Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphävande av förordningen den lb december 1951
1952-12-10 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1952:60, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphävande av förordningen den lb december 1951
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
1
Nr 60.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående upphävande
av förordningen den lb december 1951 (nr
795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av
varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 21 november 1952 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 252, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning angående upphävande av förordningen den 14 december
1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt; samt
2) förordning med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954 års
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här anmärkas följande.
Vid 1951 års riksdag beslöts vissa inskränkningar i rätten att nedskriva
varulager vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar. Bestämmelserna riktade
sig främst mot spekulativa lagerinvesteringar.
I propositionen framhålles att konjunkturavmattningen föranlett företagen
att i görligaste mån söka förhindra lagerökningar och att med hänsyn
härtill något egentligt behov av nyssnämnda bestämmelser visat sig icke
föreligga beträffande år 1952. Förslag framlägges därför om bestämmelsernas
upphävande. Samtidigt föreslås att nya bestämmelser meddelas, som
riktar sig mot lagerökningar under år 1953. Skulle utvecklingen utvisa att
ej heller dessa bestämmelser befinnes erforderliga, skall enligt vad som
framhålles i propositionen förslag om deras avskaffande framdeles framläggas.
De ovannämnda vid propositionen fogade författningsförslagen äro av följande
lydelse.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 7 samt. Nr 60.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
1) Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 14 december
1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av
varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.
Härigenom förordnas, att förordningen den 14 december 1951 (nr 795)
med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt skall omedelbart upphöra att gälla.
2) Förslag
till
förordning med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954
års taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Ha skattskyldigs tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i
rörelse (varulager) vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd i
första instans år 1954, ökat vid jämförelse med varulagret vid närmast föregående
beskattningsårs utgång (jämförelselagret), skall vid beräkning av
nettointäkt av rörelse för förstnämnda beskattningsår gälla vad nedan i denna
förordning sägs.
2 §.
Lagerökning anses föreligga, om vid jämförelse värdet av lagret vid utgången
av beskattningsåret finnes överstiga värdet av jämförelselagret. Det
utgående varulagret skall därvid upptagas till anskaffningsvärdet eller till
återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets utgång, därest sistnämnda värde
är lägre. Värdet å jämförelselagret skall beräknas efter de priser, som tilllämpats
vid uppskattningen av det utgående lagrets värde, därvid tillika skall
gälla att om motsvarighet i det utgående lagret saknas till tillgångar, som ingått
i jämförelselagret, värdet av sistnämnda tillgångar skall beräknas efter
priserna vid beskattningsårets utgång.
3 §.
Föreligger lagerökning och har varulagret vid beskattningsårets utgång
i räkenskaperna upptagits till lägre belopp än som motsvarar summan av
det i beskattningshänseende gällande värdet å jämförelselagret och värdet å
lagerökning beräknad på sätt i 2 § sägs, skall vid beräkning av nettointäkten
av rörelse tillägg göras med skillnadsbeloppet, dock att tillägg må ske högst
med ett belopp motsvarande värdet av lagerökningen. Om investeringsfond
tagits i anspråk under beskattningsåret för nedskrivning av varulager utan
att de ianspråktagna fondmedlen återförts till beskattning, skall det belopp,
Bevillningsutskottets betänkande nr 60. 3
varmed tillägg eljest skulle göras, minskas med beloppet av de ianspråktagna
fondmedlen.
Oaktat vad i första stycket sägs, skall tillägg varom där talas icke göras
med högre belopp än det, varmed bokförda värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång må understiga hälften av det lägre utav anskaffnings- och återanskaffningsvärdena
å samma lager vid nämnda tidpunkt.
4 §.
Vad i denna förordning stadgas må icke i något fall föranleda, att varulagret
vid inkomsttaxeringen åsättes ett lägre värde än som vid en tillämpning
av kommunalskattelagens bestämmelser skulle ifrågakommit.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.
Till utskottet ha hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
A) de likalydande motionerna 1:538 av herr Magnusson m. fl. samt II:
707 av herrar Nilsson i Svalöv och Hagård, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att därest riksdagen godkänner Kungl. Maj :ts förslag beträffande
värdering av varulager vid 1954 års taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt § 1 i förordningen måtte få följande lydelse:
Ha skattskyldigs tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
(varulager) vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd i
första instans år 1954, ökat vid jämförelse med varulagret vid utgången av
det beskattningsår, som gått till ända före den 1 mars 1953 eller, om den
skattskyldige så yrkar, det beskattningsår, som gått till ända närmast före
den 1 mars 1952 (jämförelselagret) skall vid beräkning av nettointäkt av
rörelse för förstnämnda beskattningsår gälla vad nedan i denna förordning
sägs»;
B) de likalydande motionerna 1:539 av herr Ohlon m. fl. och II: 706 av
herr Ohlin in. fl., vari hemställts, »att riksdagen med ändring av vad
Kungl. Maj :t hemställt i proposition nr 252 för sin del måtte besluta
1) att förordningen den 14 december 1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt upphäves;
2) att förordningen den 14 december 1951 (nr 794) med bestämmelser
om investeringsavgift upphör att gälla från och med den 1 januari 1953»;
C) de likalydande motionerna 1:540 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:709
av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen för sin del måtte besluta
dels att avslå det i proposition nr 252 till innevarande års riksdag framlagda
förslaget till förordning med bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och kommunal inkomstskatt,
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
dels ock att upphäva förordningen den 14 december 1951 (nr 794) om
särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)»; samt
D) motionen II: 708 av herr Kollberg, vari hemställts,
»1. att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag till förordning med
bestämmelser om värdering av varulager vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt, samt
2. för den händelse ovanstående yrkande ej skulle bifallas, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av ifrågavarande förordning, att den skattskyldige
medgives rätt att välja antingen 1951 eller 1952 som jämförelseår».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna I: 538, II: 706, II: 708 och
II: 709.
Av statsrådsprotokollet inhämtas bland annat följande.
Enligt kommunalskattelagens allmänna bestämmelser skall inkomst av
rörelse beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Detta innebär, att inkomsten
skall bestämmas med beaktande bland annat av den i räkenskaperna
gjorda värdesättningen av in- och utgående varulager. Denna värdesättning
skall frångås endast om särskilda omständigheter därtill föranleder.
Man har brukat kalla detta rätt till fri varulagervärdering.
Denna rätt inskränktes i viss omfattning genom den av 1951 års riksdag
vid dess höstsession antagna förordningen den 14 december 1951 (nr 795)
med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt.
Innebörden av dessa bestämmelser är i korthet följande. En jämförelse göres
mellan lagersituationen vid utgången av beskattningsåret 1951 och —
vid 1953 års taxering — utgången av beskattningsåret 1952 samt — vid 1954
års taxering -—- utgången av beskattningsåret 1953. Lagren vid angivna tillfällen
omräknas efter det lägsta av anskaffnings- och återanskaffningsvärdena
vid det ifrågavarande beskattningsårets utgång. Befinnes därvid lagerökning
föreligga, blir de tillfälliga bestämmelserna gällande, eljest ej. Såsom
huvudregel gäller då, att nedskrivning ej får ske av lagerökningen. Skulle så
likväl ha skett i räkenskaperna, skall taxeringsmyndigheterna avvika från
deklarationen och göra ett tillägg vid taxeringen. Detta tillägg får dock aldrig
överstiga ett belopp motsvarande lagerökningens storlek. Ej heller får tillägget
överstiga vad som skulle föranledas av en nedvärdering av hela det utgående
lagret till hälften av det lägre av anskaffnings- och återanskaffningsvärdena.
De nu i korthet återgivna bestämmelserna har tillkommit som ett
led i den förda ekonomiska politiken. De har däremot icke åsyftat att tillföra
det allmänna ökade skatteintäkter.
Inskränkningen i den fria lagervärderingen förordades i proposition nr
220 till 1951 års riksdag, i vilken proposition riksdagen förelädes förslag
jämväl till antagande av nu gällande förordning om investeringsavgift. Å sid.
38—57 i nämnda proposition utvecklade departementschefen utförligt sin
syn på det ekonomiska läget. Det torde i detta sammanhang få erinras om
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
5
att läget vid tiden för propositionens framläggande karakteriserades, trots
vissa ojämnheter, på det hela taget av en högt uppdriven vinstkonjunktur,
särskilt inom exportindustrierna och skogsindustrien. Vinstkonjunkturen
och den därav starkt stimulerade investeringsbenägenheten inom näringslivet
inrymde risker för inflationistisk utveckling.
Departementschefen angav närmare, hur den ekonomiska politiken syntes
i skilda hänseenden böra utformas, och förordade bland annat en kreditbegränsande
penningpolitik och uttagandet av en särskild avgift på kostnaden
för vissa investeringar.
Bestämmelserna om investeringsavgift, vilka återfinns i förordningen den
14 december 1951, nr 794, erhöll en i princip generell utformning. Avgift
skall uttagas vid vissa i förordningen närmare angivna investeringar inom
förvärvskällorna jordbruksfastighet, rörelse och —- i speciella fall —- annan
fastighet. Investeringsavgiften beräknas till 12 procent av investeringskostnaden
och utgör en vid taxeringen avdragsgill omkostnad. Är fråga om reparationer
å byggnad beräknas dock avgiften på grundval av investeringskostnaden
efter ett schablonmässigt avdrag, avsett att motsvara normal reparationskostnad.
Vidare stadgas om ett avgiftsfritt bottenbelopp för varje
avgiftsskyldig å 10 000 kronor, vilket belopp i vissa fall kan höjas till 15 000
kronor.
Från avgiftsskyldighet är systembolagen och vissa andra direkt uppräknade
juridiska personer fritagna. Vidare gäller vissa undantagsbestämmelser
när en investering finansierats genom statligt bidrag eller lån eller med utnyttjande
av statlig lånegaranti, då fråga är om ersättningsanskaffning efter
brand, haveri och liknande samt då investeringen tillkommit för civilförsvarseller
beredskapsändamål eller för produktion eller distribution av elektrisk
kraft.
Som framgår av det sagda, har avkall från bestämmelsernas tillämpningsområde
föreskrivits allenast i speciella fall och hänseenden. Den generella
utformningen sammanhänger med önskemålet att, inom i förordningen
angivna gränser, erhålla en effekt likartad den som skulle följa av en
räntehöjning.
I ett väsentligt hänseende har emellertid avsteg från denna princip gjorts.
Av skäl, för vilka redogjorts i förenämnda proposition nr 220, ansågs nämligen
icke möjligt att uttaga investeringsavgift vid investeringar i varulager.
Det framstod emellertid såsom angeläget att söka ernå en begränsning även
av lagerinvesteringarna, icke minst med hänsyn till konjunkturinstitutets
konstaterande att en mycket stor del av den ökning av resurserna under år
1951, som utgjorde resultatet av stegrad produktion inom landet och den
förmånliga utvecklingen under nämnda år av bytesrelationerna med utlandet,
tagit sig uttryck i ökade lager. I sådant läge genomfördes den inledningsvis
omnämnda inskränkningen i den fria lagervärderingen och därmed åsyftades
att eliminera den stimulans till lagerinvesteringar, som låg däri att
genom nedvärdering av nytillkommet lager uppskov erhölls med beskattningen
av vinstmedel. Anordningen utgjorde alltså på visst sätt ett komplement
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
till bestämmelserna om investeringsavgift. Den hade därjämte betydelse ur
kreditpolitik synpunkt.
I sistnämnda hänseende må erinras om vad som förekom i samband med
den vid 1952 års vårriksdag beslutade tillfälliga inskränkningen i den fria
avskrivningsrätten samt i rätten till avdrag vid taxeringen för avsättningar
till pensionsstiftelser och investeringsfonder. Därvid framhölls i proposition
nr 200/1952 att det knappast syntes förenligt med den förda kreditpolitiken
att bibehålla företagen vid sedvanliga möjligheter till vinstreglerande
dispositioner, med stöd av vilka vederbörande temporärt undginge att skatta
för den vinst som faktiskt belöpte på beskattningsåren 1952 och 1953. Tilllika
erinrades om att den år 1951 beslutade inskränkningen i den fria lagervärderingen
just innebar en begränsning av möjligheten att utnyttja bestämmelserna
om varulagervärdering för dylikt ändamål.
Näringslivets skattedelegation, som tillsatts av Sveriges industriförbund,
Svenska bankföreningen, Stockholms handelskammare och Svenska försäkringsbolags
riksförbund för beredande av frågor rörande skattelagstiftning,
har i en den 16 oktober 1952 dagtecknad skrivelse hemställt, att Kungl.
Maj :t måtte för riksdagen framlägga förslag om ett omedelbart upphävande
av förordningarna om investeringsavgift och om begränsning av rätten till
fri varulagervärdering.
I propositionen redovisas jämväl framställningar till Kungl. Maj :t från
Sveriges grossistförbund, Sveriges segelfartygsförening, Sveriges redareförening
och AB Foderkompaniet.
Rörande innehållet av de gjorda framställningarna tillåter sig utskottet
hänvisa till propositionen (s. 6—9).
Beträffande vad departementschefen anfört till stöd för de i proposition
framlagda förslagen får utskottet likaledes hänvisa till propositionen
(s. 9—12).
Till utskottet har Sveriges Industriförbund inkommit med en skrivelse
innefattande en redogörelse för konjunkturutvecklingen under de två senaste
förflutna månaderna.
Utskottet. I nu förevarande proposition nr 252 ha framlagts förslag till
dels förordning angående upphävande av förordningen den 14 december
1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt och dels förordning med
bestämmelser om värdering av varulager vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt.
Yrkande om avslag å propositionen i avseende å förslaget till förordning
med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt har framförts i de likalydande motionerna
I: 539 (av herr Ohlon m. fl.) och II: 706 (av herr Ohlin m. fl.), de lika
-
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
lydande motionerna 1:540 (av herr Ewerlöf in. fl.) och 11:709 (av herr
Hjalmarson in. fl.) samt motionen II: 708 (av herr Kollberg). Samma uppfattning
har kommit till uttryck jämväl i de likalydande motionerna I: 538
(av herr Magnusson in. fl.) samt II: 707 (av herrar Nilsson i Svalöv och Hagård).
I sistnämnda motioner ävensom i motionen II: 708 har hemställts att,
därest riksdagen skulle bifalla propositionen i sist berörda del, viss ändring
måtte vidtagas i författningsförslaget.
Förevarande proposition innehåller icke något förslag till upphävande av
eller ändring i förordningen den 14 december 1951 (nr 794) om särskild avgift
vid vissa investeringar (investeringsavgift). Däremot har i de likalydande
motionerna I: 540 och II: 709 hemställts om ett omedelbart upphävande
av sistnämnda förordning. Vidare har i de likalydande motionerna
I: 539 och II: 706 framförts yrkande av innebörd, att investeringsavgift icke
måtte utgå för investeringar vidtagna från och med den 1 januari 1953.
Vad först angår det i propositionen framlagda förslaget om upphävande
av 1951 års förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt må först i korthet
erinras om bakgrunden till denna författning, vilken nu föreslås upphävd. I
proposition nr 220 till 1951 års riksdags höstsession, vilken proposition utmynnade
i förslag till nyssnämnda förordning ävensom till införande av investeringsavgift,
lämnades på grundval av konjunkturinstitutets undersökningar
en redogörelse för det ekonomiska läget och angåvos de riktlinjer
efter vilka den ekonomiska politiken enligt regeringens mening borde föras.
Rörande det ekonomiska läget återgavs i sistnämnda proposition bland annat
ett uttalande av konjunkturinstitutet, vari framhölls att den ökning av resurserna
som utgjorde resultatet av stegrad produktion inom landet och den
förmånliga utvecklingen av bytesrelationerna med utlandet väsentligen disponerats
för följande tre ändamål, angivna i rangordning efter ökningens
storlek, nämligen för det första ökade lager, för det andra en förstärkning
av valutareserven och för det tredje ökade investeringar framför allt i maskiner
o. d. Beträffande utformningen av den ekonomiska politiken anförde
departementschefen, att tyngdpunkten i denna politik måste vara förlagd
till strävandena att begränsa de inflationistiska verkningarna av vinstkonjunkturen
inom företagarsektorn och därigenom bland annat hejda expansionstendenserna
i fråga om investeringsverksamheten. Utöver vad nu anförts
rörande bakgrunden till de av 1951 års riksdag beslutade åtgärderna
må här blott ytterligare anmärkas, att bestämmelserna om inskränkning av
rätten till fri värdering av varulager har betydelse jämväl ur kreditpolitik
synpunkt, i det att dessa bestämmelser begränsa möjligheterna till att genom
vinstreglerande dispositioner uppskjuta beskattningen genom nedskrivning
av varutillgångar.
Såsom motivering till förslaget om upphävande av bestämmelserna om
inskränkning i den fria varulagervärderingen har departementschefen i nu
föreliggande proposition nr 252 framhållit bland annat, att utvecklingen under
år 1952 visat afl det knappast varit erforderligt med speciella regler mot
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
spekulativa lagerökningar. Sålunda har utvecklingen karakteriserats av
spontana strävanden från företagens sida att nedbringa lagren samtidigt som
avsättningssvårigheter verkat i riktning mot lagerökning. 1 propositionen
erinras vidare om att utvecklingen lett till att både likviditeten och vinstmöjligheterna
i allmänhet starkt nedgått för företagen. Departementschefen
konstaterar i anslutning därtill, att några starkare skäl ur kreditpolitiska
synpunkter knappast kunde åberopas för ett bibehållande av inskränkningen
i den fria varulagervärderingen för beskattningsåret 1952.
Enighet torde råda i fråga om bedömningen av förändringarna innevarande
år inom företagens lagerhållning, och utskottet tillstyrker för sin del
ett upphävande av bestämmelserna om inskränkning i den fria varulagervärderingen
för beskattningsåret 1952.
Beträffande nuvarande konjunkturläge framhåller departementschefen i
propositionen, att det för dagen tillgängliga materialet för en konjunkturbedömning
närmast tydde på en stabilisering av det ekonomiska livet. I varje
fall syntes några påtagliga tendenser till en lagerökning, betingad av inflationistiska
förväntningar, icke finnas. Det torde under dessa omständigheter
saknas anledning att ingripa med åtgärder i speciellt syfte att motverka
lagerökningar. Erfarenheterna från efterkrigstiden med dessa snabba
kastningar mellan skiftande konjunkturlägen talade enligt departementschefens
mening emellertid för att en viss beredskap upprätthölies i fråga om
möjligheterna till ingripanden på detta område, så att nya tendenser till inflationistiska
lagerdispositioner snabbt skulle kunna bekämpas. Med hänsyn
därtill ansåge sig departementschefen böra förorda, att bestämmelserna i
1951 års förordning om varulagervärdering vid taxering i huvudsak finge
kvarstå i vad avsåge beskattningsåret 1953. Slutligen har departementschefen
understrukit, att de förevarande bestämmelserna borde tillämpas allenast
därest utvecklingen visade att detta vore betingat av konjunkturpolitiska
skäl.
I de i anledning av propositionen väckta motionerna har någon invändning
i och för sig icke framförts emot den karakteristik, som i propositionen
givits av det ekonomiska läget av i dag. Däremot har i motionerna uttalats,
att tendenserna i konjunkturutvecklingen gåve vid handen att någon beredskapslagstiftning
av den i propositionen förordade arten icke vore erforderlig.
Vid sitt bedömande av propositionen i vad den avser bestämmelser om inskränkning
i rätten till fri varulagervärdering för beskattningsåret 1953 har
utskottet fäst särskilt avseende vid önskvärdheten av att en lagstiftning av
denna typ vidtages i förväg så att en lagstiftning under löpande beskattningsår,
därest inflationistiska tendenser skulle framkomma, icke behöver
tillgripas. Utskottet betraktar sålunda den föreslagna lagstiftningen såsom
en beredskapsåtgärd, vilken skall komma till användning endast under förutsättning
av att konjunkturläget det påkallar. Vidare vill utskottet särskilt
erinra om att departementschefen i propositionen framhållit, att han
vid den framtida tidpunkt, då utvecklingen under år 1953 kunde med större
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
säkerhet bedömas, komme att överväga huruvida det kunde befinnas obehövligt
med särskilda åtgärder mot spekulativa lagerökningar. Utskottet anser i likhet
med departementschefen, att den ekonomiska utvecklingen måste följas
med allra största uppmärksamhet. Därjämte vill utskottet uttala önskvärdheten
av att så snart tendenserna i konjunkturutvecklingen — oavsett i vilken
riktning de komma att peka — klarare kunna bedömas riksdagen genom
regeringen beredes tillfälle att taga ställning till frågan om utformningen av
den ekonomiska politiken. Under erinran härom finner sig utskottet på anförda
skäl böra tillstyrka att bestämmelser om begränsning i rätten till
fri varulagervärdering för beskattningsåret 1953 nu antagas av riksdagen.
Utskottet avstyrker för den skull de motionsvis framställda yrkandena om
avslag på propositionen i denna del.
Den tekniska utformningen av förslaget till förordning med bestämmelser
om värdering av varulager vid 1954 års taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt överensstämmer i princip med 1951 års förordning i ämnet.
Sistnämnda författning tog sikte på lagerökningar under hela tidsperioden
1952 och 1953 samt innebar att lagerställningen vid utgången av ett
vart av dessa år skulle jämföras med lagerhållningen vid 1951 års utgång.
Enligt det nu framlagda förslaget skall lagret vid 1953 års utgång jämföras
med lagret vid 1952 års utgång. Utformningen av förslaget överensstämmer
sålunda i princip med 1951 års författning.
I de likalydande motionerna I: 538 och II: 707 samt i motionen II: 708
har hemställts, att den skattskyldige skall medgivas rätt att såsom jämförelselager
välja lagret antingen vid 1951 eller 1952 års utgång.
I anledning av dessa motionsyrkanden vill utskottet framhålla, att det nu
föreliggande förslaget till begränsning av rätten till fri varulagervärdering
syftar till att under de förhållanden, vilka ovan berörts, motverka lagerökning
under beskattningsåret 1953. Med hänsyn därtill har författningsförslaget
fått en sådan generell utformning, att varje lagerökning under det
angivna beskattningsåret kommer att drabbas av bestämmelserna och kan
föranleda beskattning. En valfrihet att jämföra 1953 års utgående lager med
lagrets storlek vid 1951 eller 1952 års utgång skulle innebära en sådan väsentlig
uppmjukning av lagstiftningen att denna i betydande omfattning skulle
förlora sin effekt. När utskottet såsom framgår av vad ovan anförts anser en
beredskapslagstiftning av denna karaktär böra vidtagas, kan utskottet naturligen
icke tillstyrka en sådan utformning av författningen, att denna skulle
bliva i viss mån verkningslös. Utskottet biträder sålunda propositionsförslaget
och avstyrker de likalydande motionerna I: 538 och II: 707 ävensom motionen
II: 708 i nu berörda hänseende.
Vad slutligen beträffar frågan om investeringsavgiften har i de likalydande
motionerna 1:540 och 11:709 anförts bland annat, att kreditransoneringen
nu nått en sådan effekt att några risker för en kreditvägen genomförd
expansion icke kunde anses föreligga. Likviditetssituationen inom det
långt övervägande antalet företag manade till yttersta försiktighet och ut
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
gjorde i kombination med de aktuella konjunkturutsikterna en effektivare
broms på varje tendens till överinvesteringar än någon statlig åtgärd. Att
under sådana förhållanden bibehålla en särskild avgift på ofrånkomliga
investeringar kunde endast få kostnadshöjande effekt och därmed efter
någon tid leda till levnadskostnadshöjningar. I de likalydande motionerna
I: 539 och II: 706 har uttalats bland annat, att investeringsavgiften utgjorde
ett hinder mot den kostnadssänkande rationalisering som de till följd av
inflationen starkt stegrade produktionskostnaderna nödvändiggjorde för att
det svenska näringslivet skulle återvinna så stor del som möjligt av den förlorade
konkurrenskraften gentemot utlandet.
Utskottet får i anledning av vad som i motionerna anförts framhålla, att
konjunkturutvecklingen och investeringsviljan inom företagen är svår att
bedöma för närvarande, och utskottet vill också understryka den av departementschefen
uttalade uppfattningen, att önskemålen om ökat bostadsbyggande
och vidgade offentliga investeringar såsom ofrånkomlig konsekvens
finge behovet att åvägabringa nedpressningar på andra håll. Utskottet
finner för sin del att ett fullföljande av den i propositionen angivna ekonomiska
politiken åtminstone för närvarande är nödvändig och att ett bibehållande
av investeringsavgiften är ägnat att ytterligare befästa den stabilisering
av läget som inträtt. Å andra sidan anser utskottet att konjunkturläget
snabbt kan undergå förändringar, och utskottet vill därför även i detta
sammanhang understryka vikten av att utvecklingen följes med uppmärksamhet
och att riksdagen så snart läget med större säkerhet kan bedömas
underställes frågan om den ekonomiska politikens utformning även i nu
föreliggande hänseende. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
de likalydande motionerna 1:539 och 11:706 samt de likalydande motionerna
1:540 och II: 709 i nu förevarande delar.
Sammanfattningsvis vill utskottet beträffande såväl inskränkningen av
rätten till fri varulagervärdering som investeringsavgiften uttala att det synes
utskottet böra anstå med en omprövning av dessa åtgärder till det
tillfälle — som måhända kan inställa sig redan under våren 1953 — då
större klarhet vunnits om konjunkturutvecklingen än som för närvarande
är fallet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 252 antaga de vid propositionen fogade
förslagen till
1) förordning angående upphävande av förordningen den
14 december 1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om
värdering av varulager vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt; samt
2) förordning med bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och kommunal inkomstskatt;
-
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:538 av herr Magnusson
m. fl. samt II: 707 av herrar Nilsson i Svalöv och Hagård,
2) de likalydande motionerna 1:539 av herr Ohlon m. fl.
och II: 706 av herr Ohlin m. fl.,
3) de likalydande motionerna I: 540 av herr Ewerlöf m. fl.
och 11:709 av herr Hjalmar son m. fl., samt
4) motionen II: 708 av herr Kollberg,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 december 1952.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Franzon, Velander,
Ramberg, Wehtje, Einar Eriksson, Werner*, Fritiof Karlsson och Spetz;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Persson i
Svensköp, Sjölin, Olofsson, Vigelsbo, Kärrlander, Wiklund i Öjebyn, Nilsson
i Svalöv och Anderson i Sundsvall.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer:
I) av herrar Velander, Wehtje och Nilsson i Svalöv, vilka under hänvisning
till innehållet i de likalydande motionerna I: 540 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 709 av herr Hjalmarson m. fl. ansett, att utskottets hemställan
bort hava följande lydelse: «
»A) att riksdagen måtte
1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående upphävande av förordningen den 14 december
1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering
av varulager vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt;
2) avslå det vid propositionen fogade förslaget till förordning
med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954
års taxering till statlig och kommunal inkomstskatt; samt
3) med bifall till de likalydande motionerna I: 540 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 709 av herr Hjalmarson m. fl.,
i vad motionerna avse investeringsavgiften, antaga följande
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 14 december
1951 (nr 794) om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift).
Härigenom förordnas, att förordningen den 14 december 1951 (nr 794)
om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift) skall omedelbart
upphöra att gälla.
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 538 av herr Magnusson
m. fl. samt II: 707 av herrar Nilsson i Svalöv och Hagård,
2) de likalydande motionerna I: 539 av herr Ohlon in. fl.
och II: 706 av herr Ohlin m. fl., samt
3) motionen II: 708 av herr Kollberg,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.»
II) av herrar Spetz, Persson i Svensköp, Sjölin och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:
»I
nu — —- — (= utskottet sid. 6 råd 10 nedifrån — sid. 7 rad 14 uppifrån)
-—■---januari 1953.
Vad först angår frågan om inskränkningar i rätten till fri lagervärdering
kan utskottet ansluta sig till den bedömning av rådande konjunkturläge
som utförts såväl i propositionen som i de förevarande motionerna. Några
spekulativa lagerökningar, vilka förevarande författning avsåg att motverka,
har icke inträffat under 1952. Utvecklingen har — såsom departementschefen
framhåller -— tvärtom kännetecknats av strävanden
från företagens sida att nedbringa lagren. Den lagerökning, som inträffat,
har närmast varit betingad av avsättningssvårigheter. Utskottet tillstyrker
därför Kungl. Maj :ts förslag om upphävande av inskränkningen i rätten
till fri lagervärdering vad angår 1953 års taxering. Däremot kan utskottet
icke tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag att ifrågavarande inskränkning skulle
kvarstå vad angår 1954 års taxering. Varken rådande läge eller utvecklingstendenser
motiverar enligt utskottets mening, att inskränkningen i rätten
till fri lagervärdering bibehålies. I denna del yrkar således utskottet
bifall till förevarande motioner.
Vad sedan angår frågan om investeringsavgiften är det utskottets uppfattning
att konjunkturläget klart talar för en avveckling fr. o. m. instundande
årsskifte, d. v. s. att avgift icke skall utgå för investeringar, som
verkställts under det beskattningsår, för vilket taxering till statlig inkomst
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
13
skatt äger rum i första instans år 1954. Angelägenheten att genom rationaliseringar
stärka det svenska näringslivets till följd av inflationen starkt
försvagade konkurrenskraft gentemot utlandet och nödvändigheten att i
tid undanröja det hot även mot sysselsättningen, som investeringsavgiften
för närvarande håller på att utvecklas till, talar starkt för en sådan åtgärd.
Utskottet tillstyrker således motionerna 1:539 och 11:706 även i nu
berörda del.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte
1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående upphävande av förordningen den 14 december
1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering
av varulager vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt;
2) avslå det vid propositionen fogade förslaget till förordning
med bestämmelser om värdering av varulager vid
1954 års taxering till statlig och kommunal inkomstskatt;
samt
3) med bifall till de likalydande motionerna I: 539 av herr
Ohlon m. fl. och II: 706 av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
avse investeringsavgiften, antaga följande
Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 14 december
1951 (nr 794) om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift).
Härigenom förordnas, att förordningen den 14 december 1951 (nr 794)
om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift) skall upphöra
att gälla med utgången av år 1952; dock att förordningen fortfarande
skall gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering för
år 1953.
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:538 av herr Magnusson
in. fl. samt II: 707 av herrar Nilsson i Svalöv och Hagård,
2) de likalydande motionerna I: 540 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 709 av herr Hjalmarson m. fl., samt
3) motionen II: 708 av herr Kollberg,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.»
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 60.
III) av herrar Vetander, Wehtje, Spetz, Persson i Svensköp, Sjölin, Nilson
i Svalöv och Anderson i Sundsvall, vilka under hänvisning till innehållet
i de likalydande motionerna I: 538 av herr Magnusson m. fl. samt
11:707 av herrar Nilsson i Svalöv och Hagård ävensom motionen 11:708
av herr Kollberg ansett, att — därest riksdagen icke skulle bifalla yrkandet
i reservationen I) under punkten A) 2) och i reservationen II) under punkten
A) 2) om avslag å propositionen i avseende å förslaget till förordning
med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954 års taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt — 1 § i förevarande författning bör erhålla
följande lydelse:
»1 §.
Ha skattskyldigs tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
(varulager) vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd i
första instans år 1954, ökat vid jämförelse med varulagret vid utgången av
det beskattningsår, som gått till ända före den 1 mars 1953, eller, om den
skattskyldige så yrkar, det beskattningsår, som gått till ända närmast före
den 1 mars 1952 (jämförelselagret), skall vid beräkning av nettointäkt av
rörelse för förstnämnda beskattningsår gälla vad nedan i denna förordning
sägs.»
627987. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1952:449 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 14 december 1951 a1 i texten