Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion angående sådan ändring av bestämmelserna i 32 § kommunalskattelagen att resekostnadsoch traktamentsersättning, som anvisas av annan ån staten, icke skall utgöra skattepliktig intäkt.

1952-02-21 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1952:9, Betänkande i anledning av väckt motion angående sådan ändring av bestämmelserna i 32 § kommunalskattelagen att resekostnadsoch traktamentsersättning, som anvisas av annan ån staten, icke skall utgöra skattepliktig intäkt.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9.

9

Nr 9.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion

angående sådan ändring av bestämmelserna i 32 §

kommunalskattelagen att resekostnads- och traktamentsersättning,

som anvisas av annan ån staten,

icke skall utgöra skattepliktig intäkt.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 5,

av herr Christenson i Malmö har hemställts, »att riksdagen måtte besluta

sådan ändring av 32 § kommunalskattelagen jämte därtill hörande anvisningar,

att resekostnads- och traktamentsersättning, som anvisats av annan

än staten, måtte — i likhet med vad som gäller om av staten anvisad ersättning

— förklaras icke skola utgöra skattepliktig intäkt, eller, om detta

yrkande icke kan bifallas, riksdagen ville hos Kungl. Maj :t hemställa om en

översyn i detta hänseende av bestämmelserna i nämnda lagrum samt att

Kungl. Maj :t måtte på grundval av vad vid denna utredning framkommit

för nästkommande års riksdag framlägga eventuellt förslag i ämnet».

Beträffande motiveringen för det i motionen framställda yrkandet får

utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till

motionen.

Till intäkt av tjänst hänföras enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen

i princip alla förmåner i penningar eller annat, som utgått för tjänsten.

Jämlikt särskilt stadgande i 3 mom. samma paragraf skall såsom intäkt

icke upptagas vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med

vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom bl. a. resekostnadsoch

traktamentsersättning. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning

förstås vad som enligt resereglementet med flera författningar

eller särskilt av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet meddelat

beslut utgår såsom resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning

i statens ärenden å annan ort än bostads- eller stationsorten. Är vid kommunal

eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten

förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas såsom intäkt (32 § 4

inom.).

Den skillnad i beskattningshänseende, som i fråga om vissa ersättningar

skall göras mellan statlig tjänst och kommunal eller enskild tjänst, belyses

i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, vari stadgas

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 9.

följande. Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen icke

iipptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som

skola med ersättningen bestridas, ej få avföras såsom utgift, även om ersättningen

icke förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för de fall,

då den anvisade ersättningen är avsedd att täcka utgifterna i fråga. Är ersättningen

däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas

bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom intäkt, medan å

andra sidan kostnaderna få avdragas såsom utgift. Även i den mån de överskjuta

ersättningen. I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade

ersättningen upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed

bestridas, avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget. Om

därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande, får bristen avföras

å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att om det kan

antagas, att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till vad som

skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader, som skola

därmed bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade ersättningen

bör medgivas allenast om det visas, att på grund av särskilda förhållanden

ersättningen varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader. Å

andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen

i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan

att särskild utredning i detta avseende behöver lämnas. Avdrag med samma

belopp som den anvisade ersättningen torde i regel böra medgivas i de fall,

då ersättningen ej överstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas.

Detta lärer exempelvis vara förhållandet beträffade de resekostnadersättningar,

som i allmänhet utbetalas av de enskilda järnvägarna.

Enligt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras

för samtliga utgifter, vilka äro att anse som kostnader för fullgörande av

tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som enligt

32 § 3 mom. nämnda lag ej skall upptagas såsom intäkt. I enlighet härmed

får avdrag ske för bland annat kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad

angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad. Innebörden av

sistnämnda bestämmelse har närmare utvecklats i punkterna 3 och 4 av

anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen. Där stadgas, att skattskyldig,

som i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten, äger

rätt till avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl för den

ökning i levnadskostnaden, som han kan ha fått vidkännas på grund av

vistelsen utom den vanliga verksamhetsorten. Därest åter skattskyldig bosatt

sig på annan ort än där han har tjänst eller anställning eller antagit arbete

på annan ort än där han är bosatt, har han visserligen rätt till avdrag för

skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen men däremot i regel icke

till avdrag för ökade levnadskostnader. Avdrag för ökade levnadskostnader

medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare tid eller

skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen

kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där

arbetet skall utföras.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9.

11

Till stod för det i den förevarande motionen gjorda yrkandet har anförts

bl. a. följande. I fråga om resekostnads- och traktamentsersättning för

kommunala befattningshavare gällde det för respektive kommun antagna

resereglementet. De lokala reglementena torde i allmänhet vara något generösare

för befattningshavarna än det statliga resereglementet, men det funnes

också inom ett mindre antal städer och köpingar reglementen, som i

vissa avseenden icke vore så förmånliga som motsvarande föreskrifter i det

statliga resereglementet. Emellertid hade, såvitt för motionären vore bekant,

en utredning igångsatts i syfte att åstadkomma enhetliga bestämmelser

i detta hänseende för såväl städer och köpingar som den egentliga landsbygden.

Utredningen hade särskilt tagit sikte på rese- och traktamentsersättning,

som utginge till polismän. Därest utredningen komme att leda till

resultat, syntes man ha anledning att räkna med att inom en snar framtid

enhetliga bestämmelser om rese- och traktamentsersättning skulle komma

att gälla för statstjänstemän och kommunala befattningshavare. Den omständigheten

att en del lokala reglementen kunde upptaga bestämmelser,

som i vissa avseenden vore något generösare än motsvarande föreskrifter i

allmänna resereglementet kunde icke utan vidare tagas till intäkt för att

den ersättning, som utginge, skulle till någon del anses utgöra en förtäckt

löneförmån. Anledning syntes därför saknas att i skattehänseende behandla

traktamentsersättning, som utginge till kommunala befattningshavare, annorlunda

än den ersättning, som för samma ändamål utginge till statstjänstemän.

Den tyngst vägande invändningen mot att avlägsna den i beskattningshänseende

olika behandlingen av utav staten och av annan än staten anvisad

ersättning skulle väl vara, att man kunde befara, att en lagändring skulle

leda till att de enskilda arbetsgivarna kunde komma att minska den anställdes

fasta lön och i stället öka traktamentsersättningen till belopp överstigande

de motsedda utgifterna, varigenom vederbörandes tjänsteinkomst

skulle bliva skattefri i viss utsträckning. Det torde dock på goda grunder

kunna antagas, att arbetsgivarna i allmänhet skulle finna sig sakna intresse

av att medverka till ett sådant kringgående av givna bestämmelser.

Något sakligt skäl att bibehålla den nuvarande bestämmelsen för i enskild

tjänst anställda skattskyldiga syntes därför ej föreligga. Därtill komme, att

det borde vara statsmakterna angeläget att ur skatteförfattningarna avlägsna

sådana påtagliga ojämnheter, varom här vore fråga.

Vid taxering av skattskyldiga, som under längre eller kortare tid vistats

utom bostadsorten, vilket som bekant vore fallet med ett stort antal skattskyldiga,

t. ex. kommunala befattningshavare, funktionärer av olika slag

hos föreningar eller andra sammanslutningar, handelsresande med flera

yrkesgrupper, hade den praxis utbildats, att taxeringsmyndigheterna plägat

vid beräkningen av tjänsteinkomsten reducera avdragen med ett visst

schablonmässigt beräknat mindre belopp, motsvarande den under resorna

antagna besparingen i de normala levnadskostnaderna i hemmet. I allmänhet

syntes denna besparing ha beräknats till tre kronor för dag för gift

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 9.

skattskyldig eller för ogift med eget hushåll samt till fem kronor för ogift

utan eget hushåll. Även om det understundom kunde finnas fog för en

dylik åtgärd, rimmade den icke väl med vad som vid taxering vederfores

statstjänstemännen, vilka i fråga om traktamentsersättning ej behövde underkasta

sig någon extra beskattning för under resor uppkommen besparing

i levnadskostnder. Man kunde sålunda knappast påstå, att genom

den praxis, som utbildats, skapats rättvisa och jämlikhet skattskyldiga sinsemellan.

Utskottet. I förevarande motion har hemställts, att riksdagen måtte besluta

sådan ändring i 32 § kommunalskattelagen jämte därtill hörande anvisningar,

att resekostnads- och traktamentsersättning, som anvisats av annan

än staten, hänföres till icke skattepliktig intäkt. Skulle detta yrkande

icke vinna bifall har hemställts om översyn av berörda stadganden samt

därav föranlett förslag i ämnet till nästkommande års riksdag.

Enligt gällande bestämmelser göres skillnad mellan de fall, då resekostnads-

och traktamentsersättning anvisats av staten, och de fall, då annan

än staten anvisat sådan ersättning. Är ersättningen anvisad av staten, skall

densamma icke upptagas såsom intäkt, och får å andra sidan avdrag icke

göras för kostnaderna. Är ersättningen däremot anvisad av annan än staten,

skola ersättningen och kostnaderna redovisas.

Skälet till skattefriheten för av staten anvisad ersättning är det. att då

av staten anvisad ersättning torde vara utmätt med hänsyn till att just

täcka de merkostnader som kunna tänkas vara förenade med tjänsten, man

ansett sig kunna i fråga om sådan ersättning införa den lättnaden i taxeringsarbetet,

att någon redovisning för ersättningen och merkostnaderna

icke behöver ske. De presumeras alltid täcka varandra. Skattefriheten kan

sålunda sägas utgöra en legal schablon. Med hänsyn till att motsvarande

traktamenten i kommunal och enskild tjänst utgå efter varierande grunder

anser utskottet, att beskattningsmyndigheternas rätt till granskning och

prövning icke bör inskränkas i ifrågavarande avseende. En utsträckning av

skattefriheten till att omfatta traktamenten, som anvisas av annan än staten,

skulle även kunna medföra icke önskvärda konsekvenser.

Motionären har anfört bland annat, att taxeringsmyndigheterna plägade

reducera avdragen för fördyrade levnadskostnader med ett schablonmässigt

beräknat mindre belopp, motsvarande den antagna besparingen i de normala

levnadskostnaderna i hemmet. En dylik tillämpning medförde enligt motionärens

mening en bristande jämlikhet de skattskyldiga emellan. Utskottet

vill i anslutning härtill anmärka, att avdrag enligt gällande skattelagstiftning

skall medgivas för den faktiska, av tjänsten föranledda ökningen av

levnadskostnaderna. Svårigheter kunna givetvis möta vid bedömandet av

storleken av denna merkostnad. I de fall, då ledning ej kan erhållas av de

ovan återgivna anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen samt fråga är

om större traktamenten och längre tids frånvaro från hemmet, kan den av

motionären omnämnda metoden vara den enda möjliga för beräkning av ett

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 9.

13

skäligt avdrag. Utskottet, som icke kan finna att detta tillvägagångssätt, rätt

tillämpat, kan göras till föremål för någon berättigad erinran, förutsätter

emellertid, att riksskattenämnden jämväl på förevarande område vidtager åtgärder

för att främja en ökad likformighet vid tillämpningen.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till föreliggande motion.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 5 av herr Christenson i Malmö angående

sådan ändring av bestämmelserna i 32 § kommunalskattelagen

att resekostnads- och traktamentsersättning, som anvisas

av annan än staten, icke skall utgöra skattepliktig intäkt

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1952.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Franzon, Gustaf

Elof sson, Velander, Falk, Ramberg, Niklasson, Spetz och Magnusson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Jonsson i Skedsbygd, Sundström, Hagberg i Malmö, Olofsson, Gunnarsson,

Kärrlander, Wiklund i öjebyn och Anderson i Sundsvall.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.