Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
1952-05-13 · 110 sidor, varav 103 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 103 av 110 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1952:50, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
1
tfr 50.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl.
Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 31 mars 1952 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 213, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370);
2) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;
3) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt;
4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);
5) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896);
6) förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;
7) förordning med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär
skatt; samt
8) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
Propositionen grundar sig på 1949 års slcatteutrednings betänkande angående
den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51) och avser en
omläggning i vissa avseenden av fysiska personers beskattning med verkan
från och med den 1 januari 1953. I vilken utsträckning önskemålet om en
allmän skattesänkning därvid kan förverkligas blir beträffande den statliga
inkomstskatten beroende av vilken uttagningsprocent som bestämmes för
skatten. Frågan härom lämnas emellertid i detta sammanhang öppen; den
kommer att upptagas till prövning i samband med framläggande av propositionen
angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret
1952/53.
1—83 8 6 2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 saml. Nr 50.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Med de ändringar i skatteutredningens förslag som förordas i propositionen
kan inkomstbortfallet för staten vid en skattereform av förevarande
innehåll beräknas för helt år till omkring 630 miljoner kronor vid en uttagning
med 100 procent av den statliga inkomstskattens grundbelopp och
till omkring 360 miljoner kronor vid en uttagning med 110 procent av
samma grundbelopp.
I propositionen föreslås, att de statliga ortsavdragen för gifta skattskyldiga
skola bestämmas till följande belopp: i ortsgrupp I 3 360 kronor, i
ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV
3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.
Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild),
som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet
barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, föreslås skola
åtnjuta ortsavdrag med följande belopp: i ortsgrupp I 2 520 kronor, i ortsgrupp
II 2 640 kronor, i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880
kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Om barnet icke stått under den
skattskyldiges vårdnad skall nu nämnt ortsavdrag åtnjutas endast om den
skattskyldige icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.
För ensamstående skattskyldig föreslås, att den nu förekommande reduceringen
av det statliga ortsavdraget vid stigande inkomst skall upphöra
att gälla. Ortsavdraget skall alltså enligt förslaget utgå med fast belopp
även för ensamstående, nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp
II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor
och i ortsgrupp V 2 000 kronor.
Beträffande fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser föreslås,
att den statliga inkomstskattens grundbelopp skall beräknas enligt
två progressiva skiktskalor (s. 65), den ena avsedd för sådana skattskyldiga,
vilkas ortsavdrag beräknas enligt de för gift skattskyldig gällande
grunderna, och den andra avsedd för övriga hithörande skattskyldiga.
Grundbeloppet skall enligt skalorna beräknas till 12 procent av den beskattningsbara
inkomsten så länge denna icke överstiger i den förra skalan
8 000 kronor och i den senare skalan 4 000 kronor. Den högsta skattesatsen
är i båda skalorna 65 procent.
Den nuvarande sambeskattningen av äkta makar föreslås alltjämt skola
bibehållas. För det beskattningsår, varunder makar ingått äktenskap, skola
de dock kommunalt och statligt taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga.
Vid beräkningen av kommunalt och statligt ortsavdrag föreslås
makarna skola tillgodoföras hälften var av det gemensamma ortsavdraget.
I den mån sådant avdrag icke kan utnyttjas av den ena maken skall det
tillgodoräknas den andra maken. Vid taxeringen till statlig inkomstskatt
skall därefter skatten fördelas mellan makarna efter förhållandet mellan
deras beskattningsbara inkomster, icke såsom för närvarande i förhållande
till deras taxerade inkomster.
Det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna med egen inkomst av rörelse
3
Bevillningsutskottets betänkande nr SO.
eller av eget arbete föreslås vid taxering till statlig inkomstskatt skola, i
den mån inkomsten därtill förslår, utgå med högst 300 kronor eller, om
den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, med 300 kronor jämte 10 procent av nämnda inkomst,
sammanlagt dock högst med 1 000 kronor. Tillika föreslås att gift man,
som haft inkomst av jordbruksfastighet eller av rörelse och vars hustru
utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, skall,
om och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, vid taxering
till statlig inkomstskatt äga rätt till avdrag med 300 kronor. De nu nämnda
avdragen må dock för makarna tillsammans icke överstiga 300 respektive
1 000 kronor. Någon ändring i bestämmelserna om gift kvinnas förvärvsavdrag
vid taxering till kommunalskatt föreslås icke.
I propositionen föreslås vidare viss sänkning av den statliga förmögenhetsskatten.
I detta avseende förordas dels en höjning av gränsen för skattskyldigheten
från nuvarande 30 000 kronor till 50 000 kronor och dels
vissa ändringar i skiktskalan för förmögenhetsskatten (s. 125).
Det föreslås vidare, att bestämmelserna om den s. k. 80-procentspärren,
vilka för närvarande ha provisorisk karaktär, skola göras definitiva. I
samband härmed föreslås även att den statliga förmögenhetsskatten i viss
utsträckning skall kunna tagas i anspråk vid skattereduktionen.
De föreslagna ändringarna beträffande förmögenhetsbeskattningen ha
föranlett även en justering av skattepliktsgränsen och skalan för kvarlåtenskapsskatten.
Förslaget om fördelning av ortsavdrag och skatt mellan makar, vilka
båda ha inkomst, har givit anledning till vissa ändringar i uppbördsförordningen.
De ovannämnda författningsförslagen äro av följande lydelse.
1) Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 52 § 1 mom. och 65 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 ävensom anvisningarna till 46 § punkt 3 och 48 § samma
lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1
1 Senaste lydelse av 52 § 1 mom. se 1951:761, av 65 § se 1945:897 samt av anvisningarna
till 48 § se 1950:252.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr SO.
52 §.
i mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.
Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives,
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens skattepliktiga inkomst,
må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Underskott
å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som uppkommit
för endera maken, må avräknas från den andra makens inkomst i
samma kommun av förvärvskälla av samma slag. Ortsavdrag beräknas för
en var av makarna till hälften av det belopp, som i 48 § 2 mom. andra
stycket sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej
kunnat utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas
å den andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 50 § 2 mom. andra
eller tredje stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakttagande
av att avdraget för makarna tillsammans icke må överstiga det i
50 § 2 mom. andra stycket angivna högsta beloppet.
Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas
ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.
65 §.
Frågan, huruvida---före taxeringsåret.
I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret,
skola de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna äga tillämpning först
vid taxering för det därpå följande beskattningsåret.
Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har
betydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift
skattskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret,
vara bestämmande för taxeringen.
Anvisningar
till 46 §.
3. Om en person varit gift eller om gift kvinna levt tillsammans med sin
man, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.
till 48 §.
Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i riket
stadigvarande vistats. Frågan om en person varit gift eller om en gift person
levt tillsammans med sin make, liksom ock frågan huruvida skattskyldig
haft barn eller icke bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §. Rätt till
allmänt barnbidrag anses föreligga från och med den dag barnet fötts eller
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
rätten eljest inträtt till och med den dag barnet fyllt 16 år eller rätten eljest
upphört. Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande
för frågan, huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande,
som rått under större delen av beskattningsåret.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1953 eller tidigare år.
2) Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt.
Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom., 8 § 1 mom., 9 §, 10 § 1 mom. och
11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som
under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året
haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan
hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor eller, om
hon haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
med 300 kronor jämte 10 procent av nämnda inkomst, sammanlagt
dock högst med 1 000 kronor.
Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och som under större
delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört
arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen, om
och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta avdrag
med 300 kronor.
Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga
300 kronor eller, om den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat, 1 000 kronor.
1 Senaste lydelse av 9 § 2 och 3 mom. se 1951: 423, av 9 § 5 mom. se 1951:329 samt
av 10 § 1 mom. se 1951:180.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr SO.
8 §•
1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt
ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som angivas
i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp III
3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.
Skattskyldig, som —--stycke sägs.
Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående
stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 520 kronor, i ortsgrupp II 2 640 kronor,
i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp
V 3 000 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för
vilket allmänt barnbidrag utgått men vilket icke stått under hans vårdnad,
äger han, därest han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta
ortsavdrag efter vad i detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige
icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.
Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i
ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840
kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.
9 §•
1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande
av vad nedan i 11 § stadgas, fastställas enligt de i 2 och 3 mom. angivna
grunder.
2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara inkomsten
av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag.
Finnes skattskyldigs--- 3 000 kronor.
Vad härefter--— beskattningsbar inkomst.
3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses utgör den taxerade
inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.
4 mom. Skatteplikt till statlig inkomstskatt inträder
för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår
till minst 20 kronor;
Bevillningsutskottets betänkande nr 50. 7
för annan skattskyldig: då den beräknade beskattningsbara inkomsten
uppgår till minst 100 kronor.
10 §.
1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon
och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av nedan
angivna grundbelopp.
För skattskyldig, som åtnjuter ortsavdrag med belopp som beräknats enligt
8 § 1 mom. andra stycket och som varit här i riket bosatt under hela
eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet:
när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 12 procent
av den beskattningsbara inkomsten;
när den beskattningsbara inkomsten överstiger
8 000
men
icke
10 000
kr.:
960 kr.
för
8 000 kr.
och 16 %
av
återstoden
10 000
»
»
12 000
» :
1280
»
»
10 000
»
»
20 %
»
»
12 000
»
»
16 000
» :
1680
»
»
12 000
>»
»
25 %
»
»
16 000
»
»
20 000
» :
2 680
»
»
16 000
»
»
30 %
»
»
20 000
»
»
30 000
» :
3 880
»
»
20 000
»
»
35 %
»
»
30000
»
))
40 000
» :
7 380
1)
»
30 000
»
»
40 %
»
4
40 000
»
»
60 000
» :
: 11380
»
»
40 000
»
»
45 %
»
»
60 000
»
B
100 000
» :
: 20 380
»
»
60 000
»
»
50 %
»
»
100 000
»
»
150 000
» ;
: 40 380
»
»
100 000
»
»
55 %
»
»
150 000
»
»
200 000
» :
: 67 880
»
»
150 000
»
»)
60 %
»
»
200 000
kr.
: 97 880
»
»
200 000
»
»
65 %
»
»
För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke sägs
utgör grundbeloppet:
när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 12 procent
av den beskattningsbara inkomsten;
när den beskattningsbara inkomsten överstiger
4 000
men
icke
6 000
kr.:
480 kr.
för
4 000 kr. och
16
%
av
återstoden
6 000
»
»
8 000
» :
800
»
»
6 000
))
»
20
%
»
»
8 000
»
»
10 000
» :
1200
»
»)
8 000
»
»
24
%
»
»
10 000
»
))
12 000
» :
1680
»
»
10 000
»
»
27
%
»
»
12 000
»
»
16 000
» :
2 220
»
»
12 000
»
»
30
%
B
»
16 000
»
»
20 000
»» :
3 420
»
»>
16 000
»
)»
34
%
»
»
20 000
»
)»
30 000
» :
4 780
»
»
20 000
»
»
38
%
»
»
30 000
»
»
40 000
»
8 580
»
»
30 000
»
)>
42
%
»)
It
40 000
»
»
60 000
»
12 780
»
U
40 000
»
))
46
%
)>
»
60 000
»
))
100 000
» ;
21980
)>
)>
60 000
»
»
50
%
»
»
100000
»
»
150 000
»
41980
»
»
100 000
»
»
55
%
»
»
150 000
»
»
200 000
»
69 480
»
»
150 000
»>
»
60
%
))
»
200 000
kr.
99 480
»
n
200 000
»
»
65
%
))
»
Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 procent av
grundbeloppet, må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara
inkomsten belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar
65 procent av denna inkomstdel.
Med familjestiftelse---ekonomiska intressen.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
11 §■
1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt
eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen avräknas
å den andra makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av
makarna till hälften av det belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs,
dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas
å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den
andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket
sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakttagande av att avdraget
för makarna tillsammans icke må överstiga det i nämnda stycke
angivna högsta beloppet. Skatten beräknas å det sammanlagda beloppet
av makarnas beskattningsbara inkomster och fördelas å makarna efter
förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster.
Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas
ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga
om ef ter taxering för år 1953 eller tidigare år.
3) Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 1 §, 8 §, 10 §, 11 § 1 mom. och 12 § förordningen
den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Till staten ----givna bestämmelser.
Angående taxeringsmyndigheter---i taxeringsförordningen.
Vid taxeringen till förmögenhetsskatt skola bestämmelserna i 3 §, 4 §
tredje stycket, 64 § 2 mom. och 65 § kommunalskattelagen äga motsvarande
tillämpning. I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna
förordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
bestämmelser äga tillämpning vid taxeringen till förmögenhetsskatt, skola
likaledes anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända
till efterrättelse.
8 §•
Har skattskyldig hemmavarande barn, som icke fyllt 21 år, skall, därest
barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke
uppgår till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets
förmögenhet. I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i
sådant fall jämväl barnets förmögenhet.
10 §.
Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra
statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke
överstiger 50 000 kronor.
Ej heller —-- 5 000 kronor.
11 §•
1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,
utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmäld familjestiftelse utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100 000 men icke 150 000 kr.: 250 kr. för 100 000 kr. och. 8 °/oo av återstoden;
150 000 » » 200 000 » : 650 » » 150 000 » » 10 °/oo » » ;
200 000 » » 400 000 » : 1150 » » 200 000 » » 13 °/oo » » ;
400 000 » » 1000 000 » : 3 750 » » 400 000 » » 16 %>o » » ;
1000 000 kr. : 13 350 » »> 1000 000 » » 18 %>o »
12 §.
1 mom. För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans,
beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid
boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet.
Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas
å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen
avräknas å den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten
beräknas för makarna gemensamt under hänsyntagande, vid tilllämpning
av 9 § tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda
nettoinkomst. Frågan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med hänsyn till
makarnas sålunda bestämda beskattningsbara förmögenhet. Skatt beräknas
likaledes efter nämnda förmögenhet samt fördelas å makarna efter deras
skattepliktiga förmögenheter.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr SO.
2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i
fråga om taxering till statlig förmögenhetsskatt anses såsom av varandra
oberoende skattskyldiga.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.
4) Förslag
till
förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. och 86 § taxeringsförordningen
den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
26 §.
1 mom. Nedannämnda skattskyldiga---(självdeklaration), näm
ligen:
1)
aktiebolag och ekonomisk förening;
2) annan juridisk — — — 100 kronor;
3) fysisk person,---kronor; samt
4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som i 3 § 1
mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt angives, vid beskattningsårets
utgång haft ett värde överstigande 50 000 kronor eller, såvitt angår
sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000
kronor.
Vid bedömandet---statlig förmögenhetsskatt.
I fråga om gift person skall för senare beskattningsår än det, varunder
äktenskapet ingåtts, vid bedömande av deklarationsskyldigheten hänsyn
tagas, förutom till lians egen inkomst och förmögenhet, även till boets och
den andra makens inkomst och förmögenhet, såvida makarna under större
delen av beskattningsåret levt tillsammans. Har skattskyldig barn, skall
hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet, därest han enligt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt skall taxeras därför.
Vid tillämpning — — — riket bosatta.
Avlider skattskyldig---den avlidne.
1 Senaste lydelse av 26 § 1 mom. se 1951:330 samt av 86 § se 1952:
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
86 §.
För varje---77 § 4 mom.
Hos särskild--— egen uppbördsförvaltning.
De beslutade---skattskyldiges namn.
I inkomstlängden antecknas särskilt
dels i avseende å statlig inkomstskatt uppskattad inkomst av olika förvärvskällor,
medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräknad
nettoinkomst, medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å
förvärvskälla, taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag samt beskattningsbar
inkomst med angivande tillika, där det ej framgår av längdens
uppställning, av den punkt i 10 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
enligt vilken skatten skall beräknas;
dels i —--beskattningsbar inkomst;
dels ock--— här ovan.
Sådan anteckning — — — 1 200 kronor.
I förmögenhetslängden —--beskattningsbara förmögenheten.
Närmare föreskrifter---Kungl. Maj :t.
Taxeringslängderna underskrivas — — — och ledamöter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.
5) Förslag
till
förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896).
Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom., 5 §, 15 § och 53 § 1 mom. ävensom
anvisningarna till 53 § uppbördsförordningen den 31 december 19451
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
4 §•
2 mom. I skattetabellerna skola i särskilda kolumner upptagas skattebelopp
för följande grupper av skattskyldiga, nämligen
1) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare, där makan
har en sammanräknad nettoinkomst å minst tvåtusen kronor;
1 Senaste lydelse av här berörda författningsbestämmelser se 1951:421.
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
2) annan gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare än
under 1) sägs;
3) ogift inkomsttagare, som har hemmavarande eller av honom helt
eller delvis underhållet barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger
(ogift inkomsttagare med barn);
4) annan ogift inkomsttagare än under 3) sägs (ogift inkomsttagare utan
barn).
Gift, med maken sammanlevande kvinna, A''ars make har inkomst, skall
hänföras till under 3) upptagen grupp av skattskyldiga, därest hon har
hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, samt
eljest till under 4) upptagen grupp av skattskyldiga.
Gift, med maken sammanlevande kvinna, som har egen inkomst men
vilkens make icke uppbär inkomst, skall likställas med gift manlig inkomsttagare.
Ogift skattskyldig--— manlig inkomsttagare.
Under 3) omnämnd inkomsttagare, som icke har vårdnaden om barnet
men som sammanlever med den, under vars vårdnad barnet står, skall hänföras
till under 4) angiven grupp av skattskyldiga.
Med ogift — — — eller hemskild.
5 §.
Vid beräkning — ---högre utdebitering.
Förhållandena den--— femton år.
Skall under inkomståret preliminär A-skatt enligt tabell börja utgå för
skattskyldig, för vilken skatt icke tidigare sålunda beräknats, skall i fråga
om skattskyldigs civilstånd det förhållande, som kan antagas komma att
ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret, samt, vad angår
frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av honom helt eller
delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, förhållandet
vid den tidpunkt, då debetsedel jämlikt 42 § sista stycket översändes
till skattskyldig, vara avgörande för till vilken i 4 § 2 mom. avsedd
grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid skall iakttagas,
att i sistnämnda författningsrum med barn icke avses barn, som före den
1 november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter
den 1 november under inkomståret.
15 §.
Vid beräkning ■—--femton år.
Vid preliminär taxering, som sker under inkomståret, skall hänsyn tagas
i fråga om skattskyldigs civilstånd till det förhållande, som kan antagas
komma att ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret,
samt, vad angår frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av
honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
föreligger, till förhållandet vid den tidpunkt, då taxeringen verkstäl
-
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
les. Härvid skall iakttagas, att med barn icke avses barn, som före den 1
november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter
den 1 november under inkomståret.
Har skattskyldig---dylikt avdrag.
53 §.
1 mom. Jämkning av preliminär skatt skall av den lokala skattemyndigheten
verkställas under inkomståret
1) därest skattskyldig--— efter inkomståret;
2) därest skattskyldig visar eller, såvitt hans ortsavdrag är beroende av
makes inkomst, gör sannolikt att ändring skett i förhållande, vartill hänsyn
skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för honom vid den taxering, som
skall verkställas under året näst efter inkomståret;
3) därest skattskyldig--— skatt; eller
4) därest skattskyldig--— preliminär A-skatt.
Jämkningen skall — — — slutliga skatt.
Där icke ----tjugufem kronor.
Erhåller lokal —--må erfordras.
Innan jämkning---är obehövligt.
Anvisningar
till 53 §.
Har skattskyldig — — — må betingas.
Lokal skattemyndighet---skatt uttages.
Den bevisning, som skattskyldig måste prestera för att erhålla jämkning,
är icke lika i de i 1 mom. under 2)—4) omnämnda fallen. Begäres jämkning
jämlikt 1 mom. 2) på grund av sådan ändring i makes inkomst, som
påverkar den skattskyldiges ortsavdrag, eller jämlikt 1 mom. 3), behöver
vederbörande endast göra sannolikt, att de ifrågavarande förhållandena
komma att vara för handen; mera kan han tydligen i dessa fall icke heller
åstadkomma. I övriga fall har han däremot att styrka, att de berörda omständigheterna
verkligen föreligga.
Vid beslut —--den skattskyldige.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att förordningen
skall tillämpas redan dessförinnan såvitt fråga är om åtgärder, som erfordras
för att uppbörd av preliminär skatt i enlighet med förordningens bestämmelser
skall kunna äga rum från 1953 års ingång.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
6) Förslag
till
förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fail.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, så ock oskift dödsbo
efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vistades,
äger under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs åtnjuta
avkortning av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller restitution
av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening.
2 §.
1 mom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt
denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige på grund
av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt
samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel
sammanlagt överstiga 80 procent av den för honom samma år enligt förordningen
om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp,
varmed avdrag för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må
hava vid taxeringen medgivits. Avkortningen och restitutionen må dock tillhopa
icke överstiga sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten, därvid likväl den statliga förmögenhetsskatten
icke må nedbringas till lägre belopp än som motsvarar den skatt, som skulle
utgått å femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.
Vid fastställande av det belopp, för vilket avkortning eller restitution sålunda
må åtnjutas, skall i förekommande fall med taxerad inkomst förstås
ett med motsvarande tillämpning av föreskrifterna i 9 § fjärde stycket förordningen
om statlig förmögenhetsskatt beräknat belopp.
2 mom. För äkta makar, vilka under hela beskattningsåret eller större
delen därav levt tillsammans, skall, såvitt angår senare beskattningsår än
det under vilket äktenskapet ingåtts, rätten att åtnjuta avkortning eller
restitution bedömas med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomst
och skatter. Det belopp, som enligt föregående punkt må avkortas
eller restitueras, fördelas å makarna i förhållande till de belopp, varmed
vardera maken skulle ägt åtnjuta avkortning eller restitution, därest hänsyn
tagits endast till den makens inkomst och skatter. 3
3 §•
Vid tillämpning av denna förordning skall, där avkortning kan ske, sådan
i första hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske
15
Bevillningsutskottds betänkande nr 50.
allenast till viss del, skall det enligt 2 § beräknade beloppet, i den män det
ej kunnat avkortas och det täckes av erlagt skattebelopp, återbetalas till den
skattskyldige. Å sålunda återbetalat belopp utgår icke ränta.
4 §.
Den som enligt denna förordning vill åtnjuta avkortning av påförd skatt
eller restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner har att därom göra
ansökan hos länsstyrelsen i det län, inom vilket han taxerats till statlig inkomstskatt
för det taxeringsår varom fråga är, eller, därest han taxerats
till sådan skatt i Stockholms stad, till överståthållarämbetet.
Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda före utgången av kalenderåret
näst efter taxeringsåret, vid äventyr att avkortning eller restitution
enligt denna förordning icke må beviljas. Därest de i 2 § angivna förutsättningarna
för åtnjutande av avkortning eller restitution föreligga först efter
det kammarrätten eller Kungl. Maj :t meddelat utslag angående sökandens
taxering för ifrågavarande taxeringsår, skall ansökningen vara myndigheten
tillhanda inom ett år efter det kammarrättens utslag vunnit laga kraft eller
Kungl. Maj :ts utslag meddelats.
Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av riksskattenämnden.
5 §•
Finnes ansökning böra bifallas, skall länsstyrelsen eller överståthållarämbetet
antingen meddela förordnande om avkortning eller tillställa sökanden
honom tillkommande restituerat belopp över postgiro eller ock vidtaga
båda dessa åtgärder.
6 §•
Därest, efter det förordnande om avkortning eller restitution enligt denna
förordning meddelats, skattskyldigs taxering för ifrågavarande taxeringsår
så ändras, att avlcortningen eller restitutionen bör beräknas till annat belopp
än som skett eller att avkortning eller restitution icke skall ifrågakomma,
åligger det myndighet, som har att vidtaga debiteringsåtgärd i anledning av
den ändrade taxeringen, att vidtaga jämväl sådan ändring i debiteringen,
som föranledes av de ändrade grunderna för beräkning av avkortningen eller
restitutionen. Det åligger länsstyrelsen eller överståthållarämbetet att lämna
nyssnämnda myndighet härför erforderliga uppgifter.
7 §.
Beträffande besvär över beslut rörande tillämpning av denna förordning
skall gälla vad i uppbördsförordningen är stadgat angående klagan över debitering
av slutlig skatt.
8 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda närmare bestämmelser för tillämpning av denna
förordning.
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954, då förordningen
den 26 juli 1947 (nr 584) med provisoriska bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall skall upphöra att gälla; dock att sistnämnda förordning
alltjämt skall äga tillämpning i fråga om skatt, som påförts på
grund av taxering åren 1949—1953 eller på grund av eftertaxering för
nämnda år.
7) Förslag
till
förordning med bestämmelser om begränsning i vissa fall av
preliminär skatt.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Fysisk person, som är här i riket bosatt eller här stadigvarande vistas,
så ock oskift dödsbo efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller
här stadigvarande vistades, må beviljas nedsättning av preliminär B-skatt
under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs.
2 §.
Vid debitering av preliminär B-skatt må skatten nedsättas med det belopp,
varmed avkortning eller restitution av motsvarande slutliga skatt kan
beräknas bliva medgiven enligt 2 § förordningen den 1952 (nr
) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.
Jämväl efter verkställd debitering må nedsättning av preliminär B-skatt
ske med belopp som i föregående stycke angives. 3 4
3 §•
Skattskyldig, som vill erhålla nedsättning av preliminär B-skatt enligt
denna förordning, skall göra ansökan därom hos den lokala skattemyndighet,
som har att påföra den skattskyldige statlig inkomstskatt för inkomståret.
Ansökan skall i fall, som avses i 2 § första stycket, vara den lokala skattemyndigheten
tillhanda senast den 1 december året näst före inkomståret.
I annat fall skall ansökan göras senast före utgången av april månad året
näst efter inkomståret.
4 §•
Ansökan, varom i 3 § förmäles, skall göras å blankett enligt formulär,
som fastställes av riksskattenämnden.
Vid ansökan skall fogas preliminär självdeklaration, där den skattskyl
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
17
dige icke tidigare avgivit sådan deklaration för inkomståret. Ingives ansökningen
efter det den skattskyldige avlämnat allmän självdeklaration för inkomståret,
skall i stället avskrift av sistnämnda deklaration fogas vid ansökningen.
5 §.
Beslut över ansökan enligt 3 § meddelas av den lokala skattemyndigheten.
Beslutet skall skyndsamt tillställas den skattskyldige ävensom vederbörande
länsstyrelse.
6 §.
Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt, som förfaller till
betalning efter det beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp än
det som tidigare utfärdad debetsedel utvisar, skall den lokala skattemyndigheten
ofördröj ligen utfärda och till den skattskyldige översända ny debetsedel
upptagande den ändrade skatten.
Det åligger länsstyrelsen att utan dröjsmål förordna om avkortning av
den skatt, som enligt beslutet icke skall erläggas.
7 §•
Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt icke vidare skall
utgå för inkomståret, åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål antingen
förordna om avkortning av den del av skatten, som överstiger vad den skattskyldige
enligt nämnda beslut har att erlägga i preliminär skatt, eller,
därest den skattskyldige redan inbetalt preliminär skatt med större belopp
än vad han enligt sagda beslut är skyldig att erlägga, till den skattskyldige
återbetala det överskjutande beloppet.
Å belopp, som återbetalas, utgår icke ränta.
8 §.
Den som icke åtnöjes med lokal skattemyndighets beslut enligt denna
förordning äger i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka
skola hava inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då
klaganden erhöll del av beslutet.
Över länsstyrelsens beslut enligt denna förordning må klagan icke föras.
9 §•
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
meddelas av Kungl. Maj :t.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Genom denna förordning upphäves förordningen den 22 april 1949 (nr
175) med provisoriska bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär
skatt; dock att sistnämnda förordning alltjämt skall äga tillämpning
i fråga om preliminär skatt för år 1952 eller tidigare år.
2—888 r>2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sand. Nr 50.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
S) Förslag
til!
förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlätenskapsskatt.
Härigenom förordnas, att 9 §, 17 §,18 §, 20 §, 21 § och 28 § förordningen
den 26 juli 1947 om kvarlätenskapsskatt skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
9 §■
Kvarlåtenskap är fri från skatt enligt denna förordning, därest värdet
av kvarlåtenskapen icke överstiger 50 000 kronor.
I övrigt beräknas skatten enligt denna
Tariff.
Kvarlåtenskapsskatten utgör:
när kvarlåtenskapen icke överstiger 70 000 kronor: 5 procent av det belopp
varmed kvarlåtenskapen överstiger 50 000 kronor; samt
när kvarlåtenskapen överstiger
70 000 men
icke
100 000 kr.
1 000 kr.
för
70 000 kr. och
10 %
av
återstoden
100 000 »
200 000
»
4 000 »
»
100 000 » »
15 %
»
))
200 000 »
))
300 000
»
19 000 »
»
200 000 » »
20 %
»
»
300 000 ■■
»)
500 000
)»
39 000 »
»
300 000 » »
25 %
»
»
500 000 »
))
1 000 000
))
89 000 »
»
500 000 » »
30 %
»
»
1 000 000 »
»
2 000 000
»
239 000 »
))
1 000 000 » »
35 %
»
»
2 000 000 »
»
5 000 000
»
589 000 »
»
2 000 000 » »
40 %
»
»
5 000 000 kr.
1789 000 »
»
5 000 000 » »
50 %
»
»
Vid tillämpning---hundratal kronor.
17 §.
Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke överstiger
50 000 kronor. För annan gåva beräknas skatten på sätt nedan sägs.
För gåva till den, som vid tiden för gåvan är närmast till arv efter givaren,
så ock för gåva till avkomling efter arvinge som nyss sagts, skall kvarlåtenskapsskatten
beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen och med hänsyn
tagen till givarens förmögenhet, gåvans värde däri inräknat, vid tiden för
gåvan. Skatten skall beräknas allenast å det belopp, varmed gåvans värde
överstiger 50 000 kronor, och utgå efter den eller de procentsatser som skolat
tillämpas, därest skatt skolat uttagas för hela förmögenheten och nyssnämnda
belopp utgjort den högst beskattade delen därav. Därest givaren var
gift, skall vad i detta stycke sägs om givarens förmögenhet i stället avse den
del av makarnas förmögenhet, som enligt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen
beräknas vid bodelning eller boskifte tillfalla givaren, dock att givarens
förmögenhet icke må beräknas till lägre belopp än gåvan.
För annan —---efter givaren.
19
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
18 §.
Vid beräknande huruvida gåva, som avses i 17 § andra stycket, uppgår
till skattepliktigt belopp skall sammanläggning ske av den ifrågavarande
gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dessförinnan bortgivna,
förut icke beskattade gåvor av det slag som i nyssnämnda författningsrum
avses; och skall därvid, om under nämnda tid förekommit gåva eller
gåvor som förut beskattats, gåvan eller gåvorna till ett belopp av 50 000
kronor anses såsom en icke beskattad gåva. Skatten för gåvornas sammanlagda
belopp bestämmes såsom om fråga vore om en gåva och beräknas
med hänsyn till givarens på sätt i 17 § andra stycket sägs beräknade förmögenhet
eller hans andel i makarnas förmögenhet vid tiden för den senaste
gåvan.
Vid beräknande -— — — är fråga.
Vid sammanläggning---skall utgå.
20 §.
Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad att premiebetalningen
skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller för
vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel
av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen
lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäkringens
ägare svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning, inträder
under dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för
gåva då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren,
dock endast om för försäkringen erlagts premier till ett sammanlagt belopp
överstigande 50 000 kronor.
I nu ■—• ■— — motsvarande tillämpning.
21 §.
Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var
bosatt här i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har
icke enligt 20 § för försäkringen erlagts kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva,
inträder, om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts
inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till
sammanlagt belopp överstigande 50 000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att
för försäkringen erlägga skatt såsom för kvarlåtenskap.
Efterlämnar den---erlagda premierna.
Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda
premierna, i den mån detsamma överstiger 50 000 kronor, läggas till den i
7 § angivna kvarlåtenskapen samt skatten beräknas enligt den i 9 § intagna
tariffen å sammanlagda värdet av kvarlåtenskapen och nämnda premiebelopp;
skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen
sålunda ökas, icke i något fall må överstiga värdet av vad som tillfallit förmånstagaren.
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Skall jämlikt 104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal viss del av
försäkringsbeloppet tillfalla efterlevande make och understiger den återstående
delen av försäkringsbeloppet summan av de erlagda premierna, föreligger
icke skattskyldighet för större del av premiebeloppet än som motsvarar
den återstående delen av försäkringsbeloppet minskad med 50 000 kronor.
Är efterlevande —--boets behållning.
28 §.
Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom
förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen
vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets
inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskattningsmyndighet
och därvid enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av
Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande;
dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där summan av
de för försäkringen eller, där fråga är om flera försäkringar, för desamma erlagda
premierna ej överstiger 50 000 kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.
Äldre bestämmelser skola dock fortfarande gälla beträffande kvarlåtenskap
efter den, som avlidit före den 1 januari 1953, samt beträffande gåva,
därest före nämnda dag gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande
giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. Likaledes
skola äldre bestämmelser gälla beträffande livförsäkring, på grund av
vilken utbetalning till förmånstagaren skett före nämnda dag, eller beträffande
livförsäkring efter den som avlidit före samma dag.
Till utskottets behandling ha hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 470 av fru Lindström in. fl. och II: 615
av fru Eriksson i Stockholm in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att det av Kungl. Maj :t i proposition nr 213 föreslagna förvärvsavdraget
av högst 1 000 kronor till förvärvsarbetande gift kvinna måtte
tillämpas utan den inskränkande bestämmelsen att vederbörande skall ha
barn att vårda»;
II) de likalydande motionerna I: 474 av herrar Osvald och Nord samt
11:644 av fröken Liljedahl m. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid behandling
av proposition nr 213 måtte besluta, att gift yrkeskvinna med
barn under 16 år måtte ha rätt att avdraga 300 kronor jämte 20 % av inkomsten,
sammanlagt dock högst 1 600 kronor, samt att gift yrkeskvinna
utan barn måtte få avdraga 300 kronor jämte 10 % av inkomsten, sammanlagt
dock högst 800 kronor»;
21
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
III) de likalydande motionerna I: 481 av herrar Cassel och Björnberg
samt II: 645 av herrar Edström och Fagerholm, vari hemställts, »att riksdagen
för sin del måtte besluta sådan ändring i det i propositionen nr 213
till innevarande års riksdag framlagda förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt att
vid taxering till sådan skatt avdrag medgives för den skattskyldige påförd
förmögenhetsskatt i huvudsaklig överensstämmelse med nedanstående
författningsförslag:
9 §•
1 mom. Skattskyldigs — — — grunder.
2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt
under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara
inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag
och i förekommande fall med honom för samma beskattningsår påförd
förmögenhetsskatt.
Finnes skattskyldig---- 3 000 kronor.
Vad härefter---beskattningsbar inkomst.
3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses, utgör den taxerade
inkomsten, i förekommande fall efter avdrag för förmögenhetsskatt,
som för beskattningsåret påföres honom, tillika beskattningsbar inkomst.
i mom. Skatteplikt till----100 kronor»;
IV) de likalydande motionerna I: 482 av herr Alfred Nilsson in. fl. och
II: 646 av herr Strandh in. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 213 måtte besluta, att ortsgrupp 1 bortfaller samt
de i denna grupp befintliga kommunerna uppflyttas i ortsgrupp 2, samt att
riksdagen i övrigt måtte beakta vad som anförts i motionerna;
V) de likalydande motionerna I: 483 av herrar öhman och Oln Persson
samt II: 648 av herr Hagberg i Luleå in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta om följande ändringar i den i Kungl. Maj:ts proposition nr
213 föreslagna författningstexten under punkt 2), fs. 6).
Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.
■1 §•
2 mom. Gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som större
delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, äger därutöver, om hon
under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, åtnjuta avdrag med
ett belopp motsvarande hälften av nämnda inkomst, dock högst med 1 000
kronor.
Har gift man, som —
åtnjuta avdrag med 300 kronor.
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga
300 kronor eller, om den gifta kvinnan haft egen inkomst av rörelse eller
av eget arbete, i 000 kronor.
8 §•
1 mom. Skattskyldig---------40 § 1 mom. kommunalskattelagen.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med den andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 3 800 kronor, i ortsgrupp II 3 950 kronor, i ortsgrupp
III 4 100 kronor, i ortsgrupp IV 4 250 kronor och i ortsgrupp V
4 400 kronor.
Skattskyldig, som--------stycke sägs.
Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
den andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående
stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad
och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 850 kronor, i ortsgrupp
II 2 960 kronor, i ortsgrupp III 3 080 kronor, i ortsgrupp IV 3 190
kronor och i ortsgrupp V 3 300 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts
haft barn, för vilket allmänt barnbidrag utgått men vilket icke stått under
hans vårdnad, äger han, därest han helt eller delvis underhållit barnet,
likaledes åtnjuta ortsavdrag efter v§d i detta stycke sägs, dock endast om
den skattskyldige icke levt tillsammans med den, som har vårdnaden om
barnet.
Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i
ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp II 2 600 kronor, i ortsgrupp III 2 700
kronor, i ortsgrupp IV 2 800 kronor och i ortsgrupp V 2 900 kronor.
9 §.---o. s. v.»;
VI) de likalydande motionerna 1:484 av herrar Sunne och Söderquist
samt 11:649 av herr Sjölin och fru Sandström, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta,
Al) att änkling, änka och frånskild skall medgivas ortsavdrag som gift
skattskyldig för det år äktenskapet upplösts ävensom för det därpå följande
beskattningsåret,
2) att i de fall änkling, änka eller frånskild har barn under 16 år att
försörja från och med det tredje året efter äktenskapets upplösning skall
medgivas ortsavdrag med 50 % högre belopp än ensamstående skattskyldig
åtnjuter,
3) att övriga ogifta med barn under 16 år skall medgivas ortsavdrag
med 50 % högre belopp än ensamstående skattskyldig åtnjuter.
Bl) att förvärvsarbetande gift kvinna med barn under 16 år skall vara
23
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
berättigad till förvärvsavdrag uppgående till 300 kronor jämte 10 % av inkomsten
upp till 3 000 kronor vid denna inkomst motsvarande 20 %, och
därefter denna procentsats 20 %, av inkomstbeloppet upp till 8 000 kronor,
d. v. s. högst 1 600 kronor,
2) att förvärvsarbetande gift kvinna utan barn skall vara berättigad till
förvärvsavdrag uppgående till 300 kronor för inkomster upp till 3 000 kronor
och därefter till 10 % av inkomstbeloppet upp till 8 000 kronor, d. v. s.
högst 800 kronor,
3) att ensamstående med barn under 16 år skall ha rätt till samma förvärvsavdrag
som gift kvinna med barn under 16 år,
4) att ett förvärvsavdrag av 300 kronor skall utgå till alla gifta kvinnor,
som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse.
Cl) att gränsen för skattepliktig förmögenhet för ensamstående skall
fastställas till 50 000 kronor,
2) att gränsen för skattepliktig förmögenhet för makar skall fastställas
till totalt 70 000 kronor.
D) att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext»;
VII) motionen I: 485 av herrar Anderberg och Lodenius, vari hemställts,
att bestämmelserna måtte så kompletteras, att det klart framgår, att avdrag
av i motionen angivet slag endast må medgivas, då inkomsten är betingad
av egen arbetsinsats av icke alltför ringa omfattning;
VIII) motionen II: 616 av herrar Nilsson i Bästekille och Östlund, vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
1) att 4 § förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
skall erhålla följande ändrade lydelse. 4
4 §•
i mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag
ske för
underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst
från annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag
för realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller
lotterivinst;
slutlig skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering
under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket
påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit
debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller
annan kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.
Skattskyldig, som----kommunalskattelagen sägs.
2) att 8, 10 och 11 §§ förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig
förmögenhetsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
8 §■
Har skattskyldig hemmavarande barn under sexton år, skall, därest barnets
till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår
till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet
i den mån denna överstiger 50 000 kronor. I den skattskyldiges
skattepliktiga förmögenhet inbegripes i sådant fall jämväl barnets förmögenhet.
10 §.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den
beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 75 000 kronor. Annan fysisk
person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra sådan
skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 50 000
kronor.
Ej heller —--- 5 000 kronor.
11 §•
1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, som avses i
8 § 1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100000 men icke 150 000 kr.: 125 kr. för 100 000 kr. och 10%o av återstoden;
150 000 •> » 200 000 » : 625 » » 150 000 » » 14 7oo »
200 000 » » 300 000 » : 1325 » » 200 000 » » 18°/oo » »
300 000 kr. : 3125 » ». 300 000 » ■> 22 °/oo »
För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt i
10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse
skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100 000 men icke 150 000 kr.: 250 kr. för 100 000 kr. och 10°/oo av återstoden:
150 000 » » 200 000 » : 750 » » 150 000 » » 14 °/oo » »
200 000 » » 300 000 » : 1450 » » 200 000 » » 18°/oo » »
300 000 kr. : 3 250 » » 300 000 » » 22 °/oo » » .»
IX) motionen II: 647 av fru Gärde Widemar, vari hemställts, »att förvärvsavdraget
för kvinna, som haft hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat och med inkomst av rörelse eller av eget arbete,
skall utgå med det belopp vartill hennes verkliga kostnader för barnens
vård och omhändertagande uppgått».
Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet hänvisade
25
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
motioner -— nedannämnda motion II: 136 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl. dock endast till den del den icke berör frågan om uttagningsprocentens
storlek — nämligen
1) de likalydande motionerna I: 5 av herrar Gustaf Elof sson och Fridolf
Jansson samt II: 6 av herr Andersson i Björkäng in. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning och förslag angående avskaffande av kvarlåtenskapsskatten och
eventuellt som kompensation härför en skärpning av arvsskatten på större
förmögenheter»;
2) de likalydande motionerna I: 212 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 284
av herr Hjalmar son m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
förslag, nämligen
1) Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 46 § 3 inom., 48 § 2 mom., 52 § 1 mom. och
65 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna
till 20 § 2., 46 § 3. och 48 § samma lag skola erhålla följande lydelse.
46 §.
3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft
inkomst av jordbruksfastighet, rörelse eller eget arbete, må hon, i den
mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag
med 300 kronor.
Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och under större
delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse och finnes sådan inkomst till någon
del härröra av arbete, som i förvärvskällan utförts av den skattskyldiges
hustru, må mannen, i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår,
i hemortskommunen åtnjuta avdrag med ett belopp, motsvarande värdet av
hustruns arbete, dock högst med 300 kronor.
Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga
300 kronor.
48 §.
2 mom. Skattskyldig fysisk — — •— nedan sägs.
Skattskyldig, som--- 2 000 kronor.
Skattskyldig, som under hela eller någon del av beskattningsåret varit
änkling eller änka och som vid andra makens död levt tillsammans med
denne, äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet
inträffat, och för det därpå följande beskattningsåret åtnjuta ortsavdrag
med belopp som i föregående stycke sägs.
26
Bevillningsutskottets betänkande nr SO.
Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig
anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller
frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag med belopp som i
andra stycket sägs.
Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp
1 1 180 kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor, i
ortsgrupp IV 1 340 kronor och i ortsgrupp V 1 400 kronor.
52 §.
1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives,
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens skattepliktiga inkomst,
må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun.
Ortsavdrag beräknas för en var av makarna till hälften av det belopp,
som i 48 § 2 mom. andra stycket sägs, dock att, om ortsavdrag helt
eller delvis ej kan utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen
må avräknas å den andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 50 §
2 mom. andra eller tredje stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig
under iakttagande av att avdraget för makarna tillsammans icke må överstiga
det i 50 § 2 mom. andra stycket angivna beloppet.
Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas
ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.
65 §.
Frågan, huruvida — — — före taxeringsåret.
I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret,
skola de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna äga tillämpning först
vid taxering för det därpå följande beskattningsåret.
Angående rätt i vissa fall för änkling eller änka att åtnjuta ortsavdrag
såsom gift skattskyldig stadgas i 48 § 2 mom. tredje stycket.
Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har
betydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift
skattskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret,
vara bestämmande för taxeringen.
Anvisningar
till 20 §.
2. Från föreskriften om att skattskyldig ej må avdraga värdet av arbete,
som i hans förvärvsverksamhet utförts av andra maken, föreligger, såsom
framgår av 46 § 3 inom., i vissa fall undantag i fråga om arbete, som utförts
av gift kvinna.
27
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Hemmavarande barn---51 §.
Frågan om---— 65 §.
till 46 §.
3. Om en person varit gift eller om gift person levt tillsammans med sin
make, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.
till 48 §.
Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i
riket stadigvarande vistats. Frågan om en person varit gift eller om en gift
person levt tillsammans med sill make liksom ock frågan huruvida skattskyldig
haft barn eller icke bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.
Rätt till allmänt barnbidrag anses föreligga från och med den dag barnet
fötts eller rätten eljest inträtt till och med den dag barnet fyllt 16 år eller
rätten eljest upphört. Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat
barn. Avgörande för frågan, huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna,
är det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.
2) Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1917
(nr 576) om statlig inkomstskatt.
Härigenom förordnas, att 4 §, 8 § 1 inom., 9 §, 10 § 1 inom. och 11 §
1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla
följande ändrade lydelse. 4
4 §•
1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 g, avdrag
ske för
underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från
annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag
för realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;
slutlig
skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering
under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket
28
Bevillningsutskottets betänkande nr SO.
påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit
debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller
annan kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.
Skattskyldig, som---kommunalskattelagen sägs.
2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft
inkomst av jordbruksfastighet, rörelse eller eget arbete, må hon, i den
män sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor.
Har gift kvinna som i första stycket sägs haft hemmavarande barn, vilket
icke fyllt 14 år, och har inkomst som i samma stycke sägs sammanlagt
^PPS^t till minst 1 200 kronor, ma hon i stället åtnjuta avdrag med en
fjärdedel av inkomsten, dock högst med 1 000 kronor.
Hai gift man, som levt tillsammans med sin hustru och under större
delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse och finnes sådan inkomst till någon del
härröra av arbete, som i förvärvskällan utförts av den skattskyldiges hustru,
må mannen atnjuta avdrag med belopp, motsvarande värdet av hustruns
arbete, dock högst med 300 kronor.
Avdrag enligt detta inom. ma icke för makarna tillsammans överstiga
belopp som i första eller andra stycket sägs.
8 §•
1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt
ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som
angivas i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp
III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000
kronor.
Skattskyldig, som under hela eller någon del av beskattningsåret varit
änkling eller änka och som vid andra makens död levt tillsammans med
denne, äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet
inträffat, och för det därpå följande beskattningsåret åtnjuta ortsavdrag
med belopp som i föregående stycke sägs.
Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos
sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka
eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, att åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp som i
andra stycket sägs.
Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta
statligt ortsavdrag med1 följande belopp, nämligen i ortsgrupp I
1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i
ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.
29
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
9 §•
1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande
av vad nedan i 11 § stadgas, fastställas enligt de i 2 och 3 mom. angivna
grunder.
2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket hosatt
under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara
inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag.
Finnes skattskyldigs---beskattningsbar inkomst.
3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses utgör den taxerade
inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.
4 mom. Skatteplikt till statlig inkomstskatt inträder
för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår
till minst 20 kronor;
för annan skattskvldig: då den beräknade beskattningsbara inkomsten
uppgår till minst 100 kronor.
10 §.
1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon
och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av
nedan angivna grundbelopp.
För skattskvldig fysisk person, som avses i 8 § 1 mom. andra, tredje
eller fjärde stycket och som varit här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet:
när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 12%
av den beskattningsbara inkomsten;
när den beskattningsbara inkomsten överstiger
8000
men
icke
10 000 kr.
960
kr.
för
8 000 kr. och 16 %
av återstoden
10 000
»
»
12 000 »
1280
»
)»
10 000
»)
»
20 %
»
»
12 000
n
»
16 000 »
1680
»>
»
12 000
»
25%
»
»
16 000
»
))
20 000 »
2 680
»
»
16 000
»
»
30%
»
20 000
»
»
30 000 »>
3 880
»
»
20 000
»
»
35%
b
»
30 000
»
»
40 000 »
7 380
»
»
30 000
)»
n
40%
n
»
40 000
»
»
60 000 »
11380
»
»
40 000
»
»
45%
»
»
60 000
»
»
100 000 »
20 380
»
»)
60 000
»
»
50%
»>
„
100 000
»
»
150 000 »
40 380
»
))
100 000
»
»
55 %
»
»
150 000
»
»
200 000 »
67 880
»
»
150 000
»
»
60%
»
»
200 000
kr.
97 880
»
»
200 000
»
»
65%
»
»
För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke
sägs utgör grundbeloppet:
när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 12 %
av den beskattningsbara inkomsten;
när den beskattningsbara inkomsten överstiger
30
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
4 000
men
icke
6000
kr.
480 kr.
för
4 000
kr.
och
16 %
av
återstoden
0 000
»
8 000
»
800
»
»
6 000
»
»
20%
»
» ;
8 000
»
»
10 000
»
1200
»
a
8000
»
»
24%
»
n i
10 000
»
>
12 000
»
1680
»
»
10 000
»
»
27 %
»
» ;
12 000
n
»
16 000
>
2 220
»
>
12 000
>
»
30%
»
» ;
16 000
»
»
20000
»
3 420
»
»
16 000
»
»
34%
»
» ;
20 000
»
»
30 000
»
4 780
»)
»
20 000
»
»
38%
»
»> ;
30 000
»>
»
40 000
»
8 580
»
»
30 000
»
»
42%
»
» ;
40 000
»
»
60 000
»
12 780
»
)»
40 000
»
*>
46%
»
» ;
60 000
>»
))
100 000
»
21980
»
»
60 000
»
»
50 %
»
>, ;
100 000
»
)>
150 000
»
41980
))
))
100 000
»
»
55%
»
» ;
150 000
B
»
200 000
»
69 480
.»
»
150 000
»
»
60%
»
» ;
200 000
kr.
99 480
»
»
200 000
«
»
65%
»
»
Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 % av grundbeloppet,
må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara inkomsten
belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar 65 % av
denna inkomstdel.
Med familjestiftelse —--ekonomiska intressen.
11 §■
7 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt
eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen avräknas
å den andra makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av
makarna till hälften av det belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs,
dock att, om ortsavdrag helt eller delvis ej kan utnyttjas å den ena makens
taxerade inkomst, bristen må avräknas å den andra makens taxerade inkomst.
Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket sägs, beräknas för vardera
maken för sig under iakttagande av att avdraget för makarna tillsammans
icke må överstiga det i nämnda stycke angivna beloppet. Skatten beräknas
efter det sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster
och fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara
inkomster.
Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas
ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
31
3) Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 1, 8 och 10 §§ och 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla följande ändrade
lydelse.
1 §•
Till staten---givna bestämmelser.
Angående taxeringsmyndigheter —--i taxeringsförordningen.
Vid taxeringen till förmögenhetsskatt skola bestämmelserna i 3 §, 4 §
tredje stycket, 64 § 2 mom. och 65 § kommunalskattelagen äga motsvarande
tillämpning. I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna
förordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade
bestämmelser äga tillämpning vid taxeringen till förmögenhetsskatt, skola
likaledes anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända
till efterrättelse.
8 §•
Har skattskyldig hemmavarande barn under sexton år, skall, därest barnets
till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår
till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet.
I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i sådant
fall jämväl barnets förmögenhet.
10 §.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den
beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 60 000 kronor. Annan
fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra
sådan skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger
40 000 kronor.
Ej heller----- 5 000 kronor. 11
11 §•
1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, som avses i 8 §
1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
lem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
60 000 kronor, dock lägst eu krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
32
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
100000 men Icke 150 000 kr.: 200 kr. för 100 000 kr. och 10°/oo av'' återstoden:
150 000 » » 200 000 » : 700 » » 150 000 » » 14°/oo » » ;
200 000 » » 300 000 »: 1400 » » 200 000 >» » 18 %o » » ;
300 000 kr. : 3 200 » » 300 000 » » 22 °/oo »
För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt
i 10 g 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse
skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
40 000 kronor, dock lägst en krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100 000 men icke 150 000 kr.: 300 kr. för 100 000 kr. och 10°/oo av återstoden;
150 000 » » 200 000 » : 800 » » 150 000 » » 14 %o » .. ;
200 000 » » 300 000 » : 1400 » » 200 000 » » 18%o » »
300 000 kr. : 3 300 » » 300 000 » » 22°/oo » »
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år. 4 *
4) Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 584) med provisoriska bestämmelser om begränsning av skatt
i vissa fall.
Härigenom förordnas, att 2 § 1 inom. förordningen den 26 juli 1947 med
provisoriska bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla
följande ändrade lydelse.
2 §.
1 mom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt
denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige på grund
av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt
samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel
sammanlagt överstiga 80 % av den för honom samma år enligt förordningen
om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp,
varmed avdrag för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må
hava vid taxeringen medgivits. Avkortningen och restitutionen må dock
tillhopa icke överstiga sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten, därvid likväl den statliga förmögenhetsskatten
33
Bevillningsutskottets betänkande nr SO.
icke må nedbringas till lägre belopp än som motsvarar skatten å 50 %
av den skattepliktiga förmögenheten.
Vid fastställande — — — beräknat belopp.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola äga tillämpning i fråga om skatt, som påförts
på grund av taxering åren 1949—1953 eller på grund av eftertaxering för
nämnda år.
5) Förslag
till
förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379).
Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.
26 §.
1 mom. Nedannämnda---(självdeklaration), nämligen:
1) aktiebolag och ekonomisk förening;
2) annan juridisk---100 kronor;
3) fysisk person---kronor; samt
4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som i 3 §
1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt angives, vid beskattningsårets
utgång haft ett värde överstigande 40 000 kronor eller, såvitt
angår sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning,
5 000 kronor.
Vid bedömandet----statlig förmögenhetsskatt.
I fråga----taxeras därför.
Vid tillämpning---riket bosatta.
Avlider skattskyldig---den avlidne.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954. 6
6) Förslag
till
förordning om upphävande av förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt.
Härigenom förordnas, att förordningen den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt
skall upphöra att gälla med utgången av juni månad 1952.
3—sas r»2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sand. Nr 50.
34
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
3) de likalydande motionerna 1:213 av herr Nils Theodor Larsson och
II: 135 av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl., vari hemställts, »att förvärvsavdrag
för gift kvinna skall bestämmas att vid den statliga liksom den
kommunala beskattningen utgå med 300 kronor och att detta avdrag även
må medgivas kvinna som deltagit i makarnas gemensamma förvärvsarbete,
samt att utskottet måtte utforma de grunder, som skola ligga till grund för
avdragets utgående, att ortsgrupp I bortfaller och uppgår i ortsgrupp II,
att den statliga förmögenhetsbeskattningen bestämmes utgå i enlighet med
i motionen angiven skala, att kvarlåtenskapsskatten utgår ur skattesystemet
samt att dessa beslut skola tillämpas vid skattens uttagande år 1953»;
4) de likalydande motionerna I: 215 av herr Gustaf Karlsson in. fl. samt
II: 286 av herrar Larsson i Luttra och Nilsson i Landskrona, vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj:t måtte hemställa om förslag till
1953 års riksdag, att gällande bestämmelser i 10 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt förändras på sådant sätt, att till de skattesubjekt,
för vilka dylik skatt utgör femton procent av den beskattningsbara inkomsten,
hänföras jämväl sådana enligt 1911 års lag om ekonomiska föreningar
registrerade sammanslutningar, vilka i enlighet med sina stadgar
icke bedriva verksamhet i syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen
och enligt stadgarna dels icke må utdela vinst till medlemmarna,
dels vid upplösning av föreningen, sedan eventuellt andelskapital återbetalats,
skola anslå behållningen till allmännyttigt ändamål»;
5) de likalydande motionerna 1:288 av herr Olilon m. fl. och 11:385
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga de av 1949
års skatteutredning i sitt betänkande angående den statliga direkta beskattningen
framlagda i motionerna refererade förslag med de av motionärerna
angivna avvikelserna, samt att riksdagen måtte hemställa hos Kungl. Maj :t
om en utredning på vad sätt enklast en omräkning av skatteskalorna kan
äga rum, när viss höjning av prisnivån inträffat, för att genom en sådan
omräkning förebygga en icke avsedd höjning av skattetrycket;
6) de likalydande motionerna 1: 289 av herr öhman in. fl. och II: 384
av herr Hagberg i Luleå m. fl., vari hemställts, »att ortsavdragen vid den
statliga beskattningen fastställas till följande fasta belopp:
Ortsgrupp I II III IV V
Akta makar kr......... 3 800 3 950 4 100 4 250 4 400
Ensamstående kr......... 2 500 2 600 2 700 2 800 2 900
samt att dessa bestämmelser träda i kraft från och med den 1 juli 1952»;
7) de likalydande motionerna I: 293 av herr Petrén och II: 380 av herr
Kollberg, vari hemställts, »att riksdagen måtte för de ekonomiska föreningarna
med undantag av jordbrukets kreditkassor fastställa samma skattesats
som gäller för aktiebolagen eller 40 %»\ ävensom
35
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
8) motionen II: 136 av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att antaga det förslag till statlig inkomstskatt,
som finnes angivet i 1949 års skatteutrednings betänkande, eller, om detta
mot all förmodan icke skulle kunna nu genomföras, genom reducering av uttagningsprocenten
eller andra liknande åtgärder återställa skattetrycket till
den höjd detsamma erhöll vid genomförandet av 1948 års statsskattereform.
Sistnämnda motion II: 136 i vad densamma avser frågan om uttagningsprocentens
storlek för den statliga inkomstskatten kommer utskottet att
behandla i sitt betänkande angående beräkning av bevillningarna för budgetåret
1952/53, m. in.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, såvitt desamma behandlas i detta betänkande, får utskottet, i
den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna
1:5, 1:136, 1:215, 1:474, i’: 482, 1:485, 11:135, 11:284, 11:380, 11:384,
11:385, 11:615, 11:616, 11:645, 11:647, 11:648 och 11:649.
Propositionen.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.
Vid 1949 års riksdag väcktes ett antal motioner angående det gällande
skattesystemets verkningar i olika avseenden. Motionerna hänvisades till
bevillningsutskottet, som i sitt utlåtande nr 18 föreslog riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av skatterna till staten och
dessas verkningar. Riksdagens båda kamrar beslöto i enlighet med utskottets
hemställan.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 22 april och den 10 juni
1949 tillkallade därefter dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet
Wigforss, särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa en översyn
av statsskatterna och deras verkningar. De sakkunniga, som antagit benämningen
1949 års skatteutredning, ha varit ledamoten av riksdagens andra
kammare G. A. Olsson i Gävle, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens
första kammare F. L. Franzon, ledamöterna av riksdagens andra kammare
E. R. Hagberg i Malmö, S. H. Henriksson, C. A. D. Jonsson i Skedsbygd och
E. H. Kärrlander, ledamoten av riksdagens första kammare B. E. F. Petrén,
sekreteraren i landsorganisationens utredningsavdelning L. G. Rehn, ledamoten
av riksdagens andra kammare O. E. Sandberg, bankdirektören G. Söderlund
samt ledamoten av riksdagens andra kammare E. O. Åkerström.1
I de för utredningen meddelade direktiven anfördes bland annat att det
för alla gemensamma syftet med utredningen tydligen vore att skapa större
klarhet om statsbeskattningens verkningar i olika avseenden. Detta gällde
såväl skatternas avvägning med hänsyn till vad som kallas skattebetalarnas
bärkraft som det samlade skattetryckets och enskilda skatteformers inverkan
på näringslivet, på sparande, arbetsvilja och företagsamhet, önskemålet att
1 Uppgifterna avse skatteutredningens sammansättning vid tiden för uppdragets slutförande.
Bevilliiinf/KiiM.-oiMx biiilnlmiuh: vr ■'')<>.
36
komma fram till eu lättnad i skattebelastningen vore lika självklart som nödvändigheten
att väga detta önskemål mot vikten av de behov, som föranledde
att skatterna uttoges.
I direktiven anknöts i detta avseende till vad bevillningsutskottet anfört
i sitt nyssnämnda utlåtande. Vidare anfördes i direktiven bl. a.
En fråga som icke beröres i utskottsutlåtande och riksdagsskrivelse, men
som utredningen måste ägna uppmärksamhet är det samband som råder
mellan nu åsyftade översyn av den statliga beskattningen och den redan
igångsatta undersökningen om höjning av ortsavdragen vid den kommunala
beskattningen. En lättnad i kommunalskatten för huvudmassan av
mindre inkomsttagare har ansetts mera trängande än övriga skattefrågor.
I direktiven för denna undersökning har förutsatts att behov kunde yppas
av statliga bidrag till kommunerna för att i vissa fall underlätta en höjning
av avdragen, varjämte en ökning av statsutgifterna för barnbidrag tagits i
sikte såsom ersättning för barnavdragens slopande också vid den kommunala
beskattningen. Vid avvägningen av den statliga beskattningen är det
sålunda nödvändigt att hänsyn tages till de förslag som kunna framläggas
rörande kommunalskatten. Det torde emellertid visa sig att ytterligare anledning
till kontakt mellan de båda utredningarna kommer att föreligga.
1 direktiven för den kommunala skatteutredningen uttalas att arbetet om
möjligt bör slutföras så snabbt att förslag i ärendet kan föreläggas för 1950
års riksdag. Då en önskvärd höjning av de kommunala ortsavdragen icke
gärna kan bli möjlig utan att den kommunala utdebiteringen höjes, skulle
detta medföra höjning av kommunalskatten för inkomsttagare över en viss
inkomstnivå. Detta lär kunna undvikas endast genom statliga åtgärder. Eu
utväg vore direkta bidrag av statsmedel. En annan utväg för att undvika
höjning av den samlade skattebördan är att samtidigt med en höjning av
de kommunala ortsavdragen genomföra en revision av den statliga inkomstskatteskalan
som toge hänsyn till den höjda kommunalskatten. Detta förutsätter
emellertid antingen att arbetet med översyn av det statliga skattesystemet
skulle vara slutfört redan i början av nästa år eller också att
frågan om provisoriska jämkningar i skalorna för den statliga inkomstskatten
tages upp till särskild behandling för att eventuellt kunna föreläggas
1950 års riksdag. Det torde få bil den nya utredningens sak att i
samarbete med kommittén för kommunalskatten överväga de nu nämnda
frågorna.
De sakkunnigas uppdrag utvidgades sedermera till att gälla även frågan
om principerna för beskattning av äkta makar. I detta avseende anförde
departementschefen till statsrådsprotokollet den 17 mars 1950 följande.
Med hänsyn till de krav på ändrade bestämmelser rörande beskattningen
av äkta makar, som framkommit såväl inom riksdagen som i andra sammanhang,
utverkade dåvarande chefen för finansdepartementet den 14 juni
1946 Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga med
uppdrag att verkställa utredning av dithörande frågor. De med stöd av bemyndigandet
tillkallade sakkunniga (sambeskattningssakkunniga) ha den
2 september 1949 avgivit betänkande i ämnet. De sakkunnigas majoritet har
därvid förordat bibehållandet av sambeskattningen av äkta makar efter i
huvudsak samma grunder som de vilka för närvårande gälla. I flera punkter
föreslås emellertid ändringar av de nuvarande bestämmelserna.
Vid betänkandet ha fogats särskilda yttranden av två av de sakkunniga.
I det ena av dessa yttranden förordas ett system med särbeskattning av äkta
makar, därvid tillika framhålles att en dylik reform givetvis förutsätter ytter
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
BevilbiiiifisalakotteU betänkande nr -5u.
ligare överväganden samt en överarbetning av gällande ortsavdragsregler. I
det andra yttrandet förordas ett bibehållande i princip av sambeskattningen,
därvid denna dock föreslås ordnad på annat sätt än vad för närvarande gäller.
Sålunda föreslås, att skatten skall uträknas på grundval av ett belopp,
motsvarande hälften av makarnas sammanlagda inkomster, varefter skattebeloppet
fördubblas och fördelas mellan makarna i förhållande till deras
taxerade inkomster.
Över sambeskattningssakkunnigas betänkande ha remissyttranden avgivits
av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. I de flesta yttranden;'',
har betänkandet kritiserats i olika hänseenden och i många yttranden
har framställts yrkande om alt frågan måtte göras till föremål för ytterligare
utredning. I flera yttranden har bland annat framhållits, att utformningen
av beskattningen av äkta makar måste påverka skattefördelningen
mellan olika inkomstgrupper och att frågan därför måste ses i ett större
sammanhang.
Med hänsyn till den sålunda framkomna kritiken bör sambeskattningssakkunnigas
betänkande enligt min mening icke nu läggas till grund för
proposition i ämnet. Då spörsmålet om beskattningen av äkta makar emellertid
alltjämt är en av de mest aktuella skattefrågorna, bör en förnyad utredning
i ämnet utan dröjsmål igångsättas.
Av den redan verkställda utredningen framgår, huru begränsat valet
av tänkbara lösningar är, så länge problemet om äkta makars beskattning
behandlas isolerat från frågan om utformningen av ortsavdragen för äkta
makar respektive för ensamstående. Vid den förnyade utredningen bör därför
sistnämnda fråga samtidigt göras till föremål för omprövning. Vid sådant
förhållande kommer emellertid utredningen att delvis omfatta samma
frågor, som redan äro föremål för utredning genom de enligt Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 22 april 1949 tillkallade sakkunniga med uppdrag att
verkställa en översyn av skatterna till staten och deras verkningar (1949 års
skatteutredning). Det är därför enligt min mening mest praktiskt, att den
fortsatta utredningen av frågan om äkta makars beskattning uppdrages
åt sistnämnda sakkunniga.
Vid den förnyade utredning i ämnet, som i enlighet härmed bör komma
till stånd, bör med utgångspunkt från den samlade skattesumma, som finnes
böra uttagas av de skattskyldiga, prövas olika möjligheter att lösa frågan
om äkta makars beskattning. Sålunda bör en närmare undersökning
komma till stånd bland annat angående möjligheterna att lösa frågan enligt
särbeskattningslinjen. Man synes därvid böra utgå från att samtliga
skattskyldiga skola tillerkännas ett lika stort ortsavdrag och att make skall
äga rätt att utnyttja avdrag, som andre maken på grund av bristande inkomst
icke kan utnyttja. Den skärpta beskattning av ensamstående, vilken
följer av att ortsavdraget för dessa skattskyldiga minskar allt eftersom inkomsten
ökar, kan vid ett så anordnat särbeskattningssystem icke bibehållas.
Vid utredningen bör vidare prövas en modifierad sambeskattningslinje,
innebärande att makarnas sammanlagda inkomst vid skattläggningen i
lämplig proportion uppdelas mellan makarna och skatt beräknas särskilt
ä vardera delen av inkomsten. Emellertid synes en dylik överflyttning av
inkomst från den ena maken till den andre icke böra tillåtas i obegränsad
omfattning utan allenast intill visst angivet belopp.
Skalteutredningen bör givetvis vara oförhindrad att söka en lösning av
sambeskallningsproblemet även efter andra linjer än de här angivna. ''''Vilket
system som än förordas måste emellertid beaktas angelägenheten av
att systemet låter sig väl förena med källskattens avdragsregler.
För alt tagas i övervägande vid fullgörande av uppdraget ha till de
38
Bevilhnmjsntskottets betänkande nr 50.
sakkunniga överlämnats bland annat 1946 års riksdags skrivelse nr 436 i
anledning av väckta motioner om sambandet mellan socialpolitik och beskattning
samt 1950 års riksdags skrivelse nr 360 angående enskilda inkomsttagares
ekonomiska förhållanden m. m.
De sakkunniga ha den 30 november 1951 avgivit betänkande angående
den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51).
Vid betänkandet fogade, av de sakkunniga utarbetade författningsförslag
ha såsom Bihang 1 fogats vid statsrådsprotokollet i ärendet.
över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret
(särskilt yttrande av statskommissarien Kull), kammarrätten, statistiska
centralbyrån, riksräkenskapsverket (särskilt yttrande av byråchefen Faxelius),
riksskattenämnden (särskilt yttrande av herrar Sivert och Lysell),
kommerskollegium, socialstyrelsen (särskilt yttrande av byråcheferna von
Hofsten och Twengström samt t. f. byråchefen Jansson), överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Sveriges häradsskrivarförening, föreningen Sveriges kronokamrerare,
taxeringsnämndsordförandenas xäksförbund, landsorganisationen i
Sverige, tjänstemännens centralorganisation, riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, svenska bankföreningen,
svenska sparbanksföreningen, Stockholms handelskammare,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, kooperativa förbundet,
yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och Fredrika-Bremer-förbundet.
Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare
ha yttrat sig gemensamt och därvid åberopat ett av näringslivets
skattedelegation avgivet utlåtande.
Vid kommerskollegii utlåtande ha fogats ett av handelskamrarna i
Malmö och Jönköping avgivet gemensamt yttrande samt ett yttrande av
handelskammaren i Göteborg.
Såsom av de ursprungliga direktiven för skatteutredningen framgått har
ett nära samband förelegat mellan utredningens arbete och den vid 1950
års riksdag genomförda kommunala ortsavdragsreformen. Skatteutredningen
har i sitt betänkande understrukit detta samband och ansett att den
kommunala ortsavdragsreformen borde ses såsom ett första led i en sänkning
av de direkta skatterna.
På grund härav har framställningen i statsrådsprotokollet även berört
frågan om en justering av de nya kommunala ortsavdragen i anledning
av den penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan dessa avdrag fastställdes
på våren 1950. Härom har inom finansdepartementet upprättats en den
5 januari 1952 dagtecknad promemoria, vari ifrågasatts en höjning av de
kommunala ortsavdragen med 20 %.
39
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Över denna promemoria ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Västerbottens
län, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,
svenska landskommunernas förbund samt svenska stadsförbundet.
Vid överståthållarämbetets utlåtande har fogats ett av stadskollegiet i
Stockholm avgivet yttrande.
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen tilllåter
sig utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Redogörelse härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna
sidor i propositionen, nämligen
Allmänna synpunkter på frågan om sänkning av de direkta statliga skatterna,
s. 28—49.
Översikt av skatteutredningens ändringsförslag, s. 49—54.
Fysiska personers inkomstbeskattning, s. 54—113.
Fysiska personers förmögenhetsbeskattning, s. 113—131.
Juridiska personers inkomstbeskattning, s. 131—137.
Motionerna in. m.
Av innehållet i de väckta motionerna samt i till utskottet inkomna skrifter
i ämnet må här återgivas följande.
Allmänna synpunkter på frägan om sänkning av de direkta statliga skatterna.
I de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 har anförts, att
delade meningar ej längre syntes råda om nödvändigheten av en alla skattebetalare
omfattande sänkning av den direkta skatten. Vunna erfarenheter
torde visa att sådana skattenormer, som aktivt medverkade till att öka
den samfällda samhälleliga reala inkomsten, vore ur alla medborgares synpunkt
fördelaktigare än sådana, som allt för häftigt ingrepo i den naturliga
inkomstfördelningen och därigenom hade skadliga biverkningar på
arbetsvilja, företagarlust, sparande och allmän skattemoral. Under senare
år hade statsmakterna medvetet ålagt medborgarna större skatter än statens
utgifter gjort nödvändigt i syfte att på så sätt bidraga till skyddet av
ett vacklande penningvärde. De erfarenheter, som hittills vunnits rörande
överbalanseringsteknikens effekt som skydd för penningvärdet, kunde
knappast sägas uppmuntra till fortsättning. Trots utomordentligt starkt
stigande budgetöverskott hade penningvärdet sjunkit. Detta kunde måhända
förklaras bero på att överbalansering icke, som från början syntes
ha avsetts, insatts i ett större sammanhang. Några positiva bevis av konkret
art för att denna teknik över huvud taget vore förenad med några avgörande
fördelar hade emellertid icke förebragts. Under dessa omständigheter
förefölle en omprövning av hela metoden motiverad. Vid avvägningen
mellan behovet av skattelindringar å ena sidan och överbalansering å den
andra förefölle de starkaste skälen tala för sänkningar i den direkta be
-
40
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
skattningen. Därigenom skulle arbetsviljan, sparviljan och sparförmågan
kunna effektivt ökas. På kortare sikt måste möjligheterna att sänka den
direkta beskattningen anknytas till att överbalanseringsmetoden modifierades
eller övergåves. Att även indirekta skatter vore en belastning för
skattebetalarna vore ett självklart faktum, som icke behövde närmare belysas.
Framhållas borde endast, att indirekta skatter borde givas allmännast
möjliga form för att snedvridande skadeverkningar skulle kunna undvikas.
En samtidig sänkning i skattebelastningen och upplysningskampanj
om skatternas rätta användning och betydelse borde ha utsikter att förbättra
deklarationsmoralen, vilket omedelbart skulle resultera i stigande
statsinkomster, och att dämpa det skattetänkande, som till skada för ett
effektivt produktionsliv i allt för hög grad dominerade den allmänna
opinionen. Som en första målsättning för en skattesänkningsaktion borde
sättas att återställa det faktiska skattetrycket till det som avsetts, då gällande
skattelagstiftning beslutits. Det borde emellertid markeras, att denna
målsättning vore ett första steg på vägen mot verkliga sänkningar i den
av de ansvariga instanserna verkligen beslutade beskattningen. Nästa uppgift
måste vara att fortsätta på den inslagna vägen. De förslag som framlagts
av 1949 års skatteutredning utginge från de samhällsekonomiska förhållandena
sådana de förelegat 1948. Sedan dess hade penningvärdeförsämringen
fortsatt. Att mera exakt angiva något mått på denna vore icke möjligt,
men om man angåve 20 % som en ungefärlig mätare, hade man under
alla förhållanden icke överskattat takten i penningvärdeförsämringen. Ett
genomförande av en skattesänkning, som motsvarade det mål skatteutredningen
uppställt, skulle därför i själva verket förutsätta en viss omarbetning
av skatteskalorna. Då det emellertid rörde sig om en skattesänkning
etappvis borde utredningens förslag dock kunna godtagas — som ett första
steg. I
I de likalydande motionerna 1:288 och 11:385 har framhållits, att
redan efter det första året, varunder 1947 års skattereform tillämpats, hade,
som motionärerna på förhand förmodat, framträtt behov av revidering av
denna. Kravet hade senare fått ökad styrka genom den fortgående inflationen,
som höjt skattetrycket på ett sätt, som ingen torde ha avsett Aid
reformens antagande. De undersökningar 1949 års sakkunniga verkställt
stödde uppfattningen att skattesystemet hade olyckliga verkningar på sparandet,
lusten till nya arbetsinsatser och företagsamhet samt på deklarationsmoralen.
Ett spörsmål, som trängde sig fram, när man bedömde skattetryckets
utveckling under olika perioder, vore inflationens inverkan därpå. Skatteutredningen
hade i sina undersökningar klart påvisat, hur penningvärdeförsämringen
verkade skattehöjande på ett sätt som ingen torde ha avsett.
Ehuru detta vore ett uppenbart faktum, funnes ändå alltid den risken,
att statsmakterna skulle låta skattetrycket stiga under inflationstider. För
41
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
att försvåra en sådan utveckling borde riksdagen uttala, att varje gång prisnivån
stege med en viss intervall, t. ex. 10 %, skulle utredning äga rum
om en justering av skatteskalorna. En sänkning av uttagningsprocenten
torde nämligen i sådana lägen inte lösa problemet.
I motionen II: 136 har anförts bl. a., att genom penningvärdeförsämringen
skattetrycket ökat avsevärt sedan den nu gällande skatteskalan infördes.
Enligt den av 1949 års skatteutredning redovisade tabellen hade
skattetrycket ökat med för olika inkomstgrupper ökad styrka. Särskilt
vore detta fallet i de lägre inkomstskikten, där skatten ökat i vissa fall
upp till 40 %. Medeltalet av ökningen i skattetrycket genom penningvärdeförsämringen
torde i de lägre inkomstgrupperna enligt utredningen ligga
omkring eller något över 20 %. Det höga skattetrycket hade medfört många
icke önskvärda konsekvenser för det svenska folkhushållet. Det vore därför
ytterst värdefullt att staten icke genom alltför högt skatteuttag berövade
deil enskilde möjligheterna att spara för framtiden, där inkomstförhållandena
så medgåve. Ytterligare skäl för att nu vidtaga en skattesänkning
kunde anföras, men motionärerna tilläte sig att hänvisa till skatteutredningens
betänkande.
Ortsavdrag och skatteskalor.
I de likalydande motionerna 1:213 och II: 135 har erinrats om att
de sakkunniga förordat bibehållande av de ortsgrupperade avdragen med
en spännvidd av 16 %. Skäl funnes enligt motionärernas förmenande till
ett omedelbart avskaffande av all ortsgruppering vid beskattning. Då
emellertid måhända ett dylikt avskaffande för närvarande i dess helhet
icke kunde ske, syntes i vart fall eu minskning av spännvidden i ortsavdragens
storlek böra vidtagas. Ett minskande av denna spännvidd skulle
med största sannolikhet innebära eu icke obetydlig spärr och hämsko mot
flykten från landsbygden. Vid bedömande av ortsavdragens storlek måste
nämligen hänsyn tagas till de allt större krav, som i ett kultursamhälle
ställdes på den allmänna livsföringen, icke minst då det gällde skolvård,
sjukhusvård och dylikt. Otvivelaktigt vore landsbygdens befolkning i många
hänseenden häruti mycket missgynnad. En kompensation för dess del av
de uteblivna förmåner, som tätortsbebyggelsen gåve sina invånare, måste
i en eller annan form erhållas. En sådan kompensation torde åtminstone
i viss utsträckning kunna erhållas genom ett slopande av ortsavdragen eller
i vart fall eu minskning av spännvidden i desamma. Då emellertid ett
slopande av ortsgrupperingen vid beskattningen i dess helhet för närvarande
måhända icke kunde ske, ville motionärerna förorda att i vart fall
ortsgrupp I avskaffades och sammansloges med nuvarande ortsgrupp II
och att intervallen emellan de olika ortsgrupperna undan för undan upphävdes.
I de likalydande motionerna 1:289 och 11:384 bar anförts, att de
lägre inkomsttagarna hade omedelbara behov av skattesänkning. För att
42
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
åstadkomma detta utan långt dröjsmål ansåge motionärerna att det första
steget borde vara att höja ortsavdragen vid den statliga beskattningen i
minst samma proportion som penningvärdet försämrats sedan 1947 års
skattereform trädde i kraft. Det vore önskvärt att ortsavdragen fastställdes
på grundval av en verklig undersökning av vad som kunde anses A7ara ett
skäligt existensminimum med hänsyn till nuvarande levnadskostnader. Beskattning
av den inkomst som vore oundgängligen nödvändig för existensen
ansåge motionärerna vara orimligt. Skatteutredningen hade föreslagit
höjning av ortsavdragen And den statliga beskattningen för äkta makar.
Enligt detta förslag komme man ändå inte ner till den nivå skattetrycket
hade vid införandet av 1947 års skattereform. Enligt motionärernas mening
borde hela skattepolitiken omläggas, så att mindre och medelstora inkomsttagare
finge väsentliga lättnader, vilket kunde kompenseras genom hårdare
beskattning av de verkligt stora inkomsttagarna och monopolföretagen. Då
eu sådan omläggning av7 skattepolitiken knappast kunde komma till stånd
detta år ville motionärerna tills vidare begränsa sig till förslag om höjning
aA7 ortsaA7dragen till 3 800—4 400 kronor för äkta makar och till 2 500—
2 900 kronor för ensamstående.
Till utskottet ha inkommit skrifter från SA7enska skogs- och flottningsarbetareföx7bundets
aA''delningar 540 och 547, i A7ilka skrifter hemställts,
att riksdagen måtte besluta om en höjning av ortsavdragen i enlighet
med vad som anförts i sist omförmälda motioner. I
I de likalydande motionerna 1:482 och 11:646 har framhållits att
såväl riksskattenämnden som Tjänstemännens centralorganisation betonat
önskvärdheten av att den enhetliga skattesatsen på 12 % ginge högre än
vad som föreslagits av skatteutredningen. Departementschefen hade i sitt
anförande till statsrådsprotokollet icke tagit ställning till om det A7ore i
och för sig önskvärt att höja denna gräns. Han hade endast anfört att
skatteutredningen torde ha gått så långt som för närArarande vore möjligt.
Departementschefen hade \7idare anfört att en höjning aA7 gränsen icke torde
kunna förverkligas utan att inkomstbortfallet för staten A''id ÖA7ergången
icke längre kunde hållas inom en ram, som i detta sammanhang kunde
anses realistisk.
Det A7ore möjligt att detta vore ett riktigt bedömande. Eu siffermässig
belysning aA7 inkomstbortfallet skulle dock A7ara A7ärdefull, och motionärerna
föresloge att utskottet A7erkställde en sådan.
Det resultatet att i vissa lägre inkomstskikt (3 000—5 000 kronors årsinkomst)
ensamstående finge en höjd statsskatt skulle ha undAikits om
sänkningen av statsskatten kunnat genomföras samtidigt som höjningen
aA7 de kommunala ortsaAdragen. Genom att ortsavdragsreformen genomförts
redan innevarande år bleA7e på grund av att den enhetliga skatteprocenten
i bottenskiktet satts till 12 % en höjning aA7 statsskatten en följd
43
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
därav. Den påtalade olägenheten vore därför främst av psykologisk art.
Att en sänkning av slcatteprocenten skulle medföra olägenheter vore uppenbart.
Om en begränsad höjning av ortsavdragen för dessa lägre inkomster
hade samma ogynnsamma effekt vore mera diskutabelt. Det hade inte varit
möjligt för motionärerna att framlägga ett förslag på denna punkt. Men
här liksom beträffande frågan om den enhetliga skattesatsen hemställdes,
att utskottet måtte undersöka möjligheterna till förbättringar.
Departementschefen hade för sin del icke funnit det möjligt att taga upp
frågan om någon ändring i princip av ortsgrupperingen utan ville först
avvakta ytterligare utredningar.
Enligt motionärernas mening funnes goda skäl för den uppfattningen att
skillnaden mellan olika dyrorter ytterligare förminskats. Det vore angeläget
att dyrortsgraderingen icke bibehölles längre än som vore absolut
oundvikligt. Kunde därför någon ändring i systemet göras, innan alla
undersökningar verkställts, borde detta ske. En reduktion av spännvidden
mellan grupperna låge närmast till hands. Förutsättningen borde då vara
att icke det framtida ställningstagandet bundes på ett otillbörligt sätt.
Till ortsgrupp 1 hörde för närvarande helt eller delvis 202 av rikets
1 037 kommuner med 6,8 % av rikets befolkning. Det funnes grundad anledning
förmoda att framtida förslag om mindre spännvidd borde kunna
antagas även om från det nu gällande systemet utrensats den nuvarande
ortsgrupp 1. Under sådana omständigheter kunde det av motionärerna uppställda
villkoret — att icke onödigtvis binda det framtida ställningstagandet
— anses uppfyllt. Motionärerna föresloge därför att ortsgrupp 1 borttoges
ur det föreslagna systemet beträffande ortsavdragen. Skattebortfallet
som härigenom uppstode torde kunna beräknas till 2—3 miljoner kronor.
Särskilt avdrag för förvärvsarbetande hustru.
I de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 har erinrats om att
utredningen icke ansett sig kunna tillmötesgå de från flera håll resta kraven
på ett utsträckande av ifrågavarande avdragsrätt till familjer, där
hustrun biträdde mannen i dennes förvärvsarbete. Anledningen härtill syntes
ha varit svårigheten att utöva en tillräcklig kontroll. En del av utredningens
ledamöter hade emellertid förordat, att rätten till ett avdrag å 300
kronor skulle utsträckas Lill att gälla även jordbrukarhustru och hustru
till rörelseidkarc. Även motionärerna vore av den uppfattningen att en sådan
utsträckt avdragsrätt borde finnas såväl vid den statliga som vid den
kommunala taxeringen. Då avdragsbcloppet sattes så lågt som 300 kronor,
skulle taxeringsnämndernas prövning i stort sett kunna inskränka sig till
frågan huruvida hustrun deltagit i mannens förvärvsverksamhet. Motionärerna
delade vidare den av högerledamoten i utredningen hävdade uppfattningen
att gifta förvärvsarbetande hustrur med hemmavarande minderåriga
barn befunne sig i ett annat läge än förvärvsarbetande barnlösa hustrur
och av denna anledning borde tillerkännas högre avdrag än utred
-
44
Bevillningsutskottets betänkande nr SO.
ningen föreslagit. Det av högerledamoten förordade avdraget på 25 % av
sådan gift kvinnas inkomst, dock högst 1 000 kronor, funne motionärerna
väl avvägt. Åldersgränsen för barnet torde höra sättas något lägre än den
eljest i skattelagarna förekommande gränsen å 16 år. Liksom nyssnämnda
reservant föreslogo motionärerna att gränsen måtte sättas till 14 år.
Yrkande om rätt för gift kvinna till förvärvsavdrag med 300 kronor vid
taxering till såväl statlig som kommunal inkomstskatt har framförts i de
likalydande motionerna 1:213 och II: 135. Därvid har anförts, att utredningen
i princip icke accepterat tanken på att åstadkomma jämlikhet
mellan gifta kvinnor, som hade en egen av mannens verksamhet oberoende
inkomst, och sådana, som deltoge i mannens förvärvsarbete. Någon
anledning att i skattehänseende behandla gifta kvinnor olika alltefter förvärvsarbetets
art syntes icke föreligga. I det fall, att hustrun icke redovisade
egen skattepliktig inkomst, skulle henne tillkommande avdrag yrkas
i mannens självdeklaration. Uppgift borde då i mannens deklaration lämnas,
i vilken utsträckning hustrun deltagit i mannens förvärvsarbete. På
grund av avdragets ringa storlek torde, därest hustrun över huvud taget
deltoge i mannens arbete, avdraget i sin helhet alltid i dylika fall tillkomma
henne. Taxeringsnämndernas bedömande skulle därvid kunna inskränkas
till att avgöra, huruvida hustrun över huvud taget deltagit i makarnas
gemensamma verksamhet.
Motionärerna ha i de likalydande motionerna 1:288 och II: 385 uttalat,
att de för sin del ansåge övervägande skäl tala för den ståndpunkt,
som framförts i ett särskilt yttrande till skatteutredningens förslag av
herrar Petrén och Sandberg. Dessa hade föreslagit, att förvärvsarbetande
hustru med barn under IG år skulle äga rätt att avdraga 20 % av sin inkomst
upp till 8 000 kronor samt att annan förvärvsarbetande hustru skulle
äga rätt att avdraga 10 % av inkomsten upp till samma gräns. Maximiavdraget
för förvärvsarbetande hustru med barn skulle sålunda bli 1 600
kronor och för annan förvärvsarbetande hustru 800 kronor. I dessa förvärvsavdrag
skulle det lägre fasta avdraget på 300 kronor vara inräknat.
Vidare hade de ansett, att ett avdrag borde utgå även till hustru, som deltoge
i mannens jordbruk eller rörelse, men att detta avdrag borde begränsas
till 300 kronor. I
I de likalydande motionerna 1:470 och 11:615 har framhållits, att
det sedan 1947 gällande förvärvsavdraget på högst 1 000 kronor varit avsett
som allmän kompensation för de kostnader, som vore förenade med inkomsternas
förvärvande, och ingenting hade att göra med egentliga barnförsörjningskostnader.
Redan då detta 1 000-kronorsavdrag införts hade den
allmänna uppfattningen bland de förvärvsarbetande kvinnorna själva varit,
att kompensationen vore otillräckligt tilltagen och att då frågan om gift
kvinnas beskattning slutgiltigt skulle lösas man kunde vänta sig, att skatte
-
45
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
avvägningen toge mer hänsyn till de verkliga utgifter som eu förvärvsarbetande
husmor hade för »intäkternas förvärvande», d. v. s. utgifter för
dep arbetskraft som helt eller delvis måste ersätta henne i hemmet, vare
sig hon hade barn eller inte, samt •— där barn funnes — för extrakostnaderna
i samband med barnets vård hemma eller på daghem. Sedan 1947
hade penningvärdet försämrats, de antydda kostnaderna kraftigt ökat och
samhällets behov att utnyttja den kvinnliga arbetskraften blivit så ovedersägligt,
att det uppenbarligen inte låge i detta samhälles intresse att försämra
betingelserna för gift kvinnas yrkesverksamhet.
Det i propositionen framförda förslaget innebure emellertid en sådan
försämring, inte blott genom att behålla »status quo» beträffande förvärvsavdragets
maximering, ehuru penningvärdet minskat, utan därtill genom
att göra den nya inskränkningen i rätten till förvärvsavdrag, att den skattebetalande
kvinnan skulle ha barn under 16 år att vårda. Detta förslag
återginge på ett par reservationer inom skatteutredningen av herr Hagberg
samt av herrar Petrén och Sandberg, vilka alla tre kommit på idén att
differentiera förvärvsavdraget efter förefintligheten eller ej av barn under
en viss ålder. De båda sistnämnda reservanterna ville dock medge ett visst
avdrag (upp till 800 kronor) även för gift förvärvsarbetande kvinna utan
barn. I en tredje reservation hade herrar Henriksson och Rehn föreslagit
ett bibehållande av nuvarande 1 000-kronorsavdrag för förvärvsarbetande
gifta kvinnor, men oberoende av om de hade barn eller inte.
Bakom denna sista ståndpunkt spårade man samma uppfattning som
den Kooperativa förbundets styrelse uttryckte i sitt remissutlåtande sålunda,
att det skulle »säkerligen verka psykologiskt olyckligt på intresset
hos de gifta kvinnorna att åtaga sig förvärvsarbete, om man nu borttoge
ett avdrag som allmänheten vant sig vid». Men även rent sakligt måste
man betrakta det som olyckligt att — som propositionen gjorde — beskattningsmässigt
slå fast den föreställningen, att det endast vore barn under
16 år som gåve en gift kvinna arbete inom hemmet och avbränningar på
den inkomst hon till äventyrs förvärvade ute på arbetsmarknaden.
Såsom byråchefen von Hofsten i socialstyrelsen övertygande visat i sin
tabell (prop. s. Öl) innebure det »ett relativt sämre läge än för närvarande»
för de förvärvsarbetande gifta kvinnorna utan barn, om de endast finge ett
förvärvsavdrag av 300 kronor per år. Skattelättnaden bleve nämligen
mindre för dem än för övriga kategorier medborgare. I inkomstlägena
6 000—10 000 kronor för äkta makar ökades exempelvis skatteprocenten på
hustruns del av inkomsten med mellan 43 och 28 %, varvid den högre procenten
hänförde sig till det lägre inkomstbeloppet. 1
1 de likalydande motionerna 1:474 och 11:644 ha motionärerna
anfört, att enligt deras uppfattning förslaget inte vore tillfredsställande.
Det gåve inte tillräckliga lättnader för yrkeskvinnor med barn och uteslöte
helt yrkeskvinnor utan barn från avdrag över 300 kronor. Det av herrar
46
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Petrén och Sandberg i skatteutredningen framlagda förslaget syntes motionärerna
mera tillfredsställande. Enligt detta skulle yrkeskvinnor med barn
under 16 år få rätt att avdraga 20 % av sin inkomst, dock högst 1 600 kronor,
och andra yrkeskvinnor 10 % av inkomsten, dock högst 800 kronor.
I avdragen skulle inräknas det fasta avdraget på 300 kronor. En modifikation
av dessa ledamöters förslag torde dock lämpligen böra göras. Man
borde kunna anknyta till departementschefens förslag, att de procentuella
avdragen skulle börja räknas från botten av inkomsten. Därigenom vunnes,
att en höjning av förvärvsavdraget inträdde även vid inkomster mellan
300 och 1 500 kronor för yrkeskvinnor med barn och mellan 300 och 3 000
kronor för övriga gifta kvinnor.
I de likalydande motionerna 1:483 och 11:648 ha motionärerna
föreslagit, att beträffande gift kvinna med egen inkomst av rörelse eller
av eget arbete förvärvsavdraget skulle ske efter nuvarande bestämmelser,
d. v. s. med ett belopp motsvarande hälften av nämnda inkomst, dock högst
1 000 kronor. Förvärvsavdrag med 300 kronor borde få åtnjutas av gift
man, vars hustru utfört arbete till ett värde av minst 300 kronor i förvärvskällan
jordbruksfastighet eller rörelse och av vilken förvärvskälla han haft
inkomst. I
I de likalydande motionerna 1:484 och 11:649 ha motionärerna
anfört, att enligt deras mening förslaget icke tillräckligt beaktade nödvändigheten
av att stimulera gifta kvinnor till egen arbetsinsats för produktionens
höjande eller kulturlivets främjande. Att helt utesluta gift kvinna
utan barn men med egen arbetsinkomst från möjligheten att erhålla förvärvsavdrag
syntes motionärerna icke riktigt. Gifta kvinnor, vare sig med
eller utan barn, hade ovedersägligen en del kostnader för inkomstens förvärvande
såsom herrar Petrén och Sandberg framhållit i sin reservation till
skatteutredningens betänkande. Även om det funnes goda skäl antaga att
under en viss inkomstgräns i huvudsak endast deltidsarbete förekomme,
som kunde motivera ett mindre förvärvsavdrag, behövde detta dock inte
alltid vara fallet. Det förefölle därför riktigt, såsom departementschefen
anfört, att viss förhöjning av förvärvsavdraget borde inträda även vid inkomster
under 3 000 kronor, när det gällde kvinnor med barn. Motionärerna
komme därför till den slutsatsen, att förvärvsavdraget borde beräknas
enligt departementschefens förslag för inkomster under 3 000 kronor
och enligt herrar Petréns och Sandbergs förslag för inkomster mellan
3 000 kronor och 8 000 kronor. Detta skulle innebära, att förvärvsavdraget
för gift kvinna med barn skulle utgöra 100 % vid en inkomst av 333 kronor,
70 % vid 500 kronor, 40 % vid 1 000 kronor, 30 % vid 1 500 kronor,
25 % vid 2 000 kronor, 22 % vid 2 500 kronor och 20 % vid 3 000 kronor
liksom för alla inkomstbelopp däröver upp till 8 000 kronor. Detta in
-
47
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
komstbelopp skulle utgöra maximigränsen för förvärvsavdragets beräkning,
som alltså bleve högst 1 600 kronor. För gift kvinna utan barn borde förvärvsavdraget
beräknas enligt herrar Petréns och Sandbergs förslag, alltså
till 300 kronor upp till 3 000 kronor och därefter till 10 % av inkomsten
upp till 8 000 kronor, som även i detta fall borde utgöra maximigränsen för
avdragets beräkning. Förvärvsavdraget bleve alltså i detta fall högst 800
kronor.
I motionen 1:485 har erinrats om att enligt gällande bestämmelser
gift kvinna med inkomst av rörelse eller av eget arbete under vissa förutsättningar
ägde rätt till visst avdrag vid taxeringen samt att principiellt
ingen ändring föresloges i denna bestämmelse. Det hade i praxis hävdats,
att vid inkomst av rörelse någon egen arbetsinsats från den gifta kvinnans
sida icke skulle kunna krävas, utan rätt till detta avdrag skulle föreligga
från all slags inkomst av rörelse och alltså även från sådan, som mera vore
att jämställa med kapitalinkomst. Sålunda hade avdrag medgivits exempelvis
även från inkomst av royalty, som lyftes kanske endast en gång om
året. Avdrag hade även medgivits från inkomst från kommanditbolag, där
det dessutom kunde ifrågasättas, om förvärvskällan vore att anse som
rörelse ur kommanditdelägarens synpunkt. Avdrag medgåves även från
exempelvis sådan »arbetsinkomst» som ersättning som styrelseledamot i
mannens bolag och liknande proformaanställningar. Det förefölle icke tillfredsställande,
att avdrag av denna art skulle kunna medgivas. Även då
det gällde inkomst av rörelse borde därför föreskrivas, att inkomsten skulle
vara beroende av den gifta kvinnans egen arbetsinsats och vid inkomst av
arbete borde taxeringsmyndigheterna ha rätt att kräva, att den egna arbetsinsatsen
på något sätt styrktes, om avdrag skulle kunna medgivas. I
I motionen 11:647 har anförts, att det måste anses principiellt oriktigt
att medge endast schablonavdrag för alla dem, som nödgades ha betydande
omkostnader lör barn för att över huvud kunna ha förvärvsarbete
utanför hemmet. Härtill komme att dessa mödrar genom prisutvecklingen
försatts i ett sämre läge än tidigare, vilket lett till en avsevärd standardsänkning
för dem och deras barn. Enligt motionärernas mening kunde
detta missförhållande avhjälpas endast genom att medge förvärvsarbetande
moder avdrag för de kostnader hon verkligen haft för barnens skötsel och
vård. Det torde icke möta några taxeringstekniska svårigheter att gradera
detta avdrag etter de faktiskt utgående kostnaderna för barnens omhändertagande,
vilket bl. a. framginge därav att Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund för sin del förordat ett system i överensstämmelse med det
ovan föreslagna. De arbetsmarknadspolitiska synpunkterna torde ej heller
böra förbises.
48
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Beskattningen av ogift skattskyldig med barn.
I de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 samt i de likalydande
motionerna 1:288 och 11:385 förordas ett genomförande av de
av 1949 års skatteutredning i detta hänseende framlagda förslagen.
I de likalydande motionerna 1:483 och 11:64 8 ha motionärerna
hemställt, att för ogift skattskyldig, som haft hemmavarande eller av den
skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, ortsavdragen måtte fastställas till 2 850—3 300 kronor.
I de likalydande motionerna 1:4 84 och 11:649 ha motionärerna
anfört, att ensamstående med barn under 16 år och med egen arbetsinkomst
enligt motionärernas mening borde ha rätt till samma förvärvsavdrag
som motionärerna föreslagit för gift kvinna med barn, då hon helt
visst finge vidkännas en del kostnader för inkomstens förvärvande.
Beskattningen av änklingar och änkor samt frånskilda.
Såväl i de likalydande motionerna 1:212 och II: 284 som i de likalydande
motionerna 1:288 och II: 385 har förordats ett genomförande
av de av skatteutredningen framlagda förslagen i fråga om änklingars och
änkors beskattning.
I de likalydande motionerna 1:484 och 11:649 ha motionärerna
erinrat om att skatteutredningens förslag att änkling eller änka skulle
medgivas ortsavdrag såsom gift skattskyldig för det beskattningsår, under
vilket andra maken avlidit samt för det därpå följande beskattningsåret,
tyvärr icke upptagits av departementschefen. Motionärerna delade skatteutredningens
mening att denna lösning vore välbetänkt med hänsyn till
att änklingar och änkor eljest skulle drabbas av en skärpning i beskattningen
genom andra makens död. Samtidigt kunde den efterlevande makens
ekonomiska situation ha direkt försämrats på grund av dödsfallet.
Motionärerna ville därför föreslå, att änkling, änka eller frånskild medgåves
ortsavdrag som gift skattskyldig för det år äktenskapet av ena eller
andra orsaken upplösts ävensom för det därpå följande beskattningsåret.
Den statliga förmögenhetsskatten.
I de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 har föreslagits, att
förmögenhetsskatt icke i något fall skall utgå förrän den beskattningsbara
förmögenheten överstiger 40 000 kronor. Det förefölle emellertid icke rimligt
att två ensamstående personer, som vardera hade förmögenhet motsvarande
den gemensamma skattepliktsgränsen och på grund därav vore fria
från skatt, vid ingående av äktenskap med varandra skulle belastas med
49
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
en relativt betydande förmögenhetsskatt. I enlighet med den princip motionärerna
hävdat i fråga om äkta makars inkomstbeskattning borde rätteligen
det skattefria avdraget vara dubbelt så stort för äkta makar som för
ensamstående person. För att emellertid underlätta ett genomförande av
motionärernas förslag på denna punkt hade de velat nöja sig med att förorda
en höjning av gränsen till 60 000 kronor.
Frågan om förmögenhetsskatteskalans fortsatta utformning måste göras
beroende av huruvida förmögenhetsskatten, såsom redan 1947 (I: 296 och
II: 436) och 1948 (I: 149 och II: 186) föreslagits i motioner till riksdagen,
gjordes avdragsgill vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Vid taxering
till statlig inkomstskatt medgåves för närvarande avdrag för påförda kommunalskatter.
Motivet härtill vore bland annat att kommunalskatterna
vore olika höga och att två personer med i övrigt lika inkomstförhållanden
icke hade samma skatteförmåga, om deras kommunalutskylder varierade
till storleken.
I och för sig vore även förmögenhetsskatten en pålaga på inkomsten,
förmögenhetens avkastning, vilken ansåges ha eu större bärkraft än arbetsinkomst.
Förmögenhetsskatten ledde följaktligen principiellt till samma
olikhet i den på inkomsten vilande skattebördan som kommunalskatterna.
De skäl som talade för en avdragsrätt vore därför lika starka i fråga om
förmögenhetsskatten som i fråga om kommunalskatterna. Det kunde icke
vara rimligt att belasta en inkomst, som åtgått för att gälda förmögenhetsskatten
och sålunda ur skatteförmågesynpunkt vore obefintlig, med ytterligare
en skatt. Av här anförda skäl ville motionärerna förorda, att förmögenhetsskatten
gjordes avdragsgill vid taxeringen till statlig inkomstskatt.
Under förutsättning att detta yrkande vunne riksdagens bifall vore
motionärerna beredda att förorda viss höjning av de nu gällande förmögenhetsskattesatserna.
Såsom framginge av bevillningsutskottets betänkande
nr 50 vid 1947 års riksdag, bilaga 1, tabell 17, ledde det nuvarande systemet
i många fall till marginalskatter på mer än 100 %. Även med det av motionärerna
föreslagna systemet skulle emellertid marginalskatten alltjämt
kunna bli betydande. Ett genomförande av motionärernas förslag rörande
förmögenhetsbeskattningen beräknades medföra en minskning av statens
skatteinkomster med omkring 39 miljoner kronor. Emellertid vore de med
motionärernas system förenade fördelarna med hänsyn till sparandet och
företagsamheten enligt motionärernas mening så framträdande att de mer
än väl — sett ur samhällets synpunkt — skulle uppväga detta skattebortfall,
särskilt sett på något längre sikt.
Beträffande barns förmögenhetsbeskattning hade skatteutredningen för
sin del föreslagit en sänkning av åldersgränsen från 21 till 16 år men hade
å andra sidan ifrågasatt, att samtaxering av barns och föräldrars förmögenhet
alltid skulle ske intill dess barnet nått 16 år, oavsett huruvida barnet
självständigt taxerades eller icke.
Sänkningen av åldersgränsen ansåge motionärerna vara val motiverad.
4—838 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sand. Nr 50.
50
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
En gräns på 16 år tillämpades i flera andra sammanhang inom beskattningens
område. Den skärpning av förmögenhetsbeskattningen, som skulle
inträda i de fall då barn under 16 år bleve självständigt taxerade till statlig
inkomstskatt, ansåge motionärerna sig däremot icke kunna tillstyrka. Enligt
motionärernas mening skulle det rimligaste resultatet erhållas genom
den i nyssnämnda motioner föreslagna ordningen. Såsom ett steg i riktning
mot en bättre ordning på detta område ville motionärerna emellertid nöja
sig med att förorda den ändringen i gällande bestämmelser att åldersgränsen
sattes till 16 år.
I de likalydande motionerna 1:213 och 11:135 har anförts, att
motionärerna ville förorda en avsevärd sänkning av förmögenhetsskatten
och tillstyrka, att densamma uppbyggdes på det sätt som reservanten i
skatteutredningen, herr Jonsson, föreslagit, nämligen att den skattefria
förmögenheten bestämdes för ensamstående till 40 000 kronor och för makar
till 60 000 kronor och att skatten i övrigt utginge efter följande skala:
Beskattningsbar förmögenhet kr. °/oo
40 000 resp. 60 000— 100 000 ....................................... 5
100 000— 150 000 ....................................... 6
150 000— 200 000 ....................................... 8
200 000— 300 000 ....................................... 10
300 000— 500 000 ....................................... 12
500 000—1 000 000 ....................................... 14
1 000 000— ................................................... 16 I
I de likalydande motionerna 1:288 och 11:385 har anförts, att i
ett särskilt yttrande till 1949 års skatteutrednings betänkande av herrar
Hagberg, Petrén och Sandberg hade dessa anslutit sig till förslaget om höjning
av skattepliktsgränsen till 40 000 kronor. I deras yttrande hade emellertid
i anslutning till motioner till 1950 års riksdag anförts, att goda skäl
talade för en ytterligare höjning av denna gräns för äkta makar. För att
kunna skapa trygghet för familjer erfordrades större kapitaltillgångar än
för ensamstående. Skattepliktsgränsen för äkta makar borde därför höjas.
Såsom lämplig sådan gräns hade föreslagits 60 000 kronor. Höjningen av
skattepliktsgränsen skulle innebära en värdefull stimulans till ökat sparande
i de lägre förmögenhetsskikten. Då det vore uppenbart att två personer
behövde mer sparkapital än en, yrkade motionärerna att skattepliktsgränsen
för äkta makar höjdes till 60 000 kronor. Beträffande rätten
att vid inkomsttaxering göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt, vilket
vore en av de tänkbara åtgärderna för att lätta förmögenhetsbeskattningen,
hade denna avvisats. Ovannämnda reservanter hade anfört åtskilliga skäl
mot utredningsmajoritetens negativa ståndpunktstagande till rätten att av
-
51
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
draga förmögenhetsskatt vid inkomstskattens beräkning. Då övervägande
skäl talade härför föresloge motionärerna, att i skattelagstiftningen måtte
införas en rätt att vid inkomsttaxering göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt.
Reservanterna hade vidare anfört, att den lindring av förmögenhetsskatten,
som uppkomme genom införande av avdragsrätt för förmögenhetsskatten,
i vissa lägen skulle bli alltför stor. Detta bleve särskilt
fallet, då en stor förmögenhet vore förenad med eu betydande inkomst.
För att undgå detta borde en viss justering av skalan ske, varför en något
förhöjd skatteskala föreslagits för beskattningsbara förmögenheter på över
40 000 respektive 60 000 kronor. I enlighet med den uppfattning, motionärerna
vid upprepade tillfällen tidigare anfört, ansåge motionärerna det
nödvändigt att förmögenhetsbeskattningen lättades. Den nuvarande utformningen
av denna skatt förhindrade av allt att döma en del av den mycket
önskvärda ökning av sparandet, som annars skulle kunna uppkomma.
Motionärerna anslöte sig till de förslag, som framförts av reservanterna.
I fråga om barns förmögenhetsbeskattning anslöte sig motionärerna till
utredningens förslag om sådan ändring av nu gällande bestämmelser, att
förmögenhetsbeskattningen skulle beräknas gemensamt för föräldrar och
hemmavarande barn under sexton år. Sedan barnet fyllt sexton år skulle
någon skattskyldighet för barnets förmögenhet icke åligga föräldrarna.
I de likalydande motionerna 1:481 och 11:645 har framhållits,
att i propositionen den grundläggande principen för skattesystemet lämnades
oförändrad. Sålunda komme alltjämt progressiv statlig inkomstskatt
att beräknas även å den del av inkomsten, som måste tagas i anspråk för
betalning av förmögenhetsskatt. Yrkanden om rättelse i detta avseende
hade framställts av vissa ledamöter av 1949 års skatteutredning och i ett
flertal under remissbehandlingen avgivna yttranden. De hade emellertid
avvisats av departementschefen. Såsom av berörda yttranden framginge,
resulterade kumuleringen av de två på varandra staplade progressiva skatterna
i ytterst oregelbundna och höga marginalskattesatser. Motionärerna
hade låtit upprätta tabeller, vilka bifogats motionerna och av vilka enligt
motionärernas mening ovedersägligen framginge, att man icke enligt det i
propositionen framlagda förslaget »uppnått en rimlig avvägning» av den
totala skattebördan å inkomst och förmögenhet. Marginalskattesatserna
bleve, såsom av tabellerna framginge, fortfarande höga och ojämna. En
granskning av tabellerna gåve otvetydigt vid handen, att den önskvärda
elimineringen av ojämnheterna i marginalskatterna endast kunde vinnas
genom medgivande av rätt till avdrag för förmögenhetsskatten vid taxering
till statlig inkomstskatt. Denna avdragsrätt innebure, på sätt ledamoten
av skatteutredningen herr Söderlund i sitt särskilda yttrande anfört,
självfallet ingenting annat än att de skattskyldiga, som hårdast drabbades
av oformligheterna i skattesystemet, finge största möjliga fördel av
att de avlägsnades. Marginalskatter, överstigande den inkomst varå de
52
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
belöpte, kunde icke rimligen anses utgöra ett sådant resultat, som man
borde eftersträva vid utformningen av skattesystemet. Verkningarna av
den lcumulerade progressiva beskattningen av inkomst och förmögenhet
vore i själva verket intet annat än det siffermässiga uttrycket för den bristande
logik, som utmärkte det gällande skattesystemet och som enligt föreliggande
proposition skulle konserveras. Skattesystemets grundläggande
konstruktion borde självfallet utbyggas under hänsynstagande i främsta
rummet till normalfallen. Man vore därför, såsom i ovannämnda särskilda
yttrande framhålles, berättigad kräva, att skattesystemet konsekvent utformades
under beaktande av att denna skatt i normalfallen förutsattes
skola gäldas av avkastningen, och detta resultat kunde, såsom i samma särskilda
yttrande närmare utvecklats, endast vinnas därigenom, att ovanberörda
avdragsrätt medgåves.
De uttalanden, departementschefen åberopat till stöd för sitt ställningstagande
till yrkandet, berörde periferiska synpunkter på frågan, och uttalandena
vore ingalunda invändningsfria. Han hade anfört att, när den tidigare
kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten år 1947 övergivits, detta
bland annat motiverats med att tyngden av inkomstbeskattningen och förmögenhetsbeskattningen
kunde avvägas bättre var för sig, om de frigjordes
från varandra. Det vore i och för sig riktigt att, såsom departementschefen
vidare anfört, ifrågavarande avdragsrätt skulle innebära, att inkomstskatten
och förmögenhetsskatten ånyo gjordes beroende av varandra, men
detta komme dock att ske på ett sätt, som i intet hänseende vore jämförligt
med det som gällde enligt det äldre systemet. Den statliga inkomstskatt,
som inflöte från fysiska personer och därmed i beskattningshänseende likställda,
belöpte för närvarande å ett inkomstbelopp, vari jämväl inginge
inkomst, som toges i anspråk för betalning av förmögenhetsskatt och därför
rätteligen vid inkomsttaxeringen borde betraktas såsom obefintlig.
Resultatet av det av motionärerna föreslagna systemet bleve helt enkelt, att
inkomstskatt icke längre uttoges på denna inkomst. Beträffande det av sistnämnda
ledamot av skatteutredningen framställda yrkandet hade departementschefen
vidare anfört, att detta yrkande otvivelaktigt skulle innebära
en mycket väsentlig rubbning av grunderna för den år 1947 beslutade förmögenhetsskatten
samt att han icke hade för avsikt att föreslå mera genomgripande
omfördelning av skattetrycket mellan förmögenhetsägarna. Motionärerna
ville i detta sammanhang erinra om följande fakta. 1945 års
skatteberedning, vars betänkande låge till grund för gällande skattesystem,
hade icke aktat nödigt att förebringa någon som helst utredning för att
belysa den sammanlagda skattebörda, det av beredningen föreslagna skattesystemet
skulle medföra i de individuella fallen. Det hade således varit
ett i hög grad bristfälligt material, som utgjorde grundvalen för den uppfattning
i frågan om omfördelningen av skattetrycket på förmögenhetsägarna,
som dåvarande departementschefen och de som anslutit sig till
hans uppfattning låtit komma till uttryck i nämnda betänkande. Om de
53
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
av utredningen föreslagna skatteskalorna lades till grund för beräkningen,
bleve intäktsbortfallet enligt utredningens beräkningar omkring 30 miljoner
kronor. Med iakttagande av de i propositionen föreslagna justeringarna
av utredningens förslag, komme skattebortfallet att ytterligare
minskas. Att ett belopp, motsvarande den å förmögenhetsskatten — d. v. s.
å en obefintlig inkomst — belöpande inkomstskatten hittills influtit i statskassan
hade, såsom i det ovanberörda särskilda yttrandet anförts, uteslutande
berott på en felaktig konstruktion av skattesystemet. Beloppet vore
icke av den storleksordningen i förhållande till budgetens slutsumma, att
andra inkomster måste anvisas för skattebortfallets täckande.
I de likalydande motionerna 1:484 och 11:649 ha motionärerna
anfört, att de skäl, som departementschefen angivit för en enhetlig skattegräns,
syntes motionärerna föga bärande. Att sambeskattningen i och för
sig kunde medföra en ökad beskattning vid äktenskaps ingående kunde
väl inte vara skäl för att också ge förmögenhetsbeskattningen sambeskattningseffekt,
när detta tydligen i stort sett kunde undvikas eller mildras
genom en så enkel åtgärd som att för äkta makar skattepliktsgränsen
höjdes. Den omständigheten, att vid ena makens död beskattning inträdde
vid ett lägre förmögenhetsbelopp och att förmögenhetsskatten på en gång
ökade, vore naturligtvis en olägenhet, men icke större än att den borde
tagas, eftersom man kunde antaga, att den i regel kompenserats flera
gånger om under den tid ifrågavarande skatt icke uttagits. Helt visst vore
det enklare tekniskt sett med en gemensam skattepliktsgräns, men olägenheterna
med två olika gränser vore faktiskt ganska obetydliga och sålunda
inte ens av den storleksordning, som departementschefen syntes vilja göra
gällande. Intervallerna för de olika procentsatserna kunde sålunda inte
alls behöva förskjutas. Den första intervallens övre gräns kunde sålunda
i båda fallen, som i samtliga presenterade alternativ föreslagits, bestämmas
till samma belopp, 100 000 kronor. Det förefölle rimligt, att den av departementschefen
föreslagna skattepliktsgränsen, 50 000 kronor, fastställdes
för ensamstående och att motsvarande gräns för äkta makar höjdes med
20 000 kronor till 70 000 kronor. I
I motionen 11:616 ha motionärerna inledningsvis erinrat om alt frågan
om beskattning av omyndiga hemmavarande barns förmögenhet tidigare
behandlats vid 1950 års riksdag samt alt skatteutredningen förordat
viss ändring i bestämmelserna. Departementschefen hade emellertid icke
ansett sig böra förorda den av skatteutredningen föreslagna ändringen. Såsom
motiv för detta ståndpunktstagande hade departementschefen anfört,
att den föreslagna regeln skulle innebära en komplikation, som gjorde att
den icke kunde betecknas såsom någon rationell lösning. De av såväl 1950
års bevillningsutskott som 1949 års skatteutredning vitsordade olägenheterna
skulle alltså alltjämt komma att bestå. Resultatet bleve en bety
-
54
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
dande skillnad mellan det fall då fadern taxerades jämväl för barnets förmögenhet
och det fall då barnet självt taxerades därför. I det senare fallet
komme skattefrihet att åtnjutas för ett barns förmögenhet intill ett belopp
av 50 000 kronor. I det förra fallet däremot kunde förmögenhetsskatten
å barnets del bli betydande. Särskilt kännbart kunde detta bli, i
den mån flera barn inom samma familj ägde förmögenhet. Motionärerna
ansåge den av 1949 års skatteutredning föreslagna sänkningen av åldersgränsen
från 21 till 16 år i och för sig vara motiverad. I likhet med departementschefen
ansåge motionärerna en obligatorisk samtaxering av föräldrars
och omyndiga barns förmögenhet upp till nämnda åldersgräns icke
önskvärd. Såsom skatteutredningen framhållit, kunde man givetvis tänka
sig att tillämpa ett lägre avdrag för minderåriga barn än som motsvarade
den eljest gällande skattepliktsgränsen. Motionärerna ansåge det för sin
del ur rättvisesynpunkt vara rimligt att omyndigt barns förmögenhet sammanlades
med föräldrarnas endast i den mån barnets förmögenhet överstege
50 000 kronor.
Såsom framhållits i ett särskilt yttrande till 1949 års skatteutrednings
betänkande, avgivet av herr Hagberg m. fl., ävensom i ett flertal remissyttranden
över utredningens förslag, talade starka skäl för att skattepliktsgränsen
beträffande förmögenhetsskatten sattes högre för äkta makar än
för ensamstående. Sedan departementschefen numera förordat eu höjning
av skattepliktsgränsen från 40 000 till 50 000 kronor, syntes gränsen för
äkta makar böra sättas till 75 000 kronor. I nämnda särskilda yttrande
hade jämväl förordats, att förmögenhetsskatten skulle få avdragas vid taxeringen
till statlig inkomstskatt. Enligt motionärernas uppfattning skulle
en sådan ändring, varigenom marginalskatterna å förmögenhetsavkastning
i allmänhet skulle kunna nedbringas under 100 %, innebära en lämplig
motvikt mot den även efter de av departementschefen förordade ändringarna
synnerligen hårda förmögenhetsbeskattningen.
Kvarlåtenskapsskatten.
I de likalydande motionerna 1:5 och 11:6 har gjorts gällande, att
avsikten med införandet av kvarlåtenskapsskatten inte i första rummet
kunde ha varit att tillgodose statens behov av penningmedel utan en utjämning
av förmögenhetsförhållandena mellan olika folkgrupper. Oavsett
vilken inställning man hade till sådana utjämningssträvanden hade det
varit önskvärt, att ett försök till dylik omvandling av samhällets ekonomiska
struktur icke hade skett på omvägen över skattepolitiken, utan att
riksdagen direkt hade fått taga ställning till denna fråga på ett sådant
sätt, att problemställningen hade stått fullt klar. Det skulle icke förnekas,
att vissa förmögenheter kunde ha skapats utan motsvarande arbetsinsatser,
men eu person, som strävsamt och ihärdigt arbetat under hela sitt liv och
lagt av sparkapital år från år, hade därmed gjort en god gärning inte bara
mot sin familj utan också mot samhället i dess helhet. Inte bara ur prin
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 50. 55
cipiell synpunkt kunde vägande invändningar riktas mot kvarlåtenskapsskatten;
den medförde även uppenbara nackdelar ur praktiska synpunkter.
Skattens verkningar i det praktiska livet bleve mycket egendomliga på
grund av att människornas skötsamhet och duglighet varierade i mycket
hög grad. Kvarlåtenskapsskatten utgjorde en hämsko på sparandet och
företagsamheten. I rent tekniskt hänseende kunde det i många fall bli
förenat med betydande svårigheter att betala kvarlåtenskapsskatten. Detta
gällde särskilt för jordbruket, som i regel hade ett jämförelsevis stort kapital
investerat i byggnader, maskiner och redskap. Kvarlåtenskapsskatten
stode icke i överensstämmelse med den hävdvunna rättsuppfattningen i
vårt land, den vore i praktiskt hänseende otymplig, och den vore icke erforderlig
för att täcka statens utgifter. Den borde fördenskull avskaffas.
Som kompensation för ett avskaffande kunde man möjligen tänka sig en
skärpning av arvsskatten, framför allt på de större förmögenheterna. Frågan
om en reform av arvsbeskattningen i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som i motionerna anförts borde bli föremål för utredning.
I de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 har erinrats om att
såsom grund för kvarlåtenskapsskatten hade konstruerats ett diffust skuldbegrepp.
Det hade ansetts att den skattskyldige under sin livstid ådragit
sig en skuld till staten. Någon motsvarighet inom lagstiftningen i övrigt
funnes icke till det därigenom tillskapade skuldbegreppet. Det förelåge
icke någon skuld i juridisk mening under förmögenhetsägarens livstid. Det
egendomliga förhållandet rådde nämligen att »skatteskulden» bleve bestående,
om förmögenheten bibehölles till innehavarens död, men kunde
bringas att upphöra genom att ägaren förslösade eller eljest gjorde slut
på sin förmögenhet. Skuldbegreppet vore alltså rent godtyckligt, och någon
rättslig grund för denna typ av förmögenhetsskatt förefunnes icke.
Även mot kvarlåtenskapsskattens konstruktion kunde allvarliga erinringar
göras. Eftersom skatten skulle utgöra en uppskjuten förmögenhetsskatt,
borde detta ha haft den konsekvensen att kvarlåtenskapsskatten
uttoges av samma personer som hade att erlägga årlig förmögenhetsskatt
och att den träffade den egendom, som den avlidne hade alt erlägga förmögenhetsskatt
för under livstiden. Så vore emellertid icke fallet, utan
man hade i stället helt omotiverat anknutit till bestämmelserna för arvsskatten.
Den allvarligaste anmärkningen mot kvarlåtenskapsskattens konstruktion
syntes motionärerna vara att skatten, med ett undantag, utmättes
utan hänsyn till den tid arvlåtaren ägt förmögenheten. Härigenom åsidosattes
principen om jämlikhet i beskattningen. Skillnaden i beskattningens
tyngd kunde nämligen bli mycket betydande i fråga om exakt lika stora
kvarlåtenskaper. Om två personer efterlämnade lika stora förmögenheter
men den ene innehaft sin förmögenhet i 5 år och den andre sin i 25 år.
motsvarade kvarlåtenskapsskatten — bortsett från räntan — en fem gånger
så hög årlig förmögenhetsskatt för den förre som för den senare. Redan
opaginerad Kontrollera mot PDF
5G
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
denna enkla beräkning syntes motionärerna ge ett tillräckligt skäl för ett
upphävande av kvarlåtenskapsbeskattningen, såvitt man över huvud taget
ville bygga beskattningen på rättviseprincipen.
Skattens konstruktion som en förmögenhetsägarens skatteskuld till det
allmänna hade också bort leda till att ägaren i sin förmögenhetsdeklaration
finge göra avdrag för denna skuld, vilket emellertid icke vore fallet.
För att i någon mån lindra den årliga beskattningen för förmögenhetsägare
hade genom särskild lagstiftning stadgats, att de årliga skatterna
sammanlagt icke finge annat än undantagsvis överstiga SO % av årsinkomsten.
Denna spärregel bleve till stor del illusorisk, då en del av förmögenhetsskatten
uttoges genom kvarlåtenskapsskatt. En av 1947 års bevillningsutskott
företagen utredning visade, att kvarlåtenskapsskatten
mycket hårt komine att drabba landets jordbrukare. Det torde också vara
uppenbart att skatten på något längre sikt komme att leda till att de medelstora
och större enskilda rörelseidkarna och familjeföretagen inom industri
och handel icke kunde tänkas fortsätta sin verksamhet som hittills.
Vid skattens tillskapande hade det beräknats att denna skulle ge statskassan
en inkomst på 40 miljoner kronor. Dessa beräkningar hade icke
visat sig hålla. Såsom frainginge av skatteutredningens undersökningar
gåve kvarlåtenskapsskatten icke större tillskott än omkring 20 miljoner
kronor. Ställde man däremot de skadeverkningar ur samhällsekonomisk
synpunkt som kvarlåtenskapsskatten redan haft och, om den bibehölles,
alltjämt komme att få, framstode det för motionärerna såsom rimligt ur
den enskildes synpunkt och klokt ur det allmännas synpunkt att kvarlåtenskapsskatten
avskaffades. I
I de likalydande motionerna I: 213 och II: 135 har anförts, att kvarlåtenskapsskatten
för den jordbrukande delen av befolkningen i allmänhet
torde ha en betydligt större svårartad verkan än för befolkningen i
övrigt, mycket med hänsyn till att förvärvskällan jordbruksfastighet vore
den mest kapitalkrävande förvärvskällan. Samtidigt måste hänsyn tagas
till att detta kapital till största delen vore bundet i förvärvskällan och endast
till ringa del kunde lösgöras ur densamma. En alltför stor skattebelastning
i samband med dödsfall komme därför i många fall att medföra,
att ett övertagande i släkten av förvärvskällan som sådan icke kunde
ske. Detta torde icke minst ur allmän social synpunkt vara högst olyckligt.
Tvärtom syntes enligt motionärernas förmenande alla åtgärder böra vidtagas
för att åstadkomma ett kontinuerligt brukande av jordbruksfastighet
icke minst för att bibehålla nuvarande befintlig arbetskraft inom jordbruket.
Det kunde icke bortses från det förhållandet att ägarens barn i stor
utsträckning investerade kapital i jordbruket genom att till underbetalning
arbeta i detsamma, mycket med tanke på att en gång i framtiden
själva få övertaga detsamma. I verkligheten kunde man alltså säga, att
det förhållandet förelåge, att en jordbruksfastighet vid ägarens frånfälle i
57
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
realiteten ägdes icke blott av den avlidne utan jämväl av hans barn. Det
tedde sig därför oegentligt att kvarlåtenskapsskatt skulle utgå på en tillgång,
som faktiskt icke ägdes av den avlidne. Ur statsfinansiell synpunkt
hade kvarlåtenskapsskatten visat sig vara av föga betydelse. Ett avskaffande
av densamma skulle praktiskt taget icke ha någon inverkan på det statsfinansiella
läget. Motionärerna ansåge därför att ett avskaffande av densamma
borde ske.
I de likalydande motionerna 1:288 och 11:385 har erinrats om att
motionärerna vid upprepade tillfällen tidigare givit uttryck åt den uppfattningen,
att kvarlåtenskapsskatten vore en skatteform, som inte borde
användas i svensk skattelagstiftning. Motionärerna föresloge därför i enlighet
med vad som utsagts i särskilt yttrande till skatteutredningens betänkande
av herrar Petrén och Sandberg, att kvarlåtenskapsskatten måtte
avskaffas. Samtidigt borde en utredning komma till stånd angående möjligheten
att göra en moderat höjning av arvslottsbeskattningen.
Juridiska personers inkomstbeskattning.
I de likalydande motionerna 1:215 och 11:286 har erinrats om att
de sammanslutningar, som hade till uppgift att åt föreningslivet i vårt land
anskaffa och underhålla samlingslokaler, sedan lång tid haft att brottas
med stora ekonomiska svårigheter. Det allra största flertalet av folketshusföreningarna
och bygdegårdsföreningarna vore inregistrerade som ekonomiska
föreningar. Därigenom hade de också en större skattetunga än
ideella föreningar med samma uppgift i sin verksamhet som de nämnda
ekonomiska föreningarna. Motionärerna ville även framhålla, att många
folkets parker vore organiserade som ekonomiska föreningar och att dessa
företag till sin kulturella uppgift även i viss utsträckning hade att ombesörja
samlingslokaler för föreningslivet. Skatteutredningen hade föreslagit
att andra ekonomiska föreningar än jordbrukets kreditkassor skulle erlägga
fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten i statlig inkomstskatt.
Enligt nuvarande bestämmelser -— meddelade i 10 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt — utgjorde den statliga inkomstskatten för
svenska ekonomiska föreningar trettiotvå procent av den beskattningsbara
inkomsten. Bland registrerade föreningar, vilka icke åsyftade främjandet av
medlemmarnas ekonomiska intressen, märktes sådana, som åsyftade att
antingen med eller utan medlemmarnas personliga insats befrämja samhällets
och samhällsintressenas utveckling eller individernas omvårdnad,
daning, trevnad och trivsel. Ilär funnos t. ex. sammanslutningar, som fullföljde
ett religiöst, politiskt, socialt eller kulturellt syfte. Såsom konkreta
exempel kunde nämnas det stora antalet folketshusföreningar, bygdegårdsföreningar
samt folkpark sföreningar.
Eu till syftet ideell och som ekonomisk förening icke registrerad sammanslutning
erlade nu i statlig inkomstskatt femton procent av den beskatt
-
58
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
ningsbara inkomsten, detta även om den dreve ekonomisk verksamhet och
vare sig denna verksamhet medförde skyldighet att föra handelsböcker eller
icke. Hade föreningen, för att undvika osäkerhet rörande dess rättsliga
ställning, registrerats som ekonomisk, utgjorde den statliga inkomstskatten
trettiotvå procent. Olika meningar borde väl icke behöva råda om att här
förelåge bristande jämlikhet i beskattningen, föranledd endast av en olikhet
i formellt avseende.
I de likalydande motionerna 1:293 och 11:380 har erinrats om att
de sakkunniga framlagt förslag om att skattesatsen för ekonomiska föreningar
måtte bestämmas till procenttal, som gällde för aktiebolag, eller
40 % i stället för nuvarande 32 %. Denna skillnad i beskattningsreglerna
hade sedan flera år tillbaka för många framstått som en oformlighet. Man
hade icke kunnat frigöra sig från intrycket att de i föreningsform drivna
företagen genom skattebestämmelserna beretts en otillbörlig förmån i konkurrensen.
Även företrädare för Kooperativa förbundet hade gjort uttalande
av innebörd att denna förmån icke vore sakligt motiverad.
Frågan hade visserligen icke ansetts vara av sådan vikt, att särskilt
initiativ till skiljaktighetens undanröjande befunnits påkallat. När nu särskilda
motioner framlagts i syfte att genomföra skattelättnader i enlighet
med betänkandet, ansåge motionärerna sig böra påyrka att jämväl den av de
sakkunniga föreslagna justeringen av skattesatsen för de ekonomiska föreningarna
komme till stånd. I likhet med de sakkunniga funne motionärerna
därvid lämpligt att från höjningen undantoges jordbrukets kreditkassor.
Utskottets yttrande.
I den föreliggande propositionen har på grundval av ett av 1949 års
skatteutredning avgivet betänkande framlagts förslag till ändrade grunder
för den direkta statliga beskattningen. Förslaget, som är avsett att träda
i kraft den 1 januari 1953, innebär åtskilliga förändringar i fråga om det
statliga skattesystemets konstruktion.
Skatteutredningen har med förslaget åsyftat att få till stånd en sänkning
av den statliga direkta beskattningen för fysiska personer. Motiven för en
sådan sänkning ha utvecklats i utredningens betänkande och torde icke bär
behöva upprepas. Önskemålet om en lättnad i den nuvarande direkta beskattningen
torde vara allmänt omfattat, Departementschefen konstaterar
också i propositionen att en sådan sänkning framstår såsom angelägen.
Emellertid bör enligt departementschefens mening det i och för sig självklara
önskemålet om en sänkning av statsskatterna icke få tillgodoses annat
än i den mån en sådan sänkning är förenlig med kraven på sundhet i statsfinanserna
och på en rationell utformning av skatte- och finanspolitiken i
enlighet med den ekonomiska politikens allmänna mål.
59
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Departementschefen kommer därmed in på frågan om de ekonomiska
förutsättningarna för en sänkning av statsskatterna i nuvarande läge. Han
erinrar om att den minskade skatteintäkten för staten vid ett genomförande
av skatteutrcdningens förslag beräknats av utredningen på skatteunderlaget
vid 1949 års taxering till omkring 265 miljoner kronor. Omräknat
till det inkomstläge, som förutsågs vid budgetberäkningarna i
statsverkspropositionen för budgetåret 1952/53, skulle beloppet utgöra omkring
500 miljoner kronor. Slutligen har -— med ledning av uppgifter i
april 1952 rörande skatteunderlaget för 1952/53 — inkomstminskningen för
staten vid en skatteomläggning i enlighet med propositionen beräknats för
helt år till omkring 630 miljoner kronor vid en uttagning med 100 % av
inkomstskattens grundbelopp och till omkring 360 miljoner kronor vid en
uttagning med 110 % av grundbeloppet. Bortfallet av statsinkomster genom
den i propositionen föreslagna skattereformen kommer, om reformen träder
i kraft den 1 januari 1953, att under det första budgetåret, 1952/53, begränsas
till en tredjedel av vad inkomstminskningen motsvarar för helt
år. Först under budgetåret 1953/54 komma de statsfinansiella konsekvenserna
av skattesänkningen att göra sig gällande i sin helhet.
Departementschefen framhåller att kostnaderna för en skattereform
rimligtvis måste ställas mot överskottet av ordinarie statsinkomster på
driftbudgeten, med bortseende från tillfälliga inkomster sammanhängande
med finanspolitiska åtgärder mot överkonjunkturen. Han uttalar vidare
att i ett ekonomiskt läge, där kravet på överbalanscring av budgeten icke
behövde hävdas med samma styrka som för närvarande, det kanske kunde
vara möjligt att genomföra en skattesänkning helt i överensstämmelse med
utredningens förslag. Med hänsyn till behovet att fortsätta en stram ekonomisk
politik vore det emellertid nödvändigt att upprätthålla ett icke alltför
litet budgetöverskott. Det vore dessutom inte möjligt att bortse från
faran av statsfinansiella svårigheter under den närmaste framtiden. Vissa
reserverade inkomstkällor måste finnas för att möta en dylik situation. En
i år beslutad skattesänkning för fysiska personer finge byggas på en så
fast grund, att den icke redan påföljande år behövde tagas tillbaka. Den
psykologiska verkan av ett dylikt handlande skulle säkerligen bli förödande.
Det vore därför nödvändigt att noga överväga både om en skattesänkning
vore möjlig och hur stor den kunde bli utan att den ekonomiska
politiken försvagades och alltför stora risker skapades för framtiden.
Trots den tveksamhet som sålunda kunde råda i fråga om att genomföra
skattereformen anser departementschefen dock att man bör överväga
att göra detta redan nu även om det icke skulle visa sig möjligt att genomföra
reformen annat än i begränsad omfattning. Man kunde dä tänka sig
att visserligen antaga reformen med verkan från och med den 1 januari
1953 men samtidigt höja uttagningsprocenten för att tills vidare begränsa
inkomstbortfallet för staten. Frågan om vilken uttagningsprocent som borde
bestämmas för år 1953 kunde emellertid ännu icke med säkerhet bedömas
60
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
utan finge prövas i samband med framläggandet av propositionen angående
komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1952/53. Departementschefen
tar alltså i detta sammanhang icke ställning till frågan om uttagningsprocentens
höjd.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att eu sänkning av den
direkta statliga beskattningen framstår som önskvärd. Utskottet fäster därvid
särskilt avseende vid den skärpning i beskattningen som inträtt på
grund av förändringar i penningvärdet sedan grunderna för denna beskattning
senast fastställdes. I vad mån det föreliggande förslaget kommer att
innebära lättnader i den nuvarande beskattningen är emellertid i väsentlig
mån beroende av hur uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten
kommer att bestämmas. Då denna fråga tills vidare lämnats öppen, har
utskottet icke anledning alt i detta sammanhang ingå på frågan om vilka
skattesänkningar som nu äro möjliga att genomföra. Utskottets granskning
kommer sålunda här snarast att inskränkas till ett bedömande av förslagets
tekniska sidor. I detta avseende vill utskottet helt allmänt konstatera
att förslaget får anses väl lämpat såsom grund för en omläggning av
den statliga beskattningen.
Frågan om penningvårdeförsämringens betydelse för beskattningen har
berörts i de likalydande motionerna I: 288 (av herr Olilon in. fl.) och II: 385
(av herr Ohlin m. fl.). I motionerna har väckts yrkande om en utredning
rörande enklaste sättet att vid en uppgång av prisnivån göra en omräkning
av skatteskalorna för att därigenom förebygga en icke avsedd höjning av
skattetrycket.
Utskottet erinrar om alt ett liknande spörsmål var under diskussion även
vid 1947 års riksdag, då den statliga direkta beskattningen fick sin nuvarande
utformning. I vissa motioner till 1947 års riksdag hemställdes nämligen
om en skyndsam utredning angående möjligheten att beräkna kommande
års statsskatter efter inkomsternas realvärden i förhållande till
visst basår, förslagsvis år 1947. Motionerna avstyrktes av 1947 års bevillningsutskott
(betänkande nr 47), som ansåg att om det icke skulle
lyckas att förebygga en fortsatt inflation, man måste för att uppnå en riktigare
skatteawägning finna andra utvägar än att belasta taxerings- eller
debiteringsapparaten med de komplicerade uträkningar, som motionärernas
yrkande förutsatte. I första hand borde därvid övervägas en omläggning
av inkomstskatteskalan.
Utskottet vill i detta sammanhang även erinra om att departementschefen
numera tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa undersökningar
syftande till att belysa möjligheterna att bevara ett stabilt penningvärde
i ett samhälle med full sysselsättning. Det torde få antagas att dessa
sakkunniga -— 1951 års penningvärdeundersökning -— ha sin uppmärksamhet
riktad även på förevarande med stabiliseringspolitiken sammanhängande
fråga.
Bevillningsutskottets betänkande nr 50. 61
Utskottet finner det ovedersägligt att eu försämring av penningvärdet
kan medföra icke önskvärda förskjutningar i skatteavvägningen mellan
olika grupper av inkomsttagare. Att konstruera skattesystemet så att det
automatiskt förhindrar dylika verkningar torde dock icke kunna ske utan
avsevärda praktiska komplikationer. Liksom tidigare torde man här vara
hänvisad till att vid mera djupgående och varaktiga förändringar i penningvärdet
vidtaga därav betingade omläggningar i skattesystemet. Icke
endast en omarbetning av skatteskalorna kan därvid ifrågakomma; även
ortsavdragen kunna i sådana lägen vara i behov av en översyn, vilket gäller
såväl de kommunala som de statliga avdragen. Utskottet finner sig sålunda
icke kunna tillstyrka yrkandet om en särskild utredning i detta avseende
men förutsätter att frågan följes med uppmärksamhet. I enlighet härmed
hemställer utskottet om avslag på motionerna i denna del.
I det följande kommer utskottet att behandla de olika avsnitten av propositionen
i den ordning de däri förekomma. De vid riksdagens början
väckta motionerna komma därvid att beröras endast i de delar de avvika från
propositionen. Utskottet har sålunda icke funnit erforderligt att här redovisa
motionsyrkandena i den mån de redan tillgodosetts i propositionsförslaget.
I fråga om principen för äkta makars beskattning har i propositionen
konstaterats att remissinstanserna på ett i stort sett otvetydigt sätt givit
sin anslutning till skatteutredningens mening att sambeskattningen bör bibehållas
såsom metod för äkta makars beskattning. Även departementschefen
finner att skatteutredningen givit övertygande skäl för sin uppfattning
om att sambeskattningen får anses tekniskt nödvändig. Någon annan
mening har heller icke kommit till synes i de föreliggande motionerna. Utskottet
ansluter sig till vad departementschefen anfört i detta avseende.
Beträffande den gällande dyrortsgrnpperingen vid beskattningen har departementschefen
i propositionen uttalat, att han icke anser det möjligt att
nu taga upp frågan om någon ändring i princip av denna gruppering och
att denna fråga torde bli beroende av ytterligare undersökningar om variationerna
i dyrhetsgrad mellan olika orter. Resultatet av undersökningarna
bär enligt departementschefens mening icke föregripas genom en minskning
redan nu av antalet ortsgrupper vid taxeringen eller av spännvidden
mellan ortsgrupperna. Departementschefen anmärker emellertid att man
kan utgå från att hela frågan kommer att prövas vid nästa års riksdag.
I de likalydande motionerna 1:216 (av herr Nils Theodor Larsson) och
II: 135 (av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl.) liksom även i de likalydande
motionerna I: 482 (av herr Alfred Nilsson in. fl.) och II: 646 (av herr
Strandh in. fl.) ha yrkanden väckts om avskaffande av ortsgrupp I vid
taxeringen genom sammanslagning med ortsgrupp II.
Utskottet finner det angeläget att frågan om en minskning av antalet
62 Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
ortsgrupper vid taxeringen blir prövad inom en snar framtid. Såsom 1949
års skatteutredning anfört torde av undersökningar under senare år ha
framgått att skillnaderna i levnadskostnaderna mellan olika orter äro på
väg att utjämnas. Skatteutredningen fann att en fortsatt utveckling i sådan
riktning kunde i en framtid föranleda att någon avvägning av skatterna
efter dyrort icke längre erfordrades och att därmed även frågan om
ortsavdragens bibehållande vid beskattningen kunde tagas under omprövning.
Utskottet finner dessa synpunkter beaktansvärda och anser i likhet
med skatteutx-edningen att, i den mån eu sådan reform befinnes möjlig,
den bör genomföras i etapper, så att antalet ortsgrupper efter hand minskas.
Utskottet vill sålunda i princip icke ställa sig avvisande till det i motionerna
framförda yrkandet om en minskning av spännvidden mellan ortsgrupperna
vid beskattningen. Då emellertid frågan om ortsgrupperingen
för närvarande är under utredning och, såsom departementschefen påpekat,
icke lämpligen bör föregripas genom ett beslut redan nu, finner sig utskottet
böra hemställa om avslag på ifrågavarande yrkande i motionerna.
Utskottet har därvid fäst särskilt avseende vid departementschefens uttalande
om att hela frågan kan väntas bli förelagd nästa års riksdag.
I fråga om ortsavdrag för äkta makar och ensamstående har departementschefen
följt skatteutredningens förslag. De statliga ortsavdragen för
äkta makar skulle härigenom komma att höjas med omkring en tredjedel
av sina nuvarande belopp, i högsta ortsgrupp från 3 000 kronor till 4 000
kronor. För ensamstående skattskyldiga föreslås att den nuvarande reduceringen
av de statliga ortsavdragen vid stigande inkomst icke längre skall
förekomma. Avdragen föreslås för ensamstående skola bestämmas till belopp
motsvarande hälften av ortsavdragen för makar. Spännvidden mellan
högsta och lägsta ortsgrupp skulle för båda kategorierna komma att utgöra
16 %.
I detta avseende föreligger annat yrkande endast i de likalydande motionerna
I: 289 (av herr Öhman m. fl.) och II: 384 (av herr Hagberg i Luleå
m. fl.), vari hemställts att ortsavdragen skola bestämmas till högre belopp,
nämligen för äkta makar till 3 800 kronor i lägsta och 4 400 kronor i högsta
ortsgrupp samt för ensamstående till 2 500 kronor i lägsta och 2 900 kronor
i högsta ortsgrupp.
För den vidare avvägningen av skattebördan mellan äkta makar och ensamstående
föreslås i propositionen två skatteskalor, vilka likaledes överensstämma
med skatteutredningens förslag. Skatteskalorna ha avvägts så
att de vid beskattningsbara inkomster intill 10 000 kronor för äkta makar
och 5 000 kronor för ensamstående medföra en skatt, som för ensamstående
är hälften av vad äkta makar ha att betala på en dubbelt så stor inkomst.
Detta innebär att den s. k. tudelningsprincipen genomförts upp till
en taxerad inkomst för makar — i högsta ortsgrupp — av 14 000 kronor.
Skatteskalorna innehålla vidare den förändringen i jämförelse med nu
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 50. ÖB
varande förhållanden att skattesatsen bestämts enhetligt till 12 % upp till
en beskattningsbar inkomst av 8 000 kronor för gift skattskyldig och 4 000
kronor för ensamstående. Detta motsvarar i högsta ortsgrupp en taxerad
inkomst av respektive 12 000 kronor och 6 000 kronor. I fråga om skalornas
rörlighet ifrågasättes icke annan princip än den nu gällande. För den händelse
uttagningsprocenten bestämmes högre än 100 % av grundbeloppet
föreslås, att skatten icke i något skikt skall överstiga den högsta skattesatsen
i skalorna, 05 %.
I de likalydande motionerna 1:482 (av herr Alfred Nilsson m. fl.) och
II: 646 (av herr Strandh m. fl.) har yrkats, att utskottet måtte dels undersöka
möjligheterna att låta den enhetliga skattesatsen å 12 % gå högre i inkomstskikten
än enligt propositionen och dels söka finna utvägar för att
mildra den med skatteavvägningen sammanhängande olägenheten att ensamstående
i vissa lägre inkomstskikt vid systemets genomförande komma
att få viss höjning i statlig inkomstskatt.
Utskottet finner sig kunna godtaga departementschefens förslag till statliga
ortsavdrag för äkta makar och ensamstående. Någon ytterligare höjning
av ortsavdragen finner utskottet icke möjlig att nu genomföra. Utskottet
avstyrker sålunda motionerna 1: 289 och II: 384.
Beträffande de föreslagna skatteskalorna delar utskottet departementschefens
mening att det får anses värdefullt att skattesatsen bestämmes enhetligt
för ett första inkomstskikt av sådan bredd att det omfattar den stora
mängden av gifta och ensamstående. Om det i propositionen föreslagna
skattesystemet varit tillämpligt vid 1951 års taxering skulle, enligt verkställda
beräkningar, av de skattskyldiga, som då häft att betala statlig inkomstskatt,
omkring 90 % av de gifta och omkring 85 % av de ogifta ha
fallit inom gränserna för den enhetliga skattesatsen. Hur högt upp i
inkomstskikten denna enhetliga skattesats bör sträcka sig kan diskuteras.
Med hänsyn till inkomstutvecklingen efter det skatteutredningen avlämnade
sitt betänkande kan man ha anledning överväga en något högre gräns
än den i propositionen föreslagna. Emellertid kan en sådan höjning av
gränsen för den proportionella skattesatsen icke ske utan en viss omarbetning
av de båda skatteskalorna och utan att rubbningar i skatteavvägningen
inträda, om vilkas skälighet delade meningar kunna råda. De skalor,
varom skatteutredningen vunnit enighet och som oförändrade upptagits
i propositionen, torde alltså icke böra frångås utan synnerligen
starka skäl. Utskottet har emellertid övervägt frågan och prövat de möjligheter
till ändringar i skalorna, som i detta avseende synts tänkbara. Det
ytterligare inkomstbortfallet vid en höjning av den enhetliga skattesatsen
å 12 % upp till beskattningsbara inkomster av 10 000 kronor för makar
och 5 000 kronor för ensamstående med därav föranledda oundgängliga
justeringar i skalorna kan icke beräknas lägre än till omkring 60 miljoner
kronor vid en uttagning med 100 % av grundbeloppet och till omkring 65
miljoner kronor vid en uttagning av 110 %. Med hänsyn till de konsekven
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
84
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Tabell 1. Tetal skatt dels år 1951 och dels enligt propositionen för gift
skattskyldig. Ortsgrupp III.l''
Årsinkomst
Skatt
år 1951
kr.
Uttagningsprocent 100
Uttagningsprocent Ilo
Skatt
enl. prop.
kr.
Skillnad i skatt
Skatt
enl. prop.
kr.
Skillnad i skatt
kr.
%
kr.
%
1
2
8
4
5
6
7
8
2 000
90
— 90
100-o
— 90
— 100-O
3 000
190
106
— 84
—
44-2
106
- 84
— 442
4 000
366
216
— 150
—
41-0
216
— 150
— 41-o
5 000
563
421
— 142
—
25-2
430
— 133
- 23-6
6 000
767
638
— 129
—
16-8
658
— 109
— 14-2
8 000
1218
1071
— 147
—
12-1
1113
— 105
— 8-6
10 000
1709
1505
— 204
—
11-9
1568
- 141
— 8-3
12 000
2 233
1938
— 295
—
13-2
2 023
— 210
— 9-4
15 000
3 098
2 656
— 442
—
14''s
2 779
- 319
— 10-3
18 000
4101
3 526
— 575
—
14o
3 703
— 398
— 9-7
20 000
4 851
4191
- 660
—
13-6
4 413
— 438
— 9o
25 000
6 938
5 983
— 955
—
13-8
6 329
- 609
— 8-8
30 000
9 224
8 020
— 1204
—
13i
8 514
— 710
— 7-7
40 000
13 982
12 332
— 1650
—
11-8
13 148
— 834
— 60
50 000
19 140
17 034
— 2106
—
Ilo
18 210
— 930
— 4*9
60 000
24 640
22 139
— 2 501
—
10-2
23 715
— 925
— 3-8
80 000
36 098
32 726
- 3 372
—
93
35141
— 957
— 2-7
100 000
47 998
43 826
— 4172
—
8-7
47 131
— 867
— 1-8
200 000
111356
104 260
— 7 096
—
6-4
112 265
+ 909
+ 0-8
300 000
182 072
171 827
— 10 245
—
56
181115
- 957
— 0*5
400 000
255 072
240 677
— 14 395
—
5*6
249 965
— 5107
— 2*0
ser, som sålunda äro förenade med en justering av skalorna i detta avseende,
finner sig utskottet icke böra föreslå någon dylik ändring i skatteskalorna.
Mot den fördel som vinnes genom att skattesatsen bestämmes enhetligt
till 12 % i bottenskikten står såsom en olägenhet det förhållandet att det
föreslagna skattesystemet vid övergången skulle komma att medföra vissa
mindre höjningar i statlig inkomstskatt för ensamstående skattskyldiga i
vissa lägre inkomstskikt. Förhållandet har belysts i de vid propositionen
fogade tabellerna 1 och 2. Härom har departementschefen anfört att, hur
önskvärt det än hade varit att denna olägenhet kunnat undvikas, det enligt
hans mening icke kan ifrågakomma att avhjälpa denna verkan genom
en sänkning av skattesatsen i botten av skatteskalan för ensamstående
eller genom en höjning av de föreslagna ortsavdragen för ensamstående. I
båda fallen skulle det bli fråga om ingrepp, varigenom man skulle offra
väsentliga värden hos systemet och vilka betänkligt skulle rubba förutsättningarna
för att över huvud taget kunna förverkliga förslaget.
Även i detta avseende har utskottet diskuterat möjligheterna för en änd
-
l) Skatt år 1951 avser den på inkomståret 1951 belöpande skatten. Vid skatteuträkningen har angiven
årsinkomst minskats med 200 kronor. Uträkningen avser skattskyldig utan barn. Med total skatt
avses kommunal och statlig inkomstskatt. Den kommunala utdebiteringen har beräknats för år 1951 till
10 kronor per skattekrona och vid uträkning av skatt enligt propositionen till 11 kronor per skattekrona.
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
65
Tabell 2. Total skatt dels år 1951 och dels enligt propositionen för ensamstående
skattskyldig. Ortsgrupp III.
Årsinkomst
Skatt
år 1951
kr.
Uttagningsprocent 100
Uttagningsprocent 110
Skatt
enl, prop.
kr.
Skillnac
i skatt
Skatt
enl. prop.
kr.
Skillnad i skatt
kr.
%
kr.
/O
1
O
3
4
5
6
7
8
2 000
117
56
— 61
— 52-1
56
— 61
— 52-1
3 000
295
261
- 34
— 11 5
270
— 25
— 8-5
4 000
508
478
— 30
— 5*9
498
— 10
— So
5 000
739
694
— 45
— 6i
725
— 14
— 1*9
6 000
992
911
- 81
- 8-2
953
— 39
— 3*9
8 000
1550
1 394
- 156
— 10-1
1462
- 88
— 5-7
10 000
2 155
1940
- 215
— 10o
2 040
— 115
— 5*3
12 000
2 823
2 548
— 275
— 9*7
2 687
— 136
— 4*8
15 000
3 833
3 563
— 270
— 7-o
3 771
— 62
— 1 6
18 000
4 976
4 678
— 298
— 6o
4 964
— 12
— 0-2
20 000
5 824
5 432
— 392
— 6-7
5 772
— 52
— 0‘9
25 000
8 039
7 507
— 532
- 6-6
7 999
— 40
— 0''6
30 000
10 339
9 748
— 591
— 5-7
10 409
+ 70
+ 0''7
40 000
15 233
14 378
- 855
— 5-6
15 893
+ 160
+ 1-1
50 000
20 527
19 321
— 1206
— 5-9
20 720
+ 193
+ 0-9
60000
26 027
24 515
— 1512
- 5-8
26 323
+ 296
+ ll
80 000
37 621
35 276
— 2 345
— 6-2
37 940
+ 319
+ 0''8
100 000
49 521
46 376
- 3145
— 6-4
49 930
+ 409
+ 0''8
200 000
113 015
106 9e8
- 6 027
— 5 3
115 242
+ 2 227
+ 2-o
300 000
184 003
174 644
— 9 359
- 5-1
184 092
+ 89
+ 0o
400 000
257 003
243 494
— 13 509
— 5-8
252 942
— 4 061
— 1*6
ring. Utskottet delar emellertid departementschefens mening att ifrågavarande
verkan av skattesystemet icke är åtkomlig genom åtgärder inom
systemets ram. Att kompensera dessa ökningar i statsskatt genom en höjning
av de statliga ortsavdragen låter sig icke göra. Man kan sålunda icke
lämpligen i systemet införa två olika ortsavdrag för ensamstående genom
att medgiva viss förhöjning av ortsavdraget vid lägre inkomster. Bortsett
från de praktiska olägenheterna med en sådan anordning skulle den medföra
tröskelproblem av icke önskvärt slag. För att undvika detta skulle
man behöva genomföra en successiv reducering av ortsavdragen i den mån
inkomsten ökade, med andra ord ett system av samma slag som det nu
för ensamstående gällande. Därmed skulle emellertid en av grundtankarna
i förslaget ha frångåtts, eftersom ett av förslagets syften varit just att ersätta
den nuvarande reduceringen av ensamståendes ortsavdrag med en
särskild skatteskala. Uppenbarligen kan det icke vara rationellt att bibehålla
en reducering av ortsavdragen vid sidan av de två skatteskalorna.
Den höjning av de statliga ortsavdragen för ensamstående, som här
skulle ifrågakomma, måste sålunda — såvitt utskottet kunnat finna — omfatta
alla ensamstående skattskyldiga. För att helt kompensera ökningarna
i statsskatt skulle dessa ortsavdrag behöva höjas med 200 kronor vid en 1
1 So not å förogåondo sida.
5—sas r>2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sand. AV 50.
66 Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
uttagning med 100 % av grundbeloppet och med 250 kronor vid cn uttagning
med 110 %. En dylik höjning, vilken i och för sig skulle motsvara
ett inkomstbortfall för staten av omkring 60 miljoner kronor, skulle emellertid
medföra en annan avvägning av skattebördan mellan makar och ensamstående
än den i propositionen föreslagna. Genom att ortsavdragen för
ensamstående bestämdes till högre belopp än hälften av ortsavdraget för
makar skulle verkningarna av makars sambeskattning komma att skärpas
och den i förslaget inom viss gräns godtagna tudelningsprincipen frångås.
För att undvika dylika rubbningar i systemet skulle även ortsavdragen
för äkta makar behöva höjas med ett dubbelt så stort belopp som för
ensamstående, vilket dock med hänsyn till inkomstbortfallets storlek icke
låter sig förverkligas.
En höjning av ortsavdragen för ensamstående, företagen i syfte att avlägsna
ifrågavarande ökningar i statsskatt för vissa grupper av inkomsttagare,
får sålunda, efter vad utskottet kunnat finna, verkningar för systemet
i dess helhet, vilka kunna riva upp grunderna för systemet och icke
utan vidare låta sig överblickas. Emellertid anser utskottet i likhet med
skatteutredningen att den föreliggande skattereformen icke bör ses isolerad
från den kommunala ortsavdragsreform, varom beslut fattades av 1950
års riksdag. Den omständigheten att de båda skattereformerna icke kunnat
sättas i kraft samtidigt bör icke rimligen föranleda, att man nu bortser från
det samband som funnits mellan reformerna under förarbetena. Utskottet
anser därför att förevarande spörsmål bör ses i belysning av en jämförelse
mellan den totala skatt, som erlades av en inkomsttagare under år 1951,
och den totala skatt han kommer att erlägga efter såväl höjningen av de
kommunala ortsavdragen från och med år 1952 som genomförandet av
statsskattereformen från och med år 1953. Resultatet av en sådan jämförelse
redovisas i här intagna tabeller 1 och 2 (s. 64—65), till vilka utskottet
får hänvisa.
På grund av vad nu anförts anser sig utskottet kunna godkänna den
avvägning med hänsyn till ortsavdrag och skatteskalor, som i propositionen
föreslagits för den statliga inkomstskatten. Utskottet har därmed även
tagit ställning till de i motionerna I: 482 och II: 646 framförda önskemålen.
Enligt gällande bestämmelser äger gift kvinna, som levt tillsammans
med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här i riket
bosatt, om hon under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, åtnjuta
avdrag vid taxering till kommunalskatt med 300 kronor och vid
taxering till statlig inkomstskatt med hälften av nämnda inkomst, dock
högst med 1 000 kronor.
Detta s. k. förvärvsavdrag utgår för närvarande icke till en hustru, som
endast deltager i mannens verksamhet, t. ex. jordbruk eller rörelse, ehuru
hon faktiskt sambeskattas med mannen.
I propositionen föreslås till en början att ett fast förvärvsavdrag om
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 50. 07
högst 300 kronor skall beräknas för gifta kvinnor med inkomst av rörelse
eller eget arbete. Beträffande sådana gifta kvinnor med barn, för vilket
rätt till barnbidrag förelegat, lörordar departementschefen att förvärvsavdraget,
i den mån inkomsten därtill förslår, skall utgöra 300 kronor jämte
10 % av inkomsten, sammanlagt dock högst 1 000 kronor.
Det 10-procentiga avdraget bör sålunda enligt departementschefens mcning
räknas från botten av inkomsten, varigenom det börjar verka omedelbart
när inkomsten överstiger 300 kronor. Detta innebär att, i den mån
inkomsten därtill förslår, 333 kronor alltid bli helt skattefria och att maximum
för avdraget nås vid en hustruinkomst av 7 000 kronor.
Frågan om gift kvinnas förvärvsavdrag har berörts i åtskilliga av de
föreliggande motionerna. Om till en början bortses från motionsyrkandena
i vad de avse gifta kvinnor, som endast deltaga i mannens jordbruk eller
rörelse, och frågan sålunda tills vidare begränsas till förvärvsavdraget för
gifta yrkeskvinnor, så föreligga i motionerna flera olika förslag till utformning
av avdraget. I huvuddrag innebära dessa följande.
I de likalydande motionerna I: 483 (av herrar öhman och Ola Persson)
och II: 648 (av herr Hagberg i Luleå m. fl.) föreslås, att det nu gällande
förvärvsavdraget skall bibehållas.
I de likalydande motionerna I: 470 (av fru Lindström m. fl.) och II: 615
(av fru Eriksson i Stockholm in. fl.) yrkas, att det i propositionen för
kvinnor med barn föreslagna avdraget om högst 1 000 kronor skall tilllämpas
för gifta yrkeskvinnor oberoende av om de ha barn eller icke.
I de likalydande motionerna I: 212 (av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 284
(av herr Hjalmarson m. fl.) föreslås att, i anslutning till 300-kronorsavdraget,
förvärvsavdrag skall utgå till kvinnor med barn under 14 år med
25 % av inkomsten, dock högst med 1 000 kronor. Detta högre förvärvsavdrag
skulle börja utgå vid en inkomst av 1 200 kronor.
I de likalydande motionerna 1:288 (av herr Ohlon m. fl.) och 11:385
(av herr Ohlin m. fl.) yrkas att, i anslutning till 300-kronorsavdraget, förvärvsavdraget
skall utgöra 10 % av inkomsten, dock högst 800 kronor, och
beträffande kvinnor med barn under 16 år 20 % av inkomsten, dock högst
1 600 kronor. De procentuella avdragen skulle då börja att utgå vid inkomster
av 3 000 respektive 1 500 kronor.
I de likalydande motionerna 1:474 (av herrar Osvald och Nord) och
11:644 (av fröken Liljedahl in. fl.) yrkas, att förvärvsavdraget skall utgöra
300 kronor jämte 10 % av inkomsten, dock högst 800 kronor, samt
för kvinnor med barn under 16 år 300 kronor jämte 20 % av inkomsten,
dock högst 1 600 kronor. Dessa motioner skilja sig sålunda i förevarande
avseende från de två föregående motionerna endast däri att de procentuella
avdragen här skulle börja att utgå redan vid en inkomst av 300 kronor.
I de likalydande motionerna 1:484 (av herrar Sunne och Söderquist)
och 11:649 (av herr Sjölin och fru Sandström) föreslås, att förvärvsavdraget
beträffande kvinnor med barn under 16 år skall utgöra 300 kronor
68 Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
jämte 10 % av inkomsten så länge inkomsten ej uppgår till 3 000 kronor
samt därefter 20 % av inkomsten, dock högst 1 600 kronor. Beträffande
kvinnor utan barn under 16 år föreslås, att förvärvsavdraget skall utgöra
300 kronor så länge inkomsten icke uppgår till 3 000 kronor samt därefter
10 % av inkomsten, dock högst 800 kronor.
Dessutom föreligga två särskilda motioner, som beröra vissa med förvärvsavdraget
förknippade frågor, nämligen motionen I: 485 (av herrar Anderberg
och Lodenius), vari yrkas att rätten till förvärvsavdrag skall göras
beroende av en egen arbetsinsats av icke alltför ringa omfattning från den
gifta kvinnans sida, samt motionen II: 647 (av fru Gärde Widemar), vari
föreslås, att förvärvsavdraget för kvinnor med barn skall utgå med det belopp
vartill deras verkliga kostnader för barnens vård och omhändertagande
uppgått.
Utskottet vill framhålla att, då här är fråga om ett avdrag som skall
göras i deklarationen av ett mycket stort antal skattskyldiga, det är av särskild
vikt att avdraget icke göres alltför komplicerat utan såvitt möjligt
får en enkel och för alla lättförståelig form.
Vidare vill utskottet erinra om det samband som föreligger mellan förvärvsavdraget
och de föreslagna ortsavdragen. Skatteutredningen har syftat
till en lösning som skulle göra det möjligt att undvara förvärvsavdraget
vid den statliga beskattningen. Förhållandet mellan äkta makars och ensamståendes
ortsavdrag har därvid ändrats så att ensamståendes avdrag
kommer att motsvara endast hälften av makars avdrag. Därmed har förhållandet
återförts till vad som gällde innan det nuvarande förvärvsavdraget
infördes år 1947. Departementschefen har om detta samband uttalat,
att anledning sålunda kunde finnas att taga ortsavdragens avvägning
under förnyad prövning, om förvärvsavdraget i mera väsentlig grad
skulle bestämmas högre än vad skatteutredningen föreslagit. Om förvärvsavdraget
utvidgas endast på det sätt departementschefen föreslår -—
alltså endast för kategorien gifta yrkeskvinnor med barn — har han emellertid
ansett att förhållandet mellan ortsavdragen icke skall behöva påverkas.
Utskottet delar denna mening och anser sålunda att förhöjningen
av förvärvsavdraget utöver 300 kronor bör begränsas till kategorien gifta
yrkeskvinnor med barn. Beträffande denna kategori föreligga enligt utskottets
mening särskilda skäl för ett högre avdrag.
Utskottet finner det i propositionen föreslagna avdraget för förvärvsarbetande
gifta kvinnor med barn vara väl avvägt. Att avdraget beräknas
från botten av inkomsten och sålunda medför en viss fördel även vid inkomster
mellan 300 och 3 000 kronor anser utskottet lämpligt.
Utskottet anser icke att det i propositionen föreslagna förvärvsavdraget
skulle — såsom vissa motionärer gjort gällande —- innebära en försämring
i betingelserna för gift kvinnas yrkesverksamhet. Man kan enligt utskottets
mening icke i detta sammanhang bortse från den höjning och ändrade
avvägning av ortsavdragen, som sker enligt förslaget och som dock medför
skattelättnader för de gifta yrkeskvinnorna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr SO. (59
Utskottet vill icke bestrida det i och för sig befogade i att göra rätten
till förvärvsavdrag beroende av en viss arbetsinsats från den gifta kvinnans
sida. Ett dylikt villkor skulle dock föra med sig en värdering av
arbetsinsatsen i vissa fall. Då avdraget nu betydligt inskränkes i förhållande
till vad hittills gällt —- vilket väsentligen sker just i syfte att undvika
dess komplicering med värderingsfrågor — är det enligt utskottets
mening av vikt att man icke frångår avdragets hittillsvarande karaktär av
schablonavdrag. De praktiska komplikationer, som skulle vållas av ett
dylikt villkor, synas icke stå i proportion till avdragets ekonomiska betydelse.
Icke heller kan utskottet biträda det i motionen II: 647 framförda yrkandet
om att förvärvsavdraget för gifta kvinnor med barn skall utgå med det
belopp vartill de verkliga kostnaderna för barnens vård och underhåll uppgått.
En sådan regel förutsätter att de merkostnader för barnens vård och
underhåll, som vållats genom moderns förvärvsarbete, kunna för sig angivas
i varje särskilt fall.. Utskottet finner det icke möjligt att belasta deklarations-
och taxeringsapparaten med sådana uppgifter och utredningar
varom här skulle bli fråga.
I propositionen förordas vidare att förvärvsavdrag vid den statliga beskattningen
skall införas även för gifta kvinnor, vilka deltaga i mannens
jordbruk eller rörelse. Då inkomsten i dessa fall deklareras av mannen
följer därav att yrkande om avdrag skall göras i hans deklaration och att
avdraget skall medgivas vid hans taxering. Avdraget föreslås skola utgå
med ett fast belopp av 300 kronor. Om hustruns ax-betsinsats i något fall
varit så ringa att den icke motsvarar ett värde av 300 kronor, bör hon icke
anses ha deltagit i arbetet. Något avdrag bör alltså då icke ifrågakomma.
Beskattningsnämnderna torde sålunda, såsom departementschefen framhållit,
i praktiken vanligen endast ha att taga ställning till frågan huruvida
hustrun i nu angiven mening deltagit i mannens verksamhet eller icke.
De föreliggande motionerna innehålla icke något häremot stridande yrkande
i annan mån än att i motionerna I: 212 (av herr Ewerlöf m. fl.) och
11:284 (av herr Hjalmarson m. fl.) ävensom i motionerna 1:213 (av herr
Nils Theodor Larsson) och II: 135 (av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.)
yrkande framställts om att avdrag av detta slag skall kunna medgivas
även vid den kommunala beskattningen. Då emellertid, beträffande kategorien
gifta yrkeskvinnor, den för kvinnor med barn föreslagna påbyggnaden
av 300-kronorsavdraget icke avser annat än den statliga beskattningen,
anser utskottet att den utvidgning av avdraget som nu föreslås beträffande
de i jordbruk och rörelse sysselsatta hustrurna icke heller bör
ifrågakomma annat än vid statlig beskattning.
På grund av vad nu anförts tillstyrker utskottet propositionen i vad
den rör gift kvinnas förvärvsavdrag. Utskottet har därmed också tagit ställning
till de i motionerna framförda yrkandena beträffande förvärvsavdraget
och hemställer om avslag på dessa yrkanden.
70
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
I propositionen behandlas även vissa särskilda frågor rörande äkta
makars beskattning. Sålunda föreslås beträffande den tekniska metoden
för skattens fördelning mellan makarna den ändringen, att makar vid ortsavdragsberäkningen
skola tillgodogöras hälften var av ortsavdraget. I den
mån sådant avdrag icke kan utnyttjas av ena maken, skall det tillgodoräknas
den andra. Vid den statliga taxeringen skall därefter skatten fördelas
mellan makarna i förhållande till deras beskattningsbara inkomster,
icke såsom nu i förhållande till deras taxerade inkomster.
Förslaget i denna del föranleder vissa ändringar i uppbördsförordningen.
Antalet kolumner i källskattetabellen skulle sålunda behöva utökas från
tre till fyra, eftersom en särskild kolumn visat sig erforderlig för gift man
vars hustru har högre årsinkomst än 2 000 kronor. Utskottet har icke
någon erinran mot vad propositionen innehåller i denna del.
Icke heller finner utskottet anledning till erinran mot de två andra ändringar
som föreslås i detta avsnitt, nämligen dels att makar för det beskattningsår,
varunder de ingått äktenskap, alltid skola taxeras såsom av
varandra oberoende skattskyldiga och dels att äkta makar vid samtaxering
i skilda ortsgrupper skola tillgodoräknas ortsavdrag efter den högre
ortsgruppen.
I fråga om beskattningen av ogift skattskgldig med barn hade skatteutredningen
kommit till det resultatet, att dylika skattskyldiga med anställd
husföreståndarinna borde liksom för närvarande beskattas på samma sätt
som gifta personer, att skattskyldiga, som ha barn under sin vårdnad och
sålunda uppbära barnbidrag, icke borde beskattas annorlunda än ensamstående
skattskyldiga i allmänhet samt att skattskyldiga, vilka bidraga till
barns underhåll utan att ha vårdnaden om barnen, borde med tillämpning
av nu gällande bestämmelser medgivas skäligt avdrag för nedsatt skatteförmåga
vid taxeringen.
Då emellertid skatteutredningens förslag skulle för ogifta med barn leda
till vissa höjningar i statsskatt, vilka — särskilt om uttagningsprocenten
bestämdes högre än till 100 — icke kunde betraktas som oväsentliga, har
departementschefen funnit det nödvändigt att lösa beskattningsfrågan för
denna kategori av skattskyldiga på annat sätt än utredningen förordat.
Departementschefen föreslår sålunda att ogifta (varmed jämställas änklingar,
änkor eller frånskilda) med barn tillerkännas ortsavdrag med 50 %
högre belopp än ensamstående skattskyldiga. Ortsavdraget skulle sålunda
för ogift med barn komma att utgöra i lägsta ortsgrupp 2 520 kronor och i
högsta ortsgrupp 3 000 kronor. Förmånen av detta avdrag skulle — i överensstämmelse
med nu gällande regler — utgå såväl till de ogifta skattskyldiga,
vilka ha barn under sin vårdnad, som till dem, vilka endast betala
underhållsbidrag till barn, i sistnämnda fallet dock endast om den skattskyldige
icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.
I fråga om det nu utgående avdraget för husföreståndarinna föreslås i
princip icke någon ändring i gällande bestämmelser.
71
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
I de vid riksdagens början väckta motionerna 1:212 (av herr Ewerlöf
m. fl.) och II: 284 (av herr Hjalmarson in. fl.) samt I: 288 (av herr Ohlon
m. fl.) och II: 385 (av herr Ohlin m. fl.) ha motionärerna i detta avseende
följt skatteutredningens förslag.
I motionerna I: 483 (av herrar öhman och Ola Persson) och II: 648 (av
herr Hagberg i Luleå m. fl.) har hemställts, att ortsavdragen för ogifta
med barn skola bestämmas till högre belopp än enligt propositionen, nämligen
till 2 850 kronor i lägsta och 3 300 kronor i högsta ortsgrupp.
I motionerna 1:484 (av herrar Sunne och Söderquist) och 11:649 (av
herr Sjölin och fru Sandström) har yrkats, att ensamstående med barn
under 16 år skall ha rätt till samma förvärvsavdrag som i motionerna föreslås
för gift förvärvsarbetande kvinna med barn under 16 år.
Utskottet finner icke skäl att i förevarande avseende frångå propositionen
och avstyrker i följd därav motionerna i nu ifrågavarande delar.
Beträffande änklingars och änkors beskattning hade skatteutredningen
föreslagit, att änkling eller änka skulle medgivas ortsavdrag såsom gift
skattskyldig vid taxering till kommunalskatt eller statlig inkomstskatt för
det beskattningsår, under vilket andra maken avlidit, samt för det därpå
följande beskattningsåret.
Departementschefen har emellertid ansett, att förevarande fråga kommit
i annat läge sedan han nu föreslagit att ogifta skattskyldiga med barn
— och sålunda även änklingar och änkor med barn — skola tillgodoräknas
ett och ett halvt ortsavdrag vid beskattningen. Att härutöver Aid ortsavdragsberäkningen
införa en särbestämmelse för änklingar och änkor har
departementschefen icke ansett böra ifrågakomma, närmast med hänsyn
till vikten av att man vid ortsavdragens bestämmande och vid de skattskyldigas
fördelning på de två skatteskalorna begränsar sig till ett fåtal grupper,
som kunna lätt åtskiljas utan särskilda undersökningar. I de fall då
ett verkligt behov av skattelindring föreligger, bör det enligt departementschefens
mening vara möjligt att beakta detta genom tillämpning av gällande
regler om särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga.
I de vid riksdagens början väckta motionerna I: 212 (av herr Ewerlöf
m. fl.) och II: 284 (av herr Hjalmarson m. fl.) samt I: 288 (av herr Ohlon
m. fl.) och II: 385 (av herr Ohlin in. fl.) ha motionärerna i detta avseende
följt skatteutredningens förslag.
I motionerna 1:484 (av herrar Sunne och Söderquist) och 11:649 (av
herr Sjölin och fru Sandström) har framställts yrkande i enlighet med
skatteutredningens förslag men med utvidgning i detta avseende även till
frånskilda.
Utskottet anser sig kunna godtaga de i propositionen framlagda skälen
mot alt införa en särbestämmelse för änklingar och änkor vid sidan av det
för ogifta med barn föreslagna ortsavdraget. Utskottet avstyrker sålunda
förenämnda motioner i denna del men vill uttala det önskemålet att de
72
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
ömmande fall, som här kunna förekomma, bli beaktade genom tillämpningen
av särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Utskottet övergår härefter till frågan om fysiska personers förmögenhetsbeskattning.
Till en början torde därvid få erinras om att 1949 års
skatteutredning föreslagit lättnader i denna beskattning dels genom en höjning
av det skattefria beloppet från gällande 30 000 kronor till 40 000 kronor
och dels genom vissa ändringar i förmögenhetsskatteskalan.
I propositionen förordas en ytterligare höjning av skattepliktsgränsen till
50 000 kronor och därjämte viss jämkning i den av skatteutredningen före?
slagna skalan. Efter dessa ändringar skulle skalan för förmögenhetsskatten
få följande utseende.
Beskattningsbar förmögenhet, kr. Skatt %o
— 50 000 ....................................... 0
50 000— 100 000 ....................................... 5
100 000— 150 000 ....................................... 8
150 000— 200 000 ....................................... 10
200 000— 400 000 ....................................... 13
400 000—1 000 000 ....................................... 16
1 000 000 ...................................................... 18
Frågan om skattepliktsgränsen har berörts i flera av motionerna. De
yrkanden, som därvid framföras, gå ut på att gränsen skall bestämmas
högre för äkta makar än för ensamstående. Sålunda yrkas i motionerna
1:212 (av herr Ewerlöf m. fl.) och 11:284 (av herr Hjalmarson m. fl.),
I: 288 (av herr Ohlon m. fl.) och II: 385 (av herr Ohlin m. fl.) samt I: 213
(av herr Nils Theodor Larsson) och II: 135 (av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.) att skattepliktsgränsen skall fastställas till 40 000 kronor för ensamstående
och 60 000 kronor för äkta makar. I motionen 11:616 (av
herrar Nilsson i Bästekille och Östlund) hemställes att gränsen skall bestämmas
till 50 000 kronor för ensamstående och 75 000 kronor för makar.
I motionerna I: 484 (av herrar Sunne och Söderquist) och II: 649 (av herr
Sjölin och fru Sandström) slutligen föreslås såsom gräns 50 000 kronor för
ensamstående och 70 000 kronor för makar.
I likhet med departementschefen finner utskottet det önskvärt att den
hittillsvarande ordningen med en gemensam gräns för skatteplikten till
förmögenhetsskatt icke utan tvingande skäl frångås. Behovet av en differentiering
i detta avseende är enligt utskottets mening icke så starkt att
det motiverar en omläggning. Särskilt om den gemensamma gränsen bestämmes
så relativt högt som departementschefen föreslagit och skatten till
en början utgår med endast 5 promille bör den nu gällande ordningen utan
nämnvärd olägenhet kunna bibehållas. Utskottet hemställer sålunda om
bifall till propositionen i detta avseende och avstyrker nyssnämnda motionsyrkanden.
73
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Beträffande den föreslagna skalan för förmögenhetsskatten har i motionerna
I: 213 och II: 135 framställts yrkande om viss ytterligare uppmjukning.
Utskottet anser emellertid att departementschefens förslag medger
så stora lättnader i förmögenhetsbeskattningen att en ytterligare jämkning
i skalan icke kan anses påkallad. Utskottet avstyrker alltså detta motionsyrkande.
En särskild fråga, som diskuterats i detta sammanhang och berörts i
flera motioner, är frågan om rätt att vid inkomsttaxeringen göra avdrag
för påförd förmögenhetsskatt. Yrkande härom har väckts i motionerna
1:212 och 11:284, 1:288 och 11:385 samt 11:616, varvid dock i samtliga
fall motionärerna, till förhindrande av en alltför stor minskning i skatteintäkterna,
föreslagit att avdragsrätten skall kombineras med vissa skärpningar
i den nu gällande förmögenhetsskatteskalan. Yrkande om avdragsrätt
har även väckts i motionerna I: 481 (av herrar Cassel och Björnberg)
och 11:645 (av herrar Edström och Fagerholm), vilka dock i detta avseende
sträcka sig längre såtillvida att motionärerna föreslå att avdragsrätten
skall genomföras i förening med den i propositionen förordade skalan
för förmögenhetsskatten.
Utskottet erinrar om att de marginalskatteverkningar, som åstadkommas
av förmögenhetsskatten i förening med inkomstskatten, voro föremål
för ingående undersökningar vid riksdagsbehandlingen av skatteförslaget
år 1947. Vid 1947 års bevillningsutskotts betänkande nr 50 äro sålunda
fogade ett antal tabeller, vilka visa marginalskattens storlek i olika inkomstoch
förmögenhetslägen. 1947 års bevillningsutskott hade också att taga
ställning till vissa motioner, vari yrkande väckts att vid inkomsttaxeringen
avdrag skulle få ske för påförd förmögenhetsskatt. Nämnda utskott yttrade
beträffande denna och andra föreslagna möjligheter att nedbringa marginalskatten
att, ehuru det givetvis vore en olägenhet att höga marginalskattesatser
kunde uppkomma Aid vissa kombinationer av inkomst och förmögenhet,
utskottet dock icke funnit tillräckliga skäl för att i den utsträckning,
som i motionerna avsåges, frångå den av dåvarande departementschefen
föreslagna avvägningen av skattebördan mellan inkomster och
förmögenheter.
I motionerna 1: 481 och II: 645 bär anmärkts, att den däri föreslagna
avdragsrätten skulle medföra ett skattebortfall understigande 30 miljoner
kronor. Detta bortfall har beräknats på grundval av 1949 års taxering,
alltså på 1948 års förmögenheter. Beloppet avser minskningen i skatteintäkter
enbart genom avdragsrätten. För ett riktigt bedömande av frågan
bör emellertid beaktas att härtill skulle komma det skattebortfall, som förorsakas
genom den i propositionen föreslagna sänkningen av förmögenhetsskatten.
Tillsammans skulle detta medföra ett skattebortfall av närmare
60 miljoner kronor, beräknat på underlaget för 1949 års taxering.
Då hela den uträknade förmögenhetsskatten på grundval av 1949 års taxering
utgjorde 114 miljoner kronor, skulle sålunda den i motionerna yrkade
avdragsrätten i förening med den i propositionen förordade skatteskalan
74
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
medföra en minskning i statliga skatter, vilken motsvarar omkring hälften
av den nu utgående förmögenhetsskatten. Det synes utskottet uppenbart
att en avdragsrätt av denna omfattning innebär en mycket väsentlig rubbning
av grunderna för den år 1947 beslutade förmögenhetsskatten. Utskottet
anser att en omläggning i enlighet med detta motionsyrkande icke
kan ifrågakomma och hemställer sålunda om avslag på motionerna 1:481
och II: 645.
Icke heller kan utskottet tillstyrka en avdragsrätt i förening med skärpning
av den nuvarande förmögenhetsskatteskalan. Med den mycket betydande
sänkning av förmögenhetsskatten som föreslås i propositionen, anser
utskottet att skatten blivit avvägd på ett sätt som med hänsyn till penningvärdeförsämringen
och andra omständigheter får anses skäligt. Utskottet
finner sålunda icke behövligt att i stället tillgripa metoden med avdragsrätt
i förening med skärpt skatteskala, vilken metod enligt utskottets
mening otvivelaktigt skulle medföra komplikationer av såväl deklarationssom
taxeringsförfarandet. På grund härav avstyrker utskottet ifrågavarande
yrkanden i motionerna.
I fråga om barns förmögenhetsbeskattning gäller för närvarande att fader
eller moder till hemmavarande barn under 21 år är skattskyldig jämväl för
barnets förmögenhet, om barnet icke självt taxeras till statlig inkomstskatt
med en beskattningsbar inkomst av minst 10 kronor.
Skatteutredningen har i detta avseende föreslagit att skattskyldigheten
för föräldrarna skall göras beroende uteslutande av barnets ålder. Eftersom
barnbidrag utgår intill 16 år och — i motsats till de tidigare barnavdragen
— oberoende av om barnet har egen inkomst eller förmögenhet
har det synts utredningen skäligt att alltid låta hemmavarande barns förmögenhet
beskattas tillsammans med föräldrarnas intill denna åldersgräns
för barnen men däremot efter fyllda 16 år alltid behandla barnen som
självständiga skattesubjekt. Beträffande formen för den sambeskattning,
varom här blir fråga, har utredningen föreslagit, att barnets förmögenhet
skall taxeras hos föräldrarna och skatten påföras dem i sådana fall, då
barnet icke självt påföres statlig inkomstskatt. Beträffande de fall, då
barnet självt betalar statlig inkomstskatt, har utredningen däremot funnit
sig nödsakad föreslå en formell samtaxering innebärande att den beskattningsbara
förmögenheten skulle beräknas gemensamt för föräldrar och
barn, varefter skatten skulle fördelas efter vars och ens beskattningsbara
förmögenhet.
Departementschefen har emellertid i likhet med vissa remissmyndigheter
funnit att den föreslagna regeln kommit att innebära en komplikation
i taxeringshänseende som gör att den icke kan betecknas såsom någon
rationell lösning. På grund härav har departementschefen icke funnit lämpligt
att framlägga förslaget i denna punkt utan föreslår i propositionen att
den nuvarande bestämmelsen med viss formell justering av författningstexten
skall bibehållas.
Bevillningsutskottets betänkande nr SO. 75
I motionerna 1: 288 och II: 385 har yrkats ändring av den gällande bestämmelsen
i överensstämmelse med skatteutredningens förslag.
I motionerna 1:212 och 11:284 har föreslagits att den nuvarande ordningen
skall i princip bibehållas men att den för barnet gällande åldersgränsen
skall sänkas från 21 till 16 år.
I motionen II: 616 slutligen har yrkats dels att åldersgränsen skall sänkas
från 21 till 16 år och dels att barnets förmögenhet skall sammanläggas
med föräldrarnas endast i den mån barnets förmögenhet överstiger 50 000
kronor.
Frågan om barns förmögenhetsbeskattning har på grund av tidigare
motioner varit under prövning av 1950 års bevillningsutskott. Nämnda utskott
fann i sitt betänkande nr 37 att den nuvarande bestämmelsen uppenbarligen
måste medföra mycket ojämna verkningar i tillämpningen och sålunda
icke kunde anses tillfredsställande. Frågan krävde emellertid mera
ingående överväganden än utskottet vore i tillfälle att ägna den och blev
därför — i enlighet med utskottets önskemål — upptagen till behandling
av 1949 års skattcutredning.
I likhet med departementschefen finner utskottet att det resultat, vartill
skatteutredningen i detta avseende kommit, icke innebär någon sådan
förbättring i jämförelse med nu gällande bestämmelser att förslaget i denna
punkt bör läggas till grund för lagstiftning. Tydligen föreligga här stora
svårigheter att nå en fullt tillfredsställande lösning. De i motionerna
föreslagna åtgärderna kunna enligt utskottets mening icke lägga frågan till
rätta. Utskottet, som emellertid anser vissa skäl föreligga för en ändring i
enlighet med motionerna 1:212 och 11:284, förutsätter att Kungl. Maj:t
ägnar denna fråga fortsatt uppmärksamhet. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motionerna i förevarande delar.
I samband med 1947 års skattereform tillkom såsom ett provisorium
den s. k. 80-procentspärren, enligt vilken de totala direkta stats- och kommunalskatterna
maximerats till 80 % av inkomsten. Spärren är emellertid
så till vida begränsad, alt skattereduktion får ske högst med ett belopp
motsvarande den statliga inkomstskatten. Om det belopp varmed skatten
skall reduceras för att nedbringas till 80 % av inkomsten icke täckes av
statlig inkomstskatt, kunna sålunda skatterna likväl komma att överstiga
de 80 procenten.
I överensstämmelse med skatteutredningens förslag föreslås i propositionen
att skattereduktionen skall tillåtas omfatta även förmögenhetsskatten.
Vid denna utvidgning av spärrbestämmclserna har dock fästs det
villkoret, att förmögenhetsskatten icke därigenom må nedbringas till lägre
belopp än som motsvarar skatten på 50 % av den skattepliktiga förmögenheten.
Tillika föreslås att bestämmelserna om 80-procentspärren, vilka såsom
ovan anmärkts äro provisoriska, skola göras definitiva.
Utskottet har icke något att erinra mot propositionen i denna del.
76
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
I fråga om kvarlåtenskapsskatten föreslås i propositionen icke någon
ändring i grunderna för skatten. Departementschefen har dock ansett att
den höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsskalan, som han i
annat sammanhang föreslagit, bör åtföljas av en motsvarande höjning av
gränsen för heräkning av kvarlåtenskapsskatt. Då det första beskattade
skiktet i skatteskalan för kvarlåtenskapsskatten alltjämt synes böra omfatta
20 000 kronor, föreslår departementschefen att skalan ändras på
följande sätt.
Kvarlåtenskap kr. Skatt %
— 50 000 ....................................... 0
50 000— 70 000 ....................................... 5
70 000— 100 000 ....................................... 10
100 000— 200 000 ....................................... 15
200 000— 300 000 ....................................... 20
300 000— 500 000 ....................................... 25
500 000—1 000 000 ....................................... 30
1 000 000—2 000 000 ....................................... 35
2 000 000—5 000 000 ....................................... 40
5 000 000— ................................................... 50
I de likalydande motionerna 1: 5 (av herrar Gustaf Elofsson och Fridolf
Jansson) och II: 6 (av herr Andersson i Björkäng m. fl.) föreslås att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning och
förslag angående avskaffande av kvarlåtenskapsskatten och eventuellt som
kompensation härför en skärpning av arvsskatten på större förmögenheter.
I motionerna 1:288 (av herr Ohlon m. fl.) och 11:385 (av herr Ohlin
m. fl.) yrkas avskaffande av kvarlåtenskapsskatten i förening med utredning
om en moderat höjning av arvslottsskatten.
I motionerna I: 212 (av herr Ewerlöf in. fl.) och II: 284 (av herr Hjalmarson
in. fl.) samt I: 213 (av herr Nils Theodor Larsson) och II: 135 (av
herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.) föreslås att kvarlåtenskapsskatten skall
avskaffas.
Vid den diskussion om kvarlåtenskapsskatten, som förts under remissoch
riksdagsbehandlingen vid dess tillkomst, ha skälen för och emot skatten
ingående granskats. Några nya synpunkter av betydelse ha icke heller framförts
i de nu föreliggande motionerna.
Med anledning av vad som anförts i motionerna vill utskottet emellertid
erinra om att skatten år 1947 valdes såsom ett komplement till arvslottsbeskattningen,
varigenom hänsyn kunde tagas både till storleken av en
förmögenhet, som ginge i arv, och till den andel, som fölle på varje arvtagares
lott. Kvarlåtenskapsskatten ansågs även ur annan synpunkt vara
att föredraga framför alternativet med en höjd beskattning av arvslotterna:
den gjorde det möjligt att starkt begränsa antalet av de dödsbon, som be
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 50. 77
rördes av skattehöjningen; små och måttliga arv bleve pa ett enkelt sätt
undantagna.
Genom skatten önskade man utnyttja en skattekraft, som utan större
olägenheter kunde tagas i anspråk av det allmänna. Införandet av skatten
grundades nämligen bl. a. på det resonemanget att större förmögenheter,
vid sidan av den årliga förmögenhetsbeskattningen, äro i stånd att utan
mera betydande olägenheter och utan att rättvisesynpunkterna trädas för
nära tåla en ytterligare belastning i form av en särskild beskattning i samband
med förmögenhetsöverflyttningar vid dödsfall.
Vid införandet av skatten diskuterades även huruvida skatten kunde
komma att verka hämmande på företagsamheten och därigenom hindra del
ekonomiska framåtskridandet och ett ökat välstånd. 1947 års bevillningsutskott
fann det antagligt alt några mera betydande återverkningar på det
ekonomiska livet icke vore att befara. Såvitt hittills kunnat bedömas har
detta icke heller blivit fallet. Emellertid är — såsom 1949 års skatteutredning
uttalat — den tid som förflutit sedan skatten började tillämpas ännu
för kort för att man skall kunna draga några säkrare slutsatser om dess
verkningar.
Det har gjorts gällande att skatten skulle särskilt hårt drabba jordbruket.
Genom de undersökningar, som 1947 års bevillningsutskott gjorde
härom, fann utskottet bestyrkt att huvuddelen av kvarlåtenskaperna efter
yrkesverksamma jordbrukare utgjordes av förmögenheter av en sådan storlek
att kvarlåtenskapsskatten icke kunde anses utgöra någon mera väsentlig
utgiftspost i den avlidnes bo. Om gränsen för skatteplikten nu höjes på
sätt departementschefen föreslagit torde alltjämt icke finnas anledning till
annat bedömande.
Som en anmärkning mot skatten har även framhållits att svårigheter i
många fall måste uppkomma vid dess betalning. Särskilt skulle detta gälla
jordbruket där i regel ett jämförelsevis stort kapital vore bundet i realtillgångar.
Dessa svårigheter ha emellertid beaktats genom särskilda bestämmelser
om rätt till anstånd med skattens erläggande och om möjlighet
att till viss del betala skatten med skuldebrev eller aktier. Sistnämnda
möjlighet har — enligt uppgifter i skatteutredningens betänkande — hittills
utnyttjats i mycket ringa utsträckning. Intill maj 1951 hade endast
förekommit sex sådana fall.
Det har även invänts att skatten skulle sakna statsfinansiell betydelse,
då den visat sig inbringa väsentligt lägre belopp än man räknade med år
1947. Intäkten av skatten har utgjort för budgetåret 1949/50 31,8 miljoner
kronor och för det senast tilländalupna budgetåret, 1950/51, 24,4 miljoner
kronor. Utskottet kan icke dela uppfattningen att dessa skatteintäkter i
närvarande statsfinansiella läge skulle kunna undvaras, särskilt som det
synes ovisst i vad mån man för närvarande kan tillgodose behovet av andra,
enligt utskottets mening mera angelägna skattesänkningar.
På grund av det nu anförda får utskottet, som icke har någon erinran
78
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
mot propositionen i denna del, hemställa om avslag på de i motionerna
framförda yrkandena rörande kvarlåtenskapsskatten.
I fråga om juridiska personers beskattning har skatteutredningen föreslagit
att de ekonomiska föreningarna med undantag av jordbrukets kreditkassor
skola beskattas till statlig inkomstskatt efter samma skattesats som
aktiebolagen. Detta skulle för föreningarna innebära att skattesatsen höjdes
från 32 till 40 % av den beskattningsbara inkomsten.
I propositionen anför emellertid departementschefen att han bar för avsikt
att inom en nära framtid låta ytterligare utreda vissa med juridiska
personers beskattning sammanhängande spörsmål och därför funnit lämpligast
att tills vidare låta anstå med förevarande fråga. Departementschefen
framlägger sålunda icke något förslag i detta avseende.
I de likalydande motionerna I: 293 (av herr Petrén) och II: 380 (av
herr Kollberg) har yrkats höjning av skattesatsen för ekonomiska föreningar
i överensstämmelse med skatteutredningens förslag.
I de likalydande motionerna I: 215 (av herr Gustaf Karlsson in. fl.) och
II: 286 (av herrar Larsson i Luttra och Nilsson i Landskrona) har väckts
förslag om att skattesatsen skall bestämmas till 15 % av den beskattningsbara
inkomsten vid taxering till statsskatt av vissa såsom ekonomiska föreningar
registrerade ideella sammanslutningar.
Då den i förstnämnda båda motioner berörda frågan om ekonomiska
föreningars beskattning kan väntas bli prövad i samband med den av departementschefen
planerade utredningen föreslår utskottet att dessa motioner
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Beträffande motionerna 1:215 och 11:286 erinrar utskottet om att den
däri berörda frågan uppmärksammats i samband med förarbetena till den
år 1951 antagna lagen om ekonomiska föreningar. I proposition nr 34 till
1951 års riksdag anförde sålunda chefen för justitiedepartementet beträffande
föreningar, vilka beviljats registrering med stöd av 1 § andra stycket
i 1911 års lag om ekonomiska föreningar men som enligt den nya lagstiftningen
vore att betrakta som ideella föreningar, att man finge räkna med
att dessa föreningar även sedan den nya föreningslagen trätt i kraft kommc
att beskattas såsom ekonomiska föreningar. De vore nämligen såsom registrerade
föreningar för närvarande uttryckligen underkastade de för ekonomiska
föreningars beskattning gällande bestämmelserna och bleve enligt
övergångsbestämmelserna till den nya lagen alltjämt att betrakta såsom
ekonomiska föreningar. Emellertid stode det självfallet en sådan förening
öppet att upplösas och ombildas till en (oregistrerad) ideell förening.
Därvid hade föreningen och dess medlemmar att mot varandra väga, å ena
sidan, intresset av att föreningen bleve beskattad efter den lägre, för ideella
föreningar gällande skattesatsen och att undgå den dubbelbeskattning,
som av ekonomisk förening förvärvad inkomst i princip är underkastad,
samt, å andra sidan, den nackdel, som kunde vara förenad med att enligt
79
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
gällande skattebestämmelser såsom skattepliktig inkomst av kapital skall
upptagas vad som vid förenings upplösning utskiftas till medlem utöver
inbetald insats. I nämnda proposition anfördes slutligen härom att, därest
erfarenheterna från den nya föreningslagens första tillämpningstid skulle
visa att behov förelåge av en särskild lagstiftning i syfte att möjliggöra för
folketshusföreningar och liknande föreningar att upplösas och ombildas
utan alltför betungande skattekonsekvenser, frågan därom torde få upptagas
till prövning.
I det läge frågan sålunda befinner sig får utskottet även beträffande de
två sistnämnda motionerna föreslå att de icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Det synes dock utskottet vara önskvärt att jämväl denna
fråga tages under övervägande i samband med den av departementschefen
omnämnda kommande utredningen.
Vad propositionen i övrigt innehåller i fråga om detalj förslag ävensom
i fråga om författningsförslagens ikraftträdande har icke givit anledning
till erinran eller eljest till särskilt yttrande från utskottets sida.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 213,
1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;
3) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt;
4) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379);
5) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896);
6) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;
7) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär
skatt; samt
80
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
8) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt;
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:5 av herrar Gustaf Elofsson
och Fridolf Jansson samt II: 6 av herr Andersson i Björkäng
m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 212 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 284 av herr Hjalmarson m. fl.,
3) de likalydande motionerna 1:213 av herr Nils Theodor
Larsson och II: 135 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,
4) de likalydande motionerna 1:215 av herr Gustaf Karlsson
m. fl. samt II: 286 av herrar Larsson i Luttra och Nilsson
i Landskrona,
5) de likalydande motionerna 1:288 av herr Ohlon in. fl.
och II: 385 av herr Ohlin m. fl.,
6) de likalydande motionerna 1:289 av herr öhman m. fl.
och II: 384 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
7) de likalydande motionerna 1:293 av herr Petrén och
II: 380 av herr Kollberg,
8) de likalydande motionerna I: 470 av fru Lindström m. fl.
och II: 615 av fru Eriksson i Stockholm m. fl.,
9) de likalydande motionerna 1:474 av herrar Osvald och
Nord samt 11:644 av fröken Liljedahl m. fl.,
10) de likalydande motionerna 1:481 av herrar Cassel och
Björnberg samt II: 645 av herrar Edström och Fagerholm,
11) de likalydande motionerna 1:482 av herr Alfred Nilsson
m. fl. och II: 646 av herr Strandh m. fl.,
12) de likalydande motionerna I: 483 av herrar öhman och
Ola Persson samt II: 648 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
13) de likalydande motionerna 1:484 av herrar Sunne och
Söderquist samt II: 649 av herr Sjölin och fru Sandström,
14) motionen 1:485 av herrar Anderberg och Lodenius,
15) motionen II: 136 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,
såvitt motionen upptagits till behandling i detta betänkande,
16) motionen II: 616 av herrar Nilsson i Bästekille och östlund,
ävensom
17) motionen II: 647 av fru Gärde Widemar,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.
Stockholm den 13 maj 1952.
På bevillningsutskottets vägnar ;
FILIP KRISTENSSON.
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
81
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Franzon, Gustaf Elofsson,
Petrén, Velander, Ramberg, Einar Eriksson, Werner, Rune Johansson
och Magnusson; samt
från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Björklund, Jonsson
i Skedsbygd, Orgård, Sundström, Hagberg i Malmö, Sjölin, Kärrlander,
Henriksson och Anderson i Sundsvall.
Reservationer:
I) av herrar Kristensson i Osby, Petrén, Sjölin och Anderson i Sundsvall,
vilka anfört följande:
»Föreliggande förslag till nya grunder för den statliga beskattningen har
utarbetats av 1949 års skatteutredning. De avvikelser departementschefen
föreslagit skiljer sig icke från den allmänna principiella uppläggningen utredningen
kommit fram till. De undersökningar de sakkunniga verkställt
stöder uppfattningen, att det nuvarande skattesystemet har olyckliga verkningar
på sparande, lusten till nya arbetsinsatser och företagsamhet samt
på deklarationsmoralen. I någon mån har detta nu kunnat fastslås under
enighet. En mer realistisk diskussion än tidigare av avvägningen mellan
olika skatteformer och skattesatser bör nu kunna ske. Det torde sålunda
nu icke längre vara möjligt att ensidigt fasthålla vid att en skattesänkning
kommer att medföra ett motsvarande permanent bortfall av statsinkomster.
Enligt vår bestämda övertygelse kommer en skattesänkning på längre sikt
att medföra — på grund av de gynnsammare betingelserna för ökade arbetsinsatser
m. m. -—- att statens inkomster därigenom stiger och till en
del reducerar det genom skattesänkningen uppkomna inkomstbortfallet.
Den starka försämring av penningvärdet och de starkt höjda nominella
inkomsterna har medfört en skatteslcärpning, som icke avsågs, då nuvarande
skattesystem beslutades år 1947. Även av denna anledning är sålunda
en sänkning angelägen.
Om det nu föreslagna skattesystemet skall få den önskade effekten
måste uttagningsprocenten i enlighet med de sakkunnigas uppfattning fastställas
till 100. Förslaget innebär ändå endast, att skattetrycket i stort
kommer i närheten av det 1947 avsedda, varför ytterligare lättnader bör
genomföras, när förhållandena det medger.
Det är angeläget, att man i görligaste mån förhindrar, att en eventuell
fortsatt inflation medför icke önskvärda förskjutningar av skatteavvägningen.
Därför är det angeläget, att i möjlig mån metoder utarbetas, som
kan användas vid inträffade väsentliga ändringar i penningvärdet för att
6 — 338 02 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sand. Nr 50.
82
Bevillningsutskottets betänkande nr BO.
på ett så enkelt sätt som möjligt utan omgång eliminera den huvudsakliga
icke önskade verkan därav på skattetryckets höjd. Vi anser därför, att en
särskild utredning i detta avseende redan nu hör företagas.
Som vi redan anfört, finner vi det framlagda förslaget i stort sett väl
lämpat att läggas till grund för lagstiftningen. I en del avseenden synes
oss dock förändringar böra vidtagas i syfte att uppnå en mera produktionsstimulerande
och sparfrämjande effekt.
Sålunda bör förvärvsavdraget för gifta kvinnor avsevärt höjas i förhållande
till utskottsmajoritetens förslag. Gifta förvärvsarbetande kvinnor
med barn under 16 år bör erhålla rätt att avdraga 300 kronor jämte 20 %
av inkomsten, totalt dock högst 1 600 kronor. Gifta förvärvsarbetande kvinnor
utan barn bör få avdraga 300 kronor jämte 10 % av inkomsten, totalt
dock högst 800 kronor.
Enligt vår uppfattning bör det till 300 kronor begränsade avdraget till
hustrur, som deltager i mannens jordbruk eller rörelse tillämpas icke endast
vid den statliga beskattningen utan även vid den kommunala.
Med hänsyn till penningvärdets fall och önskvärdheten av eu lättnad i
beskattningen särskilt för de mindre förmögenheterna är det lämpligt att
i enlighet med departementschefens förslag höja skattepliktsgränsen från
30 000 till 50 000 kronor. Skattepliktsgränsen för äkta makar bör dock enligt
vår uppfattning sättas högre, då behovet av sparmedel uppenbart är
större för två personer än för en. Vi har för närvarande stannat vid att
föreslå som lämplig sådan gräns 60 000 kronor.
Eftersom förmögenhetsskatten redan minskat den enskildes inkomst
synes det oss icke tillfredsställande, att låta denna del av inkomsten ännu
en gång drabbas av skatt. Vi föreslår därför, att rätt inedgives att vid
inkomsttaxering göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt. Förmögenhetsskatteskalan
jämkas därvid på av oss föreslaget sätt.
Vi föreslår vidare, en viss lättnad i barns förmögenhetsbeskattning genom
att vid taxering av barnens förmögenhet tillsammans med föräldrarnas
barnens åldersgräns sänkes från 21 år till 16 år.
Kvarlåtenskapsskatten är en skatteform som icke bör förekomma i
svensk skattelagstiftning och vi föreslår därför att den avskaffas. I samband
därmed bör en utredning av en moderat höjning av arvslottsheskattningen
företagas.
Då den ekonomiska situationen vid ena makens död vanligtvis blir besvärande
bör åtgärder vidtagas för att under en övergångstid lätta beskattningen
i dylika fall. Vi föreslår därför, att änkor och änklingar erhåller
rätt att till och med beskattningsåret efter det dödsfallet inträffat bibehålla
det större ortsavdrag, vilket gäller för äkta makar.
Beträffande dyrortsgrupperingen synes det uppenbart, att en minskning
i spännvidden mellan ortsgrupperna vid beskattningen nu kan företagas.
Skillnaderna i levnadskostnaderna torde nämligen icke längre vara av
samma storleksordning som tidigare och levnadskostnaderna på landsbyg
-
83
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
den har stigit i förhållande till i tätorterna gällande. Det är därför motiverat
att redan nu påbörja åtgärder, som ger större rättvisa. Vi anser därför,
att ortsavdraget i ortsgrupp I bör ökas till detsamma som för ortsgrupp
II.
I enlighet med denna vår uppfattning anse vi att utskottets hemställan
bort ha följande lydelse:
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 213 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas ävensom i anledning av följande motioner,
nämligen de likalydande motionerna 1:288 av herr Ohlon
m. fl. och II: 385 av herr Ohlin m. fl., de likalydande motionerna
I: 212 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 284 av herr Hjalmarson
m. fl., de likalydande motionerna I: 213 av herr Nils
Theodor Larsson och II: 135 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl., de likalydande motionerna 1:474 av herrar Osvald och
Nord samt 11:644 av fröken Liljedahl m. fl., de likalydande
motionerna 1:482 av herr Alfred Nilsson in. fl. och 11:646
av herr Strandh m. fl. ävensom de likalydande motionerna
I: 484 av herrar Sunne och Söderquist samt II: 649 av herr
Sjölin och fru Sandström,
1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar, att 46 § 3 mom. och 48 §
2 mom. erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
46 §.
3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft
inkomst av jordbruksfastighet, rörelse eller eget arbete, må hon, om och i
den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta
avdrag med 300 kronor.
Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och under större
delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse och finnes sådan inkomst till någon de!
härröra av arbete, som i förvärvskällan utförts av den skattskyldiges hustru,
må mannen, om och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår,
i hemortskommunen åtnjuta avdrag med ett belopp, motsvarande värdet av
hustruns arbete, dock högst med 300 kronor.
Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga
300 kronor.
84 Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
48 §.
2 mom. Skattskyldig fysisk----nedan sägs.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor,
i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.
Skattskyldig, som under hela eller någon del av beskattningsåret varit
änkling eller änka och som vid andra makens död levt tillsammans med
denne, äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet
inträffat, och för det därpå följande beskattningsåret åtnjuta ortsavdrag
med belopp som i föregående stycke sägs.
Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos
sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka
eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag med belopp som i
andra stycket sägs.
Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I
och II 1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor
och i ortsgrupp V 1 400 kronor.
2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt med de ändringar, att 4 § och 8 § 1 mom.
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
4 §.
1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag
ske för
underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från
annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag för
realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;
slutlig skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering
under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket
påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit
debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller
annan kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.
Skattskyldig, som — ---kommunalskattelagen sägs.
Har sådan---för dotterbolaget.
2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som
under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året
haft inkomst av jordbruksfastighet, rörelse eller eget arbete, må hon, om
och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med
300 kronor jämte 10 % av nämnda inkomst, sammanlagt dock högst med
800 kronor.
85
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Har gift kvinna som i första stycket sägs haft hemmavarande barn, för
vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, och har hon under året haft
inkomst som i samma stycke sägs, må hon, om och i den mån sådan hennes
inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor jämte 20 % av
nämnda inkomst, sammanlagt dock högst med 1 600 kronor.
Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och som under större
delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört
arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen,
om och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta avdrag
med 300 kronor.
Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga
800 kronor eller, om den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat, 1 600 kronor.
8 §•
1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt
ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som
angivas i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I och II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp
IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.
Skattskyldig, som under hela eller någon del av beskattningsåret varit
änkling eller änka och soin vid andra makens död levt tillsammans med
denne, äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet
inträffat, och för det därpå följande beskattningsåret åtnjuta ortsavdrag
med belopp som i föregående stycke sägs.
Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos
sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed i denna paragraf jämställes
änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta statligt ortsavdrag med
belopp som i andra stycket sägs.
Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i tredje eller
fjärde stycket, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad
och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I och II 2 640 kronor,
i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp V
3 000 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för vilket allmänt
barnbidrag utgått men vilket icke stått under hans vårdnad, äger
han, därest han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta orts
-
86
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
avdrag efter vad i detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige icke
levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.
Annan skattskyldig än i andra, tredje, fjärde eller femte stj-cket sägs
(ensamstående) äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp
IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.
3) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt med de ändringar, att 8 §, 10 §
och 11 § 1 mom. erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
8 §•
Har skattskyldig hemmavarande barn, som icke fyllt 16 år, skall, därest
barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke
uppgår till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets
förmögenhet. I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i
sådant fall jämväl barnets förmögenhet.
10 §.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den
beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 60 000 kronor. Annan
fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra
sådan skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger
50 000 kronor.
Ej heller------ 5 000 kronor.
11 §•
1 inom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, som avses i
8 § 1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
60 000 kronor, dock lägst en krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100 000 men icke 150 000 kr-: 200 kr. för 100 000 kr. och 10°/oo av återstoden;
150 000 » » 200 000 »: 700 » » 150 000 » » 14°/oo » » ;
200 000 » » 300 000 »: 1400 » »> 200 000 » » 18°/oo » » ;
300 000 kr. : 3 200 » » 300 000 » » 22 °/oo »
För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse
skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 060 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;
87
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100000 men icke 150 000 kr.: 250 kr. för 100 000 kr. och 10 %o av återstoden
150000 » » 200 000 » : 750 » » 150 000 » » 14%>o .» »
200 000 » » S00 000 » : 1450 » » 200 000 » » l»°/oo » »
300 000 kr. : 3 250 » » 300 000 » » 22 °/oo » »
4) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379);
5) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896);
6) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa
fall;
7) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
med bestämmelser om begränsning i vissa fall av
preliminär skatt;
8) antaga följande
Förslag
till
förordning om upphävande av förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt.
Härigenom förordnas, att förordningen den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt
skall upphöra att gälla med utgången av juni månad 1952.
9) hemställa hos Kungl. Maj :t om en utredning på vad sätt
enklast en omräkning av skatteskalorna kan äga rum, när viss
höjning av prisnivån inträffat för att genom en sådan omräkning
förebygga en icke avsedd höjning av skattetrycket.
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 5 av herrar Gustaf Elofsson
och Fridolf Jansson samt II: 6 av herr Andersson i Björkäng
m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 212 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 284 av herr Hjalmarson m. fl.,
3) de likalydande motionerna 1:213 av herr Nils Theodor
Larsson och II: 135 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,
4) de likalydande motionerna I: 215 av herr Gustaf Karlsson
m. fl. samt II: 286 av herrar Larsson i Luttra och Nilsson i
Landskrona,
5) de likalydande motionerna I: 289 av herr öhman m. fl.
och II: 384 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
88
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
6) de likalydande motionerna I: 293 av herr Petrén och
II: 380 av herr Kollberg,
7) de likalydande motionerna I: 470 av fru Lindström m. fl.
och II: 615 av fru Eriksson i Stockholm m. fl.,
8) de likalydande motionerna I: 481 av herrar Cassel och
Björnberg samt II: 645 av herrar Edström och Fagerholm,
9) de likalydande motionerna I: 482 av herr Alfred Nilsson
m. fl. och II: 646 av herr Strandh in. fl.,
10) de likalydande motionerna I: 483 av herrar öhman och
Ola Persson samt II: 648 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
11) de likalydande motionerna I: 484 av herrar Sunne och
Söderquist samt II: 649 av herr Sjölin och fru Sandström,
12) motionen I: 485 av herrar Anderberg och Lodenius,
13) motionen II: 136 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,
såvitt motionen upptagits till behandling i detta betänkande,
14) motionen II: 616 av herrar Nilsson i Bästekille och östlund
ävensom
15) motionen 11:647 av fru Gärde Widemar,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.»
II) av herrar Velander, Magnusson och Hagberg i Malinö, vilka ansett
att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»I den föreliggande propositionen har på grundval av ett av 1949 års
skatteutredning avgivet betänkande framlagts förslag till ändrade grunder
för den direkta statliga beskattningen. Förslaget, som är avsett att träda
i kraft den 1 januari 1953, innebär åtskilliga förändringar i fråga om det
statliga skattesystemets konstruktion.
Skatteutredningen har med förslaget åsyftat att få till stånd en sänkning
av den statliga direkta beskattningen för fysiska personer. Skatteutredningen
anför sålunda bl. a. följande (s. 112):
''Vår undersökning förande de direkta skatternas verkningar har givit
oss stöd för den uppfattningen, att en lättnad i den direkta beskattningen
för närvarande är ett samhällsintresse av största betydelse. Främst med
hänsyn till arbetsvilja och deklarationsmoral finna vi det angeläget, att det
nuvarande trycket av den direkta beskattningen mildras.---
I första hand bör ifrågakomma en lindring av den statliga inkomstskatten
genom en omarbetning av den nuvarande skatteskalan. Därjämte
bör — bl. a. med hänsyn till sparandet — en viss sänkning av den statliga
förmögenhetsskatten komma till stånd.’
Utredningen framhåller vidare önskvärdheten av en förenkling i beskattningen
men uttalar, att det icke syntes vara möjligt att uppnå förenklingar
av verklig betydelse, så länge trycket av den direkta beskattningen
89
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
låge vid nuvarande höga nivå. Det synes naturligt att ett högt skattetryck
måste åtföljas av långt drivna krav på rättvisa och likformighet
vid beskattningen, vilka krav uppenbarligen vore svåra att förena med kravet
på enkelhet i skattesystemet. Även ur denna synpunkt fann utredningen
det angeläget att den direkta beskattningens tryck nedbragtes till en lägre
nivå.
Utredningen tar även upp frågan om den skatteskärpning som åstadkommits
genom penningvärdeförsämringen under tiden efter 1947 års riksdagsbeslut
och framhåller, att förskjutningen i penningvärdet vore så betydande,
att även en ganska långtgående sänkning av skattesatserna icke
innebure någon real skattesänkning annat än i den mån penningvärdet återställdes.
Den senaste tidens förändringar i penningvärdet inskärpte emellertid
ytterligare vikten av en sådan omarbetning av skatteskalorna att den
skattehöjning, som i realiteten följde av penningvärdeförsämringen, i möjligaste
mån undvekes.
Beträffande betydelsen av de skattesänkningar utredningen föreslår anför
utredningen, att denna givetvis vore svår att bedöma men att det torde
få antagas, att en skattesänkning även av ganska begränsad omfattning
kunde ha en stimulerande effekt på arbetsvilja och företagsamhet, vilken
i viss mån kunde kompensera det omedelbara skattebortfallet genom sänkningen.
Även departementschefen konstaterar i propositionen, att en sänkning
av den statliga direkta beskattningen för fysiska personer framstår såsom
angelägen. Emellertid bör-------(= utskottet s. 58 rad 5 nedifrån —- s.
60 rad 4 uppifrån)---uttagningsprocentens höjd.
I de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 framhålles, att delade
meningar ej längre syntes råda om nödvändigheten av en alla skattebetalare
omfattande sänkning av den direkta skatten. Vid avvägningen mellan
behovet av skattelindringar å ena sidan och överbalansering av budgeten
å den andra förefölle de starkaste skälen tala för sänkningar i den direkta
beskattningen. Därigenom skulle arbetsviljan, sparviljan och sparförmågan
kunna effektivt ökas. De erfarenheter däremot, som hittills vunnits rörande
överbalanseringsteknikens effekt som skydd för penningvärdet, kunde
knappast sägas uppmuntra till fortsättning. Trots utomordentligt starkt
stigande budgetöverskott hade penningvärdet sjunkit.
Den primära målsättningen för eu skattesänkningsaktion borde enligt
motionärerna vara ett återställande av det faktiska skattetrycket till det
som avsetts, då gällande skattelagstiftning beslutits. Det borde emellertid
markeras, att denna målsättning vore alt betrakta blott som ett första steg
på vägen mot verkliga sänkningar i beskattningen. Nästa uppgift måste vara
att fortsätta på den inslagna vägen. Såsom ett första steg vid en etappvis
genomförd skattesänkning borde utredningens förslag kunna godtagas.
I de likalydande motionerna I: 288 och II: 385 ävensom i motionen II: 136
anföras i viss mån liknande synpunkter.
90
Bevillningsutskottets betänkande nr SO.
Utskottet delar de sålunda framförda synpunkterna att en sänkning av
den direkta statliga beskattningen framstår såsom synnerligen önskvärd.
Under de senaste två decennierna har inträtt en fortgående, utomordentligt
kraftig stegring av den direkta beskattningen. Detta belyses av nedanstående
sammanställning, avseende de i riksstaten för vederbörande budgetår
uppförda inkomstbeloppen för de direkta statsskatterna å inkomst och förmögenhet,
nämligen för 1932/33 inkomst- och förmögenhetsskatt, extra inkomst-
och förmögenhetsskatt samt utjämningsskatt, för 1942/43 inkomstoch
förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt på förmögenhet samt
för 1952/53 skatt å inkomst och förmögenhet.
Budgetåret 1932/33 ............... kronor 137 600 000,
» 1942/43 ............... » 847 000 000,
» 1952/53 ............... » 4 555 000 000.
En väsentlig del av den under senare år inträdda skatteskärpningen har
sin grund i den fortgående försämringen av penningvärdet. Av förändringarna
i ievnadskostnadsindex, vilket för 1947 utgjorde i medeltal 156
men för första kvartalet i år fastställts till 207, framgår, att levnadskostnaderna
under motsvarande tid stigit med mer än 30 %. Inkomster, som
endast följt levnadskostnadsstegringen och alltså realt varit oförändrade,
ha därigenom kommit att beskattas inom högre liggande progressionsskikt,
d. v. s. enligt hårdare skattesatser än ursprungligen avsetts.
Såsom framhållits i de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 höidet
vara angeläget att i första hand åstadkomma en skattesänkning, som
motverkar denna skatteskärpning. Det av skatteutredningen framlagda förslaget
torde i stort sett fylla denna begränsade målsättning. Förutsättningen
härför är emellertid att uttagningsprocenten fastställes till 100. Även skatteutredningen
har utgått från att detta skall ske. Utredningen gör sålunda
(s. 214—215) följande uttalande:
''Vid skalornas utformning ha vi utgått från att grundbeloppet skall uttagas
med 100 %. Det är enligt vår mening en väsentlig förutsättning, att
övergången till systemet sker vid grundbeloppsnivå.’
I förevarande proposition har frågan om uttagningsprocentens storlek
lämnats öppen. Denna behandlas i stället i proposition nr 233, där den
föreslagits till 110. Utskottet har alltså att i anslutning till sistnämnda
proposition framföra sin uppfattning om uttagningsprocentens storlek. Då
emellertid denna fråga enligt utskottets mening icke kan ses isolerad, vill
utskottet redan nu framhålla, att enligt dess mening riksdagen på denna
punkt bör följa skatteutredningen. Det är av väsentlig betydelse, icke minst
ur psykologisk synpunkt, att skattesänkningen i varje fall icke blir mindre
än att den 1947 beslutade nivån i stort sett återställes. Endast om detta
sker torde man kunna räkna med att de skattskyldiga betrakta skattesänkningsbeslutet
såsom ett allvarligt menat försök att åstadkomma en rimligare
beskattning. Endast härigenom torde man därför också kunna räkna med
91
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
att skattesänkningen skall få den stimulerande effekt på arbetsvilja, företagsamhet
och sparvilja ävensom medverka till den förbättring av deklarationsmoralen
som det är angeläget att åstadkomma. Då utskottet här rent
allmänt vill konstatera, att förslaget får anses lämpat såsom grund för en
omläggning av den direkta beskattningen, är förutsättningen härför att uttagningsprocenten
icke kommer att överstiga 100. Varje höjning därutöver
skulle enligt utskottets mening äventyra de gynnsamma verkningar i olika
avseenden man genom omläggningen eftersträvar.
Utskottet övergår härefter till ett bedömande av förslagets tekniska
sidor.
Frågan om---■ (= utskottet s. 60 rad 19 uppifrån — rad 1 nedifrån)
— ---- sammanhängande fråga.
Utskottet finner det ovedersägligt att en försämring av penningvärdet
kan medföra icke önskvärda förskjutningar i skatteavvägningen mellan
olika grupper av inkomsttagare. Att ge skattesystemet en sådan utformning
att dylika verkningar automatiskt förhindrades framstår därför som
en i och för sig önskvärd reform. Såvitt utskottet kunnat finna kan en
sådan reform emellertid icke genomföras utan mycket avsevärda praktiska
komplikationer. Liksom tidigare torde man för den skull vara hänvisad
till att vid mera djupgående och varaktiga förändringar i penningvärdet
vidtaga därav betingade omläggningar i skattesystemet. Icke endast en omarbetning
av skatteskalorna bör därvid ifrågakomma; även ortsavdragen
torde i sådana lägen vara i behov av en översyn, vilket gäller såväl de kommunala
som de statliga avdragen. Utskottet finner sig sålunda icke kunna
tillstyrka yrkandet om en särskild utredning i detta avseende men förutsätter
att frågan följes med uppmärksamhet. I enlighet härmed hemställer
utskottet om avslag på motionerna i denna del.
I det----(= utskottet s. 61 rad 14 uppifrån — rad 2 nedifrån)
— --ortsgrupp II.
Utskottet finner det angeläget att frågan om en ortsgruppering i och
för taxeringen blir prövad inom en snar framtid. Såsom 1949 års skatteutredning
anfört torde av undersökningar under senare år ha framgått att
skillnaderna i levnadskostnader mellan olika orter äro på väg att utjämnas.
Skatteutredningen fann att en fortsatt utveckling i sådan riktning kunde
i en framtid föranleda att någon avvägning av skatterna efter dyrort —
såväl vad gäller den kommunala som den statliga inkomsttaxeringen —
icke längre erfordrades och att därmed även frågan om ortsavdragens bibehållande
vid beskattningen kunde tagas under omprövning. Utskottet, som
finner dessa synpunkter beaktansvärda, anser alt eu omläggning i antydd
riktning bör genomföras i etapper, så att antalet ortsgrupper efterhand
minskas. Såsom ett första led i en sådan utveckling vill utskottet förorda,
att ortsavdragen fastställas till samma belopp i ortsgrupp I som i ortsgrupp
II.
I fråga —----(= utskottet s. 62 rad 19 uppifrån — s. 66 rad 15 nedifrån)
—• --får hänvisa.
92
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
I de likalydande motionerna I: 212 och II: 284 anföres, att det hade varit
angeläget att ge en sådan utformning åt skatteskalan för äkta makar, att
samma verkningar som enligt tudelningsprincipen hade erhållits vid något
högre inkomster än nu blir fallet. Särskilt gällde detta med hänsyn till de
för familjerna — icke minst i de s. k. mellanskikten — påfrestande följderna
av den fortgående penningvärdeförsämringen. Härigenom skulle enligt
motionärernas mening större rättvisa ha skipats för mellangrupperna
i samhället. Motionärerna ha emellertid avstått från att framlägga konkreta
förslag i antydd riktning.
Även utskottet anser, att en sådan utformning av skalan för äkta makar
skulle ha inneburit en riktigare avvägning mellan äkta makar och ensamstående
än utredningens förslag. Då utskottet emellertid i likhet med motionärerna
betraktar utredningens förslag som ett första steg på väg mot ett
rimligare skattetryck, finner utskottet icke anledning att här närmare ingå
på denna fråga. Den kompromiss som i detta avseende träffats inom skatteutredningen
utgör enligt utskottets uppfattning ett framsteg och innebär
att en riktig princip delvis godtagits.
På grund av vad nu anförts anser sig utskottet kunna godkänna den avvägning
med hänsyn till ortsavdrag och skatteskalor, som i propositionen
föreslagits för den statliga inkomstskatten. Utskottet har därmed även tagit
ställning till de i motionerna I: 482 och II: 646 framförda önskemålen.
Enligt gällande bestämmelser äger gift kvinna, som levt tillsammans
med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här i riket
bosatt, om hon under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete åtnjuta
avdrag vid taxering till kommunalskatt med 300 kronor och vid taxering
till statlig inkomstskatt med hälften av nämnda inkomst, dock högst
med 1 000 kronor. Detta s. k. förvärvsavdrag utgår alltså icke för närvarande
till hustru, som självständigt driver jordbruk.
I motionerna I: 212 och II: 284 hemställes, att gift kvinna, som haft inkomst
av jordbruksfastighet, skall jämställas med sådan gift kvinna som
haft inkomst av rörelse eller av eget arbete. Utskottet vill instämma i den
uppfattningen att gift kvinna som driver jordbruk bör jämställas med de
gifta kvinnor som ha inkomst av rörelse eller av eget arbete. Förvärvsavdrag
bör emellertid enligt utskottets mening icke utgå, om jordbruket är
utarrenderat och den gifta kvinnan sålunda icke deltager i jordbruksarbetet.
På grund härav tillstyrker utskottet endast den ändringen att förvärvsavdrag
även skall tillkomma gift kvinna, vilken haft inkomst av jordbruk
som hon själv bedrivit.
Förvärvsavdraget utgår för närvarande icke heller till hustru, som endast
deltager i mannens verksamhet, t. ex. jordbruk eller rörelse, ehuru
hon faktiskt sambeskattas med mannen.
I propositionen föreslås---(= utskottet s. 66 rad 1 nedifrån — s.
68 rad 11 nedifrån)---— högre avdrag. Såsom anförts i de likalydande
motionerna 1:212 och 11:284 kunna nämligen sådana hustrur icke utöva
93
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
förvärvsarbete utom hemmet utan att de vidtaga särskilda åtgärder för
barnens vård. Kostnaderna härför äro att betrakta såsom ofrånkomliga
och enligt utskottets mening därför att jämställa med omkostnader för intäktens
förvärvande.
Rörande beräkningen av avdraget finner utskottet det i de likalydande
motionerna 1:212 och 11:284 framlagda förslaget väl avvägt. Då det av
taxeringstekniska skäl icke är möjligt att taga hänsyn till huruvida hustrun
haft arbete under hela eller endast en del av året, bör enligt utskottets mening
avdraget utformas så att det når sitt maximum vid en inkomst som
motsvarar årsförtjänsten för de lägst avlönade hustrurna. Enligt motionärernas
förslag når avdraget sitt maximum vid en inkomst på 4 000 kronor,
medan detta enligt propositionens förslag blir fallet först vid en inkomst
på 7 000 kronor. Detta förhållande har för utskottets del varit avgörande
vid denna frågas bedömande.
Vissa skäl kunna onekligen anföras till stöd för den uppfattningen att
åldersgränsen i detta sammanhang skulle sättas lägre än till 16 år. Såsom
departementschefen emellertid framhållit är 16-årsgränsen i övriga sammanhang
allmänt vedertagen inom skattelagstiftningen, och utskottet finner
icke anledning att för detta speciella fall föreslå en annan åldersgräns.
Utskottet anser icke att det i propositionen föreslagna förvärvsavdraget
skulle — såsom vissa motionärer gjort gällande — innebära en försämring
i betingelserna för gift kvinnas yrkesverksamhet. Man kan enligt utskottets
mening icke i detta sammanhang bortse från den höjning och ändrade
avvägning av ortsavdragen, som sker enligt förslaget och som dock medför
skattelättnader för de gifta yrkeskvinnorna. Ett genomförande av det i de
likalydande motionerna I: 212 och II: 284 framlagda förslaget skulle vidare
i de flesta fall varom här är fråga innebära en ytterligare förbättring.
Utskottet vill — -—• — (= utskottet s. 69 rad 1 uppifrån — råd 16 nedifrån)
-— —- — eller icke.
I propositionen föreslås att avdrag av detta slag endast skall kunna medgivas
vid den statliga beskattningen. I de likalydande motionerna 1:212
och II: 284 ävensom de likalydande motionerna I: 213 och II: 135 har emellertid
yrkats, att samma avdrag skall kunna medgivas vid den kommunala
beskattningen. Även enligt utskottets mening kräver konsekvensen att förevarande
avdragsrätt utsträckes att gälla vid den kommunala beskattningen.
På grund av vad nu anförts tillstyrker utskottet propositionen i vad den
rör gift kvinnas förvärvsavdrag med de ändringar som ovan berörts.
I propositionen —- — -— (== utskottet s. 70 rad 1 uppifrån — rad 17
nedifrån)---vid taxeringen.
Då emellertid skatteutredningens förslag skulle för gifta med barn leda
till vissa höjningar i statsskatt, vilka -—• särskilt om uttagningsprocenten
trots vad utskottet härom anfört bestämdes högre än till 100 — icke kunde
betraktas som oväsentliga, har departementschefen funnit det nödvändigt
94
Bevillningsutskottets betänkande nr SO.
att lösa beskattningsfrågan för denna kategori av skattskyldiga på annat
sätt än utredningen förordat. Departementschefen föreslår---(== utskottet
s. 70 rad 11 nedifrån — s. 71 rad 5 nedifrån)----till frånskilda.
Utskottet delar departementschefens uppfattning att förevarande fråga
kommit i ett annat läge genom förslaget att ogifta skattskyldiga med barn
— och sålunda även änklingar och änkor med barn — skola tillgodoräknas
ett och ett halvt ortsavdrag vid beskattningen. Beträffande beskattningen
för det beskattningsår, under vilket make avlidit, anser emellertid utskottet
det oaktat, att utredningens förslag bör genomföras. Såsom i annat sammanhang
framhållits innebär propositionen att skattskyldiga, som ingått
äktenskap under beskattningsåret, skola beskattas såsom av varandra oberoende
skattskyldiga för detta år, oavsett vilken tid under beskattningsåret
äktenskapet ingåtts. Det synes utskottet vara i konsekvens härmed att
änkling eller änka under alla förhållanden får i ortsavdragshänseende betraktas
såsom gift under hela det beskattningsår, varunder andra maken
avlidit. Utskottet tillstyrker alltså så till vida förenämnda motioner. I
övrigt vill utskottet erinra om möjligheten att i ömmande fall medgiva särskilda
avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Utskottet övergår —--(= utskottet s. 72 rad 3 uppifrån — råd 11
nedifrån) —--för makar.
I likhet med förenämnda motionärer finner utskottet det önskvärt att
gränsen för skatteplikten till förmögenhetsskatt faststälies till högre belopp
för äkta makar än för ensamstående. Vissa skäl kunna anföras för att —
såsom föreslås beträffande det skattefria beloppet vid inkomsttaxeringen
— skattepliktsgränsen beträffande förmögenhetsskatten göres dubbelt så
hög för äkta makar som för ensamstående. Då emellertid hittills tillämpats
en gemensam skattepliktsgräns för alla fysiska personer och det, bl. a. med
hänsyn till skattebortfallet, kan vara anledning att framgå med viss försiktighet
och genomföra en sådan ändring endast etappvis, vill utskottet
icke förorda denna lösning. Yrkande härom har heller icke framställts i
motioner vid årets riksdag. En ändring av skattepliktsgränsen för äkta
makar så att densamma ligger 50 % högre än gränsen för ensamstående
synes utskottet tills vidare vara lämplig. En sådan tankegång har framkommit
i flertalet förenämnda motioner. Sedan departementschefen föreslagit
en höjning av gränsen från 40 000, som skatteutredningen förordat,
till 50 000 kronor, vill utskottet tillstyrka bifall till det i motionen 11:616
framställda yrkandet om en skattepliktsgräns för äkta makar av 75 000
kronor.
Innan utskottet övergår till att diskutera utformningen av förmögenhetsskatteskalan
och de föreslagna skattepliktsgränserna vill utskottet till behandling
upptaga den i flera motioner berörda frågan om rätt att vid inkomsttaxeringen
göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt. Yrkande härom
har väckts i motionerna I: 212 och II: 284, I: 288 och II: 385 samt II: 616,
varvid dock i samtliga fall motionärerna, till förhindrande av en alltför stor
95
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
minskning i skatteintäkterna, föreslagit att avdragsrätten skall kombineras
med vissa skärpningar i den nu gällande förmögenhetsskatteskalan. Yrkande
om avdragsrätt har även väckts i motionerna 1: 481 och II: 645, vilka
dock i detta avseende sträcka sig längre såtillvida att motionärerna föreslå
att avdragsrätten skall genomföras i förening med den i propositionen förordade
skalan för förmögenhetsskatten.
Utskottet finner att det i motionerna förebragts bärande skäl för en avdragsrätt.
Det kan icke vara rimligt att belasta en inkomst, som åtgått för
att gälda förmögenhetsskatten och sålunda ur slcatteförmågesynpunkt är
obefintlig, med ytterligare en skatt. Det kan överhuvudtaget icke leda till
ett tillfredsställande resultat, om en och samma inkomst träffas av två av
varandra oberoende skatter som båda äro progressiva. Denna dubbla progressivitet
leder ovillkorligen till resultat, som varken äro skäliga eller principiellt
motiverade,
Det framgår av den utredning, som förebragts i det av herrar Hagberg,
Petrén och Sandberg avgivna särskilda yttrandet till 1949 års skatteutrednings
betänkande liksom i motionerna I: 481 och II: 645, att den sammanlagda
marginalskatten vid ett införande av avdragsrätt för förmögenhetsskatten
i kombination med den av nyssnämnda reservanter föreslagna förmögenhetsskatteskalan
i det maximala fallet skulle understiga 100 %, så
länge avkastningen ligger högre än 2,4 7 %, men att den dock alltjämt skulle
kunna bli av betydande storlek. Enligt det i propositionen framlagda förslaget
skulle den maximala marginalskatten överstiga 100 % intill dess avkastningsprocenten
kommit upp till 5,74. Denna jämförelse synes utskottet
ge vid handen, att rimliga marginalskattesatser i fråga om förmögenhetsavkastning
överhuvudtaget icke kunna ernås utan att en avdragsrätt införes
— såvida icke skattesatserna i förmögenhetsskatteskalan sänkas i
mycket avsevärd grad.
På grund av vad nu anförts tillstyrker utskottet de i motionerna framförda
yrkandena om rätt att vid taxeringen till statlig inkomstskatt få göra
avdrag för förmögenhetsskatten.
Vad angår förmögenhetsskatteskalan vill utskottet förorda det i motionen
II: 616 framlagda förslaget, vilket skiljer sig från förslaget i motionerna
1:212 och II: 284 samt I: 288 och II: 385 endast i avseende å skattepliktsgränsen.
Skalans utseende framgår av följande sammanställning.
Förmögenhet
1000-tal kr.
50(75)—100
100—150 ..
150—200 ..
200—300 ..
över 300
Förmögenhetsskatt
inom vidståendo skikt,
promillo
...... 5
...... 10
...... 14
...... 18
...... 22
96 Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
En sådan skala innebär, att skattesatserna, i förhållande till nu gällande
ordning, något höjas för förmögenheter från och med 150 000 kronor. Höjningen
har av motionärerna motiverats med önskemålet att få en jämnare
fördelning av den relativa skattelättnaden inom olika förmögenhetsskikt
liksom av önskemålet att nedbringa minskningen av statens inkomster av
förmögenhetsskatten. Enligt på 1949 års skatteunderlag utförda beräkningar
skulle det i propositionen framlagda förslaget innebära en minskning
av förmögenhetsskatten med 31 å 32 milj. kronor. Häremot skulle
med det av utskottet förordade förslaget svara ett inkomstbortfall icke överstigande
45 milj. kronor. Den sålunda uppkommande ökningen av skattebortfallet
i förhållande till propositionens förslag är enligt utskottets mening
icke av den storlek att det bör förhindra förslagets genomförande.
De fördelar ur principiell synpunkt och med avseende å den individuella
skattebelastningen som en avdragsrätt skulle medföra synas utskottet mer
än väl uppväga merkostnaden.
I fråga — -— — (= utskottet s. 74 rad 18 uppifrån — s. 75 rad 17
uppifrån)--— 1949 års skatteutredning.
I likhet med departementschefen finner utskottet att det resultat, vartill
skatteutredningen i detta avseende kommit, icke innebär någon sådan förbättring
i jämförelse med nu gällande bestämmelser att förslaget i denna
punkt bör läggas till grund för lagstiftning. Tydligen föreligga här stora
svårigheter att nå en fullt tillfredsställande lösning. Enligt utskottets
mening bör frågan därför bli föremål för ytterligare utredning, förslagsvis
av 1950 års skattelagssakkunniga. I avvaktan därpå bör emellertid såsom
föreslagits i motionerna 1:212 och 11:284 åldersgränsen sänkas från 21
till 18 år. Utskottet har redan i annat sammanhang framhållit att sistnämnda
åldersgräns är den inom vår skattelagstiftning vedertagna. Några
skäl för en speciell åldersgräns i förevarande sammanhang anser utskottet
icke ha förebragts.
I samband ----(= utskottet s. 75 rad 16 nedifrån — s. 76 rad 12
nedifrån) —---skall avskaffas.
Kvarlåtenskapsskatten genomfördes år 1947 mot en bestämd opposition
från en mycket avsevärd minoritet. Mot denna skattereform restes redan
då de starkaste betänkligheter icke minst från remissinstansernas sida. Enligt
utskottets mening kvarstår dessa betänkligheter alltjämt. Utskottet vill
sammanfatta invändningarna på följande sätt.
Kvarlåtenskapsskatten har icke varit avsedd att utgå i följd av förmögerihetsförvärv
utan skulle utgöra ett komplement till den årliga förmögenhetsbeskattningen.
Den har emellertid därvid knutits till ett skuldbegrepp, som
är rent godtyckligt och för vilket rättslig grund saknas. Trots att skatten
utgör en uppskjuten förmögenhetsskatt, uttages den icke alltid av samma
personer som ha att erlägga årlig förmögenhetsskatt och träffar heller icke
alltid den egendom som den avlidne under livstiden har att erlägga förmögenhetsskatt
för. Skatten utmätes, med visst undantag, utan hänsyn
97
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
till den tid arvlåtaren ägt förmögenheten, vilket innebär ett åsidosättande
av principen om jämlikhet i beskattningen. Ehuru skatten konstruerats
som en förmögenhetsägarens skatteskuld till det allmänna, får ägaren icke
i sin förmögenhetsdeklaration göra avdrag för denna skuld. Bestämmelsen
om en skattespärr vid 80 % av inkomsten blir i vissa fall illusorisk, då
en del av förmögenhetsskatten uttages genom kvarlåtenskapsskatt. Kvarlåtenskapsskatten
innebär en sådan skärpning av förmögenhetsbeskattningen
att förmögenheternas avkastning i ett stort antal fall icke förslår
att gälda ens de på förmögenheterna vilande skatterna, varför det här icke
är fråga om beskattning i vanlig mening utan om konfiskation. Såsom
framgår av en av 1947 års bevillningsutskott företagen utredning drabbar
skatten mycket hårt landets jordbrukare. Det är också uppenbart att
skatten måste leda till att de medelstora och större enskilda rörelseidkarna
och familjeföretagen inom industri och handel på något längre sikt icke
kunna tänkas fortsätta sin verksamhet.
Såvitt utskottet kunnat finna ha dessa erinringar mot kvarlåtenskapsskatten
icke blivit vederlagda. Utskottet delar därför motionärernas uppfattning
att kvarlåtenskapsskatten bör avskaffas. För statens del skulle
det härigenom uppkommande inkomstbortfallet icke vara av synnerlig betydelse.
Utskottet vill erinra om att intäkten av skatten för det senast tilländalupna
budgetåret 1950/51 icke uppgick till mer än 24,4 milj. kronor.
Det är också att märka att viss minskning av arvslottsskatten uppkommer
genom kvarlåtenskapsskatten. Ett borttagande av sistnämnda skatteform
innebär därför ett icke obetydligt mindre inkomstbortfall för staten än nyss
angivna belopp. Det i propositionen framlagda förslaget om en höjning av
det skattefria beloppet från nuvarande 30 000 till 50 000 kronor är ytterligare
ägnat att minska det inkomstbortfall ett fullständigt slopande av
kvarlåtenskapsskatten skulle innebära.
Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet föreliggande motioner om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande. Utskottet finner icke erforderligt att i samband
härmed, på sätt förordats i motionerna 1:288 och 11:385, tillstyrka
utredning om en höjning av arvslottsskatten, varför nämnda motioner avstyrkas
i denna del.
I fråga om---(= utskottet s. 78 rad 3 uppifrån s. 79 rad 16
uppifrån) — —- — utskottets sida.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 213 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas ävensom i anledning av följande motioner,
nämligen de likalydande motionerna 1:212 av herr Ewerlöf
7 — 838 52 Bihan g till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 50.
98
Bevillningsutskottets betänkande nr SO.
m. fl. och 11:284 av herr Hjalmarson m. fl., de likalydande
motionerna 1:213 av herr Nils Theodor Larsson och II: 135
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., de likalydande motionerna
I: 288 av herr Ohlon m. fl. och II: 385 av herr Ohlin m. fl.,
de likalydande motionerna I: 482 av herr Alfred Nilsson m. fl.
och II: 646 av herr Strandh m. fl. ävensom motionen II: 136
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., såvitt motionen behandlas
i detta betänkande, och motionen 11:616 av herrar Nilsson i
Bästekille och östlund
1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar av 46 § 3 mom., 48 § 2 mom.
och 65 § samt av anvisningarna till 20 § punkt 2 och 46 §
punkt 3 som framgå av följande lydelse.
46 §.
S mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft
inkomst av jordbruk som hon själv bedrivit eller av rörelse eller eget arbete,
må hon, i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen
åtnjuta avdrag med 300 kronor.
Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och under större
delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört
arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen, i
den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, i hemortskommunen
åtnjuta avdrag med 300 kronor.
Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga
300 kronor.
48 §.
2 mom. Skattskyldig fysisk---- nedan sägs.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i
ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.
Skattskyldig, som under någon del av beskattningsåret varit änkling eller
änka och som vid andra makens död levt tillsammans med denne, äger
att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet inträtt, åtnjuta
ortsavdrag med belopp som i föregående stycke sägs.
Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos
sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka
eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag med belopp som
i andra stycket sägs.
99
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I
och II 1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor
och i ortsgrupp V 1 400 kronor.
65 §.
Frågan, huruvida---före taxeringsåret.
I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret,
skola de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna äga tillämpning först
vid taxering för det därpå följande beskattningsåret.
Angående rätt i vissa fall för änkling eller änka att åtnjuta ortsavdrag
såsom gift skattskyldig stadgas i 48 § 2 mom. tredje stycket.
Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har
betydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift
skattskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret,
vara bestämmande för taxeringen.
Anvisningar
till 20 §.
2. Från föreskriften om att skattskyldig ej må avdraga värdet av arbete,
som i hans förvärvsverksamhet utförts av andra maken, föreligger såsom
framgår av 46 § 3 mom. i vissa fall undantag i fråga om arbete, som utförts
av gift kvinna.
Hemmavarande barn---51 §.
Frågan om---65 §).
till 46 §.
3. Om en person varit gift eller om gift person levt tillsammans med
sin make, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.
2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt med de ändringar av 4 § och 8 §
1 mom. som framgå av följande lydelse.
4 §•
1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skatlskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag
ske för
underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från
annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag
för realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;
slutlig
skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering
100
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket
påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit
debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller
annan kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.
Skattskyldig, som —--för dotterbolaget.
2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man ocli under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft
inkomst av jordbruk som hon själv bedrivit eller av rörelse eller eget arbete,
må hon, i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta
avdrag med 300 kronor.
Har gift kvinna, som i första stycket sägs haft hemmavarande barn, för
vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, och har inkomst som i samma
stycke sägs sammanlagt uppgått till minst 1 200 kronor, må hon i stället
åtnjuta avdrag med en fjärdedel av inkomsten, dock högst med 1 000 kronor.
Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och som under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft
inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges
hustru utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må
mannen, om och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta
avdrag med 300 kronor.
Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga
300 kronor eller, om den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat, 1 000 kronor.
8 §.
1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt
ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn iill de ortsgrupper, som
angivas i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I och II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp
IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.
Skattskyldig, som under någon del av beskattningsåret varit änkling
eller änka och som vid andra makens död levt tillsammans med denne,
äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet inträffat,
åtnjuta ortsavdrag med belopp som i föregående stycke sägs.
Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos
sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed i denna paragraf jämställes
änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för
vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta statligt ortsavdrag
med belopp som i andra stycket sägs.
Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i andra,
101
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
tredje eller fjärde stycket, äger, därest han haft hemmavarande eller av
den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn som stått under hans
vårdnad och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt
ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I och II 2 640 kronor,
i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp
V 3 000 kronor. Har skattskyldig -—- — — om barnet.
Annan skattskyldig än i andra, tredje, fjärde eller femte stycket sägs
(ensamstående) äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp
IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.
3) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt med de ändringar av 8 och 10 §§
samt 11 § 1 inom. som framgå av följande lydelse.
8 §•
Har skattskyldig hemmavarande barn under 16 år, skall, därest barnets
till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår
till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet.
I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i sådant
fall jämväl barnets förmögenhet.
10 §.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den
beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 75 000 kronor. Annan
fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra
sådan skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger
50 000 kronor.
Ej heller--- 5 000 kronor.
11 §■
1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, som avses i
8 § 1 mom. andra eller tredje stycket förordningen om statlig inkomstskatt,
utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
lem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
75 000 kronor, dock lägst eu krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100000 men icke 150000 kr.: 125 kr. för 100 000 kr. och 10%>o av återstoden;
150 000 » ’> 200 000 » : 625 » » 150 000 » » 14 %o » » ;
200 000 » » 300 000 » : 1325 » » 200 000 » » 18 °/oo »
300 000 kr. : 3125 >» »> 300 000 » » 22 °/oo »
102
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse
skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor :
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100 000 men icke 150 000 kr.: 250 kr. för 100 000 kr. och 10°/oo av återstoden;
150 000 » » 200 000 »: 750 » » 150 000 » » 14 %o » » ;
200 000 » » 300 000 » : 1450 ■> » 200 000 » » 18 °/oo » » ;
300 000 kr. : 3 250 ■> >< 300 000 » » 22 %o »
4) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379);
5) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896);
6) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;
7) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär
skatt; samt
8) antaga följande
Förslag
till
förordning om upphävande av förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt.
Härigenom förordnas, att förordningen den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt
skall upphöra att gälla med utgången av juni månad 1952.
B) att följande---(= utskottet s. 80 rad 4 uppifrån — rad 4
nedifrån)--- -— utan åtgärd.»
HD av herrar Gustaf Elof sson, Werner och Jonsson i Skedsbygd, vilka
biträtt utskottets yttrande utom i fråga om dyrortsgrupperingen, förmögenhetsskatteskalan
och kvarlåtenskapsskatten samt rörande dessa spörsmål
anfört följande:
»Beträffande den gällande dyrortsgrupperingen vid beskattningen har
departementschefen i propositionen uttalat, att han icke anser det möjligt
att nu taga upp frågan om någon ändring i princip av denna gruppering och
att denna fråga torde bli beroende av ytterligare undersökningar av variationerna
i dyrhetsgrad mellan olika orter. Resultatet av undersökningarna
103
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
bör enligt departementschefens mening icke föregripas genom en minskning
redan nu av antalet ortsgrupper vid taxeringen eller av spännvidden
mellan grupperna. Departementschefen anmärker emellertid att man kan
utgå från att hela frågan kommer att prövas vid nästa års riksdag.
Vi finna emellertid, att erfarenheterna från senare år otvivelaktigt visat,
att om någon skillnad i levnadskostnader verkligen förelegat mellan olika
orter, så har denna skillnad alltmera utjämnats. Det torde med skäl kunna
ifrågasättas, om icke förhållandena numera utvecklats dithän, att om tillbörlig
hänsyn tages till alla omkostnader samt till de förmåner befolkningen
på olika orter erhåller för sina skattemedel, en total omkastning av
dyrortsgrupperingen i vissa fall skulle vara befogad. För befolkningen i
landets glesbygder bliva varorna dyrare genom höga transport- och resekostnader.
Likaså bliva kostnaderna för hälso- och sjukvård höga genom
de långa avstånden. Vidare blir skolgången i de högre skolorna betydligt
dyrare för landsbygdens barn, trots att en viss utjämning av kostnaderna
skett genom införande av stipendier. Flykten från landsbygden visar också,
alt människorna finna det förmånligare att bo i de orter som vid ortsgrupperingen
ansetts vara dyrare än andra. Det enda bärande motiv, som enligt
vår mening kan anföras för att bibehålla vissa orter i dyrare ortsgrupp än
andra, är den fördyring, som uppstår till följd av långa avstånd till affärer,
skolor, sjukhus o. d. Detta motiv är icke giltigt i fråga om de större städerna,
där ifrågavarande avstånd äro ringa och där tillgång finnes till många olika
slag av bekvämligheter, som den i glesbygderna bosatta befolkningen måste
undvara.
Även om det kunde anses riktigt — vilket vi icke anse — att de i
de s. k. dyrorterna anställda kompenseras genom högre löner, så kan det i
varje fall icke vara rimligt, att de samtidigt erhålla högre skatteavdrag.
Någon bärande grundval för eu dylik dubbel kompensation kan icke finnas.
Enligt vår mening tala alla skäl för ett omedelbart avskaffande av ortsgrupperingen
vid beskattningen. Med hänsyn till de praktiska svårigheter,
som skulle inställa sig, om dyrortsgrupperingen i ett slag avskaffades, anse
vi oss emellertid böra föreslå, att endast den lägsta ortsgruppen omedelbart
avskaffas. De därefter kvarstående ortsgrupperna böra sedermera med
korta tidsintervaller undan för undan minskas genom att lägsta ortsgruppen
avskaffas och uppgår i den näst lägsta. Såsom ett ytterligare skäl för att redan
nu avskaffa den lägsta ortsgruppen torde framhållas att det i praktiken
visat sig mycket svårt att dra en gräns mellan den lägsta och den näst lägsta
ortsgruppen. Sålunda har man vid insamling av material för undersökning
härom fått göra stora justeringar i de resultat, som erhållits, och därvid
måst sammanföra närbelägna orter till samma ortsgrupp.
I propositionen förordas, att förvarusuvdray vid den statliga beskattningen
skall införas även för gifta kvinnor, vilka deltaga i mannens jordbruk eller
rörelse. Avdraget föreslås utgå med 300 kronor. Om hustruns arbetsinsats
i något fall varit så ringa att den icke kan anses motsvara ett värde av
104
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
300 kronor, skall avdrag icke medgivas. Det ifrågavarande förvärvsavdraget
för gifta kvinnor, som deltagit i mannens jordbruk eller rörelse, föreslås
emellertid endast bliva tillämpat i fråga om den statliga beskattningen.
Enligt vår mening föreligga starka skäl för att motsvarande avdrag även
skall medgivas vid den kommunala beskattningen. Principiellt bör likställdbet
skapas mellan dessa gifta kvinnor och andra gifta yrkesverksamma
kvinnor, vilka tillerkännas förvärvsavdrag även vid den kommunala beskattningen.
Vi förutsätta därför, att Kungi. Maj :t ägnar denna fråga uppmärksamhet,
så att förvärvsavdrag kan införas även vid den kommunala
beskattningen för gifta kvinnor, som äro verksamma i mannens jordbruk
eller rörelse.
I fråga om förmögenhetsskatten föreslås i propositionen en höjning av
skattepliktsgränsen till 50 000 kronor och därjämte en viss jämkning i den
av 1949 års skatteutredning föreslagna skalan. I fråga om kvarlåtenskapsskatten
föreslås i propositionen ingen förändring i nu gällande grunder.
Däremot har frågan om kvarlåtenslcapsskatten berörts i flera motioner.
I de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 samt i de ävenledes likalydande
motionerna I: 213 och II: 135 har yrkats, att kvarlåtenskapsskatten
skall avskaffas, i de likalydande motionerna 1:5 och 11:6 har hemställts
om utredning angående kvarlåtenskapsskattens avskaffande, varvid man
som kompensation för avskaffandet kunde tänka sig eu skärpning av arvsskatten,
framför allt på de större förmögenheterna. I de likalydande motionerna
1: 288 och II: 385 slutligen har yrkats avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
men samtidigt utredning, syftande till att undersöka möjligheterna
att åstadkomma en moderat höjning av arvslottsbeskattningen.
Beskattningen av förmögenheterna är i vårt land hård. Förmögenhetsskatt
uttages årligen och vid dödsfall drabbas den efterlämnade förmögenheten
av två olika skatter, dels kvarlåtenskapsskatt på det oskiftade
dödsboet och dels arvsskatt på varje arvslott. Härtill kommer att för avkastningen
av förmögenheten skall erläggas inkomstskatt till såväl stat som
kommun. Verkningarna av dessa olika skatteformer bliva, att kapitalbildningen
försvåras, vilket allmänt sett är till nackdel för näringslivet. Särskilt
hårt drabbas sådana näringar, vilka äro särskilt kapitalkrävande, t. ex.
jordbruket. Genom den dubbla effekten av kvarlåtenskapsskatten och arvsskatten
inträder faktiskt i viss utsträckning en konfiskation av förmögenheten.
Vid taxering till statlig inkomstskatt medgives icke avdrag för påförd
förmögen h e t s s k a 11 medan däremot avdrag medgives för påförda kommunalskatter.
Avdragsrätt vore enligt vår mening även för förmögenhetsskatten
principiellt berättigad. Som motiv för avdragsrätt i fråga om kommunalskatterna
har anförts, att kommunalskatterna ha olika höjd och att två
personer med i övrigt lika inkomstförhållanden icke äga samma skatteförmåga,
om deras kommunalutskylder äro olika. Samma resonemang kan
tillämpas även på förmögenhetsskatten. Det kan icke anses principiellt
Bevillningsutskottets betänkande nr 50. 105
riktigt, att en inkomst, som använts för att betala förmögenhetsskatt, också
skall belastas med ytterligare en skatt. En och samma inkomst bör icke
drabbas av två olika skatter, som är helt fristående från varandra. Eftersom
båda skatterna äro progressiva blir den samlade skattesumman oskäligt
hög. Emellertid skulle avdragsrätten för förmögenhetsskatt vid taxering
till statlig inkomstskatt medföra praktiska svårigheter och olägenheter
— i vissa fall skulle förmögenhetsägarna, om de endast ha inkomst av förmögenhet
knappast behöva erlägga någon inkomstskatt alls -— varför vi
icke anse oss kunna förorda medgivande av avdragsrätt i ifrågavarande
fäll. I stället vilja vi förorda, att skalan för förmögenhetsskatten mjukas
upp, så att belastningen på förmögenheterna blir mindre än genom tilllämpning
av den skala, som föreslås i propositionen. I denna föreslås eu
höjning av gränsen för skattefri förmögenhet till 50 000 kronor. Vi anse
oss kunna godkänna den föreslagna gränsen, då därigenom rimlig kompensation
för penningvärdets fall erhålles. Den i propositionen föreslagna progressiva
skalan kunna vi däremot icke godtaga bland annat av det skälet
att den är så konstruerad, att skattelindring som kompensation för penningvärdeförsämringen
inträder dels för förmögenheter närmast över den skattefria
gränsen och dels för stora förmögenheter, medan förmögenheterna i
mellanlägena icke erhålla en mot dessa båda grupper korresponderande lindring.
För sådana förmögenheter är den föreslagna skalan oförmånlig. Med
anslutning till det i propositionen föreslagna skattefria förmögenhetsbeloppet
förorda vi i stället en skala i huvudsaklig överensstämmelse med den,
vilken föreslagits i ett särskilt yttrande till 1949 års skatteutrednings betänkande
av ledamoten av utredningen herr Jonsson i Skedsbygd.
Kvarlåtenskapsskattcn utgör en hämsko på sparandet och företagsamheten.
Med hänsyn till att jordbruket är en särskilt kapitalkrävande näring
blir kvarlåtenskapsskatlens verkningar för den jordbrukande delen av befolkningen
hårdare än för befolkningen i övrigt. Större delen av jordbrukets
kapital är bundet i förvärvskällan jordbruksfastighet och kan endast
till ringa del lösgöras ur detsamma. En alltför stor skattebelastning i samband
med dödsfall kan därför i många fall leda till alt jordbruksfastigheten
icke kan bevaras i släktens ägo, vilket ur sociala synpunkter måste anses
betänkligt. Ett anstånd med betalningen av skatten eller möjligheten att till
viss del erlägga denna genom skuldbrev eller andra värdehandlingar löser
icke problemet, skatten måste ju i varje fall betalas förr eller senare på del
ena eller andra sättet. En ökad skuldsättning från arvingarnas sida för afl
kunna erlägga kvarlåtenskapsskatten underlättar ingalunda deras strävan
att behålla gården i släktens ägo.
Man kan icke bortse från det förhållandet, att barnen till en jordbrukare
faktiskt investera kapital i jordbruket genom att för underbetalning arbeta
på gården med tanke på att eu gång i framtiden själva få övertaga densamma.
Det kan alltså med fullt fog påstås, att en jordbruksfastighet äges
icke blott av den avlidne utan jämväl av hans barn. Det måste därför anses
106
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
oegentligt, att kvarlåtenskapsskatt skall uttagas ur en tillgång, som egentligen
icke äges av den avlidne ensam.
Kvarlåtenskapsskatten står icke i överensstämmelse med hävdvunnen
rättsuppfattning, och den är i praktiskt hänseende otymplig. Ur statsfinansiell
synpunkt är denna skatt föga betydelsefull, varför dess avskaffande
praktiskt taget icke skulle få någon inverkan på det statsfinansiella läget.
Av dessa jämte i de ovannämnda motionerna anförda ytterligare skäl anse
vi, att kvarlåtenskapsskatten bör avskaffas. Även om riksdagen tidigare
avslagit av oss framställda yrkanden om kvarlåtenskapsskattens avskaffande
bör dock enighet nu kunna vinnas om att dess avskaffande göres till
föremål för utredning.
Med hänvisning till vad vi ovan anfört, anse vi att utskottets hemställan
bort ha följande lydelse:
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 213 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas samt i anledning av de likalydande motionerna
1:5 av herrar Gustaf Elofsson och Fridolf Jansson
samt 11:6 av herr Andersson i Björkäng m. fl. ävensom de
likalydande motionerna 1:213 av herr Nils Theodor Larsson
och II: 135 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,
1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändringen, att 48 § 2 mom. erhåller
följande lydelse:
48 §.
2 mom. Skattskyldig fysisk — — — nedan sägs.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor,
i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.
Skattskyldig, som---stycke sägs.
Annan skattskyldig än i andra och tredje styckena sagts äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I och II
1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor och
i ortsgrupp V 1 400 kronor.
2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt med den ändringen, att 8 § erhåller följande
lydelse:
107
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
8 §■
1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt
ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som angivas
i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.
Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I och II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp
IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.
Skattskyldig, som---stycke sägs.
Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående
stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I och II 2 640 kronor, i ortsgrupp III
2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor.
Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för vilket allmänt barnbidrag
utgått men vilket icke stått under hans vårdnad, äger han, därest han helt
eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta ortsavdrag efter vad i
detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige icke levt tillsammans
med den som har vårdnaden om barnet.
Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i
ortsgrupp I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp
IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.
3) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt med den ändringen, att 11 § 1 mom.
erhåller följande lydelse:
11 §•
1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,
utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmäld familjestiftelse utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 0/00
100 000— 150 000 ....................................... 6
150 000— 200 000 ....................................... 8
200 000— 300 000 ....................................... 10
300 000— 500 000 ....................................... 12
500 000—1 000 000 ....................................... 14
1 000 000 - ................................................... 16
108
Bevillningsutskottets betänkande nr SO.
4) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);
5) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896);
6) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;
7) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär
skatt;
8) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt;
9) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning
syftande till kvarlåtenskapsskattens avskaffande;
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 212 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 284 av herr Hjalmar son in. fl.,
2) de likalydande motionerna 1:215 av herr Gustaf Karlsson
m. fl. samt II: 286 av herrar Larsson i Luttra och Nilsson
i Landskrona,
3) de likalydande motionerna 1:288 av herr Ohlon m. fl.
och II: 385 av herr Ohlin m. fl.,
4) de likalydande motionerna I: 289 av herr öhman m. fl.
och II: 384 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
5) de likalydande motionerna 1:293 av herr Petrén och
II: 380 av herr Kollberg,
6) de likalydande motionerna I: 470 av fru Lindström m. fl.
och 11:615 av fru Eriksson i Stockholm m. fl.,
7) de likalydande motionerna 1:474 av herrar Osvald och
Nord samt II: 644 av fröken Liljedahl m. fl.,
8) de likalydande motionerna 1:481 av herrar Cassel och
Björnberg samt II: 645 av herrar Edström och Fagerholm.
9) de likalydande motionerna I: 482 av herr Alfred Nilsson
m. fl. och II: 646 av herr Strandh in. fl.,
10) de likalydande motionerna I: 483 av herrar Öhman och
Ola Persson samt II: 648 av herr Hagberg i Luleå in. fl.,
11) de likalydande motionerna I: 484 av herrar Sunne och
Söderquist samt II: 649 av herr Sjölin och fru Sandström,
12) motionen I: 485 av herrar Anderberg och Lodenius,
13) motionen II: 136 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,
såvitt motionen upptagits till behandling i detta betänkande,
14) motionen 11:616 av herrar Nilsson i Bästekille och
Östlund, ävensom
109
Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
15) motionen II: 647 av fru Gärde Widemar,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.»
IV) av herr Henriksson, som ansett att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:
»I den — —- — (— utskottet s. 58 rad 16 nedifrån — s. 68 rad 17 uppifrån)
—----lättförståelig form.
Vad därefter gäller förvärvsavdragets storlek och beräkning finner utskottet
det maximala beloppet 1 000 kronor liksom beräkningssättet med
300 kronor som grundavdrag och därutöver 10 % från botten av inkomsten
vara väl avvägt. Utskottet kan emellertid icke ansluta sig till departementschefens
förslag att det procentuella avdraget endast skall gälla för kategorien
gifta yrkeskvinnor med barn under 16 år. Med förvärvsarbete utom
hemmet följer oundvikligen väsentliga extrakostnader, alldeles oavsett om
den yrkesverksamma kvinnan har barn eller inte. Att kostnaderna ofta bli
högre i de fall det finnes minderåriga barn vill utskottet inte bestrida. Ett
hänsynstagande härtill skulle emellertid föra med sig, att avdraget också
borde göras beroende av barnens antal. Med samma rätt som det kan sägas
att kostnaderna ökas om det finnes barn, kan det nämligen sägas att de
ökar med barnens antal. Utskottet anser det inte lämpligt att återinföra
hänsyn till kostnader för barn vid beskattningen. Då dessutom ett bifall
till propositionen på denna punkt skulle medföra att förvärvsarbetande
hustrur i den mån de icke har barn under 16 år relativt sett komme att
erhålla en ökad skattebelastning, finner utskottet sig böra föreslå, att det
10-procentiga förvärvsavdraget skall tillämpas utan den av departementschefen
föreslagna begränsningen. Utskottet föreslår sålunda bifall till
yrkandet i motionerna I: 470 och II: 615.
Utskottet vill---(= utskottet s. 69 rad 1 uppifrån — rad 5 nedifrån)
—---statlig beskattning.
På grund av vad nu anförts tillstyrker utskottet propositionen i vad den
rör gift kvinnas förvärvsavdrag med den ändring som följer av bifall till
det i motionerna 1:470 och 11:615 ställda yrkandet. Utskottet hemställer
om avslag på i övriga motioner framställda yrkanden.
I propositionen------(= utskottet s. 70 rad 1 uppifrån — s. 79 rad
16 uppifrån)-------utskottets sida.
Utskottet» hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) alt riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 213 med den ändring däri, som förordas i de
likalydande motionerna 1:470 av fru Lindström in. fl. och
II: 615 av fru Eriksson i Stockholm in. fl., samt alltså
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo Bevillningsutskottets betänkande nr 50.
1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),
2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt med den ändringen, att 4 § 2 mom. erhåller
följande lydelse.
4 §•
2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som
under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året
haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den män sådan
hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor jämte 10 %
av nämnda inkomst, sammanlagt dock högst med 1 000 kronor.
Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och som under större
delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört
arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen, om
och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta avdrag
med 300 kronor.
Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga
1 000 kronor.
3) antaga det---(= utskottet s. 79 rad 14 nedifrån
— s. 80 rad 20 uppifrån)---— herr Kollberg,
8) de likalydande motionerna 1:474 av herrar Osvald och
Nord samt II: 644 av fröken Liljedahl m. fl.,
9) de likalydande motionerna 1:481 av herrar Cassel och
Björnberg samt II: 645 av herrar Edström och Fagerholm,
10) de likalydande motionerna 1:482 av herr Alfred Nilsson
m. fl. och II: 646 av herr Strandh m. fl.,
11) de likalydande motionerna 1: 483 av herrar Öhman och
Ola Persson samt II: 648 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
12) de likalydande motionerna 1:484 av herrar Sunne och
Söderquist samt II: 649 av herr Sjölin och fru Sandström,
13) motionen 1:485 av herrar Anderberg och Lodenius,
14) motionen II: 136 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,
såvitt motionen upptages till behandling i detta betänkande,
15) motionen II: 616 av herrar Nilsson i Bästekille och Östlund
ävensom
16) motionen 11:647 av fru Gärde Widemar,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.»
Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:323 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten