Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner med förslag till förordning angående skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.

1952-05-13 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1952:49, Betänkande i anledning av väckta motioner med förslag till förordning angående skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 49.

1

Nr 49.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

med förslag till förordning angående skatterestitution

vid sparande åren 1952 och 1953.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna 1:101 av herr Lindblom in. fl. och 11:133 av herr Sjölin

m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte antaga följande

”Förslag

till

förordning angående skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.

1 §•

Skattskyldig fysisk person, som under beskattningsår, för vilket taxering

av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1953 och 1954, gör

insättning av sin inkomst under året å sparkonto, skall under de förutsättningar,

som i denna förordning stadgas, erhålla restitution av honom på

grund av nämnda taxeringar påförd statlig och kommunal inkomstskatt med

belopp motsvarande 20 procent å det under respektive år insatta beloppet

(sparbeloppet), dock för vartdera året å högst 2 000 kronor för varje skattskyldig

eller, vid sambeskattning, för båda makarna tillsammans.

2 §.

Till ledning för bestämmande av det skattebelopp, som skall restitueras,

skall skattskyldig vid självdeklaration foga bestyrkt uppgift om det sparbelopp,

som han insatt å sparkonto under beskattningsåret, samt en på

heder och samvete avgiven försäkran att nämnda belopp sparats av inkomst

under beskattningsåret.

3 §.

Restitution, varom i denna förordning stadgas, prövas av vederbörande

taxeringsnämnd i samband med fastställandet av skattskyldigs taxering.

Beslut om restitution skall tillställas skattskyldig.

i Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sand. Nr \9.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 49.

4 §.

Ovannämnda skatterestitution skall i första hand avse statlig inkomstskatt

och i andra hand kommunal inkomstskatt. Därest kommunal inkomstskatt

måst tagas i anspråk för restitution skall vederbörande kommun likväl

äga av statsverket uppbära hela beloppet av den skatt, som kommunen eljest

varit berättigad uppbära.

5 §.

Det belopp, som skattskyldig enligt första paragrafen erhåller som skatterestitution,

skall vara fritaget från statlig och kommunal inkomstskatt.

6 §.

För att skattskyldig skall komma i åtnjutande av i första paragrafen angiven

skatterestitution, skall sparbeloppet innestå å sparkonto till utgången

av år 1956 i vad avser sparande under år 1952 och till utgången av år 1957

i vad avser sparande under år 1953.

Uttages på sparkonto insatt belopp tidigare än vad här stadgats, skall

skatterestitutionen i motsvarande grad minskas.

7 §.

Sparkonto må kunna uppläggas i sparbank, postsparbank, affärsbank eller

kreditkassa, så ock i riksgäldskontoret, därest sparmedlen äro avsedda företrädesvis

för inköp av premieobligationer eller andra svenska statens obligationer.

Med insättning å sparkonto likställes erläggande av premie för under åren

1952 och 1953 nytagen eller utökad kapitalförsäkring, vilken äges av den

skattskyldige eller, i förekommande fall, hans make eller omyndiga barn,

dock ej till den del premie berättigar till avdrag, varom förmäles i 46 § 2

mom. kommunalskattelagen. Ä sparkonto upplupen ränta räknas som

insättning.

8 §.

Skulle vid utgången av år 1956 respektive 1957 penningvärdet ha sjunkit

och socialstyrelsens levnadskostnadsindex till följd härav stigit med minst

10 procent i förhållande till det index, som fastställts för det kvartal, då

insättning skedde, skall sparkontot av statsmedel tillgodoföras ett belopp

motsvarande stegringen av levnadskostnadsindex under den tid sparbeloppet

varit insatt å kontot.

9 §.

Beträffande underrättelse om avvikelse från självdeklaration och besvär

över beskattningsnämnds beslut enligt denna förordning skola bestämmel
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 49.

3

serna i taxeringsförordningen i tillämpliga delar gälla, dock att besvär över

utslag i kammarrätten icke må anföras.

10 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1952.»

Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får

utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till

motionen II: 133.

Anmärkas må, att i de vid innevarande års riksdag väckta motionerna

I: 217 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 289 av herr Hjalmarson m. fl. framställts

förslag om gottgörelse av statsmedel för visst sparande. Dessa motioner

ha hänvisats till bankoutskottet.

Spörsmålet om främjande av det enskilda sparandet har varit föremål

för uppmärksamhet vid 1947, 1948, 1949 och 1951 års riksdagar.

Rörande behandlingen av frågan vid 1947, 1948 och 1949 års riksdagar

tillåter sig utskottet hänvisa till bevillningsutskottets betänkanden nr

46/1947, nr 49/1948 och nr 29/1949.

Vid 1951 års riksdags vårsession hemställdes i de likalydande motionerna

I: 90 och II: 120 om utredning, huruvida och på vilket sätt det vore möjligt

att bevilja löntagare lindring vid beskattning av den merinkomst, som härflyter

från övertidsarbete, samt i de likalydande motionerna I: 91 och II: 117

om utredning rörande befrielse från skatteplikt för vissa inkomster av sparmedel,

varvid närmast avsågs i bank placerat kapital. Dessa motioner, vilka

hänvisades till bevillningsutskottet, upptogos — jämte vissa andra motioner

— till behandling i betänkande nr 43.

Härjämte behandlades frågan om möjligheten att genom särskilda åtgärder

främja sparandet av 1951 års bankoutskott (utlåtande nr 12) i anledning

av motionsvis framställda yrkanden (motionerna I: 186 och II: 284

samt I: 297 och II: 367).

I förenämnda betänkande nr 43 anförde 1951 års bevillningsutskott att

riksdagen på hemställan av bankoutskottet i utlåtande nr 12 beslutat att i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande

möjligheterna att genomföra åtgärder för uppmuntran av det frivilliga

och enskilda sparandet samt om möjligt till samma års höstsession

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 49.

framlägga förslag i ämnet. Bevillningsutskottet förutsatte därför, att vid

den av riksdagen begärda utredningen även de i motionerna 1:90 och 11:120

samt I: 91 och II: 117 framförda förslagen bleve omprövade. På hemställan

av bevillningsutskottet lämnade riksdagen de sistnämnda motionerna utan

åtgärd.

I anledning av riksdagens på hemställan av bankoutskottet gjorda anhållan

utarbetades inom finansdepartementet av expeditionschefen H. Klackenberg

en PM med utredning och förslag rörande skattepremiering av frivilligt

sparande under år 1952.

Beträffande huvudlinjerna i utredningsmannens förslag må här i korthet

nämnas följande. Enligt förslaget skulle skattskyldig med preliminär Askatt

som under år 1952 av sin lön lät verkställa insättning å skattesparkonto,

under vissa förutsättningar erhålla nedsättning av inkomstskatten

med 20 procent å sparbeloppet, dock å högst 1 000 kronor. Skattenedsättningen

skulle preliminärt komma den skattskyldige till godo genom att källskatten

minskades med 20 procent av sparbeloppet. För att den skattskyldige

slutligt skulle få åtnjuta skattenedsättningen skulle sparbeloppet innestå

å skattesparkonto till utgången av år 1956.

I proposition nr 220 till 1951 års riksdags höstsession med förslag till förordning

om särskild avgift vid vissa investeringar m. m. (investeringsavgift)

anförde departementschefen — efter att ha redogjort för innebörden i utredningsmannens

ovannämnda förslag — att man vid remissbehandlingen allmänt

ställt sig tveksam till och i åtskilliga fall avstyrkt ett genomförande

av förslaget, därvid särskilt betonats de administrativa olägenheter som vore

förbundna med den erforderliga kontrollen av att skattepremieringen skulle

komma nysparandet till godo. Med hänsyn till den kritik som anförts mot

promemorieförslaget hade departementschefen ansett ärendet böra bliva

föremål för fortsatta överväganden.

I de i anledning av nyssnämnda proposition nr 220 väckta likalydande

motionerna I: 528 (av herr Petrén m. fl.) och II: 674 (av herr Ohlin in. fl.)

hemställdes bl. a. att riksdagen måtte antaga en lag om skatterestitution

genom sparinstituten för nysparande under åren 1952 och 1953, till vilken

lag motionärerna uppdragit riktlinjer i viss anslutning till nyssnämnda inom

finansdepartementet utarbetade förslag. Propositionen samt bl. a. ovannämnda

motioner hänvisades till bevillningsutskottet, vid vars behandling av

ärendet herr Petrén m. fl. framlade ett författningsförslag, benämnt förslag

till förordning angående skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.

I sitt betänkande nr 65 erinrade bevillningsutskottet om de invändningar,

som bl. a. ur administrativ synpunkt riktats mot departementsförslaget om

skattepremiering av sparandet. Utskottet anförde vidare, att då frågan vore

föremål för Kungl. Maj :ts fortsatta prövning och en redovisning för ställ
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 49.

5

ningstagandet till densamma under alla förhållanden torde vara att emotse,

utskottet icke kunde biträda motionärernas förslag att förorda omedelbara

lagstiftningsåtgärder på grundval av det i motionerna framlagda förslaget i

ämnet. Utskottet uttalade tillika, att det icke syntes utskottet tillrådligt att

ett författningsförslag rörande en så komplicerad fråga som den i motionerna

behandlade lades till grund för lagstiftning utan föregående departementsbehandling.

I de nu förevarande motionerna bär inledningsvis erinrats om vad under

de sista fem åren förekommit när det gällde åtgärder för att befrämja det

enskilda frivilliga sparandet, varefter motionärerna framhållit, att i årets

statsverksproposition icke lämnats bestämt besked om att ett förslag i ämnet

vore att vänta. Motionärerna ansåge det därför nödvändigt att åter motionera

om sparfrämjande åtgärder, detta så mycket mera som Folkrörelsernas

sparkampanj icke alls givit det resultat man hoppats på. Folkrörelsernas

sparkampanj hade startat 1947. Genom dess arbetsutskott hade dess verksamhet

slutredovisats i en berättelse av mars 1951. Därav framginge, att

kampanjen kostat staten ca 3,5 miljoner kronor. Tyvärr hade dessa dryga

propagandakostnader icke avsatt något mera påtagligt resultat. Några bestämda

siffror som belyste resultatet hade sparkampanjens ledning inte

kunnat ge. Den hänvisade endast till det totala insättningsöverskottet å olika

bankers sparkassekonton enligt en i motionen intagen tabell, varav framginge,

att det totala insättningsöverskottet 1947 endast varit hälften så stort

som 1945, att det sedan stigit så att det 1949 varit ungefär 90 procent av

överskottet 1945. År 1950 hade insättningsöverskottet sjunkit synnerligen

kraftigt, nämligen till 257 miljoner kronor, det minsta beloppet under hela

sexårsperioden, 41 miljoner kronor mindre än när sparkampanjen startade.

Folkrörelsernas sparkampanj hade upphört med sin verksamhet den 30 juni

1951.

Lönsparandet fortsatte emellertid under ledning av sparinstituten, men

det verkade som om även denna speciella sparform skulle ge dåligt utbyte.

De lotterivinster, som riksdagen anslagit medel till och som skulle stimulera

till lönsparande, syntes inte ha fått avsedd effekt.

Motionärerna vidhölle den uppfattning, som folkpartiet givit uttryck åt i

sina motioner I: 528 och II: 674 till 1951 års höstriksdag, nämligen att det

vore nödvändigt stimulera sparandet. De avvägningsproblem, som närmast

reste sig vid bedömningen av ett förslag att stimulera sparande, vore följande.

För det första borde en effektiv stimulans eftersträvas. Frågan om

effektivitet måste förenas med kravet på enkelhet i uppbyggnaden samtidigt

som missbruk i görligaste mån borde undvikas. Motionärerna ville framlägga

följande förslag, som i enlighet med Svenska försäkringsbolagens riksförbund

skulle kunna kallas skatterestitution genom sparinstituten.

»1. Spararen får rätt att i nedan närmare preciserade sparinstitut insätta

belopp. Spararna skola erhålla sin premie i form av skatterestitution. Det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 4.9.

är sålunda att märka, att de svårigheter, som lätt uppstå, om premien skall

utgå i form av avdrag vid källskattebetalningen, här icke behöva förekomma.

Arbetsgivarens medverkan vid denna sparmetod blir frivillig. De arbetsgivare,

som kunna lämna sin medverkan, komma antagligen att göra det, men

något tvång behöver icke föreligga.

En annan fördel är att premieringen kan äga rum icke blott av dem som

erlägga A-skatt utan även av dem som erlägga B-skatt.

Den sparande kan ha skattesparkonto i flera sparinstitut, vilket han kanske

normalt har. Detta är också värdefullt, om vederbörande byter arbetsgivare

under året.

2. Premieringen bör utgå med 20 procent av det sparade beloppet. Det

maximibelopp, på vilket premiering skall utgå, bör dessutom vara högre

än enligt det Klackenbergska förslaget. Vi föreslå en höjning från 1 000

kronor till 2 000 kronor. Dessutom föreslå vi, att kravet på bottensparande

utgår.

3. I enlighet med konjunkturinstitutet föreslå vi, att det sparade beloppet

liksom sparpremien försäkras mot penningvärdeförsämringar. Försäkringen

bör anknytas till socialstyrelsens levnadskostnadsindex. För varje tioprocentig

stegring av index i förhållande till det kvartal, under vilket en sparinsättning

gjorts, skall 10 procent å sparbeloppet och sparpremien tillföras

sparkontot genom statsmedel. Sparinstitutet notifierar vederbörande myndighet,

när rätt till penningvärdeförsäkring föreligger. Myndigheten utställer

anvisning å beloppet. Beloppet utbetalas omedelbart till respektive sparkonto

via sparinstitutet.

4. Sparmedel, som insättas i banker, sparklubbar, livförsäkringsbolag, kreditkassor

samt riksgäldskontoret, skola premieras. I vad det avser sparande

i livförsäkringsbolag skall detta gälla belopp, som icke äro avdragsgilla vid

självdeklaration.

Frågan om amortering av studieskulder, egnahemslån och andra dylika

skulder är svårlöst, och då det här endast är fråga om ett experiment av

kortvarig natur, ha vi avstått från att här framlägga förslag i berörda frågor.

Vi förorda att Kungl. Maj:t prövar möjligheterna att framlägga förslag i

dessa avseenden.

5. Att pröva ifrågavarande sparförslag endast under ett år torde icke

giva tillräcklig ledning till bedömande av dess effektivitet. Vi föreslå därför,

att skattesparkonton skola få uppläggas för både 1952 och 1953.

6. Belopp, som insatts å skattesparkonto under 1952 respektive 1953 skola

innestå till utgången av år 1956 respektive 1957 för att premieringen i dess

helhet skall tillgodogöras spararen.

7. Sparbeloppen skola kunna uttagas tidigare än i föregående moment

säges utan att behovet härav behöver styrkas. Skatterestitutionen skall

minskas i proportion till den tid, som återstår till utgången av år 1956

respektive 1957 beroende på om beloppet insatts 1952 eller 1953.

8. Spararen har att i bilaga till sin självdeklaration år 1953 respektive

1954 uppge de sparposter, för vilka restitution yrkas. Sparinstituten skola

kontrollera, att behållningen på kontot icke vid någon tidpunkt under de

ifrågavarande åren understigit sparpostens belopp.

Med detta förslag vinnes fördelen att ränta kan i förekommande fall komma

att omedelbart utgå å det insatta sparbeloppet. De av utredningsmannen

anförda komplikationerna beträffande olika räntesatser lösas av sig

själva. Varje sparinstitution får tillämpa sina räntesatser.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr hd.

7

9. Sparare, som önskar restitution av slutlig skatt på grund av att han

gjort avsättning till sparkonto, skall lämna en särskild bilaga (yrkande om

skatterestitution) till sina allmänna självdeklarationer år 1953 och 1954. I

bilagan skall uppgivas sparinstitutets (-institutens) namn och eventuellt

identifikationsnummer samt under respektive år nysparat belopp, för vilket

restitution yrkas. Taxeringsmyndigheterna pröva på det sätt utredningsmannen

föreslagit hur stor restitution av inkomstskatt som kan medgivas.

Restitutionsbevis skall tillställas den skattskyldige, varå angives restitutionsbeloppets

storlek. Restitutionsbeviset företes sedan efter utgången av år

1956 respektive år 1957 hos vederbörande sparinstitut, som då endast har

att utbetala beloppet.»

Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har frågan

om åtgärder till främjande av det enskilda och frivilliga sparandet under de

senare åren varit föremål för åtskillig uppmärksamhet från riksdagens sida

i anledning av inom riksdagen väckta motioner. Här må blott erinras om att

1951 års riksdag på hemställan av bankoutskottet i utlåtande nr 12 beslöt

att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under

övervägande möjligheterna att genomföra åtgärder för uppmuntran av det

frivilliga och enskilda sparandet och för riksdagen — om möjligt redan till

1951 års riksdags höstsession — framlägga de förslag, vartill dessa överväganden

kunde föranleda (skr. nr 209/1951).

I anledning härav utarbetades inom finansdepartementet av en särskilt

tillkallad utredningsman en P. M. med utredning och förslag rörande skattepremiering

av frivilligt sparande under år 1952. Något förslag i ämnet förelädes

emellertid icke 1951 års höstriksdag. Anledningen härtill var, att man

vid remissbehandlingen allmänt ställt sig tveksam till och i åtskilliga fall

avstyrkt ett genomförande av förslaget, därvid särskilt betonats de administrativa

olägenheter som vore förbundna med den erforderliga kontrollen

av att skattepremieringen skulle komma nysparandet till godo.

Med beaktande av den mot förenämnda promemoria riktade kritiken har,

enligt vad utskottet inhämtat, frågan varit föremål för ytterligare överväganden

inom finansdepartementet.

Utskottet vill vidare erinra om att i anledning av den till 1951 års höstriksdag

avlämnade propositionen nr 220 med förslag till förordning om investeringsavgift

motioner väcktes med förslag till åtgärder att befrämja sparandet,

vilka motioner — sedermera kompletterade med författningsförslag

i ämnet — togo sikte på skatterestitution genom sparinstituten för nysparande

under åren 1952 och 1953. Motionerna föranledde icke någon riksdagens

åtgärd. Av 1951 års bevillningsutskott, till vilket motionerna hänvisats,

uttalades i dess av riksdagen godkända betänkande nr 65 bl. a. att det icke

syntes utskottet tillrådligt att ett författningsförslag rörande en så komplicerad

fråga som den i motionerna behandlade lades till grund för lagstiftning

utan föregående departementsbehandling.

Vid innevarande års riksdag har i de likalydande motionerna I: 217 (av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 49.

herr Evverlöf m. fl.) och II: 289 (av herr Hjalmarson in. fl.), vilka motioner

hänvisats till bankoutskottet, hemställts att riksdagen måtte antaga ett förslag

till sparförordriing, som bygger på kontantpremiering av enskilt sparande.

Motionerna ha av bankoutskottet behandlats i dess utlåtande nr 25,

vari utskottet framhåller, att det genom de i ämnet verkställda utredningarna

måste anses ha klargjorts, att tveksamhet måste råda om huruvida

man genom ett sparpremieringssystem verkligen kan uppnå en sparandeökning,

som är tillräckligt kraftig för att åtgärden skall kunna rationellt

motiveras och att det i varje fall icke är möjligt att prestera förhandsbevis

härför. Bankoutskottet konstaterar att en tydlig tendens till ökat sparande

hos allmänheten kunnat förmärkas under senare tid, och att mot bakgrunden

av den antydda utvecklingen behovet av särskilda sparstimulerande åtgärder

torde te sig mindre än vad fallet var i det ekonomiska läge som rådde

för omkring ett år sedan, då riksdagen avlät sin skrivelse till Kungl. Maj :t i

förevarande ämne. Mot bakgrunden av den ingående belysning som frågan

fått genom de verkställda utredningarna ansåge sig bankoutskottet icke

kunna tillstyrka bifall till motionärernas förslag och utskottet hade heller

icke ansett förutsättningar föreligga för att i anledning av motionerna utarbeta

och för riksdagen framlägga något modifierat förslag till premiering

av det enskilda sparandet. I enlighet härmed har bankoutskottet avstyrkt

motionerna I: 217 och II: 289.

I de nu föreliggande likalydande motionerna I: 101 (av herr Lindblom

in. fl.) och II: 133 (av herr Sjölin m. fl.) har hemställts, att riksdagen måtte

antaga ett av motionärerna framlagt förslag till förordning angående skatterestitution

vid sparande åren 1952 och 1953. Förslaget är i huvudsak överensstämmande

med det förslag till skattepremiering av sparandet, som framfördes

i de ovan avsedda motionerna i anledning av den till 1951 års höstriksdag

avlåtna propositionen nr 220 med förslag till förordning om mvesteringsavgift.

Av vad här ovan anförts framgår, att såväl inom riksdagen som av Kungl.

Maj :t gjorts aktningsvärda försök i syfte att ernå en effektiv stimulans till

ökat sparande. Det betydande arbete och intresse, som från olika håll nedlagts

på denna fråga, är givetvis ett uttryck för en allmänt omfattad insikt

om betydelsen för landets ekonomi av ett ökat sparande. De framkomna förslagen,

som i stort sett gå ut på att sparandet skulle premieras genom kontantbidrag

från staten eller genom lättnad i beskattningen, ha emellertid

hittills icke lett till några lagstiftningsåtgärder. Det förefintliga utredningsmaterialet

synes dock utgöra ett värdefullt bidrag till skapande av större

klarhet kring de aktualiserade åtgärderna med syfte att främja ett ökat

sparande.

Vad angår det nu föreliggande förslaget till skattepremiering av sparande

har detsamma utformats i viss anslutning till det förslag, som innefattas i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 49.

9

den ovannämnda utredningspromemorian rörande skattepremiering av sparande,

ävensom till synpunkter som anförts i remissyttranden över nämnda

promemoria. På föreliggande utredningsmaterial grundade förslag ha icke

kunnat bringas i det skick att de ansetts böra genom proposition föreläggas

riksdagen. Därjämte har innevarande års bankoutskott avstyrkt väckta

motioner om kontantpremiering av sparande. Utskottet anser sig icke heller

kunna tillstyrka det i motionerna framförda förslaget.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 101 av herr Lindblom

m. fl. och II: 133 av herr Sjölin m. fl. med förslag till förordning

angående skatterestitution vid sparande åren 1952

och 1953 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1952.

På bevillningsutskottets vägnar:

FILIP KRISTENSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Gustaf

Elofsson, Petrén, Velander, Falk, Ramberg, Niklasson* och Wehtje; samt

från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Rjörklund, Jonsson

i Skedsbygd, Orgård, Sundström, Hagberg i Malmö, Sjölin, Strandh*, Kärrlander

och Henriksson.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer:

I) av herrar Kristensson i Osby, Petrén, Sjölin och Strandh, vilka ansett att

utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Såsom framgår---(= utskottet sid. 7 rad 12 uppifrån — sid. 8 rad

15 nedifrån) — — — om investeringsavgift.

Av vad här ovan anförts framgår, att vid upprepade tillfällen initiativ

tagits inom riksdagen till förslag om sparfrämjande åtgärder. Inom finansdepartementet

har även genom en särskild utredningsman utarbetats ett

förslag om skattepremiering av frivilligt sparande under 1952, ett förslag

som dock ännu icke föranlett positiva åtgärder från Kungl. Maj :ts sida.

När utskottet vid föregående riksdagar avstyrkt motionsvis väckta förslag

om sparfrämjande åtgärder, har det skett med uttrycklig motivering, att

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 49.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr b9.

utskottet förväntade, att Kungl. Maj :t inom snar framtid skulle inkomma

med förslag härom till riksdagen. Utskottet måste med beklagande konstatera,

att dessa förväntningar icke infriats.

Då utskottet anser det vara av grundläggande samhällsekonomisk betydelse

att det enskilda sparandet främjas, vill utskottet nu tillstyrka, att riksdagen

för sin del antager det författningsförslag om skatterestitution vid

sparande åren 1952 och 1953, som framlagts i de likalydande motionerna

I: 101 och II: 133, och som i väsentliga delar bygger på det inom finansdepartementet

utarbetade förslaget. Departementsförslaget har härvid omarbetats

för att vinna större enkelhet och för att minska riskerna för missbruk.

Det av utskottet här förordade förslaget bör kunna ge den enskilde

ett incitament till ökat sparande. I detta hänseende fyller det sålunda det av

utskottet år 1948 angivna villkoret, »att begagnandet av den anvisade sparformen

för den enskilde klart framstår som en fördel för honom själv».

Frågan om hur man i en lagstiftning av denna natur skall infoga det sparande,

som sker genom amortering av studieskulder, egnahemslån och liknande

skulder, har icke kunnat lösas nu. Utskottet förutsätter, att Kungl.

Maj :t prövar möjligheterna att komplettera lagstiftningen i dessa avseenden.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna

I: 101 av herr Lindblom m. fl. och II: 133 av herr

Sjölin m. fl., för sin del antaga följande

Förslag

till

förordning angående skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.

1 §•

Skattskyldig fysisk person, som under beskattningsår, för vilket taxering

av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1953 och 1954, gör

insättning av sin inkomst under året å sparkonto, skall under de förutsättningar,

som i denna förordning stadgas, erhålla restitution av honom på

grund av nämnda taxeringar påförd statlig och kommunal inkomstskatt med

belopp motsvarande 20 procent å det under respektive år insatta beloppet

(sparbeloppet), dock för vartdera året å högst 2 000 kronor för varje skattskyldig

eller, vid sambeskattning, för båda makarna tillsammans.

2 §.

Till ledning för bestämmande av det skattebelopp, som skall restitueras,

skall skattskyldig vid självdeklaration foga bestyrkt uppgift om det sparbelopp,

som han insatt å sparkonto under beskattningsåret, samt en på heder

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr A9. 11

och samvete avgiven försäkran att nämnda belopp sparats av inkomst under

beskattningsåret.

3 §.

Restitution, varom i denna förordning stadgas, prövas av vederbörande

taxeringsnämnd i samband med fastställandet av skattskyldigs taxering.

Beslut om restitution skall tillställas skattskyldig.

I-,

4 §.

Ovannämnda skatterestitution skall i första hand avse statlig inkomstskatt

och i andra hand kommunal inkomstskatt. Därest kommunal inkomstskatt

måst tagas i anspråk för restitution skall vederbörande kommun likväl

äga av statsverket uppbära hela beloppet av den skatt, som kommunen eljest

varit berättigad uppbära.

5 §.

Det belopp, som skattskyldig enligt första paragrafen erhåller som skatterestitution,

skall vara fritaget från statlig och kommunal inkomstskatt.

6 §.

För att skattskyldig skall komma i åtnjutande av i första paragrafen angiven

skatterestitution, skall sparbeloppet innestå å sparkonto till utgången

av år 1956 i vad avser sparande under år 1952 och till utgången av år 1957

i vad avser sparande under år 1953.

Uttages på sparkonto insatt belopp tidigare än vad här stadgats, skall

skatterestitutionen i motsvarande grad minskas.

7 §.

Sparkonto må kunna uppläggas i sparbank, postsparbank, affärsbank eller

kreditkassa, så ock i riksgäldskontoret, därest sparmedlen äro avsedda företrädesvis

för inköp av premieobligationer eller andra svenska statens obligationer.

Med insättning å sparkonto likställes erläggande av premie för under åren

1952 och 1953 nytagen eller utökad kapitalförsäkring, vilken äges av den

skattskyldige eller, i förekommande fall, hans make eller omyndiga barn,

dock ej till den del premie berättigar till avdrag, varom förmäles i 46 § 2

mom. kommunalskattelagen. Å sparkonto upplupen ränta räknas som insättning.

8 §.

Skulle vid utgången av år 1956 respektive 1957 penningvärdet ha sjunkit

och socialstyrelsens levnadskostnadsindex till följd härav stigit med minst

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr i9.

10 procent i förhållande till det index, som fastställts för det kvartal, då

insättning skedde, skall sparkontot av statsmedel tillgodoföras ett belopp

motsvarande stegringen av levnadskostnadsindex under den tid sparbeloppet

varit insatt å kontot.

9 §.

Beträffande underrättelse om avvikelse från självdeklaration och besvär

över beskattningsnämnds beslut enligt denna förordning skola bestämmelserna

i taxeringsförordningen i tillämpliga delar gälla, dock att besvär över

utslag i kammarrätten icke må anföras.

10 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952.»

II) av herrar Velander, Wehtje och Hagberg i Malmö.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952

520662

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.