Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

1952-05-15 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1952:52, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

1

3ir 52.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning om tillfällig

begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner

och andra inventarier vid inkomsttaxeringen, m. m.,

jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 april 1952 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,

nr 200, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om tillfällig

begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier

vid inkomsttaxeringen, m. m.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här anmärkas följande.

För att vinna en önskvärd och betydelsefull komplettering till de av statsmakterna

tidigare vidtagna åtgärderna i kredit- och investeringsbegränsande

syfte föreslås i propositionen en begränsning av möjligheterna för företagare

att genom vidtagande av vinstreglerande dispositioner erhålla anstånd

med beskattningen av de på beskattningsåren 1952 och 1953 belöpande

vinstmedlen.

Sålunda föreslås viss inskränkning i den fria avskrivningsrätten. Förslaget

innebär att nyanskaffade inventarier få under nyssnämnda år avskrivas med

högst 20 procent för år. Beträffande äldre inventarier föreslås icke någon,

begränsning i avskrivningsrätten. Möjlighet finnes vidare att i sådana fall,

då inventarier avyttrats samma år som nya sådana anskaffats, göra en extra

avskrivning med belopp motsvarande vad som erhållits genom avyttringen.

Även vid avsevärd värdenedgång, utrangering o. d. kan extra avdrag

erhållas. Slutligen ha dispensmöjligheter öppnats för särskilda fall.

Avdrag för avsättning till pensions- och andra personalstiftelser begränsas

i huvudsaklig överensstämmelse med de likartade bestämmelserna i investeringsskatteförordningen.

Avdrag för avsättning till investeringsfonder medges icke under beskattningsåren

1952 och 1953.

Ovannämnda författningsförslag är av följande lydelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 52.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

Förslag

till

förordning om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning

å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om begränsning av rätten till fri avskrivning.

1 §•

Beträffande skattskyldig, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen berättigats att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning

å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier

i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna (fri avskrivning),

skall under beskattningsår, för vilket taxering till inkomstskatt verkställes

i första instans år 1953 (beskattningsåret 1952) eller år 1954 (beskattningsåret

1953), gälla vad nedan i andra stycket samt i 2—8 §§ sägs.

Vad i sistnämnda paragrafer stadgas angående maskiner eller andra för

stadigvarande bruk avsedda inventarier har icke avseende å inventarier med

en beräknad varaktighetstid av högst tre år samt ej heller å sådana inventarier,

vilkas värde vid fastighetstaxeringen inräknas i byggnadsvärdet men

ej utföres såsom särskilt maskinvärde.

2 §•

Under beskattningsåret 1952 må avdrag för värdeminskning å inventarier,

som anskaffats under samma beskattningsår, åtnjutas med högst tjugu

procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.

Under beskattningsåret 1953 må avdrag för värdeminskning å inventarier,

som anskaffats under beskattningsåren 1952 och 1953, åtnjutas med högst

tjugu procent för år räknat av dessa inventariers anskaffningsvärde.

Vad i första och andra styckena sägs skall gälla oavsett när under beskattningsåret

inventarierna anskaffats.

Har skattskyldig under i första stycket angivet beskattningsår icke tillgodofört

sig eller icke helt tillgodofört sig där omförmält avdrag, må avdraget

eller resterande del därav åtnjutas under beskattningsåret 1953.

3 §.

Har skattskyldig under något av beskattningsåren 1952 och 1953 avyttrat

inventarier, som anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952, eller

har skattskyldig under något av nämnda beskattningsår förlorat sådana

inventarier och härför uppburit försäkringsersättning, må avdrag för värdeminskning

å inventarier, som anskaffats under det beskattningsår då försäljningssumman

eller försäkringsersättningen upptagits såsom skattepliktig

intäkt, åtnjutas under samma beskattningsår med belopp motsvarande

sålunda upptagen intäkt.

Åtnjuter skattskyldig jämlikt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket

kommunalskattelagen anstånd med beskattningen av uppburen ersätt
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

3

ning på grund av försäkring för förlust av fartyg, må avdrag för värdeminskning

å fartyg, som anskaffats under beskattningsåret 1952 eller 1953,

åtnjutas med belopp, motsvarande vad av nämnda ersättning använts för

fartygsanskaffningen och upptagits såsom intäkt i rörelsen under beskattningsåret.

Om skattskyldig tillgodoförts avdrag i enlighet med bestämmelserna i första

eller andra stycket, skall avdrag enligt 2 § beräknas på därefter återstående

del av anskaffningskostnaden.

4 §.

Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för under

beskattningsåret 1952 eller 1953 anskaffade inventarier betingats därav att

dessa skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller för en konjunktur,

som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande omständighet,

må avdrag göras för sådant överpris eller sådan merkostnad.

Avdrag enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ skola i sådant fall beräknas på

därefter återstående del av anskaffningskostnaden.

5 §.

Har skattskyldig beträffande under beskattningsåret 1952 eller 1953 anskaffade

inventarier tidigare åtnjutit i punkt 1 av anvisningarna till 41 §

kommunalskattelagen omförmält avdrag å värdet av rättighet till leverans av

inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt, skall avdrag enligt bestämmelserna

i 2 och 3 §§ här ovan beräknas å den verkliga anskaffningskostnaden

minskad med det tidigare åtnjutna avdraget.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om investeringsfond tagits

i anspråk för anskaffning av inventarier under beskattningsåret 1952

eller 1953 och enligt för sådant fall meddelade bestämmelser så skall anses,

som om inventarierna i beskattningsavseende avskrivits med det i anspråk

tagna beloppet.

6 §•

Ådagalägger skattskyldig, att värdet å inventarier, som anskaffats under

beskattningsåret 1952 eller 1953, nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda

beloppet av avdrag som skattskyldig enligt ovanstående bestämmelser

åtnjutit eller äger åtnjuta, må han vid inkomstberäkningen tillgodoräkna

sig härav föranlett större avdrag.

Då inventarier, som anskaffats under beskattningsåret 1952 eller 1953,

avyttras eller såsom för rörelsen obrukbara utrangeras, skall vad i punkt 3 d

av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen sägs äga motsvarande tilllämpning.

7 §•

Har bindande avtal om inventarieförvärv träffats före den 15 februari

1952 och skulle tillämpningen av ovan i denna förordning givna bestämmelser

medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige, äger

riksskattenämnden, på framställning av den skattskyldige, medgiva att avdrag

för värdeminskning må göras med större belopp än enligt nyssnämnda

bestämmelser.

Framställning som i första stycket sägs skall, för att upptagas till prövning,

vara till riksskattenämnden inkommen senast den 31 januari under

taxeringsåret eller, därest skattskyldigs ifrågavarande räkenskapsår avslutas

vid en senare tidpunkt, senast den 28 februari under taxeringsåret.

över beslut, som riksskattenämnden meddelat enligt bestämmelserna i

första stycket, må klagan icke föras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

8 §.

Avdrag i enlighet med ovan angivna bestämmelser må åtnjutas allenast

i den mån motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna verkställt avskrivning med

större belopp än det, varmed han är berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen,

må beskattningsnämnd föreskriva att den skattskyldige tills vidare

icke äger åtnjuta rätt till fri avskrivning.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till pensions- och

andra personalstiftelser.

9 §.

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, som gjorts under beskattningsåret

1952 eller 1953, medgives med högst det belopp, som — bedömt på

grundval av förhållandena vid utgången av det ifrågavarande beskattningsåret

—■ erfordras för att jämte framtida avgifter säkerställa de pensioner,

jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka enligt

gjorda utfästelser eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst

skola utgå.

Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet vid utgången

av det ifrågakommande beskattningsåret sålunda högst må uppgå, skall hänsyn

tagas endast till anställda, som vid ingången av samma beskattningsår

uppnått tjugufem års ålder, och må de framtida avgifterna icke antagas

lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga avgifter, som

skolat erfordras för att säkerställa de i första stycket avsedda pensionsförmånerna

för dessa anställda.

Avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse under

beskattningsår, som i första stycket sägs, medgives allenast med belopp,

som erfordras för att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före ingången

av beskattningsåret 1952.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till investeringsfonder.

10 §.

Vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar må avdrag ej medgivas för avsättning

till annan investeringsfond än sådan som avses i förordningen den

11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Har skattskyldig på grund av omläggning av räkenskapsår antingen icke

taxerats till inkomstskatt år 1953 eller 1954 eller nämnda båda år taxerats

till sådan skatt för kortare tid än sammanlagt tjugufyra månader, skall

vad i denna förordning sägs äga motsvarande tillämpning jämväl i avseende

å beskattningsår för vilket taxering verkställes i första instans år 1955.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

5

Till utskottets behandling ha hänvisats följande i anledning av propositionen

väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 469 av herr Spetz samt II: 614 av herrar

Utbult och Svensson i Ljungskile, vari hemställts, »att riksdagen måtte i anledning

av Kungl. Maj :ts proposition nr 200 besluta

A. 1. att 3 § i förordningen om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning

å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen m. in. må

gälla även andra än sådana skattskyldiga som avses i punkt 4 av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen när fråga är om försäljning och anskaffning

av fartyg,

2. att erforderlig lagtext utarbetas av vederbörande utskott; samt

B. att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att vid den i propositionen förebådade

utredningen jämväl frågan rörande omfattningen av inkomstbegreppet

beträffande utfallet försäkringsbelopp vid förlisning eller köpeskillingen

vid försäljning av fartyg måtte omprövas samt att Kungl. Maj :t för

riksdagen framlägger de förslag vartill utredningen kan föranleda»;

b) de likalydande motionerna I: 473 av herr Bergvall m. fl. och II: 623 av

herr Kollberg m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts

proposition nr 200»;

c) de likalydande motionerna I: 486 av herr Svärd samt II: 640 av herrar

Edström och Fagerholm, vari hemställts,

A. att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 200 med förslag

till förordning om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å

maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen m. m. eller, därest

detta yrkande icke skulle bifallas,

B. att riksdagen vid behandling av nämnda proposition för sin del måtte

besluta, dels att 9 och 10 §§ i förslaget skola utgå, dels ock att 2, 3 och 8 §§

i förslaget skola erhålla följande lydelse.

2 §.

Under beskattningsåret 1952 må avdrag för värdeminskning å inventarier,

som anskaffats under samma beskattningsår, åtnjutas med högst trettio

procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.

Under beskattningsåret 1953 må avdrag för värdeminskning å inventarier,

som anskaffats under beskattningsåren 1952 och 1953, åtnjutas med högst

trettio procent för år räknat av dessa inventariers anskaffningsvärde.

Vad i — — — inventarierna anskaffats.

Har skattskyldig —--beskattningsåret 1953.

3 §.

Har skattskyldig---upptagen intäkt.

Åtnjuter skattskyldig--— under beskattningsåret. Har skattskyldig

under beskattningsåret 1952 avyttrat inventarier, som anskaffats före ingången

av beskattningsåret 1952, och har han ej kunnat tillgodogöra sig

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

avdrag för värdeminskning å under samma år anskaffade inventarier med

belopp motsvarande den redovisade intäkten för de avyttrade inventarierna,

må avdrag för värdeminskning å under år 1953 nyanskaffade inventarier

åtnjutas med belopp motsvarande sålunda icke tillgodogjort avdrag.

Om skattskyldig---av anskaffningskostnaden.

8 §•

Avdrag i---i räkenskaperna.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna verkställt avskrivning med

större belopp än det, varmed han är berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen,

äger han, så snart förevarande förordning upphört att gälla, på villkor

som i punkt 3 tredje stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

sägs, återbekomma rätten till fri avskrivning.

d) de likalydande motionerna I: 487 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 639 av

herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl.

Maj :ts proposition nr 200».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna I: 469, II: 623, II: 639 och II: 640.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Den svenska skattelagstiftningen kan sägas vara i princip så utformad

att till beskattning för en viss tidsperiod upptagas till perioden hänförliga

intäkter efter avdrag för på samma period belöpande omkostnader. Varje

beskattningsår bör alltså, bedömt från denna utgångspunkt, bära allenast

sina egna kostnader.

Från denna allmänna princip ha vissa avsteg gjorts. Särskilt gäller detta

i fråga om den skattemässiga beräkningen av inkomst av rörelse. Sålunda

medge kommunalskattelagens bestämmelser rörelseidkaren stor frihet att

reglera årsvinsten bl. a. genom nedskrivning av varulager, avskrivning å maskiner

och andra inventarier, avsättning för framtida pensioneringskostnader

och för andra utgifter för anställd personal ävensom genom avsättning

till investeringsfonder. Ett överdrivet utnyttjande av de angivna möjligheterna

till vinstreglerande dispositioner medför att den inkomst, som upptages

till beskattning för viss tidsperiod, avsevärt kan understiga den faktiska

inkomsten under samma period. Mot ett dylikt utnyttjande lämna

skattereglerna med deras nuvarande utformning icke möjligheter till ett

mera verksamt inskridande. Detta torde utgöra en betydande olägenhet i

tider, då av speciella skäl det är angeläget att en beskattning sker av den

på en viss tidrymd belöpande verkliga inkomsten.

Med utgångspunkt från det nu sagda har i en inom finansdepartementets

rättsavdelning upprättad, den 15 februari 1952 dagtecknad promemoria med

förslag till tillfälliga inskränkningar i den fria avskrivningsrätten vid in
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

7

komsttaxeringen, m. m. ifrågasatts vissa inskränkningar i möjligheten att

vidtaga vinstreglerande dispositioner av nyss angivet slag.

Vid promemorian fogat författningsförslag har såsom Bihang fogats vid

statsrådsprotokollet i ärendet.

Över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, kammarrätten,

riksskattenämnden, kommerskollegium, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Gotlands, Kalmar, Skaraborgs,

Västmanlands, Gävleborgs, Södermanlands, Värmlands, Jämtlands och

Blekinge län ävensom Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges redareförening, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Kooperativa förbundet, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare,

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, handelskammaren

i Göteborg, Svenska vattenkraftföreningen, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens

folk, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation

och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Beträffande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget tillåter

sig utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelse

härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,

nämligen

Allmän motivering för departementsförslaget, s. 6—24.

Avskrivning å inventarier, s. 24—43.

Avsättning till pensions- eller annan personalstiftelse, s. 43—49.

Avsättning till investeringsfond, s. 49—52.

Det ekonomiska utfallet, s. 52—54.

Rörande innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.

Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:469 och 11:614

framförda yrkandet har anförts, att den i propositionsförslagets 3 § angivna

avskrivningsmetoden — den s. k. nettometoden, som vid fri avskrivning saknade

betydelse —- i beskattningspraxis redan användes beträffande vissa

rörelser, framför allt omnibus- och annan trafikrörelse, i de fall då den

skattskyldige vore fysisk person. Däremot hade den veterligen icke använts

beträffande fartyg. Anledningen härtill kunde vara att för fartyg sedan

länge funnits vissa specialregler, upptagna i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen.

Genom förordning av den 30 maj 1941, nr 360, vilken förordning senare

förnyats, hade på grund av rådande krisförhållanden den rätt till

uppdelning av beskattningen, som gällde utbekommen försäkring för förlist

fartyg, utsträckts att gälla jämväl köpeskilling för under åren 1940—1945

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

försålda fartyg. I de vid 1951 års riksdags början väckta motionerna I: 88

och II: 121 hade hemställts att förenämnda uppdelningsrätt av beskattningen

för köpeskilling för fartyg skulle införas i lagstiftningen definitivt. Bevillningsutskottet,

som behandlade motionerna i samband med Kungl. Maj :ts

proposition nr 170, hade i sitt betänkande nr 62 — efter att hava redogjort

för hithörande bestämmelser — uttalat: »Med hänsyn härtill synes spörsmålet

böra tagas upp till förnyad prövning, och utskottet finner skäl föreligga

för att saken beaktas. Utskottet anser därför önskvärt, att 1950 års skattelagssakkunniga

under sitt fortsatta arbete närmare utreda frågan samt taga

i övervägande huruvida en lösning efter den linje som föreslagits i ovannämnda

motioner är möjlig och lämplig.»

Behovet av en dylik översyn hade ytterligare accentuerats genom att, samtidigt

som reglerna för realisationsbeskattningen uppmjukades, en hård

skärpning av inkomstbegreppet skedde genom en ändring i anvisningarna till

29 § kommunalskattelagen, varigenom hela den influtna köpeskillingen för

fartyg med avdrag för vad som vid försäljningen kvarstode oavskrivet skulle

upptagas som inkomst. Detta problem hade icke vidrörts i motionerna, ej

heller hade utskottet i avseende å fartyg tagit ställning därtill. Det måste

emellertid vara av synnerlig vikt att, intill dess resultatet av 1950 års skattelagssakkunnigas

överväganden förelåge, icke en skärpning av nuvarande beskattningsregler

vid försäljning av fartyg uppkomme.

I de likalydande motionerna 1:473 och 11:623 har anförts

bl. a., att enligt departementschefen huvudtanken bakom det framlagda

förslaget vore att söka begränsa likviditeten hos sådana företag, som befarades

annars icke träffas av de kreditåtstramande och investeringsbegränsande

åtgärder, som tillämpades.

Den föreslagna åtgärden träffade emellertid företagen oberoende av dessas

likviditetsställning. Företag, som väl behövde konsolidering och likviditetsförstärkning,

skulle få sina avskrivningsmöjligheter begränsade på samma

sätt som de mera likvida företagen. Det borde i detta sammanhang understrykas,

att den för tillfället rådande konjunkturen för landets vidkommande

företedde en splittrad bild, vilket departementschefen också framhållit

i propositionen. Såsom framhållits av ett flertal remissinstanser hade

den fria avskrivningsrätten haft stor betydelse för företagens konsolideringsmöjligheter.

Detta gällde självfallet i särskilt hög grad för nya företag.

Det borde i detta sammanhang erinras om att då den nuvarande företagsbeskattningen

år 1947 höjts till 40 procent mot tidigare 32 procent,

detta skett under uttrycklig hänvisning — av såväl 1945 års statsskatteberedning

som av dåvarande finansministern — till att den fria avskrivningsrätten

kvarstode orubbad. De av statsskatteberedningen, dåvarande

departementschefen, utskottet och riksdagen då gjorda uttalandena kunde

rimligen icke tolkas på annat sätt än att inskränkning av den fria avskrivningsrätten

icke skulle företagas utan omprövning av företagsbeskattningen

i dess helhet. Departementschefen syntes vara medveten om detta samband,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

9

då han så starkt ville understryka tillfälligheten i den nu föreslagna åtgärden,

och att han hade för avsikt att inom kort tid låta verkställa en översyn

av bolagsbeskattningen. Även om den föreslagna åtgärden angåves vara av

tillfällig natur, innebure den dock ett föregripande av den i propositionen

förebådade utredningen. Bortsett ifrån det mot gängse praxis stridande att

först företaga en åtgärd och därefter låta utreda dess lämplighet och närmare

utformning, så måste det konstateras, att den nu föreslagna inskränkningen

i den fria avskrivningsrätten illa överensstämde med de av statsmakterna

tidigare gjorda utfästelserna.

Den i propositionen vidare föreslagna ändringen av reglerna för avsättning

till pensions- eller andra personalstiftelser samt för avsättning till investeringsfonder

vore att anse såsom en följd av den föreslagna begränsningen

av avskrivningsrätten i fråga om inventarier. Genomfördes icke

förslaget i den sistnämnda delen, bleve de förstnämnda ändringarna onödiga.

I de likalydande motionerna 1:486 och 11:640 ha motionärerna

i första hand under åberopande av de skäl, som i de likalydande

motionerna 1: 487 och II: 639 anförts till stöd för avslag å propositionen,

biträtt avslagsyrkandet. Skulle förslaget läggas till grund för lagstiftning

i förevarande ämne, ansåge motionärerna följande ändringar böra vidtagas

i Kungl. Maj :ts förslag.

Enligt förslaget skulle avskrivning i fråga om nyanskaffade inventarier

under beskattningsåret 1952 eller 1953 få ske med högst 20 procent. Motionärerna

delade den uppfattning, som kommit till uttryck i vissa remissyttranden,

att denna procentsats vore för snävt tilltagen. Enligt föreskrifterna

om investeringsavgift vore företagen skyldiga att erlägga sådan avgift

med 12 procent av anskaffningskostnaden å under förenämnda beskattningsår

anskaffade inventarier. På grund härav och då priserna å nyssnämnda

tillgångar under de senaste åren starkt stegrats samt risk för prisfall

inom den närmaste tiden förelåge å bl. a. nyinköpta inventarier, ansåge

motionärerna det vara rimligt att avskrivningsprocenten höjdes till 30.

I propositionen föresloges, att å kostnader för nyanskaffade inventarier

skulle få avskrivas belopp motsvarande vad som influtit vid försäljning

av inventarier respektive uppburits i försäkringsersättning vid förlust av

inventarier. Sådan rätt skulle skattskyldig emellertid ha endast om inköp

och försäljning av inventarier gjorts under samma beskattningsår. Om

avyttringen ägt rum under beskattningsåret 1952 men nyanskaffningen

skett under beskattningsåret 1953, skulle den skattskyldige ej äga rätt att

å de sålunda nyanskaffade inventarierna avdraga vinsten å de avyttrade

inventarierna. Denna bestämmelse kunde leda till orättvisa resultat, främst

av den anledningen att tiden för leverans av nybcställda inventarier för

närvarande i regel omfattade flera månader. En skattskyldig, som med

hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga bedrivande nödgades utbyta äldre

inventarier mot nya, komrne i nyssberörda fall att få vidkännas, förutom

kostnaderna för nyanskaffningen och investeringsavgift, en höjning av in
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

komstskatten, medan däremot en skattskyldig, som kunde genomföra försäljningen

och utbytet under samma år, komme väsentligt lindrigare undan.

Motionärerna ansåge detta icke vara rimligt och yrkade därför på sådan

ändring i förslaget att skattskyldig, som under beskattningsåret 1952 icke

kunnat utnyttja avdraget, skulle vara berättigad att beskattningsåret 1953

göra motsvarande avskrivning å de inventarier, som anskaffats under sistnämnda

år. En bestämmelse därom kunde lämpligen utformas på i huvudsak

samma sätt som i fråga om tillämpningen av stadgandet i 28 § 2 mom.

kommunalskattelagen rörande fördelning på flera år av uppburen försäkringsersättning

för förlust av fartyg.

Motionärerna kunde vidare icke biträda departementschefens uppfattning,

att en skattskyldig, som i räkenskaperna gjort större avskrivning än

som kunde medges enligt de föreslagna bestämmelserna, skulle drabbas av

en sådan åtgärd som att hans rätt till fri avskrivning kunde återkallas.

Framhållas borde även det orimliga uti att en skattskyldig, som enligt förslaget

skulle äga bibehålla sin rätt till fri avskrivning å inventarier, anskaffade

före år 1952, jämväl skulle kunna berövas denna rätt därför att

han i räkenskaperna för 1952 eller 1953 verkställt större avskrivningar än

som medgåves enligt en författning med tidsbegränsad giltighet. Motionärerna

ansåge det vara stötande för rättsmedvetandet att införa en bestämmelse

av straff liknande natur mot en skattskyldig, som icke gjort sig skyldig

till någon försummelse utan som tvärtom eftersträvat att hans företag

skulle vara så väl och sunt konsoliderat som möjligt. Något verkligt bärande

skäl för en dylik föreskrift ur fiskalisk synpunkt ansåge motionärerna

ej heller kunna åberopas. Enligt motionärernas uppfattning borde bestämmelsen

givas den innebörden, att sådan skattskyldig som här avsåges sedermera

skulle på i kommunalskattelagen angivna villkor äga rätt att återgå

till fri avskrivning.

Mot de föreslagna bestämmelserna om begränsning av rätten till avdrag

för avsättning till pensions- eller annan personalstiftelse samt till investeringsfond

hade i remissyttrandena från olika håll rests starka invändningar.

Pensionsförmånerna vore en del av de anställdas löneförmåner. Under de

senaste åren hade en kraftig ökning ägt rum av företagens pensionsförpliktelser.

Denna ökning vore föranledd av höjda löner och förbättrade

pensionsförmåner samt inom många företag av en ökning av antalet pensionsberättigade.

Då det ur såväl samhällsekonomisk som de anställdas synpunkt

vore av stor vikt, att företagen under goda år kunde avsätta erforderliga

belopp för att täcka sina pensionsförpliktelser, ansåge motionärerna det vara

av stor betydelse att icke några inskränkningar vidtoges i nyssberörda avseende.

Detsamma gällde även om avsättningar till andra personalstiftelser

samt till investeringsfond. Ur konjunkturutjämnande synpunkt vore investeringsfonderna

mycket betydelsefulla. Av anförda skäl yrkade motionärerna

att inga som helst inskränkningar gjordes i fråga om de skattskyldigas

rätt till avdrag för avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser

samt till investeringsfond.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

11

1 de likalydande motionerna 1:487 och 11:639 har erinrats

om att i åtskilliga remissyttranden mot förslagets genomförande invänts,

att det med hänsyn till risken för konjunkturomslag icke vore lämpligt att

införa bestämmelser, som förringade företagens möjligheter och intresse av

att genom reservbildningar stärka sin motståndskraft inför ett försämrat

konjunkturläge. Då statsmakterna gjort klara utfästelser om att någon begränsning

av de ifrågavarande konsolideringsmöjligheterna icke skulle

ifrågakomma annat än i samband med en kompenserande sänkning av företagsbeskattningen

borde man vara berättigad kräva, att alldeles särskilt

starka skäl av penningpolitisk natur talade för vidtagande av de i propositionen

föreslagna, mot berörda utfästelser stridande åtgärderna. Det kunde

väl, som departementschefen anfört, rent principiellt göras gällande, att genomförandet

av en ur samhällets synpunkt önskvärd åtgärd icke rimligen kunde

hindras av uttalanden, som gjorts i tidigare sammanhang under andra betingelser

än de nu rådande, men detta innebure ingalunda att de ifrågavarande

utfästelserna från statsmakternas sida i förevarande sammanhang skulle kunna

betraktas såsom obefintliga. När departementschefen den 19 oktober 1951

i proposition nr 220 framlade förslag till bestämmelser rörande investeringsavgift

och lagervärdering hade ingen antydan gjorts om att ytterligare åtgärder

för åstadkommande av minskning av investeringar i maskiner och

andra inventarier i form av begränsad avskrivningsrätt eller eljest planerades.

I ovannämnda proposition hade ingående diskuterats på vad sätt en

investeringsbegränsning skulle åstadkommas i fråga om lagertillgångar. Därvid

hade hänvisats till att två vägar stode öppna: antingen påförande av

investeringsavgift även å sådana tillgångar eller begränsning av nedskrivningsrätten.

Departementschefen hade beträffande lagertillgångarna valt

den sistnämnda vägen. I fråga om investeringar i andra tillgångar hade däremot

valts påföring av investeringsavgift, och motionärerna ville fastslå

såsom ovedersägligt, att denna investeringsavgift fastställts med utgångspunkt

från att någon inskränkning i avskrivningsrätten å dylika tillgångar

icke ifrågasatts. Då förslag om en sådan inskränkning nu likväl framlades,

vittnade detta om en planlöshet i handhavandet av den ekonomiska politiken,

som ingalunda vore ägnad stärka tilltron till densamma. Följden av

en dylik handläggning från statsmakternas sida av ifrågavarande för näringslivet

utomordentligt betydelsefulla frågor bleve en allmän känsla av

rättsosäkerhet, som icke kunde undgå att medföra skadliga verkningar å

näringslivet i landet.

Man måste vidare fråga sig, vilka utomordentliga händelser som inträffat

efter den 19 oktober 1951 och som, trots att investeringsavgiften fastställts

att utgå efter högre procentsats än som i propositionen föreslagits, nu nödvändiggjorde

ytterligare åtgärder avseende avgiftsbelagda investeringar såsom

»ett önskvärt komplement till investeringsavgiften».

Vad som i propositionen anförts till stöd för de föreslagna åtgärderna

gåve alls icke vid handen, att några sådana händelser inträffat, som skulle

kunna utgöra skäl för ett annat bedömande av de i föreliggande proposition

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

behandlade frågorna än som vid framläggandet av förenämnda proposition

nr 220 varit fallet. Bestämmelsernas uppgivna tillfälliga karaktär utgjorde

desto mindre anledning att acceptera förslaget i denna del som rätten till

fri avskrivning under de två år, de föreslagna inskränkande bestämmelserna

avsåges skola gälla, framstode såsom särskilt värdefull för företagen. Detta

berodde på flera omständigheter, främst de under senare tid starkt stegrade

återanskaffningspriserna å såväl byggnader som maskiner. Ett flertal omständigheter

finge anses innebära ett principiellt erkännande från statsmakternas

sida av att avskrivningarna rätteligen borde baseras på tillgångarnas

nupriser. En beskattning, beräknad på ett skatteunderlag, som fastställts

utan hänsynstagande till de stegrade återanskaffningsprisen, ledde till en

förbrukning av det i företaget nedlagda för dess bedrivande erforderliga

realkapitalet. Under gynnsamma betingelser kunde emellertid ett företag,

som vore berättigat till fri avskrivning, i viss utsträckning förhindra eu

dylik konfiskation av driftkapitalet, i vad det belöpte å maskiner och andra

inventarier. Tack vare den fria avskrivningen hade således behovet av skattefria

avsättningar till förnyelsefonder (= avskrivningar, beräknade å återanskaffningsvärdet),

såvitt maskinparken anginge, framstått såsom mindre

trängande. Enligt det föreliggande förslaget berövades företagen ovannämnda

möjlighet. Att i ett läge sådant som det nuvarande med tydliga

tecken till fallande konjunktur och försämring av företagens likviditet tvinga

företagen att till beskattning redovisa större vinster än som enligt affärsmässiga

beräkningsgrunder i verkligheten uppkommit samt vägra praktiskt

taget varje möjlighet till skattefri konsolidering måste, såsom delegerade

för Sveriges industriförbund m. fl. näringsorganisationer framhållit, befaras

medföra allvarliga likviditetssvårigheter för många företag och är

ägnat väcka allvarliga betänkligheter. De skäl, som sålunda talade mot den

föreslagna begränsningen av avskrivningsrätten å maskiner och andra inventarier,

syntes motionärerna äga väsentligt större bärkraft än de skäl av

penningpolitisk natur, departementschefen åberopat till stöd för förslaget.

Det syntes motionärerna i nuvarande läge tvivelaktigt, huruvida därigenom

skulle åstadkommas någon ytterligare nedskärning av industriella investeringar

utöver den, som föranleddes av investeringsavgiften, och om så likväl

skulle befinnas bliva fallet, komme minskningen av den industriella investeringsvolymen

att betinga ett alltför högt pris: inhiberande av även önskvärda

investeringar till förfång för vårt näringslivs effektivitet och konkurrensförmåga.

De tillfälliga fördelar i penningpolitiskt hänseende, man genom

ytterligare investeringsbegränsning möjligen skulle vinna, kunde befaras

icke komma att uppväga de skadeverkningar även ur penningpolitisk

synpunkt, som genom minskning av produktionsvolymen därav kunde förorsakas.

I vad förslaget avsåge begränsning av rätten till avdrag för avsättningar

till pensionsstiftelser syntes det motionärerna även tvivelaktigt, huruvida

strävandena att Stabilisera penningvärdet därigenom skulle främjas. Att

förslaget i denna del vore ägnat att äventyra företagens möjligheter att full
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

13

göra sina ofta tyngande pensionsförpliktelser låge däremot i öppen dag.

Ej heller i vad förslaget avsåge inskränkning i rätten till avdrag för avsättning

till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse vore någon stabiliserande

effekt på penningvärdet att förvänta. Vad slutligen anginge förslaget

om upphävande av rätten till avdrag för avsättning till andra investeringsfonder

än de s. k. eldskadefonderna, hade förordningen om investeringsfonder

den 2 maj 1947 föregåtts av ingående utredningar och överväganden.

Syftet med lagstiftningen hade uttryckligen angivits vara att

genom avsättning till dylika fonder under goda konjunkturer skapa möjlighet

att hålla näringslivet i gång under lågkonjunktur i större utsträckning

än som eljest bleve fallet. Det vore under sådana förhållanden ägnat väcka

förvåning, att departementschefen i samband med åtgärder, som riktade sig

mot »en väl hävdad högkonjunktur», framlade förslag om att berörda lagstiftning,

i direkt strid mot dess angivna syfte, skulle sättas ur kraft under

just den tid, högkonjunkturen förmenades komma att fortsätta, och då lagstiftningen

således skulle ha de bästa utsikterna att fylla sin uppgift.

Utskottet. I den förevarande propositionen nr 200 har framlagts förslag

om en tillfällig begränsning av möjligheterna för företagare att under beskattningsåren

1952 och 1953 vidtaga vinstreglerande dispositioner. Sålunda

förordas en inskränkning i den vissa juridiska personer tillkommande rätten

till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier. Beträffande avdrag

för avsättning till pensions- eller andra personalstiftelser föreslås väsentligen

likartade bestämmelser skola gälla som de, vilka upptagits i förordningen

om investeringsskatt. Slutligen har i propositionen föreslagits,

att avdrag under nu angivna år icke skall medgivas för avsättning till andra

investeringsfonder än s. k. eldsvådefonder.

Till grund för propositionsförslaget ligger en inom finansdepartementet

upprättad, den 15 februari innevarande år dagtecknad promemoria i ämnet.

Inledningsvis har i promemorian konstaterats, att kommunalskattelagen

medgåve rörelseidkare en stor frihet att reglera årsvinsten, varigenom den

inkomst, som upptoges till beskattning för en viss tidsperiod, avsevärt kunde

understiga den faktiska inkomsten under samma period. Med erinran om de

av statsmakterna i inflationsbekämpande syfte vidtagna åtgärderna av såväl

kreditåtstramande som direkt investeringsbegränsande natur har i departementspromemorian

framhållits, att det kunde ifrågasättas huruvida ett bibehållande

i full omfattning av kommunalskattelagens möjligheter till vinstreglerande

dispositioner vore förenligt med det syfte, som statsmakterna

velat vinna med nyss angivna åtgärder.

Departementschefen, som funnit övervägande skäl tala för ett genomförande

av promemorians förslag, har fäst särskilt avseende vid att ett bibehållande

av förefintliga möjligheter att genom vinstreglerande dispositioner

erhålla uppskov med beskattningen av vinstmedel, som influtit under åren

1952 och 1953, skulle medföra att åstramningen på den allmänna kreditmarknaden,

särskilt vad anginge de självfinansierande företagen, i viss mån

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

förlorade sin effekt. Den föreslagna begränsningen skulle vidare enligt departementschefens

mening innebära en önskvärd komplettering av de för

ifrågavarande beskattningsår gällande särskilda bestämmelserna om värdering

av varulager ävensom investeringsavgiften.

Yrkande om avslag på förevarande proposition har framförts i de likalvdande

motionerna I: 473 (av herr Bergvall m. fl.) och II: 623 (av herr Kollberg

m. fl.) samt i de likalydande motionerna I: 487 (av herr Ewerlöf m. fl.)

och II: 639 (av herr Hjalmarson m. fl.). Jämväl i de likalydande motionerna

I: 486 (av herr Svärd) och II: 640 (av herrar Edström och Fagerholm )

har hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Som skäl för avslagsyrkandet har i motionerna framhållits, att den av

1947 års riksdag beslutade höjningen av bolagsskatten vilade på förutsättningen,

att företagen vore tillförsäkrade rätt till fri avskrivning. I anslutning

därtill har i motionerna hävdats, att sådana händelser icke inträffat

som nödvändiggjorde åtgärder i strid mot givna utfästelser.

Utskottet får i anledning härav erinra om att i huvudsak samma synpunkter

framfördes vid riksdagsbehandlingen av den föregående år antagna förordningen

med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering

till statlig och kommunal inkomstskatt. I sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 65 förklarade 1951 års bevillningsutskott sig icke kunna finna

den gjorda invändningen bärande, då fråga vore om bestämmelser av rent

tillfällig karaktär, vilka inginge som ett led i en av rådande läge betingad

ekonomisk politik. Med hänsyn till att nu föreliggande förslag är att se

såsom ett komplement till de tidigare vidtagna åtgärderna i investeringsbegränsande

syfte finner utskottet vad 1951 års bevillningsutskott sålunda

uttalat äga giltighet jämväl i detta sammanhang.

Vidare har i förenämnda motioner liksom i flera remissyttranden anförts,

att de under senaste tiden inträffade förändringarna i konjunkturläget

medfört en viss likviditetsförsämring inom industrien samt att det vore

betänkligt att i detta läge hindra näringslivets konsolidering.

Såsom departementschefen framhållit, måste intresset av att företagen

genom reservbildningar stärka sin motståndskraft inför ett försämrat konjunkturläge

vägas mot önskemålet att så modifiera rätten till vinstreglerande

dispositioner att denna rätt icke motverkar de av statsmakterna vidtagna

åtgärderna för stabilisering av penningvärdet. Enligt utskottets mening

kan det förhållandet, att överkonjunkturen brutits inom vissa områden,

icke nu föranleda till ett övergivande av den av statsmakterna förda ekonomiska

politiken. Den i propositionen förordade lagstiftningen finner utskottet

väl ägnad att såsom ett komplement till ovan berörda, redan verkande

åtgärder bidraga till uppnående av ekonomisk stabilitet. Utskottet kan

sålunda icke biträda den i ovanstående motioner uttalade uppfattningen i

detta hänseende. Vid sin granskning av propositionsförslaget, vilket medgiver

väsentligen större avskrivningsmöjligheter än som förordats i departementspromemorian,

har utskottet funnit att näringslivets behov av konsolidering

icke rimligen kan sägas ha blivit åsidosatt. Inskränkningen i den fria

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

15

avskrivningsrätten föreslås nämligen icke skola avse före ingången av beskattningsåret

1952 anskaffade inventarier. Utskottet återkommer i det följande

vid behandlingen av författningsförslagets detaljer till sistnämnda

spörsmål.

Utskottet tillstyrker på anförda skäl en lagstiftning om tillfällig begränsning

av företagens möjligheter till vinstreglerande dispositioner. Det sagda

innebär att utskottet avstyrker förenämnda motioner i vad desamma innefatta

yrkande om avslag på propositionen.

Utskottet övergår härefter till att behandla det i propositionen framlagda

förslaget till förordning om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning

å maskiner och andra inventarier vad inkomsttaxeringen, in. m.

Författningsförslaget innehåller bestämmelser avseende begränsning av

rätten till fri avskrivning, till avdrag för avsättning till pensions- och andra

personalstiftelser samt till avdrag för avsättning till investeringsfonder.

Vad först angår begränsningen av den fria avskrivningsrätten föreslås densamma

icke skola gälla inventarier, som anskaffats före ingången av beskattningsåret

1952 och ej heller inventarier med en varaktighetstid av högst tre

år. Inventarier, vilkas värde inräknas i fastighets byggnadsvärde men ej

åsättas särskilt maskinvärde, beröras vidare icke av inskränkningen i avskrivningsrätten.

Övriga nyanskaffade inventarier få enligt förslaget under

beskattningsåren 1952 och 1953 avskrivas med högst 20 procent per år. I

syfte att tillgodose näringslivets behov av konsolidering har förordats ett

stadgande av innebörd, att vad som influtit vid försäljningen av före ingången

av beskattningsåret 1952 anskaffade inventarier må användas för avskrivning

å under samma beskattningsår nyanskaffade tillgångar (den s. k.

nettometoden). Om skattskyldig under beskattningsåret 1952 icke helt kunnat

utnyttja denna möjlighet till avskrivning är han icke berättigad att under

beskattningsåret 1953 göra en motsvarande avskrivning.

I de likalydande motionerna I: 486 och II: 640 har hemställts, att avskrivningsprocenten

måtte bestämmas till 30 samt att vid tillämpningen av nettometoden

förskjutning av avdrag från år 1952 till år 1953 måtte medgivas.

Beträffande avdragsprocentens storlek må erinras om vad som anförts i

ett av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivet remissyttrande. Däri har framhållits

att den normala avskrivningsprocenten för maskiner vid fastighetstaxering

av industrifastigheter sällan — ens i de skattskyldigas yrkanden —

brukade överstiga omkring 6 procent per år. Enligt vad som framginge av

föreliggande prejudikat från regeringsrätten i fråga om planenliga avdrag

för värdeminskning av inventarier i rörelse hade i flertalet fall avskrivningarna

begränsats till högst 10 procent av anskaffningsvärdet. Endast i

ett tåtal undantagsfall hade avdrag i sådant hänseende medgivits med 20 procent

eller däröver. Dessa upplysningar giva enligt utskottets mening vid

handen, att den i propositionen förordade procentsatsen — även om hänsyn

tages till att investeringsavgift skall utgå — icke kan anses för låg. Vid ett

bedömande av den i propositionen förordade avskrivningsprocenten bör jäm
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

väl beaktas, att författningsförslaget upptager bestämmelser om särskilt avdrag

för överpris och avsevärd värdenedgång. Utskottet finner förslaget i

nu berörda delar väl avvägt och avstyrker motionsyrkandet om en höjning av

avskrivningsprocenten.

Den s. k. nettometoden sådan densamma utformats i förslaget avser icke

endast det fall utbyte ägt rum av varandra motsvarande tillgångar utan äger

tillämpning på all avyttring av äldre inventarier och under samma beskattningsår

nyanskaffade inventarier. Utskottet finner denna avskrivningsmetod

i rimlig utsträckning tillgodose önskemålet att tidigare gjorda reserveringar

icke beskattas. Att såsom i motionerna I: 486 och II: 640 yrkats stadga möjlighet

till förskjutning av under beskattningsåret 1952 ej utnyttjat avdrag

skulle medföra en icke önskvärd komplicering i taxeringshänseende. Med

den allmänna utformningen nettometoden givits i författningsförslaget synes

en rätt att förskjuta nu ifrågavarande avdrag icke vara av någon väsentlig

betydelse för de skattskyldiga. Under åberopande av det nu anförda avstyrker

utskottet motionerna i denna del.

Såsom en förutsättning för fri avskrivning å maskiner och andra inventarier

gäller enligt kommunalskattelagen att överensstämmelse skall råda

mellan tillgångarnas bokförda värde och deras taxeringsmässiga. Avdrag för

gjorda avskrivningar å dylika tillgångar medgives i följd därav med belopp

motsvarande i räkenskaperna gjorda avskrivningar. Den skatterättsliga

inkomstberäkningens anknytning till bokföringen är sålunda en avgörande

förutsättning för systemet med fri avskrivning och utskottet finner det därför

nödvändigt, att såsom i propositionsförslaget skett i förordningen upptages

ett stadgande, att avdrag för avskrivning å inventarier enligt de tillfälliga

bestämmelserna om begränsning av rätten till fri avskrivning allenast

må åtnjutas i den mån motsvarande avdrag gjorts i räkenskaperna.

I departementspromemorian föreslogs för vinnande av garanti att förenämnda

överensstämmelse bibehölles under de förordade bestämmelsernas

giltighetstid, att skattskyldig, som i räkenskaperna gjort större avskrivning

än som kunde medgivas enligt de föreslagna bestämmelserna, därigenom

skulle ha förverkat rätten till fri avskrivning. Reglerna för bunden avskrivning

skulle sålunda omedelbart bliva tillämpliga och den skattskyldige hade

att upprätta fullständiga avskrivningsplaner. I anledning av i vissa remissyttranden

framförda erinringar har stadgandet (andra stycket 8 § av propositionsförslaget)

erhållit den utformningen, att beskattningsnämnd må

— om den skattskyldige i räkenskaperna gjort avskrivning med större belopp

än som kunnat medges såsom avdrag vid taxeringen — föreskriva, att

vederbörande tills vidare icke är berättigad åtnjuta rätten till fri avskrivning.

Innebörden av denna bestämmelse är såsom departementschefen framhållit,

att beskattningsnämnderna skola i varje särskilt fall pröva, huruvida

tillräckliga skäl förekommit för ett återkallande av den fria avskrivningsrätten.

Departementschefen har vidare uttalat, att det vore uppenbart att

mera obetydliga avvikelser icke borde föranleda sådant återkallande liksom

att så ej heller borde ske då den skattskyldige kunde ha haft vissa om än

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets betänkande nr 5%.

icke tillräckliga skäl antaga att de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna

skulle vid taxeringen godtagas. Därutöver har departementschefen anfört

att om den fria avskrivningsrätten återkallats beskattningsnämnderna självfallet

vore berättigade medgiva den skattskyldige att vid ett senare tillfälle

återgå till fri avskrivning.

I de likalydande motionerna 1:486 och II: 640 har hemställts, att stadgandet

i andra stycket 8 § i författningsförslaget måtte utgå och ersättas

med en bestämmelse av innebörd, att skattskyldig som verkställt avskrivning

med större belopp än det enligt förordningen medgivna skulle på i

kommunalskattelagen angivna villkor äga rätt att vid förordningens upphörande

återgå till fri avskrivning. Motionärerna ha därvid anfört bl. a., att det

vore stötande för rättsmedvetandet att införa en bestämmelse av straffliknande

natur mot en skattskyldig, som icke gjort sig skyldig till någon försummelse

utan som tvärtom eftersträvat att hans företag skulle vara så

väl och sunt konsoliderat som möjligt.

Såsom utskottet ovan framhållit förutsätter systemet med fri avskrivning

överensstämmelse mellan bokföringen och den skatterättsliga inkomstberäkningen.

Utskottet finner det uteslutet att bryta denna grundläggande princip

vid en tillfällig begränsning av den fria avskrivningsrätten. Ett upprätthållande

av här ifrågavarande samband måste, såvitt utskottet kan bedöma,

vara av intresse jämväl för de därav berörda företagen. Utskottet tillstyrker

sålunda att en bestämmelse av i huvudsak det innehåll, som föreslagits i

andra stycket av 8 §, upptages i förordningen. Vad departementschefen anfört

rörande innebörden av detta stadgande vill utskottet understryka. För

att ytterligare markera att ett återkallande icke bör äga rum, då vederbörande

skattskyldig kan ha haft vissa om än icke tillräckliga skäl antaga

att i bokföringen gjorda avskrivningar stode i överensstämmelse med författningen,

föreslår utskottet ett tillägg till ifrågavarande stadgande innebälande

att särskilda skäl jämväl maste föreligga för ett upphävande av rätten

till fri avskrivning. Slutligen vill utskottet framhålla, att vid kommande

taxering, vilken icke beröres av de tillfälliga bestämmelserna om begränsning

av rätten till fri avskrivning, kommunalskattelagens regler om rätt till fri

avskrivning givetvis träda i tillämpning.

Bestämmelserna om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till

pensions- eller andra personalstiftelser ha i propositionsförslaget givits i huvudsak

samma utformning som motsvarande stadganden erhållit i förordningen

om investeringsskatt.

I fråga om avsättning till pensionsstiftelse innebär sålunda det föreliggande

förslaget, att avdrag medgives högst med belopp, som måste avsättas

för att stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets utgång skall uppgå till

det belopp, som erfordras för att jämte framtida avgifter säkerställa de pensioner

jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg vilka enligt

gjorda utfästelser eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 52.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

skola utgå. Avdrag medgives däremot i princip icke för avsättning, som avser

att täcka framtida kostnader.

Häremot ha invändningar framförts i samtliga förenämnda motioner,

och i motionerna I: 486 och 11:640 har hemställts, att förslaget i denna del

icke måtte genomföras. Därvid ha motionärerna uttalat, att det ur såväl

samhällsekonomisk som de anställdas synpunkt vore av stor vikt, att företagen

under goda år kunde avsätta erforderliga belopp för att täcka sina

pensionsförpliktelser.

Såsom framgår av utskottets betänkande nr 22 i anledning av förslaget

angående konjunkturskatt för år 1952 innebära investeringsskatteförordningens

bestämmelser, att de framtida kostnaderna beräknas lägre och följaktligen

den erforderliga förmögenheten vid beskattningsårets utgång högre

än vad i regel skulle föranledas av en försäkringsteknislc utredning baserad

på de verkliga förhållandena. Den i förevarande proposition förordade bestämmelsen,

som alltså motsvarar investeringsskatteförordningens stadgande

i detta hänseende, medgiver sålunda i regel ett avsevärt utrymme för avdrag

utöver vad som ur försäkringsteknisk synpunkt är direkt betingat. Med

hänsyn härtill och då en begränsning av avdragsrätten inom detta område

är erforderlig för att den föreslagna lagstiftningen i övrigt skall få avsedd

effekt biträder utskottet propositionsförslaget och avstyrker nyssnämnda

motionsyrkanden.

Vad härefter angår avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse

föreslås i propositionen att avdrag i sådant hänseende skal! medgivas

allenast med belopp som erfordras för att säkerställa bindande utfästelser

gjorda före ingången av beskattningsåret 1952. Yrkande om avslag å propositionen

i denna del har framförts i de likalydande motionerna I: 486 och

II: 640. I anledning härav vill utskottet blott erinra om att avdragsrätten

icke begränsats i fråga om direkta kostnader för välfärdsanordningar av

olika slag för de anställda. Utskottet tillstyrker fördenskull den i propositionen

förordade begränsningen av avdragsrätten och avstyrker sålunda

bifall till motionerna i nu berörda hänseende.

Enligt det framlagda författningsförslaget skall avdrag för avsättning

till annan investeringsfond än s. k. eldsvådefond icke medgivas vid taxering

för beskattningsåren 1952 och 1953.

Motionärerna ha i de likalydande motionerna 1: 486 och II: 640 som sin

mening uttalat, att investeringsfonder enligt 1947 års förordning i ämnet

vore mycket betydelsefulla ur konjunkturutjämnande synpunkt och därför

hemställt att ingen som helst inskränkning göres i fråga om avdrag för

avsättning till sådana fonder.

I propositionen har erinrats om att syftet med 1947 års förordning var att

stimulera avsättningar i tider av högkonjunktur för att skapa förutsättningar

för investeringar och därmed ökad sysselsättning vid vikande konjunkturer

och lågkonjunktur. Någon föreskrift att fondmedlen skulle insättas å

spärrat konto eller eljest hållas avskilda ansågs icke kunna meddelas. Såsom

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

19

departementschefen anmärkt har därav följt, att företagen genom en fondavsättning,

vilken till sin innebörd närmast är eu bokföringsåtgärd, erhålla

uppskov med beskattningen av mot fondavsättningen svarande vinstmedel.

Departementschefen har vidare framhållit, att någon garanti ej funnes för

att fondmedlen vore i en lågkonjunktur tillgängliga att användas för det med

avsättningen avsedda ändamålet.

Med den utformning 1947 års förordning om investeringsfonder erhållit

anser utskottet nödvändigt att i en lagstiftning, varom nu är fråga, upphäva

rätten till avdrag för avsättning till dylika fonder. Utskottet finner det angeläget,

att 1947 års förordning vid den kommande utredningen rörande företagsbeskattningens

utformning underkastas en ingående prövning. Med det

nu anförda avstyrker utskottet motionerna 1:486 och 11:640 jämväl i nu

förevarande del.

Författningsförslaget har i övrigt icke givit anledning till erinran eller eljest

till särskilt yttrande från utskottets sida.

Frågan om den skatterättsliga behandlingen av ersättning vid avyttring

av fartyg har behandlats i de likalydande motionerna I: 469 (av herr Spetz)

samt 11:614 (av herrar Utbult och Svensson i Ljungskile), vari yrkande

framställts om en utvidgning av tillämplighetsområdet för den s. k. nettometoden

till att avse jämväl försäljning och anskaffning av fartyg, som

nyttjas i rörelse bedriven av annan skattskyldig än aktiebolag och ekonomiska

föreningar. Vidare har i motionerna hemställts om skrivelse till Kungl.

Maj :t med begäran att vid den i propositionen bebådade utredningen om

företagsbeskattningen frågan om inkomstbegreppets omfattning beträffande

försäkringsersättning och köpeskilling för fartyg måtte omprövas samt att

av utredningen föranledda förslag måtte framläggas för riksdagen.

Enligt vid innevarande års taxering gällande bestämmelser skall köpeskilling

för avyttrat fartyg i rörelse, som bedrives av annan än aktiebolag

eller ekonomisk förening, upptagas såsom intäkt av rörelse till den del köpeskillingen

motsvarar vad som återbekommits av förut gjorda avskrivningar

för värdeminskning. I övrigt upptages ersättningen såsom intäkt av tillfällig

förvärvsverksamhet (realisationsvinst) i den mån förutsättningarna därför

föreligga.

I syfte att vinna en mjukare övergång mellan skatteplikt och skattefrihet

i fråga om realisationsvinster antog 1951 års riksdag ett i proposition nr 170

framlagt förslag till sådana ändrade bestämmelser, att beskattning av dylika

vinster skall ske enligt en fallande skala. För att bl. a. underlätta tillämpningen

av detta system vidtogs samtidigt den ändringen i kommunalskattelagen,

att allt vad som inflyter vid försäljning av maskiner och andra inventarier,

som stadigvarande brukas i rörelse, skall betraktas såsom intäkt av

rörelse oavsett i vilken form rörelsen bedrives. De nu berörda ändringarna

skola tillämpas första gången vid 1953 års taxering.

Utskottet får i anledning av motionerna erinra om de speciella förhållan
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

den, som råda i fråga om den mindre skeppsfarten ävensom det yrkesmässiga

fisket och vilka medfört, att dessa näringsgrenar bedrivas i andra företagsformer

än aktiebolag eller ekonomisk förening. Sålunda drivas de flesta

mindre fraktfartygen av partrederier och det stora flertalet fiskebåtar innehaves

av fysiska personer. I avseende å de nu berörda fartygen åtnjutes

icke rätt till fri avskrivning vid inkomsttaxeringen, och förutsättningar torde

icke heller föreligga för en mera allmän övergång inom dessa näringsgrenar

till sådana företagsformer, vilka äga nyss angivna rätt. Motionärernas

yrkande får ses mot bakgrunden av dessa förhållanden och de svårigheter,

som föreligga för en förnyelse av fartygsbeståndet därigenom att

hela köpeskillingen för ett avyttrat fartyg skall upptagas såsom intäkt av

rörelse under det att avdrag för värdeminskning å ett samtidigt nyinköpt

fartyg allenast medgives enligt reglerna för bunden avskrivning. Utskottet

delar motionärernas uppfattning, att beskattningsreglerna på förevarande

område icke äro tillfredsställande. Å andra sidan är utskottet icke berett att

förorda den i motionerna anvisade lösningen av spörsmålet. Utskottet vill

emellertid för sin del föreslå, att de förenämnda nya bestämmelserna om

beskattning vid försäljning av inventarier i rörelse, vilka bestämmelser

skola tillämpas första gången vid 1953 års taxering, icke skola äga tillämpning

då fråga är om fartyg. Syftet med motionärernas yrkande i denna del

skulle vid ett antagande av utskottets förslag kunna anses tillgodosett. Utskottets

förslag föranleder ändringar i anvisningarna till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen.

Vad härefter angår motionärernas hemställan om skrivelse till Kungl.

Maj :t om viss utredning får utskottet hänvisa till vad 1951 års bevillningsutskott

anfört i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 65 om önskvärdheten

av att 1950 års skattelagssakkunniga under sitt fortsatta arbete närmare

utreda huruvida en fördelning mellan flera beskattningsår av köpeskilling

vid avyttring av fartyg vore möjlig och lämplig. Utskottet finner

därför ej anledning förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i de hänseenden, varom

i de nu föreliggande motionerna är fråga.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte -— med förklarande att Kungl.

Maj :ts förevarande proposition nr 200 icke kunnat av riksdagen

oförändrad bifallas -— antaga det vid propositionen

fogade förslaget till förordning om tillfällig begränsning av

rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier

vid inkomsttaxeringen, m. m. med den ändringen, att 8 §

erhåller följande såsom utskottets förslag betecknande lydelse:
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

21

Kungl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

Avdrag i enlighet med ovan angivna bestämmelser må åtnjutas allenast i

den mån motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna

verkställt avskrivning med

större belopp än det, varmed han är

berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen,

må beskattningsnämnd föreskriva

att den skattskyldige tills vidare

icke äger åtnjuta rätt till fri

avskrivning.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna

verkställt avskrivning med

större belopp än det, varmed han är

berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen,

må beskattningsnämnd, när

särskilda skäl föreligga, föreskriva

att den skattskyldige tills vidare icke

äger åtnjuta rätt till fri avskrivning.

B) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna

I: 469 av herr Spetz samt II: 614 av herrar Utbult

och Svensson i Ljungskile för sin del antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370).

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 28 § samt punkt

3 d av anvisningarna till 29 § konmiunalskattelagen den 28 september 19281

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Anvisningar

till 28 §.

1. Till intäkt----stadgade grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning

av värdemin skningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7 av

anvisningarna till 29 §), liänföres till

intäkt av rörelse.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande

bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid beräkning

av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7 av

anvisningarna till 29 §), hänföres till

intäkt av rörelse. Intäkt vid avyttring

av fartyg skall dock för annan skattskyldig

än aktiebolag, ekonomisk

förening, ömsesidigt försäkringsbolag

eller sparbank upptagas såsom

Senaste lydelse av anvisningarna till 28 § punkt 1 och till 29 § punkt 3 d se 1951: 761.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

avyttring —

ilighet---

skattskyldig

intäkt av rörelse endast i den mån

sådant följer av punkt 3 d andra stycket

av anvisningarna till 29 § men för

övrigt såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,

i den mån enligt

35 § förutsättningarna för skattepliktig

realisationsvinst föreligga.

--realisationsvinst föreligga.

realisationsvinst föreligga.

--för överlåtaren.

Vid

I en

Då

till 29 §.

3 d. Då tillgång, varom här är fråga,

avyttras eller såsom för rörelsen

obrukbar utrangeras, får avdrag ske

för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

men skall å andra sidan belopp,

som erhålles vid avyttring av

tillgången, i sin helhet upptagas såsom

intäkt av rörelse (se punkt 1

andra stycket av anvisningarna till

28 §). Med avyttring likställes det

fall, att tillgång uttages ur rörelsen

för att tillföras annan rörelse, som

utgör särskild förvärvskälla, eller för

att nyttjas för annat ändamål.

till 29 §.

3 d. Då tillgång, varom här är fråga,

avyttras eller såsom för rörelsen

obrukbar utrangeras, får avdrag ske

för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

men skall — därest annat icke

föranledes av vad i nästföljande

stycke sägs — å andra sidan belopp,

som erhålles vid avyttring av tillgången,

i sin helhet upptagas såsom intäkt

av rörelse (se punkt 1 andra

stycket av anvisningarna till 28 §).

Har annan skattskyldig än aktiebolag,

ekonomisk förening, ömsesidigt

försäkringsbolag eller sparbank avyttrat

eller utrangerat fartyg må avdrag

ske för vad som i beskattningsavseende

återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,

i den mån detta belopp

överstiger vad som influtit vid

avyttring av fartyget, men skall å

andra sidan såsom intäkt av rörelse

upptagas endast vad som vid dylik

avyttring må hava återbekommits av

belopp, för vilket avdrag i beskattningsavseende

åtnjutits.

Med avyttring likställes det fall,

att tillgång uttages ur rörelsen för

att tillföras annan rörelse, som utgör

särskild förvärvskälla, eller för

att nyttjas för annat ändamål.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 52. 23

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att före

den 1 januari 1952 gällande bestämmelser skola gälla i fråga om 1952 års

taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 469 av herr Spetz samt

II: 614 av herrar Utbult och Svensson i Ljungskile,

2) de likalydande motionerna 1:473 av herr Bergvall

in. fl. och II: 623 av herr Kollberg m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 486 av herr Svärd samt

II: 640 av herrar Edström och Fagerholm ävensom

4) de likalydande motionerna I: 487 av herr Ewerlöf m. fl.,

och II: 639 av herr Hjalmarson m. fl.

måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom

vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas

utan åtgärd.

Stockholm den 15 maj 1952.

På bevillningsutskottets vägnar:

FILIP KRISTENSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Gustaf Elofsson, Petrén*, Velander,

Ramberg, Niklasson, Wehtje, Damström, Snygg och Rune Johansson;

samt

från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Björklund, Jonsson

i Skedsbygd, Orgård, Sundström, Sjölin, Strandh, Edström, Kärrlander och

Henriksson.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

Reservation

av herrar Kristensson i Osby, Petrén, Velander, Wehtje, Sjölin, Strandh och

Edström, vilka anfört följande:

»Såsom skäl för de i förevarande proposition föreslagna tillfälliga inskränkningarna

i de konsolideringsmöjligheter, som enligt gällande skattelagstiftning

beredas företagen, har anförts dels att åtstramningen på den

allmänna kreditmarknaden, särskilt vad angår de självfinansierande företagen,

eljest i viss mån skulle förlora sin effekt dels ock att de i propositionen

framlagda förslagen skulle innebära ett önskvärt komplement till investeringsavgiften.

Yrkande om avslag på förevarande proposition har framförts i de likalydande

motionerna I: 473 (av herr Bergvall in. fl.) och II: 623 (av herr

Kollberg in. fl.) samt i de likalydande motionerna I: 487 (av herr Ewerlöf

m. fl.) och II: 639 (av herr Hjalmarson in. fl.). Jämväl i de likalydande motionerna

I: 486 (av herr Svärd) och II: 640 (av herrar Edström och Fagerholm)

har hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

1 de likalydande motionerna I: 487 och II: 639 liksom i de likalydande motionerna

I: 473 och II: 623 erinra motionärerna, att statsmakterna gjort klara

utfästelser om att någon begränsning av de ifrågavarande konsolideringsmöjligheterna

icke skulle ifrågalcomnia annat än i samband med en kompenserande

sänkning av företagsbeskattningen. Med hänsyn härtill måste man

vara berättigad kräva, att alldeles särskilt starka skäl av penningpolitik

natur skola tala för vidtagande av de i propositionen föreslagna, mot berörda

utfästelser stridande åtgärderna. Under alla förhållanden grundade uttalandena

krav på övertygande bevisning om att åtgärder i strid mot utfästelserna

vore ur samhällets synpunkt nödvändiga eller åtminstone i särskilt hög

grad önskvärda.

De skäl, som anförts till stöd för de ifrågavarande åtgärderna, äro emellertid

enligt vår mening icke bärande, och böra åtgärdernas även av finansministern

vitsordade skadeverkningar med hänsyn till möjligheten av ett

konjunkturomslag icke underskattas.

Ehuru syftet med förslaget är att söka begränsa likviditeten hos sådana

företag, som befarades eljest icke träffas av de kreditåtstramande och investeringsbegränsande

åtgärder, som redan tillämpas, komma de i den förevarande

propositionen föreslagna åtgärderna att träffa företagen oberoende

av dessas likviditetsställning. Företag, som väl behöva konsolidering och

likviditetsförstärkning, få sina konsolideringsmöjligheter begränsade på

samma sätt som de mera likvida företagen. Såsom under remissbehandlingen

framhållits har den tidigare rådande högkonjunkturen visat vissa avmattningstendenser.

Såväl i detta hänseende som i måhända än högre grad i

fråga om den försämring av likviditeten, vilken jämväl genomsnittligt sett

kunnat konstateras inom företagen, ha berörda tendenser under den senare

tiden ytterligare framträtt. Vad särskilt likviditetsförsämringen angår är an
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande m• 52. 25

ledningen härtill till stor del att söka i betydande kumulerade skatteinbetalningar.

När finansministern den 19 oktober 1951 i proposition nr 220 framlade

förslag till bestämmelserna rörande investeringsavgift och lagervärdering

gjordes ingen antydan om att ytterligare åtgärder för åstadkommande av

minskning av investeringar i maskiner och andra inventarier i form av begränsad

avskrivningsrätt eller eljest planerades. I ovannämnda proposition

diskuterades ingående på vad sätt en investeringsbegränsning skulle åstadkommas

i fråga om lagertillgångar. Därvid hänvisades till att två vägar stodo

öppna: antingen påförande av investeringsavgift även å sådana tillgångar

eller begränsning av nedskrivningsrätten. Finansministern valde beträffande

lagertillgångarna den sistnämnda vägen. I fråga om investeringar i

andra tillgångar valdes däremot påföring av investeringsavgift. Det är ovedersägligt,

ait denna investeringsavgift fastställdes med utgångspunkt från att

någon inskränkning i avskrivningsrätten å dylika tillgångar icke ifrågasatts.

Att nu likväl stadga en sådan inskränkning skulle vittna om en planlöshet

i handhavandet av den ekonomiska politiken, som ingalunda vore

ägnad stärka tilltron till densamma. Följden av en dylik handläggning från

statsmakternas sida av ifrågavarande för näringslivet utomordentligt betydelsefulla

frågor skulle bli en allmän känsla av rättsosäkerhet, som skulle

medföra skadliga verkningar å näringslivet i landet.

Man måste vidare fråga sig, vilka utomordentliga händelser som inträffat

efter den 19 oktober 1951 och som, trots att investeringsavgiften fastställts

att utgå efter högre procentsats än som i propositionen föreslagits, nu nödvändiggöra

ytterligare åtgärder avseende även avgiftsbelagda investeringar

såsom ''ett önskvärt komplement till investeringsavgiften’.

Vad särskilt angår de föreslagna inskränkande bestämmelserna rörande

den fria avskrivningsrätten må erinras, att bestämmelsernas uppgivna tillfälliga

karaktär desto mindre kan åberopas såsom försvar för förslagets genomförande

i denna del som rätten till fri avskrivning under de två år, dessa

inskränkande bestämmelser avses skola gälla, framstår såsom särskilt värdefull

för företagen. Detta beror på flera omständigheter, främst de under

senare tid starkt stegrade återanskaffningsprisen å såväl byggnader som

maskiner. Verkningarna av dessa prisstegringar ha i olika sammanhang uppmärksammats.

Sålunda har statens järnvägar av denna anledning nyligen

nödgats övergå till ett avskrivningsförfarande, som i princip baseras på återanskaffningspriser

(nupriser) för de olika tillgångarna.

Det är enligt vår mening tvivelaktigt, huruvida man genom begränsning

av avskrivningsrätten skulle åstadkomma någon ytterligare nedskärning av

industriella investeringar utöver den, som föranledes av investeringsavgiften,

och om så likväl skulle befinnas bliva fallet, kommer minskningen av

investeringsvolymen att betinga ett alltför högt pris: inhiberande av även

önskvärda investeringar till förfång för vårt näringslivs effektivitet och konkurrensförmåga.

De tillfälliga fördelar i penningpolitik! hänseende, man

genom ytterligare investeringsbegränsning möjligen skulle vinna, kunna be
-

8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 52.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Bevillningsutskottets betänkande nr 52.

faras icke komma att uppväga de skadeverkningar även ur samhällsekonomisk

synpunkt, som genom minskning av produktionsvolymen kan förorsakas.

Att en ytterligare begränsning av rätten till avdrag för avsättningar till

pensionsstiftelser och andra personalstiftelser skulle verka stabiliserande å

penningvärdet finna vi icke sannolikt. Skadeverkningarna ur såväl företagsekonomiska

som sociala synpunkter av en dylik begränsning äro däremot

påtagliga och förslaget är i denna del desto mer anmärkningsvärt som avdragsrätten

för avsättningar till pensionsstiftelser reglerats så sent som genom

år 1950 antagna bestämmelser, vilka tillämpades första gången vid

1951 års taxering. En mycket betydande ökning av pensionskostnaderna och

avsättningsbehovet har under senare år ägt rum. Detta har sin naturliga

förklaring däri, att en omläggning och förbättring av de anställdas pensionering

i stor utsträckning ägt rum under de senaste åren, därvid även till

hög ålder komna tjänstemannagrupper tillförsäkrats pension samt att antalet

tjänstemän ökats genom nyanställningar. Detta har skett samtidigt

med att penningvärdeförsämringen och den därav framtvingade höjningen

av grundlönen medfört en allmän höjning av pensionsbeloppen i kronor räknat.

Företagen måste därför beredas möjlighet att under år med goda vinster

verkställa större avsättningar än som motsvara de på beskattningsåret

och åren dessförinnan belöpande pensionskostnaderna.

Förordningen om investeringsfonder den 2 maj 1947 föregicks av ingående

utredningar och överväganden. Syftet med lagstiftningen angavs uttryckligen

vara att genom avsättning till dylika fonder under goda konjunkturer

skapa möjlighet att hålla näringslivet i gång under lågkonjunktur i större

utsträckning än som eljest bleve fallet. Det skulle enligt vår mening vittna

om en påtaglig inkonsekvens att i samband med åtgärder, som rikta sig mot

en redan vikande överkonjunktur, i direkt strid mot den ovanberörda lagstiftningens

syfte sätta denna ur kraft under just den tid, högkonjunkturen

alltjämt förmenas komma att fortsätta.

På grund av vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande proproposition

nr 200.»

627526. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1952:324 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten