Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion om höjning av de skattefria beloppen för förmånstagare till livförsäkring m. m.

1952-05-23 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1952:51, Betänkande i anledning av väckt motion om höjning av de skattefria beloppen för förmånstagare till livförsäkring m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 51.

1

Nr 51.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion

om höjning av de skattefria beloppen för förmånstagare

till livförsäkring m. m.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,

1:349 av herr Ewerlöf har hemställts, »att riksdagen måtte för sin del

besluta om en sådan ändring i 12 § kungl. förordningen den 6 juni 1941

om arvsskatt och gåvoskatt att i nämnda paragraf angivna skattefria belopp

om 15 000 och 1 500 kronor höjas till respektive 30 000 och 3 000

kronor».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen.

Enligt 12 § förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt

(nr 416) skall, om någon enligt lagen om försäkringsavtal insatts såsom

förmånstagare till försäkring, såsom arvfallen egendom anses vad förmånstagaren

vid försäkringstagarens död erhåller därigenom, att han får förfoganderätten

över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, då

fråga är om kapitalförsäkring, erhåller utbetalning på grund av försäkringen.

Är förmånstagaren försäkringstagarens make, skall dock enligt

vanliga regler hänsyn tagas till skattefri andel, som tillkommer make.

Har livförsäkring tagits på försäkringstagarens eller hans makes liv samt

skall premiebetalningen enligt avtalet vara fullgjord under en tid icke understigande

tio år och har ej heller under något år erlagts premie, som uppgår

till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier som

skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets

slutande, skall från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av

förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15 000 kronor. Härvid

skall dock sammanläggning ske med vissa tidigare förvärv på grund av

förmånstagareförordnande så att avdraget ej får överstiga 15 000 kronor

sammanlagt för samtliga ifrågavarande förvärv.

För sjuk- och olycksfallsförsäkring gäller samma rätt till avdrag, som

nyss sagts, oavsett hur premiebetalningen enligt avtalet skall fullgöras eller

i verkligheten fullgjorts.

Från skattskyldighet, varom här är fråga, har fritagits förvärv av rätt till

pension, som utgår på grund av pensionsförsäkring. Förvärv av rätt till

livränta, som utgår på grund av annan försäkring än pensionsförsäkring,

blir föremål för arvsheskattning endast i den mån årsräntan på grund av

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 51.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 51.

förmånstagareförordnande av samma person överstiger 1 500 kronor. Den

skattefria årsräntan ersätter det ovannämnda skattefria avdraget å 15 000

kronor.

För andra förvärv på grund av förmånstagareförordnande än dem, vilka

avses i 12 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt, skall enligt 37 § samma

förordning gåvoskatt utgå. Beträffande skattefrihet och avdragsrätt

gälla härvid samma bestämmelser som i fråga om arvsskatt. Skattskyldigheten

inträder, då förmånstagaren erhåller förfoganderätt över försäkringen;

dock inträder, där på grund av kapitalförsäkring utbetalning tidigare

ägt rum till förmånstagaren, skattskyldighet för det utbetalade beloppet

vid dess mottagande.

I den genom 1941 års lagstiftning upphävda förordningen den 19 november

19H om arvsskatt och skatt för gåva infördes år 1931 bestämmelser

av i huvudsak samma innebörd som de ovan återgivna i fråga om beskattning

av förmånstagareförvärv. Före 1931 års författningsändring hade förmånstagares

förvärv varit helt skattefria. Vid införandet av beskattning å

sådana förvärv stadgades sålunda skattefrihet vid kapitalförsäkring för

ett belopp av 15 000 kronor under motsvarande förutsättningar, som alltjämt

gälla enligt 12 § 1941 års förordning. Vidare undantogs rätt till livränta,

som avsågs i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen i dess ursprungliga

lydelse, samt annan livränta d. v. s. livränta, som inköpts mot

engångsbelopp och icke utgjort tjänstepension, i den mån årsräntan icke

översteg 1 500 kronor.

Under förarbetena till 1931 års bestämmelser framfördes från olika håll

yrkanden att de skattefria beloppen skulle bestämmas annorlunda. Sålunda

uttalade försäkringsföreningens sakkunnignämnd i remissutlåtande över en

departementspromemoria i ämnet bl. a., att det skattefria beloppet i fråga

om kapitalförsäkringar icke borde fastställas lägre än till 25 000 kronor, varå

avkastningen avsevärt understege det belopp, som vid inkomstskatt finge å

dyrort avdragas såsom skattefritt. Jämväl Svea hovrätt, statskontoret, ävensom

länsstyrelserna i Stockholms samt i Göteborgs och Bohus län tillstyrkte

en höjning av det skattefria kapitalbeloppet till 25 000 kronor. Vissa myndigheter

ifrågasatte å andra sidan en sänkning av beloppet. Departementschefen

(prop. nr 211/1931) ansåg sig bl. a. av statsfinansiella skäl ej böra

frångå i departementspromemorian föreslagna 15 000 kronor. I propositionen

hade icke upptagits något förslag om ett skattefritt belopp för annan

livränta än dem, som avsågos i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen

och som föreslogos helt skattefria. I de fall, där livränta inköpts mot engångsbelopp

och icke utgjorde tjänstepension, skulle alltså kapitalvärdet i

sin helhet bliva föremål för skatt. Under bevillningsutskottets behandling

av ärendet inkom emellertid direktionen för Allmänna änke- och pupillkassan

med en skrivelse, vari fästes uppmärksamhet på vissa från kassans

synpunkt mindre tilltalande verkningar, som förslagets genomförande i

denna del skulle få med avseende å kassans pensionstagare. Bevillnings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 51.

3

utskottet (bet. nr 38/1931) ansåg det ur billighetssynpunkt lämpligt att

i anledning av kassans framställning föreslå, att skattefrihet medgåves för

visst årsbelopp av livränta grundad på engångspremie. Såsom skäligt beskattningsfritt

belopp ansåg utskottet sig böra föreslå 1 500 kronor eller

så stor del av livräntans årsbelopp, som jämlikt 67 § utsökningslagen vore

fri från utmätning. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Genom införandet av 1941 års förordning om arvs- och gåvoskatt överflyttades

från gåvobeskattningens till arvsskattens område ifrågavarande

regler om beskattning av förmånstagareförvärv, såvitt dessa regler avsågo

förvärv, som tillfallit vederbörande vid försäkringstagarens död. Under förarbetena

hade dock icke från något håll ifrågasatts ändring av ifrågavarande

skattefria belopp, vilka sålunda upptogos oförändrade till 15 000 respektive

1 500 kronor.

I 1944 års allmänna skattekommittés betänkande med förslag till ändrade

bestämmelser angående beskattning av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare

in. in. (SOU 1948: 22) föreslogos vissa ändringar i förordningen

om arvsskatt och gåvoskatt. I samband därmed anförde kommittén

bl. a. följande:

Enligt de för kommittén utfärdade direktiven åligger det kommittén att

företaga en allmän översyn jämväl av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

samt förordningen om kvarlåtenskapsskatt. Ehuru det torde vara

uppenbart att i nämnda förordningar finnas åtskilliga inadvertenser beträffande

de bestämmelser, som beröra livförsäkring, har kommittén i detta

sammanhang till behandling upptagit endast vissa bestämmelser, vilka sammanhänga

med de av kommittén föreslagna ändringarna i fråga om inkomst-

och förmögenhetsbeskattningen, jämte vissa andra punkter, där ett

starkt behov av ändring föreligger. Kommittén har för avsikt att senare

företaga en allmän översyn av bestämmelserna i arvsskatteförordningen,

därvid kommittén får tillfälle att återkomma till de inadvertenser, vilka nu

icke upptagas till behandling. Ett av de spörsmål, som kommittén härvid

kommer att särskilt uppmärksamma, gäller det förhållandet, att för åtnjutande

av visst skattefritt avdrag vid förmånstagareförvärv av kapitalförsäkringar

uppställts vissa villkor, medan sådana villkor icke uppställts för rätt

till skattefritt avdrag i fråga om andra livränteförsäkringar än pensionsförsäkringar.

I proposition nr 93/1950 med förslag till ändrade regler för inkomstbeskattning

av försäkringstagare anförde departementschefen bl. a. följande:

Såsom kommittén framhållit torde i förordningarna om arvsskatt och

gåvoskatt samt om kvarlåtenskapsskatt finnas vissa inadvertenser beträffande

beskattningen av försäkringar. Kommittén har i detta sammanhang

endast delvis upptagit dessa frågor till behandling. En fortsatt översyn av

bestämmelserna rörande arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsbeskattningen torde

därför böra ske för att bland annat i förevarande avseende åstadkomma mera

tillfredsställande bestämmelser än de nuvarande. Vid sådant förhållande

torde för närvarande icke böra vidtagas annan författningsändring än att

12 § fjärde stycket förordningen om arvsskatt och gåvoskatt gives den ändrade

lydelse som följer av vad jag tidigare förordat skola gälla i fråga om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 51.

inkomstbeskattningen av försäkringar. I enlighet härmed bör denna paragraf

ändras så, att den i sista stycket omförmälda skattefriheten för rätt till livränta,

som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen, kommer att

i stället avse rätt till pension som utgår på grund av pensionsförsäkring.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 49 uttalade 1950 års bevillningsutskott

— i anslutning till vad departementschefen anfört — att lagstiftningen

i fråga om arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsbeskattningen av livförsäkringstagare

icke vore tillfredsställande. Utskottet framhöll för sin

del, att en omarbetning av ifrågavarande beskattningsregler vore av behovet

starkt påkallad och av brådskande natur.

I den förevarande motionen har erinrats om att penningvärdet sedan år

1931 minskat till jämnt hälften. Det vore alltså uppenbart, att de ifrågavarande

beloppen numera alls icke avspeglade den värdering av å ena sidan

statsfinansiella och å andra sidan sparfrämjande synpunkter, som legat till

grund för riksdagens ställningstagande vid bestämmelsernas införande.

Det framstode redan i och för sig såsom motiverat och skäligt att den

snedvridning av riksdagens beslut, som genom den ekonomiska utvecklingen

uppkommit, undanröjdes och att den en gång gjorda avvägningen

mellan olika intressen återställdes genom att beloppen höjdes till 30 000

respektive 3 000 kronor. Men även andra starka skäl talade för en sådan

höjning.

Det vore ett av erfarenheten såväl inom Sverige som utomlands styrkt

faktum att livförsäkringsbeloppen i tider av sjunkande penningvärde, livförsäkringsbolagens

strävanden till trots, icke höjdes i takt med penningvärdeförsämringen.

Det låge såväl i det allmännas som de enskildas intresse,

att livförsäkringar å någorlunda tillfredsställande belopp funnes. Den ifrågasatta

lagändringen skulle vidare verksamt stimulera livförsäkringssparandet

och därigenom få en inflationshämmande effekt. Det hade redan många

gånger framhållits, att denna form av sparande vore särskilt värdefull just

ur denna synpunkt och oftast innebure ett nysparande. Det förtjänade i

detta sammanhang uppmärksammas, att den föreslagna arvsskattefriheten

å högst 30 000 kronor skulle gälla endast för försäkringar med en avtalad

premiebetalningstid av minst 10 år.

Eftersom den ifrågasatta lagändringen icke åsyftade annat än ett återställande

av den intresseavvägning, som riksdagen en gång funnit skälig,

vore det strängt taget en ovidkommande fråga vad ändringen kunde väntas

medföra i utebliven arvsskatt. I den mån man kunde uppskatta detta belopp

bleve det endast ett uttryck för vad som på denna punkt i skattesystemet

uttoges för mycket på grund av penningvärdeförskjutningen. En överslagsberäkning

med vida säkerhetsmarginaler gåve emellertid vid handen, att

detta skattebelopp sannolikt skulle vara av en storleksordning, som ur det

allmännas synpunkt skulle vara helt betydelselös. För den enskilde åter

skulle skattelindringen i det särskilda fallet kunna vara av stort värde.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 51.

5

Utskottet. Såsom arvfallen egendom anses i princip vid arvsbeskattningen

vad förmånstagare till försäkring erhåller vid försäkringstagares död. Vissa

undantag stadgas emellertid härifrån. Vissa kapitalförsäkringar äro sålunda

skattefria till ett belopp av 15 000 kronor. Från skattskyldighet har helt fritagits

förvärv av rätt enligt pensionsförsäkring. Rätt till annan livränta än

som utgår på grund av pensionsförsäkring arvsbeskattas i den mån årsräntan

på grund av förmånstagareförordnande av samma person överstiger

1 500 kronor.

I förevarande motion har hemställts, att ovannämnda belopp, 15 000 respektive

1 500 kronor, vilka fastställts år 1931, måtte — med hänsyn till

penningvärdets fall under tiden från sagda år — höjas till 30 000 respektive

3 000 kronor. Motionären har framhållit bland annat, att det låge i såväl det

allmännas som de enskildas intresse att livförsäkringar å någorlunda tillfredsställande

belopp funnes. Enligt motionärens mening skulle en höjning

av de skattefria förmånstagareförvärven till i motionen yrkade belopp utan

tvivel utgöra en kraftig sporre till en bättre anpassning för livförsäkringsskyddet

efter det nya penningvärdet.

Utskottet är för sin del av samma mening som motionären, att dessa nominella

värdegränser icke nu stå i överensstämmelse med det vid tillkomsten

av desamma avsedda syftet. Mot de ifrågavarande bestämmelserna, vilka

återfinnas i 12 § 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt, synas erinringar

även ur andra synpunkter kunna göras. Sålunda frånräknas vid

arvsbeskattningen icke något skattefritt belopp från utbetalning på grund

av kapitalförsäkring som tillfaller arvinge eller testamentstagare, vilka icke

tillika äro förmånstagare. Vidare ha såsom framgår av den ovan lämnade

redogörelsen vissa villkor stadgats för skattelättnad i fråga om kapitalförsäkring,

under det att förvärv av rätt till pensionsförsäkring utan inskränkning

är undantagen från arvsskatt. Med hänsyn till bland annat sist anförda

synpunkter förordade 1944 års allmänna skattekommitté, vars utredning och

förslag lades till grund för 1950 års omläggning av försäkringsanstalters och

försäkringstagares inkomstbeskattning, att förevarande författningsrum borde

överarbetas. Departementschefen framhöll i propositionen i ämnet till

1950 års riksdag, att beskattningsreglerna i fråga om arv och gåva icke vore

tillfredsställande i avseende å försäkringar. Samma års bevillningsutskott

underströk i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 49 detta uttalande

och ansåg, att en omarbetning av arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsbeskattningen

av förmånstagare vore av behovet starkt påkallad och av brådskande

natur.

Utskottet finner sig i beaktande av det nu anförda icke böra förorda omedelbara

författningsändringar i anledning av föreliggande motion. Utskottet

är nämligen av den meningen, att beskattningsreglerna rörande försäkringstagare

icke böra ändras provisoriskt utan givas en mera definitiv utformning.

Såväl i försäkringstagarnas som i försäkringsanstalternas intresse måste

ligga, att lagstiftningen på ifrågavarande område ej göres till föremål för

ändringar tid efter annan. Utskottet vill därför för sin del förorda, att de av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 51.

motionären berörda spörsmålen utan dröjsmål upptagas till behandling i

samband med en översyn av arvs- och gåvobeskattningen i fråga om förvärv

av rätt till försäkring. I likhet med 1950 års riksdag finner utskottet, att en

lösning av dessa beskattningsfrågor är av behovet starkt påkallad.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen 1:349 av herr Ewerlöf om höjning av de

skattefria beloppen för förmånstagare till livförsäkring m. m.

måtte anses besvarad genom vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 23 maj 1952.

På bevillningsutskottets vägnar:

FILIP KRISTENSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon*, Gustaf

Elofsson*, Velander, Falk, Ramberg, Niklasson, Spetz och Magnusson; samt

från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Björklund*, Jonsson

i Skedsbygd, Orgård, Sundström, Sjölin, Olofsson*, Strandh*, Kärrlander och

Nilsson i Svalöv.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

627567. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.