Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

1952-05-13 · 110 sidor, varav 103 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 103 av 110 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1952:50, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

1

tfr 50.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl.

Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i

kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),

m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 31 mars 1952 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,

nr 213, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370);

2) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om

statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om

statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379);

5) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945

(nr 896);

6) förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;

7) förordning med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär

skatt; samt

8) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om

kvarlåtenskapsskatt.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

Propositionen grundar sig på 1949 års slcatteutrednings betänkande angående

den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51) och avser en

omläggning i vissa avseenden av fysiska personers beskattning med verkan

från och med den 1 januari 1953. I vilken utsträckning önskemålet om en

allmän skattesänkning därvid kan förverkligas blir beträffande den statliga

inkomstskatten beroende av vilken uttagningsprocent som bestämmes för

skatten. Frågan härom lämnas emellertid i detta sammanhang öppen; den

kommer att upptagas till prövning i samband med framläggande av propositionen

angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret

1952/53.

1—83 8 6 2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 saml. Nr 50.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Med de ändringar i skatteutredningens förslag som förordas i propositionen

kan inkomstbortfallet för staten vid en skattereform av förevarande

innehåll beräknas för helt år till omkring 630 miljoner kronor vid en uttagning

med 100 procent av den statliga inkomstskattens grundbelopp och

till omkring 360 miljoner kronor vid en uttagning med 110 procent av

samma grundbelopp.

I propositionen föreslås, att de statliga ortsavdragen för gifta skattskyldiga

skola bestämmas till följande belopp: i ortsgrupp I 3 360 kronor, i

ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV

3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild),

som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet

barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, föreslås skola

åtnjuta ortsavdrag med följande belopp: i ortsgrupp I 2 520 kronor, i ortsgrupp

II 2 640 kronor, i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880

kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Om barnet icke stått under den

skattskyldiges vårdnad skall nu nämnt ortsavdrag åtnjutas endast om den

skattskyldige icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

För ensamstående skattskyldig föreslås, att den nu förekommande reduceringen

av det statliga ortsavdraget vid stigande inkomst skall upphöra

att gälla. Ortsavdraget skall alltså enligt förslaget utgå med fast belopp

även för ensamstående, nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp

II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor

och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Beträffande fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser föreslås,

att den statliga inkomstskattens grundbelopp skall beräknas enligt

två progressiva skiktskalor (s. 65), den ena avsedd för sådana skattskyldiga,

vilkas ortsavdrag beräknas enligt de för gift skattskyldig gällande

grunderna, och den andra avsedd för övriga hithörande skattskyldiga.

Grundbeloppet skall enligt skalorna beräknas till 12 procent av den beskattningsbara

inkomsten så länge denna icke överstiger i den förra skalan

8 000 kronor och i den senare skalan 4 000 kronor. Den högsta skattesatsen

är i båda skalorna 65 procent.

Den nuvarande sambeskattningen av äkta makar föreslås alltjämt skola

bibehållas. För det beskattningsår, varunder makar ingått äktenskap, skola

de dock kommunalt och statligt taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

Vid beräkningen av kommunalt och statligt ortsavdrag föreslås

makarna skola tillgodoföras hälften var av det gemensamma ortsavdraget.

I den mån sådant avdrag icke kan utnyttjas av den ena maken skall det

tillgodoräknas den andra maken. Vid taxeringen till statlig inkomstskatt

skall därefter skatten fördelas mellan makarna efter förhållandet mellan

deras beskattningsbara inkomster, icke såsom för närvarande i förhållande

till deras taxerade inkomster.

Det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna med egen inkomst av rörelse

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr SO.

eller av eget arbete föreslås vid taxering till statlig inkomstskatt skola, i

den mån inkomsten därtill förslår, utgå med högst 300 kronor eller, om

den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt

barnbidrag förelegat, med 300 kronor jämte 10 procent av nämnda inkomst,

sammanlagt dock högst med 1 000 kronor. Tillika föreslås att gift man,

som haft inkomst av jordbruksfastighet eller av rörelse och vars hustru

utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, skall,

om och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, vid taxering

till statlig inkomstskatt äga rätt till avdrag med 300 kronor. De nu nämnda

avdragen må dock för makarna tillsammans icke överstiga 300 respektive

1 000 kronor. Någon ändring i bestämmelserna om gift kvinnas förvärvsavdrag

vid taxering till kommunalskatt föreslås icke.

I propositionen föreslås vidare viss sänkning av den statliga förmögenhetsskatten.

I detta avseende förordas dels en höjning av gränsen för skattskyldigheten

från nuvarande 30 000 kronor till 50 000 kronor och dels

vissa ändringar i skiktskalan för förmögenhetsskatten (s. 125).

Det föreslås vidare, att bestämmelserna om den s. k. 80-procentspärren,

vilka för närvarande ha provisorisk karaktär, skola göras definitiva. I

samband härmed föreslås även att den statliga förmögenhetsskatten i viss

utsträckning skall kunna tagas i anspråk vid skattereduktionen.

De föreslagna ändringarna beträffande förmögenhetsbeskattningen ha

föranlett även en justering av skattepliktsgränsen och skalan för kvarlåtenskapsskatten.

Förslaget om fördelning av ortsavdrag och skatt mellan makar, vilka

båda ha inkomst, har givit anledning till vissa ändringar i uppbördsförordningen.

De ovannämnda författningsförslagen äro av följande lydelse.

1) Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 52 § 1 mom. och 65 § kommunalskattelagen den

28 september 1928 ävensom anvisningarna till 46 § punkt 3 och 48 § samma

lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1

1 Senaste lydelse av 52 § 1 mom. se 1951:761, av 65 § se 1945:897 samt av anvisningarna

till 48 § se 1950:252.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr SO.

52 §.

i mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.

Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives,

helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens skattepliktiga inkomst,

må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Underskott

å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som uppkommit

för endera maken, må avräknas från den andra makens inkomst i

samma kommun av förvärvskälla av samma slag. Ortsavdrag beräknas för

en var av makarna till hälften av det belopp, som i 48 § 2 mom. andra

stycket sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej

kunnat utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas

å den andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 50 § 2 mom. andra

eller tredje stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakttagande

av att avdraget för makarna tillsammans icke må överstiga det i

50 § 2 mom. andra stycket angivna högsta beloppet.

Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas

ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.

65 §.

Frågan, huruvida---före taxeringsåret.

I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret,

skola de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna äga tillämpning först

vid taxering för det därpå följande beskattningsåret.

Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har

betydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift

skattskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret,

vara bestämmande för taxeringen.

Anvisningar

till 46 §.

3. Om en person varit gift eller om gift kvinna levt tillsammans med sin

man, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.

till 48 §.

Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt,

skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i riket

stadigvarande vistats. Frågan om en person varit gift eller om en gift person

levt tillsammans med sin make, liksom ock frågan huruvida skattskyldig

haft barn eller icke bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §. Rätt till

allmänt barnbidrag anses föreligga från och med den dag barnet fötts eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

rätten eljest inträtt till och med den dag barnet fyllt 16 år eller rätten eljest

upphört. Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande

för frågan, huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande,

som rått under större delen av beskattningsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering

för år 1953 eller tidigare år.

2) Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om

statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom., 8 § 1 mom., 9 §, 10 § 1 mom. och

11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som

under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året

haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan

hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor eller, om

hon haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat,

med 300 kronor jämte 10 procent av nämnda inkomst, sammanlagt

dock högst med 1 000 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och som under större

delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst

av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört

arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen, om

och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta avdrag

med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga

300 kronor eller, om den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket

rätt till allmänt barnbidrag förelegat, 1 000 kronor.

1 Senaste lydelse av 9 § 2 och 3 mom. se 1951: 423, av 9 § 5 mom. se 1951:329 samt

av 10 § 1 mom. se 1951:180.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr SO.

8 §•

1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt

ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som angivas

i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp III

3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Skattskyldig, som —--stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med

andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående

stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige

helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för vilket

rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag med följande

belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 520 kronor, i ortsgrupp II 2 640 kronor,

i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp

V 3 000 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för

vilket allmänt barnbidrag utgått men vilket icke stått under hans vårdnad,

äger han, därest han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta

ortsavdrag efter vad i detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige

icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)

äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i

ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840

kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

9 §•

1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande

av vad nedan i 11 § stadgas, fastställas enligt de i 2 och 3 mom. angivna

grunder.

2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara inkomsten

av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs--- 3 000 kronor.

Vad härefter--— beskattningsbar inkomst.

3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses utgör den taxerade

inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.

4 mom. Skatteplikt till statlig inkomstskatt inträder

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del

av beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår

till minst 20 kronor;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50. 7

för annan skattskyldig: då den beräknade beskattningsbara inkomsten

uppgår till minst 100 kronor.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon

och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av nedan

angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter ortsavdrag med belopp som beräknats enligt

8 § 1 mom. andra stycket och som varit här i riket bosatt under hela

eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 12 procent

av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

8 000

men

icke

10 000

kr.:

960 kr.

för

8 000 kr.

och 16 %

av

återstoden

10 000

»

»

12 000

» :

1280

»

»

10 000

»

»

20 %

»

»

12 000

»

»

16 000

» :

1680

»

»

12 000

>»

»

25 %

»

»

16 000

»

»

20 000

» :

2 680

»

»

16 000

»

»

30 %

»

»

20 000

»

»

30 000

» :

3 880

»

»

20 000

»

»

35 %

»

»

30000

»

))

40 000

» :

7 380

1)

»

30 000

»

»

40 %

»

4

40 000

»

»

60 000

» :

: 11380

»

»

40 000

»

»

45 %

»

»

60 000

»

B

100 000

» :

: 20 380

»

»

60 000

»

»

50 %

»

»

100 000

»

»

150 000

» ;

: 40 380

»

»

100 000

»

»

55 %

»

»

150 000

»

»

200 000

» :

: 67 880

»

»

150 000

»

»)

60 %

»

»

200 000

kr.

: 97 880

»

»

200 000

»

»

65 %

»

»

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke sägs

utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 12 procent

av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

4 000

men

icke

6 000

kr.:

480 kr.

för

4 000 kr. och

16

%

av

återstoden

6 000

»

»

8 000

» :

800

»

»

6 000

))

»

20

%

»

»

8 000

»

»

10 000

» :

1200

»

»)

8 000

»

»

24

%

»

»

10 000

»

))

12 000

» :

1680

»

»

10 000

»

»

27

%

»

»

12 000

»

»

16 000

» :

2 220

»

»

12 000

»

»

30

%

B

»

16 000

»

»

20 000

»» :

3 420

»

»>

16 000

»

)»

34

%

»

»

20 000

»

)»

30 000

» :

4 780

»

»

20 000

»

»

38

%

»

»

30 000

»

»

40 000

»

8 580

»

»

30 000

»

)>

42

%

»)

It

40 000

»

»

60 000

»

12 780

»

U

40 000

»

))

46

%

)>

»

60 000

»

))

100 000

» ;

21980

)>

)>

60 000

»

»

50

%

»

»

100000

»

»

150 000

»

41980

»

»

100 000

»

»

55

%

»

»

150 000

»

»

200 000

»

69 480

»

»

150 000

»>

»

60

%

))

»

200 000

kr.

99 480

»

n

200 000

»

»

65

%

))

»

Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 procent av

grundbeloppet, må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara

inkomsten belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar

65 procent av denna inkomstdel.

Med familjestiftelse---ekonomiska intressen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

11 §■

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt

eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen avräknas

å den andra makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av

makarna till hälften av det belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs,

dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas

å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den

andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket

sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakttagande av att avdraget

för makarna tillsammans icke må överstiga det i nämnda stycke

angivna högsta beloppet. Skatten beräknas å det sammanlagda beloppet

av makarnas beskattningsbara inkomster och fördelas å makarna efter

förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster.

Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas

ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga

om ef ter taxering för år 1953 eller tidigare år.

3) Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om

statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 1 §, 8 §, 10 §, 11 § 1 mom. och 12 § förordningen

den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Till staten ----givna bestämmelser.

Angående taxeringsmyndigheter---i taxeringsförordningen.

Vid taxeringen till förmögenhetsskatt skola bestämmelserna i 3 §, 4 §

tredje stycket, 64 § 2 mom. och 65 § kommunalskattelagen äga motsvarande

tillämpning. I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna

förordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

bestämmelser äga tillämpning vid taxeringen till förmögenhetsskatt, skola

likaledes anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända

till efterrättelse.

8 §•

Har skattskyldig hemmavarande barn, som icke fyllt 21 år, skall, därest

barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke

uppgår till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets

förmögenhet. I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i

sådant fall jämväl barnets förmögenhet.

10 §.

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra

statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke

överstiger 50 000 kronor.

Ej heller —-- 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,

utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt

omförmäld familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.: 250 kr. för 100 000 kr. och. 8 °/oo av återstoden;

150 000 » » 200 000 » : 650 » » 150 000 » » 10 °/oo » » ;

200 000 » » 400 000 » : 1150 » » 200 000 » » 13 °/oo » » ;

400 000 » » 1000 000 » : 3 750 » » 400 000 » » 16 %>o » » ;

1000 000 kr. : 13 350 » »> 1000 000 » » 18 %>o »

12 §.

1 mom. För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans,

beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid

boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet.

Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas

å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen

avräknas å den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten

beräknas för makarna gemensamt under hänsyntagande, vid tilllämpning

av 9 § tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda

nettoinkomst. Frågan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med hänsyn till

makarnas sålunda bestämda beskattningsbara förmögenhet. Skatt beräknas

likaledes efter nämnda förmögenhet samt fördelas å makarna efter deras

skattepliktiga förmögenheter.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr SO.

2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i

fråga om taxering till statlig förmögenhetsskatt anses såsom av varandra

oberoende skattskyldiga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

4) Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. och 86 § taxeringsförordningen

den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

26 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga---(självdeklaration), näm
ligen:
1)

aktiebolag och ekonomisk förening;

2) annan juridisk — — — 100 kronor;

3) fysisk person,---kronor; samt

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som i 3 § 1

mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt angives, vid beskattningsårets

utgång haft ett värde överstigande 50 000 kronor eller, såvitt angår

sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000

kronor.

Vid bedömandet---statlig förmögenhetsskatt.

I fråga om gift person skall för senare beskattningsår än det, varunder

äktenskapet ingåtts, vid bedömande av deklarationsskyldigheten hänsyn

tagas, förutom till lians egen inkomst och förmögenhet, även till boets och

den andra makens inkomst och förmögenhet, såvida makarna under större

delen av beskattningsåret levt tillsammans. Har skattskyldig barn, skall

hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet, därest han enligt förordningen

om statlig förmögenhetsskatt skall taxeras därför.

Vid tillämpning — — — riket bosatta.

Avlider skattskyldig---den avlidne.

1 Senaste lydelse av 26 § 1 mom. se 1951:330 samt av 86 § se 1952:

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

86 §.

För varje---77 § 4 mom.

Hos särskild--— egen uppbördsförvaltning.

De beslutade---skattskyldiges namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dels i avseende å statlig inkomstskatt uppskattad inkomst av olika förvärvskällor,

medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräknad

nettoinkomst, medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å

förvärvskälla, taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag samt beskattningsbar

inkomst med angivande tillika, där det ej framgår av längdens

uppställning, av den punkt i 10 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,

enligt vilken skatten skall beräknas;

dels i —--beskattningsbar inkomst;

dels ock--— här ovan.

Sådan anteckning — — — 1 200 kronor.

I förmögenhetslängden —--beskattningsbara förmögenheten.

Närmare föreskrifter---Kungl. Maj :t.

Taxeringslängderna underskrivas — — — och ledamöter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

5) Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945

(nr 896).

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom., 5 §, 15 § och 53 § 1 mom. ävensom

anvisningarna till 53 § uppbördsförordningen den 31 december 19451

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

2 mom. I skattetabellerna skola i särskilda kolumner upptagas skattebelopp

för följande grupper av skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare, där makan

har en sammanräknad nettoinkomst å minst tvåtusen kronor;

1 Senaste lydelse av här berörda författningsbestämmelser se 1951:421.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

2) annan gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare än

under 1) sägs;

3) ogift inkomsttagare, som har hemmavarande eller av honom helt

eller delvis underhållet barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger

(ogift inkomsttagare med barn);

4) annan ogift inkomsttagare än under 3) sägs (ogift inkomsttagare utan

barn).

Gift, med maken sammanlevande kvinna, A''ars make har inkomst, skall

hänföras till under 3) upptagen grupp av skattskyldiga, därest hon har

hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, samt

eljest till under 4) upptagen grupp av skattskyldiga.

Gift, med maken sammanlevande kvinna, som har egen inkomst men

vilkens make icke uppbär inkomst, skall likställas med gift manlig inkomsttagare.

Ogift skattskyldig--— manlig inkomsttagare.

Under 3) omnämnd inkomsttagare, som icke har vårdnaden om barnet

men som sammanlever med den, under vars vårdnad barnet står, skall hänföras

till under 4) angiven grupp av skattskyldiga.

Med ogift — — — eller hemskild.

5 §.

Vid beräkning — ---högre utdebitering.

Förhållandena den--— femton år.

Skall under inkomståret preliminär A-skatt enligt tabell börja utgå för

skattskyldig, för vilken skatt icke tidigare sålunda beräknats, skall i fråga

om skattskyldigs civilstånd det förhållande, som kan antagas komma att

ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret, samt, vad angår

frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av honom helt eller

delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, förhållandet

vid den tidpunkt, då debetsedel jämlikt 42 § sista stycket översändes

till skattskyldig, vara avgörande för till vilken i 4 § 2 mom. avsedd

grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid skall iakttagas,

att i sistnämnda författningsrum med barn icke avses barn, som före den

1 november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter

den 1 november under inkomståret.

15 §.

Vid beräkning ■—--femton år.

Vid preliminär taxering, som sker under inkomståret, skall hänsyn tagas

i fråga om skattskyldigs civilstånd till det förhållande, som kan antagas

komma att ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret,

samt, vad angår frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av

honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag

föreligger, till förhållandet vid den tidpunkt, då taxeringen verkstäl
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

les. Härvid skall iakttagas, att med barn icke avses barn, som före den 1

november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter

den 1 november under inkomståret.

Har skattskyldig---dylikt avdrag.

53 §.

1 mom. Jämkning av preliminär skatt skall av den lokala skattemyndigheten

verkställas under inkomståret

1) därest skattskyldig--— efter inkomståret;

2) därest skattskyldig visar eller, såvitt hans ortsavdrag är beroende av

makes inkomst, gör sannolikt att ändring skett i förhållande, vartill hänsyn

skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för honom vid den taxering, som

skall verkställas under året näst efter inkomståret;

3) därest skattskyldig--— skatt; eller

4) därest skattskyldig--— preliminär A-skatt.

Jämkningen skall — — — slutliga skatt.

Där icke ----tjugufem kronor.

Erhåller lokal —--må erfordras.

Innan jämkning---är obehövligt.

Anvisningar

till 53 §.

Har skattskyldig — — — må betingas.

Lokal skattemyndighet---skatt uttages.

Den bevisning, som skattskyldig måste prestera för att erhålla jämkning,

är icke lika i de i 1 mom. under 2)—4) omnämnda fallen. Begäres jämkning

jämlikt 1 mom. 2) på grund av sådan ändring i makes inkomst, som

påverkar den skattskyldiges ortsavdrag, eller jämlikt 1 mom. 3), behöver

vederbörande endast göra sannolikt, att de ifrågavarande förhållandena

komma att vara för handen; mera kan han tydligen i dessa fall icke heller

åstadkomma. I övriga fall har han däremot att styrka, att de berörda omständigheterna

verkligen föreligga.

Vid beslut —--den skattskyldige.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att förordningen

skall tillämpas redan dessförinnan såvitt fråga är om åtgärder, som erfordras

för att uppbörd av preliminär skatt i enlighet med förordningens bestämmelser

skall kunna äga rum från 1953 års ingång.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

6) Förslag

till

förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fail.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, så ock oskift dödsbo

efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vistades,

äger under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs åtnjuta

avkortning av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller restitution

av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening.

2 §.

1 mom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt

denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige på grund

av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt

samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel

sammanlagt överstiga 80 procent av den för honom samma år enligt förordningen

om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp,

varmed avdrag för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må

hava vid taxeringen medgivits. Avkortningen och restitutionen må dock tillhopa

icke överstiga sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten

och förmögenhetsskatten, därvid likväl den statliga förmögenhetsskatten

icke må nedbringas till lägre belopp än som motsvarar den skatt, som skulle

utgått å femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Vid fastställande av det belopp, för vilket avkortning eller restitution sålunda

må åtnjutas, skall i förekommande fall med taxerad inkomst förstås

ett med motsvarande tillämpning av föreskrifterna i 9 § fjärde stycket förordningen

om statlig förmögenhetsskatt beräknat belopp.

2 mom. För äkta makar, vilka under hela beskattningsåret eller större

delen därav levt tillsammans, skall, såvitt angår senare beskattningsår än

det under vilket äktenskapet ingåtts, rätten att åtnjuta avkortning eller

restitution bedömas med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomst

och skatter. Det belopp, som enligt föregående punkt må avkortas

eller restitueras, fördelas å makarna i förhållande till de belopp, varmed

vardera maken skulle ägt åtnjuta avkortning eller restitution, därest hänsyn

tagits endast till den makens inkomst och skatter. 3

3 §•

Vid tillämpning av denna förordning skall, där avkortning kan ske, sådan

i första hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottds betänkande nr 50.

allenast till viss del, skall det enligt 2 § beräknade beloppet, i den män det

ej kunnat avkortas och det täckes av erlagt skattebelopp, återbetalas till den

skattskyldige. Å sålunda återbetalat belopp utgår icke ränta.

4 §.

Den som enligt denna förordning vill åtnjuta avkortning av påförd skatt

eller restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner har att därom göra

ansökan hos länsstyrelsen i det län, inom vilket han taxerats till statlig inkomstskatt

för det taxeringsår varom fråga är, eller, därest han taxerats

till sådan skatt i Stockholms stad, till överståthållarämbetet.

Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda före utgången av kalenderåret

näst efter taxeringsåret, vid äventyr att avkortning eller restitution

enligt denna förordning icke må beviljas. Därest de i 2 § angivna förutsättningarna

för åtnjutande av avkortning eller restitution föreligga först efter

det kammarrätten eller Kungl. Maj :t meddelat utslag angående sökandens

taxering för ifrågavarande taxeringsår, skall ansökningen vara myndigheten

tillhanda inom ett år efter det kammarrättens utslag vunnit laga kraft eller

Kungl. Maj :ts utslag meddelats.

Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av riksskattenämnden.

5 §•

Finnes ansökning böra bifallas, skall länsstyrelsen eller överståthållarämbetet

antingen meddela förordnande om avkortning eller tillställa sökanden

honom tillkommande restituerat belopp över postgiro eller ock vidtaga

båda dessa åtgärder.

6 §•

Därest, efter det förordnande om avkortning eller restitution enligt denna

förordning meddelats, skattskyldigs taxering för ifrågavarande taxeringsår

så ändras, att avlcortningen eller restitutionen bör beräknas till annat belopp

än som skett eller att avkortning eller restitution icke skall ifrågakomma,

åligger det myndighet, som har att vidtaga debiteringsåtgärd i anledning av

den ändrade taxeringen, att vidtaga jämväl sådan ändring i debiteringen,

som föranledes av de ändrade grunderna för beräkning av avkortningen eller

restitutionen. Det åligger länsstyrelsen eller överståthållarämbetet att lämna

nyssnämnda myndighet härför erforderliga uppgifter.

7 §.

Beträffande besvär över beslut rörande tillämpning av denna förordning

skall gälla vad i uppbördsförordningen är stadgat angående klagan över debitering

av slutlig skatt.

8 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda närmare bestämmelser för tillämpning av denna

förordning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954, då förordningen

den 26 juli 1947 (nr 584) med provisoriska bestämmelser om begränsning

av skatt i vissa fall skall upphöra att gälla; dock att sistnämnda förordning

alltjämt skall äga tillämpning i fråga om skatt, som påförts på

grund av taxering åren 1949—1953 eller på grund av eftertaxering för

nämnda år.

7) Förslag

till

förordning med bestämmelser om begränsning i vissa fall av

preliminär skatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk person, som är här i riket bosatt eller här stadigvarande vistas,

så ock oskift dödsbo efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller

här stadigvarande vistades, må beviljas nedsättning av preliminär B-skatt

under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs.

2 §.

Vid debitering av preliminär B-skatt må skatten nedsättas med det belopp,

varmed avkortning eller restitution av motsvarande slutliga skatt kan

beräknas bliva medgiven enligt 2 § förordningen den 1952 (nr

) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

Jämväl efter verkställd debitering må nedsättning av preliminär B-skatt

ske med belopp som i föregående stycke angives. 3 4

3 §•

Skattskyldig, som vill erhålla nedsättning av preliminär B-skatt enligt

denna förordning, skall göra ansökan därom hos den lokala skattemyndighet,

som har att påföra den skattskyldige statlig inkomstskatt för inkomståret.

Ansökan skall i fall, som avses i 2 § första stycket, vara den lokala skattemyndigheten

tillhanda senast den 1 december året näst före inkomståret.

I annat fall skall ansökan göras senast före utgången av april månad året

näst efter inkomståret.

4 §•

Ansökan, varom i 3 § förmäles, skall göras å blankett enligt formulär,

som fastställes av riksskattenämnden.

Vid ansökan skall fogas preliminär självdeklaration, där den skattskyl
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

17

dige icke tidigare avgivit sådan deklaration för inkomståret. Ingives ansökningen

efter det den skattskyldige avlämnat allmän självdeklaration för inkomståret,

skall i stället avskrift av sistnämnda deklaration fogas vid ansökningen.

5 §.

Beslut över ansökan enligt 3 § meddelas av den lokala skattemyndigheten.

Beslutet skall skyndsamt tillställas den skattskyldige ävensom vederbörande

länsstyrelse.

6 §.

Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt, som förfaller till

betalning efter det beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp än

det som tidigare utfärdad debetsedel utvisar, skall den lokala skattemyndigheten

ofördröj ligen utfärda och till den skattskyldige översända ny debetsedel

upptagande den ändrade skatten.

Det åligger länsstyrelsen att utan dröjsmål förordna om avkortning av

den skatt, som enligt beslutet icke skall erläggas.

7 §•

Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt icke vidare skall

utgå för inkomståret, åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål antingen

förordna om avkortning av den del av skatten, som överstiger vad den skattskyldige

enligt nämnda beslut har att erlägga i preliminär skatt, eller,

därest den skattskyldige redan inbetalt preliminär skatt med större belopp

än vad han enligt sagda beslut är skyldig att erlägga, till den skattskyldige

återbetala det överskjutande beloppet.

Å belopp, som återbetalas, utgår icke ränta.

8 §.

Den som icke åtnöjes med lokal skattemyndighets beslut enligt denna

förordning äger i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka

skola hava inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då

klaganden erhöll del av beslutet.

Över länsstyrelsens beslut enligt denna förordning må klagan icke föras.

9 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,

meddelas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 22 april 1949 (nr

175) med provisoriska bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär

skatt; dock att sistnämnda förordning alltjämt skall äga tillämpning

i fråga om preliminär skatt för år 1952 eller tidigare år.

2—888 r>2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sand. Nr 50.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

S) Förslag

til!

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)

om kvarlätenskapsskatt.

Härigenom förordnas, att 9 §, 17 §,18 §, 20 §, 21 § och 28 § förordningen

den 26 juli 1947 om kvarlätenskapsskatt skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

9 §■

Kvarlåtenskap är fri från skatt enligt denna förordning, därest värdet

av kvarlåtenskapen icke överstiger 50 000 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Kvarlåtenskapsskatten utgör:

när kvarlåtenskapen icke överstiger 70 000 kronor: 5 procent av det belopp

varmed kvarlåtenskapen överstiger 50 000 kronor; samt

när kvarlåtenskapen överstiger

70 000 men

icke

100 000 kr.

1 000 kr.

för

70 000 kr. och

10 %

av

återstoden

100 000 »

200 000

»

4 000 »

»

100 000 » »

15 %

»

))

200 000 »

))

300 000

»

19 000 »

»

200 000 » »

20 %

»

»

300 000 ■■

»)

500 000

)»

39 000 »

»

300 000 » »

25 %

»

»

500 000 »

))

1 000 000

))

89 000 »

»

500 000 » »

30 %

»

»

1 000 000 »

»

2 000 000

»

239 000 »

))

1 000 000 » »

35 %

»

»

2 000 000 »

»

5 000 000

»

589 000 »

»

2 000 000 » »

40 %

»

»

5 000 000 kr.

1789 000 »

»

5 000 000 » »

50 %

»

»

Vid tillämpning---hundratal kronor.

17 §.

Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke överstiger

50 000 kronor. För annan gåva beräknas skatten på sätt nedan sägs.

För gåva till den, som vid tiden för gåvan är närmast till arv efter givaren,

så ock för gåva till avkomling efter arvinge som nyss sagts, skall kvarlåtenskapsskatten

beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen och med hänsyn

tagen till givarens förmögenhet, gåvans värde däri inräknat, vid tiden för

gåvan. Skatten skall beräknas allenast å det belopp, varmed gåvans värde

överstiger 50 000 kronor, och utgå efter den eller de procentsatser som skolat

tillämpas, därest skatt skolat uttagas för hela förmögenheten och nyssnämnda

belopp utgjort den högst beskattade delen därav. Därest givaren var

gift, skall vad i detta stycke sägs om givarens förmögenhet i stället avse den

del av makarnas förmögenhet, som enligt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen

beräknas vid bodelning eller boskifte tillfalla givaren, dock att givarens

förmögenhet icke må beräknas till lägre belopp än gåvan.

För annan —---efter givaren.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

18 §.

Vid beräknande huruvida gåva, som avses i 17 § andra stycket, uppgår

till skattepliktigt belopp skall sammanläggning ske av den ifrågavarande

gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dessförinnan bortgivna,

förut icke beskattade gåvor av det slag som i nyssnämnda författningsrum

avses; och skall därvid, om under nämnda tid förekommit gåva eller

gåvor som förut beskattats, gåvan eller gåvorna till ett belopp av 50 000

kronor anses såsom en icke beskattad gåva. Skatten för gåvornas sammanlagda

belopp bestämmes såsom om fråga vore om en gåva och beräknas

med hänsyn till givarens på sätt i 17 § andra stycket sägs beräknade förmögenhet

eller hans andel i makarnas förmögenhet vid tiden för den senaste

gåvan.

Vid beräknande -— — — är fråga.

Vid sammanläggning---skall utgå.

20 §.

Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad att premiebetalningen

skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller för

vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel

av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen

lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäkringens

ägare svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning, inträder

under dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för

gåva då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren,

dock endast om för försäkringen erlagts premier till ett sammanlagt belopp

överstigande 50 000 kronor.

I nu ■—• ■— — motsvarande tillämpning.

21 §.

Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var

bosatt här i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har

icke enligt 20 § för försäkringen erlagts kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva,

inträder, om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts

inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till

sammanlagt belopp överstigande 50 000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att

för försäkringen erlägga skatt såsom för kvarlåtenskap.

Efterlämnar den---erlagda premierna.

Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda

premierna, i den mån detsamma överstiger 50 000 kronor, läggas till den i

7 § angivna kvarlåtenskapen samt skatten beräknas enligt den i 9 § intagna

tariffen å sammanlagda värdet av kvarlåtenskapen och nämnda premiebelopp;

skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen

sålunda ökas, icke i något fall må överstiga värdet av vad som tillfallit förmånstagaren.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Skall jämlikt 104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal viss del av

försäkringsbeloppet tillfalla efterlevande make och understiger den återstående

delen av försäkringsbeloppet summan av de erlagda premierna, föreligger

icke skattskyldighet för större del av premiebeloppet än som motsvarar

den återstående delen av försäkringsbeloppet minskad med 50 000 kronor.

Är efterlevande —--boets behållning.

28 §.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom

förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen

vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets

inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskattningsmyndighet

och därvid enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av

Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande;

dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där summan av

de för försäkringen eller, där fråga är om flera försäkringar, för desamma erlagda

premierna ej överstiger 50 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

Äldre bestämmelser skola dock fortfarande gälla beträffande kvarlåtenskap

efter den, som avlidit före den 1 januari 1953, samt beträffande gåva,

därest före nämnda dag gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande

giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. Likaledes

skola äldre bestämmelser gälla beträffande livförsäkring, på grund av

vilken utbetalning till förmånstagaren skett före nämnda dag, eller beträffande

livförsäkring efter den som avlidit före samma dag.

Till utskottets behandling ha hänvisats följande i anledning av propositionen

väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 470 av fru Lindström in. fl. och II: 615

av fru Eriksson i Stockholm in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte

besluta att det av Kungl. Maj :t i proposition nr 213 föreslagna förvärvsavdraget

av högst 1 000 kronor till förvärvsarbetande gift kvinna måtte

tillämpas utan den inskränkande bestämmelsen att vederbörande skall ha

barn att vårda»;

II) de likalydande motionerna I: 474 av herrar Osvald och Nord samt

11:644 av fröken Liljedahl m. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid behandling

av proposition nr 213 måtte besluta, att gift yrkeskvinna med

barn under 16 år måtte ha rätt att avdraga 300 kronor jämte 20 % av inkomsten,

sammanlagt dock högst 1 600 kronor, samt att gift yrkeskvinna

utan barn måtte få avdraga 300 kronor jämte 10 % av inkomsten, sammanlagt

dock högst 800 kronor»;

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

III) de likalydande motionerna I: 481 av herrar Cassel och Björnberg

samt II: 645 av herrar Edström och Fagerholm, vari hemställts, »att riksdagen

för sin del måtte besluta sådan ändring i det i propositionen nr 213

till innevarande års riksdag framlagda förslaget till förordning om ändring

i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt att

vid taxering till sådan skatt avdrag medgives för den skattskyldige påförd

förmögenhetsskatt i huvudsaklig överensstämmelse med nedanstående

författningsförslag:

9 §•

1 mom. Skattskyldigs — — — grunder.

2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt

under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara

inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag

och i förekommande fall med honom för samma beskattningsår påförd

förmögenhetsskatt.

Finnes skattskyldig---- 3 000 kronor.

Vad härefter---beskattningsbar inkomst.

3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses, utgör den taxerade

inkomsten, i förekommande fall efter avdrag för förmögenhetsskatt,

som för beskattningsåret påföres honom, tillika beskattningsbar inkomst.

i mom. Skatteplikt till----100 kronor»;

IV) de likalydande motionerna I: 482 av herr Alfred Nilsson in. fl. och

II: 646 av herr Strandh in. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen

av proposition nr 213 måtte besluta, att ortsgrupp 1 bortfaller samt

de i denna grupp befintliga kommunerna uppflyttas i ortsgrupp 2, samt att

riksdagen i övrigt måtte beakta vad som anförts i motionerna;

V) de likalydande motionerna I: 483 av herrar öhman och Oln Persson

samt II: 648 av herr Hagberg i Luleå in. fl., vari hemställts, »att riksdagen

måtte besluta om följande ändringar i den i Kungl. Maj:ts proposition nr

213 föreslagna författningstexten under punkt 2), fs. 6).

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)

om statlig inkomstskatt.

■1 §•

2 mom. Gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som större

delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, äger därutöver, om hon

under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, åtnjuta avdrag med

ett belopp motsvarande hälften av nämnda inkomst, dock högst med 1 000

kronor.

Har gift man, som —

åtnjuta avdrag med 300 kronor.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga

300 kronor eller, om den gifta kvinnan haft egen inkomst av rörelse eller

av eget arbete, i 000 kronor.

8 §•

1 mom. Skattskyldig---------40 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med den andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp,

nämligen i ortsgrupp I 3 800 kronor, i ortsgrupp II 3 950 kronor, i ortsgrupp

III 4 100 kronor, i ortsgrupp IV 4 250 kronor och i ortsgrupp V

4 400 kronor.

Skattskyldig, som--------stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med

den andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående

stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige

helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad

och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag

med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 850 kronor, i ortsgrupp

II 2 960 kronor, i ortsgrupp III 3 080 kronor, i ortsgrupp IV 3 190

kronor och i ortsgrupp V 3 300 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts

haft barn, för vilket allmänt barnbidrag utgått men vilket icke stått under

hans vårdnad, äger han, därest han helt eller delvis underhållit barnet,

likaledes åtnjuta ortsavdrag efter v§d i detta stycke sägs, dock endast om

den skattskyldige icke levt tillsammans med den, som har vårdnaden om

barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)

äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i

ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp II 2 600 kronor, i ortsgrupp III 2 700

kronor, i ortsgrupp IV 2 800 kronor och i ortsgrupp V 2 900 kronor.

9 §.---o. s. v.»;

VI) de likalydande motionerna 1:484 av herrar Sunne och Söderquist

samt 11:649 av herr Sjölin och fru Sandström, vari hemställts, »att riksdagen

måtte besluta,

Al) att änkling, änka och frånskild skall medgivas ortsavdrag som gift

skattskyldig för det år äktenskapet upplösts ävensom för det därpå följande

beskattningsåret,

2) att i de fall änkling, änka eller frånskild har barn under 16 år att

försörja från och med det tredje året efter äktenskapets upplösning skall

medgivas ortsavdrag med 50 % högre belopp än ensamstående skattskyldig

åtnjuter,

3) att övriga ogifta med barn under 16 år skall medgivas ortsavdrag

med 50 % högre belopp än ensamstående skattskyldig åtnjuter.

Bl) att förvärvsarbetande gift kvinna med barn under 16 år skall vara

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

berättigad till förvärvsavdrag uppgående till 300 kronor jämte 10 % av inkomsten

upp till 3 000 kronor vid denna inkomst motsvarande 20 %, och

därefter denna procentsats 20 %, av inkomstbeloppet upp till 8 000 kronor,

d. v. s. högst 1 600 kronor,

2) att förvärvsarbetande gift kvinna utan barn skall vara berättigad till

förvärvsavdrag uppgående till 300 kronor för inkomster upp till 3 000 kronor

och därefter till 10 % av inkomstbeloppet upp till 8 000 kronor, d. v. s.

högst 800 kronor,

3) att ensamstående med barn under 16 år skall ha rätt till samma förvärvsavdrag

som gift kvinna med barn under 16 år,

4) att ett förvärvsavdrag av 300 kronor skall utgå till alla gifta kvinnor,

som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse.

Cl) att gränsen för skattepliktig förmögenhet för ensamstående skall

fastställas till 50 000 kronor,

2) att gränsen för skattepliktig förmögenhet för makar skall fastställas

till totalt 70 000 kronor.

D) att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext»;

VII) motionen I: 485 av herrar Anderberg och Lodenius, vari hemställts,

att bestämmelserna måtte så kompletteras, att det klart framgår, att avdrag

av i motionen angivet slag endast må medgivas, då inkomsten är betingad

av egen arbetsinsats av icke alltför ringa omfattning;

VIII) motionen II: 616 av herrar Nilsson i Bästekille och Östlund, vari

hemställts, »att riksdagen måtte besluta,

1) att 4 § förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

skall erhålla följande ändrade lydelse. 4

4 §•

i mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster

från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag

ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst

från annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag

för realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller

lotterivinst;

slutlig skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering

under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket

påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit

debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller

annan kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.

Skattskyldig, som----kommunalskattelagen sägs.

2) att 8, 10 och 11 §§ förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig

förmögenhetsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

8 §■

Har skattskyldig hemmavarande barn under sexton år, skall, därest barnets

till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår

till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet

i den mån denna överstiger 50 000 kronor. I den skattskyldiges

skattepliktiga förmögenhet inbegripes i sådant fall jämväl barnets förmögenhet.

10 §.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den

beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 75 000 kronor. Annan fysisk

person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra sådan

skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 50 000

kronor.

Ej heller —--- 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, som avses i

8 § 1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100000 men icke 150 000 kr.: 125 kr. för 100 000 kr. och 10%o av återstoden;

150 000 •> » 200 000 » : 625 » » 150 000 » » 14 7oo »

200 000 » » 300 000 » : 1325 » » 200 000 » » 18°/oo » »

300 000 kr. : 3125 » ». 300 000 » ■> 22 °/oo »

För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt i

10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse

skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.: 250 kr. för 100 000 kr. och 10°/oo av återstoden:

150 000 » » 200 000 » : 750 » » 150 000 » » 14 °/oo » »

200 000 » » 300 000 » : 1450 » » 200 000 » » 18°/oo » »

300 000 kr. : 3 250 » » 300 000 » » 22 °/oo » » .»

IX) motionen II: 647 av fru Gärde Widemar, vari hemställts, »att förvärvsavdraget

för kvinna, som haft hemmavarande barn för vilket rätt till

allmänt barnbidrag förelegat och med inkomst av rörelse eller av eget arbete,

skall utgå med det belopp vartill hennes verkliga kostnader för barnens

vård och omhändertagande uppgått».

Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande

vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet hänvisade

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

motioner -— nedannämnda motion II: 136 av herr Jonsson i Skedsbygd

m. fl. dock endast till den del den icke berör frågan om uttagningsprocentens

storlek — nämligen

1) de likalydande motionerna I: 5 av herrar Gustaf Elof sson och Fridolf

Jansson samt II: 6 av herr Andersson i Björkäng in. fl., vari hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära

utredning och förslag angående avskaffande av kvarlåtenskapsskatten och

eventuellt som kompensation härför en skärpning av arvsskatten på större

förmögenheter»;

2) de likalydande motionerna I: 212 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 284

av herr Hjalmar son m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande

förslag, nämligen

1) Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 46 § 3 inom., 48 § 2 mom., 52 § 1 mom. och

65 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna

till 20 § 2., 46 § 3. och 48 § samma lag skola erhålla följande lydelse.

46 §.

3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under

större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft

inkomst av jordbruksfastighet, rörelse eller eget arbete, må hon, i den

mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag

med 300 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och under större

delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst

av jordbruksfastighet eller rörelse och finnes sådan inkomst till någon

del härröra av arbete, som i förvärvskällan utförts av den skattskyldiges

hustru, må mannen, i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår,

i hemortskommunen åtnjuta avdrag med ett belopp, motsvarande värdet av

hustruns arbete, dock högst med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga

300 kronor.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk — — •— nedan sägs.

Skattskyldig, som--- 2 000 kronor.

Skattskyldig, som under hela eller någon del av beskattningsåret varit

änkling eller änka och som vid andra makens död levt tillsammans med

denne, äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet

inträffat, och för det därpå följande beskattningsåret åtnjuta ortsavdrag

med belopp som i föregående stycke sägs.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets betänkande nr SO.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig

anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller

frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag

förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag med belopp som i

andra stycket sägs.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta

kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp

1 1 180 kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor, i

ortsgrupp IV 1 340 kronor och i ortsgrupp V 1 400 kronor.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives,

helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens skattepliktiga inkomst,

må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun.

Ortsavdrag beräknas för en var av makarna till hälften av det belopp,

som i 48 § 2 mom. andra stycket sägs, dock att, om ortsavdrag helt

eller delvis ej kan utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen

må avräknas å den andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 50 §

2 mom. andra eller tredje stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig

under iakttagande av att avdraget för makarna tillsammans icke må överstiga

det i 50 § 2 mom. andra stycket angivna beloppet.

Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas

ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.

65 §.

Frågan, huruvida — — — före taxeringsåret.

I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret,

skola de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna äga tillämpning först

vid taxering för det därpå följande beskattningsåret.

Angående rätt i vissa fall för änkling eller änka att åtnjuta ortsavdrag

såsom gift skattskyldig stadgas i 48 § 2 mom. tredje stycket.

Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har

betydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift

skattskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret,

vara bestämmande för taxeringen.

Anvisningar

till 20 §.

2. Från föreskriften om att skattskyldig ej må avdraga värdet av arbete,

som i hans förvärvsverksamhet utförts av andra maken, föreligger, såsom

framgår av 46 § 3 inom., i vissa fall undantag i fråga om arbete, som utförts

av gift kvinna.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Hemmavarande barn---51 §.

Frågan om---— 65 §.

till 46 §.

3. Om en person varit gift eller om gift person levt tillsammans med sin

make, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.

till 48 §.

Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt,

skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i

riket stadigvarande vistats. Frågan om en person varit gift eller om en gift

person levt tillsammans med sill make liksom ock frågan huruvida skattskyldig

haft barn eller icke bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.

Rätt till allmänt barnbidrag anses föreligga från och med den dag barnet

fötts eller rätten eljest inträtt till och med den dag barnet fyllt 16 år eller

rätten eljest upphört. Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat

barn. Avgörande för frågan, huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna,

är det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om

eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

2) Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1917

(nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 §, 8 § 1 inom., 9 §, 10 § 1 inom. och 11 §

1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla

följande ändrade lydelse. 4

4 §•

1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster

från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 g, avdrag

ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från

annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag

för realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;
slutlig

skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering

under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets betänkande nr SO.

påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit

debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller

annan kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.

Skattskyldig, som---kommunalskattelagen sägs.

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under

större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft

inkomst av jordbruksfastighet, rörelse eller eget arbete, må hon, i den

män sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor.

Har gift kvinna som i första stycket sägs haft hemmavarande barn, vilket

icke fyllt 14 år, och har inkomst som i samma stycke sägs sammanlagt

^PPS^t till minst 1 200 kronor, ma hon i stället åtnjuta avdrag med en

fjärdedel av inkomsten, dock högst med 1 000 kronor.

Hai gift man, som levt tillsammans med sin hustru och under större

delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst

av jordbruksfastighet eller rörelse och finnes sådan inkomst till någon del

härröra av arbete, som i förvärvskällan utförts av den skattskyldiges hustru,

må mannen atnjuta avdrag med belopp, motsvarande värdet av hustruns

arbete, dock högst med 300 kronor.

Avdrag enligt detta inom. ma icke för makarna tillsammans överstiga

belopp som i första eller andra stycket sägs.

8 §•

1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt

ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som

angivas i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp

III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000

kronor.

Skattskyldig, som under hela eller någon del av beskattningsåret varit

änkling eller änka och som vid andra makens död levt tillsammans med

denne, äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet

inträffat, och för det därpå följande beskattningsåret åtnjuta ortsavdrag

med belopp som i föregående stycke sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos

sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka

eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt

barnbidrag förelegat, att åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp som i

andra stycket sägs.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta

statligt ortsavdrag med1 följande belopp, nämligen i ortsgrupp I

1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i

ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

9 §•

1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande

av vad nedan i 11 § stadgas, fastställas enligt de i 2 och 3 mom. angivna

grunder.

2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket hosatt

under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara

inkomsten av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs---beskattningsbar inkomst.

3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses utgör den taxerade

inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.

4 mom. Skatteplikt till statlig inkomstskatt inträder

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del

av beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår

till minst 20 kronor;

för annan skattskvldig: då den beräknade beskattningsbara inkomsten

uppgår till minst 100 kronor.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon

och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av

nedan angivna grundbelopp.

För skattskvldig fysisk person, som avses i 8 § 1 mom. andra, tredje

eller fjärde stycket och som varit här i riket bosatt under hela eller

någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 12%

av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

8000

men

icke

10 000 kr.

960

kr.

för

8 000 kr. och 16 %

av återstoden

10 000

»

»

12 000 »

1280

»

)»

10 000

»)

»

20 %

»

»

12 000

n

»

16 000 »

1680

»>

»

12 000

»

25%

»

»

16 000

»

))

20 000 »

2 680

»

»

16 000

»

»

30%

»

20 000

»

»

30 000 »>

3 880

»

»

20 000

»

»

35%

b

»

30 000

»

»

40 000 »

7 380

»

»

30 000

)»

n

40%

n

»

40 000

»

»

60 000 »

11380

»

»

40 000

»

»

45%

»

»

60 000

»

»

100 000 »

20 380

»

»)

60 000

»

»

50%

»>

„

100 000

»

»

150 000 »

40 380

»

))

100 000

»

»

55 %

»

»

150 000

»

»

200 000 »

67 880

»

»

150 000

»

»

60%

»

»

200 000

kr.

97 880

»

»

200 000

»

»

65%

»

»

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke

sägs utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 12 %

av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

4 000

men

icke

6000

kr.

480 kr.

för

4 000

kr.

och

16 %

av

återstoden

0 000

»

8 000

»

800

»

»

6 000

»

»

20%

»

» ;

8 000

»

»

10 000

»

1200

»

a

8000

»

»

24%

»

n i

10 000

»

>

12 000

»

1680

»

»

10 000

»

»

27 %

»

» ;

12 000

n

»

16 000

>

2 220

»

>

12 000

>

»

30%

»

» ;

16 000

»

»

20000

»

3 420

»

»

16 000

»

»

34%

»

» ;

20 000

»

»

30 000

»

4 780

»)

»

20 000

»

»

38%

»

»> ;

30 000

»>

»

40 000

»

8 580

»

»

30 000

»

»

42%

»

» ;

40 000

»

»

60 000

»

12 780

»

)»

40 000

»

*>

46%

»

» ;

60 000

>»

))

100 000

»

21980

»

»

60 000

»

»

50 %

»

>, ;

100 000

»

)>

150 000

»

41980

))

))

100 000

»

»

55%

»

» ;

150 000

B

»

200 000

»

69 480

.»

»

150 000

»

»

60%

»

» ;

200 000

kr.

99 480

»

»

200 000

«

»

65%

»

»

Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 % av grundbeloppet,

må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara inkomsten

belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar 65 % av

denna inkomstdel.

Med familjestiftelse —--ekonomiska intressen.

11 §■

7 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt

eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen avräknas

å den andra makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av

makarna till hälften av det belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs,

dock att, om ortsavdrag helt eller delvis ej kan utnyttjas å den ena makens

taxerade inkomst, bristen må avräknas å den andra makens taxerade inkomst.

Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket sägs, beräknas för vardera

maken för sig under iakttagande av att avdraget för makarna tillsammans

icke må överstiga det i nämnda stycke angivna beloppet. Skatten beräknas

efter det sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster

och fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara

inkomster.

Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas

ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i

fråga om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

31

3) Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947

(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 1, 8 och 10 §§ och 11 § 1 mom. förordningen

den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla följande ändrade

lydelse.

1 §•

Till staten---givna bestämmelser.

Angående taxeringsmyndigheter —--i taxeringsförordningen.

Vid taxeringen till förmögenhetsskatt skola bestämmelserna i 3 §, 4 §

tredje stycket, 64 § 2 mom. och 65 § kommunalskattelagen äga motsvarande

tillämpning. I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna

förordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade

bestämmelser äga tillämpning vid taxeringen till förmögenhetsskatt, skola

likaledes anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända

till efterrättelse.

8 §•

Har skattskyldig hemmavarande barn under sexton år, skall, därest barnets

till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår

till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet.

I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i sådant

fall jämväl barnets förmögenhet.

10 §.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den

beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 60 000 kronor. Annan

fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra

sådan skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger

40 000 kronor.

Ej heller----- 5 000 kronor. 11

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, som avses i 8 §

1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

lem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

60 000 kronor, dock lägst eu krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

100000 men Icke 150 000 kr.: 200 kr. för 100 000 kr. och 10°/oo av'' återstoden:

150 000 » » 200 000 » : 700 » » 150 000 » » 14°/oo » » ;

200 000 » » 300 000 »: 1400 » » 200 000 >» » 18 %o » » ;

300 000 kr. : 3 200 » » 300 000 » » 22 °/oo »

För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt

i 10 g 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse

skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

40 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.: 300 kr. för 100 000 kr. och 10°/oo av återstoden;

150 000 » » 200 000 » : 800 » » 150 000 » » 14 %o » .. ;

200 000 » » 300 000 » : 1400 » » 200 000 » » 18%o » »

300 000 kr. : 3 300 » » 300 000 » » 22°/oo » »

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år. 4 *

4) Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947

(nr 584) med provisoriska bestämmelser om begränsning av skatt

i vissa fall.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 inom. förordningen den 26 juli 1947 med

provisoriska bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla

följande ändrade lydelse.

2 §.

1 mom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt

denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige på grund

av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt

samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel

sammanlagt överstiga 80 % av den för honom samma år enligt förordningen

om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp,

varmed avdrag för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må

hava vid taxeringen medgivits. Avkortningen och restitutionen må dock

tillhopa icke överstiga sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten

och förmögenhetsskatten, därvid likväl den statliga förmögenhetsskatten

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Bevillningsutskottets betänkande nr SO.

icke må nedbringas till lägre belopp än som motsvarar skatten å 50 %

av den skattepliktiga förmögenheten.

Vid fastställande — — — beräknat belopp.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser

alltjämt skola äga tillämpning i fråga om skatt, som påförts

på grund av taxering åren 1949—1953 eller på grund av eftertaxering för

nämnda år.

5) Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928

(nr 379).

Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september

1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

26 §.

1 mom. Nedannämnda---(självdeklaration), nämligen:

1) aktiebolag och ekonomisk förening;

2) annan juridisk---100 kronor;

3) fysisk person---kronor; samt

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som i 3 §

1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt angives, vid beskattningsårets

utgång haft ett värde överstigande 40 000 kronor eller, såvitt

angår sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning,

5 000 kronor.

Vid bedömandet----statlig förmögenhetsskatt.

I fråga----taxeras därför.

Vid tillämpning---riket bosatta.

Avlider skattskyldig---den avlidne.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954. 6

6) Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)

om kvarlåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas, att förordningen den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt

skall upphöra att gälla med utgången av juni månad 1952.

3—sas r»2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sand. Nr 50.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

3) de likalydande motionerna 1:213 av herr Nils Theodor Larsson och

II: 135 av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl., vari hemställts, »att förvärvsavdrag

för gift kvinna skall bestämmas att vid den statliga liksom den

kommunala beskattningen utgå med 300 kronor och att detta avdrag även

må medgivas kvinna som deltagit i makarnas gemensamma förvärvsarbete,

samt att utskottet måtte utforma de grunder, som skola ligga till grund för

avdragets utgående, att ortsgrupp I bortfaller och uppgår i ortsgrupp II,

att den statliga förmögenhetsbeskattningen bestämmes utgå i enlighet med

i motionen angiven skala, att kvarlåtenskapsskatten utgår ur skattesystemet

samt att dessa beslut skola tillämpas vid skattens uttagande år 1953»;

4) de likalydande motionerna I: 215 av herr Gustaf Karlsson in. fl. samt

II: 286 av herrar Larsson i Luttra och Nilsson i Landskrona, vari hemställts,

»att riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj:t måtte hemställa om förslag till

1953 års riksdag, att gällande bestämmelser i 10 § 2 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt förändras på sådant sätt, att till de skattesubjekt,

för vilka dylik skatt utgör femton procent av den beskattningsbara inkomsten,

hänföras jämväl sådana enligt 1911 års lag om ekonomiska föreningar

registrerade sammanslutningar, vilka i enlighet med sina stadgar

icke bedriva verksamhet i syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen

och enligt stadgarna dels icke må utdela vinst till medlemmarna,

dels vid upplösning av föreningen, sedan eventuellt andelskapital återbetalats,

skola anslå behållningen till allmännyttigt ändamål»;

5) de likalydande motionerna 1:288 av herr Olilon m. fl. och 11:385

av herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga de av 1949

års skatteutredning i sitt betänkande angående den statliga direkta beskattningen

framlagda i motionerna refererade förslag med de av motionärerna

angivna avvikelserna, samt att riksdagen måtte hemställa hos Kungl. Maj :t

om en utredning på vad sätt enklast en omräkning av skatteskalorna kan

äga rum, när viss höjning av prisnivån inträffat, för att genom en sådan

omräkning förebygga en icke avsedd höjning av skattetrycket;

6) de likalydande motionerna 1: 289 av herr öhman in. fl. och II: 384

av herr Hagberg i Luleå m. fl., vari hemställts, »att ortsavdragen vid den

statliga beskattningen fastställas till följande fasta belopp:

Ortsgrupp I II III IV V

Akta makar kr......... 3 800 3 950 4 100 4 250 4 400

Ensamstående kr......... 2 500 2 600 2 700 2 800 2 900

samt att dessa bestämmelser träda i kraft från och med den 1 juli 1952»;

7) de likalydande motionerna I: 293 av herr Petrén och II: 380 av herr

Kollberg, vari hemställts, »att riksdagen måtte för de ekonomiska föreningarna

med undantag av jordbrukets kreditkassor fastställa samma skattesats

som gäller för aktiebolagen eller 40 %»\ ävensom

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

8) motionen II: 136 av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl., vari hemställts,

att riksdagen måtte besluta att antaga det förslag till statlig inkomstskatt,

som finnes angivet i 1949 års skatteutrednings betänkande, eller, om detta

mot all förmodan icke skulle kunna nu genomföras, genom reducering av uttagningsprocenten

eller andra liknande åtgärder återställa skattetrycket till

den höjd detsamma erhöll vid genomförandet av 1948 års statsskattereform.

Sistnämnda motion II: 136 i vad densamma avser frågan om uttagningsprocentens

storlek för den statliga inkomstskatten kommer utskottet att

behandla i sitt betänkande angående beräkning av bevillningarna för budgetåret

1952/53, m. in.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, såvitt desamma behandlas i detta betänkande, får utskottet, i

den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna

1:5, 1:136, 1:215, 1:474, i’: 482, 1:485, 11:135, 11:284, 11:380, 11:384,

11:385, 11:615, 11:616, 11:645, 11:647, 11:648 och 11:649.

Propositionen.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Vid 1949 års riksdag väcktes ett antal motioner angående det gällande

skattesystemets verkningar i olika avseenden. Motionerna hänvisades till

bevillningsutskottet, som i sitt utlåtande nr 18 föreslog riksdagen att i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av skatterna till staten och

dessas verkningar. Riksdagens båda kamrar beslöto i enlighet med utskottets

hemställan.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 22 april och den 10 juni

1949 tillkallade därefter dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet

Wigforss, särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa en översyn

av statsskatterna och deras verkningar. De sakkunniga, som antagit benämningen

1949 års skatteutredning, ha varit ledamoten av riksdagens andra

kammare G. A. Olsson i Gävle, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens

första kammare F. L. Franzon, ledamöterna av riksdagens andra kammare

E. R. Hagberg i Malmö, S. H. Henriksson, C. A. D. Jonsson i Skedsbygd och

E. H. Kärrlander, ledamoten av riksdagens första kammare B. E. F. Petrén,

sekreteraren i landsorganisationens utredningsavdelning L. G. Rehn, ledamoten

av riksdagens andra kammare O. E. Sandberg, bankdirektören G. Söderlund

samt ledamoten av riksdagens andra kammare E. O. Åkerström.1

I de för utredningen meddelade direktiven anfördes bland annat att det

för alla gemensamma syftet med utredningen tydligen vore att skapa större

klarhet om statsbeskattningens verkningar i olika avseenden. Detta gällde

såväl skatternas avvägning med hänsyn till vad som kallas skattebetalarnas

bärkraft som det samlade skattetryckets och enskilda skatteformers inverkan

på näringslivet, på sparande, arbetsvilja och företagsamhet, önskemålet att

1 Uppgifterna avse skatteutredningens sammansättning vid tiden för uppdragets slutförande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Bevilliiinf/KiiM.-oiMx biiilnlmiuh: vr ■'')<>.

36

komma fram till eu lättnad i skattebelastningen vore lika självklart som nödvändigheten

att väga detta önskemål mot vikten av de behov, som föranledde

att skatterna uttoges.

I direktiven anknöts i detta avseende till vad bevillningsutskottet anfört

i sitt nyssnämnda utlåtande. Vidare anfördes i direktiven bl. a.

En fråga som icke beröres i utskottsutlåtande och riksdagsskrivelse, men

som utredningen måste ägna uppmärksamhet är det samband som råder

mellan nu åsyftade översyn av den statliga beskattningen och den redan

igångsatta undersökningen om höjning av ortsavdragen vid den kommunala

beskattningen. En lättnad i kommunalskatten för huvudmassan av

mindre inkomsttagare har ansetts mera trängande än övriga skattefrågor.

I direktiven för denna undersökning har förutsatts att behov kunde yppas

av statliga bidrag till kommunerna för att i vissa fall underlätta en höjning

av avdragen, varjämte en ökning av statsutgifterna för barnbidrag tagits i

sikte såsom ersättning för barnavdragens slopande också vid den kommunala

beskattningen. Vid avvägningen av den statliga beskattningen är det

sålunda nödvändigt att hänsyn tages till de förslag som kunna framläggas

rörande kommunalskatten. Det torde emellertid visa sig att ytterligare anledning

till kontakt mellan de båda utredningarna kommer att föreligga.

1 direktiven för den kommunala skatteutredningen uttalas att arbetet om

möjligt bör slutföras så snabbt att förslag i ärendet kan föreläggas för 1950

års riksdag. Då en önskvärd höjning av de kommunala ortsavdragen icke

gärna kan bli möjlig utan att den kommunala utdebiteringen höjes, skulle

detta medföra höjning av kommunalskatten för inkomsttagare över en viss

inkomstnivå. Detta lär kunna undvikas endast genom statliga åtgärder. Eu

utväg vore direkta bidrag av statsmedel. En annan utväg för att undvika

höjning av den samlade skattebördan är att samtidigt med en höjning av

de kommunala ortsavdragen genomföra en revision av den statliga inkomstskatteskalan

som toge hänsyn till den höjda kommunalskatten. Detta förutsätter

emellertid antingen att arbetet med översyn av det statliga skattesystemet

skulle vara slutfört redan i början av nästa år eller också att

frågan om provisoriska jämkningar i skalorna för den statliga inkomstskatten

tages upp till särskild behandling för att eventuellt kunna föreläggas

1950 års riksdag. Det torde få bil den nya utredningens sak att i

samarbete med kommittén för kommunalskatten överväga de nu nämnda

frågorna.

De sakkunnigas uppdrag utvidgades sedermera till att gälla även frågan

om principerna för beskattning av äkta makar. I detta avseende anförde

departementschefen till statsrådsprotokollet den 17 mars 1950 följande.

Med hänsyn till de krav på ändrade bestämmelser rörande beskattningen

av äkta makar, som framkommit såväl inom riksdagen som i andra sammanhang,

utverkade dåvarande chefen för finansdepartementet den 14 juni

1946 Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga med

uppdrag att verkställa utredning av dithörande frågor. De med stöd av bemyndigandet

tillkallade sakkunniga (sambeskattningssakkunniga) ha den

2 september 1949 avgivit betänkande i ämnet. De sakkunnigas majoritet har

därvid förordat bibehållandet av sambeskattningen av äkta makar efter i

huvudsak samma grunder som de vilka för närvårande gälla. I flera punkter

föreslås emellertid ändringar av de nuvarande bestämmelserna.

Vid betänkandet ha fogats särskilda yttranden av två av de sakkunniga.

I det ena av dessa yttranden förordas ett system med särbeskattning av äkta

makar, därvid tillika framhålles att en dylik reform givetvis förutsätter ytter
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

BevilbiiiifisalakotteU betänkande nr -5u.

ligare överväganden samt en överarbetning av gällande ortsavdragsregler. I

det andra yttrandet förordas ett bibehållande i princip av sambeskattningen,

därvid denna dock föreslås ordnad på annat sätt än vad för närvarande gäller.

Sålunda föreslås, att skatten skall uträknas på grundval av ett belopp,

motsvarande hälften av makarnas sammanlagda inkomster, varefter skattebeloppet

fördubblas och fördelas mellan makarna i förhållande till deras

taxerade inkomster.

Över sambeskattningssakkunnigas betänkande ha remissyttranden avgivits

av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. I de flesta yttranden;'',

har betänkandet kritiserats i olika hänseenden och i många yttranden

har framställts yrkande om alt frågan måtte göras till föremål för ytterligare

utredning. I flera yttranden har bland annat framhållits, att utformningen

av beskattningen av äkta makar måste påverka skattefördelningen

mellan olika inkomstgrupper och att frågan därför måste ses i ett större

sammanhang.

Med hänsyn till den sålunda framkomna kritiken bör sambeskattningssakkunnigas

betänkande enligt min mening icke nu läggas till grund för

proposition i ämnet. Då spörsmålet om beskattningen av äkta makar emellertid

alltjämt är en av de mest aktuella skattefrågorna, bör en förnyad utredning

i ämnet utan dröjsmål igångsättas.

Av den redan verkställda utredningen framgår, huru begränsat valet

av tänkbara lösningar är, så länge problemet om äkta makars beskattning

behandlas isolerat från frågan om utformningen av ortsavdragen för äkta

makar respektive för ensamstående. Vid den förnyade utredningen bör därför

sistnämnda fråga samtidigt göras till föremål för omprövning. Vid sådant

förhållande kommer emellertid utredningen att delvis omfatta samma

frågor, som redan äro föremål för utredning genom de enligt Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 22 april 1949 tillkallade sakkunniga med uppdrag att

verkställa en översyn av skatterna till staten och deras verkningar (1949 års

skatteutredning). Det är därför enligt min mening mest praktiskt, att den

fortsatta utredningen av frågan om äkta makars beskattning uppdrages

åt sistnämnda sakkunniga.

Vid den förnyade utredning i ämnet, som i enlighet härmed bör komma

till stånd, bör med utgångspunkt från den samlade skattesumma, som finnes

böra uttagas av de skattskyldiga, prövas olika möjligheter att lösa frågan

om äkta makars beskattning. Sålunda bör en närmare undersökning

komma till stånd bland annat angående möjligheterna att lösa frågan enligt

särbeskattningslinjen. Man synes därvid böra utgå från att samtliga

skattskyldiga skola tillerkännas ett lika stort ortsavdrag och att make skall

äga rätt att utnyttja avdrag, som andre maken på grund av bristande inkomst

icke kan utnyttja. Den skärpta beskattning av ensamstående, vilken

följer av att ortsavdraget för dessa skattskyldiga minskar allt eftersom inkomsten

ökar, kan vid ett så anordnat särbeskattningssystem icke bibehållas.

Vid utredningen bör vidare prövas en modifierad sambeskattningslinje,

innebärande att makarnas sammanlagda inkomst vid skattläggningen i

lämplig proportion uppdelas mellan makarna och skatt beräknas särskilt

ä vardera delen av inkomsten. Emellertid synes en dylik överflyttning av

inkomst från den ena maken till den andre icke böra tillåtas i obegränsad

omfattning utan allenast intill visst angivet belopp.

Skalteutredningen bör givetvis vara oförhindrad att söka en lösning av

sambeskallningsproblemet även efter andra linjer än de här angivna. ''''Vilket

system som än förordas måste emellertid beaktas angelägenheten av

att systemet låter sig väl förena med källskattens avdragsregler.

För alt tagas i övervägande vid fullgörande av uppdraget ha till de

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bevilhnmjsntskottets betänkande nr 50.

sakkunniga överlämnats bland annat 1946 års riksdags skrivelse nr 436 i

anledning av väckta motioner om sambandet mellan socialpolitik och beskattning

samt 1950 års riksdags skrivelse nr 360 angående enskilda inkomsttagares

ekonomiska förhållanden m. m.

De sakkunniga ha den 30 november 1951 avgivit betänkande angående

den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51).

Vid betänkandet fogade, av de sakkunniga utarbetade författningsförslag

ha såsom Bihang 1 fogats vid statsrådsprotokollet i ärendet.

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret

(särskilt yttrande av statskommissarien Kull), kammarrätten, statistiska

centralbyrån, riksräkenskapsverket (särskilt yttrande av byråchefen Faxelius),

riksskattenämnden (särskilt yttrande av herrar Sivert och Lysell),

kommerskollegium, socialstyrelsen (särskilt yttrande av byråcheferna von

Hofsten och Twengström samt t. f. byråchefen Jansson), överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, Sveriges häradsskrivarförening, föreningen Sveriges kronokamrerare,

taxeringsnämndsordförandenas xäksförbund, landsorganisationen i

Sverige, tjänstemännens centralorganisation, riksförbundet landsbygdens

folk, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, svenska bankföreningen,

svenska sparbanksföreningen, Stockholms handelskammare,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, kooperativa förbundet,

yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund och Fredrika-Bremer-förbundet.

Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare

ha yttrat sig gemensamt och därvid åberopat ett av näringslivets

skattedelegation avgivet utlåtande.

Vid kommerskollegii utlåtande ha fogats ett av handelskamrarna i

Malmö och Jönköping avgivet gemensamt yttrande samt ett yttrande av

handelskammaren i Göteborg.

Såsom av de ursprungliga direktiven för skatteutredningen framgått har

ett nära samband förelegat mellan utredningens arbete och den vid 1950

års riksdag genomförda kommunala ortsavdragsreformen. Skatteutredningen

har i sitt betänkande understrukit detta samband och ansett att den

kommunala ortsavdragsreformen borde ses såsom ett första led i en sänkning

av de direkta skatterna.

På grund härav har framställningen i statsrådsprotokollet även berört

frågan om en justering av de nya kommunala ortsavdragen i anledning

av den penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan dessa avdrag fastställdes

på våren 1950. Härom har inom finansdepartementet upprättats en den

5 januari 1952 dagtecknad promemoria, vari ifrågasatts en höjning av de

kommunala ortsavdragen med 20 %.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Över denna promemoria ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Västerbottens

län, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,

svenska landskommunernas förbund samt svenska stadsförbundet.

Vid överståthållarämbetets utlåtande har fogats ett av stadskollegiet i

Stockholm avgivet yttrande.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen tilllåter

sig utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.

Redogörelse härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna

sidor i propositionen, nämligen

Allmänna synpunkter på frågan om sänkning av de direkta statliga skatterna,

s. 28—49.

Översikt av skatteutredningens ändringsförslag, s. 49—54.

Fysiska personers inkomstbeskattning, s. 54—113.

Fysiska personers förmögenhetsbeskattning, s. 113—131.

Juridiska personers inkomstbeskattning, s. 131—137.

Motionerna in. m.

Av innehållet i de väckta motionerna samt i till utskottet inkomna skrifter

i ämnet må här återgivas följande.

Allmänna synpunkter på frägan om sänkning av de direkta statliga skatterna.

I de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 har anförts, att

delade meningar ej längre syntes råda om nödvändigheten av en alla skattebetalare

omfattande sänkning av den direkta skatten. Vunna erfarenheter

torde visa att sådana skattenormer, som aktivt medverkade till att öka

den samfällda samhälleliga reala inkomsten, vore ur alla medborgares synpunkt

fördelaktigare än sådana, som allt för häftigt ingrepo i den naturliga

inkomstfördelningen och därigenom hade skadliga biverkningar på

arbetsvilja, företagarlust, sparande och allmän skattemoral. Under senare

år hade statsmakterna medvetet ålagt medborgarna större skatter än statens

utgifter gjort nödvändigt i syfte att på så sätt bidraga till skyddet av

ett vacklande penningvärde. De erfarenheter, som hittills vunnits rörande

överbalanseringsteknikens effekt som skydd för penningvärdet, kunde

knappast sägas uppmuntra till fortsättning. Trots utomordentligt starkt

stigande budgetöverskott hade penningvärdet sjunkit. Detta kunde måhända

förklaras bero på att överbalansering icke, som från början syntes

ha avsetts, insatts i ett större sammanhang. Några positiva bevis av konkret

art för att denna teknik över huvud taget vore förenad med några avgörande

fördelar hade emellertid icke förebragts. Under dessa omständigheter

förefölle en omprövning av hela metoden motiverad. Vid avvägningen

mellan behovet av skattelindringar å ena sidan och överbalansering å den

andra förefölle de starkaste skälen tala för sänkningar i den direkta be
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

skattningen. Därigenom skulle arbetsviljan, sparviljan och sparförmågan

kunna effektivt ökas. På kortare sikt måste möjligheterna att sänka den

direkta beskattningen anknytas till att överbalanseringsmetoden modifierades

eller övergåves. Att även indirekta skatter vore en belastning för

skattebetalarna vore ett självklart faktum, som icke behövde närmare belysas.

Framhållas borde endast, att indirekta skatter borde givas allmännast

möjliga form för att snedvridande skadeverkningar skulle kunna undvikas.

En samtidig sänkning i skattebelastningen och upplysningskampanj

om skatternas rätta användning och betydelse borde ha utsikter att förbättra

deklarationsmoralen, vilket omedelbart skulle resultera i stigande

statsinkomster, och att dämpa det skattetänkande, som till skada för ett

effektivt produktionsliv i allt för hög grad dominerade den allmänna

opinionen. Som en första målsättning för en skattesänkningsaktion borde

sättas att återställa det faktiska skattetrycket till det som avsetts, då gällande

skattelagstiftning beslutits. Det borde emellertid markeras, att denna

målsättning vore ett första steg på vägen mot verkliga sänkningar i den

av de ansvariga instanserna verkligen beslutade beskattningen. Nästa uppgift

måste vara att fortsätta på den inslagna vägen. De förslag som framlagts

av 1949 års skatteutredning utginge från de samhällsekonomiska förhållandena

sådana de förelegat 1948. Sedan dess hade penningvärdeförsämringen

fortsatt. Att mera exakt angiva något mått på denna vore icke möjligt,

men om man angåve 20 % som en ungefärlig mätare, hade man under

alla förhållanden icke överskattat takten i penningvärdeförsämringen. Ett

genomförande av en skattesänkning, som motsvarade det mål skatteutredningen

uppställt, skulle därför i själva verket förutsätta en viss omarbetning

av skatteskalorna. Då det emellertid rörde sig om en skattesänkning

etappvis borde utredningens förslag dock kunna godtagas — som ett första

steg. I

I de likalydande motionerna 1:288 och 11:385 har framhållits, att

redan efter det första året, varunder 1947 års skattereform tillämpats, hade,

som motionärerna på förhand förmodat, framträtt behov av revidering av

denna. Kravet hade senare fått ökad styrka genom den fortgående inflationen,

som höjt skattetrycket på ett sätt, som ingen torde ha avsett Aid

reformens antagande. De undersökningar 1949 års sakkunniga verkställt

stödde uppfattningen att skattesystemet hade olyckliga verkningar på sparandet,

lusten till nya arbetsinsatser och företagsamhet samt på deklarationsmoralen.

Ett spörsmål, som trängde sig fram, när man bedömde skattetryckets

utveckling under olika perioder, vore inflationens inverkan därpå. Skatteutredningen

hade i sina undersökningar klart påvisat, hur penningvärdeförsämringen

verkade skattehöjande på ett sätt som ingen torde ha avsett.

Ehuru detta vore ett uppenbart faktum, funnes ändå alltid den risken,

att statsmakterna skulle låta skattetrycket stiga under inflationstider. För

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

att försvåra en sådan utveckling borde riksdagen uttala, att varje gång prisnivån

stege med en viss intervall, t. ex. 10 %, skulle utredning äga rum

om en justering av skatteskalorna. En sänkning av uttagningsprocenten

torde nämligen i sådana lägen inte lösa problemet.

I motionen II: 136 har anförts bl. a., att genom penningvärdeförsämringen

skattetrycket ökat avsevärt sedan den nu gällande skatteskalan infördes.

Enligt den av 1949 års skatteutredning redovisade tabellen hade

skattetrycket ökat med för olika inkomstgrupper ökad styrka. Särskilt

vore detta fallet i de lägre inkomstskikten, där skatten ökat i vissa fall

upp till 40 %. Medeltalet av ökningen i skattetrycket genom penningvärdeförsämringen

torde i de lägre inkomstgrupperna enligt utredningen ligga

omkring eller något över 20 %. Det höga skattetrycket hade medfört många

icke önskvärda konsekvenser för det svenska folkhushållet. Det vore därför

ytterst värdefullt att staten icke genom alltför högt skatteuttag berövade

deil enskilde möjligheterna att spara för framtiden, där inkomstförhållandena

så medgåve. Ytterligare skäl för att nu vidtaga en skattesänkning

kunde anföras, men motionärerna tilläte sig att hänvisa till skatteutredningens

betänkande.

Ortsavdrag och skatteskalor.

I de likalydande motionerna 1:213 och II: 135 har erinrats om att

de sakkunniga förordat bibehållande av de ortsgrupperade avdragen med

en spännvidd av 16 %. Skäl funnes enligt motionärernas förmenande till

ett omedelbart avskaffande av all ortsgruppering vid beskattning. Då

emellertid måhända ett dylikt avskaffande för närvarande i dess helhet

icke kunde ske, syntes i vart fall eu minskning av spännvidden i ortsavdragens

storlek böra vidtagas. Ett minskande av denna spännvidd skulle

med största sannolikhet innebära eu icke obetydlig spärr och hämsko mot

flykten från landsbygden. Vid bedömande av ortsavdragens storlek måste

nämligen hänsyn tagas till de allt större krav, som i ett kultursamhälle

ställdes på den allmänna livsföringen, icke minst då det gällde skolvård,

sjukhusvård och dylikt. Otvivelaktigt vore landsbygdens befolkning i många

hänseenden häruti mycket missgynnad. En kompensation för dess del av

de uteblivna förmåner, som tätortsbebyggelsen gåve sina invånare, måste

i en eller annan form erhållas. En sådan kompensation torde åtminstone

i viss utsträckning kunna erhållas genom ett slopande av ortsavdragen eller

i vart fall eu minskning av spännvidden i desamma. Då emellertid ett

slopande av ortsgrupperingen vid beskattningen i dess helhet för närvarande

måhända icke kunde ske, ville motionärerna förorda att i vart fall

ortsgrupp I avskaffades och sammansloges med nuvarande ortsgrupp II

och att intervallen emellan de olika ortsgrupperna undan för undan upphävdes.

I de likalydande motionerna 1:289 och 11:384 bar anförts, att de

lägre inkomsttagarna hade omedelbara behov av skattesänkning. För att

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

åstadkomma detta utan långt dröjsmål ansåge motionärerna att det första

steget borde vara att höja ortsavdragen vid den statliga beskattningen i

minst samma proportion som penningvärdet försämrats sedan 1947 års

skattereform trädde i kraft. Det vore önskvärt att ortsavdragen fastställdes

på grundval av en verklig undersökning av vad som kunde anses A7ara ett

skäligt existensminimum med hänsyn till nuvarande levnadskostnader. Beskattning

av den inkomst som vore oundgängligen nödvändig för existensen

ansåge motionärerna vara orimligt. Skatteutredningen hade föreslagit

höjning av ortsavdragen And den statliga beskattningen för äkta makar.

Enligt detta förslag komme man ändå inte ner till den nivå skattetrycket

hade vid införandet av 1947 års skattereform. Enligt motionärernas mening

borde hela skattepolitiken omläggas, så att mindre och medelstora inkomsttagare

finge väsentliga lättnader, vilket kunde kompenseras genom hårdare

beskattning av de verkligt stora inkomsttagarna och monopolföretagen. Då

eu sådan omläggning av7 skattepolitiken knappast kunde komma till stånd

detta år ville motionärerna tills vidare begränsa sig till förslag om höjning

aA7 ortsaA7dragen till 3 800—4 400 kronor för äkta makar och till 2 500—

2 900 kronor för ensamstående.

Till utskottet ha inkommit skrifter från SA7enska skogs- och flottningsarbetareföx7bundets

aA''delningar 540 och 547, i A7ilka skrifter hemställts,

att riksdagen måtte besluta om en höjning av ortsavdragen i enlighet

med vad som anförts i sist omförmälda motioner. I

I de likalydande motionerna 1:482 och 11:646 har framhållits att

såväl riksskattenämnden som Tjänstemännens centralorganisation betonat

önskvärdheten av att den enhetliga skattesatsen på 12 % ginge högre än

vad som föreslagits av skatteutredningen. Departementschefen hade i sitt

anförande till statsrådsprotokollet icke tagit ställning till om det A7ore i

och för sig önskvärt att höja denna gräns. Han hade endast anfört att

skatteutredningen torde ha gått så långt som för närArarande vore möjligt.

Departementschefen hade \7idare anfört att en höjning aA7 gränsen icke torde

kunna förverkligas utan att inkomstbortfallet för staten A''id ÖA7ergången

icke längre kunde hållas inom en ram, som i detta sammanhang kunde

anses realistisk.

Det A7ore möjligt att detta vore ett riktigt bedömande. Eu siffermässig

belysning aA7 inkomstbortfallet skulle dock A7ara A7ärdefull, och motionärerna

föresloge att utskottet A7erkställde en sådan.

Det resultatet att i vissa lägre inkomstskikt (3 000—5 000 kronors årsinkomst)

ensamstående finge en höjd statsskatt skulle ha undAikits om

sänkningen av statsskatten kunnat genomföras samtidigt som höjningen

aA7 de kommunala ortsaAdragen. Genom att ortsavdragsreformen genomförts

redan innevarande år bleA7e på grund av att den enhetliga skatteprocenten

i bottenskiktet satts till 12 % en höjning aA7 statsskatten en följd

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

därav. Den påtalade olägenheten vore därför främst av psykologisk art.

Att en sänkning av slcatteprocenten skulle medföra olägenheter vore uppenbart.

Om en begränsad höjning av ortsavdragen för dessa lägre inkomster

hade samma ogynnsamma effekt vore mera diskutabelt. Det hade inte varit

möjligt för motionärerna att framlägga ett förslag på denna punkt. Men

här liksom beträffande frågan om den enhetliga skattesatsen hemställdes,

att utskottet måtte undersöka möjligheterna till förbättringar.

Departementschefen hade för sin del icke funnit det möjligt att taga upp

frågan om någon ändring i princip av ortsgrupperingen utan ville först

avvakta ytterligare utredningar.

Enligt motionärernas mening funnes goda skäl för den uppfattningen att

skillnaden mellan olika dyrorter ytterligare förminskats. Det vore angeläget

att dyrortsgraderingen icke bibehölles längre än som vore absolut

oundvikligt. Kunde därför någon ändring i systemet göras, innan alla

undersökningar verkställts, borde detta ske. En reduktion av spännvidden

mellan grupperna låge närmast till hands. Förutsättningen borde då vara

att icke det framtida ställningstagandet bundes på ett otillbörligt sätt.

Till ortsgrupp 1 hörde för närvarande helt eller delvis 202 av rikets

1 037 kommuner med 6,8 % av rikets befolkning. Det funnes grundad anledning

förmoda att framtida förslag om mindre spännvidd borde kunna

antagas även om från det nu gällande systemet utrensats den nuvarande

ortsgrupp 1. Under sådana omständigheter kunde det av motionärerna uppställda

villkoret — att icke onödigtvis binda det framtida ställningstagandet

— anses uppfyllt. Motionärerna föresloge därför att ortsgrupp 1 borttoges

ur det föreslagna systemet beträffande ortsavdragen. Skattebortfallet

som härigenom uppstode torde kunna beräknas till 2—3 miljoner kronor.

Särskilt avdrag för förvärvsarbetande hustru.

I de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 har erinrats om att

utredningen icke ansett sig kunna tillmötesgå de från flera håll resta kraven

på ett utsträckande av ifrågavarande avdragsrätt till familjer, där

hustrun biträdde mannen i dennes förvärvsarbete. Anledningen härtill syntes

ha varit svårigheten att utöva en tillräcklig kontroll. En del av utredningens

ledamöter hade emellertid förordat, att rätten till ett avdrag å 300

kronor skulle utsträckas Lill att gälla även jordbrukarhustru och hustru

till rörelseidkarc. Även motionärerna vore av den uppfattningen att en sådan

utsträckt avdragsrätt borde finnas såväl vid den statliga som vid den

kommunala taxeringen. Då avdragsbcloppet sattes så lågt som 300 kronor,

skulle taxeringsnämndernas prövning i stort sett kunna inskränka sig till

frågan huruvida hustrun deltagit i mannens förvärvsverksamhet. Motionärerna

delade vidare den av högerledamoten i utredningen hävdade uppfattningen

att gifta förvärvsarbetande hustrur med hemmavarande minderåriga

barn befunne sig i ett annat läge än förvärvsarbetande barnlösa hustrur

och av denna anledning borde tillerkännas högre avdrag än utred
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Bevillningsutskottets betänkande nr SO.

ningen föreslagit. Det av högerledamoten förordade avdraget på 25 % av

sådan gift kvinnas inkomst, dock högst 1 000 kronor, funne motionärerna

väl avvägt. Åldersgränsen för barnet torde höra sättas något lägre än den

eljest i skattelagarna förekommande gränsen å 16 år. Liksom nyssnämnda

reservant föreslogo motionärerna att gränsen måtte sättas till 14 år.

Yrkande om rätt för gift kvinna till förvärvsavdrag med 300 kronor vid

taxering till såväl statlig som kommunal inkomstskatt har framförts i de

likalydande motionerna 1:213 och II: 135. Därvid har anförts, att utredningen

i princip icke accepterat tanken på att åstadkomma jämlikhet

mellan gifta kvinnor, som hade en egen av mannens verksamhet oberoende

inkomst, och sådana, som deltoge i mannens förvärvsarbete. Någon

anledning att i skattehänseende behandla gifta kvinnor olika alltefter förvärvsarbetets

art syntes icke föreligga. I det fall, att hustrun icke redovisade

egen skattepliktig inkomst, skulle henne tillkommande avdrag yrkas

i mannens självdeklaration. Uppgift borde då i mannens deklaration lämnas,

i vilken utsträckning hustrun deltagit i mannens förvärvsarbete. På

grund av avdragets ringa storlek torde, därest hustrun över huvud taget

deltoge i mannens arbete, avdraget i sin helhet alltid i dylika fall tillkomma

henne. Taxeringsnämndernas bedömande skulle därvid kunna inskränkas

till att avgöra, huruvida hustrun över huvud taget deltagit i makarnas

gemensamma verksamhet.

Motionärerna ha i de likalydande motionerna 1:288 och II: 385 uttalat,

att de för sin del ansåge övervägande skäl tala för den ståndpunkt,

som framförts i ett särskilt yttrande till skatteutredningens förslag av

herrar Petrén och Sandberg. Dessa hade föreslagit, att förvärvsarbetande

hustru med barn under IG år skulle äga rätt att avdraga 20 % av sin inkomst

upp till 8 000 kronor samt att annan förvärvsarbetande hustru skulle

äga rätt att avdraga 10 % av inkomsten upp till samma gräns. Maximiavdraget

för förvärvsarbetande hustru med barn skulle sålunda bli 1 600

kronor och för annan förvärvsarbetande hustru 800 kronor. I dessa förvärvsavdrag

skulle det lägre fasta avdraget på 300 kronor vara inräknat.

Vidare hade de ansett, att ett avdrag borde utgå även till hustru, som deltoge

i mannens jordbruk eller rörelse, men att detta avdrag borde begränsas

till 300 kronor. I

I de likalydande motionerna 1:470 och 11:615 har framhållits, att

det sedan 1947 gällande förvärvsavdraget på högst 1 000 kronor varit avsett

som allmän kompensation för de kostnader, som vore förenade med inkomsternas

förvärvande, och ingenting hade att göra med egentliga barnförsörjningskostnader.

Redan då detta 1 000-kronorsavdrag införts hade den

allmänna uppfattningen bland de förvärvsarbetande kvinnorna själva varit,

att kompensationen vore otillräckligt tilltagen och att då frågan om gift

kvinnas beskattning slutgiltigt skulle lösas man kunde vänta sig, att skatte
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

avvägningen toge mer hänsyn till de verkliga utgifter som eu förvärvsarbetande

husmor hade för »intäkternas förvärvande», d. v. s. utgifter för

dep arbetskraft som helt eller delvis måste ersätta henne i hemmet, vare

sig hon hade barn eller inte, samt •— där barn funnes — för extrakostnaderna

i samband med barnets vård hemma eller på daghem. Sedan 1947

hade penningvärdet försämrats, de antydda kostnaderna kraftigt ökat och

samhällets behov att utnyttja den kvinnliga arbetskraften blivit så ovedersägligt,

att det uppenbarligen inte låge i detta samhälles intresse att försämra

betingelserna för gift kvinnas yrkesverksamhet.

Det i propositionen framförda förslaget innebure emellertid en sådan

försämring, inte blott genom att behålla »status quo» beträffande förvärvsavdragets

maximering, ehuru penningvärdet minskat, utan därtill genom

att göra den nya inskränkningen i rätten till förvärvsavdrag, att den skattebetalande

kvinnan skulle ha barn under 16 år att vårda. Detta förslag

återginge på ett par reservationer inom skatteutredningen av herr Hagberg

samt av herrar Petrén och Sandberg, vilka alla tre kommit på idén att

differentiera förvärvsavdraget efter förefintligheten eller ej av barn under

en viss ålder. De båda sistnämnda reservanterna ville dock medge ett visst

avdrag (upp till 800 kronor) även för gift förvärvsarbetande kvinna utan

barn. I en tredje reservation hade herrar Henriksson och Rehn föreslagit

ett bibehållande av nuvarande 1 000-kronorsavdrag för förvärvsarbetande

gifta kvinnor, men oberoende av om de hade barn eller inte.

Bakom denna sista ståndpunkt spårade man samma uppfattning som

den Kooperativa förbundets styrelse uttryckte i sitt remissutlåtande sålunda,

att det skulle »säkerligen verka psykologiskt olyckligt på intresset

hos de gifta kvinnorna att åtaga sig förvärvsarbete, om man nu borttoge

ett avdrag som allmänheten vant sig vid». Men även rent sakligt måste

man betrakta det som olyckligt att — som propositionen gjorde — beskattningsmässigt

slå fast den föreställningen, att det endast vore barn under

16 år som gåve en gift kvinna arbete inom hemmet och avbränningar på

den inkomst hon till äventyrs förvärvade ute på arbetsmarknaden.

Såsom byråchefen von Hofsten i socialstyrelsen övertygande visat i sin

tabell (prop. s. Öl) innebure det »ett relativt sämre läge än för närvarande»

för de förvärvsarbetande gifta kvinnorna utan barn, om de endast finge ett

förvärvsavdrag av 300 kronor per år. Skattelättnaden bleve nämligen

mindre för dem än för övriga kategorier medborgare. I inkomstlägena

6 000—10 000 kronor för äkta makar ökades exempelvis skatteprocenten på

hustruns del av inkomsten med mellan 43 och 28 %, varvid den högre procenten

hänförde sig till det lägre inkomstbeloppet. 1

1 de likalydande motionerna 1:474 och 11:644 ha motionärerna

anfört, att enligt deras uppfattning förslaget inte vore tillfredsställande.

Det gåve inte tillräckliga lättnader för yrkeskvinnor med barn och uteslöte

helt yrkeskvinnor utan barn från avdrag över 300 kronor. Det av herrar

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Petrén och Sandberg i skatteutredningen framlagda förslaget syntes motionärerna

mera tillfredsställande. Enligt detta skulle yrkeskvinnor med barn

under 16 år få rätt att avdraga 20 % av sin inkomst, dock högst 1 600 kronor,

och andra yrkeskvinnor 10 % av inkomsten, dock högst 800 kronor.

I avdragen skulle inräknas det fasta avdraget på 300 kronor. En modifikation

av dessa ledamöters förslag torde dock lämpligen böra göras. Man

borde kunna anknyta till departementschefens förslag, att de procentuella

avdragen skulle börja räknas från botten av inkomsten. Därigenom vunnes,

att en höjning av förvärvsavdraget inträdde även vid inkomster mellan

300 och 1 500 kronor för yrkeskvinnor med barn och mellan 300 och 3 000

kronor för övriga gifta kvinnor.

I de likalydande motionerna 1:483 och 11:648 ha motionärerna

föreslagit, att beträffande gift kvinna med egen inkomst av rörelse eller

av eget arbete förvärvsavdraget skulle ske efter nuvarande bestämmelser,

d. v. s. med ett belopp motsvarande hälften av nämnda inkomst, dock högst

1 000 kronor. Förvärvsavdrag med 300 kronor borde få åtnjutas av gift

man, vars hustru utfört arbete till ett värde av minst 300 kronor i förvärvskällan

jordbruksfastighet eller rörelse och av vilken förvärvskälla han haft

inkomst. I

I de likalydande motionerna 1:484 och 11:649 ha motionärerna

anfört, att enligt deras mening förslaget icke tillräckligt beaktade nödvändigheten

av att stimulera gifta kvinnor till egen arbetsinsats för produktionens

höjande eller kulturlivets främjande. Att helt utesluta gift kvinna

utan barn men med egen arbetsinkomst från möjligheten att erhålla förvärvsavdrag

syntes motionärerna icke riktigt. Gifta kvinnor, vare sig med

eller utan barn, hade ovedersägligen en del kostnader för inkomstens förvärvande

såsom herrar Petrén och Sandberg framhållit i sin reservation till

skatteutredningens betänkande. Även om det funnes goda skäl antaga att

under en viss inkomstgräns i huvudsak endast deltidsarbete förekomme,

som kunde motivera ett mindre förvärvsavdrag, behövde detta dock inte

alltid vara fallet. Det förefölle därför riktigt, såsom departementschefen

anfört, att viss förhöjning av förvärvsavdraget borde inträda även vid inkomster

under 3 000 kronor, när det gällde kvinnor med barn. Motionärerna

komme därför till den slutsatsen, att förvärvsavdraget borde beräknas

enligt departementschefens förslag för inkomster under 3 000 kronor

och enligt herrar Petréns och Sandbergs förslag för inkomster mellan

3 000 kronor och 8 000 kronor. Detta skulle innebära, att förvärvsavdraget

för gift kvinna med barn skulle utgöra 100 % vid en inkomst av 333 kronor,

70 % vid 500 kronor, 40 % vid 1 000 kronor, 30 % vid 1 500 kronor,

25 % vid 2 000 kronor, 22 % vid 2 500 kronor och 20 % vid 3 000 kronor

liksom för alla inkomstbelopp däröver upp till 8 000 kronor. Detta in
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

komstbelopp skulle utgöra maximigränsen för förvärvsavdragets beräkning,

som alltså bleve högst 1 600 kronor. För gift kvinna utan barn borde förvärvsavdraget

beräknas enligt herrar Petréns och Sandbergs förslag, alltså

till 300 kronor upp till 3 000 kronor och därefter till 10 % av inkomsten

upp till 8 000 kronor, som även i detta fall borde utgöra maximigränsen för

avdragets beräkning. Förvärvsavdraget bleve alltså i detta fall högst 800

kronor.

I motionen 1:485 har erinrats om att enligt gällande bestämmelser

gift kvinna med inkomst av rörelse eller av eget arbete under vissa förutsättningar

ägde rätt till visst avdrag vid taxeringen samt att principiellt

ingen ändring föresloges i denna bestämmelse. Det hade i praxis hävdats,

att vid inkomst av rörelse någon egen arbetsinsats från den gifta kvinnans

sida icke skulle kunna krävas, utan rätt till detta avdrag skulle föreligga

från all slags inkomst av rörelse och alltså även från sådan, som mera vore

att jämställa med kapitalinkomst. Sålunda hade avdrag medgivits exempelvis

även från inkomst av royalty, som lyftes kanske endast en gång om

året. Avdrag hade även medgivits från inkomst från kommanditbolag, där

det dessutom kunde ifrågasättas, om förvärvskällan vore att anse som

rörelse ur kommanditdelägarens synpunkt. Avdrag medgåves även från

exempelvis sådan »arbetsinkomst» som ersättning som styrelseledamot i

mannens bolag och liknande proformaanställningar. Det förefölle icke tillfredsställande,

att avdrag av denna art skulle kunna medgivas. Även då

det gällde inkomst av rörelse borde därför föreskrivas, att inkomsten skulle

vara beroende av den gifta kvinnans egen arbetsinsats och vid inkomst av

arbete borde taxeringsmyndigheterna ha rätt att kräva, att den egna arbetsinsatsen

på något sätt styrktes, om avdrag skulle kunna medgivas. I

I motionen 11:647 har anförts, att det måste anses principiellt oriktigt

att medge endast schablonavdrag för alla dem, som nödgades ha betydande

omkostnader lör barn för att över huvud kunna ha förvärvsarbete

utanför hemmet. Härtill komme att dessa mödrar genom prisutvecklingen

försatts i ett sämre läge än tidigare, vilket lett till en avsevärd standardsänkning

för dem och deras barn. Enligt motionärernas mening kunde

detta missförhållande avhjälpas endast genom att medge förvärvsarbetande

moder avdrag för de kostnader hon verkligen haft för barnens skötsel och

vård. Det torde icke möta några taxeringstekniska svårigheter att gradera

detta avdrag etter de faktiskt utgående kostnaderna för barnens omhändertagande,

vilket bl. a. framginge därav att Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund för sin del förordat ett system i överensstämmelse med det

ovan föreslagna. De arbetsmarknadspolitiska synpunkterna torde ej heller

böra förbises.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Beskattningen av ogift skattskyldig med barn.

I de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 samt i de likalydande

motionerna 1:288 och 11:385 förordas ett genomförande av de

av 1949 års skatteutredning i detta hänseende framlagda förslagen.

I de likalydande motionerna 1:483 och 11:64 8 ha motionärerna

hemställt, att för ogift skattskyldig, som haft hemmavarande eller av den

skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, för vilket rätt till allmänt

barnbidrag förelegat, ortsavdragen måtte fastställas till 2 850—3 300 kronor.

I de likalydande motionerna 1:4 84 och 11:649 ha motionärerna

anfört, att ensamstående med barn under 16 år och med egen arbetsinkomst

enligt motionärernas mening borde ha rätt till samma förvärvsavdrag

som motionärerna föreslagit för gift kvinna med barn, då hon helt

visst finge vidkännas en del kostnader för inkomstens förvärvande.

Beskattningen av änklingar och änkor samt frånskilda.

Såväl i de likalydande motionerna 1:212 och II: 284 som i de likalydande

motionerna 1:288 och II: 385 har förordats ett genomförande

av de av skatteutredningen framlagda förslagen i fråga om änklingars och

änkors beskattning.

I de likalydande motionerna 1:484 och 11:649 ha motionärerna

erinrat om att skatteutredningens förslag att änkling eller änka skulle

medgivas ortsavdrag såsom gift skattskyldig för det beskattningsår, under

vilket andra maken avlidit samt för det därpå följande beskattningsåret,

tyvärr icke upptagits av departementschefen. Motionärerna delade skatteutredningens

mening att denna lösning vore välbetänkt med hänsyn till

att änklingar och änkor eljest skulle drabbas av en skärpning i beskattningen

genom andra makens död. Samtidigt kunde den efterlevande makens

ekonomiska situation ha direkt försämrats på grund av dödsfallet.

Motionärerna ville därför föreslå, att änkling, änka eller frånskild medgåves

ortsavdrag som gift skattskyldig för det år äktenskapet av ena eller

andra orsaken upplösts ävensom för det därpå följande beskattningsåret.

Den statliga förmögenhetsskatten.

I de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 har föreslagits, att

förmögenhetsskatt icke i något fall skall utgå förrän den beskattningsbara

förmögenheten överstiger 40 000 kronor. Det förefölle emellertid icke rimligt

att två ensamstående personer, som vardera hade förmögenhet motsvarande

den gemensamma skattepliktsgränsen och på grund därav vore fria

från skatt, vid ingående av äktenskap med varandra skulle belastas med

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

en relativt betydande förmögenhetsskatt. I enlighet med den princip motionärerna

hävdat i fråga om äkta makars inkomstbeskattning borde rätteligen

det skattefria avdraget vara dubbelt så stort för äkta makar som för

ensamstående person. För att emellertid underlätta ett genomförande av

motionärernas förslag på denna punkt hade de velat nöja sig med att förorda

en höjning av gränsen till 60 000 kronor.

Frågan om förmögenhetsskatteskalans fortsatta utformning måste göras

beroende av huruvida förmögenhetsskatten, såsom redan 1947 (I: 296 och

II: 436) och 1948 (I: 149 och II: 186) föreslagits i motioner till riksdagen,

gjordes avdragsgill vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Vid taxering

till statlig inkomstskatt medgåves för närvarande avdrag för påförda kommunalskatter.

Motivet härtill vore bland annat att kommunalskatterna

vore olika höga och att två personer med i övrigt lika inkomstförhållanden

icke hade samma skatteförmåga, om deras kommunalutskylder varierade

till storleken.

I och för sig vore även förmögenhetsskatten en pålaga på inkomsten,

förmögenhetens avkastning, vilken ansåges ha eu större bärkraft än arbetsinkomst.

Förmögenhetsskatten ledde följaktligen principiellt till samma

olikhet i den på inkomsten vilande skattebördan som kommunalskatterna.

De skäl som talade för en avdragsrätt vore därför lika starka i fråga om

förmögenhetsskatten som i fråga om kommunalskatterna. Det kunde icke

vara rimligt att belasta en inkomst, som åtgått för att gälda förmögenhetsskatten

och sålunda ur skatteförmågesynpunkt vore obefintlig, med ytterligare

en skatt. Av här anförda skäl ville motionärerna förorda, att förmögenhetsskatten

gjordes avdragsgill vid taxeringen till statlig inkomstskatt.

Under förutsättning att detta yrkande vunne riksdagens bifall vore

motionärerna beredda att förorda viss höjning av de nu gällande förmögenhetsskattesatserna.

Såsom framginge av bevillningsutskottets betänkande

nr 50 vid 1947 års riksdag, bilaga 1, tabell 17, ledde det nuvarande systemet

i många fall till marginalskatter på mer än 100 %. Även med det av motionärerna

föreslagna systemet skulle emellertid marginalskatten alltjämt

kunna bli betydande. Ett genomförande av motionärernas förslag rörande

förmögenhetsbeskattningen beräknades medföra en minskning av statens

skatteinkomster med omkring 39 miljoner kronor. Emellertid vore de med

motionärernas system förenade fördelarna med hänsyn till sparandet och

företagsamheten enligt motionärernas mening så framträdande att de mer

än väl — sett ur samhällets synpunkt — skulle uppväga detta skattebortfall,

särskilt sett på något längre sikt.

Beträffande barns förmögenhetsbeskattning hade skatteutredningen för

sin del föreslagit en sänkning av åldersgränsen från 21 till 16 år men hade

å andra sidan ifrågasatt, att samtaxering av barns och föräldrars förmögenhet

alltid skulle ske intill dess barnet nått 16 år, oavsett huruvida barnet

självständigt taxerades eller icke.

Sänkningen av åldersgränsen ansåge motionärerna vara val motiverad.

4—838 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sand. Nr 50.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

En gräns på 16 år tillämpades i flera andra sammanhang inom beskattningens

område. Den skärpning av förmögenhetsbeskattningen, som skulle

inträda i de fall då barn under 16 år bleve självständigt taxerade till statlig

inkomstskatt, ansåge motionärerna sig däremot icke kunna tillstyrka. Enligt

motionärernas mening skulle det rimligaste resultatet erhållas genom

den i nyssnämnda motioner föreslagna ordningen. Såsom ett steg i riktning

mot en bättre ordning på detta område ville motionärerna emellertid nöja

sig med att förorda den ändringen i gällande bestämmelser att åldersgränsen

sattes till 16 år.

I de likalydande motionerna 1:213 och 11:135 har anförts, att

motionärerna ville förorda en avsevärd sänkning av förmögenhetsskatten

och tillstyrka, att densamma uppbyggdes på det sätt som reservanten i

skatteutredningen, herr Jonsson, föreslagit, nämligen att den skattefria

förmögenheten bestämdes för ensamstående till 40 000 kronor och för makar

till 60 000 kronor och att skatten i övrigt utginge efter följande skala:

Beskattningsbar förmögenhet kr. °/oo

40 000 resp. 60 000— 100 000 ....................................... 5

100 000— 150 000 ....................................... 6

150 000— 200 000 ....................................... 8

200 000— 300 000 ....................................... 10

300 000— 500 000 ....................................... 12

500 000—1 000 000 ....................................... 14

1 000 000— ................................................... 16 I

I de likalydande motionerna 1:288 och 11:385 har anförts, att i

ett särskilt yttrande till 1949 års skatteutrednings betänkande av herrar

Hagberg, Petrén och Sandberg hade dessa anslutit sig till förslaget om höjning

av skattepliktsgränsen till 40 000 kronor. I deras yttrande hade emellertid

i anslutning till motioner till 1950 års riksdag anförts, att goda skäl

talade för en ytterligare höjning av denna gräns för äkta makar. För att

kunna skapa trygghet för familjer erfordrades större kapitaltillgångar än

för ensamstående. Skattepliktsgränsen för äkta makar borde därför höjas.

Såsom lämplig sådan gräns hade föreslagits 60 000 kronor. Höjningen av

skattepliktsgränsen skulle innebära en värdefull stimulans till ökat sparande

i de lägre förmögenhetsskikten. Då det vore uppenbart att två personer

behövde mer sparkapital än en, yrkade motionärerna att skattepliktsgränsen

för äkta makar höjdes till 60 000 kronor. Beträffande rätten

att vid inkomsttaxering göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt, vilket

vore en av de tänkbara åtgärderna för att lätta förmögenhetsbeskattningen,

hade denna avvisats. Ovannämnda reservanter hade anfört åtskilliga skäl

mot utredningsmajoritetens negativa ståndpunktstagande till rätten att av
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

draga förmögenhetsskatt vid inkomstskattens beräkning. Då övervägande

skäl talade härför föresloge motionärerna, att i skattelagstiftningen måtte

införas en rätt att vid inkomsttaxering göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt.

Reservanterna hade vidare anfört, att den lindring av förmögenhetsskatten,

som uppkomme genom införande av avdragsrätt för förmögenhetsskatten,

i vissa lägen skulle bli alltför stor. Detta bleve särskilt

fallet, då en stor förmögenhet vore förenad med eu betydande inkomst.

För att undgå detta borde en viss justering av skalan ske, varför en något

förhöjd skatteskala föreslagits för beskattningsbara förmögenheter på över

40 000 respektive 60 000 kronor. I enlighet med den uppfattning, motionärerna

vid upprepade tillfällen tidigare anfört, ansåge motionärerna det

nödvändigt att förmögenhetsbeskattningen lättades. Den nuvarande utformningen

av denna skatt förhindrade av allt att döma en del av den mycket

önskvärda ökning av sparandet, som annars skulle kunna uppkomma.

Motionärerna anslöte sig till de förslag, som framförts av reservanterna.

I fråga om barns förmögenhetsbeskattning anslöte sig motionärerna till

utredningens förslag om sådan ändring av nu gällande bestämmelser, att

förmögenhetsbeskattningen skulle beräknas gemensamt för föräldrar och

hemmavarande barn under sexton år. Sedan barnet fyllt sexton år skulle

någon skattskyldighet för barnets förmögenhet icke åligga föräldrarna.

I de likalydande motionerna 1:481 och 11:645 har framhållits,

att i propositionen den grundläggande principen för skattesystemet lämnades

oförändrad. Sålunda komme alltjämt progressiv statlig inkomstskatt

att beräknas även å den del av inkomsten, som måste tagas i anspråk för

betalning av förmögenhetsskatt. Yrkanden om rättelse i detta avseende

hade framställts av vissa ledamöter av 1949 års skatteutredning och i ett

flertal under remissbehandlingen avgivna yttranden. De hade emellertid

avvisats av departementschefen. Såsom av berörda yttranden framginge,

resulterade kumuleringen av de två på varandra staplade progressiva skatterna

i ytterst oregelbundna och höga marginalskattesatser. Motionärerna

hade låtit upprätta tabeller, vilka bifogats motionerna och av vilka enligt

motionärernas mening ovedersägligen framginge, att man icke enligt det i

propositionen framlagda förslaget »uppnått en rimlig avvägning» av den

totala skattebördan å inkomst och förmögenhet. Marginalskattesatserna

bleve, såsom av tabellerna framginge, fortfarande höga och ojämna. En

granskning av tabellerna gåve otvetydigt vid handen, att den önskvärda

elimineringen av ojämnheterna i marginalskatterna endast kunde vinnas

genom medgivande av rätt till avdrag för förmögenhetsskatten vid taxering

till statlig inkomstskatt. Denna avdragsrätt innebure, på sätt ledamoten

av skatteutredningen herr Söderlund i sitt särskilda yttrande anfört,

självfallet ingenting annat än att de skattskyldiga, som hårdast drabbades

av oformligheterna i skattesystemet, finge största möjliga fördel av

att de avlägsnades. Marginalskatter, överstigande den inkomst varå de

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

belöpte, kunde icke rimligen anses utgöra ett sådant resultat, som man

borde eftersträva vid utformningen av skattesystemet. Verkningarna av

den lcumulerade progressiva beskattningen av inkomst och förmögenhet

vore i själva verket intet annat än det siffermässiga uttrycket för den bristande

logik, som utmärkte det gällande skattesystemet och som enligt föreliggande

proposition skulle konserveras. Skattesystemets grundläggande

konstruktion borde självfallet utbyggas under hänsynstagande i främsta

rummet till normalfallen. Man vore därför, såsom i ovannämnda särskilda

yttrande framhålles, berättigad kräva, att skattesystemet konsekvent utformades

under beaktande av att denna skatt i normalfallen förutsattes

skola gäldas av avkastningen, och detta resultat kunde, såsom i samma särskilda

yttrande närmare utvecklats, endast vinnas därigenom, att ovanberörda

avdragsrätt medgåves.

De uttalanden, departementschefen åberopat till stöd för sitt ställningstagande

till yrkandet, berörde periferiska synpunkter på frågan, och uttalandena

vore ingalunda invändningsfria. Han hade anfört att, när den tidigare

kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten år 1947 övergivits, detta

bland annat motiverats med att tyngden av inkomstbeskattningen och förmögenhetsbeskattningen

kunde avvägas bättre var för sig, om de frigjordes

från varandra. Det vore i och för sig riktigt att, såsom departementschefen

vidare anfört, ifrågavarande avdragsrätt skulle innebära, att inkomstskatten

och förmögenhetsskatten ånyo gjordes beroende av varandra, men

detta komme dock att ske på ett sätt, som i intet hänseende vore jämförligt

med det som gällde enligt det äldre systemet. Den statliga inkomstskatt,

som inflöte från fysiska personer och därmed i beskattningshänseende likställda,

belöpte för närvarande å ett inkomstbelopp, vari jämväl inginge

inkomst, som toges i anspråk för betalning av förmögenhetsskatt och därför

rätteligen vid inkomsttaxeringen borde betraktas såsom obefintlig.

Resultatet av det av motionärerna föreslagna systemet bleve helt enkelt, att

inkomstskatt icke längre uttoges på denna inkomst. Beträffande det av sistnämnda

ledamot av skatteutredningen framställda yrkandet hade departementschefen

vidare anfört, att detta yrkande otvivelaktigt skulle innebära

en mycket väsentlig rubbning av grunderna för den år 1947 beslutade förmögenhetsskatten

samt att han icke hade för avsikt att föreslå mera genomgripande

omfördelning av skattetrycket mellan förmögenhetsägarna. Motionärerna

ville i detta sammanhang erinra om följande fakta. 1945 års

skatteberedning, vars betänkande låge till grund för gällande skattesystem,

hade icke aktat nödigt att förebringa någon som helst utredning för att

belysa den sammanlagda skattebörda, det av beredningen föreslagna skattesystemet

skulle medföra i de individuella fallen. Det hade således varit

ett i hög grad bristfälligt material, som utgjorde grundvalen för den uppfattning

i frågan om omfördelningen av skattetrycket på förmögenhetsägarna,

som dåvarande departementschefen och de som anslutit sig till

hans uppfattning låtit komma till uttryck i nämnda betänkande. Om de

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

av utredningen föreslagna skatteskalorna lades till grund för beräkningen,

bleve intäktsbortfallet enligt utredningens beräkningar omkring 30 miljoner

kronor. Med iakttagande av de i propositionen föreslagna justeringarna

av utredningens förslag, komme skattebortfallet att ytterligare

minskas. Att ett belopp, motsvarande den å förmögenhetsskatten — d. v. s.

å en obefintlig inkomst — belöpande inkomstskatten hittills influtit i statskassan

hade, såsom i det ovanberörda särskilda yttrandet anförts, uteslutande

berott på en felaktig konstruktion av skattesystemet. Beloppet vore

icke av den storleksordningen i förhållande till budgetens slutsumma, att

andra inkomster måste anvisas för skattebortfallets täckande.

I de likalydande motionerna 1:484 och 11:649 ha motionärerna

anfört, att de skäl, som departementschefen angivit för en enhetlig skattegräns,

syntes motionärerna föga bärande. Att sambeskattningen i och för

sig kunde medföra en ökad beskattning vid äktenskaps ingående kunde

väl inte vara skäl för att också ge förmögenhetsbeskattningen sambeskattningseffekt,

när detta tydligen i stort sett kunde undvikas eller mildras

genom en så enkel åtgärd som att för äkta makar skattepliktsgränsen

höjdes. Den omständigheten, att vid ena makens död beskattning inträdde

vid ett lägre förmögenhetsbelopp och att förmögenhetsskatten på en gång

ökade, vore naturligtvis en olägenhet, men icke större än att den borde

tagas, eftersom man kunde antaga, att den i regel kompenserats flera

gånger om under den tid ifrågavarande skatt icke uttagits. Helt visst vore

det enklare tekniskt sett med en gemensam skattepliktsgräns, men olägenheterna

med två olika gränser vore faktiskt ganska obetydliga och sålunda

inte ens av den storleksordning, som departementschefen syntes vilja göra

gällande. Intervallerna för de olika procentsatserna kunde sålunda inte

alls behöva förskjutas. Den första intervallens övre gräns kunde sålunda

i båda fallen, som i samtliga presenterade alternativ föreslagits, bestämmas

till samma belopp, 100 000 kronor. Det förefölle rimligt, att den av departementschefen

föreslagna skattepliktsgränsen, 50 000 kronor, fastställdes

för ensamstående och att motsvarande gräns för äkta makar höjdes med

20 000 kronor till 70 000 kronor. I

I motionen 11:616 ha motionärerna inledningsvis erinrat om alt frågan

om beskattning av omyndiga hemmavarande barns förmögenhet tidigare

behandlats vid 1950 års riksdag samt alt skatteutredningen förordat

viss ändring i bestämmelserna. Departementschefen hade emellertid icke

ansett sig böra förorda den av skatteutredningen föreslagna ändringen. Såsom

motiv för detta ståndpunktstagande hade departementschefen anfört,

att den föreslagna regeln skulle innebära en komplikation, som gjorde att

den icke kunde betecknas såsom någon rationell lösning. De av såväl 1950

års bevillningsutskott som 1949 års skatteutredning vitsordade olägenheterna

skulle alltså alltjämt komma att bestå. Resultatet bleve en bety
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

dande skillnad mellan det fall då fadern taxerades jämväl för barnets förmögenhet

och det fall då barnet självt taxerades därför. I det senare fallet

komme skattefrihet att åtnjutas för ett barns förmögenhet intill ett belopp

av 50 000 kronor. I det förra fallet däremot kunde förmögenhetsskatten

å barnets del bli betydande. Särskilt kännbart kunde detta bli, i

den mån flera barn inom samma familj ägde förmögenhet. Motionärerna

ansåge den av 1949 års skatteutredning föreslagna sänkningen av åldersgränsen

från 21 till 16 år i och för sig vara motiverad. I likhet med departementschefen

ansåge motionärerna en obligatorisk samtaxering av föräldrars

och omyndiga barns förmögenhet upp till nämnda åldersgräns icke

önskvärd. Såsom skatteutredningen framhållit, kunde man givetvis tänka

sig att tillämpa ett lägre avdrag för minderåriga barn än som motsvarade

den eljest gällande skattepliktsgränsen. Motionärerna ansåge det för sin

del ur rättvisesynpunkt vara rimligt att omyndigt barns förmögenhet sammanlades

med föräldrarnas endast i den mån barnets förmögenhet överstege

50 000 kronor.

Såsom framhållits i ett särskilt yttrande till 1949 års skatteutrednings

betänkande, avgivet av herr Hagberg m. fl., ävensom i ett flertal remissyttranden

över utredningens förslag, talade starka skäl för att skattepliktsgränsen

beträffande förmögenhetsskatten sattes högre för äkta makar än

för ensamstående. Sedan departementschefen numera förordat eu höjning

av skattepliktsgränsen från 40 000 till 50 000 kronor, syntes gränsen för

äkta makar böra sättas till 75 000 kronor. I nämnda särskilda yttrande

hade jämväl förordats, att förmögenhetsskatten skulle få avdragas vid taxeringen

till statlig inkomstskatt. Enligt motionärernas uppfattning skulle

en sådan ändring, varigenom marginalskatterna å förmögenhetsavkastning

i allmänhet skulle kunna nedbringas under 100 %, innebära en lämplig

motvikt mot den även efter de av departementschefen förordade ändringarna

synnerligen hårda förmögenhetsbeskattningen.

Kvarlåtenskapsskatten.

I de likalydande motionerna 1:5 och 11:6 har gjorts gällande, att

avsikten med införandet av kvarlåtenskapsskatten inte i första rummet

kunde ha varit att tillgodose statens behov av penningmedel utan en utjämning

av förmögenhetsförhållandena mellan olika folkgrupper. Oavsett

vilken inställning man hade till sådana utjämningssträvanden hade det

varit önskvärt, att ett försök till dylik omvandling av samhällets ekonomiska

struktur icke hade skett på omvägen över skattepolitiken, utan att

riksdagen direkt hade fått taga ställning till denna fråga på ett sådant

sätt, att problemställningen hade stått fullt klar. Det skulle icke förnekas,

att vissa förmögenheter kunde ha skapats utan motsvarande arbetsinsatser,

men eu person, som strävsamt och ihärdigt arbetat under hela sitt liv och

lagt av sparkapital år från år, hade därmed gjort en god gärning inte bara

mot sin familj utan också mot samhället i dess helhet. Inte bara ur prin
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50. 55

cipiell synpunkt kunde vägande invändningar riktas mot kvarlåtenskapsskatten;

den medförde även uppenbara nackdelar ur praktiska synpunkter.

Skattens verkningar i det praktiska livet bleve mycket egendomliga på

grund av att människornas skötsamhet och duglighet varierade i mycket

hög grad. Kvarlåtenskapsskatten utgjorde en hämsko på sparandet och

företagsamheten. I rent tekniskt hänseende kunde det i många fall bli

förenat med betydande svårigheter att betala kvarlåtenskapsskatten. Detta

gällde särskilt för jordbruket, som i regel hade ett jämförelsevis stort kapital

investerat i byggnader, maskiner och redskap. Kvarlåtenskapsskatten

stode icke i överensstämmelse med den hävdvunna rättsuppfattningen i

vårt land, den vore i praktiskt hänseende otymplig, och den vore icke erforderlig

för att täcka statens utgifter. Den borde fördenskull avskaffas.

Som kompensation för ett avskaffande kunde man möjligen tänka sig en

skärpning av arvsskatten, framför allt på de större förmögenheterna. Frågan

om en reform av arvsbeskattningen i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som i motionerna anförts borde bli föremål för utredning.

I de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 har erinrats om att

såsom grund för kvarlåtenskapsskatten hade konstruerats ett diffust skuldbegrepp.

Det hade ansetts att den skattskyldige under sin livstid ådragit

sig en skuld till staten. Någon motsvarighet inom lagstiftningen i övrigt

funnes icke till det därigenom tillskapade skuldbegreppet. Det förelåge

icke någon skuld i juridisk mening under förmögenhetsägarens livstid. Det

egendomliga förhållandet rådde nämligen att »skatteskulden» bleve bestående,

om förmögenheten bibehölles till innehavarens död, men kunde

bringas att upphöra genom att ägaren förslösade eller eljest gjorde slut

på sin förmögenhet. Skuldbegreppet vore alltså rent godtyckligt, och någon

rättslig grund för denna typ av förmögenhetsskatt förefunnes icke.

Även mot kvarlåtenskapsskattens konstruktion kunde allvarliga erinringar

göras. Eftersom skatten skulle utgöra en uppskjuten förmögenhetsskatt,

borde detta ha haft den konsekvensen att kvarlåtenskapsskatten

uttoges av samma personer som hade att erlägga årlig förmögenhetsskatt

och att den träffade den egendom, som den avlidne hade alt erlägga förmögenhetsskatt

för under livstiden. Så vore emellertid icke fallet, utan

man hade i stället helt omotiverat anknutit till bestämmelserna för arvsskatten.

Den allvarligaste anmärkningen mot kvarlåtenskapsskattens konstruktion

syntes motionärerna vara att skatten, med ett undantag, utmättes

utan hänsyn till den tid arvlåtaren ägt förmögenheten. Härigenom åsidosattes

principen om jämlikhet i beskattningen. Skillnaden i beskattningens

tyngd kunde nämligen bli mycket betydande i fråga om exakt lika stora

kvarlåtenskaper. Om två personer efterlämnade lika stora förmögenheter

men den ene innehaft sin förmögenhet i 5 år och den andre sin i 25 år.

motsvarade kvarlåtenskapsskatten — bortsett från räntan — en fem gånger

så hög årlig förmögenhetsskatt för den förre som för den senare. Redan

opaginerad Kontrollera mot PDF

5G

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

denna enkla beräkning syntes motionärerna ge ett tillräckligt skäl för ett

upphävande av kvarlåtenskapsbeskattningen, såvitt man över huvud taget

ville bygga beskattningen på rättviseprincipen.

Skattens konstruktion som en förmögenhetsägarens skatteskuld till det

allmänna hade också bort leda till att ägaren i sin förmögenhetsdeklaration

finge göra avdrag för denna skuld, vilket emellertid icke vore fallet.

För att i någon mån lindra den årliga beskattningen för förmögenhetsägare

hade genom särskild lagstiftning stadgats, att de årliga skatterna

sammanlagt icke finge annat än undantagsvis överstiga SO % av årsinkomsten.

Denna spärregel bleve till stor del illusorisk, då en del av förmögenhetsskatten

uttoges genom kvarlåtenskapsskatt. En av 1947 års bevillningsutskott

företagen utredning visade, att kvarlåtenskapsskatten

mycket hårt komine att drabba landets jordbrukare. Det torde också vara

uppenbart att skatten på något längre sikt komme att leda till att de medelstora

och större enskilda rörelseidkarna och familjeföretagen inom industri

och handel icke kunde tänkas fortsätta sin verksamhet som hittills.

Vid skattens tillskapande hade det beräknats att denna skulle ge statskassan

en inkomst på 40 miljoner kronor. Dessa beräkningar hade icke

visat sig hålla. Såsom frainginge av skatteutredningens undersökningar

gåve kvarlåtenskapsskatten icke större tillskott än omkring 20 miljoner

kronor. Ställde man däremot de skadeverkningar ur samhällsekonomisk

synpunkt som kvarlåtenskapsskatten redan haft och, om den bibehölles,

alltjämt komme att få, framstode det för motionärerna såsom rimligt ur

den enskildes synpunkt och klokt ur det allmännas synpunkt att kvarlåtenskapsskatten

avskaffades. I

I de likalydande motionerna I: 213 och II: 135 har anförts, att kvarlåtenskapsskatten

för den jordbrukande delen av befolkningen i allmänhet

torde ha en betydligt större svårartad verkan än för befolkningen i

övrigt, mycket med hänsyn till att förvärvskällan jordbruksfastighet vore

den mest kapitalkrävande förvärvskällan. Samtidigt måste hänsyn tagas

till att detta kapital till största delen vore bundet i förvärvskällan och endast

till ringa del kunde lösgöras ur densamma. En alltför stor skattebelastning

i samband med dödsfall komme därför i många fall att medföra,

att ett övertagande i släkten av förvärvskällan som sådan icke kunde

ske. Detta torde icke minst ur allmän social synpunkt vara högst olyckligt.

Tvärtom syntes enligt motionärernas förmenande alla åtgärder böra vidtagas

för att åstadkomma ett kontinuerligt brukande av jordbruksfastighet

icke minst för att bibehålla nuvarande befintlig arbetskraft inom jordbruket.

Det kunde icke bortses från det förhållandet att ägarens barn i stor

utsträckning investerade kapital i jordbruket genom att till underbetalning

arbeta i detsamma, mycket med tanke på att en gång i framtiden

själva få övertaga detsamma. I verkligheten kunde man alltså säga, att

det förhållandet förelåge, att en jordbruksfastighet vid ägarens frånfälle i

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

realiteten ägdes icke blott av den avlidne utan jämväl av hans barn. Det

tedde sig därför oegentligt att kvarlåtenskapsskatt skulle utgå på en tillgång,

som faktiskt icke ägdes av den avlidne. Ur statsfinansiell synpunkt

hade kvarlåtenskapsskatten visat sig vara av föga betydelse. Ett avskaffande

av densamma skulle praktiskt taget icke ha någon inverkan på det statsfinansiella

läget. Motionärerna ansåge därför att ett avskaffande av densamma

borde ske.

I de likalydande motionerna 1:288 och 11:385 har erinrats om att

motionärerna vid upprepade tillfällen tidigare givit uttryck åt den uppfattningen,

att kvarlåtenskapsskatten vore en skatteform, som inte borde

användas i svensk skattelagstiftning. Motionärerna föresloge därför i enlighet

med vad som utsagts i särskilt yttrande till skatteutredningens betänkande

av herrar Petrén och Sandberg, att kvarlåtenskapsskatten måtte

avskaffas. Samtidigt borde en utredning komma till stånd angående möjligheten

att göra en moderat höjning av arvslottsbeskattningen.

Juridiska personers inkomstbeskattning.

I de likalydande motionerna 1:215 och 11:286 har erinrats om att

de sammanslutningar, som hade till uppgift att åt föreningslivet i vårt land

anskaffa och underhålla samlingslokaler, sedan lång tid haft att brottas

med stora ekonomiska svårigheter. Det allra största flertalet av folketshusföreningarna

och bygdegårdsföreningarna vore inregistrerade som ekonomiska

föreningar. Därigenom hade de också en större skattetunga än

ideella föreningar med samma uppgift i sin verksamhet som de nämnda

ekonomiska föreningarna. Motionärerna ville även framhålla, att många

folkets parker vore organiserade som ekonomiska föreningar och att dessa

företag till sin kulturella uppgift även i viss utsträckning hade att ombesörja

samlingslokaler för föreningslivet. Skatteutredningen hade föreslagit

att andra ekonomiska föreningar än jordbrukets kreditkassor skulle erlägga

fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten i statlig inkomstskatt.

Enligt nuvarande bestämmelser -— meddelade i 10 § 2 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt — utgjorde den statliga inkomstskatten för

svenska ekonomiska föreningar trettiotvå procent av den beskattningsbara

inkomsten. Bland registrerade föreningar, vilka icke åsyftade främjandet av

medlemmarnas ekonomiska intressen, märktes sådana, som åsyftade att

antingen med eller utan medlemmarnas personliga insats befrämja samhällets

och samhällsintressenas utveckling eller individernas omvårdnad,

daning, trevnad och trivsel. Ilär funnos t. ex. sammanslutningar, som fullföljde

ett religiöst, politiskt, socialt eller kulturellt syfte. Såsom konkreta

exempel kunde nämnas det stora antalet folketshusföreningar, bygdegårdsföreningar

samt folkpark sföreningar.

Eu till syftet ideell och som ekonomisk förening icke registrerad sammanslutning

erlade nu i statlig inkomstskatt femton procent av den beskatt
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

ningsbara inkomsten, detta även om den dreve ekonomisk verksamhet och

vare sig denna verksamhet medförde skyldighet att föra handelsböcker eller

icke. Hade föreningen, för att undvika osäkerhet rörande dess rättsliga

ställning, registrerats som ekonomisk, utgjorde den statliga inkomstskatten

trettiotvå procent. Olika meningar borde väl icke behöva råda om att här

förelåge bristande jämlikhet i beskattningen, föranledd endast av en olikhet

i formellt avseende.

I de likalydande motionerna 1:293 och 11:380 har erinrats om att

de sakkunniga framlagt förslag om att skattesatsen för ekonomiska föreningar

måtte bestämmas till procenttal, som gällde för aktiebolag, eller

40 % i stället för nuvarande 32 %. Denna skillnad i beskattningsreglerna

hade sedan flera år tillbaka för många framstått som en oformlighet. Man

hade icke kunnat frigöra sig från intrycket att de i föreningsform drivna

företagen genom skattebestämmelserna beretts en otillbörlig förmån i konkurrensen.

Även företrädare för Kooperativa förbundet hade gjort uttalande

av innebörd att denna förmån icke vore sakligt motiverad.

Frågan hade visserligen icke ansetts vara av sådan vikt, att särskilt

initiativ till skiljaktighetens undanröjande befunnits påkallat. När nu särskilda

motioner framlagts i syfte att genomföra skattelättnader i enlighet

med betänkandet, ansåge motionärerna sig böra påyrka att jämväl den av de

sakkunniga föreslagna justeringen av skattesatsen för de ekonomiska föreningarna

komme till stånd. I likhet med de sakkunniga funne motionärerna

därvid lämpligt att från höjningen undantoges jordbrukets kreditkassor.

Utskottets yttrande.

I den föreliggande propositionen har på grundval av ett av 1949 års

skatteutredning avgivet betänkande framlagts förslag till ändrade grunder

för den direkta statliga beskattningen. Förslaget, som är avsett att träda

i kraft den 1 januari 1953, innebär åtskilliga förändringar i fråga om det

statliga skattesystemets konstruktion.

Skatteutredningen har med förslaget åsyftat att få till stånd en sänkning

av den statliga direkta beskattningen för fysiska personer. Motiven för en

sådan sänkning ha utvecklats i utredningens betänkande och torde icke bär

behöva upprepas. Önskemålet om en lättnad i den nuvarande direkta beskattningen

torde vara allmänt omfattat, Departementschefen konstaterar

också i propositionen att en sådan sänkning framstår såsom angelägen.

Emellertid bör enligt departementschefens mening det i och för sig självklara

önskemålet om en sänkning av statsskatterna icke få tillgodoses annat

än i den mån en sådan sänkning är förenlig med kraven på sundhet i statsfinanserna

och på en rationell utformning av skatte- och finanspolitiken i

enlighet med den ekonomiska politikens allmänna mål.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Departementschefen kommer därmed in på frågan om de ekonomiska

förutsättningarna för en sänkning av statsskatterna i nuvarande läge. Han

erinrar om att den minskade skatteintäkten för staten vid ett genomförande

av skatteutrcdningens förslag beräknats av utredningen på skatteunderlaget

vid 1949 års taxering till omkring 265 miljoner kronor. Omräknat

till det inkomstläge, som förutsågs vid budgetberäkningarna i

statsverkspropositionen för budgetåret 1952/53, skulle beloppet utgöra omkring

500 miljoner kronor. Slutligen har -— med ledning av uppgifter i

april 1952 rörande skatteunderlaget för 1952/53 — inkomstminskningen för

staten vid en skatteomläggning i enlighet med propositionen beräknats för

helt år till omkring 630 miljoner kronor vid en uttagning med 100 % av

inkomstskattens grundbelopp och till omkring 360 miljoner kronor vid en

uttagning med 110 % av grundbeloppet. Bortfallet av statsinkomster genom

den i propositionen föreslagna skattereformen kommer, om reformen träder

i kraft den 1 januari 1953, att under det första budgetåret, 1952/53, begränsas

till en tredjedel av vad inkomstminskningen motsvarar för helt

år. Först under budgetåret 1953/54 komma de statsfinansiella konsekvenserna

av skattesänkningen att göra sig gällande i sin helhet.

Departementschefen framhåller att kostnaderna för en skattereform

rimligtvis måste ställas mot överskottet av ordinarie statsinkomster på

driftbudgeten, med bortseende från tillfälliga inkomster sammanhängande

med finanspolitiska åtgärder mot överkonjunkturen. Han uttalar vidare

att i ett ekonomiskt läge, där kravet på överbalanscring av budgeten icke

behövde hävdas med samma styrka som för närvarande, det kanske kunde

vara möjligt att genomföra en skattesänkning helt i överensstämmelse med

utredningens förslag. Med hänsyn till behovet att fortsätta en stram ekonomisk

politik vore det emellertid nödvändigt att upprätthålla ett icke alltför

litet budgetöverskott. Det vore dessutom inte möjligt att bortse från

faran av statsfinansiella svårigheter under den närmaste framtiden. Vissa

reserverade inkomstkällor måste finnas för att möta en dylik situation. En

i år beslutad skattesänkning för fysiska personer finge byggas på en så

fast grund, att den icke redan påföljande år behövde tagas tillbaka. Den

psykologiska verkan av ett dylikt handlande skulle säkerligen bli förödande.

Det vore därför nödvändigt att noga överväga både om en skattesänkning

vore möjlig och hur stor den kunde bli utan att den ekonomiska

politiken försvagades och alltför stora risker skapades för framtiden.

Trots den tveksamhet som sålunda kunde råda i fråga om att genomföra

skattereformen anser departementschefen dock att man bör överväga

att göra detta redan nu även om det icke skulle visa sig möjligt att genomföra

reformen annat än i begränsad omfattning. Man kunde dä tänka sig

att visserligen antaga reformen med verkan från och med den 1 januari

1953 men samtidigt höja uttagningsprocenten för att tills vidare begränsa

inkomstbortfallet för staten. Frågan om vilken uttagningsprocent som borde

bestämmas för år 1953 kunde emellertid ännu icke med säkerhet bedömas

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

utan finge prövas i samband med framläggandet av propositionen angående

komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1952/53. Departementschefen

tar alltså i detta sammanhang icke ställning till frågan om uttagningsprocentens

höjd.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att eu sänkning av den

direkta statliga beskattningen framstår som önskvärd. Utskottet fäster därvid

särskilt avseende vid den skärpning i beskattningen som inträtt på

grund av förändringar i penningvärdet sedan grunderna för denna beskattning

senast fastställdes. I vad mån det föreliggande förslaget kommer att

innebära lättnader i den nuvarande beskattningen är emellertid i väsentlig

mån beroende av hur uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten

kommer att bestämmas. Då denna fråga tills vidare lämnats öppen, har

utskottet icke anledning alt i detta sammanhang ingå på frågan om vilka

skattesänkningar som nu äro möjliga att genomföra. Utskottets granskning

kommer sålunda här snarast att inskränkas till ett bedömande av förslagets

tekniska sidor. I detta avseende vill utskottet helt allmänt konstatera

att förslaget får anses väl lämpat såsom grund för en omläggning av

den statliga beskattningen.

Frågan om penningvårdeförsämringens betydelse för beskattningen har

berörts i de likalydande motionerna I: 288 (av herr Olilon in. fl.) och II: 385

(av herr Ohlin m. fl.). I motionerna har väckts yrkande om en utredning

rörande enklaste sättet att vid en uppgång av prisnivån göra en omräkning

av skatteskalorna för att därigenom förebygga en icke avsedd höjning av

skattetrycket.

Utskottet erinrar om alt ett liknande spörsmål var under diskussion även

vid 1947 års riksdag, då den statliga direkta beskattningen fick sin nuvarande

utformning. I vissa motioner till 1947 års riksdag hemställdes nämligen

om en skyndsam utredning angående möjligheten att beräkna kommande

års statsskatter efter inkomsternas realvärden i förhållande till

visst basår, förslagsvis år 1947. Motionerna avstyrktes av 1947 års bevillningsutskott

(betänkande nr 47), som ansåg att om det icke skulle

lyckas att förebygga en fortsatt inflation, man måste för att uppnå en riktigare

skatteawägning finna andra utvägar än att belasta taxerings- eller

debiteringsapparaten med de komplicerade uträkningar, som motionärernas

yrkande förutsatte. I första hand borde därvid övervägas en omläggning

av inkomstskatteskalan.

Utskottet vill i detta sammanhang även erinra om att departementschefen

numera tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa undersökningar

syftande till att belysa möjligheterna att bevara ett stabilt penningvärde

i ett samhälle med full sysselsättning. Det torde få antagas att dessa

sakkunniga -— 1951 års penningvärdeundersökning -— ha sin uppmärksamhet

riktad även på förevarande med stabiliseringspolitiken sammanhängande

fråga.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50. 61

Utskottet finner det ovedersägligt att eu försämring av penningvärdet

kan medföra icke önskvärda förskjutningar i skatteavvägningen mellan

olika grupper av inkomsttagare. Att konstruera skattesystemet så att det

automatiskt förhindrar dylika verkningar torde dock icke kunna ske utan

avsevärda praktiska komplikationer. Liksom tidigare torde man här vara

hänvisad till att vid mera djupgående och varaktiga förändringar i penningvärdet

vidtaga därav betingade omläggningar i skattesystemet. Icke

endast en omarbetning av skatteskalorna kan därvid ifrågakomma; även

ortsavdragen kunna i sådana lägen vara i behov av en översyn, vilket gäller

såväl de kommunala som de statliga avdragen. Utskottet finner sig sålunda

icke kunna tillstyrka yrkandet om en särskild utredning i detta avseende

men förutsätter att frågan följes med uppmärksamhet. I enlighet härmed

hemställer utskottet om avslag på motionerna i denna del.

I det följande kommer utskottet att behandla de olika avsnitten av propositionen

i den ordning de däri förekomma. De vid riksdagens början

väckta motionerna komma därvid att beröras endast i de delar de avvika från

propositionen. Utskottet har sålunda icke funnit erforderligt att här redovisa

motionsyrkandena i den mån de redan tillgodosetts i propositionsförslaget.

I fråga om principen för äkta makars beskattning har i propositionen

konstaterats att remissinstanserna på ett i stort sett otvetydigt sätt givit

sin anslutning till skatteutredningens mening att sambeskattningen bör bibehållas

såsom metod för äkta makars beskattning. Även departementschefen

finner att skatteutredningen givit övertygande skäl för sin uppfattning

om att sambeskattningen får anses tekniskt nödvändig. Någon annan

mening har heller icke kommit till synes i de föreliggande motionerna. Utskottet

ansluter sig till vad departementschefen anfört i detta avseende.

Beträffande den gällande dyrortsgrnpperingen vid beskattningen har departementschefen

i propositionen uttalat, att han icke anser det möjligt att

nu taga upp frågan om någon ändring i princip av denna gruppering och

att denna fråga torde bli beroende av ytterligare undersökningar om variationerna

i dyrhetsgrad mellan olika orter. Resultatet av undersökningarna

bär enligt departementschefens mening icke föregripas genom en minskning

redan nu av antalet ortsgrupper vid taxeringen eller av spännvidden

mellan ortsgrupperna. Departementschefen anmärker emellertid att man

kan utgå från att hela frågan kommer att prövas vid nästa års riksdag.

I de likalydande motionerna 1:216 (av herr Nils Theodor Larsson) och

II: 135 (av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl.) liksom även i de likalydande

motionerna I: 482 (av herr Alfred Nilsson in. fl.) och II: 646 (av herr

Strandh in. fl.) ha yrkanden väckts om avskaffande av ortsgrupp I vid

taxeringen genom sammanslagning med ortsgrupp II.

Utskottet finner det angeläget att frågan om en minskning av antalet

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

ortsgrupper vid taxeringen blir prövad inom en snar framtid. Såsom 1949

års skatteutredning anfört torde av undersökningar under senare år ha

framgått att skillnaderna i levnadskostnaderna mellan olika orter äro på

väg att utjämnas. Skatteutredningen fann att en fortsatt utveckling i sådan

riktning kunde i en framtid föranleda att någon avvägning av skatterna

efter dyrort icke längre erfordrades och att därmed även frågan om

ortsavdragens bibehållande vid beskattningen kunde tagas under omprövning.

Utskottet finner dessa synpunkter beaktansvärda och anser i likhet

med skatteutx-edningen att, i den mån eu sådan reform befinnes möjlig,

den bör genomföras i etapper, så att antalet ortsgrupper efter hand minskas.

Utskottet vill sålunda i princip icke ställa sig avvisande till det i motionerna

framförda yrkandet om en minskning av spännvidden mellan ortsgrupperna

vid beskattningen. Då emellertid frågan om ortsgrupperingen

för närvarande är under utredning och, såsom departementschefen påpekat,

icke lämpligen bör föregripas genom ett beslut redan nu, finner sig utskottet

böra hemställa om avslag på ifrågavarande yrkande i motionerna.

Utskottet har därvid fäst särskilt avseende vid departementschefens uttalande

om att hela frågan kan väntas bli förelagd nästa års riksdag.

I fråga om ortsavdrag för äkta makar och ensamstående har departementschefen

följt skatteutredningens förslag. De statliga ortsavdragen för

äkta makar skulle härigenom komma att höjas med omkring en tredjedel

av sina nuvarande belopp, i högsta ortsgrupp från 3 000 kronor till 4 000

kronor. För ensamstående skattskyldiga föreslås att den nuvarande reduceringen

av de statliga ortsavdragen vid stigande inkomst icke längre skall

förekomma. Avdragen föreslås för ensamstående skola bestämmas till belopp

motsvarande hälften av ortsavdragen för makar. Spännvidden mellan

högsta och lägsta ortsgrupp skulle för båda kategorierna komma att utgöra

16 %.

I detta avseende föreligger annat yrkande endast i de likalydande motionerna

I: 289 (av herr Öhman m. fl.) och II: 384 (av herr Hagberg i Luleå

m. fl.), vari hemställts att ortsavdragen skola bestämmas till högre belopp,

nämligen för äkta makar till 3 800 kronor i lägsta och 4 400 kronor i högsta

ortsgrupp samt för ensamstående till 2 500 kronor i lägsta och 2 900 kronor

i högsta ortsgrupp.

För den vidare avvägningen av skattebördan mellan äkta makar och ensamstående

föreslås i propositionen två skatteskalor, vilka likaledes överensstämma

med skatteutredningens förslag. Skatteskalorna ha avvägts så

att de vid beskattningsbara inkomster intill 10 000 kronor för äkta makar

och 5 000 kronor för ensamstående medföra en skatt, som för ensamstående

är hälften av vad äkta makar ha att betala på en dubbelt så stor inkomst.

Detta innebär att den s. k. tudelningsprincipen genomförts upp till

en taxerad inkomst för makar — i högsta ortsgrupp — av 14 000 kronor.

Skatteskalorna innehålla vidare den förändringen i jämförelse med nu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50. ÖB

varande förhållanden att skattesatsen bestämts enhetligt till 12 % upp till

en beskattningsbar inkomst av 8 000 kronor för gift skattskyldig och 4 000

kronor för ensamstående. Detta motsvarar i högsta ortsgrupp en taxerad

inkomst av respektive 12 000 kronor och 6 000 kronor. I fråga om skalornas

rörlighet ifrågasättes icke annan princip än den nu gällande. För den händelse

uttagningsprocenten bestämmes högre än 100 % av grundbeloppet

föreslås, att skatten icke i något skikt skall överstiga den högsta skattesatsen

i skalorna, 05 %.

I de likalydande motionerna 1:482 (av herr Alfred Nilsson m. fl.) och

II: 646 (av herr Strandh m. fl.) har yrkats, att utskottet måtte dels undersöka

möjligheterna att låta den enhetliga skattesatsen å 12 % gå högre i inkomstskikten

än enligt propositionen och dels söka finna utvägar för att

mildra den med skatteavvägningen sammanhängande olägenheten att ensamstående

i vissa lägre inkomstskikt vid systemets genomförande komma

att få viss höjning i statlig inkomstskatt.

Utskottet finner sig kunna godtaga departementschefens förslag till statliga

ortsavdrag för äkta makar och ensamstående. Någon ytterligare höjning

av ortsavdragen finner utskottet icke möjlig att nu genomföra. Utskottet

avstyrker sålunda motionerna 1: 289 och II: 384.

Beträffande de föreslagna skatteskalorna delar utskottet departementschefens

mening att det får anses värdefullt att skattesatsen bestämmes enhetligt

för ett första inkomstskikt av sådan bredd att det omfattar den stora

mängden av gifta och ensamstående. Om det i propositionen föreslagna

skattesystemet varit tillämpligt vid 1951 års taxering skulle, enligt verkställda

beräkningar, av de skattskyldiga, som då häft att betala statlig inkomstskatt,

omkring 90 % av de gifta och omkring 85 % av de ogifta ha

fallit inom gränserna för den enhetliga skattesatsen. Hur högt upp i

inkomstskikten denna enhetliga skattesats bör sträcka sig kan diskuteras.

Med hänsyn till inkomstutvecklingen efter det skatteutredningen avlämnade

sitt betänkande kan man ha anledning överväga en något högre gräns

än den i propositionen föreslagna. Emellertid kan en sådan höjning av

gränsen för den proportionella skattesatsen icke ske utan en viss omarbetning

av de båda skatteskalorna och utan att rubbningar i skatteavvägningen

inträda, om vilkas skälighet delade meningar kunna råda. De skalor,

varom skatteutredningen vunnit enighet och som oförändrade upptagits

i propositionen, torde alltså icke böra frångås utan synnerligen

starka skäl. Utskottet har emellertid övervägt frågan och prövat de möjligheter

till ändringar i skalorna, som i detta avseende synts tänkbara. Det

ytterligare inkomstbortfallet vid en höjning av den enhetliga skattesatsen

å 12 % upp till beskattningsbara inkomster av 10 000 kronor för makar

och 5 000 kronor för ensamstående med därav föranledda oundgängliga

justeringar i skalorna kan icke beräknas lägre än till omkring 60 miljoner

kronor vid en uttagning med 100 % av grundbeloppet och till omkring 65

miljoner kronor vid en uttagning av 110 %. Med hänsyn till de konsekven
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Tabell 1. Tetal skatt dels år 1951 och dels enligt propositionen för gift

skattskyldig. Ortsgrupp III.l''

Årsinkomst

Skatt

år 1951

kr.

Uttagningsprocent 100

Uttagningsprocent Ilo

Skatt

enl. prop.

kr.

Skillnad i skatt

Skatt

enl. prop.

kr.

Skillnad i skatt

kr.

%

kr.

%

1

2

8

4

5

6

7

8

2 000

90

— 90

100-o

— 90

— 100-O

3 000

190

106

— 84

—

44-2

106

- 84

— 442

4 000

366

216

— 150

—

41-0

216

— 150

— 41-o

5 000

563

421

— 142

—

25-2

430

— 133

- 23-6

6 000

767

638

— 129

—

16-8

658

— 109

— 14-2

8 000

1218

1071

— 147

—

12-1

1113

— 105

— 8-6

10 000

1709

1505

— 204

—

11-9

1568

- 141

— 8-3

12 000

2 233

1938

— 295

—

13-2

2 023

— 210

— 9-4

15 000

3 098

2 656

— 442

—

14''s

2 779

- 319

— 10-3

18 000

4101

3 526

— 575

—

14o

3 703

— 398

— 9-7

20 000

4 851

4191

- 660

—

13-6

4 413

— 438

— 9o

25 000

6 938

5 983

— 955

—

13-8

6 329

- 609

— 8-8

30 000

9 224

8 020

— 1204

—

13i

8 514

— 710

— 7-7

40 000

13 982

12 332

— 1650

—

11-8

13 148

— 834

— 60

50 000

19 140

17 034

— 2106

—

Ilo

18 210

— 930

— 4*9

60 000

24 640

22 139

— 2 501

—

10-2

23 715

— 925

— 3-8

80 000

36 098

32 726

- 3 372

—

93

35141

— 957

— 2-7

100 000

47 998

43 826

— 4172

—

8-7

47 131

— 867

— 1-8

200 000

111356

104 260

— 7 096

—

6-4

112 265

+ 909

+ 0-8

300 000

182 072

171 827

— 10 245

—

56

181115

- 957

— 0*5

400 000

255 072

240 677

— 14 395

—

5*6

249 965

— 5107

— 2*0

ser, som sålunda äro förenade med en justering av skalorna i detta avseende,

finner sig utskottet icke böra föreslå någon dylik ändring i skatteskalorna.

Mot den fördel som vinnes genom att skattesatsen bestämmes enhetligt

till 12 % i bottenskikten står såsom en olägenhet det förhållandet att det

föreslagna skattesystemet vid övergången skulle komma att medföra vissa

mindre höjningar i statlig inkomstskatt för ensamstående skattskyldiga i

vissa lägre inkomstskikt. Förhållandet har belysts i de vid propositionen

fogade tabellerna 1 och 2. Härom har departementschefen anfört att, hur

önskvärt det än hade varit att denna olägenhet kunnat undvikas, det enligt

hans mening icke kan ifrågakomma att avhjälpa denna verkan genom

en sänkning av skattesatsen i botten av skatteskalan för ensamstående

eller genom en höjning av de föreslagna ortsavdragen för ensamstående. I

båda fallen skulle det bli fråga om ingrepp, varigenom man skulle offra

väsentliga värden hos systemet och vilka betänkligt skulle rubba förutsättningarna

för att över huvud taget kunna förverkliga förslaget.

Även i detta avseende har utskottet diskuterat möjligheterna för en änd
-

l) Skatt år 1951 avser den på inkomståret 1951 belöpande skatten. Vid skatteuträkningen har angiven

årsinkomst minskats med 200 kronor. Uträkningen avser skattskyldig utan barn. Med total skatt

avses kommunal och statlig inkomstskatt. Den kommunala utdebiteringen har beräknats för år 1951 till

10 kronor per skattekrona och vid uträkning av skatt enligt propositionen till 11 kronor per skattekrona.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

65

Tabell 2. Total skatt dels år 1951 och dels enligt propositionen för ensamstående

skattskyldig. Ortsgrupp III.

Årsinkomst

Skatt

år 1951

kr.

Uttagningsprocent 100

Uttagningsprocent 110

Skatt

enl, prop.

kr.

Skillnac

i skatt

Skatt

enl. prop.

kr.

Skillnad i skatt

kr.

%

kr.

/O

1

O

3

4

5

6

7

8

2 000

117

56

— 61

— 52-1

56

— 61

— 52-1

3 000

295

261

- 34

— 11 5

270

— 25

— 8-5

4 000

508

478

— 30

— 5*9

498

— 10

— So

5 000

739

694

— 45

— 6i

725

— 14

— 1*9

6 000

992

911

- 81

- 8-2

953

— 39

— 3*9

8 000

1550

1 394

- 156

— 10-1

1462

- 88

— 5-7

10 000

2 155

1940

- 215

— 10o

2 040

— 115

— 5*3

12 000

2 823

2 548

— 275

— 9*7

2 687

— 136

— 4*8

15 000

3 833

3 563

— 270

— 7-o

3 771

— 62

— 1 6

18 000

4 976

4 678

— 298

— 6o

4 964

— 12

— 0-2

20 000

5 824

5 432

— 392

— 6-7

5 772

— 52

— 0‘9

25 000

8 039

7 507

— 532

- 6-6

7 999

— 40

— 0''6

30 000

10 339

9 748

— 591

— 5-7

10 409

+ 70

+ 0''7

40 000

15 233

14 378

- 855

— 5-6

15 893

+ 160

+ 1-1

50 000

20 527

19 321

— 1206

— 5-9

20 720

+ 193

+ 0-9

60000

26 027

24 515

— 1512

- 5-8

26 323

+ 296

+ ll

80 000

37 621

35 276

— 2 345

— 6-2

37 940

+ 319

+ 0''8

100 000

49 521

46 376

- 3145

— 6-4

49 930

+ 409

+ 0''8

200 000

113 015

106 9e8

- 6 027

— 5 3

115 242

+ 2 227

+ 2-o

300 000

184 003

174 644

— 9 359

- 5-1

184 092

+ 89

+ 0o

400 000

257 003

243 494

— 13 509

— 5-8

252 942

— 4 061

— 1*6

ring. Utskottet delar emellertid departementschefens mening att ifrågavarande

verkan av skattesystemet icke är åtkomlig genom åtgärder inom

systemets ram. Att kompensera dessa ökningar i statsskatt genom en höjning

av de statliga ortsavdragen låter sig icke göra. Man kan sålunda icke

lämpligen i systemet införa två olika ortsavdrag för ensamstående genom

att medgiva viss förhöjning av ortsavdraget vid lägre inkomster. Bortsett

från de praktiska olägenheterna med en sådan anordning skulle den medföra

tröskelproblem av icke önskvärt slag. För att undvika detta skulle

man behöva genomföra en successiv reducering av ortsavdragen i den mån

inkomsten ökade, med andra ord ett system av samma slag som det nu

för ensamstående gällande. Därmed skulle emellertid en av grundtankarna

i förslaget ha frångåtts, eftersom ett av förslagets syften varit just att ersätta

den nuvarande reduceringen av ensamståendes ortsavdrag med en

särskild skatteskala. Uppenbarligen kan det icke vara rationellt att bibehålla

en reducering av ortsavdragen vid sidan av de två skatteskalorna.

Den höjning av de statliga ortsavdragen för ensamstående, som här

skulle ifrågakomma, måste sålunda — såvitt utskottet kunnat finna — omfatta

alla ensamstående skattskyldiga. För att helt kompensera ökningarna

i statsskatt skulle dessa ortsavdrag behöva höjas med 200 kronor vid en 1

1 So not å förogåondo sida.

5—sas r>2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sand. AV 50.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

uttagning med 100 % av grundbeloppet och med 250 kronor vid cn uttagning

med 110 %. En dylik höjning, vilken i och för sig skulle motsvara

ett inkomstbortfall för staten av omkring 60 miljoner kronor, skulle emellertid

medföra en annan avvägning av skattebördan mellan makar och ensamstående

än den i propositionen föreslagna. Genom att ortsavdragen för

ensamstående bestämdes till högre belopp än hälften av ortsavdraget för

makar skulle verkningarna av makars sambeskattning komma att skärpas

och den i förslaget inom viss gräns godtagna tudelningsprincipen frångås.

För att undvika dylika rubbningar i systemet skulle även ortsavdragen

för äkta makar behöva höjas med ett dubbelt så stort belopp som för

ensamstående, vilket dock med hänsyn till inkomstbortfallets storlek icke

låter sig förverkligas.

En höjning av ortsavdragen för ensamstående, företagen i syfte att avlägsna

ifrågavarande ökningar i statsskatt för vissa grupper av inkomsttagare,

får sålunda, efter vad utskottet kunnat finna, verkningar för systemet

i dess helhet, vilka kunna riva upp grunderna för systemet och icke

utan vidare låta sig överblickas. Emellertid anser utskottet i likhet med

skatteutredningen att den föreliggande skattereformen icke bör ses isolerad

från den kommunala ortsavdragsreform, varom beslut fattades av 1950

års riksdag. Den omständigheten att de båda skattereformerna icke kunnat

sättas i kraft samtidigt bör icke rimligen föranleda, att man nu bortser från

det samband som funnits mellan reformerna under förarbetena. Utskottet

anser därför att förevarande spörsmål bör ses i belysning av en jämförelse

mellan den totala skatt, som erlades av en inkomsttagare under år 1951,

och den totala skatt han kommer att erlägga efter såväl höjningen av de

kommunala ortsavdragen från och med år 1952 som genomförandet av

statsskattereformen från och med år 1953. Resultatet av en sådan jämförelse

redovisas i här intagna tabeller 1 och 2 (s. 64—65), till vilka utskottet

får hänvisa.

På grund av vad nu anförts anser sig utskottet kunna godkänna den

avvägning med hänsyn till ortsavdrag och skatteskalor, som i propositionen

föreslagits för den statliga inkomstskatten. Utskottet har därmed även

tagit ställning till de i motionerna I: 482 och II: 646 framförda önskemålen.

Enligt gällande bestämmelser äger gift kvinna, som levt tillsammans

med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här i riket

bosatt, om hon under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, åtnjuta

avdrag vid taxering till kommunalskatt med 300 kronor och vid

taxering till statlig inkomstskatt med hälften av nämnda inkomst, dock

högst med 1 000 kronor.

Detta s. k. förvärvsavdrag utgår för närvarande icke till en hustru, som

endast deltager i mannens verksamhet, t. ex. jordbruk eller rörelse, ehuru

hon faktiskt sambeskattas med mannen.

I propositionen föreslås till en början att ett fast förvärvsavdrag om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50. 07

högst 300 kronor skall beräknas för gifta kvinnor med inkomst av rörelse

eller eget arbete. Beträffande sådana gifta kvinnor med barn, för vilket

rätt till barnbidrag förelegat, lörordar departementschefen att förvärvsavdraget,

i den mån inkomsten därtill förslår, skall utgöra 300 kronor jämte

10 % av inkomsten, sammanlagt dock högst 1 000 kronor.

Det 10-procentiga avdraget bör sålunda enligt departementschefens mcning

räknas från botten av inkomsten, varigenom det börjar verka omedelbart

när inkomsten överstiger 300 kronor. Detta innebär att, i den mån

inkomsten därtill förslår, 333 kronor alltid bli helt skattefria och att maximum

för avdraget nås vid en hustruinkomst av 7 000 kronor.

Frågan om gift kvinnas förvärvsavdrag har berörts i åtskilliga av de

föreliggande motionerna. Om till en början bortses från motionsyrkandena

i vad de avse gifta kvinnor, som endast deltaga i mannens jordbruk eller

rörelse, och frågan sålunda tills vidare begränsas till förvärvsavdraget för

gifta yrkeskvinnor, så föreligga i motionerna flera olika förslag till utformning

av avdraget. I huvuddrag innebära dessa följande.

I de likalydande motionerna I: 483 (av herrar öhman och Ola Persson)

och II: 648 (av herr Hagberg i Luleå m. fl.) föreslås, att det nu gällande

förvärvsavdraget skall bibehållas.

I de likalydande motionerna I: 470 (av fru Lindström m. fl.) och II: 615

(av fru Eriksson i Stockholm in. fl.) yrkas, att det i propositionen för

kvinnor med barn föreslagna avdraget om högst 1 000 kronor skall tilllämpas

för gifta yrkeskvinnor oberoende av om de ha barn eller icke.

I de likalydande motionerna I: 212 (av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 284

(av herr Hjalmarson m. fl.) föreslås att, i anslutning till 300-kronorsavdraget,

förvärvsavdrag skall utgå till kvinnor med barn under 14 år med

25 % av inkomsten, dock högst med 1 000 kronor. Detta högre förvärvsavdrag

skulle börja utgå vid en inkomst av 1 200 kronor.

I de likalydande motionerna 1:288 (av herr Ohlon m. fl.) och 11:385

(av herr Ohlin m. fl.) yrkas att, i anslutning till 300-kronorsavdraget, förvärvsavdraget

skall utgöra 10 % av inkomsten, dock högst 800 kronor, och

beträffande kvinnor med barn under 16 år 20 % av inkomsten, dock högst

1 600 kronor. De procentuella avdragen skulle då börja att utgå vid inkomster

av 3 000 respektive 1 500 kronor.

I de likalydande motionerna 1:474 (av herrar Osvald och Nord) och

11:644 (av fröken Liljedahl in. fl.) yrkas, att förvärvsavdraget skall utgöra

300 kronor jämte 10 % av inkomsten, dock högst 800 kronor, samt

för kvinnor med barn under 16 år 300 kronor jämte 20 % av inkomsten,

dock högst 1 600 kronor. Dessa motioner skilja sig sålunda i förevarande

avseende från de två föregående motionerna endast däri att de procentuella

avdragen här skulle börja att utgå redan vid en inkomst av 300 kronor.

I de likalydande motionerna 1:484 (av herrar Sunne och Söderquist)

och 11:649 (av herr Sjölin och fru Sandström) föreslås, att förvärvsavdraget

beträffande kvinnor med barn under 16 år skall utgöra 300 kronor

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

jämte 10 % av inkomsten så länge inkomsten ej uppgår till 3 000 kronor

samt därefter 20 % av inkomsten, dock högst 1 600 kronor. Beträffande

kvinnor utan barn under 16 år föreslås, att förvärvsavdraget skall utgöra

300 kronor så länge inkomsten icke uppgår till 3 000 kronor samt därefter

10 % av inkomsten, dock högst 800 kronor.

Dessutom föreligga två särskilda motioner, som beröra vissa med förvärvsavdraget

förknippade frågor, nämligen motionen I: 485 (av herrar Anderberg

och Lodenius), vari yrkas att rätten till förvärvsavdrag skall göras

beroende av en egen arbetsinsats av icke alltför ringa omfattning från den

gifta kvinnans sida, samt motionen II: 647 (av fru Gärde Widemar), vari

föreslås, att förvärvsavdraget för kvinnor med barn skall utgå med det belopp

vartill deras verkliga kostnader för barnens vård och omhändertagande

uppgått.

Utskottet vill framhålla att, då här är fråga om ett avdrag som skall

göras i deklarationen av ett mycket stort antal skattskyldiga, det är av särskild

vikt att avdraget icke göres alltför komplicerat utan såvitt möjligt

får en enkel och för alla lättförståelig form.

Vidare vill utskottet erinra om det samband som föreligger mellan förvärvsavdraget

och de föreslagna ortsavdragen. Skatteutredningen har syftat

till en lösning som skulle göra det möjligt att undvara förvärvsavdraget

vid den statliga beskattningen. Förhållandet mellan äkta makars och ensamståendes

ortsavdrag har därvid ändrats så att ensamståendes avdrag

kommer att motsvara endast hälften av makars avdrag. Därmed har förhållandet

återförts till vad som gällde innan det nuvarande förvärvsavdraget

infördes år 1947. Departementschefen har om detta samband uttalat,

att anledning sålunda kunde finnas att taga ortsavdragens avvägning

under förnyad prövning, om förvärvsavdraget i mera väsentlig grad

skulle bestämmas högre än vad skatteutredningen föreslagit. Om förvärvsavdraget

utvidgas endast på det sätt departementschefen föreslår -—

alltså endast för kategorien gifta yrkeskvinnor med barn — har han emellertid

ansett att förhållandet mellan ortsavdragen icke skall behöva påverkas.

Utskottet delar denna mening och anser sålunda att förhöjningen

av förvärvsavdraget utöver 300 kronor bör begränsas till kategorien gifta

yrkeskvinnor med barn. Beträffande denna kategori föreligga enligt utskottets

mening särskilda skäl för ett högre avdrag.

Utskottet finner det i propositionen föreslagna avdraget för förvärvsarbetande

gifta kvinnor med barn vara väl avvägt. Att avdraget beräknas

från botten av inkomsten och sålunda medför en viss fördel även vid inkomster

mellan 300 och 3 000 kronor anser utskottet lämpligt.

Utskottet anser icke att det i propositionen föreslagna förvärvsavdraget

skulle — såsom vissa motionärer gjort gällande —- innebära en försämring

i betingelserna för gift kvinnas yrkesverksamhet. Man kan enligt utskottets

mening icke i detta sammanhang bortse från den höjning och ändrade

avvägning av ortsavdragen, som sker enligt förslaget och som dock medför

skattelättnader för de gifta yrkeskvinnorna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr SO. (59

Utskottet vill icke bestrida det i och för sig befogade i att göra rätten

till förvärvsavdrag beroende av en viss arbetsinsats från den gifta kvinnans

sida. Ett dylikt villkor skulle dock föra med sig en värdering av

arbetsinsatsen i vissa fall. Då avdraget nu betydligt inskränkes i förhållande

till vad hittills gällt —- vilket väsentligen sker just i syfte att undvika

dess komplicering med värderingsfrågor — är det enligt utskottets

mening av vikt att man icke frångår avdragets hittillsvarande karaktär av

schablonavdrag. De praktiska komplikationer, som skulle vållas av ett

dylikt villkor, synas icke stå i proportion till avdragets ekonomiska betydelse.

Icke heller kan utskottet biträda det i motionen II: 647 framförda yrkandet

om att förvärvsavdraget för gifta kvinnor med barn skall utgå med det

belopp vartill de verkliga kostnaderna för barnens vård och underhåll uppgått.

En sådan regel förutsätter att de merkostnader för barnens vård och

underhåll, som vållats genom moderns förvärvsarbete, kunna för sig angivas

i varje särskilt fall.. Utskottet finner det icke möjligt att belasta deklarations-

och taxeringsapparaten med sådana uppgifter och utredningar

varom här skulle bli fråga.

I propositionen förordas vidare att förvärvsavdrag vid den statliga beskattningen

skall införas även för gifta kvinnor, vilka deltaga i mannens

jordbruk eller rörelse. Då inkomsten i dessa fall deklareras av mannen

följer därav att yrkande om avdrag skall göras i hans deklaration och att

avdraget skall medgivas vid hans taxering. Avdraget föreslås skola utgå

med ett fast belopp av 300 kronor. Om hustruns ax-betsinsats i något fall

varit så ringa att den icke motsvarar ett värde av 300 kronor, bör hon icke

anses ha deltagit i arbetet. Något avdrag bör alltså då icke ifrågakomma.

Beskattningsnämnderna torde sålunda, såsom departementschefen framhållit,

i praktiken vanligen endast ha att taga ställning till frågan huruvida

hustrun i nu angiven mening deltagit i mannens verksamhet eller icke.

De föreliggande motionerna innehålla icke något häremot stridande yrkande

i annan mån än att i motionerna I: 212 (av herr Ewerlöf m. fl.) och

11:284 (av herr Hjalmarson m. fl.) ävensom i motionerna 1:213 (av herr

Nils Theodor Larsson) och II: 135 (av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.)

yrkande framställts om att avdrag av detta slag skall kunna medgivas

även vid den kommunala beskattningen. Då emellertid, beträffande kategorien

gifta yrkeskvinnor, den för kvinnor med barn föreslagna påbyggnaden

av 300-kronorsavdraget icke avser annat än den statliga beskattningen,

anser utskottet att den utvidgning av avdraget som nu föreslås beträffande

de i jordbruk och rörelse sysselsatta hustrurna icke heller bör

ifrågakomma annat än vid statlig beskattning.

På grund av vad nu anförts tillstyrker utskottet propositionen i vad

den rör gift kvinnas förvärvsavdrag. Utskottet har därmed också tagit ställning

till de i motionerna framförda yrkandena beträffande förvärvsavdraget

och hemställer om avslag på dessa yrkanden.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

I propositionen behandlas även vissa särskilda frågor rörande äkta

makars beskattning. Sålunda föreslås beträffande den tekniska metoden

för skattens fördelning mellan makarna den ändringen, att makar vid ortsavdragsberäkningen

skola tillgodogöras hälften var av ortsavdraget. I den

mån sådant avdrag icke kan utnyttjas av ena maken, skall det tillgodoräknas

den andra. Vid den statliga taxeringen skall därefter skatten fördelas

mellan makarna i förhållande till deras beskattningsbara inkomster,

icke såsom nu i förhållande till deras taxerade inkomster.

Förslaget i denna del föranleder vissa ändringar i uppbördsförordningen.

Antalet kolumner i källskattetabellen skulle sålunda behöva utökas från

tre till fyra, eftersom en särskild kolumn visat sig erforderlig för gift man

vars hustru har högre årsinkomst än 2 000 kronor. Utskottet har icke

någon erinran mot vad propositionen innehåller i denna del.

Icke heller finner utskottet anledning till erinran mot de två andra ändringar

som föreslås i detta avsnitt, nämligen dels att makar för det beskattningsår,

varunder de ingått äktenskap, alltid skola taxeras såsom av

varandra oberoende skattskyldiga och dels att äkta makar vid samtaxering

i skilda ortsgrupper skola tillgodoräknas ortsavdrag efter den högre

ortsgruppen.

I fråga om beskattningen av ogift skattskgldig med barn hade skatteutredningen

kommit till det resultatet, att dylika skattskyldiga med anställd

husföreståndarinna borde liksom för närvarande beskattas på samma sätt

som gifta personer, att skattskyldiga, som ha barn under sin vårdnad och

sålunda uppbära barnbidrag, icke borde beskattas annorlunda än ensamstående

skattskyldiga i allmänhet samt att skattskyldiga, vilka bidraga till

barns underhåll utan att ha vårdnaden om barnen, borde med tillämpning

av nu gällande bestämmelser medgivas skäligt avdrag för nedsatt skatteförmåga

vid taxeringen.

Då emellertid skatteutredningens förslag skulle för ogifta med barn leda

till vissa höjningar i statsskatt, vilka — särskilt om uttagningsprocenten

bestämdes högre än till 100 — icke kunde betraktas som oväsentliga, har

departementschefen funnit det nödvändigt att lösa beskattningsfrågan för

denna kategori av skattskyldiga på annat sätt än utredningen förordat.

Departementschefen föreslår sålunda att ogifta (varmed jämställas änklingar,

änkor eller frånskilda) med barn tillerkännas ortsavdrag med 50 %

högre belopp än ensamstående skattskyldiga. Ortsavdraget skulle sålunda

för ogift med barn komma att utgöra i lägsta ortsgrupp 2 520 kronor och i

högsta ortsgrupp 3 000 kronor. Förmånen av detta avdrag skulle — i överensstämmelse

med nu gällande regler — utgå såväl till de ogifta skattskyldiga,

vilka ha barn under sin vårdnad, som till dem, vilka endast betala

underhållsbidrag till barn, i sistnämnda fallet dock endast om den skattskyldige

icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

I fråga om det nu utgående avdraget för husföreståndarinna föreslås i

princip icke någon ändring i gällande bestämmelser.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

I de vid riksdagens början väckta motionerna 1:212 (av herr Ewerlöf

m. fl.) och II: 284 (av herr Hjalmarson in. fl.) samt I: 288 (av herr Ohlon

m. fl.) och II: 385 (av herr Ohlin m. fl.) ha motionärerna i detta avseende

följt skatteutredningens förslag.

I motionerna I: 483 (av herrar öhman och Ola Persson) och II: 648 (av

herr Hagberg i Luleå m. fl.) har hemställts, att ortsavdragen för ogifta

med barn skola bestämmas till högre belopp än enligt propositionen, nämligen

till 2 850 kronor i lägsta och 3 300 kronor i högsta ortsgrupp.

I motionerna 1:484 (av herrar Sunne och Söderquist) och 11:649 (av

herr Sjölin och fru Sandström) har yrkats, att ensamstående med barn

under 16 år skall ha rätt till samma förvärvsavdrag som i motionerna föreslås

för gift förvärvsarbetande kvinna med barn under 16 år.

Utskottet finner icke skäl att i förevarande avseende frångå propositionen

och avstyrker i följd därav motionerna i nu ifrågavarande delar.

Beträffande änklingars och änkors beskattning hade skatteutredningen

föreslagit, att änkling eller änka skulle medgivas ortsavdrag såsom gift

skattskyldig vid taxering till kommunalskatt eller statlig inkomstskatt för

det beskattningsår, under vilket andra maken avlidit, samt för det därpå

följande beskattningsåret.

Departementschefen har emellertid ansett, att förevarande fråga kommit

i annat läge sedan han nu föreslagit att ogifta skattskyldiga med barn

— och sålunda även änklingar och änkor med barn — skola tillgodoräknas

ett och ett halvt ortsavdrag vid beskattningen. Att härutöver Aid ortsavdragsberäkningen

införa en särbestämmelse för änklingar och änkor har

departementschefen icke ansett böra ifrågakomma, närmast med hänsyn

till vikten av att man vid ortsavdragens bestämmande och vid de skattskyldigas

fördelning på de två skatteskalorna begränsar sig till ett fåtal grupper,

som kunna lätt åtskiljas utan särskilda undersökningar. I de fall då

ett verkligt behov av skattelindring föreligger, bör det enligt departementschefens

mening vara möjligt att beakta detta genom tillämpning av gällande

regler om särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga.

I de vid riksdagens början väckta motionerna I: 212 (av herr Ewerlöf

m. fl.) och II: 284 (av herr Hjalmarson m. fl.) samt I: 288 (av herr Ohlon

m. fl.) och II: 385 (av herr Ohlin in. fl.) ha motionärerna i detta avseende

följt skatteutredningens förslag.

I motionerna 1:484 (av herrar Sunne och Söderquist) och 11:649 (av

herr Sjölin och fru Sandström) har framställts yrkande i enlighet med

skatteutredningens förslag men med utvidgning i detta avseende även till

frånskilda.

Utskottet anser sig kunna godtaga de i propositionen framlagda skälen

mot alt införa en särbestämmelse för änklingar och änkor vid sidan av det

för ogifta med barn föreslagna ortsavdraget. Utskottet avstyrker sålunda

förenämnda motioner i denna del men vill uttala det önskemålet att de

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

ömmande fall, som här kunna förekomma, bli beaktade genom tillämpningen

av särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Utskottet övergår härefter till frågan om fysiska personers förmögenhetsbeskattning.

Till en början torde därvid få erinras om att 1949 års

skatteutredning föreslagit lättnader i denna beskattning dels genom en höjning

av det skattefria beloppet från gällande 30 000 kronor till 40 000 kronor

och dels genom vissa ändringar i förmögenhetsskatteskalan.

I propositionen förordas en ytterligare höjning av skattepliktsgränsen till

50 000 kronor och därjämte viss jämkning i den av skatteutredningen före?

slagna skalan. Efter dessa ändringar skulle skalan för förmögenhetsskatten

få följande utseende.

Beskattningsbar förmögenhet, kr. Skatt %o

— 50 000 ....................................... 0

50 000— 100 000 ....................................... 5

100 000— 150 000 ....................................... 8

150 000— 200 000 ....................................... 10

200 000— 400 000 ....................................... 13

400 000—1 000 000 ....................................... 16

1 000 000 ...................................................... 18

Frågan om skattepliktsgränsen har berörts i flera av motionerna. De

yrkanden, som därvid framföras, gå ut på att gränsen skall bestämmas

högre för äkta makar än för ensamstående. Sålunda yrkas i motionerna

1:212 (av herr Ewerlöf m. fl.) och 11:284 (av herr Hjalmarson m. fl.),

I: 288 (av herr Ohlon m. fl.) och II: 385 (av herr Ohlin m. fl.) samt I: 213

(av herr Nils Theodor Larsson) och II: 135 (av herr Jonsson i Skedsbygd

m. fl.) att skattepliktsgränsen skall fastställas till 40 000 kronor för ensamstående

och 60 000 kronor för äkta makar. I motionen 11:616 (av

herrar Nilsson i Bästekille och Östlund) hemställes att gränsen skall bestämmas

till 50 000 kronor för ensamstående och 75 000 kronor för makar.

I motionerna I: 484 (av herrar Sunne och Söderquist) och II: 649 (av herr

Sjölin och fru Sandström) slutligen föreslås såsom gräns 50 000 kronor för

ensamstående och 70 000 kronor för makar.

I likhet med departementschefen finner utskottet det önskvärt att den

hittillsvarande ordningen med en gemensam gräns för skatteplikten till

förmögenhetsskatt icke utan tvingande skäl frångås. Behovet av en differentiering

i detta avseende är enligt utskottets mening icke så starkt att

det motiverar en omläggning. Särskilt om den gemensamma gränsen bestämmes

så relativt högt som departementschefen föreslagit och skatten till

en början utgår med endast 5 promille bör den nu gällande ordningen utan

nämnvärd olägenhet kunna bibehållas. Utskottet hemställer sålunda om

bifall till propositionen i detta avseende och avstyrker nyssnämnda motionsyrkanden.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Beträffande den föreslagna skalan för förmögenhetsskatten har i motionerna

I: 213 och II: 135 framställts yrkande om viss ytterligare uppmjukning.

Utskottet anser emellertid att departementschefens förslag medger

så stora lättnader i förmögenhetsbeskattningen att en ytterligare jämkning

i skalan icke kan anses påkallad. Utskottet avstyrker alltså detta motionsyrkande.

En särskild fråga, som diskuterats i detta sammanhang och berörts i

flera motioner, är frågan om rätt att vid inkomsttaxeringen göra avdrag

för påförd förmögenhetsskatt. Yrkande härom har väckts i motionerna

1:212 och 11:284, 1:288 och 11:385 samt 11:616, varvid dock i samtliga

fall motionärerna, till förhindrande av en alltför stor minskning i skatteintäkterna,

föreslagit att avdragsrätten skall kombineras med vissa skärpningar

i den nu gällande förmögenhetsskatteskalan. Yrkande om avdragsrätt

har även väckts i motionerna I: 481 (av herrar Cassel och Björnberg)

och 11:645 (av herrar Edström och Fagerholm), vilka dock i detta avseende

sträcka sig längre såtillvida att motionärerna föreslå att avdragsrätten

skall genomföras i förening med den i propositionen förordade skalan

för förmögenhetsskatten.

Utskottet erinrar om att de marginalskatteverkningar, som åstadkommas

av förmögenhetsskatten i förening med inkomstskatten, voro föremål

för ingående undersökningar vid riksdagsbehandlingen av skatteförslaget

år 1947. Vid 1947 års bevillningsutskotts betänkande nr 50 äro sålunda

fogade ett antal tabeller, vilka visa marginalskattens storlek i olika inkomstoch

förmögenhetslägen. 1947 års bevillningsutskott hade också att taga

ställning till vissa motioner, vari yrkande väckts att vid inkomsttaxeringen

avdrag skulle få ske för påförd förmögenhetsskatt. Nämnda utskott yttrade

beträffande denna och andra föreslagna möjligheter att nedbringa marginalskatten

att, ehuru det givetvis vore en olägenhet att höga marginalskattesatser

kunde uppkomma Aid vissa kombinationer av inkomst och förmögenhet,

utskottet dock icke funnit tillräckliga skäl för att i den utsträckning,

som i motionerna avsåges, frångå den av dåvarande departementschefen

föreslagna avvägningen av skattebördan mellan inkomster och

förmögenheter.

I motionerna 1: 481 och II: 645 bär anmärkts, att den däri föreslagna

avdragsrätten skulle medföra ett skattebortfall understigande 30 miljoner

kronor. Detta bortfall har beräknats på grundval av 1949 års taxering,

alltså på 1948 års förmögenheter. Beloppet avser minskningen i skatteintäkter

enbart genom avdragsrätten. För ett riktigt bedömande av frågan

bör emellertid beaktas att härtill skulle komma det skattebortfall, som förorsakas

genom den i propositionen föreslagna sänkningen av förmögenhetsskatten.

Tillsammans skulle detta medföra ett skattebortfall av närmare

60 miljoner kronor, beräknat på underlaget för 1949 års taxering.

Då hela den uträknade förmögenhetsskatten på grundval av 1949 års taxering

utgjorde 114 miljoner kronor, skulle sålunda den i motionerna yrkade

avdragsrätten i förening med den i propositionen förordade skatteskalan

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

medföra en minskning i statliga skatter, vilken motsvarar omkring hälften

av den nu utgående förmögenhetsskatten. Det synes utskottet uppenbart

att en avdragsrätt av denna omfattning innebär en mycket väsentlig rubbning

av grunderna för den år 1947 beslutade förmögenhetsskatten. Utskottet

anser att en omläggning i enlighet med detta motionsyrkande icke

kan ifrågakomma och hemställer sålunda om avslag på motionerna 1:481

och II: 645.

Icke heller kan utskottet tillstyrka en avdragsrätt i förening med skärpning

av den nuvarande förmögenhetsskatteskalan. Med den mycket betydande

sänkning av förmögenhetsskatten som föreslås i propositionen, anser

utskottet att skatten blivit avvägd på ett sätt som med hänsyn till penningvärdeförsämringen

och andra omständigheter får anses skäligt. Utskottet

finner sålunda icke behövligt att i stället tillgripa metoden med avdragsrätt

i förening med skärpt skatteskala, vilken metod enligt utskottets

mening otvivelaktigt skulle medföra komplikationer av såväl deklarationssom

taxeringsförfarandet. På grund härav avstyrker utskottet ifrågavarande

yrkanden i motionerna.

I fråga om barns förmögenhetsbeskattning gäller för närvarande att fader

eller moder till hemmavarande barn under 21 år är skattskyldig jämväl för

barnets förmögenhet, om barnet icke självt taxeras till statlig inkomstskatt

med en beskattningsbar inkomst av minst 10 kronor.

Skatteutredningen har i detta avseende föreslagit att skattskyldigheten

för föräldrarna skall göras beroende uteslutande av barnets ålder. Eftersom

barnbidrag utgår intill 16 år och — i motsats till de tidigare barnavdragen

— oberoende av om barnet har egen inkomst eller förmögenhet

har det synts utredningen skäligt att alltid låta hemmavarande barns förmögenhet

beskattas tillsammans med föräldrarnas intill denna åldersgräns

för barnen men däremot efter fyllda 16 år alltid behandla barnen som

självständiga skattesubjekt. Beträffande formen för den sambeskattning,

varom här blir fråga, har utredningen föreslagit, att barnets förmögenhet

skall taxeras hos föräldrarna och skatten påföras dem i sådana fall, då

barnet icke självt påföres statlig inkomstskatt. Beträffande de fall, då

barnet självt betalar statlig inkomstskatt, har utredningen däremot funnit

sig nödsakad föreslå en formell samtaxering innebärande att den beskattningsbara

förmögenheten skulle beräknas gemensamt för föräldrar och

barn, varefter skatten skulle fördelas efter vars och ens beskattningsbara

förmögenhet.

Departementschefen har emellertid i likhet med vissa remissmyndigheter

funnit att den föreslagna regeln kommit att innebära en komplikation

i taxeringshänseende som gör att den icke kan betecknas såsom någon

rationell lösning. På grund härav har departementschefen icke funnit lämpligt

att framlägga förslaget i denna punkt utan föreslår i propositionen att

den nuvarande bestämmelsen med viss formell justering av författningstexten

skall bibehållas.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr SO. 75

I motionerna 1: 288 och II: 385 har yrkats ändring av den gällande bestämmelsen

i överensstämmelse med skatteutredningens förslag.

I motionerna 1:212 och 11:284 har föreslagits att den nuvarande ordningen

skall i princip bibehållas men att den för barnet gällande åldersgränsen

skall sänkas från 21 till 16 år.

I motionen II: 616 slutligen har yrkats dels att åldersgränsen skall sänkas

från 21 till 16 år och dels att barnets förmögenhet skall sammanläggas

med föräldrarnas endast i den mån barnets förmögenhet överstiger 50 000

kronor.

Frågan om barns förmögenhetsbeskattning har på grund av tidigare

motioner varit under prövning av 1950 års bevillningsutskott. Nämnda utskott

fann i sitt betänkande nr 37 att den nuvarande bestämmelsen uppenbarligen

måste medföra mycket ojämna verkningar i tillämpningen och sålunda

icke kunde anses tillfredsställande. Frågan krävde emellertid mera

ingående överväganden än utskottet vore i tillfälle att ägna den och blev

därför — i enlighet med utskottets önskemål — upptagen till behandling

av 1949 års skattcutredning.

I likhet med departementschefen finner utskottet att det resultat, vartill

skatteutredningen i detta avseende kommit, icke innebär någon sådan

förbättring i jämförelse med nu gällande bestämmelser att förslaget i denna

punkt bör läggas till grund för lagstiftning. Tydligen föreligga här stora

svårigheter att nå en fullt tillfredsställande lösning. De i motionerna

föreslagna åtgärderna kunna enligt utskottets mening icke lägga frågan till

rätta. Utskottet, som emellertid anser vissa skäl föreligga för en ändring i

enlighet med motionerna 1:212 och 11:284, förutsätter att Kungl. Maj:t

ägnar denna fråga fortsatt uppmärksamhet. Med hänvisning härtill avstyrker

utskottet motionerna i förevarande delar.

I samband med 1947 års skattereform tillkom såsom ett provisorium

den s. k. 80-procentspärren, enligt vilken de totala direkta stats- och kommunalskatterna

maximerats till 80 % av inkomsten. Spärren är emellertid

så till vida begränsad, alt skattereduktion får ske högst med ett belopp

motsvarande den statliga inkomstskatten. Om det belopp varmed skatten

skall reduceras för att nedbringas till 80 % av inkomsten icke täckes av

statlig inkomstskatt, kunna sålunda skatterna likväl komma att överstiga

de 80 procenten.

I överensstämmelse med skatteutredningens förslag föreslås i propositionen

att skattereduktionen skall tillåtas omfatta även förmögenhetsskatten.

Vid denna utvidgning av spärrbestämmclserna har dock fästs det

villkoret, att förmögenhetsskatten icke därigenom må nedbringas till lägre

belopp än som motsvarar skatten på 50 % av den skattepliktiga förmögenheten.

Tillika föreslås att bestämmelserna om 80-procentspärren, vilka såsom

ovan anmärkts äro provisoriska, skola göras definitiva.

Utskottet har icke något att erinra mot propositionen i denna del.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

I fråga om kvarlåtenskapsskatten föreslås i propositionen icke någon

ändring i grunderna för skatten. Departementschefen har dock ansett att

den höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsskalan, som han i

annat sammanhang föreslagit, bör åtföljas av en motsvarande höjning av

gränsen för heräkning av kvarlåtenskapsskatt. Då det första beskattade

skiktet i skatteskalan för kvarlåtenskapsskatten alltjämt synes böra omfatta

20 000 kronor, föreslår departementschefen att skalan ändras på

följande sätt.

Kvarlåtenskap kr. Skatt %

— 50 000 ....................................... 0

50 000— 70 000 ....................................... 5

70 000— 100 000 ....................................... 10

100 000— 200 000 ....................................... 15

200 000— 300 000 ....................................... 20

300 000— 500 000 ....................................... 25

500 000—1 000 000 ....................................... 30

1 000 000—2 000 000 ....................................... 35

2 000 000—5 000 000 ....................................... 40

5 000 000— ................................................... 50

I de likalydande motionerna 1: 5 (av herrar Gustaf Elofsson och Fridolf

Jansson) och II: 6 (av herr Andersson i Björkäng m. fl.) föreslås att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning och

förslag angående avskaffande av kvarlåtenskapsskatten och eventuellt som

kompensation härför en skärpning av arvsskatten på större förmögenheter.

I motionerna 1:288 (av herr Ohlon m. fl.) och 11:385 (av herr Ohlin

m. fl.) yrkas avskaffande av kvarlåtenskapsskatten i förening med utredning

om en moderat höjning av arvslottsskatten.

I motionerna I: 212 (av herr Ewerlöf in. fl.) och II: 284 (av herr Hjalmarson

in. fl.) samt I: 213 (av herr Nils Theodor Larsson) och II: 135 (av

herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.) föreslås att kvarlåtenskapsskatten skall

avskaffas.

Vid den diskussion om kvarlåtenskapsskatten, som förts under remissoch

riksdagsbehandlingen vid dess tillkomst, ha skälen för och emot skatten

ingående granskats. Några nya synpunkter av betydelse ha icke heller framförts

i de nu föreliggande motionerna.

Med anledning av vad som anförts i motionerna vill utskottet emellertid

erinra om att skatten år 1947 valdes såsom ett komplement till arvslottsbeskattningen,

varigenom hänsyn kunde tagas både till storleken av en

förmögenhet, som ginge i arv, och till den andel, som fölle på varje arvtagares

lott. Kvarlåtenskapsskatten ansågs även ur annan synpunkt vara

att föredraga framför alternativet med en höjd beskattning av arvslotterna:

den gjorde det möjligt att starkt begränsa antalet av de dödsbon, som be
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50. 77

rördes av skattehöjningen; små och måttliga arv bleve pa ett enkelt sätt

undantagna.

Genom skatten önskade man utnyttja en skattekraft, som utan större

olägenheter kunde tagas i anspråk av det allmänna. Införandet av skatten

grundades nämligen bl. a. på det resonemanget att större förmögenheter,

vid sidan av den årliga förmögenhetsbeskattningen, äro i stånd att utan

mera betydande olägenheter och utan att rättvisesynpunkterna trädas för

nära tåla en ytterligare belastning i form av en särskild beskattning i samband

med förmögenhetsöverflyttningar vid dödsfall.

Vid införandet av skatten diskuterades även huruvida skatten kunde

komma att verka hämmande på företagsamheten och därigenom hindra del

ekonomiska framåtskridandet och ett ökat välstånd. 1947 års bevillningsutskott

fann det antagligt alt några mera betydande återverkningar på det

ekonomiska livet icke vore att befara. Såvitt hittills kunnat bedömas har

detta icke heller blivit fallet. Emellertid är — såsom 1949 års skatteutredning

uttalat — den tid som förflutit sedan skatten började tillämpas ännu

för kort för att man skall kunna draga några säkrare slutsatser om dess

verkningar.

Det har gjorts gällande att skatten skulle särskilt hårt drabba jordbruket.

Genom de undersökningar, som 1947 års bevillningsutskott gjorde

härom, fann utskottet bestyrkt att huvuddelen av kvarlåtenskaperna efter

yrkesverksamma jordbrukare utgjordes av förmögenheter av en sådan storlek

att kvarlåtenskapsskatten icke kunde anses utgöra någon mera väsentlig

utgiftspost i den avlidnes bo. Om gränsen för skatteplikten nu höjes på

sätt departementschefen föreslagit torde alltjämt icke finnas anledning till

annat bedömande.

Som en anmärkning mot skatten har även framhållits att svårigheter i

många fall måste uppkomma vid dess betalning. Särskilt skulle detta gälla

jordbruket där i regel ett jämförelsevis stort kapital vore bundet i realtillgångar.

Dessa svårigheter ha emellertid beaktats genom särskilda bestämmelser

om rätt till anstånd med skattens erläggande och om möjlighet

att till viss del betala skatten med skuldebrev eller aktier. Sistnämnda

möjlighet har — enligt uppgifter i skatteutredningens betänkande — hittills

utnyttjats i mycket ringa utsträckning. Intill maj 1951 hade endast

förekommit sex sådana fall.

Det har även invänts att skatten skulle sakna statsfinansiell betydelse,

då den visat sig inbringa väsentligt lägre belopp än man räknade med år

1947. Intäkten av skatten har utgjort för budgetåret 1949/50 31,8 miljoner

kronor och för det senast tilländalupna budgetåret, 1950/51, 24,4 miljoner

kronor. Utskottet kan icke dela uppfattningen att dessa skatteintäkter i

närvarande statsfinansiella läge skulle kunna undvaras, särskilt som det

synes ovisst i vad mån man för närvarande kan tillgodose behovet av andra,

enligt utskottets mening mera angelägna skattesänkningar.

På grund av det nu anförda får utskottet, som icke har någon erinran

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

mot propositionen i denna del, hemställa om avslag på de i motionerna

framförda yrkandena rörande kvarlåtenskapsskatten.

I fråga om juridiska personers beskattning har skatteutredningen föreslagit

att de ekonomiska föreningarna med undantag av jordbrukets kreditkassor

skola beskattas till statlig inkomstskatt efter samma skattesats som

aktiebolagen. Detta skulle för föreningarna innebära att skattesatsen höjdes

från 32 till 40 % av den beskattningsbara inkomsten.

I propositionen anför emellertid departementschefen att han bar för avsikt

att inom en nära framtid låta ytterligare utreda vissa med juridiska

personers beskattning sammanhängande spörsmål och därför funnit lämpligast

att tills vidare låta anstå med förevarande fråga. Departementschefen

framlägger sålunda icke något förslag i detta avseende.

I de likalydande motionerna I: 293 (av herr Petrén) och II: 380 (av

herr Kollberg) har yrkats höjning av skattesatsen för ekonomiska föreningar

i överensstämmelse med skatteutredningens förslag.

I de likalydande motionerna I: 215 (av herr Gustaf Karlsson in. fl.) och

II: 286 (av herrar Larsson i Luttra och Nilsson i Landskrona) har väckts

förslag om att skattesatsen skall bestämmas till 15 % av den beskattningsbara

inkomsten vid taxering till statsskatt av vissa såsom ekonomiska föreningar

registrerade ideella sammanslutningar.

Då den i förstnämnda båda motioner berörda frågan om ekonomiska

föreningars beskattning kan väntas bli prövad i samband med den av departementschefen

planerade utredningen föreslår utskottet att dessa motioner

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beträffande motionerna 1:215 och 11:286 erinrar utskottet om att den

däri berörda frågan uppmärksammats i samband med förarbetena till den

år 1951 antagna lagen om ekonomiska föreningar. I proposition nr 34 till

1951 års riksdag anförde sålunda chefen för justitiedepartementet beträffande

föreningar, vilka beviljats registrering med stöd av 1 § andra stycket

i 1911 års lag om ekonomiska föreningar men som enligt den nya lagstiftningen

vore att betrakta som ideella föreningar, att man finge räkna med

att dessa föreningar även sedan den nya föreningslagen trätt i kraft kommc

att beskattas såsom ekonomiska föreningar. De vore nämligen såsom registrerade

föreningar för närvarande uttryckligen underkastade de för ekonomiska

föreningars beskattning gällande bestämmelserna och bleve enligt

övergångsbestämmelserna till den nya lagen alltjämt att betrakta såsom

ekonomiska föreningar. Emellertid stode det självfallet en sådan förening

öppet att upplösas och ombildas till en (oregistrerad) ideell förening.

Därvid hade föreningen och dess medlemmar att mot varandra väga, å ena

sidan, intresset av att föreningen bleve beskattad efter den lägre, för ideella

föreningar gällande skattesatsen och att undgå den dubbelbeskattning,

som av ekonomisk förening förvärvad inkomst i princip är underkastad,

samt, å andra sidan, den nackdel, som kunde vara förenad med att enligt

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

gällande skattebestämmelser såsom skattepliktig inkomst av kapital skall

upptagas vad som vid förenings upplösning utskiftas till medlem utöver

inbetald insats. I nämnda proposition anfördes slutligen härom att, därest

erfarenheterna från den nya föreningslagens första tillämpningstid skulle

visa att behov förelåge av en särskild lagstiftning i syfte att möjliggöra för

folketshusföreningar och liknande föreningar att upplösas och ombildas

utan alltför betungande skattekonsekvenser, frågan därom torde få upptagas

till prövning.

I det läge frågan sålunda befinner sig får utskottet även beträffande de

två sistnämnda motionerna föreslå att de icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Det synes dock utskottet vara önskvärt att jämväl denna

fråga tages under övervägande i samband med den av departementschefen

omnämnda kommande utredningen.

Vad propositionen i övrigt innehåller i fråga om detalj förslag ävensom

i fråga om författningsförslagens ikraftträdande har icke givit anledning

till erinran eller eljest till särskilt yttrande från utskottets sida.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande

proposition nr 213,

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370);

2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om

statlig inkomstskatt;

3) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om

statlig förmögenhetsskatt;

4) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379);

5) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december

1945 (nr 896);

6) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;

7) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär

skatt; samt

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

8) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om

kvarlåtenskapsskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:5 av herrar Gustaf Elofsson

och Fridolf Jansson samt II: 6 av herr Andersson i Björkäng

m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 212 av herr Ewerlöf m. fl.

och II: 284 av herr Hjalmarson m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:213 av herr Nils Theodor

Larsson och II: 135 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:215 av herr Gustaf Karlsson

m. fl. samt II: 286 av herrar Larsson i Luttra och Nilsson

i Landskrona,

5) de likalydande motionerna 1:288 av herr Ohlon in. fl.

och II: 385 av herr Ohlin m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:289 av herr öhman m. fl.

och II: 384 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:293 av herr Petrén och

II: 380 av herr Kollberg,

8) de likalydande motionerna I: 470 av fru Lindström m. fl.

och II: 615 av fru Eriksson i Stockholm m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:474 av herrar Osvald och

Nord samt 11:644 av fröken Liljedahl m. fl.,

10) de likalydande motionerna 1:481 av herrar Cassel och

Björnberg samt II: 645 av herrar Edström och Fagerholm,

11) de likalydande motionerna 1:482 av herr Alfred Nilsson

m. fl. och II: 646 av herr Strandh m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 483 av herrar öhman och

Ola Persson samt II: 648 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,

13) de likalydande motionerna 1:484 av herrar Sunne och

Söderquist samt II: 649 av herr Sjölin och fru Sandström,

14) motionen 1:485 av herrar Anderberg och Lodenius,

15) motionen II: 136 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

såvitt motionen upptagits till behandling i detta betänkande,

16) motionen II: 616 av herrar Nilsson i Bästekille och östlund,

ävensom

17) motionen II: 647 av fru Gärde Widemar,

måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan

åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1952.

På bevillningsutskottets vägnar ;

FILIP KRISTENSSON.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

81

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Franzon, Gustaf Elofsson,

Petrén, Velander, Ramberg, Einar Eriksson, Werner, Rune Johansson

och Magnusson; samt

från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Björklund, Jonsson

i Skedsbygd, Orgård, Sundström, Hagberg i Malmö, Sjölin, Kärrlander,

Henriksson och Anderson i Sundsvall.

Reservationer:

I) av herrar Kristensson i Osby, Petrén, Sjölin och Anderson i Sundsvall,

vilka anfört följande:

»Föreliggande förslag till nya grunder för den statliga beskattningen har

utarbetats av 1949 års skatteutredning. De avvikelser departementschefen

föreslagit skiljer sig icke från den allmänna principiella uppläggningen utredningen

kommit fram till. De undersökningar de sakkunniga verkställt

stöder uppfattningen, att det nuvarande skattesystemet har olyckliga verkningar

på sparande, lusten till nya arbetsinsatser och företagsamhet samt

på deklarationsmoralen. I någon mån har detta nu kunnat fastslås under

enighet. En mer realistisk diskussion än tidigare av avvägningen mellan

olika skatteformer och skattesatser bör nu kunna ske. Det torde sålunda

nu icke längre vara möjligt att ensidigt fasthålla vid att en skattesänkning

kommer att medföra ett motsvarande permanent bortfall av statsinkomster.

Enligt vår bestämda övertygelse kommer en skattesänkning på längre sikt

att medföra — på grund av de gynnsammare betingelserna för ökade arbetsinsatser

m. m. -—- att statens inkomster därigenom stiger och till en

del reducerar det genom skattesänkningen uppkomna inkomstbortfallet.

Den starka försämring av penningvärdet och de starkt höjda nominella

inkomsterna har medfört en skatteslcärpning, som icke avsågs, då nuvarande

skattesystem beslutades år 1947. Även av denna anledning är sålunda

en sänkning angelägen.

Om det nu föreslagna skattesystemet skall få den önskade effekten

måste uttagningsprocenten i enlighet med de sakkunnigas uppfattning fastställas

till 100. Förslaget innebär ändå endast, att skattetrycket i stort

kommer i närheten av det 1947 avsedda, varför ytterligare lättnader bör

genomföras, när förhållandena det medger.

Det är angeläget, att man i görligaste mån förhindrar, att en eventuell

fortsatt inflation medför icke önskvärda förskjutningar av skatteavvägningen.

Därför är det angeläget, att i möjlig mån metoder utarbetas, som

kan användas vid inträffade väsentliga ändringar i penningvärdet för att

6 — 338 02 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 sand. Nr 50.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Bevillningsutskottets betänkande nr BO.

på ett så enkelt sätt som möjligt utan omgång eliminera den huvudsakliga

icke önskade verkan därav på skattetryckets höjd. Vi anser därför, att en

särskild utredning i detta avseende redan nu hör företagas.

Som vi redan anfört, finner vi det framlagda förslaget i stort sett väl

lämpat att läggas till grund för lagstiftningen. I en del avseenden synes

oss dock förändringar böra vidtagas i syfte att uppnå en mera produktionsstimulerande

och sparfrämjande effekt.

Sålunda bör förvärvsavdraget för gifta kvinnor avsevärt höjas i förhållande

till utskottsmajoritetens förslag. Gifta förvärvsarbetande kvinnor

med barn under 16 år bör erhålla rätt att avdraga 300 kronor jämte 20 %

av inkomsten, totalt dock högst 1 600 kronor. Gifta förvärvsarbetande kvinnor

utan barn bör få avdraga 300 kronor jämte 10 % av inkomsten, totalt

dock högst 800 kronor.

Enligt vår uppfattning bör det till 300 kronor begränsade avdraget till

hustrur, som deltager i mannens jordbruk eller rörelse tillämpas icke endast

vid den statliga beskattningen utan även vid den kommunala.

Med hänsyn till penningvärdets fall och önskvärdheten av eu lättnad i

beskattningen särskilt för de mindre förmögenheterna är det lämpligt att

i enlighet med departementschefens förslag höja skattepliktsgränsen från

30 000 till 50 000 kronor. Skattepliktsgränsen för äkta makar bör dock enligt

vår uppfattning sättas högre, då behovet av sparmedel uppenbart är

större för två personer än för en. Vi har för närvarande stannat vid att

föreslå som lämplig sådan gräns 60 000 kronor.

Eftersom förmögenhetsskatten redan minskat den enskildes inkomst

synes det oss icke tillfredsställande, att låta denna del av inkomsten ännu

en gång drabbas av skatt. Vi föreslår därför, att rätt inedgives att vid

inkomsttaxering göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt. Förmögenhetsskatteskalan

jämkas därvid på av oss föreslaget sätt.

Vi föreslår vidare, en viss lättnad i barns förmögenhetsbeskattning genom

att vid taxering av barnens förmögenhet tillsammans med föräldrarnas

barnens åldersgräns sänkes från 21 år till 16 år.

Kvarlåtenskapsskatten är en skatteform som icke bör förekomma i

svensk skattelagstiftning och vi föreslår därför att den avskaffas. I samband

därmed bör en utredning av en moderat höjning av arvslottsheskattningen

företagas.

Då den ekonomiska situationen vid ena makens död vanligtvis blir besvärande

bör åtgärder vidtagas för att under en övergångstid lätta beskattningen

i dylika fall. Vi föreslår därför, att änkor och änklingar erhåller

rätt att till och med beskattningsåret efter det dödsfallet inträffat bibehålla

det större ortsavdrag, vilket gäller för äkta makar.

Beträffande dyrortsgrupperingen synes det uppenbart, att en minskning

i spännvidden mellan ortsgrupperna vid beskattningen nu kan företagas.

Skillnaderna i levnadskostnaderna torde nämligen icke längre vara av

samma storleksordning som tidigare och levnadskostnaderna på landsbyg
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

den har stigit i förhållande till i tätorterna gällande. Det är därför motiverat

att redan nu påbörja åtgärder, som ger större rättvisa. Vi anser därför,

att ortsavdraget i ortsgrupp I bör ökas till detsamma som för ortsgrupp

II.

I enlighet med denna vår uppfattning anse vi att utskottets hemställan

bort ha följande lydelse:

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts

förevarande proposition nr 213 icke kunnat av riksdagen oförändrad

bifallas ävensom i anledning av följande motioner,

nämligen de likalydande motionerna 1:288 av herr Ohlon

m. fl. och II: 385 av herr Ohlin m. fl., de likalydande motionerna

I: 212 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 284 av herr Hjalmarson

m. fl., de likalydande motionerna I: 213 av herr Nils

Theodor Larsson och II: 135 av herr Jonsson i Skedsbygd

m. fl., de likalydande motionerna 1:474 av herrar Osvald och

Nord samt 11:644 av fröken Liljedahl m. fl., de likalydande

motionerna 1:482 av herr Alfred Nilsson in. fl. och 11:646

av herr Strandh m. fl. ävensom de likalydande motionerna

I: 484 av herrar Sunne och Söderquist samt II: 649 av herr

Sjölin och fru Sandström,

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370) med de ändringar, att 46 § 3 mom. och 48 §

2 mom. erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

46 §.

3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under

större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft

inkomst av jordbruksfastighet, rörelse eller eget arbete, må hon, om och i

den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta

avdrag med 300 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och under större

delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst

av jordbruksfastighet eller rörelse och finnes sådan inkomst till någon de!

härröra av arbete, som i förvärvskällan utförts av den skattskyldiges hustru,

må mannen, om och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår,

i hemortskommunen åtnjuta avdrag med ett belopp, motsvarande värdet av

hustruns arbete, dock högst med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga

300 kronor.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk----nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp,

nämligen i ortsgrupp I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor,

i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Skattskyldig, som under hela eller någon del av beskattningsåret varit

änkling eller änka och som vid andra makens död levt tillsammans med

denne, äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet

inträffat, och för det därpå följande beskattningsåret åtnjuta ortsavdrag

med belopp som i föregående stycke sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos

sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka

eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt

barnbidrag förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag med belopp som i

andra stycket sägs.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta

kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I

och II 1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor

och i ortsgrupp V 1 400 kronor.

2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om

statlig inkomstskatt med de ändringar, att 4 § och 8 § 1 mom.

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §.

1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster

från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag

ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från

annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag för

realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;

slutlig skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering

under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket

påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit

debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller

annan kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.

Skattskyldig, som — ---kommunalskattelagen sägs.

Har sådan---för dotterbolaget.

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som

under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året

haft inkomst av jordbruksfastighet, rörelse eller eget arbete, må hon, om

och i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med

300 kronor jämte 10 % av nämnda inkomst, sammanlagt dock högst med

800 kronor.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Har gift kvinna som i första stycket sägs haft hemmavarande barn, för

vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, och har hon under året haft

inkomst som i samma stycke sägs, må hon, om och i den mån sådan hennes

inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor jämte 20 % av

nämnda inkomst, sammanlagt dock högst med 1 600 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och som under större

delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst

av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört

arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen,

om och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta avdrag

med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga

800 kronor eller, om den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket

rätt till allmänt barnbidrag förelegat, 1 600 kronor.

8 §•

1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt

ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som

angivas i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I och II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp

IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Skattskyldig, som under hela eller någon del av beskattningsåret varit

änkling eller änka och soin vid andra makens död levt tillsammans med

denne, äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet

inträffat, och för det därpå följande beskattningsåret åtnjuta ortsavdrag

med belopp som i föregående stycke sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos

sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed i denna paragraf jämställes

änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket

rätt till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta statligt ortsavdrag med

belopp som i andra stycket sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med

andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i tredje eller

fjärde stycket, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige

helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad

och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag

med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I och II 2 640 kronor,

i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp V

3 000 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för vilket allmänt

barnbidrag utgått men vilket icke stått under hans vårdnad, äger

han, därest han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta orts
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

avdrag efter vad i detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige icke

levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje, fjärde eller femte stj-cket sägs

(ensamstående) äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp

IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

3) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)

om statlig förmögenhetsskatt med de ändringar, att 8 §, 10 §

och 11 § 1 mom. erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §•

Har skattskyldig hemmavarande barn, som icke fyllt 16 år, skall, därest

barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke

uppgår till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets

förmögenhet. I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i

sådant fall jämväl barnets förmögenhet.

10 §.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den

beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 60 000 kronor. Annan

fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra

sådan skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger

50 000 kronor.

Ej heller------ 5 000 kronor.

11 §•

1 inom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, som avses i

8 § 1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

60 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr-: 200 kr. för 100 000 kr. och 10°/oo av återstoden;

150 000 » » 200 000 »: 700 » » 150 000 » » 14°/oo » » ;

200 000 » » 300 000 »: 1400 » »> 200 000 » » 18°/oo » » ;

300 000 kr. : 3 200 » » 300 000 » » 22 °/oo »

För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt

i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse

skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 060 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

50 000 kronor, dock lägst en krona;

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100000 men icke 150 000 kr.: 250 kr. för 100 000 kr. och 10 %o av återstoden

150000 » » 200 000 » : 750 » » 150 000 » » 14%>o .» »

200 000 » » S00 000 » : 1450 » » 200 000 » » l»°/oo » »

300 000 kr. : 3 250 » » 300 000 » » 22 °/oo » »

4) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379);

5) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31

december 1945 (nr 896);

6) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa

fall;

7) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

med bestämmelser om begränsning i vissa fall av

preliminär skatt;

8) antaga följande

Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)

om kvarlåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas, att förordningen den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt

skall upphöra att gälla med utgången av juni månad 1952.

9) hemställa hos Kungl. Maj :t om en utredning på vad sätt

enklast en omräkning av skatteskalorna kan äga rum, när viss

höjning av prisnivån inträffat för att genom en sådan omräkning

förebygga en icke avsedd höjning av skattetrycket.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 5 av herrar Gustaf Elofsson

och Fridolf Jansson samt II: 6 av herr Andersson i Björkäng

m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 212 av herr Ewerlöf m. fl.

och II: 284 av herr Hjalmarson m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:213 av herr Nils Theodor

Larsson och II: 135 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 215 av herr Gustaf Karlsson

m. fl. samt II: 286 av herrar Larsson i Luttra och Nilsson i

Landskrona,

5) de likalydande motionerna I: 289 av herr öhman m. fl.

och II: 384 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

6) de likalydande motionerna I: 293 av herr Petrén och

II: 380 av herr Kollberg,

7) de likalydande motionerna I: 470 av fru Lindström m. fl.

och II: 615 av fru Eriksson i Stockholm m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 481 av herrar Cassel och

Björnberg samt II: 645 av herrar Edström och Fagerholm,

9) de likalydande motionerna I: 482 av herr Alfred Nilsson

m. fl. och II: 646 av herr Strandh in. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 483 av herrar öhman och

Ola Persson samt II: 648 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 484 av herrar Sunne och

Söderquist samt II: 649 av herr Sjölin och fru Sandström,

12) motionen I: 485 av herrar Anderberg och Lodenius,

13) motionen II: 136 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

såvitt motionen upptagits till behandling i detta betänkande,

14) motionen II: 616 av herrar Nilsson i Bästekille och östlund

ävensom

15) motionen 11:647 av fru Gärde Widemar,

måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan

åtgärd.»

II) av herrar Velander, Magnusson och Hagberg i Malinö, vilka ansett

att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»I den föreliggande propositionen har på grundval av ett av 1949 års

skatteutredning avgivet betänkande framlagts förslag till ändrade grunder

för den direkta statliga beskattningen. Förslaget, som är avsett att träda

i kraft den 1 januari 1953, innebär åtskilliga förändringar i fråga om det

statliga skattesystemets konstruktion.

Skatteutredningen har med förslaget åsyftat att få till stånd en sänkning

av den statliga direkta beskattningen för fysiska personer. Skatteutredningen

anför sålunda bl. a. följande (s. 112):

''Vår undersökning förande de direkta skatternas verkningar har givit

oss stöd för den uppfattningen, att en lättnad i den direkta beskattningen

för närvarande är ett samhällsintresse av största betydelse. Främst med

hänsyn till arbetsvilja och deklarationsmoral finna vi det angeläget, att det

nuvarande trycket av den direkta beskattningen mildras.---

I första hand bör ifrågakomma en lindring av den statliga inkomstskatten

genom en omarbetning av den nuvarande skatteskalan. Därjämte

bör — bl. a. med hänsyn till sparandet — en viss sänkning av den statliga

förmögenhetsskatten komma till stånd.’

Utredningen framhåller vidare önskvärdheten av en förenkling i beskattningen

men uttalar, att det icke syntes vara möjligt att uppnå förenklingar

av verklig betydelse, så länge trycket av den direkta beskattningen

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

låge vid nuvarande höga nivå. Det synes naturligt att ett högt skattetryck

måste åtföljas av långt drivna krav på rättvisa och likformighet

vid beskattningen, vilka krav uppenbarligen vore svåra att förena med kravet

på enkelhet i skattesystemet. Även ur denna synpunkt fann utredningen

det angeläget att den direkta beskattningens tryck nedbragtes till en lägre

nivå.

Utredningen tar även upp frågan om den skatteskärpning som åstadkommits

genom penningvärdeförsämringen under tiden efter 1947 års riksdagsbeslut

och framhåller, att förskjutningen i penningvärdet vore så betydande,

att även en ganska långtgående sänkning av skattesatserna icke

innebure någon real skattesänkning annat än i den mån penningvärdet återställdes.

Den senaste tidens förändringar i penningvärdet inskärpte emellertid

ytterligare vikten av en sådan omarbetning av skatteskalorna att den

skattehöjning, som i realiteten följde av penningvärdeförsämringen, i möjligaste

mån undvekes.

Beträffande betydelsen av de skattesänkningar utredningen föreslår anför

utredningen, att denna givetvis vore svår att bedöma men att det torde

få antagas, att en skattesänkning även av ganska begränsad omfattning

kunde ha en stimulerande effekt på arbetsvilja och företagsamhet, vilken

i viss mån kunde kompensera det omedelbara skattebortfallet genom sänkningen.

Även departementschefen konstaterar i propositionen, att en sänkning

av den statliga direkta beskattningen för fysiska personer framstår såsom

angelägen. Emellertid bör-------(= utskottet s. 58 rad 5 nedifrån —- s.

60 rad 4 uppifrån)---uttagningsprocentens höjd.

I de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 framhålles, att delade

meningar ej längre syntes råda om nödvändigheten av en alla skattebetalare

omfattande sänkning av den direkta skatten. Vid avvägningen mellan

behovet av skattelindringar å ena sidan och överbalansering av budgeten

å den andra förefölle de starkaste skälen tala för sänkningar i den direkta

beskattningen. Därigenom skulle arbetsviljan, sparviljan och sparförmågan

kunna effektivt ökas. De erfarenheter däremot, som hittills vunnits rörande

överbalanseringsteknikens effekt som skydd för penningvärdet, kunde

knappast sägas uppmuntra till fortsättning. Trots utomordentligt starkt

stigande budgetöverskott hade penningvärdet sjunkit.

Den primära målsättningen för eu skattesänkningsaktion borde enligt

motionärerna vara ett återställande av det faktiska skattetrycket till det

som avsetts, då gällande skattelagstiftning beslutits. Det borde emellertid

markeras, att denna målsättning vore alt betrakta blott som ett första steg

på vägen mot verkliga sänkningar i beskattningen. Nästa uppgift måste vara

att fortsätta på den inslagna vägen. Såsom ett första steg vid en etappvis

genomförd skattesänkning borde utredningens förslag kunna godtagas.

I de likalydande motionerna I: 288 och II: 385 ävensom i motionen II: 136

anföras i viss mån liknande synpunkter.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Bevillningsutskottets betänkande nr SO.

Utskottet delar de sålunda framförda synpunkterna att en sänkning av

den direkta statliga beskattningen framstår såsom synnerligen önskvärd.

Under de senaste två decennierna har inträtt en fortgående, utomordentligt

kraftig stegring av den direkta beskattningen. Detta belyses av nedanstående

sammanställning, avseende de i riksstaten för vederbörande budgetår

uppförda inkomstbeloppen för de direkta statsskatterna å inkomst och förmögenhet,

nämligen för 1932/33 inkomst- och förmögenhetsskatt, extra inkomst-

och förmögenhetsskatt samt utjämningsskatt, för 1942/43 inkomstoch

förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt på förmögenhet samt

för 1952/53 skatt å inkomst och förmögenhet.

Budgetåret 1932/33 ............... kronor 137 600 000,

» 1942/43 ............... » 847 000 000,

» 1952/53 ............... » 4 555 000 000.

En väsentlig del av den under senare år inträdda skatteskärpningen har

sin grund i den fortgående försämringen av penningvärdet. Av förändringarna

i ievnadskostnadsindex, vilket för 1947 utgjorde i medeltal 156

men för första kvartalet i år fastställts till 207, framgår, att levnadskostnaderna

under motsvarande tid stigit med mer än 30 %. Inkomster, som

endast följt levnadskostnadsstegringen och alltså realt varit oförändrade,

ha därigenom kommit att beskattas inom högre liggande progressionsskikt,

d. v. s. enligt hårdare skattesatser än ursprungligen avsetts.

Såsom framhållits i de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 höidet

vara angeläget att i första hand åstadkomma en skattesänkning, som

motverkar denna skatteskärpning. Det av skatteutredningen framlagda förslaget

torde i stort sett fylla denna begränsade målsättning. Förutsättningen

härför är emellertid att uttagningsprocenten fastställes till 100. Även skatteutredningen

har utgått från att detta skall ske. Utredningen gör sålunda

(s. 214—215) följande uttalande:

''Vid skalornas utformning ha vi utgått från att grundbeloppet skall uttagas

med 100 %. Det är enligt vår mening en väsentlig förutsättning, att

övergången till systemet sker vid grundbeloppsnivå.’

I förevarande proposition har frågan om uttagningsprocentens storlek

lämnats öppen. Denna behandlas i stället i proposition nr 233, där den

föreslagits till 110. Utskottet har alltså att i anslutning till sistnämnda

proposition framföra sin uppfattning om uttagningsprocentens storlek. Då

emellertid denna fråga enligt utskottets mening icke kan ses isolerad, vill

utskottet redan nu framhålla, att enligt dess mening riksdagen på denna

punkt bör följa skatteutredningen. Det är av väsentlig betydelse, icke minst

ur psykologisk synpunkt, att skattesänkningen i varje fall icke blir mindre

än att den 1947 beslutade nivån i stort sett återställes. Endast om detta

sker torde man kunna räkna med att de skattskyldiga betrakta skattesänkningsbeslutet

såsom ett allvarligt menat försök att åstadkomma en rimligare

beskattning. Endast härigenom torde man därför också kunna räkna med

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

att skattesänkningen skall få den stimulerande effekt på arbetsvilja, företagsamhet

och sparvilja ävensom medverka till den förbättring av deklarationsmoralen

som det är angeläget att åstadkomma. Då utskottet här rent

allmänt vill konstatera, att förslaget får anses lämpat såsom grund för en

omläggning av den direkta beskattningen, är förutsättningen härför att uttagningsprocenten

icke kommer att överstiga 100. Varje höjning därutöver

skulle enligt utskottets mening äventyra de gynnsamma verkningar i olika

avseenden man genom omläggningen eftersträvar.

Utskottet övergår härefter till ett bedömande av förslagets tekniska

sidor.

Frågan om---■ (= utskottet s. 60 rad 19 uppifrån — rad 1 nedifrån)

— ---- sammanhängande fråga.

Utskottet finner det ovedersägligt att en försämring av penningvärdet

kan medföra icke önskvärda förskjutningar i skatteavvägningen mellan

olika grupper av inkomsttagare. Att ge skattesystemet en sådan utformning

att dylika verkningar automatiskt förhindrades framstår därför som

en i och för sig önskvärd reform. Såvitt utskottet kunnat finna kan en

sådan reform emellertid icke genomföras utan mycket avsevärda praktiska

komplikationer. Liksom tidigare torde man för den skull vara hänvisad

till att vid mera djupgående och varaktiga förändringar i penningvärdet

vidtaga därav betingade omläggningar i skattesystemet. Icke endast en omarbetning

av skatteskalorna bör därvid ifrågakomma; även ortsavdragen

torde i sådana lägen vara i behov av en översyn, vilket gäller såväl de kommunala

som de statliga avdragen. Utskottet finner sig sålunda icke kunna

tillstyrka yrkandet om en särskild utredning i detta avseende men förutsätter

att frågan följes med uppmärksamhet. I enlighet härmed hemställer

utskottet om avslag på motionerna i denna del.

I det----(= utskottet s. 61 rad 14 uppifrån — rad 2 nedifrån)

— --ortsgrupp II.

Utskottet finner det angeläget att frågan om en ortsgruppering i och

för taxeringen blir prövad inom en snar framtid. Såsom 1949 års skatteutredning

anfört torde av undersökningar under senare år ha framgått att

skillnaderna i levnadskostnader mellan olika orter äro på väg att utjämnas.

Skatteutredningen fann att en fortsatt utveckling i sådan riktning kunde

i en framtid föranleda att någon avvägning av skatterna efter dyrort —

såväl vad gäller den kommunala som den statliga inkomsttaxeringen —

icke längre erfordrades och att därmed även frågan om ortsavdragens bibehållande

vid beskattningen kunde tagas under omprövning. Utskottet, som

finner dessa synpunkter beaktansvärda, anser alt eu omläggning i antydd

riktning bör genomföras i etapper, så att antalet ortsgrupper efterhand

minskas. Såsom ett första led i en sådan utveckling vill utskottet förorda,

att ortsavdragen fastställas till samma belopp i ortsgrupp I som i ortsgrupp

II.

I fråga —----(= utskottet s. 62 rad 19 uppifrån — s. 66 rad 15 nedifrån)

—• --får hänvisa.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

I de likalydande motionerna I: 212 och II: 284 anföres, att det hade varit

angeläget att ge en sådan utformning åt skatteskalan för äkta makar, att

samma verkningar som enligt tudelningsprincipen hade erhållits vid något

högre inkomster än nu blir fallet. Särskilt gällde detta med hänsyn till de

för familjerna — icke minst i de s. k. mellanskikten — påfrestande följderna

av den fortgående penningvärdeförsämringen. Härigenom skulle enligt

motionärernas mening större rättvisa ha skipats för mellangrupperna

i samhället. Motionärerna ha emellertid avstått från att framlägga konkreta

förslag i antydd riktning.

Även utskottet anser, att en sådan utformning av skalan för äkta makar

skulle ha inneburit en riktigare avvägning mellan äkta makar och ensamstående

än utredningens förslag. Då utskottet emellertid i likhet med motionärerna

betraktar utredningens förslag som ett första steg på väg mot ett

rimligare skattetryck, finner utskottet icke anledning att här närmare ingå

på denna fråga. Den kompromiss som i detta avseende träffats inom skatteutredningen

utgör enligt utskottets uppfattning ett framsteg och innebär

att en riktig princip delvis godtagits.

På grund av vad nu anförts anser sig utskottet kunna godkänna den avvägning

med hänsyn till ortsavdrag och skatteskalor, som i propositionen

föreslagits för den statliga inkomstskatten. Utskottet har därmed även tagit

ställning till de i motionerna I: 482 och II: 646 framförda önskemålen.

Enligt gällande bestämmelser äger gift kvinna, som levt tillsammans

med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här i riket

bosatt, om hon under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete åtnjuta

avdrag vid taxering till kommunalskatt med 300 kronor och vid taxering

till statlig inkomstskatt med hälften av nämnda inkomst, dock högst

med 1 000 kronor. Detta s. k. förvärvsavdrag utgår alltså icke för närvarande

till hustru, som självständigt driver jordbruk.

I motionerna I: 212 och II: 284 hemställes, att gift kvinna, som haft inkomst

av jordbruksfastighet, skall jämställas med sådan gift kvinna som

haft inkomst av rörelse eller av eget arbete. Utskottet vill instämma i den

uppfattningen att gift kvinna som driver jordbruk bör jämställas med de

gifta kvinnor som ha inkomst av rörelse eller av eget arbete. Förvärvsavdrag

bör emellertid enligt utskottets mening icke utgå, om jordbruket är

utarrenderat och den gifta kvinnan sålunda icke deltager i jordbruksarbetet.

På grund härav tillstyrker utskottet endast den ändringen att förvärvsavdrag

även skall tillkomma gift kvinna, vilken haft inkomst av jordbruk

som hon själv bedrivit.

Förvärvsavdraget utgår för närvarande icke heller till hustru, som endast

deltager i mannens verksamhet, t. ex. jordbruk eller rörelse, ehuru

hon faktiskt sambeskattas med mannen.

I propositionen föreslås---(= utskottet s. 66 rad 1 nedifrån — s.

68 rad 11 nedifrån)---— högre avdrag. Såsom anförts i de likalydande

motionerna 1:212 och 11:284 kunna nämligen sådana hustrur icke utöva

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

förvärvsarbete utom hemmet utan att de vidtaga särskilda åtgärder för

barnens vård. Kostnaderna härför äro att betrakta såsom ofrånkomliga

och enligt utskottets mening därför att jämställa med omkostnader för intäktens

förvärvande.

Rörande beräkningen av avdraget finner utskottet det i de likalydande

motionerna 1:212 och 11:284 framlagda förslaget väl avvägt. Då det av

taxeringstekniska skäl icke är möjligt att taga hänsyn till huruvida hustrun

haft arbete under hela eller endast en del av året, bör enligt utskottets mening

avdraget utformas så att det når sitt maximum vid en inkomst som

motsvarar årsförtjänsten för de lägst avlönade hustrurna. Enligt motionärernas

förslag når avdraget sitt maximum vid en inkomst på 4 000 kronor,

medan detta enligt propositionens förslag blir fallet först vid en inkomst

på 7 000 kronor. Detta förhållande har för utskottets del varit avgörande

vid denna frågas bedömande.

Vissa skäl kunna onekligen anföras till stöd för den uppfattningen att

åldersgränsen i detta sammanhang skulle sättas lägre än till 16 år. Såsom

departementschefen emellertid framhållit är 16-årsgränsen i övriga sammanhang

allmänt vedertagen inom skattelagstiftningen, och utskottet finner

icke anledning att för detta speciella fall föreslå en annan åldersgräns.

Utskottet anser icke att det i propositionen föreslagna förvärvsavdraget

skulle — såsom vissa motionärer gjort gällande — innebära en försämring

i betingelserna för gift kvinnas yrkesverksamhet. Man kan enligt utskottets

mening icke i detta sammanhang bortse från den höjning och ändrade

avvägning av ortsavdragen, som sker enligt förslaget och som dock medför

skattelättnader för de gifta yrkeskvinnorna. Ett genomförande av det i de

likalydande motionerna I: 212 och II: 284 framlagda förslaget skulle vidare

i de flesta fall varom här är fråga innebära en ytterligare förbättring.

Utskottet vill — -—• — (= utskottet s. 69 rad 1 uppifrån — råd 16 nedifrån)

-— —- — eller icke.

I propositionen föreslås att avdrag av detta slag endast skall kunna medgivas

vid den statliga beskattningen. I de likalydande motionerna 1:212

och II: 284 ävensom de likalydande motionerna I: 213 och II: 135 har emellertid

yrkats, att samma avdrag skall kunna medgivas vid den kommunala

beskattningen. Även enligt utskottets mening kräver konsekvensen att förevarande

avdragsrätt utsträckes att gälla vid den kommunala beskattningen.

På grund av vad nu anförts tillstyrker utskottet propositionen i vad den

rör gift kvinnas förvärvsavdrag med de ändringar som ovan berörts.

I propositionen —- — -— (== utskottet s. 70 rad 1 uppifrån — rad 17

nedifrån)---vid taxeringen.

Då emellertid skatteutredningens förslag skulle för gifta med barn leda

till vissa höjningar i statsskatt, vilka -—• särskilt om uttagningsprocenten

trots vad utskottet härom anfört bestämdes högre än till 100 — icke kunde

betraktas som oväsentliga, har departementschefen funnit det nödvändigt

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Bevillningsutskottets betänkande nr SO.

att lösa beskattningsfrågan för denna kategori av skattskyldiga på annat

sätt än utredningen förordat. Departementschefen föreslår---(== utskottet

s. 70 rad 11 nedifrån — s. 71 rad 5 nedifrån)----till frånskilda.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att förevarande fråga

kommit i ett annat läge genom förslaget att ogifta skattskyldiga med barn

— och sålunda även änklingar och änkor med barn — skola tillgodoräknas

ett och ett halvt ortsavdrag vid beskattningen. Beträffande beskattningen

för det beskattningsår, under vilket make avlidit, anser emellertid utskottet

det oaktat, att utredningens förslag bör genomföras. Såsom i annat sammanhang

framhållits innebär propositionen att skattskyldiga, som ingått

äktenskap under beskattningsåret, skola beskattas såsom av varandra oberoende

skattskyldiga för detta år, oavsett vilken tid under beskattningsåret

äktenskapet ingåtts. Det synes utskottet vara i konsekvens härmed att

änkling eller änka under alla förhållanden får i ortsavdragshänseende betraktas

såsom gift under hela det beskattningsår, varunder andra maken

avlidit. Utskottet tillstyrker alltså så till vida förenämnda motioner. I

övrigt vill utskottet erinra om möjligheten att i ömmande fall medgiva särskilda

avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Utskottet övergår —--(= utskottet s. 72 rad 3 uppifrån — råd 11

nedifrån) —--för makar.

I likhet med förenämnda motionärer finner utskottet det önskvärt att

gränsen för skatteplikten till förmögenhetsskatt faststälies till högre belopp

för äkta makar än för ensamstående. Vissa skäl kunna anföras för att —

såsom föreslås beträffande det skattefria beloppet vid inkomsttaxeringen

— skattepliktsgränsen beträffande förmögenhetsskatten göres dubbelt så

hög för äkta makar som för ensamstående. Då emellertid hittills tillämpats

en gemensam skattepliktsgräns för alla fysiska personer och det, bl. a. med

hänsyn till skattebortfallet, kan vara anledning att framgå med viss försiktighet

och genomföra en sådan ändring endast etappvis, vill utskottet

icke förorda denna lösning. Yrkande härom har heller icke framställts i

motioner vid årets riksdag. En ändring av skattepliktsgränsen för äkta

makar så att densamma ligger 50 % högre än gränsen för ensamstående

synes utskottet tills vidare vara lämplig. En sådan tankegång har framkommit

i flertalet förenämnda motioner. Sedan departementschefen föreslagit

en höjning av gränsen från 40 000, som skatteutredningen förordat,

till 50 000 kronor, vill utskottet tillstyrka bifall till det i motionen 11:616

framställda yrkandet om en skattepliktsgräns för äkta makar av 75 000

kronor.

Innan utskottet övergår till att diskutera utformningen av förmögenhetsskatteskalan

och de föreslagna skattepliktsgränserna vill utskottet till behandling

upptaga den i flera motioner berörda frågan om rätt att vid inkomsttaxeringen

göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt. Yrkande härom

har väckts i motionerna I: 212 och II: 284, I: 288 och II: 385 samt II: 616,

varvid dock i samtliga fall motionärerna, till förhindrande av en alltför stor

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

minskning i skatteintäkterna, föreslagit att avdragsrätten skall kombineras

med vissa skärpningar i den nu gällande förmögenhetsskatteskalan. Yrkande

om avdragsrätt har även väckts i motionerna 1: 481 och II: 645, vilka

dock i detta avseende sträcka sig längre såtillvida att motionärerna föreslå

att avdragsrätten skall genomföras i förening med den i propositionen förordade

skalan för förmögenhetsskatten.

Utskottet finner att det i motionerna förebragts bärande skäl för en avdragsrätt.

Det kan icke vara rimligt att belasta en inkomst, som åtgått för

att gälda förmögenhetsskatten och sålunda ur slcatteförmågesynpunkt är

obefintlig, med ytterligare en skatt. Det kan överhuvudtaget icke leda till

ett tillfredsställande resultat, om en och samma inkomst träffas av två av

varandra oberoende skatter som båda äro progressiva. Denna dubbla progressivitet

leder ovillkorligen till resultat, som varken äro skäliga eller principiellt

motiverade,

Det framgår av den utredning, som förebragts i det av herrar Hagberg,

Petrén och Sandberg avgivna särskilda yttrandet till 1949 års skatteutrednings

betänkande liksom i motionerna I: 481 och II: 645, att den sammanlagda

marginalskatten vid ett införande av avdragsrätt för förmögenhetsskatten

i kombination med den av nyssnämnda reservanter föreslagna förmögenhetsskatteskalan

i det maximala fallet skulle understiga 100 %, så

länge avkastningen ligger högre än 2,4 7 %, men att den dock alltjämt skulle

kunna bli av betydande storlek. Enligt det i propositionen framlagda förslaget

skulle den maximala marginalskatten överstiga 100 % intill dess avkastningsprocenten

kommit upp till 5,74. Denna jämförelse synes utskottet

ge vid handen, att rimliga marginalskattesatser i fråga om förmögenhetsavkastning

överhuvudtaget icke kunna ernås utan att en avdragsrätt införes

— såvida icke skattesatserna i förmögenhetsskatteskalan sänkas i

mycket avsevärd grad.

På grund av vad nu anförts tillstyrker utskottet de i motionerna framförda

yrkandena om rätt att vid taxeringen till statlig inkomstskatt få göra

avdrag för förmögenhetsskatten.

Vad angår förmögenhetsskatteskalan vill utskottet förorda det i motionen

II: 616 framlagda förslaget, vilket skiljer sig från förslaget i motionerna

1:212 och II: 284 samt I: 288 och II: 385 endast i avseende å skattepliktsgränsen.

Skalans utseende framgår av följande sammanställning.

Förmögenhet

1000-tal kr.

50(75)—100

100—150 ..

150—200 ..

200—300 ..

över 300

Förmögenhetsskatt

inom vidståendo skikt,

promillo

...... 5

...... 10

...... 14

...... 18

...... 22

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

En sådan skala innebär, att skattesatserna, i förhållande till nu gällande

ordning, något höjas för förmögenheter från och med 150 000 kronor. Höjningen

har av motionärerna motiverats med önskemålet att få en jämnare

fördelning av den relativa skattelättnaden inom olika förmögenhetsskikt

liksom av önskemålet att nedbringa minskningen av statens inkomster av

förmögenhetsskatten. Enligt på 1949 års skatteunderlag utförda beräkningar

skulle det i propositionen framlagda förslaget innebära en minskning

av förmögenhetsskatten med 31 å 32 milj. kronor. Häremot skulle

med det av utskottet förordade förslaget svara ett inkomstbortfall icke överstigande

45 milj. kronor. Den sålunda uppkommande ökningen av skattebortfallet

i förhållande till propositionens förslag är enligt utskottets mening

icke av den storlek att det bör förhindra förslagets genomförande.

De fördelar ur principiell synpunkt och med avseende å den individuella

skattebelastningen som en avdragsrätt skulle medföra synas utskottet mer

än väl uppväga merkostnaden.

I fråga — -— — (= utskottet s. 74 rad 18 uppifrån — s. 75 rad 17

uppifrån)--— 1949 års skatteutredning.

I likhet med departementschefen finner utskottet att det resultat, vartill

skatteutredningen i detta avseende kommit, icke innebär någon sådan förbättring

i jämförelse med nu gällande bestämmelser att förslaget i denna

punkt bör läggas till grund för lagstiftning. Tydligen föreligga här stora

svårigheter att nå en fullt tillfredsställande lösning. Enligt utskottets

mening bör frågan därför bli föremål för ytterligare utredning, förslagsvis

av 1950 års skattelagssakkunniga. I avvaktan därpå bör emellertid såsom

föreslagits i motionerna 1:212 och 11:284 åldersgränsen sänkas från 21

till 18 år. Utskottet har redan i annat sammanhang framhållit att sistnämnda

åldersgräns är den inom vår skattelagstiftning vedertagna. Några

skäl för en speciell åldersgräns i förevarande sammanhang anser utskottet

icke ha förebragts.

I samband ----(= utskottet s. 75 rad 16 nedifrån — s. 76 rad 12

nedifrån) —---skall avskaffas.

Kvarlåtenskapsskatten genomfördes år 1947 mot en bestämd opposition

från en mycket avsevärd minoritet. Mot denna skattereform restes redan

då de starkaste betänkligheter icke minst från remissinstansernas sida. Enligt

utskottets mening kvarstår dessa betänkligheter alltjämt. Utskottet vill

sammanfatta invändningarna på följande sätt.

Kvarlåtenskapsskatten har icke varit avsedd att utgå i följd av förmögerihetsförvärv

utan skulle utgöra ett komplement till den årliga förmögenhetsbeskattningen.

Den har emellertid därvid knutits till ett skuldbegrepp, som

är rent godtyckligt och för vilket rättslig grund saknas. Trots att skatten

utgör en uppskjuten förmögenhetsskatt, uttages den icke alltid av samma

personer som ha att erlägga årlig förmögenhetsskatt och träffar heller icke

alltid den egendom som den avlidne under livstiden har att erlägga förmögenhetsskatt

för. Skatten utmätes, med visst undantag, utan hänsyn

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

till den tid arvlåtaren ägt förmögenheten, vilket innebär ett åsidosättande

av principen om jämlikhet i beskattningen. Ehuru skatten konstruerats

som en förmögenhetsägarens skatteskuld till det allmänna, får ägaren icke

i sin förmögenhetsdeklaration göra avdrag för denna skuld. Bestämmelsen

om en skattespärr vid 80 % av inkomsten blir i vissa fall illusorisk, då

en del av förmögenhetsskatten uttages genom kvarlåtenskapsskatt. Kvarlåtenskapsskatten

innebär en sådan skärpning av förmögenhetsbeskattningen

att förmögenheternas avkastning i ett stort antal fall icke förslår

att gälda ens de på förmögenheterna vilande skatterna, varför det här icke

är fråga om beskattning i vanlig mening utan om konfiskation. Såsom

framgår av en av 1947 års bevillningsutskott företagen utredning drabbar

skatten mycket hårt landets jordbrukare. Det är också uppenbart att

skatten måste leda till att de medelstora och större enskilda rörelseidkarna

och familjeföretagen inom industri och handel på något längre sikt icke

kunna tänkas fortsätta sin verksamhet.

Såvitt utskottet kunnat finna ha dessa erinringar mot kvarlåtenskapsskatten

icke blivit vederlagda. Utskottet delar därför motionärernas uppfattning

att kvarlåtenskapsskatten bör avskaffas. För statens del skulle

det härigenom uppkommande inkomstbortfallet icke vara av synnerlig betydelse.

Utskottet vill erinra om att intäkten av skatten för det senast tilländalupna

budgetåret 1950/51 icke uppgick till mer än 24,4 milj. kronor.

Det är också att märka att viss minskning av arvslottsskatten uppkommer

genom kvarlåtenskapsskatten. Ett borttagande av sistnämnda skatteform

innebär därför ett icke obetydligt mindre inkomstbortfall för staten än nyss

angivna belopp. Det i propositionen framlagda förslaget om en höjning av

det skattefria beloppet från nuvarande 30 000 till 50 000 kronor är ytterligare

ägnat att minska det inkomstbortfall ett fullständigt slopande av

kvarlåtenskapsskatten skulle innebära.

Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet föreliggande motioner om kvarlåtenskapsskattens

avskaffande. Utskottet finner icke erforderligt att i samband

härmed, på sätt förordats i motionerna 1:288 och 11:385, tillstyrka

utredning om en höjning av arvslottsskatten, varför nämnda motioner avstyrkas

i denna del.

I fråga om---(= utskottet s. 78 rad 3 uppifrån s. 79 rad 16

uppifrån) — —- — utskottets sida.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts

förevarande proposition nr 213 icke kunnat av riksdagen oförändrad

bifallas ävensom i anledning av följande motioner,

nämligen de likalydande motionerna 1:212 av herr Ewerlöf

7 — 838 52 Bihan g till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 50.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Bevillningsutskottets betänkande nr SO.

m. fl. och 11:284 av herr Hjalmarson m. fl., de likalydande

motionerna 1:213 av herr Nils Theodor Larsson och II: 135

av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., de likalydande motionerna

I: 288 av herr Ohlon m. fl. och II: 385 av herr Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna I: 482 av herr Alfred Nilsson m. fl.

och II: 646 av herr Strandh m. fl. ävensom motionen II: 136

av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., såvitt motionen behandlas

i detta betänkande, och motionen 11:616 av herrar Nilsson i

Bästekille och östlund

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370) med de ändringar av 46 § 3 mom., 48 § 2 mom.

och 65 § samt av anvisningarna till 20 § punkt 2 och 46 §

punkt 3 som framgå av följande lydelse.

46 §.

S mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under

större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft

inkomst av jordbruk som hon själv bedrivit eller av rörelse eller eget arbete,

må hon, i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen

åtnjuta avdrag med 300 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och under större

delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst

av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört

arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen, i

den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, i hemortskommunen

åtnjuta avdrag med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga

300 kronor.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk---- nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp,

nämligen i ortsgrupp I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i

ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Skattskyldig, som under någon del av beskattningsåret varit änkling eller

änka och som vid andra makens död levt tillsammans med denne, äger

att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet inträtt, åtnjuta

ortsavdrag med belopp som i föregående stycke sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos

sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka

eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt

barnbidrag förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag med belopp som

i andra stycket sägs.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta

kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I

och II 1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor

och i ortsgrupp V 1 400 kronor.

65 §.

Frågan, huruvida---före taxeringsåret.

I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret,

skola de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna äga tillämpning först

vid taxering för det därpå följande beskattningsåret.

Angående rätt i vissa fall för änkling eller änka att åtnjuta ortsavdrag

såsom gift skattskyldig stadgas i 48 § 2 mom. tredje stycket.

Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har

betydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift

skattskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret,

vara bestämmande för taxeringen.

Anvisningar

till 20 §.

2. Från föreskriften om att skattskyldig ej må avdraga värdet av arbete,

som i hans förvärvsverksamhet utförts av andra maken, föreligger såsom

framgår av 46 § 3 mom. i vissa fall undantag i fråga om arbete, som utförts

av gift kvinna.

Hemmavarande barn---51 §.

Frågan om---65 §).

till 46 §.

3. Om en person varit gift eller om gift person levt tillsammans med

sin make, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.

2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)

om statlig inkomstskatt med de ändringar av 4 § och 8 §

1 mom. som framgå av följande lydelse.

4 §•

1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skatlskyldiges inkomster

från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag

ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från

annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag

för realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;
slutlig

skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket

påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit

debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller

annan kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.

Skattskyldig, som —--för dotterbolaget.

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man ocli under

större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft

inkomst av jordbruk som hon själv bedrivit eller av rörelse eller eget arbete,

må hon, i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta

avdrag med 300 kronor.

Har gift kvinna, som i första stycket sägs haft hemmavarande barn, för

vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, och har inkomst som i samma

stycke sägs sammanlagt uppgått till minst 1 200 kronor, må hon i stället

åtnjuta avdrag med en fjärdedel av inkomsten, dock högst med 1 000 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och som under

större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft

inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges

hustru utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må

mannen, om och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta

avdrag med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga

300 kronor eller, om den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket

rätt till allmänt barnbidrag förelegat, 1 000 kronor.

8 §.

1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt

ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn iill de ortsgrupper, som

angivas i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I och II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp

IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Skattskyldig, som under någon del av beskattningsåret varit änkling

eller änka och som vid andra makens död levt tillsammans med denne,

äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet inträffat,

åtnjuta ortsavdrag med belopp som i föregående stycke sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos

sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed i denna paragraf jämställes

änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för

vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta statligt ortsavdrag

med belopp som i andra stycket sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med

andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i andra,

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

tredje eller fjärde stycket, äger, därest han haft hemmavarande eller av

den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn som stått under hans

vårdnad och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt

ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I och II 2 640 kronor,

i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp

V 3 000 kronor. Har skattskyldig -—- — — om barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje, fjärde eller femte stycket sägs

(ensamstående) äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp

IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

3) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om

statlig förmögenhetsskatt med de ändringar av 8 och 10 §§

samt 11 § 1 inom. som framgå av följande lydelse.

8 §•

Har skattskyldig hemmavarande barn under 16 år, skall, därest barnets

till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår

till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet.

I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i sådant

fall jämväl barnets förmögenhet.

10 §.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den

beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 75 000 kronor. Annan

fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra

sådan skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger

50 000 kronor.

Ej heller--- 5 000 kronor.

11 §■

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, som avses i

8 § 1 mom. andra eller tredje stycket förordningen om statlig inkomstskatt,

utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

lem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

75 000 kronor, dock lägst eu krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100000 men icke 150000 kr.: 125 kr. för 100 000 kr. och 10%>o av återstoden;

150 000 » ’> 200 000 » : 625 » » 150 000 » » 14 %o » » ;

200 000 » » 300 000 » : 1325 » » 200 000 » » 18 °/oo »

300 000 kr. : 3125 >» »> 300 000 » » 22 °/oo »

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt

i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse

skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor :

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.: 250 kr. för 100 000 kr. och 10°/oo av återstoden;

150 000 » » 200 000 »: 750 » » 150 000 » » 14 %o » » ;

200 000 » » 300 000 » : 1450 ■> » 200 000 » » 18 °/oo » » ;

300 000 kr. : 3 250 ■> >< 300 000 » » 22 %o »

4) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379);

5) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31

december 1945 (nr 896);

6) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;

7) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär

skatt; samt

8) antaga följande

Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)

om kvarlåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas, att förordningen den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt

skall upphöra att gälla med utgången av juni månad 1952.

B) att följande---(= utskottet s. 80 rad 4 uppifrån — rad 4

nedifrån)--- -— utan åtgärd.»

HD av herrar Gustaf Elof sson, Werner och Jonsson i Skedsbygd, vilka

biträtt utskottets yttrande utom i fråga om dyrortsgrupperingen, förmögenhetsskatteskalan

och kvarlåtenskapsskatten samt rörande dessa spörsmål

anfört följande:

»Beträffande den gällande dyrortsgrupperingen vid beskattningen har

departementschefen i propositionen uttalat, att han icke anser det möjligt

att nu taga upp frågan om någon ändring i princip av denna gruppering och

att denna fråga torde bli beroende av ytterligare undersökningar av variationerna

i dyrhetsgrad mellan olika orter. Resultatet av undersökningarna

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

bör enligt departementschefens mening icke föregripas genom en minskning

redan nu av antalet ortsgrupper vid taxeringen eller av spännvidden

mellan grupperna. Departementschefen anmärker emellertid att man kan

utgå från att hela frågan kommer att prövas vid nästa års riksdag.

Vi finna emellertid, att erfarenheterna från senare år otvivelaktigt visat,

att om någon skillnad i levnadskostnader verkligen förelegat mellan olika

orter, så har denna skillnad alltmera utjämnats. Det torde med skäl kunna

ifrågasättas, om icke förhållandena numera utvecklats dithän, att om tillbörlig

hänsyn tages till alla omkostnader samt till de förmåner befolkningen

på olika orter erhåller för sina skattemedel, en total omkastning av

dyrortsgrupperingen i vissa fall skulle vara befogad. För befolkningen i

landets glesbygder bliva varorna dyrare genom höga transport- och resekostnader.

Likaså bliva kostnaderna för hälso- och sjukvård höga genom

de långa avstånden. Vidare blir skolgången i de högre skolorna betydligt

dyrare för landsbygdens barn, trots att en viss utjämning av kostnaderna

skett genom införande av stipendier. Flykten från landsbygden visar också,

alt människorna finna det förmånligare att bo i de orter som vid ortsgrupperingen

ansetts vara dyrare än andra. Det enda bärande motiv, som enligt

vår mening kan anföras för att bibehålla vissa orter i dyrare ortsgrupp än

andra, är den fördyring, som uppstår till följd av långa avstånd till affärer,

skolor, sjukhus o. d. Detta motiv är icke giltigt i fråga om de större städerna,

där ifrågavarande avstånd äro ringa och där tillgång finnes till många olika

slag av bekvämligheter, som den i glesbygderna bosatta befolkningen måste

undvara.

Även om det kunde anses riktigt — vilket vi icke anse — att de i

de s. k. dyrorterna anställda kompenseras genom högre löner, så kan det i

varje fall icke vara rimligt, att de samtidigt erhålla högre skatteavdrag.

Någon bärande grundval för eu dylik dubbel kompensation kan icke finnas.

Enligt vår mening tala alla skäl för ett omedelbart avskaffande av ortsgrupperingen

vid beskattningen. Med hänsyn till de praktiska svårigheter,

som skulle inställa sig, om dyrortsgrupperingen i ett slag avskaffades, anse

vi oss emellertid böra föreslå, att endast den lägsta ortsgruppen omedelbart

avskaffas. De därefter kvarstående ortsgrupperna böra sedermera med

korta tidsintervaller undan för undan minskas genom att lägsta ortsgruppen

avskaffas och uppgår i den näst lägsta. Såsom ett ytterligare skäl för att redan

nu avskaffa den lägsta ortsgruppen torde framhållas att det i praktiken

visat sig mycket svårt att dra en gräns mellan den lägsta och den näst lägsta

ortsgruppen. Sålunda har man vid insamling av material för undersökning

härom fått göra stora justeringar i de resultat, som erhållits, och därvid

måst sammanföra närbelägna orter till samma ortsgrupp.

I propositionen förordas, att förvarusuvdray vid den statliga beskattningen

skall införas även för gifta kvinnor, vilka deltaga i mannens jordbruk eller

rörelse. Avdraget föreslås utgå med 300 kronor. Om hustruns arbetsinsats

i något fall varit så ringa att den icke kan anses motsvara ett värde av

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

300 kronor, skall avdrag icke medgivas. Det ifrågavarande förvärvsavdraget

för gifta kvinnor, som deltagit i mannens jordbruk eller rörelse, föreslås

emellertid endast bliva tillämpat i fråga om den statliga beskattningen.

Enligt vår mening föreligga starka skäl för att motsvarande avdrag även

skall medgivas vid den kommunala beskattningen. Principiellt bör likställdbet

skapas mellan dessa gifta kvinnor och andra gifta yrkesverksamma

kvinnor, vilka tillerkännas förvärvsavdrag även vid den kommunala beskattningen.

Vi förutsätta därför, att Kungi. Maj :t ägnar denna fråga uppmärksamhet,

så att förvärvsavdrag kan införas även vid den kommunala

beskattningen för gifta kvinnor, som äro verksamma i mannens jordbruk

eller rörelse.

I fråga om förmögenhetsskatten föreslås i propositionen en höjning av

skattepliktsgränsen till 50 000 kronor och därjämte en viss jämkning i den

av 1949 års skatteutredning föreslagna skalan. I fråga om kvarlåtenskapsskatten

föreslås i propositionen ingen förändring i nu gällande grunder.

Däremot har frågan om kvarlåtenslcapsskatten berörts i flera motioner.

I de likalydande motionerna 1:212 och 11:284 samt i de ävenledes likalydande

motionerna I: 213 och II: 135 har yrkats, att kvarlåtenskapsskatten

skall avskaffas, i de likalydande motionerna 1:5 och 11:6 har hemställts

om utredning angående kvarlåtenskapsskattens avskaffande, varvid man

som kompensation för avskaffandet kunde tänka sig eu skärpning av arvsskatten,

framför allt på de större förmögenheterna. I de likalydande motionerna

1: 288 och II: 385 slutligen har yrkats avskaffande av kvarlåtenskapsskatten

men samtidigt utredning, syftande till att undersöka möjligheterna

att åstadkomma en moderat höjning av arvslottsbeskattningen.

Beskattningen av förmögenheterna är i vårt land hård. Förmögenhetsskatt

uttages årligen och vid dödsfall drabbas den efterlämnade förmögenheten

av två olika skatter, dels kvarlåtenskapsskatt på det oskiftade

dödsboet och dels arvsskatt på varje arvslott. Härtill kommer att för avkastningen

av förmögenheten skall erläggas inkomstskatt till såväl stat som

kommun. Verkningarna av dessa olika skatteformer bliva, att kapitalbildningen

försvåras, vilket allmänt sett är till nackdel för näringslivet. Särskilt

hårt drabbas sådana näringar, vilka äro särskilt kapitalkrävande, t. ex.

jordbruket. Genom den dubbla effekten av kvarlåtenskapsskatten och arvsskatten

inträder faktiskt i viss utsträckning en konfiskation av förmögenheten.

Vid taxering till statlig inkomstskatt medgives icke avdrag för påförd

förmögen h e t s s k a 11 medan däremot avdrag medgives för påförda kommunalskatter.

Avdragsrätt vore enligt vår mening även för förmögenhetsskatten

principiellt berättigad. Som motiv för avdragsrätt i fråga om kommunalskatterna

har anförts, att kommunalskatterna ha olika höjd och att två

personer med i övrigt lika inkomstförhållanden icke äga samma skatteförmåga,

om deras kommunalutskylder äro olika. Samma resonemang kan

tillämpas även på förmögenhetsskatten. Det kan icke anses principiellt

s. 105 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 50. 105

riktigt, att en inkomst, som använts för att betala förmögenhetsskatt, också

skall belastas med ytterligare en skatt. En och samma inkomst bör icke

drabbas av två olika skatter, som är helt fristående från varandra. Eftersom

båda skatterna äro progressiva blir den samlade skattesumman oskäligt

hög. Emellertid skulle avdragsrätten för förmögenhetsskatt vid taxering

till statlig inkomstskatt medföra praktiska svårigheter och olägenheter

— i vissa fall skulle förmögenhetsägarna, om de endast ha inkomst av förmögenhet

knappast behöva erlägga någon inkomstskatt alls -— varför vi

icke anse oss kunna förorda medgivande av avdragsrätt i ifrågavarande

fäll. I stället vilja vi förorda, att skalan för förmögenhetsskatten mjukas

upp, så att belastningen på förmögenheterna blir mindre än genom tilllämpning

av den skala, som föreslås i propositionen. I denna föreslås eu

höjning av gränsen för skattefri förmögenhet till 50 000 kronor. Vi anse

oss kunna godkänna den föreslagna gränsen, då därigenom rimlig kompensation

för penningvärdets fall erhålles. Den i propositionen föreslagna progressiva

skalan kunna vi däremot icke godtaga bland annat av det skälet

att den är så konstruerad, att skattelindring som kompensation för penningvärdeförsämringen

inträder dels för förmögenheter närmast över den skattefria

gränsen och dels för stora förmögenheter, medan förmögenheterna i

mellanlägena icke erhålla en mot dessa båda grupper korresponderande lindring.

För sådana förmögenheter är den föreslagna skalan oförmånlig. Med

anslutning till det i propositionen föreslagna skattefria förmögenhetsbeloppet

förorda vi i stället en skala i huvudsaklig överensstämmelse med den,

vilken föreslagits i ett särskilt yttrande till 1949 års skatteutrednings betänkande

av ledamoten av utredningen herr Jonsson i Skedsbygd.

Kvarlåtenskapsskattcn utgör en hämsko på sparandet och företagsamheten.

Med hänsyn till att jordbruket är en särskilt kapitalkrävande näring

blir kvarlåtenskapsskatlens verkningar för den jordbrukande delen av befolkningen

hårdare än för befolkningen i övrigt. Större delen av jordbrukets

kapital är bundet i förvärvskällan jordbruksfastighet och kan endast

till ringa del lösgöras ur detsamma. En alltför stor skattebelastning i samband

med dödsfall kan därför i många fall leda till alt jordbruksfastigheten

icke kan bevaras i släktens ägo, vilket ur sociala synpunkter måste anses

betänkligt. Ett anstånd med betalningen av skatten eller möjligheten att till

viss del erlägga denna genom skuldbrev eller andra värdehandlingar löser

icke problemet, skatten måste ju i varje fall betalas förr eller senare på del

ena eller andra sättet. En ökad skuldsättning från arvingarnas sida för afl

kunna erlägga kvarlåtenskapsskatten underlättar ingalunda deras strävan

att behålla gården i släktens ägo.

Man kan icke bortse från det förhållandet, att barnen till en jordbrukare

faktiskt investera kapital i jordbruket genom att för underbetalning arbeta

på gården med tanke på att eu gång i framtiden själva få övertaga densamma.

Det kan alltså med fullt fog påstås, att en jordbruksfastighet äges

icke blott av den avlidne utan jämväl av hans barn. Det måste därför anses

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

oegentligt, att kvarlåtenskapsskatt skall uttagas ur en tillgång, som egentligen

icke äges av den avlidne ensam.

Kvarlåtenskapsskatten står icke i överensstämmelse med hävdvunnen

rättsuppfattning, och den är i praktiskt hänseende otymplig. Ur statsfinansiell

synpunkt är denna skatt föga betydelsefull, varför dess avskaffande

praktiskt taget icke skulle få någon inverkan på det statsfinansiella läget.

Av dessa jämte i de ovannämnda motionerna anförda ytterligare skäl anse

vi, att kvarlåtenskapsskatten bör avskaffas. Även om riksdagen tidigare

avslagit av oss framställda yrkanden om kvarlåtenskapsskattens avskaffande

bör dock enighet nu kunna vinnas om att dess avskaffande göres till

föremål för utredning.

Med hänvisning till vad vi ovan anfört, anse vi att utskottets hemställan

bort ha följande lydelse:

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts

förevarande proposition nr 213 icke kunnat av riksdagen oförändrad

bifallas samt i anledning av de likalydande motionerna

1:5 av herrar Gustaf Elofsson och Fridolf Jansson

samt 11:6 av herr Andersson i Björkäng m. fl. ävensom de

likalydande motionerna 1:213 av herr Nils Theodor Larsson

och II: 135 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370) med den ändringen, att 48 § 2 mom. erhåller

följande lydelse:

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk — — — nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp,

nämligen i ortsgrupp I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor,

i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Skattskyldig, som---stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra och tredje styckena sagts äger åtnjuta

kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I och II

1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor och

i ortsgrupp V 1 400 kronor.

2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om

statlig inkomstskatt med den ändringen, att 8 § erhåller följande

lydelse:

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

8 §■

1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt

ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som angivas

i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I och II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp

IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Skattskyldig, som---stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med

andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående

stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige

helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för vilket

rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag med följande

belopp, nämligen i ortsgrupp I och II 2 640 kronor, i ortsgrupp III

2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor.

Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för vilket allmänt barnbidrag

utgått men vilket icke stått under hans vårdnad, äger han, därest han helt

eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta ortsavdrag efter vad i

detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige icke levt tillsammans

med den som har vårdnaden om barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)

äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i

ortsgrupp I och II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp

IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

3) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om

statlig förmögenhetsskatt med den ändringen, att 11 § 1 mom.

erhåller följande lydelse:

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,

utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt

omförmäld familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 0/00

100 000— 150 000 ....................................... 6

150 000— 200 000 ....................................... 8

200 000— 300 000 ....................................... 10

300 000— 500 000 ....................................... 12

500 000—1 000 000 ....................................... 14

1 000 000 - ................................................... 16

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Bevillningsutskottets betänkande nr SO.

4) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379);

5) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31

december 1945 (nr 896);

6) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;

7) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär

skatt;

8) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om

kvarlåtenskapsskatt;

9) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning

syftande till kvarlåtenskapsskattens avskaffande;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 212 av herr Ewerlöf m. fl.

och II: 284 av herr Hjalmar son in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:215 av herr Gustaf Karlsson

m. fl. samt II: 286 av herrar Larsson i Luttra och Nilsson

i Landskrona,

3) de likalydande motionerna 1:288 av herr Ohlon m. fl.

och II: 385 av herr Ohlin m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 289 av herr öhman m. fl.

och II: 384 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:293 av herr Petrén och

II: 380 av herr Kollberg,

6) de likalydande motionerna I: 470 av fru Lindström m. fl.

och 11:615 av fru Eriksson i Stockholm m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:474 av herrar Osvald och

Nord samt II: 644 av fröken Liljedahl m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:481 av herrar Cassel och

Björnberg samt II: 645 av herrar Edström och Fagerholm.

9) de likalydande motionerna I: 482 av herr Alfred Nilsson

m. fl. och II: 646 av herr Strandh in. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 483 av herrar Öhman och

Ola Persson samt II: 648 av herr Hagberg i Luleå in. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 484 av herrar Sunne och

Söderquist samt II: 649 av herr Sjölin och fru Sandström,

12) motionen I: 485 av herrar Anderberg och Lodenius,

13) motionen II: 136 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

såvitt motionen upptagits till behandling i detta betänkande,

14) motionen 11:616 av herrar Nilsson i Bästekille och

Östlund, ävensom

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

15) motionen II: 647 av fru Gärde Widemar,

måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan

åtgärd.»

IV) av herr Henriksson, som ansett att utskottets yttrande och hemställan

bort ha följande lydelse:

»I den — —- — (— utskottet s. 58 rad 16 nedifrån — s. 68 rad 17 uppifrån)

—----lättförståelig form.

Vad därefter gäller förvärvsavdragets storlek och beräkning finner utskottet

det maximala beloppet 1 000 kronor liksom beräkningssättet med

300 kronor som grundavdrag och därutöver 10 % från botten av inkomsten

vara väl avvägt. Utskottet kan emellertid icke ansluta sig till departementschefens

förslag att det procentuella avdraget endast skall gälla för kategorien

gifta yrkeskvinnor med barn under 16 år. Med förvärvsarbete utom

hemmet följer oundvikligen väsentliga extrakostnader, alldeles oavsett om

den yrkesverksamma kvinnan har barn eller inte. Att kostnaderna ofta bli

högre i de fall det finnes minderåriga barn vill utskottet inte bestrida. Ett

hänsynstagande härtill skulle emellertid föra med sig, att avdraget också

borde göras beroende av barnens antal. Med samma rätt som det kan sägas

att kostnaderna ökas om det finnes barn, kan det nämligen sägas att de

ökar med barnens antal. Utskottet anser det inte lämpligt att återinföra

hänsyn till kostnader för barn vid beskattningen. Då dessutom ett bifall

till propositionen på denna punkt skulle medföra att förvärvsarbetande

hustrur i den mån de icke har barn under 16 år relativt sett komme att

erhålla en ökad skattebelastning, finner utskottet sig böra föreslå, att det

10-procentiga förvärvsavdraget skall tillämpas utan den av departementschefen

föreslagna begränsningen. Utskottet föreslår sålunda bifall till

yrkandet i motionerna I: 470 och II: 615.

Utskottet vill---(= utskottet s. 69 rad 1 uppifrån — rad 5 nedifrån)

—---statlig beskattning.

På grund av vad nu anförts tillstyrker utskottet propositionen i vad den

rör gift kvinnas förvärvsavdrag med den ändring som följer av bifall till

det i motionerna 1:470 och 11:615 ställda yrkandet. Utskottet hemställer

om avslag på i övriga motioner framställda yrkanden.

I propositionen------(= utskottet s. 70 rad 1 uppifrån — s. 79 rad

16 uppifrån)-------utskottets sida.

Utskottet» hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) alt riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande

proposition nr 213 med den ändring däri, som förordas i de

likalydande motionerna 1:470 av fru Lindström in. fl. och

II: 615 av fru Eriksson i Stockholm in. fl., samt alltså

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo Bevillningsutskottets betänkande nr 50.

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370),

2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om

statlig inkomstskatt med den ändringen, att 4 § 2 mom. erhåller

följande lydelse.

4 §•

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som

under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året

haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den män sådan

hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor jämte 10 %

av nämnda inkomst, sammanlagt dock högst med 1 000 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och som under större

delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst

av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört

arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen, om

och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta avdrag

med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga

1 000 kronor.

3) antaga det---(= utskottet s. 79 rad 14 nedifrån

— s. 80 rad 20 uppifrån)---— herr Kollberg,

8) de likalydande motionerna 1:474 av herrar Osvald och

Nord samt II: 644 av fröken Liljedahl m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:481 av herrar Cassel och

Björnberg samt II: 645 av herrar Edström och Fagerholm,

10) de likalydande motionerna 1:482 av herr Alfred Nilsson

m. fl. och II: 646 av herr Strandh m. fl.,

11) de likalydande motionerna 1: 483 av herrar Öhman och

Ola Persson samt II: 648 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,

12) de likalydande motionerna 1:484 av herrar Sunne och

Söderquist samt II: 649 av herr Sjölin och fru Sandström,

13) motionen 1:485 av herrar Anderberg och Lodenius,

14) motionen II: 136 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

såvitt motionen upptages till behandling i detta betänkande,

15) motionen II: 616 av herrar Nilsson i Bästekille och Östlund

ävensom

16) motionen 11:647 av fru Gärde Widemar,

måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan

åtgärd.»

Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:323 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten