt träda i bakgrunden. Vi
finna oss därför böra förorda en ändring av elskatteförordningen i den av
motionärerna avsedda riktningen.
Under åberopande av vad sålunda anförts få vi hemställa,
att riksdagen måtte — med förklarande, att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 162 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas, samt med bifall till de likalydande
motionerna 1:442 av herrar Wistrand och Petrén
samt II: 582 av herrar Sjölin och Fagerholm, motionen I: 400
av herr Hesselbom ävensom motionen II: 598 av herr Anderson
i Sundsvall m. fl. — antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående ändring i förordningen
den 1 juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen)
med de ändringar, att 1 och 3 §§ erhålla följande
lydelse:
1 §•
Den som---— dennes rörelse.
Med beskattningsår---30 juni.
Där under---preliminär elskatt.
Visar sig---skatten restitueras.
Elskatt skall icke utgå för elektrisk kraft som
Bevillningsutskottets betänkande nr 46.
17
a) framställes och förbrukas inom Gotlands län,
b) nyttiggöres inom rörelse för produktion eller distribution av elektrisk
kraft,
c) nyttiggöres för produktion och allmän distribution genom ledningsnät
av gas eller för allmän distribution av vatten, eller
d) användes såsom s. k. processkraft för elektrotermiska och elektrokemiska
ändamål.
3 §.
Elskatt utgår med tio procent av kraftens beskattningsvärde.
Beskattningsvärde som i första stycket sägs är lika med summan av de
avgifter, som förbrukaren har att erlägga för elektrisk kraft överstigande
40 000 kilowattimmar för år. I den mån producent eller yrkesmässig distributör
själv förbrukar kraften, är beskattningsvärdet lika med summan av
de avgifter, som skulle hava utgått för elektrisk kraft överstigande 40 000
kilowattimmar för år, därest kraften försålts för likartad användning som
hos producenten eller distributören.
Kungl. Maj :t eller---finnas påkallade.»
!i Uiliuny till riksdagens protokoll 7 samt. Nr 16.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:237 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 juni 1951 a1 i texten